Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Anställningsskyddet för sjukskrivna

Interpellation 2007/08:115 av Olsson, LiseLotte (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-11-06
Anmäld
2007-11-12
Besvarad
2007-11-20
Sista svarsdatum
2007-11-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 november

Interpellation

2007/08:115 Anställningsskyddet för sjukskrivna

av LiseLotte Olsson (v)

till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)

Regeringen har i och med budgetpropositionen för 2008 föreslagit kraftiga nedskärningar på sjukförsäkringen – sänkt sjukpenninggrundande inkomst, bortre gräns i sjukpenningen och nya tidsgränser och regler för när arbetsförmågan ska prövas. Det som regeringen marknadsför som en satsning är i själva verket en besparing på 2 miljarder kronor 2008 på utgiftsområde 10 jämfört med 2007.

En av besparingarna i den aviserade sjukförsäkringsreformen består i att nya tidsgränser införs för när arbetsförmågan ska prövas. Redan efter tre månader ska omplacering på arbetsplatsen bli aktuell och efter sex månader ska den sjukskrivnes arbetsförmåga prövas mot alla vanligt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Om arbetsförmågan är tillräcklig för något förekommande arbete förlorar den sjukskrivne sin rätt till sjukpenning. Denna ordning innebär att många sjukskrivna personer kommer att gå miste om sin rätt till ersättning efter sex månader.

För uppsägning krävs enligt lagen om anställningsskydd saklig grund. Sjukdom är inte saklig grund. Däremot måste arbetstagaren utföra arbete som är av betydelse för arbetsgivaren för att inte saklig grund ska föreligga, enligt rättspraxis.

Risken med regeringens aviserade rehabiliteringskedja är att sjukskrivna som efter ett halvår återvänder till sin arbetsplats där arbetsgivaren underlåtit att vidta åtgärder kan bli uppsagd på grund av att arbetsgivaren inte anser att den anställde kan utföra arbete som är av betydelse för arbetsgivaren. I en sådan situation kan saklig grund för uppsägning föreligga. Det innebär i praktiken att arbetsgivare som inte vidtar åtgärder för arbetsplatsinriktad rehabilitering under de första sex månaderna i stället kan göra sig av med sina anställda bara genom att vänta i sex månader. På så vis underminerar regeringen anställningsskyddet för alla löntagare eftersom alla människor kan bli sjuka.

Redan i dag är det så att sjukskrivna personer som saknar anställning tidigare får sin arbetsförmåga prövad mot hela arbetsmarknaden vilket resulterar i att de även blir utförsäkrade tidigare. Regeringen skriver själv i sin budgetproposition att personer som är utrikes födda är överrepresenterade bland dem som får avslag på sin begäran om sjukpenning eller som får sin ersättning indragen. En förklaring till detta är enligt regeringen att dessa personer oftare är arbetslösa än genomsnittet. Därför prövas arbetsförmågan mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden tidigare än för personer som har en anställning. Resultatet av det är att man mister sin rätt till ersättning tidigare än om man har en anställning. Med regeringens aviserade tidsgränser för när och hur arbetsförmågan ska prövas kommer allt fler sjukskrivna att gå miste om sin ersättning snabbare. I kombination med att regeringen inte skärper arbetsgivarnas ansvar för den arbetsplatsinriktade rehabiliteringen befarar vi att anställningsskyddet kommer att urholkas för sjukskrivna.

Rehabiliteringen måste förbättras och sjukskrivningstiden måste bli mer aktiv. Men det får aldrig ske på bekostnad av att anställningsskyddet för löntagarna försvagas eller att den ekonomiska tryggheten urholkas.

Mot bakgrund av det som anförs vill jag fråga statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att de aviserade tidsgränserna för när arbetsförmågan ska prövas under sjukskrivningstiden inte ska urholka anställningsskyddet?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:115, Anställningsskyddet för sjukskrivna

