Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

äldres boende

Interpellation 2004/05:131 av Marcelind, Ragnwi (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-11-09
Anmäld
2004-11-09
Besvarad
2004-11-23
Sista svarsdatum
2004-11-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 november

Interpellation 2004/05:131

 av Ragnwi Marcelind (kd) till statsrådet Mona Sahlin om äldres boende

Att bygga ett samhälle där alla kan åldras i trygghet och värdighet är ett av välfärdspolitikens mest angelägna mål.

Även om det bakom den demografiska utvecklingen med alltfler äldre ligger en i grunden positiv utveckling med en ökande medellivslängd, utgör den en mycket stor samhällelig utmaning. Det gäller inte minst bostadssektorn, som till stor del består av lägenheter och hus som är dåligt lämpade för att bli äldre och ha ett vårdbehov i.

För att tillmötesgå de äldres behov och önskemål är det viktigt att det finns ett stort utbud av attraktiva bostäder som antingen är ändamålsenliga att bo kvar i vid hög ålder eller som är goda alternativ att flytta till. Efterfrågan på särskilda seniorbostäder kommer sannolikt att öka i framtiden, liksom nödvändigheten att anpassa befintliga bostadsfastigheter. Hela bostadssektorn står inför en svår balansgång mellan att bygga nytt och att anpassa, att stimulera kvarboende eller att underlätta flyttning.

God kunskap är en nyckel för att samhället ska kunna hantera den demografiska utvecklingen. Bostadsförsörjning är en långsiktig planeringsfråga som kräver ett bra underlag. Därför är det viktigt att utarbeta planer för de framtida bostadsbehoven som står i överensstämmelse med de äldres bostadsönskemål. Inför framtiden kan det bli nödvändigt att fråga de som uppnått en ålder av 60@70 år hur de vill planera sitt boende och sin framtid. Sådana undersökningar skulle också ge människor tid att stanna upp och tänka under den tid då man fortfarande orkar planera, bygga och flytta.

Förre bostadsminister Lars-Erik Lövdén har aviserat att ett nytt bostadsfinansieringssystem ska sättas i sjön 2007. En arbetsgrupp har tillsatts inom Regeringskansliet för att "genomlysa det nuvarande systemet för bostadsfinansiering, bostadssubventioner och bostadsmarknadens kapitalförsörjning".

Vilka åtgärder avser samhällsbyggnadsministern att vidta för att förbättra kunskaperna om äldres boendesituation och önskemål kring boendet?

Vilka åtgärder avser samhällsbyggnadsministern att vidta för att arbetsgruppen inom Regeringskansliet särskilt ska se över finansieringen av bostäder anpassade för äldre?

