Strategisk exportkontroll 2007

Betänkande 2007/08:UU7

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
14 maj 2008

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

Hela betänkandet

Beslut

Strategisk exportkontroll (UU7)

Regeringen har lämnat en redogörelse för Sveriges exportkontrollpolitik 2007 när det gäller krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden. Regeringen har också redovisat den faktiska svenska exporten av krigsmateriel under år 2007. Dessutom beskriver regeringen det samarbete som pågår inom EU och i andra internationella forum om frågor om strategisk exportkontroll av både krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden.
Utskottets förslag till beslut
Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 18

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2008-04-22
Justering: 2008-04-24
Trycklov till Gotab och webb: 2008-05-05
Trycklov: 2008-05-05
Reservationer: 12
Betänkande 2007/08:UU7

Alla beredningar i utskottet

2008-04-10, 2008-04-17, 2008-04-22

Strategisk exportkontroll (UU7)

Regeringen har lämnat en redogörelse för Sveriges exportkontrollpolitik 2007 när det gäller krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden. Regeringen har också redovisat den faktiska svenska exporten av krigsmateriel under år 2007. Dessutom beskriver regeringen det samarbete som pågår inom EU och i andra internationella forum om frågor om strategisk exportkontroll av både krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden. Utrikesutskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet med detta.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2008-05-14
Stillbild från Debatt om förslag 2007/08:UU7, Strategisk exportkontroll 2007

