Arbetet mot våld i nära relation
Interpellation 2023/24:782 av Sofia Amloh (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2024-05-22
- Överlämnad
- 2024-05-23
- Anmäld
- 2024-05-24
- Svarsdatum
- 2024-06-11
- Besvarad
- 2024-06-11
- Sista svarsdatum
- 2024-06-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Paulina Brandberg (L)
IVO presenterade nyligen en rapport om allvarliga brister i hälso- och sjukvården och socialtjänstens arbete mot våld i nära relation som har framkommit i deras tillsyn. Samhället har en betydande utmaning när det gäller att säkerställa trygghet och säkerhet för personer som utsätts för våld i nära relation. Bristerna inom kommuner och regioner innebär att våldsutsatta individer riskerar att förbli i destruktiva situationer där de utsätts för våld, utan att få relevanta eller tillräckliga insatser.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga jämställdhetsminister Paulina Brandberg:
Hur avser statsrådet att agera för att våldsutsatta inte ska bli kvar i destruktiva situationer?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2023/24:782
Webb-tv: Arbetet mot våld i nära relation
Dokument från debatten
- Tisdag den 11 juni 2024Kammarens föredragningslistor 2023/24:129
- Protokoll 2023/24:129 Tisdagen den 11 juniProtokoll 2023/24:129 Svar på interpellation 2023/24:782 om arbetet mot våld i nära relation
Protokoll från debatten
Anf. 114 Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Herr talman! Sofia Amloh har frågat mig om hur jag avser att agera för att våldsutsatta inte ska bli kvar i destruktiva situationer.
Jag vill tacka interpellanten för frågan och engagemanget för att stärka samhällets skydd och stöd till dem som drabbas av våld i nära relationer, ett engagemang som jag och regeringen delar. Att samhället ska kunna skydda utsatta och förebygga våld är en självklar och central del i regeringens arbete mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck.
Regeringen arbetar systematiskt och intensivt med att säkerställa att våldsutsatta ska få det stöd och skydd de behöver innan, under och efter uppbrottsprocesser. För att våldsutsatta ska kunna lämna destruktiva relationer behövs en kedja av samordnade insatser från en rad aktörer. Jag vill här nämna några exempel på regeringens åtgärder.
Regeringen arbetar just nu med ett nytt åtgärdsprogram för att säkerställa ett samordnat, långsiktigt och effektivt arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Det nya programmet ska gälla 2024-2026.
Regeringen har under 2024 avsatt drygt 600 miljoner kronor för att förstärka arbetet inom det jämställdhetspolitiska området. Genom satsningarna kan skyddet mot våldet och förtrycket stärkas samtidigt som stödet till utsatta förbättras.
Socialstyrelsen har 2024 fått i uppdrag att analysera och ta fram förslag på en samordnad stödkedja för våldsutsatta individer (S2024/00720).
Den 1 april 2024 trädde ett nytt regelverk i kraft som innebär att skyddat boende blir en boendeinsats enligt socialtjänstlagen med minimikrav och tillståndsplikt för den som driver skyddat boende. Reformen innebär stärkta rättigheter för barn i skyddat boende och en ny möjlighet att skydda barnet mot kontakt med en våldsutövande vårdnadshavare under vistelsen i boendet.
Regeringen har på straffrättens område också tillsatt flera utredningar för att få till ett perspektivskifte där reglerna i större utsträckning ska utformas utifrån ett brottsofferperspektiv och med beaktande av samhällets behov av skydd.
Som interpellanten lyfter har Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, nyligen redovisat ett uppdrag om förstärkt tillsyn av socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Ivos tillsyn visar på allvarliga brister i förhållande till gällande bestämmelser på detta område. Kommuner och regioner bör noga beakta tillsynsresultaten och åtgärda bristerna. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården har en mycket viktig roll i arbetet med såväl våldsutsatta som våldsutövare. Regeringen fortsätter att verka för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra genom insatser på alla samhällsnivåer.