Debatt

(8 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:131, äldres boende

Interpellationsdebatt 2004/05:131

Webb-tv: äldres boende

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Mona Sahlin (S)
Anf. 55 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Ragnwi Marcelind har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta dels för att förbättra kunskaperna om äldres boendesituation och önskemål kring boendet, dels för att arbetsgruppen inom Regeringskansliet särskilt ska se över finansieringen av bostäder anpassade för äldre. Jag vill för det första klargöra att jag instämmer i Ragnwi Marcelinds påpekande att det är viktigt att det finns ett stort utbud av attraktiva bostäder som är ändamålsenliga att bo kvar i vid hög ålder, liksom att det finns goda alternativ att flytta till. Särlösningar i form av särskilda boenden kan vara nödvändiga när det reguljära bostadsbeståndet inte klarar att tillgodose de boendes krav på användbarhet. Jag menar dock att mycket av det som Ragnwi Marcelind efterlyser finns redan i dag, inte minst en god kunskap om den demografiska utvecklingen. SCB, liksom andra myndigheter, förser oss med olika faktaunderlag. Den demografiska utvecklingen är en av de riktigt stora utmaningarna som tas upp i den strategi för hållbar utveckling som regeringen lade fram i våras, regeringens skrivelse 2003/04:129, En svensk strategi för hållbar utveckling - ekonomisk, social, miljömässig . Redan år 2020 kommer två miljoner människor att vara äldre än 65 år. En allt högre andel av bostadsmarknadens konsumenter kommer således att utgöras av äldre och personer med funktionshinder. Enligt lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar har kommunerna till uppgift att planera bostadsförsörjningen samt under varje mandatperiod anta riktlinjer för densamma. I det här ingår rimligen också att ta hänsyn till den demografiska utvecklingen, till olika gruppers ekonomi och till skilda behov och önskemål. Jag ser i dag därför ingen anledning att ändra i lagstiftningen för att förtydliga något som jag är övertygad om att landets kommunpolitiker redan är medvetna om. Självklart kommer jag dock att följa utvecklingen noga. Målet är ett integrerat boende som är öppet och möjligt för alla. Särskilda boendeformer är i vissa fall nödvändigt men kan inte och ska inte vara huvudalternativet för de äldre. Redan i dag finns också flera olika former av äldre- och seniorboenden för dem som efterfrågar eller behöver ett sådant boende. Frågan om statens åtagande när det gäller bostäder för äldre, liksom behovet av bostäder över huvud taget, ligger inom ramen för det uppdrag som givits den arbetsgrupp som ser över frågan om den framtida bostadsfinansieringen. Arbetsgruppen ska avlämna sin rapport den 30 april nästa år. Innan dess är jag inte beredd att ta ställning när det gäller finansieringen av bostäder för äldre eller andra grupper.
Ragnwi Marcelind (Kd)
Anf. 56 Ragnwi Marcelind (Kd)
Herr talman! Tack, Mona Sahlin, för svaret på den här interpellationen. I går besökte jag ett av Gävles särskilda boenden, ett privat sådant som har utsatts för mycket ifrågasättande och granskning. Men det har visat sig vara ett av de mest populära särskilda boendena i Gävle. Det har varit höga kvalitetspoäng, nöjd personal och trygga hyresgäster. Enhetschefen berättade för mig om pusslandet för att kunna möjliggöra för den enskilde att stimuleras utifrån dennes intresseområden och livserfarenheter. Man intervjuar den inflyttade för att kunna tillgodose önskemålen. Men det är inte alldeles enkelt. Hon sade att det i hög grad handlade om att den enskilde i det enskilda boendet måste "lära sig" att leva med andras ovanor. Dessutom kommer den enskilde i ett ganska sent stadium till det särskilda boendet då det inte längre finns någon som helst möjlighet att bo kvar hemma, och orken och motivationen är ganska liten till att vilja göra någonting utöver det absolut mest nödvändiga. Med långsiktig bostadsplanering skulle man mycket tidigare kunna kartlägga och planera för seniorboenden. Det skulle kunna leda till att fler skulle kunna både bli gamla, bli sjuka och dessutom få avsluta sina livsdagar i det egna hemmet. Samhällsbyggnadsministern sade i ett tal den 17 november att det är angeläget att planera bostadsbyggandet för hur generationerna faktiskt ser ut. Det är precis det jag också vill. Men Mona Sahlin sade i sitt svar att det är kommunernas ansvar att planera för bostadsförsörjningen även med hänsyn till den demografiska utvecklingen. Nu är ju verkligheten inte så enkel i våra kommuner. I dag är det många kommuner, exempelvis min egen kommun, Gävle kommun, som inte ens har några beslutade riktlinjer för bostadsförsörjningen. Det blir intressant att se vad Mona Sahlin ska vidta för åtgärder med de kommunerna då hon, som hon sade i sitt svar, tänker följa utvecklingen noga. Sanningen är den att 75 % av hushållen i kategorin 75 år och äldre bor ännu i eget småhus. 