Interpellationsdebatt 2007/08:115

Webb-tv: Anställningsskyddet för sjukskrivna

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 62 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! LiseLotte Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de aviserade tidsgränserna för när arbetsförmågan ska prövas under sjukskrivningstiden inte ska urholka anställningsskyddet. Under perioden 2001-2006 fick 312 160 människor sjuk- och aktivitetsersättning. Det är en förfärande hög siffra. För vissa är naturligtvis sjukersättning det bästa alternativet, men många har hamnat i utanförskap på grund av en långsam och passiviserande sjukskrivningsprocess. Socialförsäkringsutredningen, som lämnade sitt betänkande förra hösten, konstaterade att om färre ska passera genom sjukskrivningen in i sjuk- och aktivitetsersättningen måste fler mycket snabbare hitta en väg tillbaka från sjukdom till arbete. Ofta handlar en sjukskrivning inte om att gå från frisk till sjuk till frisk. Det sjuka finns där, mer eller mindre, och problemet är att det gamla arbetet inte längre fungerar. I ett gott samhälle blir då frågan vilket arbete som skulle kunna förenas med det sjuka, var och hur det ska gå att ta till vara det friska. Helst sker bytet redan innan problemet lett till sjukskrivning. I andra hand är det viktigt att sjukskrivningen blir början på en omställningsprocess. I lyckosamma fall kan övergången ske direkt från sjukskrivning till ett nytt arbete, och i andra fall kan det komma att krävas en tid med arbetslöshet innan målet nås. I samtliga fall är omställningen att föredra framför fortsatt sjukskrivning och i slutändan sjuk- och aktivitetsersättning. Jag delar Socialförsäkringsutredningens uppfattning. För att råda bot på passiviteten i sjukskrivningsprocessen vill regeringen införa en rehabiliteringskedja med fasta hållpunkter. För en anställd ska först prövas om en återgång till de vanliga arbetsuppgifterna kan underlättas. Därefter ska även möjligheterna till omplacering och rehabilitering till annat arbete hos arbetsgivaren beaktas och i det sista steget även arbetsuppgifter utanför den befintliga arbetsgivarens verksamhet. De fasta hållpunkterna är tidssatta gränser för när dessa bedömningar ska vara gjorda. Därigenom skapas tydliga förväntningar på alla inblandade. Regeringen har också aviserat om en utveckling av företagshälsovården. Denna bör kunna fungera som ett bra stöd för arbetsgivare och arbetstagare när det gäller att ta till vara den enskildes arbetsförmåga. Jag vill betona att regeringen inte avser att föreslå några förändringar i anställningsskyddet. Kravet på saklig grund för uppsägning av en arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom kommer även fortsättningsvis att gälla. För att uppsägning av en arbetstagare ska kunna ske måste en arbetsgivare ha gjort allt som kan anses rimligt i fråga om anpassning av arbetsplatsen och ha undersökt möjligheterna till omplacering av arbetstagaren. Om allt detta är gjort men det inte är möjligt för den anställde att utföra något arbete för arbetsgivaren är det viktigt att den enskilde så snart som möjligt får hjälp med att hitta ett arbete som han eller hon kan klara på den övriga arbetsmarknaden. Enligt min mening är det den passiva sjukskrivningsprocess som tidigare tillåtits som i första hand har urholkat arbetsgivarens ansvar för rehabilitering och anställningsskydd. Någon egentlig prövning har i många fall inte gjorts av de möjligheter som finns att ta till vara den enskildes möjligheter i annat arbete hos arbetsgivaren eller på den övriga arbetsmarknaden. Slutet har ofta blivit en permanent sjukersättning, och i detta sammanhang har anställningen upphört. Detta vill vi inte acceptera längre. Därför föreslår regeringen nu ett kraftfullt paket för att människor ska ges förutsättningar att så långt det är möjligt försörja sig själva genom eget arbete i stället för att pensioneras bort.
LiseLotte Olsson (V)