Debatt om förslag 2007/08:UU7

Webb-tv: Strategisk exportkontroll 2007

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 52 Hans Linde (V)
Herr talman! Det är alltid trevligt att få inleda en debatt. Sverige ska vara en röst för fred, frihet och försoning, heter det i regeringens utrikespolitiska deklaration. Sverige ska inte exportera vapen till stater som befinner sig i väpnad konflikt, heter det i den svenska krigsmateriellagstiftningen. Svensk vapenexport ska omfattas av de två huvudmålen i politiken för global utveckling: fattigdomsbekämpning och ett rättighetsperspektiv. När man läser deklarationerna, lagstiftningen och det betänkande vi har att debattera skulle man kunna tro att vi vänsterpartister inte har så mycket att anmärka på. Men sedan har vi också en verklighet. Det är en verklighet där Sverige exporterar vapen till diktaturer, till krigförande stater och regimer där grova brott mot de mänskliga rättigheterna tillhör vardagen. Groucho Marx måste ha tänkt på den svenska vapenexporten när han sade: Dessa är mina principer, men om du inte gillar dem har jag andra. Skillnaden mellan retorik och verklighet blir kanske som tydligast när det kommer till regeringens hållning rörande klustervapen. Klustervapen är i dag en av de vidrigaste formerna av vapen. När ett klustervapen exploderar sprids ett stort antal mindre sprängladdningar, inte olika små minor, över ett stort landområde, vilket i praktiken gör det omöjligt att undvika att civila drabbas. 98 procent av dem som fallit offer för klustervapen har varit just civila, enligt en undersökning av Handicap International. 40 procent av offren var barn. Oexploderad klusterammunition kan ligga kvar under en lång tid och kräva just civila offer långt efter det att konflikten tagit slut. Efter Israels anfallskrig mot Libanon sommaren 2006 har Förenta nationerna, FN, röjt 143 000 oexploderade substridsdelar från klustervapen, och då är man inte på långa vägar klar än. Man beräknar att en sjättedel av dem som dött på grund av Israels anfallskrig mot Libanon har dött efter det att kriget tog slut, på grund av just klustervapen. För ett år sedan skrev ett enigt utskott att Sverige skulle verka för ett internationellt förbud rörande klustervapen. Därpå följde en rad möten inom ramen för Osloprocessen, som syftar just till ett internationellt förbud rörande klustervapen. Men den svenska regeringen har inte drivit på för ett internationellt förbud under det gångna året på de möten som hållits inom ramen för Osloprocessen. I stället har man förhandlat och legat på för att få till stånd undantag, långa övergångsperioder och ett urholkat förbud. Man hade tydliga principer men gillade dem uppenbarligen inte och skaffade sig därför helt andra. I år är utrikesutskottet än tydligare. Nu ska Sverige verka för "ett heltäckande internationellt förbud rörande klustervapen". Men samtidigt avvisar de fyra borgerliga partierna att Sverige ska införa ett förbud mot produktion, handel och användning av klustervapen i Sverige, trots att Belgien och Österrike redan infört ett sådant förbud och trots att Ungern och Norge infört nationella moratorier. Man avvisar krav från oppositionen på att det svenska klustervapnet bombkapsel 90 ska avskaffas, trots att både Oslodeklarationen och FN:s generalsekreterare uppmanat enskilda länder att gå före och införa nationella förbud. Borgerlighetens hållning verkar vara: Gärna ett förbud, men i ett annat land, någon annan gång och av helt andra typer av klustervapen. Om Sverige ska ha något slags trovärdighet när regeringen åker till det avslutande toppmötet inom Osloprocessen i Dublin den 19-30 maj bör Sverige går före, avskaffa sina klustervapen - bombkapsel 90 - och införa ett svenskt förbud för produktion, handel och användning av klustervapen i Sverige. Jag yrkar därför bifall till reservation 2. Herr talman! I dagens värld är det svårt att säga vilken som är den mest förödande och allvarligaste konflikten. Men den i Irak är utan tvekan en av kandidaterna. Sedan det USA-ledda och folkrättsvidriga anfallet mot Irak 2003 har mer än två miljoner irakier flytt sitt land. Enligt UNHCR lever dessutom 2,7 miljoner irakier som flyktingar i sitt eget land. Hur många som har dött på grund av den amerikanska ockupationen är det ingen som vet, men det finns siffror som pekar på att så många som en miljon irakier har dött på grund av USA:s ockupation och krig. Vad är det som drivit dessa irakier på flykt? Vad är det som dödar civila så urskillningslöst i Irak? För den som har sett ett tv-reportage från Irak och för den som har läst en tidningsnotis om detta land är svaret enkelt: Det är ett krig. Med dagens lagstiftning borde det därför vara självklart att Sverige inte ska exportera vapen till någon av de stater som har trupper i Irak. Men, som sagts förut, regeringen tycks säga att vi har principer, men vi gillar dem inte, och därför har vi helt andra. Under 2007 exporterade Sverige vapen till 12 av de 22 stater som har soldater i Irak. 27 procent av den svenska vapenexporten går till Iraks ockupationsmakter. Som om inte det var nog ökade den svenska exporten till just dessa stater under 2007, ett år då den totala svenska vapenexporten trots allt minskade. Men Irak är långt ifrån den enda konflikt till vilken Sverige har militära kopplingar. I går deltog jag i minnesstunden på 60-årsdagen av Nakba här i Stockholm. Vi högtidlighöll minnet av de 700 000 palestinier som fördrevs från sina hem när staten Israel bildades 1948. Den omfattande etniska rensning som då inleddes har på inget sätt avslutats. På den ockuperade Västbanken ser vi hur det pågår en kamp om kvadratmeter, en kamp där palestinska hem och olivlundar ersätts med israeliska bosättningar. Sverige exporterar visserligen inga vapen till Israel i dag - fattas bara annat. Men Sverige lånar ut krigsmateriel till Israel i form av hjälmar och skyddsmasker, och Sverige importerar varje år krigsmateriel från landet. Mellan 2000 och 2005 uppgick den svenska importen från Israel till 235 miljoner kronor. Det innebär att 235 miljoner av våra gemensamma skattepengar gick rätt in i den israeliska krigsindustrin. Medan exporten åtminstone på papperet är reglerad, styrs vår import bara av försvarets behov och möjligheter att klara sina uppgifter. Det är uppenbart att vi behöver ett restriktivare regelverk, inte bara för exporten utan också för vår import, uthyrning och utlåning av krigsmateriel. Men Sveriges militära samarbete med Israel handlar inte bara om vapenhandel. Sverige har en militärattaché vid ambassaden i Tel Aviv, Israel har tillåtits testa militära flygplan på svensk mark, och den svenska militären har åkt i skytteltrafik för studier hos den israeliska armén. Mellan 2000 och 2004 arrangerade Försvarets materielverk ett fyrtiotal tjänsteresor till Israel, och det är okänt hur många ytterligare tjänsteresor som arrangerades av andra svenska myndigheter. Den tidigare svenske utrikesministern Sten Andersson upprördes på sin tid över de israeliska gummikulorna efter att han hade träffat palestinska ungdomar som hade blivit förlamade för livet på grund av dessa gummikulor. Numera skickar Sverige militärer för att studera exakt samma ammunitionstyp. Ska Sverige på riktigt och inte bara i deklarationerna vara en röst för fred, frihet och försoning för irakier, för palestinier och för israeler, måste vårt lands militära kopplingar till dessa konflikter upphöra. Jag yrkar därför bifall till reservation 11. Herr talman! Enligt Politik för global utveckling ska alla politikens områden, inklusive krigsmaterielexporten, genomsyras av ett rättighetsperspektiv och de fattigas perspektiv på utveckling. Men man kan fråga sig vart de fattiga pakistaniernas perspektiv tog vägen när Sverige öppnade för försäljning av radarsystemet Erieye till Pakistan. Affären kostar Pakistan och dess utfattiga befolkning 8,3 miljarder kronor, tolv gånger mer än den samlade årsbudgeten för vatten och sanitet i Pakistan, i ett land där 118 000 människor dör varje år på grund av diarré. Man kan fråga sig vart rättighetsperspektivet tog vägen när Sverige nu inlett förhandlingar om försäljning av exakt samma radarsystem till Colombia, det land som har tre miljoner internflyktingar, näst mest i världen efter Sudan, det land där 11 292 personer mördades eller försvann mellan 2002 och 2006. Herr talman! Tolv minuter är inte mycket tid, och det räcker inte speciellt långt om man vill lyfta fram alla exempel på hur Sverige i dag exporterar vapen till krigförande stater, diktaturer och länder där det förekommer grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Skillnaden är skrämmande stor mellan vad som sägs i deklarationerna, i betänkandet och i lagstiftningen å ena sidan och vad som sker i verkligheten å andra sidan. Sverige har tydliga principer för krigsmaterielexport, men den borgerliga majoriteten gillar dem uppenbarligen inte och utgår därför från helt andra. Det här är en ordning som inte är hållbar på något sätt. Sverige är i dag i akut behov av en ny lagstiftning för vapenexport. Det handlar om att vi behöver en vapenexport i det här landet som vi slipper skämmas för. Men det handlar också om en konsekvent och trovärdig utrikespolitik. Med vilken trovärdighet kan vi i Sverige tala om fred i Mellanöstern samtidigt som vi har ett djupt och långtgående militärt samarbete med ockupationsmakten Israel? Med vilken trovärdighet kan vi i Sverige tala om fattigdomsbekämpning när vi säljer vapen till några av världens fattigaste länder? Hur ska Sverige kunna tala om mänskliga rättigheter när vi beväpnar just dem som kränker dessa rättigheter? Vänsterpartiet vill därför se en i grunden ny utredning om svensk krigsmaterielexport med syfte att få till stånd en ny restriktiv lagstiftning som tar sin utgångspunkt i fred, demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling, inte i snäva svenska näringspolitiska intressen. I detta betänkande har Vänsterpartiet tio reservationer där vi tydligt visar på hur principerna för en sådan vapenexport skulle kunna se ut. Vi står självklart bakom samtliga våra reservationer, men vi har i dag valt att yrka bifall till reservationerna 2 och 11.

