Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Vissa frågor om globalisering m.m.

Betänkande 2009/10:UU13

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
17 mars 2010

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

PDF
Vissa frågor om globalisering m.m.(pdf, 314 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2009/10:13 Vissa frågor om globalisering m.m.

Beslut

Nej till motioner om globalisering (UU13)

Riksdagen sa nej till motioner från de allmänna motionstiderna 2006, 2007, 2008 och 2009 om globaliseringen, internationella handelssystem, de internationella finansiella institutionerna och internationella frågor om hållbar utveckling och miljö. Motionerna handlar bland annat om samarbete med Asien och Latinamerika, Cotonouavtalet och EPA-avtalen mellan EU och AVS-länderna, företags agerande vid utvinning av naturresurser, öppenhet och utvecklingsländernas inflytande i Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) respektive ekosystemtjänster och biståndsprojekt.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 32

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2010-02-18
Justering: 2010-03-02
Trycklov till Gotab och webb: 2010-03-08
Trycklov: 2010-03-08
Reservationer: 12
Betänkande 2009/10:UU13

Alla beredningar i utskottet

2010-01-21, 2010-02-09, 2010-02-18

Nej till motioner om globalisering (UU13)

Utrikesutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från de allmänna motionstiderna 2006, 2007, 2008 och 2009 om globaliseringen, internationella handelssystem, de internationella finansiella institutionerna och internationella frågor om hållbar utveckling och miljö.

Motionerna handlar bland annat om samarbete med Asien och Latinamerika, Cotonouavtalet och EPA-avtalen mellan EU och AVS-länderna, företags agerande vid utvinning av naturresurser, öppenhet och utvecklingsländernas inflytande i Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) respektive ekosystemtjänster och biståndsprojekt.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2010-03-17
Stillbild från Debatt om förslag 2009/10:UU13, Vissa frågor om globalisering m.m.

Debatt om förslag 2009/10:UU13

Webb-tv: Vissa frågor om globalisering m.m.