Anf. 115 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Jag har ställt mina frågor i interpellationen med anledning av att Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har genomfört en omfattande tillsynsinsats. Det har de gjort utifrån ett uppdrag från den förra regeringen att göra just en sådan tillsynsinsats. Det handlar om det arbete som bedrivs i kommuner och regioner relaterat till våldsutsatthet och våld.
Den samlade tillsynen visar att brister i regelefterlevnad och handläggning försvårar upptäckten av våld och i värsta fall också döljer pågående våld. Det resultat som framkommer i tillsynen bekräftar sammantaget resultatet och slutsatserna från Ivos tidigare tillsyn inom området.
Bristerna ger allvarliga konsekvenser för våldsutsatta och barn som bevittnar våld. I tre ärenden som Ivo granskat har de våldsutsatta dött till följd av det våld de har utsatts för. I andra ärenden riskerar åtgärder och insatser att bli varken relevanta, träffsäkra eller tillräckliga. De riskerar också att inte verkställas i tid eller inte verkställas alls.
Det är mycket allvarliga brister som kommer fram i denna omfattande rapport om tillsynsinsatser. Det är där ute i verkligheten, i mötet, bland regioner och socialtjänst och i regionernas arbete som det faktiskt gör att göra någonting för varje våldsutsatt individ.
Vårdcentralerna följer inte Socialstyrelsens föreskrifter och samtliga krav. Det handlar om följsamheten till bland annat de stärkta kraven på rutiner för att fråga om våld. Följsamheten till kraven på samverkan är bristfällig.
I tillsynen av socialnämndernas arbete med våldsutsatta barn och vuxna respektive barn som bevittnat våld fann Ivo brister i 40 av 46 granskade ärenden. Problembilden förstärks av att kommuner inte har verkställt beslut om insatser i 94 ärenden relaterade till våldsutsatta eller våld.
I statsrådets svar hör jag att Socialstyrelsen har fått i uppdrag att analysera och ta fram förslag till en samordnad vårdkedja. Det tycker jag är bra, och det är helt rätt att göra så.
Men mina frågor kvarstår efter det vi har hört i dag. Har jämställdhetsministern kallat till möte vad gäller SKR, eller har hon haft diskussioner med dem? Med den här rapporten på bordet borde det vara högt prioriterat i arbetet. Vad rör det sig om för tidsaspekter vad gäller Socialstyrelsens uppdrag, och så vidare? Sådana frågor tänker jag att statsrådet kan svara på senare i debatten. Det skulle vara lämpligt med anledning av de konsekvenser de här bristerna får.
I svaret framkommer också att inflationen är en förklaring och en av anledningarna till regionernas dåliga ekonomi. Är det detta som är svaret från regeringen? Är det därför bristerna finns? Ska man invänta att inflationen sjunker så att man får möjlighet att åtgärda bristerna? Är det så jag ska tolka svaret?
Anf. 116 Sara Gille (SD)
Herr talman! Våld i nära relationer är ett stort problem som måste bekämpas med samhällets största kraft. Det är väldigt viktigt att vi debatterar just denna fråga.
Med det sagt vill jag också tacka interpellanten för att hon har ställt denna interpellation. Jag vill dock samtidigt säga att jag tycker att det är så dags att göra det nu, när man sitter i opposition. Socialdemokraterna var nämligen trots allt ett av de partier som röstade nej till viktiga reformer för att motverka mäns våld mot kvinnor. Varför gjorde inte Socialdemokraterna mer i frågan när de faktiskt satt vid makten?
Jag är som sagt ändå glad att interpellanten äntligen har vaknat och att hon nu ser vikten av att vi rör vid frågan. Det här är ett område som är angeläget precis varje dag, för just nu utsätts någon för våld i en nära relation.
Det är svårt att förstå hur det är att leva ett liv i en våldsutsatt relation och hur det upplevs. Det finns många som inte förstår varför man inte går, varför man inte anmäler och så vidare. Men det är inte så lätt. Om man aldrig har levt ett liv i en nära relation som kantas av våld av något slag vet man inte heller fullt ut vad det innebär. Jag vet vad det innebär. Jag har nämligen själv upplevt det.