Anf. 53 Max Andersson (Mp)
Herr talman! Svensk vapenexportpolitik är ett politikområde som är fullt med stora principer, vackra ord och faktiskt också goda avsikter. Jag tror inte att det finns någon i denna kammare från den borgerliga majoritetens sida som skulle vilja gå upp i talarstolen och säga: Ja, det är rätt att Sverige exporterar vapen till diktaturer. Det är rätt att svenska vapen används för att förtrycka människor och för att bryta mot mänskliga rättigheter. Det är rätt att Sverige exporterar vapen till länder som befinner sig i krig. Jag tror inte att det är någon som vill säga det. Och innerst inne tror jag inte heller att man riktigt vill det. Man brukar lite orättvist säga att Sverige exporterar vapen till länder som inte tänker använda dem. Problemet är att svenska vapen trots allt ändå blir använda i land efter land, i krig efter krig och i konflikt efter konflikt. Det fungerar inte riktigt i verkligheten såsom det på papperet är tänkt att fungera. Men, som sagt, avsikterna är säkerligen goda. Det är genomförandet som verkligen inte fungerar. Den grundläggande hållningen från Miljöpartiets sida till vapenexporten är att vi inte gillar den. Vi ser det som ett stort moraliskt problem att vi exporterar vapen till länder som använder dem för att döda och förtrycka. Det är svårt, mycket svårt, att undvika att det händer när man har en vapenexport. Vi vill ha en hårdare och tuffare linje i de här frågorna. Det är det grundläggande bakomliggande skälet till att vi har skrivit tio reservationer i betänkandet. Men jag ska göra mig populär här i kammaren genom att säga att vi yrkar bifall bara till två av dessa reservationer eftersom vi misstänker att röstsiffrorna kommer att bli precis likadana i alla fall. Det gäller reservation nr 2 och reservation nr 11. Reservation nr 2 handlar om klustervapen. Jag vet inte om alla som hör det här talet vet vad ett klustervapen är. Jag får erkänna att jag inte visste vad ett klustervapen var för ett år sedan. Ett klustervapen är en form av bomb som sprider ut många små bomber. Tanken är att de ska användas för att döda eller skada infanteri. Det stora problemet med klustervapen är att många av bomberna inte exploderar när det är tänkt att de ska explodera, utan de ligger kvar på slagfältet efteråt - länge efteråt. Då fungerar de i praktiken som landminor. De som dödas av klustervapen är civila. Till 98 procent är offren för klustervapen civila. Vapnen är som farligast efter det att konflikten är över. 40 procent av dem som dör av klustervapen är barn. Det säger sig självt att klustervapen är mycket kontroversiella. Det pågår ett internationellt arbete för att få slut på dem. Det finns ett problem med den svenska regeringens linje. Om jag har förstått regeringen rätt gillar den inte klustervapen. Problemet är att vi har ett svenskt klustervapen - bombkapsel 90. Det verkar regeringen gilla. Den har inte drivit att just bombkapsel 90 ska inkluderas i det internationella förbud mot klustervapen som nu håller på att tas fram. Vi tycker att det är en konstig och inkonsekvent linje att å ena sidan vara för ett omfattande och heltäckande förbud mot klustervapen, å andra sidan tycka att det kanske inte ska gälla det svenska klustervapnet. Vi har inte riktigt begripit hur regeringen resonerar. Vi tycker att det vore en mer konsekvent och trovärdig linje att även vilja förbjuda det svenska. Vi behöver inte vänta på ett internationellt förbud. Vi borde förbjuda dessa vapen och sluta producera dem redan nu. Det finns som sagt ett problem med svensk vapenexport, herr talman. Det är ett problem att vi exporterar till länder som vi inte borde exportera till. Jag tror inte att Sverige någonsin har haft en perfekt vapenexportpolitik som har varit fullständigt moraliskt upprättstående. Ändå har den blivit sämre på senare år. Sverige har sedan EU-inträdet börjat EU-anpassa vår vapenexportpolitik. Det uttryck som används kan vara konvergent tillämpning. Det låter fullkomligt obegripligt. Men vad det betyder är att olika länder i EU ska ha en politik där man anpassar sig till varandra. Det betyder att länder med en mer restriktiv vapenexportpolitik, som Sverige, ska ha en mindre restriktiv vapenexport och anpassa sig till länder som har en mer krämaraktig vapenexportpolitik och är beredda att sälja lite hur som helst. Det är inte bra. Det finns något som heter Europeiska försvarsbyrån. Det är ett slags EU-organ, där Sverige ingår. Där diskuterar man vapenproduktion, tekniska utformningar och regler. Europeiska försvarsbyrån är en del av EU:s militarisering. Från Miljöpartiets sida vill vi att man ska lämna organet. Det fungerar inte med en bra solidarisk politik. Herr talman! Jag vill säga någonting om Israelfrågan. Sverige exporterar inte vapen till Israel, för som vi alla vet är det ett land som befinner sig i konflikt - en mycket allvarlig konflikt. Men vi importerar vapen från Israel. Det argument som används i Sverige för att vi ska exportera vapen är att genom att exportera vapen stärker vi vår egen försvarsindustri och vårt eget försvar. Det kanske ligger något i det argumentet; genom att exportera vapen stärker vi åtminstone de ekonomiska marginalerna i vår vapenindustri. Och vi stärker kanske det svenska försvaret. Problemet är att om vi importerar vapen från Israel - är det då inte så att vi även stärker den israeliska militärindustrin? Från Miljöpartiets sida ser vi detta som ett problem. Vi tycker inte att import av vapen från Israel är förenligt med en alliansfri politik. Vi vill att man även slutar importera vapen från Israel. Herr talman! Jag inledde med att säga att det finns många vackra ord i försvarspolitiken. Nu är det dags att överlämna ordet till alliansen så att den får chansen att säga sina vackra ord. Jag hoppas att vi en dag i framtiden även ska kunna få se alla de vackra orden bli en verklighet. I detta anförande instämde Mehmet Kaplan (mp).

