Bättre äldreomsorg för döva, dövblinda och hörselskadade
Interpellation 2007/08:48 av Olofsson, Eva (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-10-17
- Anmäld
- 2007-10-17
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2007-10-19
- Sista svarsdatum
- 2007-10-31
- Besvarad
- 2007-11-02
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 oktober
Interpellation
2007/08:48 Bättre äldreomsorg för döva, dövblinda och hörselskadade
av Eva Olofsson (v)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
Äldre dövas situation är speciellt utsatt. Genom kommunikationshandikappet att inte höra är risken extra stor för ensamhet och isolering. Kontakten med grannar blir ofta väldigt ytlig utan ett gemensamt språk. Det är inte lätt att hitta nya vänner när nätverket glesnar. Ibland blir också kontakt med barn och barnbarn krånglig när barnens partners och barnbarnen inte kan teckenspråk. Kommunens erbjudande av träffpunkter, kultur och fritidsaktiviteter är inte meningsfulla när man inte hör det som sker och inte kan prata med övriga deltagare. Oron finns för att inte kunna göra sig förstådd om något skulle hända. Ofta har de äldre döva på grund av att svenskan är deras andra språk också svårt att förstå den kommunala informationen.
Möjligheterna att få teckenspråkig hemtjänst eller plats på teckenspråkigt äldreboende saknas ofta. Kunskapen om vad det innebär att vara döv eller hörselskadad och teckenspråkig är ofta mycket bristfällig i kommunerna och även inom de delar av hälso- och sjukvården som inte arbetar direkt gentemot döva eller hörselskadade. En så enkel sak som att det inte går att utföra sysslor samtidigt som undersköterskan teckenspråkar med den döve är inte en självklarhet.
För den äldre döve är dövsamhället med de dövas föreningar ofta tryggheten och möjligheten att träffa andra teckenspråkiga för gemenskap och samtal. Men oron finns där; vad händer när jag inte längre orkar ta mig hemifrån? När jag behöver plats på äldreboende, ska jag då hamna på ett boende där samtalet med andra består av några rader på en papperslapp och hamna i utanförskap och isolering? Kommer jag att glömma mitt språk när det inte finns någon att tala med?
I dag finns vad vi känner till teckenspråkig hemtjänst i Göteborg sedan 20 år tillbaka. Teckenspråkiga äldreboendeplatser finns i Malmö, Stockholm och är på gång i Göteborg. I Umeå där Dövas förening är mycket aktiv i frågan har vad jag vet inget beslut fattats ännu. Det är inte heller en självklarhet för stadsdelar och kommuner att bevilja plats på ett teckenspråkigt äldreboende. När äldreboendet i Malmö startade fick flera överklaga för att få rätt till en plats där.
Det är kommunernas ansvar att ha en god äldreomsorg för sina innevånare. Äldre döva är dock en liten men mycket sårbar grupp där det behövs insatser på nationell nivå. Det behövs en bättre kunskap om hur det ser ut för äldre döva i Sverige. Teckenspråkig äldreomsorg är en av de viktigaste frågorna för Dövas förening och självklart för Dövas pensionärsförening.
Jag vill därför fråga den ansvariga ministern Maria Larsson:
1. Vad avser statsrådet att göra för att åtgärda den bristfälliga kunskapen om äldre dövas, dövblindas och hörselskadades situation?
2. Vad avser statsrådet att göra för att döva, dövblinda och hörselskadade ska kunna få teckenspråkig hemtjänst och, när det behövs, plats på en teckenspråkig äldreboendeenhet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:48
Webb-tv: Bättre äldreomsorg för döva, dövblinda och hörselskadade
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:21 Fredagen den 2 novemberProtokoll 2007/08:21 6 § Svar på interpellation 2007/08:48 om bättre äldreomsorg för döva, dövblinda och hörselskadade
Protokoll från debatten
Anf. 28 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Eva Olofsson har frågat mig vad jag avser att göra för att åtgärda den bristfälliga kunskapen om situationen för äldre döva, dövblinda och hörselskadade samt vad jag avser att göra för att de ska kunna få teckenspråkig hemtjänst och plats på teckenspråkig äldreboendeenhet.
