Åtgärdsprogram mot svenskfientlighet
Interpellation 2023/24:730 av Pontus Andersson Garpvall (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2024-05-02
- Överlämnad
- 2024-05-02
- Anmäld
- 2024-05-03
- Svarsdatum
- 2024-05-17
- Sista svarsdatum
- 2024-05-17
- Besvarad
- 2024-05-17
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Paulina Brandberg (L)
I ett svar på en skriftlig fråga till undertecknad skriver statsrådet Paulina Brandberg att Sverige ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott. Vidare skriver statsrådet att den måste bekämpas med full kraft, att den aldrig är acceptabel oavsett vem den riktar sig emot och att arbetet som regeringen gör är viktigt för att kunna fortsätta med en hög ambitionsnivå.
Statsrådet nämner också att en viktig del av arbetet mot rasism, annan främlingsfientlighet och diskriminering framöver handlar om att ta fram kunskap och skapa förutsättningar för att den används av berörda aktörer.
Den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott beslutades 2016. Med utgångpunkt i planen och dialoger med civilsamhället har särskilda åtgärdsprogram mot olika former av rasism – afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi och rasism mot samer – tagits fram. Dessa åtgärdsplaner lyfts på regeringens hemsida under rubriken ”Insatser mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott”.
Med tanke på svaret i den skriftliga frågan, att rasism aldrig är acceptabel oavsett vem den riktar sig emot och att en viktig del av arbetet framöver handlar om att ta fram kunskap och skapa förutsättningar för berörda aktörer, vore det enligt mig rimligt om även en åtgärdsplan med åtgärder mot svenskfientlighet togs fram.
Svenskfientligheten drabbar inte bara personer med svensk bakgrund utan också personer med utländsk bakgrund som vill anamma en svensk identitet, kultur eller levnadsstil. Problemet har blivit alltmer omfattande i takt med att svenskar blivit en minoritet i allt fler kommuner, stadsdelar och skolor.
Med anledning av ovanstående ställer jag följande fråga till statsrådet Paulina Brandberg:
Är statsrådet och regeringen beredda att ta fram ett åtgärdsprogram mot svenskfientlighet?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2023/24:730
Webb-tv: Åtgärdsprogram mot svenskfientlighet
Dokument från debatten
- Fredag den 17 maj 2024Kammarens föredragningslistor 2023/24:116
Protokoll från debatten
Anf. 43 Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig om jag och regeringen avser att erkänna svenskfientligheten och ta fram ett åtgärdsprogram mot den. Pontus Andersson Garpvall har frågat mig om jag och regeringen är beredda att ta fram ett åtgärdsprogram mot svenskfientlighet. Jag svarar på frågorna samlat.
Att inte utsättas för rasism är en mänsklig rättighet, och Sverige ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott. Regeringen har nyligen aviserat att ett viktigt steg i kampen mot rasism kommer att tas genom att ta fram en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott. Som jag i närtid angav i mitt svar på en riksdagsfråga på samma tema från ledamoten Andersson Garpvall omfattar regeringens insatser mot rasism och hatbrott alla, oavsett vem sådana uttryck eller brott riktas mot. Detsamma gäller diskrimineringslagen (2008:567) och den straffrättsliga regleringen av hatbrott. Denna generella ansats utgör en viktig utgångspunkt i framtagandet av den nya handlingsplanen. Det finns ingen avsikt att ta fram ett åtgärdsprogram mot svenskfientlighet.
Anf. 44 Tobias Andersson (SD)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.
Sverigedemokraterna har sällan beskyllts för att vara naiva. Så inte heller i frågan om svenskfientlighet, och vi är övertygade om att Sverigedemokraterna tyvärr kommer att få rätt även här.
Jag har varit politiskt engagerad i över ett decennium och har genom mitt politiska engagemang haft förmånen att träffa ungdomar runt om i hela Sverige. Otaliga är de exempel och historier jag fått höra om hur ungdomar, killar såväl som tjejer, fått lida psykiskt eller fysiskt på grund av svenskfientlighet. Det har handlat om trakasserier, mobbning, hot, rån, misshandel, sexuella övergrepp och så vidare med den gemensamma nämnaren att det funnits ett svenskfientligt motiv.