Herr talman! Våld i en nära relation är en väldigt bred fråga, och det behöver därmed bekämpas på många plan. Det kan röra sig om allt från kontrollerande beteende till rena knytnävsslag, vilket är en verklighet som många tyvärr lever i. Det sker inte bara med en man som förövare, även om det oftast är en man. Det sker inte bara mellan personer som är födda i Sverige; det är nämligen vanligt med våld i nära relationer i parallella samhällen. Det sker inte bara fysiskt, utan psykiskt våld är också vanligt. Ofta går detta hand i hand.
Det sker inte heller enbart i vuxna förhållanden, utan våld i nära relation bland unga har ökat markant. Nästan var fjärde ung tjej har utsatts för brott i sin relation, enligt Brå.
Allt detta är viktigt, och det är viktigt att man är uppmärksam på det. Arbetet mot våld i nära relation är ett av vårt lands största misslyckanden. Det är ett stort samhällsproblem som vi helt enkelt inte kan blunda för. Vi måste ta ansvar, och vi måste bli bättre på att förhindra detta. Vi måste skydda den som utsätts men också skärpa straffen.
Vi sverigedemokrater anser att samtliga straffskalor för allvarliga brott mot någon person bör skärpas överlag. Detta gäller även dem som utövar våld i en nära relation. Jag vill därför fråga statsrådet om regeringen har någon ambition att utöka straffskalorna för dem som utövar våld i nära relation.
Anf. 117 Laila Naraghi (S)
Herr talman! Statsrådet sa alldeles nyss i sitt interpellationssvar att detta är ett arbete som ska ske "på alla samhällsnivåer". Det är väl känt, bland annat genom forskning - jag har själv ställt frågor till statsrådet om detta tidigare - att förövare ofta använder barn och husdjur som verktyg för att komma åt våldsutsatta kvinnor, för att utöva våld mot dem och för att få dem att stanna kvar i eller komma tillbaka till en våldsam relation.
Riksdag och regering har tidigare vidtagit åtgärder för att försvåra för våldsutövare att använda sig av husdjuren för att komma åt kvinnorna. Under en tidigare mandatperiod när jag själv satt i konstitutionsutskottet för Socialdemokraterna fattade vi bland annat beslut om sekretessbrytande bestämmelser mellan socialtjänst och kontrollmyndigheter för djurskydd för att möjliggöra information mellan myndigheterna. För att förhindra att en förövare skulle använda husdjuren mot en våldsutsatt kvinna har alltså åtgärder vidtagits.
Herr talman! Det vore anständigt att samma perspektiv anlades vad gäller barnen.
Vad måste då samhället göra för att förhindra att barnen används av en förövare mot en våldsutsatt kvinna? Detta vore till skydd både för barnen och för kvinnan.
För många kvinnor innebär dagens familjerättsliga lagstiftning att de stannar kvar i våldsamma relationer eftersom de är livrädda för vad förövaren ska göra med barnen om förövaren lämnas ensam med dem. Våld i olika former, till exempel fysiska, psykiska och sexuella övergrepp, kan länge döljas av förövare. Forskning visar också att barn ofta hotas till tystnad, herr talman. Barnen får höra vad som kommer att hända dem själva eller mamma om de berättar om övergreppen och våldet. Små barn har en särskild utsatthet, men alla barn i dessa situationer är mycket utsatta och skyddslösa, särskilt i ljuset av den familjerättsliga lagstiftningen.
Just den civilrättsliga lagstiftningen kring familjerätten har blivit ett slags kvinnofälla som håller fast våldsutsatta kvinnor i fortsatt våld av rädsla för vad en separation skulle innebära för barnen när dessa lämnas ensamma med våldsutövaren.
Vilka åtgärder avser alltså statsrådet att vidta inom sina ansvarsområden med anledning av det tema vi debatterar i dag, det vill säga hur vi ska göra för att våldsutsatta inte ska bli kvar i destruktiva relationer - också i ljuset av vad statsrådet sa, herr talman, om att detta arbete måste ske på alla samhällsnivåer?