Det är självklart så att alla äldre som behöver äldreomsorgens stöd ska ha lika rätt till ett stöd som är av god kvalitet och att det ska finnas personal som har tillräckliga kunskaper och erfarenheter. Därför är varje rapport om att stöd och hjälp inte når enskilda eller grupper angelägen för att förbättringsarbeten ska kunna komma till stånd. Jag välkomnar därför också den här debatten.
Att inte kunna delta i normalt socialt liv med andra eller kommunicera med personal inom vården ger en alldeles särskild utsatthet. Personer som har hörselskada eller är döva eller dövblinda löper stor risk att bli socialt isolerade. Regeringens satsning inom äldreområdet lyfter fram flera aspekter som ökar möjligheterna att bättre utforma insatser för gruppers och enskildas behov.
Till att börja med anser jag att biståndsbedömningen måste utgå från klara etiska principer så att den enskildes förhållanden och önskemål blir styrande för målet med de insatser som sätts in och dimensionering av resurser. Enligt regeringens direktiv till Värdighetsutredningen ska utredaren analysera behovet av ett gemensamt nationellt bedömningsinstrument för biståndsbedömning. Värdighetsutredningens arbete syftar till att tydliggöra för alla vad äldreomsorgen ska erbjuda och vad de äldre och deras anhöriga kan förvänta sig när de behöver äldreomsorg.
För det andra menar jag att väl utvecklade system för fritt val ger möjlighet att tillmötesgå äldre i det de faktiskt vill ha. Är man döv ska man kunna välja utförare med personal som kan teckenspråk. Fritt-val-utredningen kommer att föreslå enkla och tydliga regler för hur fritt-val-system kan byggas upp. Regeringen anslår i budget för år 2008 300 miljoner kronor i utvecklingsmedel för att stimulera kommunerna att utveckla fritt val.
För det tredje ger införandet av individbaserad statistik, utvecklingen av kvalitetskriterier för öppna jämförelser och kontinuerliga brukarundersökningar betydligt bättre kunskap om både kvaliteter och brister inom äldreomsorgen.
I de stimulansmedel regeringen anslagit ingår som ett utpekat område satsningar för sociala kontakter och gemenskap. Att delta i olika verksamheter kan bryta isolering och ge värdefulla sociala kontakter. För att ha möjlighet att leva ett aktivt liv är det viktigt att få hjälp med att hålla kontakt med släkt och vänner, ledsagning till aktiviteter, hjälp med att komma ut på promenad och få frisk luft samt att delta vid kulturella aktiviteter. Kommunerna kan i samverkan med frivilliga organisationer göra en stor insats när det gäller att bryta isolering och öppna möjligheterna för äldre kvinnor och män att ha kontakt med andra.
Kommunerna har redan i dag omfattande möjligheter att samverka med varandra och andra aktörer kring insatser för särskilda grupper där det kan vara svårt för varje kommun att själv upprätthålla tillräcklig kontinuitet och kompetens.
En viktig kanal till ökad kunskap om levnadsförhållanden och påverkan är de dövas, de dövblindas och de hörselskadades egna organisationer. Därför har regeringen i budget för år 2008 ökat anslaget till handikapporganisationer med 20 miljoner kronor per år.
Anf. 29 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Först vill jag tacka ministern för svaret och för att hon välkomnar debatten. Jag är säker på att den behövs. Jag vet att för medlemmar i Dövas Förening och Dövas Pensionärsförbund, varav en del sitter här på åhörarläktaren och får teckentolkning för att följa debatten, är det en av de allra viktigaste frågorna tillsammans med frågan om teckenspråkets ställning och de döva barnens situation.
Det finns stora brister när det gäller äldreomsorg, hemtjänst och äldreboende för döva. Det finns stor okunskap och brist på kunskap ute i kommunerna vad det innebär att vara äldre teckenspråkig döv eller dövblind. Jag vill ta några konkreta exempel.
Det saknas väldigt ofta teckenspråkig information. Man resonerar som så att den som är döv inte hör men ser och kan läsa den skriftligt svenska informationen. Man tänker inte på att talad svenska och skriftlig svenska inte är teckenspråkigas eget språk, utan det är teckenspråket.
När äldre döva gick i skolan fick de inte använda teckenspråket. Undervisningsspråket var talad svenska. Ni kan själva tänka er hur svårt det då var att tillgodogöra sig en bra undervisning. Många äldre döva har helt enkelt svårt att tillgodogöra sig skriftlig information på svenska.