Mot den bakgrunden har jag personligen aldrig tvivlat på att det finns en utbredd svenskfientlighet i samhället som primärt unga drabbas av. Efter att Sverigedemokraterna länge har varit ensamma med att belysa detta höjs nu fler röster. Men varför har det inte fått tillräckligt med medialt utrymme tidigare, trots de skräckexempel som varit kända under en lång tid? Förmodligen, fru talman, eftersom det svenska mediala och politiska etablissemanget varit fullt upptaget med att diskutera om det ens finns något som är svenskt.
Svenskfientligheten har uppkommit i kölvattnet av att etablissemanget hävdat att Sverige inte har någon särpräglad kultur, ingen historia värd namnet, inga traditioner att upprätthålla och inget att ens vara stolt över eller enas kring. Om detta skulle stämma finns det såklart ingenting värt namnet att inte vara fientlig mot. Men så är det ju inte. Vi har alla skäl att vara stolta över Sverige, svenskarna och vår historia.
Mer i närtid har det funnits rena politiska motiv från ledande politiker att negligera och låtsas som om svenskfientlighet inte finns - detta eftersom den har uppstått som en direkt konsekvens av deras förringande av allt svenskt, i symbios med den massinvandring de välkomnat.
Nu börjar det däremot bli dags för åtminstone regeringsunderlaget att tillstå problembilden för att vi någonsin ska kunna bekämpa utvecklingen. Med anledning av detta frågade jag i min interpellation om ministern avser att erkänna svenskfientlighet och ta fram ett åtgärdsprogram mot densamma. I sitt svar belyser statsrådet att rasism alltid är fel, oavsett vem den riktas mot, och att man ska ta fram en handlingsplan mot rasism och hatbrott med mera. Konkluderar gör statsrådet genom att meddela att det ej ska tas fram något handlingsprogram enkom rörande svenskfientlighet.
Fru talman! Jag kan också fördöma all rasism. Det är väldigt enkelt, faktiskt. Det ministern tycks ha svårare för är att tillstå att svenskfientligheten finns. Jag kan förstå om man vill hantera rasism med ett samlat grepp och att handlingsplanen då kan inkludera ett kapitel om svenskfientlighet. Om detta är tanken får statsrådet gärna belysa det. Statsrådet har i medier sagt att hon under sin tid som åklagare bevittnade att svenskfientlighet låg som motiv till ungdomsrån. Detta medgivande är en bra början från statsrådet, tycker jag. Min fråga i det här replikskiftet är helt enkelt om statsrådet kan tillstå att svenskfientlighet finns i en bredare bemärkelse än så och i sådana fall i vilken utsträckning.
Anf. 45 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Fru talman! För ett antal veckor sedan inkom jag med en skriftlig fråga till statsrådet Paulina Brandberg. I svaret skriver statsrådet att Sverige ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott. Vidare skriver statsrådet att den måste bekämpas med full kraft, att den aldrig är acceptabel, oavsett vem den riktas mot, och att det arbete som regeringen gör är viktigt för att kunna fortsätta med en hög ambitionsnivå.
Statsrådet nämner också att en viktig del av arbetet mot rasism, annan främlingsfientlighet och diskriminering framöver handlar om att ta fram kunskap och skapa förutsättningar för att den ska kunna användas av berörda aktörer. Den nationella planen mot rasism beslutades 2016. Med utgångspunkt i planen och dialoger med civilsamhället har särskilda åtgärdsprogram mot afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi och rasism mot samer tagits fram.
Med tanke på svaret i den skriftliga frågan, att rasism aldrig är acceptabel oavsett vem den riktas mot och att en viktig del av arbetet framöver handlar om att ta fram kunskap och skapa förutsättningar för berörda aktörer, vore det enligt mig rimligt om även en åtgärdsplan mot svenskfientlighet togs fram. Svenskfientligheten drabbar ju inte bara personer med svensk bakgrund utan också personer med utländsk bakgrund som valt att anpassa sig till en svensk identitet, kultur eller livsstil. Problemet har blivit alltmer omfattande i takt med att svenskar blivit en minoritet i allt fler kommuner, stadsdelar och skolor.
Det som ofta lyfts fram i debatten som den grövre formen av svenskfientlighet är de många förnedringsrån som utspelat sig på senare tid, där många av förövarna uttryckt starkt svenskfientliga motiv gentemot offret. Men vi har också vardagsexempel som dem som lyfts i polisrapporten Områdesdokument Tjärna Ängar 2019. Där står bland annat: "Områdespoliserna beskriver att somaliska unga flickor inte får umgås med svenska flickor. Anledningen till det är att de svenska flickorna beskrivs som 'horor' utifrån sitt leverne, bland annat klädstilen." Liknande formuleringar finns i senare områdesrapporter.