93 % av alla över 65 år bor i eget boende. Det finns exempelvis bara 10 000 seniorlägenheter anpassade för äldre. Vi vet också att kunskapen om hur bostäder ser ut och tillgång till hiss är svår att tyda i dag. Det byggs för lite. Således finns det inte en fungerande bostadsmarknad. Det känner vi alla till. Att det byggs mer i år är inte tillräckligt. Ute i landet finns det många län där det inte byggs alls, och det planeras inte heller. Det gäller i flera av mina kommuner. För den som är 65-70 år och inte är beredd att planera sin ålderdom i en liten hyresrätt av enklaste snittet, vad avser ministern att göra för att bredda utbudet så att även äldre ska kunna hitta alternativa boendeformer som är attraktiva nog att motivera en flytt från egnahemmet till det alternativa boendet för att också där kunna leva och avsluta sina dagar? Det boendet ska också tillgodose behovet av att vara arbetsplats för sjukvårdspersonal.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 57 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! I dag finns det omkring 450 000 personer över 80 år i Sverige, men om 15 år är de ungefär 830 000 i samma ålder. Det är viktigt att våra äldre får ett så bra åldrande som möjligt. För att det ska bli så måste många faktorer samverka. En sådan faktor är bostädernas utformning. Jag har skrivit en fråga till ministern som lämnades in i dag. Frågan handlar om bostadanspassning för äldre. Den tangerar de frågeställningar som interpellanten tar upp, och därför vill jag gärna delta i denna debatt. Tillgänglighet och en bra boendemiljö gör att människor i alla åldrar mår bättre. Men dessa förutsättningar känns ännu viktigare för de äldre som vistas mer i sina bostäder än de som befinner sig i arbetsliv eller i en studiesituation. Hur ser det ut när det gäller att tillgodose de äldres behov av vettiga bostäder? Ja, tyvärr verkar tillgängligheten vara en mindre viktig fråga i arkitekternas och byggarnas planering. I stället är det de estetiska och ekonomiska faktorerna som får en större betydelse. Jag kan ge ett lokalt exempel från Skåne. I Västra hamnen i Malmö har vi det genomdesignade Bo01-området med många påkostade lägenheter. Det är ett spännande område och ett tilltalande område att bo i. Men för de äldre är området fullt av fällor. Här finns till exempel räcken med fel höjd eller som tar slut för tidigt, hus med portlås som sitter för högt för en rullstolsburen, entréer med trösklar som är dubbelt så höga som vad som är tillåtet och våtrum som är helt olämpliga om man har svårt att röra sig. Jag undrar om ministern har någon åsikt om hur arkitekter och byggherrar skulle kunna påverkas till att ta mera hänsyn till de särskilda behov som äldre har. I Sverige görs varje år omkring 60 000 bostadsanpassningar för äldre personer med funktionshinder. Dessa bostadsanpassningar kostar drygt 830 miljoner kronor. Det handlar om att ta bort sådant som nivåskillnader i entréer, att sänka trösklar och att sätta fast stödhandtag. Det intressanta är att dessa åtgärder nästan alltid görs i efterhand. Det vore rimligare, billigare och mer praktiskt att göra en del av detta när man ändå håller på till exempel med ett bygge eller med en renovering. Jag undrar om ministern delar denna uppfattning och har några åsikter om hur man skulle kunna göra så att renovering automatiskt innebär en bostadsanpassning också med tanke på ett kommande äldreboende.
Rigmor Stenmark (C)
Anf. 58 Rigmor Stenmark (C)