Om detta saknas kunskap ute i kommunerna. Det är väldigt ofta man inte använder teckentolk när man kanske kommer hem och ska diskutera vilken hjälp en äldre kvinna eller man ska få från äldreomsorgen. Hur ska då han eller hon få information om vad som kan erbjudas? Hur ska då han eller hon själv kunna vara delaktig och påverka hjälpen?
Det finns i dag teckenspråkiga äldreboenden bara i Stockholm och Malmö. Det är på gång ett i Göteborg och ytterligare ett i Stockholm, och Göteborg har en teckenspråkig hemtjänst.
Det innebär att när äldre döva kvinnor och män har hjälp från äldreomsorgen har de det av den vanliga hemtjänsten eller bor på ett äldreboende bland hörande. Då blir situationen ofta följande.
Jag kan inte tala med mina grannar på äldreboendet när vi äter. Jag kan inte ta del av fritidsaktiviteterna och underhållningen. Vad är det för mening att gå på Speldags och höra sång och musik när jag inte hör det?
Personalen kommunicerar ofta via lappar. Ibland har kommunen ansett sig ha råd att låta personalen lära sig teckenspråk. Men ofta kan man bara några enkla tecken.
Vilka av oss vill ha det så när vi bor på ett äldreboende att den personal som jobbar med hela vår livssituation egentligen bara kan säga: Hur mår du i dag? Var maten god? Är du trött? God morgon! Hej!
Jag tror att alla förstår att det inte är någon bra äldreomsorg om det fungerar på det sättet. Jag tror inte att det beror på någon illvilja. Det är brist på kunskap hos ansvariga politiker och tjänstemän.
Herr talman! Jag vill återkomma till statsrådet Maria Larssons svar. Jag har inte skrivit interpellationen för att diskutera fritt val och fler privata utförare i äldreomsorgen eller inte. Jag kan konstatera att äldreomsorgen fungerar lika dåligt för teckenspråkiga döva, dövblinda och hörselskadade oavsett om det är kommunala utförare i en kommun eller om det finns fritt-val-system.
Jag tror att det är något annat som behövs. I de kommuner som har gjort bra saker och där det händer något har man fattat tydliga politiska beslut. Det har man väldigt ofta gjort efter dialog och påtryckningar från Dövas Förening och Dövas Pensionärsförbund där man lyft fram de dövas situation. Då har det hänt något.
Jag vill därför återupprepa mina frågor till statsrådet. Vad vill statsrådet göra för att öka kunskapen? Vad vill statsrådet göra för att vi ska få en teckenspråkig hemtjänst och äldreboende för äldre döva och dövblinda?
Anf. 30 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det Eva Olofsson fokuserar på är den bristande kunskapen kring dövas och dövblindas situation. Det är ett stort problem när man blir äldre. Här finns kunskapsluckor både ute i den kommunala verksamheten och på det nationella planet.
Väldigt lite gjordes under den förra regeringsperioden. Bristerna är tyvärr ett faktum. Jag vill understryka det och bekräfta att så är fallet. Därför är det viktigt att fokusera på de frågorna i framtiden. Det finns flera vägar man måste gå.
Först och främst är de egna organisationerna för döva och dövblinda en stor resurs i det kommande arbetet. Deras kunskaper måste naturligtvis tas till vara. De är experter på det som händer i form av både framgångar och brister. Därför är det en angelägen del att ta till vara den kunskapsmängd som finns samlad hos organisationerna.
En annan viktig samverkanspart är SKL som vi träffar regelbundet och där det finns möjlighet att följa upp den här frågan ytterligare. Det är någonting som jag kommer att göra.
Eva Olofsson förbigår klart det som kan vara en möjlighet, nämligen fritt-val-systemet som Eva Olofsson och Vänsterpartiet säger nej till. Om det finns flera utförare skapar det en annan lyhördhet för de individuella behoven.
Det har vi sett tidigare, och vi kan se det tydligt i Danmark där ett sådant system finns. Man måste vara väldigt tydlig med att ge möjligheter att välja och också kunna välja bort det man inte är nöjd med. Det skapar en lyhördhet gentemot brukarna.