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Kerstin Engle (S)
Anf. 63 Kerstin Engle (S)
Fru talman! I dag behandlar vi ett betänkande med den något kryptiska rubriken Vissa frågor om globalisering m.m . Det handlar om motioner om internationella handelssystem, de internationella finansiella institutionerna och internationella frågor om utveckling och miljö. För nästan exakt ett år sedan hade vi en debatt om globaliseringen. Nu behandlar vi ytterligare motioner som berör angelägna frågor för vårt samarbete i världen och allas rätt till välfärd och utveckling. Vi är i många stycken överens om att globaliseringen i huvudsak är positiv, men vi måste bli ännu bättre på att arbeta med grundläggande frågor om korruption och mänskliga rättigheter. Globaliseringens fördelar måste komma alla till del. Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att vi socialdemokrater givetvis står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 1, Samarbete med Asien och Latinamerika och reservation 4, Internationella handelssystem. Många följer Asiens utveckling med både oro och tillförsikt. Hela den globala utvecklingen styrs av hur Asiens utveckling formas. I Asien finns dynamiska tillväxtmarknader samtidigt som hälften av världens fattiga lever där. Indien och Kina utgör de stora ekonomiska loken. Den indiska medelklassen växer, och Kinas tillväxt ligger runt 8-10 procent. De asiatiska ländernas växande ekonomier har bidragit till att miljontals människor lyfts ur fattigdom. Asien kommer att spela en ökande roll i världsekonomin och ha stor betydelse också för den svenska ekonomin. Även om merparten av länderna i Asien ser ut att uppnå det första millenniemålet om halverad fattigdom till 2015 lever majoriteten av världens fattiga i Asien, och ett antal länder har problem med att klara övriga millenniemål. Sverige måste öka sina egna ansträngningar och arbeta för att påverka det internationella samfundet så att millennieutvecklingsmålen även uppnås i Asien. Många oroar sig över att jobben ska flyttas från Sverige, medan andra menar att en expansion i Asien även skapar jobb i Sverige. Ju fler indier och kineser som ökar sin köpkraft desto bättre för svensk ekonomi. Många svenska exportföretag har redan i dag en stor del av sin försäljning på den asiatiska marknaden. Kinas och Indiens ekonomiska utveckling ställer krav på vårt eget samhälles förändringsvilja. Indien skiljer sig från Kina genom att landet är en demokrati. I alla våra kontakter med Kina måste därför kraven på demokratisering och mänskliga rättigheter vara mycket tydliga. Ett viktigt led i att öka förståelsen för förändringarna i Asien och att bredda och fördjupa ett ömsesidigt samarbete är ett tätt och brett besöksutbyte. I Sverige måste vi fortsätta att överväga hur vi ännu bättre ska tillvarata det mellanfolkliga samarbetet med Asien inom högre utbildning, forskning, folkrörelser och kultur. Samarbete mellan svenska och asiatiska forskningsinstitutioner har goda förutsättningar att öka, och inom forskningsbiståndet förordar vi ökade satsningar på Asien. Regeringen bör agera för att EU:s närvaro i Asien fördjupas och att EU blir en aktiv och engagerad partner. I detta läge har Sverige beslutat att lägga ned flera ambassader i Asien, till exempel i Laos och Filippinerna. Neddragningarna för utlandsrepresentationen tillsammans med minskningen av antalet samarbetsländer i utvecklingspolitiken gör att Sverige förlorar närvaro, kontaktytor och inflytande. Det oroar oss socialdemokrater. Sådana ändringar kräver noggranna överväganden och en genomtänkt strategi. Regeringen ska inom EU driva större samordning och sammanhållning för att med kraft driva målen inom demokrati, mänskliga rättigheter, handel, miljö, hälsa och säkerhetspolitik gentemot länder i Asien. Fru talman! I år, 2010, ska det hållas val i Burma. Förutsättningarna för att valet ska bli någorlunda demokratiskt är små, och den församling som enligt den nya konstitutionen ska väljas är inte heller demokratisk till sin karaktär. Inför valet har regimen sett till att fängsla oppositionsledare så att de inte kan ställa upp. Militärjuntan gör nu allt för att förhindra Aung San Suu Kyi att ta del i valet, och vi i Sverige fördömer våldet och förtrycket i Burma. Fru talman! Människans inverkan på klimatet eskalerar, och vi har ingen tid att spilla. Exemplets makt är stor. Vi måste visa att det är möjligt att ha en tillväxt kombinerad med hållbar utveckling. Inte minst i Asien är miljöhoten överhängande. Om ingenting görs kommer vi att se miljontals klimatflyktingar och miljökatastrofer som vi nu har svårt att föreställa oss. Det multilaterala samarbetet för hållbar utveckling har avgörande betydelse. FN måste ta aktiv ledning i arbetet för hållbar utveckling, vilket också bör prägla organ som Världsbanken, IMF och de regionala utvecklingsbankerna och WTO. Den internationella handelns regler och avtal måste kombineras med miljökonventioner och internationell miljölagstiftning. Miljöpolitiken får inte heller begränsas så att den bara handlar om klimatfrågan. Vatten och sanitet, farliga utsläpp och ett hållbart jordbruk är frågor som inte heller får glömmas bort. Fru talman! Demokratiska republiken Kongo, DRK, är sedan många år drabbat av väpnade konflikter som har sin grund i striden om landets naturresurser. Sverige måste i FN och inom EU lägga ned stor möda på att bekämpa den hänsynslösa plundringen av DRK:s naturtillgångar och motverka de kriminella nätverk som byggts upp av korrumperade politiker, militärer och företag. Den svenska regeringen bör också inom IMF, Världsbanken och FN verka för att komponenttillverkare och elektronikbolag i väst tar ett större ansvar för att de mineraler som importerats från DRK utvinns under förhållanden som inte innebär kränkning av de mänskliga rättigheterna. Bland annat tenn och volfram säljs vidare till länder i Östasien och där de förädlas till metaller som sedan används till olika elektronikprodukter som mobiltelefoner och bärbara datorer. Detta belyser med all tydlighet att vi måste agera på många fronter. Vi vill handla med Asien. Men det är också självklart att bekämpa brottslighet och korruption. EU har ännu inte någon lagstiftning som förhindrar att mineralerna som underblåser konflikter säljs vidare till Europa. Det räcker inte att företag hävdar att de handlat med licensierade exportörer samtidigt som uppköpare handlar med mineraler som kan benämnas konfliktmineraler eller illegala mineraler. Vi konsumenter måste vara säkra på att konfliktmineraler inte finns i produkter som vi köper. Fru talman! I Latinamerika har vi sett en utveckling där demokratin vunnit mark och där ursprungsbefolkningen alltmer får sin röst hörd. I många fall handlar det om bräckliga demokratier där den stora utmaningen är att befästa det demokratiska statsskicket av egen kraft och med stöd av andra demokratiskt styrda länder i världen. Inte minst Sverige kan göra en stor och viktig insats där. Vi var många som blev förvånade när Carl Bildt i sin senaste utrikespolitiska deklaration endast tog upp Brasilien, vilket bekräftar att Latinamerika kommit att betraktas som den bortglömda kontinenten. För ett ökat svenskt samarbete och utbyte med Latinamerika och länderna där bör en heltäckande strategi utvecklas. Samarbetet bör omfatta såväl handel, ekonomi, forskning och fattigdomsbekämpning som fredsfrämjande arbete. Genom samarbetet bör man bygga vidare på de starka band som finns mellan Sverige och Latinamerika och som har byggts upp av människor som bor i Sverige och har latinamerikansk bakgrund, de starka svenska solidaritetsrörelserna med Latinamerika och genom Sveriges utvecklingssamarbete med Latinamerika. Fru talman! Det är ett stort problem om utvecklingen fortgår mot att EU-20 tar över delar av de roller som IMF, Världsbanken och andra internationella institutioner hittills haft. Kopplingen mellan IMF, Världsbanken och FN-systemet behöver stärkas. FN bör kunna fatta beslut som även finansiella institutioner måste rätta sig efter. Sverige bör i Internationella valutafonden och Världsbanken verka för att valet av ordförande föregås av en öppen nomineringsprocess och att lämplig person väljs utifrån meriter och inte utifrån landtillhörighet. I och för sig har IMF och Världsbanken tagit en del steg i reformarbetet mot mer transparens och inflytande för låg- och medelinkomstländer. Men arbetet kan inte ses som slutfört, utan mycket mer finns att göra. Här menar vi att regeringen måste öka sina ansträngningar.