Anf. 54 Göran Lennmarker (M)
Herr talman! Låt mig först säga att detta handlar om en redogörelse för den svenska exporten av vapen under 2007. Jag tror att det kan vara av allmänt intresse att veta att det är en export som minskade med 7 procent i volym jämfört med 2006. Minskningen var lite olika fördelad. Bland annat har det varit en minskning av svensk vapenexport till Mellanöstern. Jag noterar också att det har gällt export till Afrika, medan det till viss del har skett en ökning när det gäller Europa. Jag tycker att det är viktigt att säga det här, för av de två tidigare inläggen kan man få intrycket av att det har skett något slags principiell förändring eller förskjutning av frågan om vapenexport. Den har i själva verket visat ett ganska stort mått av kontinuitet under mycket lång tid i Sverige. Bakom det här ligger naturligtvis det som är själva grunden för den svenska politiken. Det är den insikt som inte minst Europa har kommit fram till - det gäller att se till att vi har ett väl avpassat försvar för att vi inte återigen ska komma in i de krig och de ständiga konflikter som vi har haft i vår världsdel och som dessutom finns i andra världsdelar i dag. Det är viktigt att komma ihåg det här, för det blir lätt ett hyckleri när man diskuterar det. Jag går tillbaka till 2006. Det var ett år när inte alliansen hade regeringsansvaret, utan Socialdemokraterna stödda av Miljöpartiet och Vänstern hade det. Då hade vi en något större vapenexport än vi hade 2007. Det kan vara värt att notera för de två tidigare talarna. Vi satsade också per svensk ungefär 1 500-1 800 kronor för vapen i vårt eget försvar. Det var pengar som inte kommer från militär utan som hade beviljats från denna riksdag av den dåvarande regeringsmajoriteten. Bakom det ligger detta att man ansåg att det var viktigt för vår egen säkerhet att vi på det sättet bygger upp en egen försvarsorganisation. Det här gäller också andra länder. I det synsätt som vi själva och Europa har arbetat oss fram till, inte minst mot bakgrund av de evinnerliga krig och hemska konflikter som har varit - vi ska komma ihåg att Europa är den världsdel som har haft flest krig - har insikten legat att det gäller att ha en balanserad utveckling som gör att vi får vapen som säkrar frihet och fred men inte vapen som ger angrepp som kan användas för folkmord eller förtryck. Svårigheten i exportkontroll av vapen är just att finna denna balans så att vi inte hamnar på fel sida. Det är också därför som Sverige och EU så intensivt stöder det förslag som finns om att vi i FN ska ha ett system för kontroll av vapenleveranser. Det var den brittiska regeringen som tog initiativ till detta och som senare har fått EU:s starka stöd. Vi försöker nu på olika sätt att få fram detta inom FN-systemet. Det är en viktig komponent. Just detta med transparens och öppenhet har varit en central del när vi har byggt säkerheten i Europa, att se till att länder har koll på vad som sker på andra sidan gränsen. Open Skies är ett exempel på detta. Det var bland annat det som låg bakom idén om att Sydasien skulle försöka få något av Open Skies, en större trygghet så att man inte skapar fiendebilder och rädsla för angrepp utan har möjligheten till insyn och kontroll. Det är viktigt att vi i Europa kan dela med oss av en del av de erfarenheter som vi har byggt upp för att stoppa konflikter och förhindra spänningar. Kan man göra det i Sydasien, inte minst mellan Indien och Pakistan, har man nog tagit åtminstone ett steg i rätt riktning. Det behöver göras mycket annat, men det kan vara ett steg i rätt riktning. Hela diskussionen om ett förbud mot klustervapen är en konsekvens av förbudet mot landminor, eftersom klustervapen i allt väsentligt har samma effekt som landminor vad gäller att kunna ligga kvar på marken och i praktiken bli någon form av landminor. Därför är de processer som har startat när det gäller klustervapen så viktiga. Det är två skilda processer, dels FN-processen som på sitt sätt är viktigast därför att den skulle kunna omfatta andra länder, dels den parallella processen, den så kallade Osloprocessen, som nog går snabbare. Bakgrunden är att man ska få en ambitiös och effektiv reglering av klustervapen i enlighet med den så kallade Oslodeklarationen. Den har riksdagen ställt sig bakom, och den kommer att vara väldigt central i diskussionen i Dublin, som börjar redan på måndag och ska pågå i två veckor. Här hamnar man i en diskussion som är ganska central i alla överläggningar av den här typen om internationella konventioner. Vi har från utskottets sida varit mycket tydliga med att vi vill ha ett heltäckande förbud för klustervapen, heltäckande i två delar i det hela. Den ena är att få med klustervapen i enlighet med Oslodeklarationen, så att man inte får klustervapen som cause an unacceptable harm to civilians , som förorsakar en oacceptabel skada på civila. Det är det som är Osloprocessens kärnformulering i själva definitionen av det hela. Det finns fyra utestående frågor som kommer att hamna i fokus i Dublin. Den första är hur man ska göra med själva definitionen av vapnen. Det finns två undantagsmeningar och en tredje, och det är beträffande den som det kommer att råda diskussioner om hur man exakt ska definiera klustervapen. Den andra frågan är hur lång tid det ska ta att destruera dem. Sex och upp till tio år står det i den text som ligger framme. Den tredje frågan är hur man gör vid internationella operationer. Det kan vara både länder som har klustervapen och länder som inte har klustervapen, interoperabilitet som det kallas. Den fjärde frågan handlar om ansvaret för klustervapen som redan har använts, alltså ansvaret för att sortera och rensa upp dem. En förhoppning är att man kunde nå dithän i Dublin att man fick en överenskommelse med en bred uppslutning. Det har talats om att det kan bli uppemot kanske 150 länder. Det vore en mycket stark signal. Förhoppningsvis kan man få med alla EU-länder. Därmed skulle man kunna ha en starkare position när det sedan gäller att gå in i nästa process som naturligtvis är FN-processen. Problemet med Osloprocessen är att den inte täcker de länder som vi helst av allt skulle vilja se täckas av den. Det gör att också FN-processen kommer att bli mycket viktig. Detta att en grupp stater går före och tydliggör hur man skulle kunna gå fram för att sedan kunna nå en bredare uppslutning inom FN-processen vore väl det bästa sättet att nå det vi vill se, nämligen att vi inte ska ha klustervapen utspridda. Många här har tidigare beskrivit de förfärliga effekter som dessa har i Libanon och på andra ställen. Därför tror jag att just heltäckande är ett väldigt bra ord. Här gäller det att finna en balans så att man kan få en stor grupp - 150 länder skulle faktiskt utgöra tre fjärdedelar av FN:s medlemskrets - som kan visa vägen för en bredare uppgörelse inom FN-systemets ram. Det är kanske trots allt där som den riktigt viktiga frågan kommer upp. Jag har tittat på listan som Human Rights Watch har publicerat över var klustervapen används, och några av de länder som har använt klustervapen finns med i Osloprocessen. Men huvuddelen av länderna finns inte med i Osloprocessen. Däri ligger dilemmat. Herr talman! Den centrala ambitionen är en heltäckande överenskommelse så att man för det första får en konvention som är skarp nog att inte släppa igenom klustervapen som strider mot Oslodeklarationen och för det andra får med de länder som har och till och med använder klustervapen.