Det vill inte Eva Olofsson tillåta äldre över huvud taget och inte heller äldre som har funktionshinder i form av dövhet eller dövblindhet. Men detta är en resurs och en möjlighet.
Jag var i Järfälla och träffade ett företag som levererar hemtjänst på olika modersmål. Företaget såg det som en möjlighet att utveckla detta på flera olika språk - kanske också teckenspråk.
Att få en specialisering och olika typer av professionalisering inom hemtjänsten och äldreboendena är en utvecklingsmöjlighet som vi vill skapa utrymme för. Vänsterpartiet vill inte ge människor den möjligheten att välja, och det beklagar jag djupt. Jag ser det som en viktig del för framtiden.
En annan viktig del för att öka kunskapsmängden, och där vi också nu påbörjar ett arbete som har varit försummat sedan tidigare, är att börja jämföra kvaliteten inom äldreomsorgen. Vi ska titta på hur nöjda brukarna är med den kvalitet som ges och med den äldreomsorg och den hemtjänst som förekommer. Där kan man få ny kunskap - en tydlig kunskap som kan vara vägledande för i vilken riktning vi ska gå i framtiden. Det är också ett försummat kapitel sedan tidigare i den regering som Eva Olofsson har samarbetat med och stött.
Vi vill göra ett ordentligt kvalitetsarbete, ta fram nationella kvalitetsindikatorer och ge möjlighet också för brukarna att tycka till om vad god kvalitet är. Ett sådant uppdrag är givet till Socialstyrelsen. Det är inte gjort i en handvändning, men det kommer att vara på plats så fort det bara går. Detta är en viktig ingrediens i det fortsatta framtida arbetet för att dels öka kunskapsmängden, dels se till att individens behov får vara i centrum när äldreomsorgen formas och när hemtjänsten ska ges.
Anf. 31 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag tänkte inte i första hand göra detta till en ideologisk debatt med Maria Larsson. Jag har väckt interpellationen just för att lyfta fram situationen när det gäller teckenspråkiga döva och dövblinda.
Jag tycker inte att Maria Larsson ger några direkta svar. Är statsrådet beredd att ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med SKL öka kunskaperna i kommunerna? Är statsrådet beredd att ge Socialstyrelsen i uppdrag att sammanföra alla de olika kunskaper som finns?
Man har gjort en undersökning i Norrland, i Göteborg, i Malmö och i Stockholm. Allmänna arvsfonden har ett treårigt projekt ihop med de dövas pensionärsförbund. Sveriges Kommuner och Landsting har valt att inte vara med. Jag tror att det är viktigt att få svar på de här frågorna. Jag tycker också att det är viktigt att statsrådet är mer konkret.
Där det har hänt något har det hänt för att man har lyft upp de teckenspråkiga döva och dövblinda som en speciell grupp med speciella behov. Man har tydligt talat om att vi måste öka kunskapen om dem och lösa deras problem. Göteborg hade inte en borgerlig majoritet när man har gjort det i ett par olika omgångar. Malmö hade det inte heller. När man fattade beslutet om det nya äldreboendet i Älvsjö här i Stockholm var det inte heller en borgerlig majoritet.
Jag blir lite orolig om man tror att fritt-val-systemet automatiskt löser problemet. Så här skriver statsrådet i sitt svar: Fritt val ger möjlighet att tillmötesgå äldre i det de faktiskt vill ha. Är man döv ska man kunna välja utförare med personal som kan teckenspråk. Men tänk om det inte finns en sådan utförare? Och hur är det med de orter i Sverige där det bor en, två, tre eller tio döva, vilket är vanligt? Ingen satsar på teckenspråkig personal. Vad ska man välja då som äldre döv eller dövblind?
Jag tror också att man måste lyfta fram kunskaperna och synliggöra behoven. När man satsar på pengar till stimulans och gemenskap finns inte kunskaperna i kommunerna om att man måste satsa extra i samband med de dövas pensionärsförening. De äldre behöver få en aktivitet där de kan vara med i deras regi, träffa sina gamla vänner och använda sitt eget språk med andra som kan det, som förstår bakgrunden och som vet hur det är att växa upp och gå i skola och inte kunna tala sitt eget språk med föräldrarna.