Ett annat exempel från just 2019 gällde en man från just Tjärna Ängar, som blev så illa behandlad på grund av sitt svenska ursprung att han valde att flytta därifrån.
För mig är det alldeles uppenbart att det behövs en tydlig strategi från regeringen när det gäller hur man ska komma till rätta med de svenskfientliga attityder och de svenskfientliga brott som svenskar tvingas möta i det mångkulturella Sverige. Om man vill lösa integrationen, vilket ministern och Liberalerna vill, behöver svenskfientliga attityder upphöra och svenskheten vara något som personer som kommit till vårt land ska sträva efter snarare än förakta.
Regeringen lyfter redan i dag fram åtgärdsprogram mot afrofobi, antisemitism, antiziganism, islamofobi och rasism mot samer. Ministern är tydlig med att hon inte vill ha ett åtgärdsprogram mot svenskfientlighet. Men när regeringen nu tar fram en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott, är statsrådet och regeringen då beredda att inkludera svenskfientligheten i denna handlingsplan?
Anf. 46 Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Fru talman! Jag ska börja med att svara på frågorna om min och regeringens syn på förekomsten av hatbrott mot svenskar. Detta är något som har tagits upp i Brås hatbrottsstatistik, där man redovisar statistiken utifrån vem den utsatte är. I Brås statistik kan vi konstatera att hatbrott mot just svenskar har fångats upp men att siffrorna är så små att det är svårt att dra närmare slutsatser av dem eller titta närmare på dem. Här tror jag att det är viktigt att se att det finns en risk för ett stort mörkertal när det gäller den här typen av statistik.
Precis som interpellanten Andersson sa i sitt inlägg nyss har jag tidigare berättat om mina erfarenheter som åklagare. Jag har absolut sett brott som har riktats mot svenskar just på grund av att de är svenskar. Ett sådant exempel är ungdomsrånen, där jag har sett hat mot svenskar som ett motiv. Ett annat exempel är hedersproblematiken, där unga människor utsätts för hat för att de mot familjens vilja har anammat en för västerländsk eller svensk livsstil.
Förekomsten av svenskfientlighet ifrågasätter inte jag eller regeringen. Det som är knäckfrågan är dock: Vad gör vi åt det - hur hanterar vi detta på bästa möjliga sätt? Som jag redogjorde för i mitt svar omfattar regeringens arbete mot rasism och hatbrott varje individ som på grund av ursprung, etnicitet eller någon annan av diskrimineringsgrunderna utsätts för brott.
Regeringen vidtar ett stort antal åtgärder för att komma till rätta med detta. Om vi tittar på just hatbrott mot svenskar menar jag att en av nyckelåtgärderna i detta är att växla upp arbetet med integrationen. Vi lever i dag i ett Sverige där vi ser parallella samhällsstrukturer. Det utgör en grogrund för olika typer av hatbrott, bland annat mot svenskar, och den behöver vi verkligen komma åt.
Regeringen växlar upp på flera fronter här. Bland annat har vi nyligen tillsatt en nationell samordnare för arbetet mot utsatthet, och vi tittar på olika sätt att klara integrationen.
Sedan är det såklart viktigt att vårt rättsväsen arbetar med dessa frågor så att även denna motivbild fångas upp. Min tidigare myndighet Åklagarmyndigheten arbetar med hatbrott. Man har bland annat en särskilt utsedd ämnesspecialist som arbetar med att höja kunskapsnivån bland de operativa åklagarna. Man har en årlig konferens på området för att utbyta erfarenheter, och man har också ett digitalt nätverk som nyligen har inrättats för att man också ska kunna diskutera uppkomna frågor inom detta område.
Jag vill från regeringens sida vara tydlig med att vi tycker att det är viktigt att fånga upp det varje gång en individ utsätts för brott på grund av bland annat sin etnicitet eller sin härkomst.
Anf. 47 Tobias Andersson (SD)
Fru talman! Jag tackar för svaret från Paulina Brandberg. Jag uppskattar att statsrådet är tydlig med sina egna erfarenheter av hur unga utsätts för brott enkom av den anledningen att de har en svensk bakgrund men också att hon betonar att man kommer att se över även svenskfientlighet i arbetet mot rasism i en bredare bemärkelse framöver.