Hans Linde (V)
Anf. 64 Hans Linde (V)
Fru talman! Vi har precis som föregående talare här sagt att diskutera utrikesutskottets betänkande UU13 Vissa frågor rörande globalisering m.m . Det är lite av ett potpurribetänkande som berör en lång rad frågor av olika karaktär men som var för sig har stor betydelse för vårt lands utrikespolitik och Sveriges röst i världen. Jag vill instämma i stora delar av det som föregående talare Kerstin Engle sade. Jag vill inledningsvis säga något om begreppet globalisering, som trots allt är det övergripande temat för betänkandet och för den debatt som vi ska ha. Få begrepp kan tolkas och uppfattas på så många olika sätt som just begreppet globalisering. Fråga en varslad svensk metallarbetare, en boskapsskötare i Mali eller en finansspekulant på Wall Street och du kommer få i grunden helt olika svar om vad globaliseringen är och vad den får för konsekvenser. Det som för den ene är nya affärsmöjligheter är för den andre bara ett fördjupat utnyttjande. Vem vi är och varifrån vi betraktar världen avgör hur vi ser på globalisering. Globalisering är både en verklig process och en ideologisk process. Den är verklig i den betydelsen att ekonomin sedan århundraden är global och tenderar att bli alltmer global. Den är verklig också i den betydelsen att tekniska framsteg har gjorts som innebär att den minoritet av jordens befolkning som har tillgång till dessa framsteg har fått det lättare att utbyta information och kunskap på ett sätt vi aldrig tidigare sett i jordens historia. Men långt ifrån alla delar av globaliseringen sker enligt en naturlag. Det är inga osynliga händer som flyttat makt från demokratiska arenor till de multinationella företagens slutna styrelserum. Det är inga osynliga händer som systematiskt har befriat riskkapitalister från demokratisk styrning, reglering och ansvarsutkrävande. Det är definitivt inga osynliga händer som har genomfört regelrätta korståg mot offentligt ägande som resulterat i att sektor efter sektor i land efter land öppnats upp för multinationella företags kortsiktiga vinstintressen och spekulation. Denna utvecklig må ibland beskrivas som något från ovan givet men är ett resultat av medvetna politiska beslut även i denna kammare. Det är den utvecklingen vi nu ser resultatet av runt om i Sverige när de anställda vid Astra i Lund, metallarbetare i Olofström eller undersköterskor i Sundsvall får betala ett oerhört högt pris för den lågkonjunktur som skapats genom enorma spekulationsbubblor och oreglerade finansmarknader. Men precis som den utveckling vi i dag ser i stor utsträckning är ett resultat av politiska beslut skulle en helt annan utveckling kunna vara möjlig. Fru talman! När ekonomin globaliseras och allt fler av besluten fattas allt längre bort från dem som verkligen berörs behöver också de krafter som kämpar för rättvisa, jämlikhet och jämställdhet globaliseras. Då ökar behovet av en utrikespolitik som verkligen tar sin utgångspunkt i solidariteten inte bara i ord utan också i handling. Det är en solidaritet som består i en gemensam kamp över nationsgränserna för rätten att organisera sig fackligt, rätten att bestämma över sin egen kropp och rätten till arbete, bostad och välfärd. Styrelserummen skulle kunna öppnas upp för insyn och makten över finansmarknaderna skulle kunna flytta tillbaka till de folkvaldas händer. Internationella finansinstitutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken skulle i grunden kunna demokratiseras och reformeras och skatteparadisen skulle kunna stängas ned. Handelns regler skulle kunna göras rättvisa, och de rika länderna och de multinationella företagen skulle kunna tvingas ta ansvar för de klimatförändringar vi redan ser världen över. Vare sig vi vill det eller inte påverkas vi här i Sverige av vad som händer i vår omvärld. Det gäller oavsett om det handlar om tragedier som jordbävningen på Haiti, övergrepp som när regimen i Iran fängslar oppositionella eller när fackligt aktiva mördas i Colombia. Men vi påverkas också när framsteg sker och människor runt om i världen organiserar sig för sina egna intressen. Det gäller till exempel när Bolivias ursprungsbefolkning organiserar sig för sina rättigheter och också lyckas påverka i positiv riktning, när Indien avkriminaliserar samkönade relationer eller när befolkningen i Honduras gick ut på gatorna för att protestera mot kuppen i somras och försvara sina grundläggande mänskliga rättigheter och demokrati. Därför behövs en svensk utrikespolitik som tar sin utgångspunkt i solidaritet, inte i de multinationella företagens kortsiktiga vinstintressen eller i lojalitet med USA:s säkerhetspolitiska intressen paketerade i den så kallade transatlantiska länken. Tyvärr är det precis det som vi har sett. När EU:s handelspolitik ska formas eller de svenska positionerna ska slås fast inför möten med Internationella valutafonden och Världsbanken är retoriken om partnerskap, samstämmighet och solidaritet som bortblåst. Då är det i stället det europeiska näringslivets intressen som styr. Inte minst märks det i EU:s handelspolitik när EU nu bedriver förhandlingar om nya handelsavtal med bland annat Centralamerika, Afrika och Andinska gemenskapen i Latinamerika. Då styr EU:s strategi Global Europe som är en strategi för att öppna nya marknader för det europeiska näringslivet. Då kräver man att utvecklingsländer ska öppna sina marknader medan vårt jordbruksstöd här i Europa ska kvarstå. Då arbetar EU och Sverige för att man ska införa regler för investeringar, offentlig upphandling och patent som kommer att minska tillgången till läkemedel i utvecklingsländer och försvåra möjligheterna för utvecklingsländerna att ta hänsyn till miljö och sociala faktorer. Det märks inom IMF, Internationella valutafonden, och Världsbanken, som fortfarande används som murbräcka för en politik av avregleringar, privatiseringar och detaljreglering av utvecklingsländernas politik som försvårar fattigdomsbekämpning och undergräver demokratin i syd. Fru talman! Den 17 februari presenterade vi tre partier i det rödgröna samarbetet i vissa delar hur en sådan utrikespolitik skulle kunna se ut. Vi visade i flera delar hur en utrikespolitik som tar sin grund i solidariteten skulle kunna se ut för Sverige. Våra överenskommelser står i tydlig kontrast till den borgerliga utrikespolitik som verkar ha glömt att världen inte slutar vid Gibraltar sund, Bosporen eller Uralbergen. Vi visade att Sverige kan spela roll även långt från vårt lands gränser. Det är inte möjligheterna att påverka som saknas, utan det som i dag saknas är den politiska viljan hos den nuvarande borgerliga regeringen. I dagens betänkande visar vi återigen i våra gemensamma rödgröna reservationer några exempel på hur en utrikespolitik som tar sin utgångspunkt i solidariteten skulle kunna se ut. Den tidigare talaren Kerstin Engle har beskrivit några av de här delarna i våra reservationer. Vi slår fast att Sverige behöver öka och fördjupa sitt samarbete med både Asien och Latinamerika så att det blir ett samarbete för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, ett samarbete för rättvisa och ett samarbete för ökad jämställdhet. Vi ser tillsammans i vårt rödgröna samarbete i dag att världen är i stort behov av länder som står upp för rättvisa, för jämställdhet och för mänskliga rättigheter. Vi är övertygade om att Sverige kan spela roll och vara just ett sådant land. Men då krävs en annan regering och en annan utrikespolitik. Därför vill jag avslutningsvis yrka bifall till de gemensamma rödgröna reservationerna 1 och 4.
Max Andersson (Mp)
Anf. 65 Max Andersson (Mp)