Man måste inse att det här inte bara handlar om teckenspråk. Jag tror att många politiker och tjänstemän inte förstår det. Det handlar om en språklig minoritet med en egen bakgrund och en egen kultur. Om inte den kunskapen finns hjälper det inte att det går ut pengar till kommunerna för social gemenskap. Jag tror inte att de kommer att användas till de döva äldre.
Satsningen på handikapporganisationerna, som Maria Larsson tog fram i sitt svar, täcker inte de ökade kostnaderna i den kostnadsutveckling som har skett under flera år. Då hade det behövts 50 miljoner, vilket vi i Vänsterpartiet har föreslagit i vårt budgetförslag.
Det som jag känner är allra viktigast just nu är att lyfta fram döva som grupp. Vi måste se till att Sveriges Kommuner och Landsting kommer med och tar ett nationellt ansvar för gruppen döva och dövblinda så att vi får en teckenspråkig äldreomsorg och hemtjänst. Jag tycker inte att statsrådet ger något konkret och tydligt svar, tyvärr.
Anf. 32 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det är många frågor som Eva Olofsson har. Man kan fundera över den tolvåriga period som ligger bakom oss, där Vänsterpartiet har samarbetat med regeringen och haft möjlighet att påverka varje budget och att påverka inriktningen på verksamheten. Men man har faktiskt inte åstadkommit allt det som Eva Olofsson nu står och kräver. Man har inte höjt bidragen till handikapporganisationerna trots att behovet har förelegat under en lång rad av år.
Nu väljer den nya regeringen att göra det. Det är bra att Eva Olofsson biträder det förslaget, men det finns också en rad försummelser som Eva Olofssons parti står för. Det är anledningen till de kunskapsluckor som finns i dag både på det nationella planet och ute i kommunerna. Det är så lite som har gjorts när det här landet har styrts av Eva Olofssons parti och hennes samarbetspartier. Låt oss inte glömma det.
Jag säger att kunskapsluckan är en brist som jag vill försöka arbeta vidare med. De definitiva formerna för det får vi återkomma till, men man får börja med ett samtal med SKL och se vad som finns. Kartläggningen finns inte ens, och där kan kvalitetsjämförelserna tjäna oss väl. Där ska också brukarna få säga sitt.
Jag hoppas på ett gott samarbete med frivilligorganisationerna och intresseorganisationerna i de här frågorna för att öka kunskapsmängden. Det är centralt. De har expertiskunskapen på det här området, där större delen av Sverige i dag saknar kunskap. Jag vill ta till vara deras kunskap och naturligtvis även få den förmedlad ut till många, många fler.
Eva Olofsson vill inte ha en ideologisk debatt, säger hon. Men då vägrar hon se vad Vänsterpartiet egentligen gör när man säger nej till fritt-val-system. I de länder som har infört det har det visat sig att man får en större lyhördhet gentemot de enskilda brukarnas egna möjligheter till val och att få sina behov täckta. Det blir en större lyhördhet. Man får möjlighet att välja och att välja bort.
Både Eva Olofsson och jag inser att de valmöjligheter som kommer att givas i små kommuner är begränsade. Men något mer än vad som finns i dag kommer säkert att vara fallet i flertalet kommuner.
Eva Olofsson säger nej till detta, som skulle kunna vara en förbättringsåtgärd för att just åstadkomma det som hon vill uppnå. Det tycker jag är märkligt. Jag tycker att det är tråkigt att man vill förmena äldre rätten att få välja vilket äldreboende de vill bo på och vem som ska utföra hemtjänsten. Om det då finns personal i kommunen, i ett privat företag eller i en ideell idéburen verksamhet finns också det tillvalet att göra.
Jag skulle tycka att det vore så fantastiskt om också intresseorganisationerna ville starta verksamheter ute i olika kommuner, vilket vi vill uppmuntra. Det handlar inte bara om privata företag, utan det handlar mycket om ideella idéburna aktörer och kooperativa aktörer som skulle kunna finnas på arenan och erbjuda just det som efterfrågas i det enskilda fallet.