Avslutningsvis, herr talman, vill jag kommentera vad statsrådet sa i interpellationssvaret med anledning av den nya lagstiftningen om skyddade boenden. Det är ett väldigt välkommet lagstiftningsärende som riksdagen klubbat och som initierades under den förra socialdemokratiskt ledda regeringen. Det är bra att vi har partipolitisk enighet kring detta.
Vi har dock nåtts av information från flera kvinnojourer, bland annat i Örnsköldsvik och Sundsvall, om att den nya lagstiftningen om skyddade boenden innebär att färre skyddsbehövande får det skydd från våld som de har behov av och rätt till eftersom färre barn än tidigare nu får följa med sina mammor. Det gör, herr talman, att mammorna väljer att inte ta den plats de har blivit tilldelade och har rätt till. Varför? Jo, för att de bedömer att det inte är till barnets bästa att lämnas ensam med våldsutövaren. Här har man inte tagit hänsyn till det barnfridsbrott som vår regering var med och drev igenom och tryckte på för.
Min fråga är: Det är mycket bra att detta ska göras på alla nivåer, men hur ser vi till att det också sker på den civilrättsliga nivån?
(Applåder)
Anf. 118 Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Herr talman! Ivos rapport var otroligt viktig. Jag fick själv en presentation av rapporten. Självklart är det bra att dessa brister blottläggs, för så här kan vi inte ha det. Min bild är inte att detta är en fråga om resurser utan att det till stor del är en fråga om okunskap, bristande rutiner och saker och ting som går att åtgärda. Just därför är det bra att detta blottläggs.
Vi behöver arbeta för att se varför någon inte lämnar en våldsam relation. Jag har hört frågan väldigt många gånger när man pratat om detta: Om det är så illa, varför lämnar hon inte relationen? Jag vill berätta om två kvinnor som jag har mött.
Jag mötte en kvinna under valrörelsen inför riksdagsvalet. Vi kan kalla henne Anna. Jag deltog i en paneldebatt om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer, och efter debatten kom Anna fram till mig och berättade att hon hade levt i en våldsutsatt relation. Efter år av grovt våld mot henne valde hon att lämna relationen. Hon berättade för mig att hon ångrade detta. Det gjorde hon därför att hon upplevde att situationen för hennes barn hade blivit sämre sedan hon lämnat relationen. Hon hade stor ångest för att hon nu utsatte sitt barn för den här faran.
Vi måste alltså verkligen se till barnperspektivet - inte bara för barnens skull, även om det är ett tillräckligt gott skäl, utan också för att kunna möjliggöra för de våldsutsatta att lämna relationerna.
Här har vi reformen om skyddat boende. Självklart ska vi noggrant analysera hur den faller ut, men en pusselbit där är att barnen får egen skyddsstatus och att vi tittar på hur vi kan skydda barnen genom skyddat boende.
Utöver detta bereder regeringen ytterligare förslag som syftar till att stärka skyddet för barn i samband med umgänge när en förälder har utövat våld eller gjort sig skyldig till annan allvarlig kränkning. Vi hoppas kunna presentera förslag även där. Frågan om tvångsumgänge, helt enkelt, är central i detta arbete.
Den andra kvinnan jag vill berätta om är en kvinna jag mötte i min roll som åklagare. Vi kan kalla henne Fatima. Fatima hade också utsatts för oerhört grovt våld. Hon blev också regelbundet våldtagen av sin man. Detta var ett otroligt starkt mål. Hon hade spelat in vad som hände på sin mobiltelefon, och vi spelade upp det i rätten.
Fatima lämnade inte relationen därför att hon inte trodde att hon fick utan sin mans tillåtelse. Hon visste inte att en kvinna i Sverige kan ansöka om skilsmässa utan mannens godkännande. Av den anledningen stannade hon i relationen. Hon gjorde inte dessa inspelningar för att använda dem som bevis på något sätt, utan hon gjorde dem för att hennes son om mannen försvann med barnet skulle kunna se hur hennes situation hade varit.