Anf. 63 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Det som är tydligt när man läser det är att ministern och jag inte har samma uppfattning om nyheterna i den så kallade sjukförsäkringsreformen och om vad den betyder för den enskilde. En synonym till ordet "reform" är ordet "förbättring". Jag anser inte att det som regeringen aviserat i budgeten är någon förbättring - tvärtom! Regeringen tycker fortfarande att det ska löna sig att vara högavlönad och frisk. Att dessutom vara man är ett extra plus. I budgetpropositionen för 2008 har oturen kommit till de sjukskrivna att betala notan för skattesänkningarna. En av besparingarna eller, om man så vill, reformerna, består i att tidsgränser införs för när arbetsförmågan ska prövas. Redan efter tre månader ska omplacering på arbetsplatsen bli aktuell, och efter sex månader ska den sjukskrivnes arbetsförmåga prövas mot alla vanligen förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Om man då finner att arbetsförmågan är tillräcklig för ett förekommande arbete förlorar den sjukskrivne rätten till sjukpenning. Redan i dag är det så att sjukskrivna personer som är arbetslösa får sin arbetsförmåga prövad mot hela arbetsmarknaden, vilket betyder att de blir utförsäkrade tidigare. Allt fler sjukskrivna kommer att bli utförsäkrade tidigare. Om man går miste om sin ersättning trots att man inte känner sig frisk måste man ju ändå överleva på något sätt, så man återvänder antingen till sitt jobb eller också till arbetslöshet. Risken är dock att även de som har en anställning blir arbetslösa på grund av den ordning som regeringen föreslagit och som jag tror kommer att urholka anställningsskyddet. Sjukdom är, precis som ministern säger, ingen saklig grund för uppsägning. Men samtidigt visar praxis från Arbetsdomstolen att arbetstagaren måste utföra arbete som är av betydelse för arbetsgivaren. Jag ska ge ett exempel. Den som är busschaufför och som har fått förslitningsskador i ena armen efter att ha kört bussar med manuell växellåda klarar inte att ratta och växla en buss. Den här personen är anställd på ett litet företag där det bara finns bussar med manuell växellåda. I framtiden behöver arbetsgivaren då bara vänta de stipulerade sex månaderna för att bli av med denne anställde som ju i en förlängning skulle kosta pengar när arbetsgivaren skulle bli tvungen att investera i en mer arbetsvänlig buss. I ett läge när den sjuke återvänder till sin arbetsplats har arbetsgivaren inte gjort något för att förbättra arbetsförhållandena och anser därför inte att den anställde kan utföra arbete som är av betydelse för arbetsgivaren, i mitt exempel om bussföraren. Då kan saklig grund för uppsägning finnas. Jag tycker att det är självklart att alla i största möjliga mån ska arbeta. Lika självklart är det för de allra flesta att vilja arbeta. Men med det här förslaget vänder regeringen udden än tydligare mot de sjuka. De ska bli friska snabbt, rehabilitera sig och hitta ett nytt arbete om de inte har hälsan nog att gå tillbaka till det arbete som de blivit sjukskrivna ifrån. När de väl befinner i arbetslösheten ska de sjukskrivna underordnas Moderaternas politik om, som jag ser, omänskliga krav på arbetslösa. Det är låga ersättningar, krav på att söka och acceptera ett arbete hundratals mil från familj och barn - det har vi nyss sett i medierna. Det är som friska arbetslösa tvingas göra i dag. På så vis tror jag att det här tyvärr kommer att leda till, och jag tror att det är en pusselbit i regeringens politik, att inrätta en låglönearbetsmarknad i Sverige. Jag undrar vad Cristina Husmark Pehrsson säger om den tanken. Vänsterpartiet är det enda parti i Sveriges riksdag som driver kravet på full sysselsättning, och vi vill att det ska vara överordnat inflationsbekämpningen. Vi vill till exempel anställa 150 000 människor i den offentliga sektorn där behoven är störst. Det säger jag i motsats till det som regeringen sett till i sin arbetspolitik.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 64 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Det här är en väldigt viktig debatt som interpellanten har tagit upp. Jag har stor sympati för interpellantens frågor till statsrådet. Av förklarliga skäl har jag kanske något större förståelse för statsrådets svar. Låt mig säga att jag upplever att den här debatten handlar om två regelverk som ställs mot varandra. Det ena är regelverket för anställning och anställningsskyddet, det andra är regelverket för sjukskrivningar. Min fråga är: Vart tog människan vägen i den här debatten? Precis som det står i statsrådets svar handlar det om att den här regeringen tog över ett tillstånd med 312 160 människor i sjuk- och aktivitetsersättning år 2006. Utifrån mitt perspektiv är den siffran förfärande, inte kanske bara på grund av de enorma kostnader som