Vi måste förflytta perspektivet från det kollektiva tänkande som Eva Olofsson har till att titta på varje individ. Vi måste se behoven hos varje individ och hitta en äldreomsorg som svarar upp mot individens behov. Det är målsättningen med fritt-val-reformen. Det är målsättningen också med den kartläggning vi nu gör för att öka kunskapsmängden. Det här skulle vara ytterligare en möjlighet för döva och dövblinda att få välja och att välja någon som faktiskt kan leverera det som man känner att man har behov av. Men det vill Eva Olofsson förmena dem.
Anf. 33 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag vill inte förmena någon att välja. Däremot tror inte Vänsterpartiet på vinstintressen i äldreomsorgen. Vi tycker inte att den verkliga valfriheten ligger i att välja utförare utan i att kunna påverka just den hjälp man får och hur den utförs. Det handlar om att kunna påverka vem som kommer, alltså personen, och hur man får hjälpen. Det tycker jag är verklig valfrihet. Självklart ska man kunna välja äldreboende i en kommun, och man får välja mellan kommunerna.
Jag konstaterar att Maria Larsson gärna vill diskutera och rikta kritik mot den regering som har funnits men väldigt lite vill svara på vad hon själv vill göra i framtiden.
Jag kan bara konstatera att Malmö inte var alliansstyrt när man tog beslutet om teckenspråkigt äldreboende. I Göteborg var det inte så när man bestämde om teckenspråkig hemtjänst eller när man tog beslut om teckenspråkig äldreboendeenhet. I Stockholm, när man tog beslut om markanvisningen, var det inte heller borgerligt styre. Jag tror faktiskt att själva förutsättningen är att man tydligt lyfter fram döva och deras situation och att man ökar kunskapen.
Jag tror att det blir väldigt tufft att förutsätta att dövas föreningar runt om i landet själva, som organisationer, ska initiera och driva teckenspråkig äldreomsorg.
När man var i Norrland och tittade på hur det fungerade där sades det just att de dövas föreningar är starka i storstäderna men har svårare att göra sig gällande i mindre kommuner. Jag tror att vi kommer att få någorlunda bra teckenspråkig äldreomsorg inom några år i Stockholm, Malmö och Göteborg men att det kommer att vara stora brister runt om i landet. Det är därför det behövs ett nationellt initiativ när det gäller att samlat sprida kunskapen och att samlat ge ett tydligt uppdrag till Socialstyrelsen att ihop med SKL, med de dövas förening och de dövas pensionärsförbund faktiskt se till att det händer något i hela landet.
Här tycker jag inte att statsrådet ger något svar.
Anf. 34 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag tycker att vi har åstadkommit och påbörjat väldigt mycket arbete. Jag nämnde i mitt svar att vi nu tittar på om det behövs nationella riktlinjer för biståndsbedömningen för att kunna tillgodose behoven hos de enskilda människorna. Det är någonting helt nytt som inte har funnits tidigare.
Vi tittar på fritt-val-reformen, som vi av erfarenhet från andra länder vet mycket bättre svarar mot den enskilda äldres behov och blir mer lyhörd gentemot den enskilda äldre. Vi tittar på och inför nu individbaserad statistik som kommer att ge oss ett tydligt utfall också när det gäller hur väl omsorgen svarar mot dövas och dövblindas behov.
Vi har anslagit stimulansmedel för att utveckla det sociala innehållet. Det har aldrig tidigare gjorts. Vi gör det nu för att vi vet att ensamheten är svår hos många äldre, inte minst hos många äldre med funktionshinder. Vi ger möjlighet, och uppmuntrar det, att där samverka med frivilligorganisationer.
Det är ganska många saker som vi redan har satt på kartan. Dessutom är Eva Olofsson och jag fullständigt överens i den här debatten om att kunskapsmängden behöver öka. Jag har också öppnat för att försöka dra mitt strå till stacken när det gäller att göra ett bra jobb i det avseendet. De exakta formerna ska vi, som sagt var, återkomma till.
Men det är ett försummat arbete sedan lång tid tillbaka. Därför är det inte ett arbete som man kan genomföra med en fingerknäppning, utan det krävs ett arbete på den nationella nivån och också ett arbete ute i kommunerna.
Både Eva Olofsson och jag känner många goda kommunpolitiker. Att använda dem som en resurs i det här informationsarbetet tror jag är väldigt centralt. Det kommer jag att göra i mitt parti.
Jag vill tacka för debatten.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.