biologisk mångfald i skogen

Interpellation 2002/03:294 av Saarinen, Ingegerd (mp)

den 16 april

Interpellation 2002/03:294

av Ingegerd Saarinen (mp) till statsrådet Ulrica Messing om biologisk mångfald i skogen

Förlust av de sista naturskogarna

Under det senaste seklet har stora arealer skog i olika delar av världen gått förlorade genom skövling och olämpliga skogsbruksmetoder. Att hugga ned en skog är i vissa fall att exploatera en icke-förnyelsebar resurs. En regnskog med all dess diversitet är inget man planterar och en gammelskog i Sverige tar det flera hundra år att återskapa.

Positivt är dock att man mer och mer börjat uppmärksamma skogens många värden. I Costa Rica är en dollarturist som vill fotografera regnskog betydligt värdefullare än trädstammarna på virkesmarknaden. Bland annat av detta skäl är en stor del av Costa Ricas skog skyddad mot avverkning, däremot inte mot all användning, man arbetar under devisen Use it or lose it. Även i Sverige har skogen ett stort värde för turism, rekreation och friluftsliv. Skogen är också viktig som hemvist åt djur, växter, svampar och lavar och vi har ett ansvar i att förvalta denna biologiska mångfald till kommande generationer.

En splittrad skogspolitik

Den största skogsarealen är den som brukas, och så kommer det att förbli. Därför är det viktigt hur denna skog brukas. Målet är att bibehålla den biologiska mångfalden vilket inte endast kan ske genom statliga naturvårdsinköp och avsättning. Vi kan aldrig avsätta hälften av landets skog som reservat, och vill det inte heller. Många skogar kräver vissa ingrepp för att upprätthålla sina naturvärden. Det finns också skogsmetoder som fungerar på vissa marker utan artförluster.

Det är olyckligt att skogsbruk och naturskydd ofta ses som separata områden. En samlad skogspolitik behövs för bibehållandet av den biologiska mångfalden i skogen. Vi når inte våra miljömål genom endera vägen utan måste ha en helhetssyn och samverkan. I kombination med ett hållbart brukande behöver vi skog som avsätts och helt undantas ekonomiska avkastningskrav. Båda dessa behövs om vi ska kunna bibehålla en biologisk mångfald. Små skyddade refugier i ett "ökenlandskap" är i värsta fall inte värda någonting eftersom de inte är tillräckliga för att hysa livskraftiga populationer.

I dag är ökad fragmentering ett minst lika stort problem som minskad yta av lämpliga habitat. Alltför isolerade populationer utan utbyte med andra är ofta dömda att gå under på sikt. Samtidigt kan små kärnor vara av avgörande betydelse för en arts fortlevnad. Vi behöver både stora sammanhängande ytor men även mindre områden i kombination med ett hänsynsfullt skogsbruk.

Fortfarande avverkas skyddsvärda skogar

Det saknas i dag en övergripande ekologisk landskapsplanering som går utanför ägogränser och ur ett ekologiskt perspektiv planerar för bevarandet av den biologiska mångfalden. Hänsyn måste tas till de specifika arterna, landskapskonfiguration, grad av fragmentering, nuvarande och potentiella naturvärden vid restaurering för att man ska kunna göra välavvägda bedömningar om vad som ska sparas samt vad som ska restaureras och vad som ska skötas. Detta måste ske över större arealer än de en ägare har. Skogsvårdsstyrelserna eller länsstyrelserna skulle kunna ha ett sådant ansvar.

Kunskaperna är otillräckliga hos dem som avverkar. Skogsvårdsstyrelserna har otillräckliga medel för att besöka och inventera avverkningsanmälda skogar. De instrument skogsvårdsstyrelserna har att åstadkomma andra lösningar än avverkning utnyttjas därför inte. Skogsvårdsstyrelserna som tidigare har stått för upplysning, inventering och övervakning av det lokala skogsbruket har beskurits rejält sedan 1993. En följd av detta är att miljömålen i skogsbruket inte uppnås.

Ekonomin i att avverka väger oftast tyngre än ekonomin i andra brukningssätt, i alla fall för skogsbolagen som har tradition i att hugga skog, inte i att bedriva turism eller bruka skogen på annat sätt. Minskad biologisk mångfald har i dag inget pris, åtminstone inte i ett kort perspektiv. Det finns ett stort samhällsvärde i skogar för rekreation, turism, forskning och bevarande av arter. Detta värde omsätts sällan i ersättning till den som "äger" samhällstillgången.

Staten har inte eller erbjuder inte småskogsägare ersättningsmark, eller tillräckligt fördelaktiga ekonomiska ersättningar som uppväger markägarens insats för den naturvårdshänsyn staten vill att denne ska ta. Här finns en himmelsvid skillnad i skogsbruket jämfört med jordbruket där det i dag ofta ger mer att producera naturvård än att producera mat.

Jag vill fråga statsrådet:

1.Avser statsrådet att verka för ett ökat samarbete kring skogsfrågorna där naturvård och skogsbruk båda ses som nödvändiga medel för bevarandet av den biologiska mångfalden i skogen?

2.Avser statsrådet att ta initiativ till att skogsvårdsstyrelserna alternativt länsstyrelserna får ett uppdrag i att ansvara för den ekologiska landskapsplaneringen?

3.Avser statsrådet att utöka resurserna till skogsvårdsstyrelserna så att dessa kan öka kännedomen om befintliga naturvärden och därmed aktivt verka för ett ståndsortsanpassat och naturvårdsriktigt skogsbruk samt avvärja avverkning av värdefulla områden?

4.Avser statsrådet att ställa krav på statliga skogsägare att i högre utsträckning arbeta med att erbjuda ersättningsmark för att kunna möjliggöra inlösen av naturvärdefull privatägd skog?

5.Avser statsrådet att verka för bättre förutsättningar för mångbruk av våra skogar?