Anf. 55 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag får börja med att tacka Göran Lennmarker för att han är här i kammaren. Anstormningen från den borgerliga alliansen eller regeringen är ju inte så överväldigande i dag. Hade jag tittat på den här debatten på tv eller från läktaren hade jag nog frågat mig, med rätta, var alla riksdagsledamöter håller hus någonstans. Göran Lennmarker pratar om kontinuiteten i den svenska vapenexporten, och visst har det nu varit en kontinuerlig ökning av svensk vapenexport under lång tid. Men det beror också på att det har varit en blocköverskridande enighet när det kommit till svensk vapenexportlagstiftning. Vi i Vänsterpartiet har under den här regeringen, precis som under den förra regeringen, motionerat om tydliga förändringar, reserverat oss och ställt tydliga krav på en restriktiv vapenexportpolitik. Jag skulle vilja använda det här replikskiftet till att lyfta fram en annan fråga. Enligt Politik för global utveckling, som berör svenskt utvecklingssamarbete, ska det råda samstämmighet mellan alla politikens delar. En del av Sveriges politik får inte motverka en annan. Det gäller också vapenexporten och innebär att svensk krigsmateriellagstiftning ska genomsyras också av ett fattigdomsbekämpningsperspektiv och ett rättighetsperspektiv. Det är inte så svårt att se att i de länder som vi exporterar till finns väldigt tydliga risker. Som jag sade i mitt anförande har Sverige nu öppnat för export av radarsystemet Erieye till Pakistan - ett land där det begås grova brott mot de mänskliga rättigheterna, ett land där demokratin i högsta grad är bristfällig. Jag sade i mitt anförande att den här affären kostar 8,3 miljarder kronor. Det motsvarar tolv gånger den samlade budgeten för sanitet. Pakistans samlade militärbudget motsvarar 47 gånger om budgeten för sanitet och hälsa i Pakistan, där 118 000 pakistanier dör varje år på grund av orent vatten och diarré. Hur kan man säga, Göran Lennmarker och Moderaterna, att en vapenaffär som denna med Pakistan överensstämmer med Politik för global utveckling? Hur kan man säga att den här affären genomsyras av ett fattigdomsbekämpningsperspektiv?