Jag skulle först vilja bemöta några andra delar av svaret. När det kommer till statistiken över hatbrott är det, åtminstone enligt mig, väl känt att man inte väcker åtal för hatbrott när de riktas mot svenskar. Jag ska inte gå in på något enskilt rättsfall, men jag har läst flera förundersökningsprotokoll där det är tydligt och uppenbart att ett av flera motiv till att gärningsmannen begick sin handling var att offret var svensk.
Det kan röra sig om rån, om ren förnedring och ofredande eller om sexualbrott där det, sett till vad gärningsmannen uttrycker vid tillfället för övergreppet eller i dialog med andra, är uppenbart att man har valt personen utifrån den svenska bakgrunden eller att man har valt att agera på ett sådant sätt eftersom personen är svensk.
Trots detta väljer åklagare i sådana fall att inte väcka åtal just i hatbrottsdelen. Det är, i alla fall för mig, ett känt faktum som jag diskuterar med såväl åklagare som personer på Justitiedepartementet att hatbrottslagstiftningen i praktiken inte nyttjas gentemot dem som agerar kriminellt på grund av svenskfientliga motiv. Där behöver en förändring ske.
Det är möjligt att denna debatt lämpar sig bättre för justitieminister Gunnar Strömmer, men jag vill ändå belysa att i den statistik från Brå som finns på detta område, just hatbrottsspecifikt, och som i nuläget kan läsas på intet sätt speglar den omfattning i vilken svenskfientlighet finns i Sverige. Detta är i alla fall min strikta uppfattning, och statsrådet får gärna kommentera det.
Med detta sagt, fru talman, är Sverige den enda plats på jorden där svenskar ska kunna känna sig fullt ut som hemma. Det är den enda plats på jorden där svenskar ska känna att det här är ett land, det här är en kultur och det här är traditioner och gemenskap som inte bara jag har fått ärva utan som per definition har skapats av mina förfäder i hundratals år, och nu har jag möjligheten att leva och verka i den samhällsgemenskap som har byggts upp under denna tid.
Om det är någonstans på jorden där man måste kunna få vara stolt över att vara svensk och där man måste kunna känna en trygghet i att på olika sätt uttrycka sig som svensk, ägna sig åt svenska saker eller ha svenska värderingar är det ju i Sverige. Men tyvärr ser det inte ut så, vare sig för svenskar med två svenskfödda föräldrar eller för personer som invandrat till Sverige och som vill bli en del av det svenska, som vill assimileras i Sverige och som vill utgöra den delen i den integrationspolitik som Sverigedemokraterna har.
De som har kommit till Sverige, som gillar Sverige och som vill bli en del av vårt samhälle drabbas också av svenskfientligheten. Hederskultur hade kunnat heta svenskfientlighet, för det är samma sak. Det handlar om personer från andra länder som blir för svenska, enligt deras kusiner, föräldrar eller partner, och som därför får lida. I vissa fall går det så långt att de mördas.
Det har varit en stor debatt kring Saga som var gravid och som mördades eftersom pojkvännen fick till sig från sin mor att hans gravida flickvän var för vit. Det är svenskfientlighet. Vi kan kalla det hederskultur eller svenskfientlighet, men om man ska mäta omfånget på svenskfientlighet bör hederskulturen inkluderas.
Anf. 48 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Fru talman! För att ge en tydligare bild av vad svenskfientlighet är kan man nämna det som Tobias Andersson precis nämnde, alltså rasism och fientlighet riktad mot svenskar eller folk som vill bli en del av den svenska gemenskapen. Man kan jämföra detta med exempelvis islamofobi, som är fientlighet riktad mot en ideologi, religion eller religiös åskådning, medan svenskheten ofta är medfödd eller en del av en stark kulturell identitet.
Jag skulle vilja att vi kort stannar till och tittar lite på kriminalstatistiken och vilka som är förövare och vilka som är brottsoffer. När vi tittar på de grova brotten kopplade till gängkriminalitet, såsom sprängningar och skjutningar, ser vi en tydlig bild av att både förövare och offer ofta är personer som antingen är födda i Sverige med utländska föräldrar eller har invandrat till Sverige.
Om vi tittar på andra grova brott mot personer, såsom ungdomsrån, ser vi att två av tre som rånar har någon form av utländsk bakgrund. Fyra av fem som utsätts har svensk bakgrund. När det gäller våldtäkter är utländska män överrepresenterade som förövare. Offren är oftast svenska kvinnor och flickor. När det gäller åldringsrån är äldre personer med svensk bakgrund oftast offer, och personer med utländsk bakgrund är oftast förövare.