Fru talman! Vi diskuterar i dag utrikesutskottets betänkande nr 13. Det är ett slags uppsamlingsheat för en mängd olika motioner inom utrikesutskottets ansvarsområde. Det innehåller om jag har räknat rätt 86 hemställanspunkter som rör så olika frågor som kampen mot korruption, IMF, Världsbanken, skuldavskrivningar, bistånd, handelspolitik och till och med ekosystemtjänster som har lyckats komma med på ett hörn. Utskottets betänkande har namnet Vissa frågor om globalisering m.m . Jag tycker nog att vi kan vara lite självkritiska från utskottets sida för att vi har gett detta betänkande en så intetsägande och okonkret rubrik, men jag har ännu inte kommit på något bättre rubrikförslag. Det som förenar frågorna i detta betänkande är att de oftast är utrikespolitiska frågor som har att göra med ekonomi. Jag tänkte koncentrera mig på en av dessa frågor, nämligen den om EU:s avtal med länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet. Det är de så kallade ACP-länderna, eller AVS-länderna som det heter med den svenska förkortningen. Det är tidigare kolonier som EU har handels- och samarbetsavtal med. Dessa avtal som nu håller på att förhandlas fram, Economic Partnership Agreements eller EPA-avtalen, förhandlas fram under ganska stor kontrovers. Förhandlingarna har satts i gång för att göra EU:s handelsrelationer med de forna kolonierna kompatibla med Världshandelsorganisationens regler. Men EU har krävt betydligt mer än vad som skulle behövas för att handelsvillkoren ska vara i överensstämmelse med WTO:s regler. I stället för att ha en flexibel approach har EU drivit på för omfattande och snabba avregleringar i utvecklingsländerna. EU har helt enkelt försökt använda sitt överläge när det gäller resurser och sin ekonomiska styrka till att tvinga fram orättvisa villkor i handelsavtalen. Förhandlingstaktiken har varit hård och innehållit element av utpressning, och det har lett till mycket ont blod och bristande förtroende för EU:s goda vilja. Det bristande förtroende som EU:s agerande har skapat är en av flera viktiga faktorer till att länder i tredje världen inte längre litar på EU:s goda vilja i samma utsträckning som tidigare. Det är en av faktorerna till att förhandlingarna i Köpenhamn om ett nytt globalt klimatavtal inte blev den framgång som verkligen skulle ha behövts. Om man använder utpressningstaktik en dag är det svårt att säga "Lita på mig" dagen därpå. Det borde EU ha tagit till sig. Vad är det då som är knäckfrågorna? Just nu pågår förhandlingar om att teckna interimavtal, och sådana har redan tecknats i många fall. Det som nu framför allt pågår är att man ska omvandla interimavtalen till bredare avtal som innefattar fler frågor. I de förhandlingarna har EU visat en bristande respekt för partnerländernas egna åsikter om vad som ska ingå i avtalen. EU försöker tvinga till sig marknadstillträde, och man insisterar på att få med villkor om tjänstehandel, immateriella rättigheter och de så kallade Singaporefrågorna om investeringar, offentlig upphandling och konkurrenslagstiftning. Det är bra om man kan komma överens om gemensamma regler. Men man ska inte använda utpressning för att tvinga fattiga länder att acceptera EU:s vilja. EPA-avtalen som de ser ut i dag är orättvisa. De behöver rättas till. Det hoppas vi i Miljöpartiet att vi tillsammans med våra rödgröna kamrater kan bidra till att EU gör efter det här valet. Fru talman! Jag yrkar bifall reservationerna 1 och 4.
Anne-Marie Pålsson (M)
Anf. 66 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! I dag ska riksdagen göra något så originellt som att avslå yrkanden om att skapa en bättre värld, en rättvis värld, en värld byggd på frihet, en värld byggd på demokrati och på respekt för de mänskliga rättigheterna, en värld med välfärd för alla, en värld utan korruption, en värld där rovdrift på naturen inte längre existerar. Kort sagt, i dag säger riksdagen nej till den bästa av alla världar. Hur ska man annars förklara att riksdagen avslår alla yrkanden med denna innebörd? Fru talman! Var och en inser förstås att riksdagens nej till dessa yrkanden inte alls handlar om att säga nej till den bästa av alla världar utan om någonting helt annat. Det handlar om att säga nej till fluffiga och till intet förpliktande formuleringar. Ty det finns väl inte något land i världen - i vart fall inte i den civiliserade delen av världen - som styrs av en regering som säger sig vilja föra en politik som ökar orättvisorna, en regering som vill minska friheten, som vill minska demokratin, som nonchalerar de mänskliga rättigheterna och som vill föra en politik som leder till rovdrift och plundring. Den rödgröna oppositionen slår in öppna dörrar, ställer yrkanden om självklarheter och demonstrerar samtidigt en naiv syn på tillvaron. Detta märks inte minst i överutnyttjandet av begreppet rättvisa. Vad är rättvisa? Hur ska det definieras? Om detta har de lärde tvistat i tusentals år utan att finna något svar. Men den rödgröna oppositionen har tydligen svaret i sin hand, ty hur ska man annars kunna tolka yrkanden om detta. Eller är det så att oppositionen yrkar om något som inte går att fastställa, och vad är det i så fall för mening i det? Eller handlar det bara om politisk retorik, att erövra ett begrepp och göra gällande att bara den egna politiken leder till en rättvis värld? Allt annat är definitionsmässigt orättvist. Men, fru talman, det är värre än så, ty oppositionen tycks befinna sig i en så naiv och förenklad värld att den inte ens tagit till sig de mest elementära sambanden, de om konkurrerande mål. Särskilt besynnerligt är det att Socialdemokraterna drabbats av detta snäva och populistiska synsätt, ty i det partiet finns, och framför allt har funnits, många goda läromästare. Just nu tänker jag främst på den kloke och extremt begåvade Rickard Sandler. Han insåg sambanden. Han insåg att många av de mål som Socialdemokraterna ville uppnå då, i mitten av 1930-talet, inte alla kunde uppnås samtidigt. Lyssna bara på hur han formulerade sig i ett dokument från 1936 som handlar om att uppnå frihet, trygghet, framsteg och jämlikhet, alltså ungefär samma mål som oppositionen har i dag. I dokumentet slår Rickard Sandler fast följande: "Ingen djupare analys kräves för att visa, att de framställda normerna icke kunna passas ihop till ett logiskt oangripligt system. Normerna äro inbördes motstridiga. Välstånd och frihet, framsteg och trygghet kunna stå i konflikt. Än sen, skola de beskäras efter linjal? Den logiska bristen är ohjälplig. Normerna äro sådana de äro, emedan människan är sådan hon är." Så skrev Rickard Sandler 1936. Så sant, så sant. Livet är så mycket mer komplicerat och mångfasetterat än att kunna rymmas i de snäva önskemål som motionärerna framfört i dagens betänkande och som inrymdes i de tankar som låg som grund för dokumentet från 1936. Den centrala och viktiga frågan, fru talman, är därför: Vilket mål är överordnat? Vad är viktigast - rättvisa, framsteg, frihet, demokrati, välstånd eller befrämjandet av de mänskliga rättigheterna? Vilket mål ska uppnås först? Det finns inget entydigt svar på detta. Svaret beror på betraktaren och på hur han eller hon bedömer de olika komponenterna. Det är där vi alla gör avvägningar, och det är därför det är så svårt. Hur ska vi se på att ett av målen kan uppnås samtidigt som man inte kommer ens i närheten av att uppnå de andra målen? Låt mig ta ett näraliggande exempel, det snabbväxande Kina. På ganska kort tid har hundratals miljoner människor lyfts ur fattigdom samtidigt som andra inte får se sin välfärd förbättras. Med det har klyftorna ökat. Är det bra eller dåligt? Och hur ska vi se på saken om några hundra miljoner har fått det bättre samtidigt som alla de andra i vart fall inte fått det sämre? Ja, klyftorna har ökat, men ingen har fått det sämre. Är detta rättvist eller orättvist? Svaret är att vi inte vet. Det finns inget entydigt svar. Dessutom vet vi att alla målen inte kan uppnås samtidigt. Den typen av yrkanden som behandlas i dagens betänkande är därför skäligen meningslösa. Man skulle med rätta kunna tycka att riksdagen borde ägna sig åt annat än önsketänkande, också för att många av de förslag som oppositionen lägger fram och de uppmaningar till regeringen som den gör rör frågor som Sverige inte längre äger ensamt. Handelsfrågor är exempelvis numera en EU-fråga och har så varit under ganska lång tid. Vi kan inte på egen hand forma en politik hur gärna vi än vill. Därmed inte sagt att Sveriges regering inte ska verka för att uppnå de gemensamma mål som vi alla har och som ställs av oppositionen. Sverige är aktivt i dessa frågor, så även alliansregeringen. I själva verket har en rad åtgärder vidtagits för att leda utvecklingen i en riktning som också oppositionen borde gilla. Låt mig peka på några exempel. Oppositionen vill att regeringen ska bekämpa korruptionen. Det är en god målsättning, och regeringen gör det. Till skillnad från den förra regeringen har den nuvarande regeringen vidtagit en rad åtgärder för att strama upp biståndet och så långt som möjligt minska korruptionen. Men tro inte att detta går att lösa över en natt. Korruption är som en tumör i samhällskroppen. Det är inte ett tecken på ett individfel utan på ett systemfel, åtminstone om vi ska tro John Githango, före detta rådgivare till Kenyas president i dessa frågor. Oppositionen kräver att regeringen ska verka för att fattiga länder och utvecklingsländer får ett större