Anf. 56 Göran Lennmarker (M)
Herr talman! Det är så för Pakistan som för Sverige att man har ett ansvar att säkra sin nationella trygghet. I dag, precis som Hans Linde säger, satsar Pakistan oerhört stora belopp på detta. Man har en omfattande armé - jag tror att det är en av världens tio största arméer. Dessutom har man byggt upp andra delar av mer avancerade system förutom själva armén. Det här har man gjort, naturligtvis, därför att man anser att det finns en hotbild i den konflikt som har varat sedan 1947. Dessutom har det varit tre krig mellan Indien och Pakistan. Det här är centralt. Tänk om Sydasien skulle följa det som vi har gjort i Europa. I Europa har vi strävat efter att bygga upp system för öppenhet, att se till att vi inte behöver ha en rädsla - ibland obefogad - för den andra sidan. Till exempel är Open Skies en central del i den europeiska nedrustningspolitiken. Det har för övrigt gjort att Europa i dag har färre soldater och lägre satsning på vapen än vad det någonsin har varit i Europas historia. Förmodligen har vi i dag färre soldater i Europa i proportion till vår befolkning än vad vi någonsin har haft i hela Europas historia. Här kommer naturligtvis frågan om Erieye in. Är det så att vi med det hjälper till att minska fiendebilden? I nästa steg kan man säga att man inte behöver satsa lika mycket på det militära om man känner sig tryggare och man har koll på att den andra sidan inte står i begrepp att anfalla. Det är den europeiska erfarenheten. Den har varit den förmodligen mest framgångsrika i världen, särskilt när vi ser tillbaka på Europas historia med våra blodiga konflikter.

Anf. 57 Hans Linde (V)
Fru talman! Nu frågar jag inte Göran Lennmarker om försäljningen av radarsystemet Erieye till Pakistan stämmer överens med Pakistans fiendebild, utan det handlar om på vilket sätt en försäljning av ett radarsystem för 8,3 miljarder kronor bidrar till minskad fattigdom i Pakistan. Där är Göran Lennmarker fortfarande svaret skyldig. Jag håller med i stora delar av beskrivningen av läget i Pakistan. Pakistan är ett land som har haft tre krig i modern tid. Risken är överhängande att det blir nya krig eller inre oroligheter i området. Just därför borde vi inte under några omständigheter exportera vapen till ett land som Pakistan. De vapen vi i dag exporterar riskerar att användas i konflikt och krig i morgon. Om man vill motverka en konflikt i ett land som Pakistan borde det bästa vara att hjälpa Pakistans regering att satsa på hälsovård, utbildning och rent vatten, inte att satsa på radarsystem i mångmiljardklassen. Jag vill ställa en annan fråga till Göran Lennmarker. Den här affären är finansierad med hjälp av svenska krediter från Exportkreditnämnden om 16 miljarder svenska kronor. Det är inte första gången Sverige använder krediter för att finansiera sin vapenexport. År 1979 exporterade Sverige tre kustbevakningsfartyg till Liberia och använde svenska krediter för att finansiera affären. De skulderna har den här borgerliga regeringen skrivit av med hjälp av biståndsmedel. Det skapar en viss oro inför framtiden. Nu tror jag inte att Göran Lennmarker och den borgerliga alliansen kommer att styra det här landet i decennier framöver, men om så skulle vara fallet är det en överhängande risk att vi om 15-20 år kommer i en situation med en borgerlig regering som återigen kommer att använda svenska biståndsmedel till att skriva av skulderna för en vapenaffär. Exportkreditnämnden säger att det finns en stor risk att skulderna aldrig kommer att betalas tillbaka. Risken bedöms vara 5 på en 7-gradig skala. Finns det en risk, Göran Lennmarker, att även dessa skulder i framtiden kommer att avskrivas med hjälp av svenska biståndsmedel?

Anf. 58 Göran Lennmarker (M)
Fru talman! Om vi har ambitionen, Hans Linde, att se till att Pakistan inte ska använda en stor del av sina knappa resurser för att säkra sin självständighet med militära medel - vilket Pakistan har gjort under 60 års tid, sedan 1947 - kanske det är klokt att hjälpa till att bygga upp den typ av system som vi i Europa erfarenhetsmässigt har gjort. Det har gjort det möjligt för vår kontinent att dra ned på de militära satsningarna enormt. De är mindre än hälften än vad de var för 20 år sedan. Det är smart att bygga system som gör att vi över en gräns kan iaktta vad som sker på andra sidan. Om det finns någon typ av Erieye- eller Awacssystem och rätt till inspektioner enligt Open Skies - hela det system vi har byggt upp för att skapa trygghet och säkerhet - kanske Hans Linde kan tänka sig att Pakistan från att offra - jag tippar, jag har inte siffrorna framför mig - kanske 6-8 procent av bnp för det militära kan komma fram till att gradvis sänka siffran. På det sättet har man bidragit mycket till utvecklingen. De pengarna kan i så fall användas till utveckling. Pakistan är ett land som verkligen har känt en stor otrygghet genom hela sin historia. Hans Lindes parti, Vänsterpartiet, var med om att i 2006 års budget säga att Sverige ska lägga 1 500-1 800 kronor per person för att köpa vapen och militär materiel. Det är ditt parti som tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna bär ett ansvar för detta. Bakom detta låg naturligtvis tänkandet att det gällde att säkra Sveriges säkerhet och oberoende. Där har vi den logik som ligger i att inte ha en dubbelmoral.

Anf. 59 Max Andersson (Mp)
Fru talman! När Miljöpartiet och Vänsterpartiet kritiserar den borgerliga regeringen för något vi tycker är fel, som tidigare socialdemokratiska regeringar också har gjort, och som vi tyckte var precis lika fel då, exempelvis vapenexportpolitiken, försvarar sig inte borgarna genom att säga att det är rätt att exportera till krigförande länder, diktaturer och länder där det förekommer grova övergrepp mot mänskliga rättigheter, utan i stället säger man att det är vårt fel eftersom Socialdemokraterna gjorde samma sak på den tiden de satt i regeringen. Nu satt jag inte i riksdagen under förra eller förrförra mandatperioden, men det tillhör väl ändå den politiska allmänbildningen att veta att Miljöpartiet alltid har varit kritiskt mot vapenexporten. Det tillhör väl också den politiska allmänbildningen att veta att Socialdemokraterna har haft en ohelig allians med Moderaterna i sådana frågor. Moderaterna hade nog större möjligheter att rätta till de socialdemokratiska bristerna i politiken än vad vi hade eftersom de inte ville låta oss vara med och bestämma. De ville göra upp blocköverskridande, s och m, med en vapenexportpolitik som inte alls var så restriktiv som den borde ha varit.