Detta behöver inte vara ett tecken på att utländska kriminella sysslar med någon form av etnisk profilering vid brott, men jag tycker ändå att det sätter fingret på en debatt som har blivit väldigt skev. Om vi bryter ned siffrorna ser vi svart på vitt att många svenskar utsätts för brott av olika invandrargrupper i sitt hemland.
Fru talman! Jag har tidigare debatterat frågorna om svenskfientlighet och hatbrott mot svenskar med den förre justitieministern Morgan Johansson och den nuvarande justitieministern Gunnar Strömmer och nu också med statsrådet Paulina Brandberg. Alla tre har varit tydliga med att all typ av rasism och fientlighet ska bekämpas. Där är vi helt överens.
I andra debatter, där det är fråga om antisemitism, afrofobi eller islamofobi, kan statsråden utan problem peka på att exempelvis afrofobi ska bekämpas, men när det gäller debatten om svenskfientlighet pratar man mer i generella termer om att alla former av fientlighet ska bekämpas.
Jag förstår att det blir en lite semantisk diskussion, men när det är ett mönster att andra partier inte vill genomföra åtgärder mot svenskfientlighet blir frågan aktuell, inte minst när regeringen i nästa stund säger sig vilja ha en hög ambitionsnivå, ta fram kunskap och skapa förutsättningar.
Fru talman! Min fråga till statsrådet är: Ser ministern svenskfientligheten som ett problem, och är ministern beredd att sätta in några som helst åtgärder mot svenskfientlighet? Nu pratar jag inte om fientlighet i generella termer utan om den som riktar sig mot personer därför att de är svenska.
Anf. 49 Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Fru talman! Jag tänkte börja med att bemöta det som interpellanten Andersson sa om Brås statistik och att det kan finnas ett stort mörkertal. Det var precis det jag betonade i mitt förra inlägg - att jag tror att man måste vara medveten om att det finns en stor risk att statistiken inte speglar hur verkligheten egentligen ser ut.
Jag vill vara tydlig med att regeringens ståndpunkt är att detta såklart är fullständigt oacceptabelt. Jag är ju liberal, och min utgångspunkt är att varje individ självklart ska kunna känna sig trygg i att man aldrig ska kunna utsättas för hatbrott eller diskriminering på grund av den man är.
När det gäller regeringens arbete mot olika former av rasism tar sig rasism olika uttryck, och det finns också olika historiska kontexter till olika former av rasism. Vi kan till exempel titta på antisemitismen, som vi vet ofta motiveras av olika inslag i konspirationsteorier, vilket präglar hur den tar sig uttryck. På motsvarande sätt finns det andra särdrag i rasism som riktar sig mot andra grupper.
Även när det gäller rasism eller hatbrott som riktar sig specifikt mot svenskar finns det särdrag. Som precis har nämnts är hederskontexten en kontext som vi måste uppmärksamma i den här frågan, och här har regeringen växlat upp arbetet på flera olika sätt. Det är nämligen jätteviktigt att ingen i Sverige ska behöva straffas av sin familj eller sin släkt för att man väljer att leva ett liv där man umgås med vem man vill, klär sig som man vill eller skaffar den pojkvän man vill. Man bestämmer exempelvis över sin egen sexualitet.
Regeringen har växlat upp arbetet mot just hedersförtrycket på flera olika fronter. På samma sätt har vi växlat upp arbetet för att öka integrationen, för den är en jätteviktig nyckel när vi pratar om dessa frågor.
Som jag visar här vidtar regeringen ett stort antal kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med den underliggande grogrunden för den problematik vi pratar om här i dag. När det gäller ett specifikt åtgärdsprogram gällande hatbrott mot svenskar menar jag att man får fråga sig vad det är man vill uppnå med det. Vad vill Sverigedemokraterna uppnå med ett åtgärdsprogram som riktar sig mot just detta som inte fångas upp av de övriga åtgärder regeringen vidtar i den här frågan?
Anf. 50 Tobias Andersson (SD)
Fru talman! Jag tackar för sista gången, för den här gången, för statsrådets svar.
Jag uppskattar att statsrådet är tydlig med att även hon bedömer att det finns ett mörkertal och att det inte går att stirra sig blind på Brås statistik över hatbrott och tro att man där har fångat in den svenskfientlighet som präglar delar av samhället här i Sverige.