detta medför. Vi ska vara medvetna att detta är en av skattebetalarnas största utgifter i Sverige. Den är förfärande också på grund av den forskning som finns på området och som säger att en av de största riskerna för att dö i förtid är om man har försatts i en situation av förtidspension, det vill säga att man har en permanent sjukskrivningsförsörjning. Det finns skrämmande siffror som säger att man kommer upp i en nivå av sju gånger ökad dödlighet, jämfört med motsvarande åldersgrupper som inte befinner sig i förtidspensionen, om man faktiskt har det som permanent sysselsättning. Det visar alltså att det är bokstavligt talat livsfarligt att hamna i den situationen. Då är min fråga: Om en ond bråd död på detta sätt konfronteras med ett värnande om anställningsskyddet - vilket jag naturligtvis tycker är viktigt i sig precis som statsrådet säger - hur ser interpellanten och statsrådet på att man faktiskt lider risk av en mycket allvarlig åkomma därför att man inte lyckats rehabiliteras igen? Vilka andra åtgärder föreslår Vänsterpartiet för att komma till rätta med detta problem? Frågan blir närmast retorisk, eftersom man tillsammans med Socialdemokraterna under tolv års tid har byggt upp detta berg av förtidspensioner som jag menar är kanske ett av våra allvarligaste riskmoment för hälsan. På vilket sätt värderar man den befarade risken att anställningsskyddet kommer att urholkas för sjukskrivna - ministern betonar väldigt tydligt i sitt svar att alliansregeringen på inget sätt har ambitionen att ändra på anställningsskyddet - i förhållande till den risk det innebär att de här människorna i den här mängden kanske är en av våra största tickande bomber när det gäller att dö i förtid?
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 65 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! LiseLotte Olsson tar snarare upp en allmänpolitisk debatt här. Men jag kommer att hålla mig till den fråga som LiseLotte Olsson ställer i sin interpellation. LiseLotte Olsson är orolig. Det är jag också. LiseLotte Olsson skulle i stället använda sin kraft till den politik om hon själv var med om att stötta under de senaste åren, den socialdemokratiska regeringen. Många fick vänta förgäves på rehabilitering. Moderaterna bland annat motionerade åtskilliga gånger om företagshälsovården, motioner som inte bifölls i den här kammaren. Man kom in för sent med åtgärder. Tiden gick. Det har funnits en regel som säger att inom ett år ska Försäkringskassan pröva sjuk- och aktivitetsersättning. Jag har träffat många, inte minst unga, som har blivit förtidspensionerade och fått en aktivitetsersättning, fastän de har bett och bönat för att slippa. Jag vet många ungdomar i dag som inte vågar hålla kontakten med Försäkringskassan för risken att de ska få en aktivitetsersättning. När de väl får en aktivitets- eller sjukersättning har ni sett till att anställningstryggheten har försvunnit. När man får en sjuk- och aktivitetsersättning finns det anledning att bli uppsagd på arbetet. 140 personer om dagen de senaste tio åren har ni skickat i ett utanförskap. Anställningstryggheten har minimerats, och det har funnits anledning till uppsägning. Det vill jag ändra på. Det vill regeringen ändra på. I stället vill vi ta bort ettårsgränsen, som har varit som ett domslut för väldigt många, och se till att personer inte skickas till tillvaro med 64 procent i förtidspension utan behålls kvar i en förlängd sjukpenning. Ja, visserligen är det mindre än 80 procent, men dock 75 procent, och det är ändå mycket mer än de 64 procent som ni skickade många människor i utanförskap med. Jag tycker att LiseLotte Olsson i stället skulle säga: Det är bra att regeringen nu satsar 3,2 miljarder kronor på rehabilitering och att regeringen gör det i tid. Det är bra att regeringen satsar på företagshälsovård. Det är bra. Det är bra att regeringen nu kommer att kräva av arbetsgivaren, när Försäkringskassan så säger, ett intyg från arbetsgivaren som beskriver om det finns arbete eller inte. Där tror jag att de fackliga organisationerna kan göra stor nytta med att hjälpa den enskilde. I stället för att komma fram till en ettårsgräns ska vi behålla personen i en förlängd sjukpenning om det är nödvändigt. Jag beklagar att den här busschauffören tydligen har fått vänta så länge på både sjukvård och rehabilitering att förslitningsskadan på något sätt blivit permanent. Jag tycker att han skulle ha haft hjälp mycket tidigare, och han skulle ha fått stöd och hjälp också av sin arbetsgivare. Det är självklart. Låt oss hålla oss till fakta och inte skälla på regeringen som nu gör en mängd saker under sitt första år vid regeringsmakten. Ingenting gjordes innan, utan man bara väntade på att de här personerna skulle förtidspensioneras. 