Detta blottlägger ytterligare en faktor som vi måste ta hänsyn till. Vi måste se även ur det perspektivet vad som gör att någon inte känner att man har möjlighet att lämna en våldsam relation.
Jag kommer i kommande inlägg att återkomma till de konkreta åtgärder som regeringen vidtar med anledning av den här problematiken.
Anf. 119 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Från flera håll får vi berättelser från våldsutsatta om hur det kan se ut. Det finns många sådana - alldeles för många. Detta pågår. Vi kommer att få en ny berättelse i morgon och dagen efter det.
Det är därför vi står här. Det är därför vi för den här debatten. Det är därför jag lyfter den här tillsynsrapporten, som så tydligt visar var det brister. Återigen vill jag ta upp att Ivo i sin tillsyn av socialnämndernas arbete med våldsutsatta barn och vuxna respektive barn som bevittnat våld fann brister i 40 av 46 granskade ärenden. Det är otroligt många.
Det är här jag tänker att man behöver lägga kraften, energin och krutet för att komma till rätta med detta - för att upptäcka det, för att föra samtalen och för att bedriva arbetet med flera av de saker som redan har lyfts här i kväll.
Jag ställer om mina frågor. Har statsrådet haft några möten med SKR med anledning av den här rapporten? Hur har det i så fall låtit där? Jag tänker att statsrådet borde ha frågor till SKR angående detta, och vilka är i så fall dessa?
Vidare undrar jag över Socialstyrelsens uppdrag att analysera och komma med förslag, som lyfts upp i statsrådets svar. När ska det redovisas? Hur lång tid har Socialstyrelsen fått på sig innan de ska presentera förslagen om en sammanhållen vårdkedja?
Jag upprepar mina frågor eftersom jag inte har fått svar på dem.
Jag vill också understryka att Ivo säger att bristerna många gånger handlar om ledning och styrning och att det ofta är efterlevnaden av riktlinjerna och reglerna som brister. Det kan nog många gånger ha att göra med vilka förutsättningar och möjligheter man har för att jobba med systematisk uppföljning av de styrdokument som man ska efterleva. Hur ser det kvalitetsarbetet ut?
Slutligen undrar jag om man har för många medarbetare och för mycket att göra, vilken kompetensutveckling som finns bland ledarna och vilka krav som ställs på dem som är chefer och ska leda arbetet. Det kan vara en ekonomisk fråga. Vad är statsrådets bild av det, med tanke på att det är uppenbart att det brister?
Anf. 120 Sara Gille (SD)
Herr talman! Trots att Socialdemokraterna under tiden de styrde lovade att vända på alla stenar för att få bukt med kriminaliteten, mäns våld mot kvinnor och mycket mer gjorde de inte tillräckligt. I stället fick vi se hur allt det eskalerade.
Socialdemokraterna ledde den självutnämnda feministiska regeringen, och de misslyckades inte bara med att hantera den eskalerande gängkriminaliteten. De misslyckades även med en gemensam kraftsamling mot mäns våld mot kvinnor och med att bryta den negativa utvecklingen. Kvinnors utsatthet när det gäller sexualbrott ökade kraftigt under den tid som Socialdemokraterna satt i styre. Det är Socialdemokraterna som bär ansvar för det som den nuvarande regeringen och Sverigedemokraterna måste städa upp.
Herr talman! Gärningsmannens rätt till kontakt har tyvärr länge varit viktigare än den brottsutsattas rätt att slippa påtvingas samma kontakt. Det är något som jag helt enkelt inte får ihop. Därför är jag glad att det nyligen har gjorts en utredning om effektivare kontaktförbudslagstiftning och utökat skydd för utsatta personer samt att lagändringarna föreslås träda i kraft i juli 2025. Det är en del av alla de lagförändringar som borde ha trätt i kraft för länge sen men som tidigare regeringar inte infört.