inflytande över IMF och Världsbanken. Här slår man in öppna dörrar. Röststyrkan har justerats i den riktning som oppositionen kräver, och riksdagen har också godkänt detta i ett tidigare betänkande. För övrigt ska man för allt i världen inte tro att saker och ting blir bättre för att inflytande flyttas från länder som tillskjuter pengar till IMF till länder som inte tillskjuter dessa pengar. Vi har många exempel, inte minst i den globala krisens kölvatten, på hur oaktsamt individer tenderar att bete sig med andra människors pengar. Motionärerna vill att samarbetet över ländergränserna ska öka vad gäller miljöfrågorna. Men var har oppositionen varit de senaste åren? Har man helt missat alla möten och ansträngningar för att nå gemensamma överenskommelser på klimatsidan? Vår regering nu liksom tidigare, och liksom regeringar i andra länder, har insett att klimatfrågan är just en fråga som kräver gemensamma lösningar eftersom problemet är sant gränsöverskridande. Fru talman! Detta är inget mönstergillt betänkande. Här visar sig riksdagen inte från sin allra bästa sida. Frågor tas upp som inte primärt hör hemma i Sveriges riksdag. Målsättningar ställs som är helt omöjliga att uppnå. Krav på åtgärder och insatser reses - åtgärder som redan är vidtagna. Nej, bättre kan vi. Med dessa ord, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Hans Linde (V)
Anf. 67 Hans Linde (V)
Fru talman! Det var ett på många sätt spännande anförande av Anne-Marie Pålsson, kanske mer utifrån ett filosofiskt perspektiv än utifrån dagens betänkande. Det var mycket lite i hennes anförande som berörde de konkreta frågor vi i dag har att diskutera. De som följer debatten och har läst betänkandet tror jag inte i dag får några svar över huvud taget från Anne-Marie Pålsson och Moderaterna beträffande varför man valt att avslå en lång rad konkreta förslag från oppositionen. Jag skulle vilja lyfta fram just ett av de här konkreta förslagen i och med att vi inte fick något besked från Anne-Marie Pålsson varför man har valt att avstyrka detta konkreta förslag, som inte kan beskrivas som fluffigt eller icke förpliktigande. Från den rödgröna oppositionen har vi gemensamt krävt att Sverige ska ta fram en ny Latinamerikastrategi. Vi ser ett behov av att öka, fördjupa och bredda samarbetet, och inför det behöver vi en tydlig strategi för hur det ska gå till. Från den borgerliga sidan har man valt att avstyrka det. Jag skulle vilja veta, Anne-Marie Pålsson: Varför väljer ni att yrka avslag på det här? Innan Anne-Marie Pålsson svarar måste jag säga att jag trots allt inte är förvånad. Om vi tittar på den borgerliga utrikespolitiken under de gångna tre och ett halvt åren finns det ingen kontinent - möjligtvis med undantag för Oceanien - som ni har prioriterat så lågt som just Latinamerika. Ni har lagt ned ambassaden i Managua och avvecklat biståndet till El Salvador, Haiti, Honduras, Peru, Nicaragua och Brasilien. Era ministrar, som knappast är kända för att vara flygrädda, har knappt satt sin fot på latinamerikansk mark. Trots allt vill jag veta, Anne-Marie Pålsson: Varför detta totala ointresse för Latinamerika? Varför är man inte intresserad av att se Latinamerika som någonting annat än på sin höjd en marknad för svenska JAS Gripen-plan?
Anne-Marie Pålsson (M)
Anf. 68 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Svaret skulle kunna göras väldigt kort och väldigt enkelt. Jag kan anknyta till de tankar som Rickard Sandler förde fram. Man kan inte göra allt på en gång. Tiden räcker inte till. Resurserna räcker inte till. Det här får vi se som ett uttryck för de prioriteringar och målsättningar som regeringen har. Kom ihåg att när det gäller den här typen av utrikespolitik är detta ingen fråga för riksdagen, utan det är en av de få frågor som regeringen äger på egen hand. Men icke förty räcker inte resurserna till att engagera sig till 150 procent i alla hörn i världen. Regeringen har gjort en prioritering utifrån de aspekter och de kriterier som man tycker är viktiga. Det får man godta - en annan regering kanske skulle ha gjort en helt annan avvägning och bedömning.
Hans Linde (V)
Anf. 69 Hans Linde (V)
Fru talman! Det är helt sant att ingen kan göra allt. Men alla kan väl göra något, Anne-Marie Pålsson, även i Latinamerika. Det är inte så att vi kräver några nya åtgärder av er. Det handlar i grunden om att fortsätta ett engagemang för just Latinamerika som vi har haft i vårt land under väldigt lång tid. Det är ett engagemang och en aktivitet vi har haft i Latinamerika som ni har avvecklat och satt stopp för när det gäller diplomatiskt och politiskt utbyte, när det gäller utvecklingssamarbete och när det gäller relationer till Latinamerika på andra sätt. Jag är trots allt, får jag säga återigen, inte förvånad över att den borgerliga regeringen och Anne-Marie Pålsson så tydligt har nedprioriterat Latinamerika, att det tydligen inte finns resurser för denna jättekontinent. Jag förstår att Anne-Marie Pålsson och borgerligheten trots allt är bittra över att deras systerpartier i land efter land har förlorat makten och ersatts av demokratiska vänsterregeringar som har lyckats bekämpa fattigdomen och konsolidera demokratin. Trots allt måste jag fråga Anne-Marie Pålsson, som brukar vara en talesperson för ett effektivt bistånd, för att biståndet ska lyftas, för att vi ska använda varje skattekrona på bästa sätt: Är det här verkligen ett effektivt användande av svenska biståndsmedel? Vi har i decennier varit aktiva i Latinamerika och lagt en enorm mängd svenska skattepengar på att försöka bidra till en bättre utveckling, till att demokratin ska konsolideras, bygga upp sociala rörelser och minska klyftorna. När vi nu börjar se resultatet av bland annat våra ansträngningar i Latinamerika väljer man att backa tillbaka, vända ryggen till. Det sker i ett läge när vi skulle kunna vara med och vara en del i den oerhört positiva process i stora delar av hela Latinamerika som vi har varit med och bidragit till i Sverige genom våra folkrörelser och genom vårt bistånd. Anser Anne-Marie Pålsson att detta verkligen är en effektiv användning av svenska biståndsmedel?
Anne-Marie Pålsson (M)
Anf. 70 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! När det gäller biståndsmedel brukar den frågan debatteras i ett särskilt betänkande för sig, men låt mig ändå framföra några synpunkter och kommentarer. Dagens regering har gjort mycket stora insatser på biståndsområdet. Man har sjösatt en politik som är väldigt tydlig i ansträngningarna att effektivisera biståndet, strama upp biståndet och se till att biståndet verkligen ger en långsiktig effekt för det mottagande landet. Man har gjort det på många olika vis, genom att formulera olika kriterier och liknande. Man har också gjort det genom en mycket medveten satsning på att koncentrera biståndet till ett mindre antal länder och göra större och mer genomgripande satsningar där. Det är, skulle jag vilja påstå, nästan omöjligt att ha en biståndspolitik som innebär att medlen delas ut på ett mycket stort antal länder. Det är mycket svårare att följa upp hur dessa medel används när de sprids i mindre potter över ett större antal länder. Dagens regering har alltså gjort den motsvarande prioriteringen på ett mindre antal länder, på länder som har ännu större behov av medel. Det är en uppstramning av processerna och en ambition att följa upp hur skattebetalarnas pengar används så att de kommer till rätt användning och inte slösas bort på projekt som är felaktiga eller, Gud förbjude, korruption och liknande aktiviteter.
Kerstin Engle (S)
Anf. 71 Kerstin Engle (S)
Fru talman! Det var ett intressant anförande, men jag tyckte att det var väldigt defensivt. Det stämmer naturligtvis att man inte kan göra allt på en gång överallt. Men man måste väl ha en vision. Efter att Rickard Sandler skrev detta - om det nu var 1930 eller 1936 - har väl världen förändrats ganska radikalt. Jag nämnde att vi ser allt fler demokratier i Latinamerika och att fler har lyfts ur fattigdom. Det är naturligtvis mycket bra, men det vi nu vill är att fler ska komma i åtnjutande av detta. Är det inte kloka, framsynta politiska beslut som gör att världen förändras? Det vore väl bra om Anne-Marie Pålsson åtminstone kunde yrka bifall till någon åtgärd. Om man nu ska koncentrera sig på en kunde det vara intressant att veta vilken åtgärd som Anne-Marie Pålsson bedömer som den mest angelägna. Jag ska återkomma om biståndet, för det är lite magstarkt att kalla de åtgärder som har vidtagits kraftfulla.