555 000 personer har i dag en förtidspension eller sjuk- och aktivitetsersättning. Nästan 100 000 har en sjukskrivning som varar över ett år. När det gäller Försäkringskassans sjustegsmodell och de som är sjukskrivna sedan längre ett år är 70 procent kvar i steg ett. Jag ser inget fel i att regeringen nu lägger fram ett förslag som innebär kraftfulla åtgärder för att hjälpa och stödja människor att få vård i tid så att de inte hamnar i utanförskap. Vad tänker LiseLotte Olsson och Vänsterpartiet göra för att hjälpa de människor som kanske vill komma tillbaka men som i dag har en förtidspension? Vad har ni för förslag att hjälpa de människorna att komma ut på arbetsmarknaden?
LiseLotte Olsson (V)
Anf. 66 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Det blev plötsligt mycket här, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tänker i alla fall börja med att säga att jag inte försvarar det som hände. Man får ofta höra i debatten att ni har varit med i tolv år och varit med om det och det. Jag tänker inte försvara, för det fanns väldigt mycket som jag inte tyckte var bra före min tid här. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen. Ministern säger att ettårsgränsen är som ett domstolslut. Då menar jag att det förslag som nu har lagts fram om rehabiliteringskedjan också innebär gränser - tre månader och sex månader. Det är alltså ännu tidigare och ännu värre. Jag tänker inte heller försvara det höga antal som är i förtidspensionering. Det är helt vansinnigt, helt fel och väldigt olyckligt för dem som hamnar där. Den mängden förtidspensionerade människor vill jag verkligen inte att vi ska ha. Sedan finns det människor som måste få ha kvar det här stödet eftersom de inte klarar av något. Den låga procentsatsen 64 procent är också helt vansinnig och något som jag inte försvarar. Vi i Vänsterpartiet har i vår budget pengar för att höja den nivån. Ministern säger att man gör en mängd saker. Och jag håller med om att ni gör väldigt mycket, men jag tycker förstås inte att ni gör rätt saker. Det som vi också kan vara överens om är att rehabiliteringen måste förbättras och att sjukskrivningstiden måste bli mer aktiv. Där är ministern och jag överens, absolut. Men det får inte ske genom att anställningsskyddet för löntagarna försvagas och den ekonomiska tryggheten urholkas, vilket jag menar att er politik innebär. Som det ser ut nu kommer det att bli ännu tydligare, som jag sade, med de nya tidsgränserna tre och sex månader. Många sjuka kommer att hamna i en ohållbar situation. Det här sker i kombination med att regeringen inte skärper arbetsgivarens ansvar för den arbetsplatsinriktade rehabiliteringen. Det är en sak som Vänsterpartiet och jag verkligen vill göra. Vi vill ställa mer på krav på arbetsgivare. Vi tror att det är en rimlig väg att gå att arbetsgivaren får ta mer ansvar för hela situationen. Trots att arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar kvarstår kan de i verkligheten göra som de vill, för det finns inga drivkrafter och inga sanktioner. Det menar jag att vi måste ha. Som det är i dag kan arbetsgivaren sitta med armarna i kors, till exempel bussägaren som inte gjorde någonting. Det är tillåtet i dag, men det vill inte jag att det ska vara. Som det är i dag är det bara för de sjuka och för den delen för de offentliga instanserna att gilla läget. Då undrar jag vad statsrådet avser att vidta för åtgärder för att anställningsskyddet inte ska urholkas som jag och vi befarar, för jag tror att vi hamnar där, tyvärr. Det finns också stora risker med den nya ordningen, och det är att den kommer att försämra arbetsmarknadens arbetssätt. Om en sjuk persons arbetsförmåga ska prövas på hela arbetsmarknaden kan det betyda att den sjuke personens yrkeskunnande inte tas till vara, och det är ett samhällsekonomiskt slöseri. Många sjuka kan dessutom behöva vidareutbildning eller omskolning för ett fortsatt yrkesliv, men med regeringens nedskärning på till exempel arbetsmarknadsutbildning försvåras det. Jag har ett annat exempel. Men jag ser att min talartid snart är slut, så jag sparar det till senare. Men det är uppenbart att regeringen saknar ett helhetsperspektiv i arbetet för ett friskare arbetsliv, för parallellt med besparingarna på sjukförsäkringar och urholkningen av anställningsskyddet genomför regeringen besparingar på Arbetsmiljöverket. Det motsvarar en tredjedel av verkets anslag år 2010. Det betyder att 275 personer har blivit uppsagda, varav 50 arbetsmiljöinspektörer. Och med minskad tillsyn är risken stor att ohälsan kommer att öka i arbetslivet.