Anf. 60 Göran Lennmarker (M)
Fru talman! När det gäller vapenexportpolitik, Max Andersson, har vi tagit betydande steg framåt, dels naturligtvis efter kalla kriget och den nya situationen då, dels inför vårt EU-inträde och inom EU. Vi har byggt upp ett system för exportkontroll. Det ligger hos länderna, men det finns regler, code of conduct , för detta. Det har varit ett väsentligt steg framåt, inte minst därför att det omfattar i praktiken inte bara EU utan även många andra europeiska länder. Vi har arbetet i FN. En hel rad konventioner har tagits fram under årens lopp om landminor och alla möjliga saker. Sett i det bredare perspektivet har vi fått en väsentligt bättre situation i dag än vi hade för 10 eller 20 år sedan. Det här är ett arbete som sker på många fronter. Därför tror jag att din beskrivning i det stora hela inte stämmer. Mycket av detta bygger på, som sagt, vår egen erfarenhet på vår egen kontinent. Jag kan ta ett exempel från forna Jugoslavien. Det är länder som nyligen har varit i krig med varandra. Det handlar om att bygga upp det militära så att man inte utgör ett hot mot grannlandet men samtidigt ser till att man har en militär kraft som gör att det inte blir andra krafter som tar över. Det är en avvägning som ligger i att få en rätt nivå på den militära säkerheten. Får man den kan man successivt sänka den. Där är naturligtvis exportpolitiken en viktig del. Tidigare har länderna själva producerat väldigt mycket. Att man har gått ned från den höga nivån innebär att det är färre länder som har egen produktion. Därmed blir export en ännu viktigare del.

Anf. 61 Max Andersson (Mp)
Fru talman! Det finns saker som blivit bättre i världen. Världen går självklart mot en mer civiliserad tid. Men jag hoppas att Göran Lennmarker ändå kan hålla med om att det inte är Miljöpartiets eller för den delen Vänsterpartiets fel att Socialdemokraterna under förra mandatperioden inte hade en bra politik och att det inte heller är vårt fel att den borgerliga alliansen inte heller har en tillräckligt bra politik. Den kunde vara bättre. Det kunde vara lite mer överensstämmelse mellan de vackra orden och praktiken. Jag skulle vilja fråga en helt annan sak. Jag var så naiv på utskottsmötet att jag för några ögonblick trodde att vi hade tagit beslut om att knäppa den svenska regeringen på näsan i fråga om klusterbomber och bombkapsel 90 och att man borde driva på för ett heltäckande beslut som inkluderar även de svenska klustervapnen. Sedan förstod jag utifrån diskussionen i utskottet och i medier att utskottets majoritet inte riktigt ville knäppa regeringen på näsan och ta till en hårdare linje. På Göran Lennmarkers inlägg lät det nästan som att ett heltäckande förbud skulle vara heltäckande i den bemärkelsen att det skulle inkludera även svenska klustervapen. Jag hoppas att jag har gjort en rätt tolkning. Men jag undrar om jag har gjort det. Vad är alliansens linje vad gäller klustervapen? Om den inte är alldeles utmärkt kan den i alla fall uttryckas tydligare och klarare.

Anf. 62 Göran Lennmarker (M)
Fru talman! Alliansens linje är väl den som är riksdagens linje, att vi vill se en överenskommelse i enlighet med Oslodeklarationen. Det finns ett utkast till vad Oslodeklarationen innebär. Det ligger nu ute hos samtliga de länder som ska delta i Dublinprocessen. Som jag nämnde inledningsvis finns det fyra punkter som kommer upp till debatt och diskussion där. Det gäller definitionen av klustervapen. Det finns två undantag eller preciseringar redan gjorda. Frågan om den tredje blir säkert föremål för en mycket het diskussion i Dublin. De övriga tre frågorna var förstörelsetiden, frågan om när man jobbar ihop i internationella operationer och ansvar. Vi har inga klustervapen som används och som förorsakar skador. Det viktiga är att ha ett heltäckande tillräckligt kraftfullt förbud så att vi inte får ut klustervapen på det sätt som du själv och andra har beskrivit. Det andra är att se till att vi får en stor grupp, gärna 150 länder, i Dublin som står enade bakom detta. Det vore väldigt bra om vi fick alla EU-länderna att stå bakom. Det i sin tur kan bli den kraft som går in i FN-processen. FN-processen är trots allt det viktiga. Där finns huvuddelen av de länder som faktiskt använder klustervapen. Det är dem vi vill komma åt. Det är där skadorna finns. Det är väl en ganska bra ambition. Vi var ganska eniga i utskottet om att vilja nå dithän. Når vi når dit har vi tagit ett bra första steg. Men det är FN-processen som blir det viktigaste om vi ska nå resultat på marken. Human Rights Watch har en lista över de länder där klustervapen redan finns. Det kan vi inte göra så mycket åt. Den kan vi inte röja bort, men vi ska inte addera till den.