Anne-Marie Pålsson (M)
Anf. 72 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Världen har förändrats sedan 1936. Ja, det har den gjort. Men de grundläggande problemen kvarstår. Vad gäller synen på rättvisa är den inte bara 50, 60 eller 70 år gammal - det är svårigheter att definiera begrepp som har tusentals år på nacken. Ibland är det så att världen inte alls förändras. Vad jag försöker peka på här är att det är väldigt lätt att stå och prata om att vi vill ha rättvisa, vill ha demokrati, vill ha frihet, vill ha välfärd och vill ha både det ena och det andra. Det vill vi alla ha! Det är fullständigt orimligt att hävda någonting annat. Vi vill alla ha det. Det är lätt att säga detta. Det som är så oändligt svårt är att säga: Hur ska vi paketera detta? Hur ska vi kombinera det? Vilka målsättningar är det centrala? Kan vi tolerera att någon målsättning får ett sämre utrymme eller kanske till och med försämras mot det att någon annan målsättning lyfts fram och blir viktigare? Detta bygger förstås på moraliska överväganden. Någon kanske också skulle säga politiska, men det är nog framför allt moraliska överväganden det handlar om. När vi läser detta betänkande ser vi att det är fullt av denna typ av ganska lösliga formuleringar. Det hade varit en annan sak om man från oppositionens sida sagt så här: Vi vill att korruptionen ska minskas genom att man vidtar exakt dessa konkreta åtgärder med allt vad det innebär. Då finns det en möjlighet att säga att det är en bra eller en dålig åtgärd. Att bara önska att man ska vidta åtgärder mot korruption är att slå in öppna dörrar.
Kerstin Engle (S)
Anf. 73 Kerstin Engle (S)
Fru talman! Jo, men vi har hört här av Hans Linde att det finns konkreta förslag som man hade kunnat yrka bifall till. Jag som politiker kan ibland ägna mig åt filosofiska resonemang om vad som är rättvisa och orättvisa - sådana resonemang finns ju i alla religioner. Men det är ingenting som jag vill ägna min huvudsakliga sysselsättning åt här i Sveriges riksdag, utan här vill jag få saker att hända. Anne-Marie Pålsson säger att man måste ha en struktur, och det kunde regeringen ha visat i en strategi för Latinamerika. Det hade varit ett alldeles utmärkt sätt för regeringen att visa oss i oppositionen hur man gör en funktionell och bra strategi. När det gäller biståndet är det ingen i denna kammare som är emot att man bekämpar korruption, om det sedan är i biståndet, i handeln eller vad det är. Det får dock fel fokus när Gunilla Carlsson säger att hon har stramat upp kampen mot korruption eftersom hon när hon var i utrikesutskottet på besök blev svaret skyldig om hur stor korruptionen är. Ska man arbeta effektivt med en fråga behöver man ett underlag för att kunna angripa den på rätt sätt. Vi måste dock självklart bekämpa all sorts korruption.
Anne-Marie Pålsson (M)
Anf. 74 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Jag tänker ställa en motfråga till Kerstin Engle även om jag vet att hon inte har fler repliker. Givet att man ska satsa mer på Latinamerika och att man har begränsade resurser, vad vill man då från oppositionen göra mindre av? Det är här avvägningarna kommer in, och det är först då frågan blir politisk. Det är lätt att säga att man ska mer av detta, men vad ska vad man då ha mindre av? Vad tycker ni är mindre viktigt som ni vill göra avkall på för att öka satsningarna på verksamheten i Latinamerika? Det finns inga lediga resurser att ta av och sätta in, utan detta är en avvägning av olika intressen. Detta säger inte oppositionen något om. Därför blir denna typ av önskemål ganska fluffiga och ett önsketänkande. Hade man varit tydlig och sagt att man vill ha mer satsning på Latinamerika och mindre satsning på det eller det området kunde man ha gjort en bedömning av hur man ser på dessa olika satsningar ställda mot varandra. Då blir det en tydligare och mer trovärd politik och inte bara ett önsketänkande.
Fredrik Malm (Fp)
Anf. 75 Fredrik Malm (Fp)
Fru talman! Vi debatterar i dag utrikesutskottets betänkande nr 13 Vissa frågor om globalisering m.m. Det handlar om en rad olika motioner som ledamöterna i riksdagen har skrivit rörande frihandel, globalisering, handelsavtal och mycket annat. Sverige har alltid varit en vän av frihandel. Vi har varit det av två skäl. Vi vet hur viktig frihandeln är för vårt eget välstånd. Vi är ett litet land som är mycket beroende av vår exportindustri. Vi är ett land som är beroende av att våra företag på olika sätt lyckas i andra länder. Vi vet också att frihandel är bra för alla. Det stärks av den ekonomiska teorin med David Ricardo och många andra, det stärks av empirin och det stärks inte minst nu för tiden av att vi ser hur länder har kunnat höja sig ur fattigdom genom att bli en del av den globala ekonomin. Vi vet att frihandel är bra för Sverige och för många andra. Vi har en rad olika verktyg till vårt förfogande för att fortsätta påverka för en ökad frihandel. I betänkandet nämns mängder av exempel på hur Sverige inom ramen för EU, WTO och andra institutioner verkar för olika typer av handelsavtal och för att röja undan regleringar och annat för att få en friare handel. Vi kan också på egen hand i våra bilaterala förbindelser med andra länder verka för ett ökat ekonomiskt utbyte. Det gäller inte minst Irak där Sverige har öppnat ambassaden i Bagdad igen och ett konsulat i Kurdistan och Exportrådet är på plats. Det är klart att vi har mer att exportera till Irak i dag än vad Irak har att exportera till oss. I det långa perspektivet kommer dock all handel att gynna alla parter. Sverige kan också fungera som en opinionsbildande kraft. Vi kan på olika sätt markera i den globala debatten när frågor kommer upp på dagordningen hur viktigt det är med globalisering, hur viktigt det är med frihandel och hur viktigt det är att vi tar bort handelshinder och röjer bort olika typer av regleringar lokalt, regionalt och globalt. Vi kan också på olika sätt försöka involvera näringslivet mer i det svenska biståndet även om oppositionen har en viss beröringsskräck för detta. Sverige har också ett specifikt ansvar inom Europeiska unionen. Vi är en av de mest frihandelsvänliga medlemsstaterna i EU. Vi har ett viktigt ansvar i debatten med andra EU-länder att poängtera hur viktigt det är att EU:s jordbrukspolitik fasas ut och hur viktigt det är att EU på olika sätt släpper in fattiga länder i den globala ekonomin och gör det enklare för dem att handla med oss. Inom Medelhavsunionen kan vi på olika sätt verka för att EU:s relationer med grannländerna runt Medelhavet förstärks så att handelsutbytet kan öka. Fru talman! Det finns två partier i Sverige som inte ställer upp på principen om frihandel. Det är Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Miljöpartiets grundläggande uppfattning i de globala handelsfrågorna är att tillväxt hotar miljön. Det är det bärande elementet i Miljöpartiets syn på global handel. Vänsterpartiet förespråkar ett annat system än marknadsekonomi och kapitalism. Det är något oklart nu för tiden hur detta system ska se ut, men man är likväl anhängare av ett annat ekonomiskt system. Fru talman! Den här politiken är u-landsfientlig. Det blir betydligt svårare för ett land att höja sig ur fattigdom om man inte kan handla med andra länder och inte är en del av frihandeln. Miljöpartiet kräver exempelvis att livsmedel ska vara närproducerade. Det ska vara småskaligt. Det låter förstås bra, men i praktiken är det en omskrivning för att inte importera från u-länder. Det blir konsekvensen av detta. Attityden tycks vara att bönder i fattiga länder gärna får producera för sin egen lokala marknad. Där är dock kapitalbildningen lägre och möjligheterna att expandera mindre. Men fattiga länder ska tydligen inte exportera till Sverige, för i vårt land ska det handlas lokalt. Det ska vara närproducerat och småskaligt. Det finns inget land som har kunnat höja sig ur fattigdom med en sådan politik. Att utestänga fattiga länder från handeln genom omskrivningar om närodlat och småskaligt och annat innebär dessutom att den rika världen kommer att ha fortsatt kontroll över den mer avancerade produktionen. Det innebär att den rika världen även fortsättningsvis kommer att ha högre vinster och större utvecklingspotential till sitt förfogande. När politiker säger "tänk globalt och handla lokalt" betyder det i praktiken: Handla inte med Afrika men tänk gärna på dem. Fru talman! Det är oklart om Socialdemokraterna tänker ställa upp på Miljöpartiets och Vänsterpartiets politik. Det vet vi ännu inte. Jag hoppas dock att det inte blir så. Det räcker att två partier vill driva en politik som i praktiken skulle tvinga bort fattiga länder från vår livsmedelsmarknad genom ökade skatter på transporter, avgifter och regleringar, olika typer av klausuler i globala handelsavtal och så vidare. Socialdemokraterna och LO har genom historien haft en mycket frihandelsvänlig attityd och politik. Det har varit gott och viktigt för Sverige. Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna inte kompromissar bort detta i sin iver att komma överens med Lars Ohly och Peter Eriksson. Fru talman! Utrikespolitiken är en av varje regerings viktigaste uppgifter. Det var också en huvudorsak till att Göran Persson aldrig släppte in Vänsterpartiet och Miljöpartiet i regeringen. Nu är det annorlunda i det rödgröna samarbetet. Det var till och med Vänsterpartiet som presenterade den gemensamma utrikespolitiska överenskommelsen här i riksdagens kammare den 17 februari. Tydligare än så blir inte den socialdemokratiska kapitulationen för Vänsterpartiet i utrikespolitiken. En av de frågor där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet borde vara på total kollisionskurs är attityden till den västra hemisfärens sista totalitära kommunistiska diktatur, Kuba. På Kuba sitter Socialdemokraternas partivänner i fängelse medan Vänsterpartiet skickar delegationer till den regim som har fängslat dem. Det finns ingen regim i världen som genom åren har omhuldats så av Vänsterpartiet som Fidel Castros styre på Kuba. Jag noterar att oppositionen har en gemensam reservation om Kuba i betänkandet. Där står: "På Kuba är brotten mot de mänskliga rättigheterna omfattande, samtidigt som USA:s destruktiva blockad fortsätter." Därefter kommer en lång harang riktad mot det amerikanska embargot mot Kuba, som oppositionen felaktigt benämner blockaden för övrigt. Det är uppenbart att oppositionens uppfattning är att det amerikanska embargot mot Kuba är huvudproblemet, men så är det inte. Det grundläggande problemet för Kuba är att den kubanska regimen, som har styrt landet sedan början av 1960-talet, förvägrar den kubanska befolkningen rätten till demokrati och mänskliga rättigheter. Jag är också motståndare till embargot mot Kuba, vill jag påpeka. Jag ser hellre frihandel med Kuba än ett embargo. Embargot slår mot en rad olika varor och tjänster, men embargot mot Kuba är också förknippat med massor av olika undantag. Kuba har fått ett mycket stort bistånd genom åren. En rad företag gör business med Kuba i dag. Det finns massor av områden där den kubanska regimen när den vill kan importera saker och ting till landet eller exportera saker och ting. Inom informationsområdet exempelvis finns knappt några begränsningar alls. Det finns ändå en hake. Den kubanska regimen vill inte detta. Om den kubanska regimen skulle importera en rad saker som man får importera skulle det i praktiken innebära att man underkände embargots funktion. Det skulle också innebära att man importerade sådant som kunde användas mot den kubanska diktaturen. Socialdemokraterna har uppenbart gått i den fälla som Vänsterpartiet gick i för 40 år sedan. Det är Fidel Castros fälla att definiera de grundläggande problemen på Kuba som det amerikanska embargot och att inte förstå att det grundläggande problemet på Kuba är den kubanska diktaturen. Samma attityd som man visar i detta betänkande i fallet Kuba visar oppositionen i sin överenskommelse när det gäller Venezuela. Där stod det så här: I Venezuela har sociala framsteg skett. Samtidigt sker en oroande maktkoncentration och inskränkningar av pressfriheten. Utgångspunkten tycks vara att satsningar på välfärd är att likställa med demokrati. Jag kan berätta en sanning för oppositionen när det gäller detta. Saudiarabien är en välfärdsstat. Singapore är en välfärdsstat. Men dessa stater är inga demokratier för det. Att de har bidragssystem, inglasade gallerior, låg analfabetism, marmorgolv och en hygglig levnadsstandard är inget som helst försvar för de inskränkningar i mänskliga rättigheter och demokrati som präglar dessa stater. Samma sak måste även gälla attityden till Hugo Chávez och nu för tiden Raúl Castro. Att oppositionen inte förmår att konsekvent och utan några brasklappar klargöra att Kuba är en diktatur och att Venezuela är på väg att bli en är därför mycket oroväckande. Detta förstärks givetvis också i detta betänkande av en reservation från Vänsterpartiet och Miljöpartiet som handlar om Colombia när det inte med ett enda ord tas avstånd från det våld och den terror som den ökända knarkkartellen och vänstergerillan Farc står för, vilket i sin tur förstärks av nyheten vi fick förra veckan om att Vänsterpartiet skickar statliga biståndspengar till ett icke-reformerat marxist-leninistiskt kommunistparti i Colombia. Fru talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslagen i utrikesutskottets betänkande och avslag på motionerna.
Holger Gustafsson (Kd)
Anf. 76 Holger Gustafsson (Kd)
Fru talman! Globaliseringen ger världen nya möjligheter till frihet och välstånd. En anledning till det är att världshandeln växer och blir friare, vilket skapar positiva relationer mellan människor. År 1970 utgjorde handel med varor och tjänster 13 ½ procent av världens bnp. Fyra decennier senare har siffran mer än fördubblats. De senaste decennierna har hundratals miljoner människor, inte minst i Asien, lyft sig ur fattigdom och förtryck till välstånd och demokrati. Samtidigt har länder som ställt sig vid sidan om eller av någon anledning inte fått ta del av globaliseringen halkat efter i välståndsutvecklingen. Människor som skärmas av från globaliseringen tvingas djupare ned i fattigdom och ofrihet. När 1800-talets industriella revolution ägde rum i västvärlden omfattades en tredjedel av världens befolkning. England dubblade då sin bnp på 50 år. Kina gör det i vår tid på 9 år. År 2006 var utvecklingsländernas andel av världsekonomin för första gången större än de utvecklade ländernas. Detta visar globaliseringens möjligheter och att den utveckling som pågår i vår tid är lika genomgripande som den industriella revolutionen. Tillväxten under 2000-talet fram till finanskrisen var högre än någon annan period, inklusive den industriella revolutionen. Efter finanskrisen står världen sannolikt inför en ny fas av globalisering. Fru talman! Det ömsesidiga ekonomiska och politiska beroende som globaliseringen ger illustrerar nyttan och nödvändigheten av ett fördjupat politiskt samarbete mellan länder. Ömsesidigt beroende och viljan till samarbete kan bidra till välstånd, fred och stabilitet. Samarbete skapade förutsättningar att bättre möta den finanskris som drabbade världen under de gångna åren. Till skillnad från den förödande nedåtgående spiral av protektionism och isolering som präglade depressionen under 1930-talet har det internationella systemet stått emot finanskrisens påfrestningar. Den snabba produktionsökning som följt av globaliseringen ger ökat välstånd men har också lett till ökade klimatutmaningar. Klimatfrågan ger anledning till ökat ansvarstagande från stora aktörer som EU, USA och Kina och naturligtvis från oss övriga mindre länder. Fru talman! Globaliseringen skapar förutsättningar för att värderingar av mänskliga fri- och rättigheter och demokrati också ska spridas. Samtidigt uppstår en utmaning. Det gäller att säkerställa att dessa värderingar fortsättningsvis får råda trots att länder som inte tidigare bejakat dessa värderingar tar en allt större plats på den globala arenan. Utvecklingens genomlysbarhet ökar via nya medier, som gör att vi kan följa världen i realtid. Företag kan undersöka grundläggande investeringsförutsättningar för orter över hela världen, och människor kan följa händelser oavsett var de sker. Globaliseringen är inte en avslutad process, eller något som vi har sett slutet på. Globaliseringen är en pågående process, som sannolikt bara har börjat. Det är bra. Sveriges välstånd är byggt på internationell handel och våra företags möjlighet att konkurrera på den internationella marknaden. Kristdemokraterna vill ta vara på de möjligheter till ökat välstånd och frihet som globaliseringen ger och medverka till att sprida globaliseringens fördelar så att fler människor och länder kan dra nytta av den. Fru talman! Med detta viktiga konstaterande yrkar jag bifall till förslagen i utskottets betänkande UU13 och avslag på motionerna.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2010-03-17
Förslagspunkter: 13, Acklamationer: 11, Voteringar: 2