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 67 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! En överdödlighet av de proportioner som jag nämnde när det gäller de som hamnar i en permanent sjukersättningssituation tycker jag gör att man av anständighetsskäl och humanistiska skäl är tvungen att vända på varje sten för att komma till rätta med det. Vi har samtidigt en mycket bra arbetsrättslagstiftning i det här landet som naturligtvis även den måste ställas mot risker att bli sjuk och även att dö i förtid. Jag tycker därför att regeringen har agerat väldigt klokt genom att ha fasta hållpunkter för en sådan bedömning, för det blir en väldigt tydlig förväntan på båda parter under vilka tidsperioder man behöver se över detta. Att då ställa en befarad risk för en urholkning av anställningsskyddet - regeringen har tydligt sagt att det inte behöver befaras - mot att passivt inte göra någonting åt den enorma risken för att dö i förtid, som utanförskapet i permanent sjukersättning innebär, skulle vara att kapitulera inför ett gigantiskt medicinskt problem. Jag kan bara gladeligen ta emot det svar som statsrådet har lämnat och samtidigt ställa frågan igen till Vänsterpartiet: Hur hade man tänkt sig att analysera de höga ohälso- och dödstal som är förknippade med förtidspensioneringar, alltså permanent sjukersättning, om man inte har något bättre att komma med än att till varje pris värna en risk för att någonting ska urholkas som vi ännu inte har sett någonting av? Vad är den konstruktiva lösningen för den ökade risken att dö i förtid som varje förtidspensionär varje dag har rent statistiskt? Har Vänsterpartiet något svar på den frågan?
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 68 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Det är förstås glädjande att LiseLotte Olsson nu tar tillbaka Vänsterpartiets agerande under den förra mandatperioden när hon säger att det var vansinnigt med så många förtidspensionerade som 140 personer om dagen. Man vill inte försvara de 64 procenten. De vill man ändra. Man vill inte ha ettårsgränsen. Jag välkomnar naturligtvis att man nu har en klarare syn på att det här har varit förödande för väldigt många människor som inte har fått hjälp i tid. När de väl har sjukskrivits har saker och ting inte hänt. Rehabilitering har uteblivit, och man har inte haft någon företagshälsovård som har kunnat agera gentemot arbetsgivare, arbetsplats och arbetsmiljö. När de väl har fått förtidspension har det inte funnits några möjligheter över huvud taget att få hjälp och stöd att komma tillbaka till ett arbetsliv eller till bättre hälsa och förhoppningsvis ett arbetsliv. När jag får frågan vad som är det viktigaste vi nu ska göra för att minska ohälsan, för att människor ska vara friska och över huvud taget inte bli sjuka, att vi när de blir sjuka gör rätt saker i tid och att vi minskar utflödet i sjuk- och aktivitetsersättning och hjälper dem tillbaka som redan befinner sig där, så kan jag inte säga en sak. Jag måste säga väldigt många saker. Vi måste göra saker i tid med rehabilitering och företagshälsovård. Man måste vara aktiv också på Försäkringskassan i stället för att låta de 70 procenten som är sjukskrivna efter ett år fortfarande vara kvar i steg ett. Vi måste göra något åt detta, för det är inhumant och omänskligt och en tragedi för väldigt många människor. Ettårsgränsen har varit förödande. Man har fått en sjuk- eller aktivitetsersättning. Det handlar om en stor andel kvinnor. Och det är alldeles för många ungdomar som får en aktivitetsersättning och sedan får det resten av sitt liv. Det gäller att med olika typer av arbete hjälpa dessa personer att kunna komma tillbaka. De som orkar, vill och har en förmåga att komma tillbaka och därmed komma in i det sociala livet igen ska självklart kunna