Herr talman! Tiden efter ett uppbrott från en relation kantad av någon form av våld är oftast inte lätt. Att våga slappna av och lita på andra människor tar tid. För min egen del jobbar jag fortfarande med det, trots att det nu har gått sex sju år sedan jag blev fri. Så är det tyvärr för de flesta.
Att våga gå ut utan att ha en klump i magen och känna oro över att förövaren väntar på en är inte lätt. Därför vill jag fråga statsrådet på vilket sätt regeringen tänker underlätta för offren när det gäller just den biten.
Anf. 121 Laila Naraghi (S)
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet och övriga deltagare i denna angelägna debatt i kväll. Det är viktigt att man ser att vi drar åt samma håll och att det finns stor partipolitisk enighet om detta. Jag har tidigare framfört till justitieministern och i den civilrättsliga diskussionen i civilutskottet, där jag vanligen arbetar, att vi uppskattar att vi kan försöka dra åt samma håll och hjälpas åt.
Under regeringen Löfven hade vi en bred partipolitisk enighet om samtyckeslagstiftningen. Den har betytt oerhört mycket och var ett paradigmskifte i synen på mäns våld mot kvinnor. Det var viktigt att vi gjorde det tillsammans. Nu gäller det att ta fortsatta steg. Som reformist och socialdemokrat är jag övertygad om att det här arbetet måste fortgå hela tiden.
I denna anda vill jag fortsätta lyfta upp den civilrättsliga frågan. Den tidigare regeringen gav Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att titta på just hur våld används när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Det ledde till Jämställdhetsmyndighetens viktiga rapport Uppgifter om våld är inget undantag.
Vår regering tillsatte sedan utredningen om tryggare hem för barn. I den inkluderades bland annat, vilket statsrådet känner till, att komma med förslag för att stärka skyddet för barn vid umgänge, det som har kommit att kallas och som är tvångsumgänge.
Nu gäller det att det kommer förslag om detta. Vi socialdemokrater har lagt fram vad vi ser behöver göras. Jag välkomnar verkligen att statsrådet sa tydligt i talarstolen här tidigare att vi måste se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte används för att hålla kvar kvinnor i destruktiva relationer. Hon får gärna säga mer om just det arbetet.
Anf. 122 Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Herr talman! Jag uppskattar också att vi har den här debatten och att vi har en bred samsyn om problematiken. Samsyn räcker dock inte, utan det krävs konkreta åtgärder. Det är också precis det som den här regeringen jobbar med.
Inom mitt ansvarsområde arbetar jag just nu intensivt med att ta fram ett nytt åtgärdsprogram som ska börja löpa från i år. Det gäller att hitta de träffsäkra åtgärderna som faktiskt gör skillnad när det gäller den här problematiken.
Utöver det har regeringen tillsatt en utredning för att ta fram en ny nationell strategi för att ta ett samlat grepp om arbetet gällande mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck, människohandel och prostitution.
En röd tråd genom regeringens arbete är att vi genomför ett perspektivskifte, från förövare till brottsoffer. Vi måste se mycket tydligare till brottsoffrens intressen. Tidigare politik har präglats av en ängslighet när det gäller att ingripa mot förövare. Priset för denna ängslighet har de våldsutsatta behövt betala.
I Sverige lever i dag alldeles för många våldsutsatta, framför allt kvinnor, gömda. Varje dag behöver de tänka på sin egen personliga säkerhet. Varje dag är de oroliga för att deras förövare ska komma och knacka på dörren, att förövaren har hittat dem. Detta är ett svek. Att dessa kvinnor tvingas leva på det sättet i Sverige är ett otroligt stort svek.
Regeringen genomför en rad åtgärder, bland annat inom rättspolitiken, för att komma till rätta med situationen. En utredning tittar just nu på hur vi kan höja straffskalorna. Som svar på ledamotens fråga genomför vi en översyn av straffskalorna när det gäller vålds- och sexualbrott.
Vi ser också över kontaktförbudslagstiftningen, som är en pusselbit. Vi tycker att man ska kunna utförda fler kontaktförbud, att fler kontaktförbud ska kunna förenas med elektronisk fotboja och att kontaktförbud ska kunna avse större geografiska områden. Det får helt enkelt bli förövarens frihet som begränsas i högre grad, snarare än brottsoffrens.