Herr talman! Tack Ragnwi Marcelind för att du fört upp de äldres boende på dagordningen och då inom bostadsutskottets område. Annars brukar sådana frågor behandlas i socialutskottet. Vi talar sällan om den speciella problematik som detta med att bli äldre och kanske alltmer beroende av andras omsorg för med sig. Ändå är detta med att vi ska få bli äldre något som vi förhoppningsvis har gemensamt. Jag är redan en bit på väg och måste säga att frågorna kryper närmare när jag inser att jag hör till den generationen och märker att jag får se upp till barnbarn som jag tidigare har skött om. Lyckligtvis får de allra flesta en väldigt bra ålderdom. Många har det bra på gamla dar. Men alltför många i Sverige har det inte så bra som de skulle önska. Jag tror att ensamheten är värst. Den kommer smygande när man inte orkar eller när man ofrivilligt inte längre är med i arbetslivet. Det gäller att vara noga förberedd, och det gäller att förutsättningarna för att bo är så bra som möjligt. De grundläggs mycket tidigare. Det hörde vi redan i den debatt som föregick denna. Det handlar alltså om valfrihet men också om att staten måste se de här bitarna, se att generationsskiftningar måste lösas och ges bra förutsättningar så att alla kan äga eller hyra sin villa eller lägenhet eller också skifta och välja någonting annat. På senare år har det också blivit svårare för många äldre. Det är inte lätt att få hemtjänst beviljad. Ännu svårare är det att få plats på ett servicehus eller i annat äldreboende. Vårdtiderna har blivit alltför långa, och många äldre får gå, eller snarare ligga, med smärtor och funktionshinder av olika slag i många månader. Jag minns med sorg min mammas sista år. Det finns många frågor som oroar och som berör oss alla inför de äldres situation i vårt samhälle. Äldreomsorgen sägs ha fått ökade resurser under de senaste åren, mer än vad löner och priser har ökat. Det läste jag när en annan debatt fördes här i riksdagen. Trots det sades i samma debatt att 5 000 äldreboenden försvunnit under senare tid. Hur kan det komma sig, ministern? Vart har pengarna tagit vägen? Minister Ylva Johansson, som också har detta som sitt ansvarsområde, har sagt att det behövs ett äldreregister. När jag läser det här svaret ser jag att det egentligen redan finns en ganska bra kunskap om hur det är. Jag är tveksam till att det behövs en ny form av äldreregister. Jag tror inte på fler regler, register, blanketter och byråkrater. Det är inte vad de gamla behöver. I stället tror jag att det behövs fler händer direkt i vården och att vi alla bryr oss mycket mer. Jag tror även att det behövs ett äldreboende, specifikt för dem som behöver det. Men jag tror också att dessa äldreboenden ska vara insprängda i "det vanliga samhället" där de unga och barnen finns. Vi får inte medverka till ett segregerat boende där unga bor på en plats och där äldre bor för sig, medan vi vuxna arbetande bokstavligen springer omkring. Vi jäktar ju genom livet. Men helt plötsligt står vi där och är gamla. Sveriges äldre behöver en hållbar välfärd både för oss i den generation som snart "kommer in" och för de äldre som redan finns. Vi får ju ofta höra att vi 40-talister kommer att bli väldigt besvärliga - vi kommer att ställa väldigt stora krav på ett värdigt boende. Men vad är det som säger att de äldre i dag inte ställer de kraven, och hur ska de kraven uppfyllas?
Mona Sahlin (S)
Anf. 59 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Rigmor Stenmark sade att det är ett mått på att man blir gammal när man måste se upp till barnbarnen. Jag måste se upp till min yngste son, så jag känner mig helt plötsligt väldigt gammal. Rigmor Stenmark vidgade det hela till att handla om mycket mer än vad frågan i interpellationen egentligen handlar om, nämligen äldrepolitiken i stort. Låt oss ändå vara överens om att ska uppdraget så att säga med att bygga och planera ett Sverige som fungerar för alla som bor i Sverige, inte bara nu utan också om några årtionden, är det väldigt många faktorer som - som Lars-Ivar Ericson också pekade på - måste fungera tillsammans. Det är också väldigt många som har ett ansvar. Dessutom vet vi att det blir alltfler riktigt gamla som är allt friskare. Kraven på boendet kommer alltså att variera väldigt mycket. Det gäller alltså att kunna leva upp till alla de här delarna. Fler i dag än i min mormors generation inte bara vill utan också kan bo kvar hemma på ett helt annat sätt nu. Med ännu mer av anpassning, som Lars-Ivar Ericson var inne på, skulle ännu fler som så önskar kunna göra det valet. Vad jag menar är att landets kommunpolitiker överlag nog är mer än medvetna om de här förutsättningarna och om de behov man har framför sig. Man ska ha de här riktlinjerna. Har man inte det ska jag verkligen vara