få en sjuk- och aktivitetsersättning från dag ett, om de så behöver. Anställningstryggheten har varit urholkad i och med att så här många har fått en förtidspension eller sjuk- och aktivitetsersättning, för det är en anledning för uppsägning. Alla de 140 om dagen under tio år har ju blivit uppsagda. Vad vi vill göra är tvärtom att stärka anställningstryggheten, inte låta dem få en sjuk- och aktivitetsersättning utan låta dem vara kvar i en förlängd sjukskrivning. I det sammanhanget vill jag påpeka ett fel i interpellantens frågeställning, nämligen om en bortre gräns. Det finns ingen bortre gräns i regeringens förslag om en rehabiliteringskedja. Så länge det finns möjligheter till rehabilitering, insatser, hjälp och stöd ska man vara kvar i förlängd sjukpenning. Då finns det ingen anledning till uppsägning, men det finns det i dag.
LiseLotte Olsson (V)
Anf. 69 LiseLotte Olsson (V)
Herr talman! Kort svar: Som jag sade tidigare är det självklart inte bra att folk förtidspensioneras. När det gäller dödlighet och sjukdom finns det lika många utredningar som visar på att arbetslöshet och ekonomiska svårigheter ökar sjukdom och för tidig död även det. Jag befarar att regeringen med det här förslaget kommer att öka gruppen arbetslösa i, om man nu får använda ordet, utanförskap. I sin tur kommer det att öka ohälsan bland de här människorna. Jag välkomnar att ministern tycker att det är bra att vi vill höja de 64 procenten till en högre nivå. Jag vill då ha svar på om ni är med på att höja sjuk- och aktivitetsersättningen. I dag är sjukdom inte saklig grund för uppsägning, men tyvärr är det så ändå. Jag vill ta ett exempel på hur det är i verkligheten och på hur alltfler sjukskrivna riskerar att behandlas redan efter sex månader om regeringen inte stärker anställningsskyddet. Så här är det i dag. En kvinna har på grund av ett monotont arbete på posten blivit utsliten och saknar i och med det förmåga att utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren och blir uppsagd. Arbetsdomstolen fann att arbetsgivaren hade fullgjort sina skyldigheter i fråga om rehabilitering och omplacering. Uppsägningen har därmed varit sakligt grundad. Det finns många liknande händelser. Jag menar att den här gruppen kommer att öka redan efter en sexmånadersgräns, för visst är det så att ni föreslår att det ska ske en prövning efter tre månader och efter sex månader? Hamnar man utanför efter sex månader kommer den sakliga grunden att träda in. Det kommer att bli så per automatik. Denna grupp kommer att öka mycket. Tyvärr tror jag så.
Cristina Husmark Pehrsso (M)
Anf. 70 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Herr talman! Karolinska Institutet har gjort en enkät där man har frågat sjukskrivna kvinnor om deras arbetsförmåga. 40 procent säger att de har arbetsförmåga om de får andra arbetsuppgifter eller får arbeta på annan tid. 30 procent säger att de har arbetsförmåga om de får byta arbetsgivare. Ylva Törn hade en debattartikel i DN den 16 maj i år. Där talade hon om att ett byte av arbete faktiskt kan vara en möjlighet för många. Jag ser inte ett så svart hot som LiseLotte Olsson målar upp det. Men vi kan vara helt överens om att arbetslöshet skapar ohälsa. Därför är det glädjande att arbetslösheten sjunker och att sysselsättningen ökar så kraftigt. Inte minst när det gäller ungdomars situation är det en kraftig ökning av antalet ungdomar som är i arbete. Vi har sett att de ungdomar som har fått en aktivitetsersättning har en lång period bakom sig av sjukskrivning och arbetslöshet. Gör vi rätt saker - har en aktiv sjukskrivningsperiod, ser till att stödja och hjälpa ungdomarna, får fram arbete och förhoppningsvis också en bättre skola så att de har mer i ryggsäcken när de kommer ut - så kanske vi kan minska detta också på sikt. De 64 procenten har regeringen redan höjt till 75 procent eftersom vi inte låter personer gå vare sig till en permanent förtidspension eller till en tidsbegränsad förtidspension. Vi behåller dem i stället i en förlängd sjukpenning på 75 procent. Anslut er till det, Vänsterpartiet, så tror jag att det blir mycket bra! Dessutom satsar vi 3,4 miljarder kronor på rehabilitering och företagshälsovård, och vi stärker anställningsskyddet genom att vi inte låter personer bli förtidspensionerade utan vara kvar i en förlängd sjukpenning.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.