Vi ser även över hyreslagstiftningen. Det är orimligt som det är i dag då det ofta är den våldsutsatta som tvingas hamna i en osäker boendesituation på grund av att man lämnar en våldsam relation. Vi ser över hyreslagstiftningen så att det i fler fall ska gå att vräka förövaren, och kontraktet ska kunna överlåtas till den som är utsatt för våld.
Detta är några av de många åtgärder som regeringen vidtar inom detta område. Vi tycker helt enkelt att det är helt orimligt att man fortsätter att svika våldsutsatta på det sätt som man har gjort fram till i dag.
När det gäller Ivos rapport vill jag återigen betona att det ligger ett väldigt tungt ansvar på kommuner och regioner att ta till sig av kritiken som rapporten blottlägger och förändra sina rutiner. Jag menar att detta inte främst är en fråga om ekonomi utan om rutiner, som går att göra någonting åt.
Jag har flera gånger haft kontakt med SKR generellt om arbetet kring mäns våld mot kvinnor. Uppdraget till Socialstyrelsen finns som sagt också, och det syftar till att stötta kommuner och regioner i deras arbete. Det uppdraget ska slutredovisas 2027.
Anf. 123 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Till att börja med vill jag säga att när man kritiserar den förra regeringen handlar det oftast om brister i den egna politiken eller att man säger att vi inte gjorde någonting. Om man vill vara lite trovärdig och nyanserad kan man gärna kritisera oss för att till exempel ha gjort för lite eller att vi snarare borde ha gjort något annat än det vi gjorde. Det är kritik jag skulle lyssna till, och den skulle vara fullt relevant. Men att säga att vi inte gjort någonting på det här området - bortsett från allt som har med brottsofferperspektiv och förövare att göra - är både fördummande för debatten och rätt oseriöst. Jag tackar ändå för svaret, även när det gäller de samtal som förts med SKR.
Angående uppdraget till Socialstyrelsen som löper till 2027 - var det verkligen det statsrådet sa? Det är väldigt många år till 2027. Jag tycker att det hade varit rimligt med något år, kanske ett och ett halvt, som ändå skulle vara ganska lång tid för att ta fram relevanta förslag i det här uppdraget. Men om det är 2027 som gäller kan man nog inte anse att detta är en prioriterad fråga där man snabbt vill få åtgärder och förslag på bordet. Jag tycker att man drar det här i långbänk. Att inte ha högre krav än så är inte att prioritera den här frågan. Det har blivit tydligt i debatten i kväll. Jag tycker att det är sorgligt.
Jag hoppas att man inte bara säger åt kommunerna och regionerna att ta till sig kritiken och åtgärda bristerna utan att man för en riktig diskussion om vilka förutsättningar som finns att åtgärda bristerna. Jag tycker att det är angeläget att statsrådet visar intresse för det.
(Applåder)
Anf. 124 Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Herr talman! Jag kan inte låta bli att förundras lite över Socialdemokraternas uppfattning att de ändå skulle ha gjort en hel del. De satt vid makten i åtta år! Jag tycker inte att man kan vara särskilt nöjd med de åtgärder som vidtagits när vi ser hur de våldsutsatta sviks. Och det är inte bara de våldsutsatta som sviks. I samhället i stort finns det i dag serievåldtäktsmän som avtjänar några få år på anstalt innan de släpps ut. De bosätter sig i områden där konsekvensen blir att kvinnor som bor där inte vågar gå ut. Det är resultatet av Socialdemokraternas passivitet under sin tid vid regeringsmakten. Det går inte att se det på något annat sätt.
Regeringen vidtar en rad åtgärder. Vi kommer också att i närtid presentera många åtgärder som vi vidtar för att komma till rätta med problematiken. Vi kan nämligen inte fortsätta svika de våldsutsatta, framför allt kvinnor, som drabbas av den här brottsligheten, på det sätt som man hittills har gjort.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.