där och trycka på och ta den debatten. Vad vi även bör nämna är väl att de som bygger - byggherrarna, entreprenörerna - också är mer medvetna om att många av kunderna i dag på ett annat sätt än när min mormor var gammal har ekonomiska resurser på äldre dar och kommer att efterfråga bostäder. Det är alltså många samverkande faktorer här som ändå leder mot ett ganska spännande område. Men det staten har framför sig och som är en del av bostadspolitiken är bland annat det som Lars-Ivar Ericson frågade om. Det gäller då till exempel när det finns ombyggnadsbehov. Om nu staten kan spela en mer aktiv roll när det gäller stöd, inte bara för nybyggnation utan också vid ombyggnation, är det självklart oerhört viktigt att se vad vi kan göra där. Den frågan är mycket berättigad. Förra veckan på arkitekturdagarna mötte jag ett oerhört stort intresse bland de ofta unga och för övrigt ofta kvinnliga nya arkitekterna för hur man faktiskt kan planera in begrepp som trygghet, religionsfrihet och jämställdhet i både ny- och ombyggnad. Finns det utrymme för flera olika församlingslokaler bygger vi också för den framtida generation som vi vet tror på många olika gudar. Och om man bygger in trygghet gäller för barnfamiljen att fönstren sitter så pass högt att barnen inte hur lätt som helst kan trilla ut och för de gamla att de kan röra sig fritt och tryggt. Jag är övertygad om att det går. Jag vill därför uttrycka det så här: Jag vill etablera en diskussion bland annat med arkitekterna för att ge samhällsplaneringen en annan och tydligare roll också i den nationella politiken när det handlar bland annat om de äldres förutsättningar. Jag är ännu inte mogen att säga exakt hur och exakt i vilka former det ska ske. Men jag känner mig övertygad om att staten har en roll att spela här. Jag lärde mig på arkitekturdagarna att det finns ett uttryckt som säger: Arkitektur är som frusen musik. Det jag kan känna som är född 1957 är att mycket av de äldreboenden som finns i dag möjligen är frusen Snoddasmusik. Jag kanske vill bo i ett fruset Bruce Springsteen-hus när jag blir gammal. Det är också ett sätt att uttrycka hur olika behoven kommer att vara vartefter att generationerna växer upp. Jag känner att det finns ett stor intresse bland Sveriges arkitekter om de bara ges en plats i den nationella samhällsplaneringen. Det tycker jag att vi ska försöka att ge dem.
Ragnwi Marcelind (Kd)
Anf. 60 Ragnwi Marcelind (Kd)
Herr talman! Just de tankar som Mona Sahlin avslutade med känns oerhört intressanta. Det är precis det jag har försökt att väcka med framför allt den motion som jag lämnat under höstens motionstid om hur vi ska kunna se över äldreboendet för framtiden. Utgångspunkten är min generation. Jag som är född på 50-talet kan inte tänka mig att planera mitt äldreboende i en liten etta eller tvåa. Jag har skaffat mig saker som jag även om jag blir gammal vill ha med mig där jag ska leva och bo och där jag kanske ska sluta mina dagar. Det är ett helt nytt tänkande som vi måste vara öppna för. Vi måste blir mer flexibla när vi planerar boendet framöver. Jag vill säga något om riktlinjer för bostadsförsörjningen. Mona Sahlin skulle kanske ta del av Boverkets utvärdering. Det fungerar inte ute i våra kommuner i dag. Jag kom i kontakt med ett par den här veckan. Det är därför det känns alldeles särskilt levande för mig just nu och verkligt. Det var ett par som inte var alltför gamla. De hade gått i pension och var dryga 65 år. Maken hade råkat ut för en hjärnblödning och var nu rullstolsbunden. Det var ett par som bodde i ett hus och kanske hade möjlighet att sälja huset och i varje fall få en slant så att de skulle kunna köpa en insatslägenhet som de var ute efter och som skulle vara anpassad efter rullstolen. De åkte runt och tittade på en mängd lägenheter i förra veckan och var med och bjöd. Men det bjöds bara över, så de hade inte en chans. Detta hände hemma i lilla Gävle. De säger till mig, eller egentligen till min bekant, som förmedlade detta till mig: Vad ska vi ta oss till? Vi vill leva och bo tillsammans. Men vi kan inte ha maken kvar hemma i huset. Det är bara trappor, och det är inte handikappvänligt. Det är den här verkligheten som jag menar att man skulle kunna komma undan om man vågade tänka lite vidare tankar redan när man är i min ålder. Med pengar som jag får när jag säljer mitt hus skulle jag kunna investera i ett enplanshus som