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Samarbete med Asien och Latinamerika

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2007/08:U359 yrkandena 15, 19 och 20, 2009/10:U202 yrkande 1 och 2009/10:U340 yrkandena 81, 83 och 84.
      • Reservation 1 (s, v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s0102028
      m810015
      c20009
      fp23005
      kd20004
      v01903
      mp01603
      -0001
      Totalt144137068
      Ledamöternas röster
    2. Korruptionens källa

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:N490 yrkande 8.
      • Reservation 2 (v, mp)
    3. Vissa globaliseringsfrågor

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2008/09:U349 yrkande 93, 2009/10:U252 och 2009/10:U340 yrkandena 1 och 25.
      • Reservation 3 (mp)
    4. Internationella handelssystem

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2008/09:U208 yrkandena 1 och 2, 2009/10:U202 yrkande 7, 2009/10:U204 yrkande 6, 2009/10:U257, 2009/10:U340 yrkande 19 och 2009/10:N490 yrkande 9.
      • Reservation 4 (s, v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (s, v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s0103027
      m810015
      c20009
      fp23005
      kd20004
      v01903
      mp01603
      -0001
      Totalt144138067
      Ledamöternas röster
    5. Associeringsavtal med Colombia

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:U202 yrkande 4.
      • Reservation 5 (v, mp)
    6. Utvecklingsländer och handelsavtal

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2008/09:U322 yrkande 15 och 2009/10:U336 yrkande 10.
      • Reservation 6 (v, mp)
    7. Världsbanken och IMF m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2007/08:U226 yrkande 7, 2007/08:U357 yrkande 15 och 2009/10:U340 yrkande 20 i denna del.
      • Reservation 7 (s, v, mp)
    8. Frågor om återrapportering m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:U248 yrkande 3, 2006/07:U258 yrkande 11, 2007/08:U220 yrkande 3, 2007/08:U226 yrkandena 1-3, 5, 6 och 10, 2007/08:U251 yrkandena 2 och 3 samt 2008/09:U255 yrkande 14.
      • Reservation 8 (v, mp)
    9. Röstningsregler, skuldavskrivning

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:U258 yrkande 3, 2007/08:U220 yrkande 2, 2007/08:U226 yrkande 4 och 2008/09:U208 yrkandena 9 och 10.
      • Reservation 9 (v)
    10. Internationellt miljösamarbete

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2009/10:U340 yrkande 22.
      • Reservation 10 (s, v, mp)
    11. Miljöfrågor i biståndet m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2009/10:U340 yrkande 70, 2009/10:T426 yrkande 95, 2009/10:MJ403 yrkande 11 och 2009/10:MJ468 yrkande 32.
      • Reservation 11 (v, mp)
    12. Vissa miljöfrågor

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2009/10:U255 yrkande 4 och 2009/10:MJ371 yrkande 13.
      • Reservation 12 (v, mp)
    13. Övriga frågor

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.