Jag noterar även den semantik som Pontus Andersson belyste, det vill säga att man från regeringshåll har svårt att tydligt tillstå att svenskfientlighet finns. Det är något vi har debatterat även med andra ministrar. Från statsrådens sida säger man att det här är någonting problematiskt, men man säger inte att det är svenskfientlighet. Man försöker hela tiden vara lite försiktig med de ordval man gör.
Man pratar om handlingsprogram mot hatbrott mot svenskar, trots att båda våra interpellationer handlar om svenskfientlighet, vilket jag tycker är ett betydligt bredare begrepp än hatbrott. Det handlar om synen på det svenska och hur det kan drabba såväl den invandrare som vill bli en del av det svenska som mig som svensk i min vardag att det finns de som genuint hatar vårt samhälle.
Rörande vad som efterfrågas utöver det här programmet skulle jag säga att man borde ge ett tydligare uppdrag till Brå att studera detta, inte bara utifrån hatbrottsstatistiken utan också för att få bättre koll på vilka förövarna är och vilka offren är.
Som Pontus Andersson belyste finns det ett flertal exempel på att det är just personer med utländsk bakgrund som ägnar sig åt brottslighet mot personer med svensk bakgrund. Är det ett uttryck för svenskfientlighet? Ja, förmodligen i många av fallen - men det vet vi inte riktigt, för det har varit otroligt känsligt för Brå och andra att studera detta. Man har till och med blivit anmäld om man som forskare valt att inkludera etnisk bakgrund i vissa forskningsstudier.
Här behövs alltså mycket mer, men framför allt måste vi våga stärka det svenska. Ska vi motarbeta svenskfientlighet måste vi vara stolta över Sverige och det vi har att erbjuda.
Anf. 51 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Fru talman! En märklig grej från borgerliga politiker i allmänhet och liberaler i synnerhet är att man ofta kan vara väldigt nationalistisk när det gäller andra nationer än Sverige. När det gäller exempelvis Israel, Taiwan eller Ukraina har man väldigt starka synpunkter på folkets rätt till sitt eget land. Det har jag också, men det som skiljer oss åt är att vi också ser till svenskars rättigheter i Sverige.
Något som är väldigt tydligt och som vi har sett på senare tid är de många Palestinademonstrationer där det har ropats antisemitiska slagord. Där är liberaler snabbt ute och tycker att folk ska utvisas på grund av bristande vandel och att det behövs större insatser mot antisemitism, exempelvis. Låt mig vara tydlig: Jag håller helt med. Men vad gäller den växande fientligheten mot svenskar på grund av att de är svenskar har man inte kommit med ett enda förslag till åtgärd.
I min enfald trodde jag att flera av de saker vi har lyft här - exempelvis att utländska män har rånat, klätt av och förnedrat svenska killar samtidigt som de har kallat dem jävla svennar - skulle vara nog för att vidta åtgärder. Detsamma gäller exemplen från Tjärna ängar där somaliska flickor inte får umgås med svenska flickor på grund av hur de svenska flickorna lever. Men då händer ingenting.
Jag kan ju tänka mig hur man hade reagerat om det var tvärtom, det vill säga om unga svenska killar hade sökt upp, rånat och förnedrat utländska killar eller om svenska flickor inte hade fått umgås med utländska kompisar för sin familj. Hur hade man då reagerat från regeringens sida?
Anf. 52 Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Fru talman! När det gäller förekomsten av detta tror jag att den diskussionen kommer att fortsätta. Det är såklart viktigt att vi riktar lampan mot detta varje gång någon utsätts för någon form av hatbrott på grund av sitt ursprung eller sin etnicitet.
Som jag sa innan tror jag att det finns ett stort mörkertal i Brås statistik. Samtidigt är självklart inte varje brott där en utländsk förövare gör något mot någon med svensk härkomst ett brott som har hatbrottsmotiv. Jag välkomnar såklart att vi fortsätter att belysa den här frågan.
Jag vänder mig mot det som interpellanten Andersson Garpvall säger om att det inte händer någonting. Det uttalandet menar jag tyder på en bristande förståelse för den grogrund som skapar den här typen av hatbrott, nämligen de parallellstrukturer som finns i vårt samhälle och den brist på integration - och den brist på politik för att komma åt den bristande integrationen - som länge har rått i Sverige.
Precis som jag har sagt vidtar regeringen omfattande åtgärder både när det gäller detta och när det gäller hedersförtrycket, och jag menar att det är det mest kraftfulla vi kan göra i det här läget för att försöka komma till rätta med just den här problematiken.
Därmed vill jag tacka för dagens debatt.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.