är lagom anpassat men ändå tillräckligt för att jag ska kunna känna mig nöjd som 60-åring när jag blir det. Jag skulle kunna få bo kvar där. Det ska vara rimligt att gå med rullator. Det ska kunna anpassas efter att jag behöver ha vårdpersonal som ska ha svängutrymme för att duscha mig eller sköta om mig när jag eventuellt inte klarar det längre. Det är den här infallsvinkeln som jag skulle vilja lyfta in i bostadspolitiken. Det behövs med den åldersstruktur vi har i vårt land i dag och också med människor som är friska allt längre. De kanske helt plötsligt en vacker dag är beroende av vård. Vi måste våga tänka i nya djärva banor. Hela bostadssektorn står inför en väldigt svår balansgång. Det handlar om att bygga ut, att anpassa, att stimulera kvarboende och att underlätta flyttning. Här behövs det en oerhört god kunskap. Det är nyckeln för allt samhällsbyggande. Om vi ser bostadsförsörjningen som en mycket långsiktig planeringsfråga där vi kommer in i ett tidigt stadium och kräver bra underlag kommer vi att inför framtiden att kunna ha ett mycket bättre alternativ för människor som kommer upp i en viss ålder. Jag hoppas att jag inte är riktigt där än, men jag kan komma dit mycket snart. Man kanske till och med skulle gå ut med en enkätundersökning till alla som fyller 60 år. Hur vill du ha ditt seniorliv arrangerat? Hur vill du bo? Hur vill du leva dina dagar efter 65 år, efter 70 år eller vad man vill? Man kan undersöka och se vad vårt svenska folk vill och hur människor vill ha sin ålderdom ordnad.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 61 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Det är många undersökningar som visar att samhället i dag har oerhört höga kostnader för ohälsan. Vi vet att ett sämre boende förvärrar ohälsoproblematiken. Den egna bostaden är central för människors välbefinnande. Vi måste på alla sätt se till att våra äldre får ett bra boende. Jag är överens med ministern om att kommunen har en viktig roll i detta. Men jag har också lite tankar om hur samarbetet mellan Boverket och Socialstyrelsen fungerar. Samverkar de verkligen för att åstadkomma ett bättre boende för äldre? Tar samhället vara på de resurser som finns i form av beteendevetare, sjukvårdspersonal, hemtjänstpersonal, pensionärsorganisationer, arkitekter och byggherrar? Jag tror att de borde kunna ge varandra kunskaper om hur ett bra boende att åldras i bör utformas. Det handlar om att inte bygga hinder för tillgänglighet och att renovera med hänsyn till dem som bor där eller kommer att flytta in. Jag skulle önska att den i interpellationen och i svaret omnämnda arbetsgrupp som sysslar med den framtida bostadsfinansieringen också skulle fundera något över de viktiga tillgänglighetsfrågorna som vi har berört i dag och inte bara ägna sig åt att fundera över de ekonomiska förutsättningarna.
Rigmor Stenmark (C)
Anf. 62 Rigmor Stenmark (C)
Herr talman! Jag vidgade debatten medvetet, samhällsbyggnadsministern. Jag tycker inte att det går att ha skarpa skott mellan olika ämnesområden. Därför tycker jag att just titeln samhällsbyggnadsminister är ganska bra även om den är lång. Det täcker in mycket mer än bara en liten del. Det var därför jag vidgade debatten. Alla de frågor som har med samhällsbyggnad att göra berör äldre. Man kan inte bara resonera om boendet. Det gäller trygghetsfrågor, miljöfrågor och inte minst jämställdhetsfrågor. Bostadsutskottet skulle kanske egentligen ha ett annat namn. Sveriges äldre behöver en hållbar välfärd. Det måste man kunna resonera om. Jag anser att de äldre måste finnas med i alla beslutande församlingar. Varför ska vi gå ut med enkätundersökningar till oss som är över 60 år? Vi bör ju finnas med här, eller hur, herr talman? (TALMANNEN: Absolut, och det tycker mamma också!) Man ska föra en diskussion med människor i stället för om dem. Det tror jag är viktigt. Vi är alldeles för starkt fixerade vid åldrar. När Mona Sahlin presenteras säger man naturligtvis att hon är född just ett visst år. Ragnwi Marcelind, nyvald bostadsutskottsordförande, 51 år. Rigmor Stenmark - jag såg i dagens DN att jag var anonym, tack för det! - är född 1940. Kan vi inte bryta mönstret och låta alla generationer få vara med och bestämma? Vi måste respektera att vi fastän vi är över 50 år eller över 60 år vill ha valfrihet och mångfald också i boendet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.