Anf. 63 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Vapenproduktionen har naturligtvis en lång historia i vårt land men också i andra länder. Skälet till detta är att vi har önskat självbestämmande och möjlighet att hävda vår egen politiska linje i försvarssammanhang och i utrikespolitiska sammanhang. Det har gjort att vi inte har sett att vi kan stå utan vår egen förmåga att producera. Det kan man tycka bra om, man kan tycka illa om det, och det finns de som helt vill avveckla all produktion. Mot den bakgrunden är det naturligt att också fundera på följande. Om vi nu har en produktion som ska vara något så när effektiv och ekonomisk - medborgarna är ju de som ytterst betalar för försvaret - måste man ställa sig frågan: Är vi beredda att betala för att över huvud taget inte sälja något av de vapen som vi producerar till länder runt omkring oss? För oss är det självklart att vi ska ha möjlighet att exportera vapen. Det har varit en förutsättning och är en förutsättning för att vi ska kunna ha en produktion. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram att vi från svensk sida har gått före när det gäller att ha en kontroll över vapenexporten genom den prövning som sker av länder, genom de beslut som har tagits från riksdagen angående regelverket. Man kan ha olika synpunkter på regelverket, och det noterar jag att det finns här i kammaren. Men jag har inte hört i de tidigare inläggen annat än att man följer regelverket. Man kan naturligtvis värdera och tolka, så är det alltid, men den redovisning som regeringen gör visar att vi följer regelverket som det har beslutats om i den här kammaren. Här är vi en förebild för andra. Vi har verkat för att få en ökad öppenhet, precis som Göran Lennmarker beskrev, både i EU och i FN för att göra systemet mer transparent, överblickbart och inte hotfullt utan snarare till en del i en fredsfrämjande struktur. Man kan i dessa dagar fundera, fru talman, om inte den del som vi väntar på i utredningssammanhang eller i lagstiftningsförnyelse, nämligen att lyfta in också importen i systemet, vore någonting viktigt för framtiden, inte bara för oss utan också för andra länder. Det är en del av det hela i ett läge där vi inte längre är självförsörjande utan i allt större utsträckning blir beroende av import. Jag tycker att Göran Lennmarker i många stycken lyfte fram de centrala punkterna. Det gäller 1980 års vapenkonvention som det ju pågår en översyn av i FN-systemet. Det beslut som togs i slutet av 2006 och där Sverige var mycket pådrivande syftade till att få ett juridiskt avtal som reglerar klustervapen. Det är avgörande för att nå framgång här, precis som när det gäller landminorna. Osloprocessen ska ses i ljuset av att vi via Osloprocessen vill försöka underlätta för en framgång i FN-systemet. Om Osloprocessen inte får det resultatet har vi inte agerat riktigt. Det är centralt och viktigt att vi får fram ett resultat av Osloprocessen som främjar och underlättar en framgång i FN-systemet för att få en reglering av klustervapen, något som i sin tur leder till att vi inte får de följder som vi har sett i dag. Vi har många exempel från Libanon och andra länder där klustervapen, precis som landminor, har skadat människor under en lång tid efter själva kriget. Jag vill betona det som utskottet framhåller och det som Göran Lennmarker beskrev, nämligen att vi från svensk sida ska vara pådrivande i den här processen för att få till stånd ett heltäckande internationellt förbud mot klustervapen. Det är ingen hemlighet att den frågan bereds i regeringen. Det framgick också av de tidigare replikskiftena. Från vår utgångspunkt kan inte vår egen bombkapsel 90 få stå i vägen för ett framgångsrikt resultat. Det centrala är att nå framgång som vi hoppas på i Dublin när man slutar den processen - en framgång som förstärker FN-systemets möjligheter att nå ett förbud mot klustervapen. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Anf. 64 Hans Linde (V)
Fru talman! För att tydliggöra Vänsterpartiets ståndpunkt: Vi säger nej. Dagens vapenexport ligger i dag inte i alla delar inom ramen för svensk lagstiftning. Vi tycker att vi behöver vara oerhört tydliga med det. Svensk lagstiftning i dag säger att vi inte ska exportera vapen till länder som befinner sig i väpnad konflikt. Jag har svårt att se att de tolv stater som befinner sig i Irak med väpnade trupper och som vi exporterar vapen till inte skulle befinna sig i en väpnad konflikt. Därför tycker vi från Vänsterpartiets sida att man ska upphöra med exporten till dessa länder. Eftersom det är en väpnad konflikt i Irak tycker vi inte att man ska skicka tillbaka flyktingar dit. Jag har en fråga till Kerstin Lundgren. Kerstin Lundgren anser uppenbarligen att dagens vapenexport ligger inom ramen för den svenska lagstiftningen. Är inte USA, dit vi förra året exporterade vapen för 858 miljoner, ett land som befinner sig i väpnad konflikt? Vad befinner sig USA annars i? Det vi har att debattera är trots allt skrivelsen om 2007. I de här debatterna blir vi ofta framåtblickande. Jag vill ändå ställa en fråga om det som hände 2007. När vi för ett år sedan debatterade här i kammaren var vi helt eniga i utskottet om att Sverige skulle vara drivande bakom ett internationellt förbud mot klustervapen. Nästan omedelbart efteråt gick försvarsminister Mikael Odenberg ut och sade: Det omfattar inte de svenska klustervapnen bombkapsel 90. Sedan följde tre möten inom ramen för Osloprocessen. Först var det i Lima. Där deltog inte Sverige. Sedan följde Wien och Wellington dit den svenska regeringen åkte och förhandlade för att få till undantag, långa övergångsperioder och ett så urholkat förbud som bara var möjligt. Jag skulle vilja fråga Kerstin Lundgren om hon anser att regeringens agerande under 2007 har varit förenligt med det som vi i stor enighet sade i utskottet förra året, nämligen att Sverige skulle verka för ett internationellt förbud mot klustervapen under 2007.

Anf. 65 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Hans Linde funderar i form av att USA skulle vara ett land som befinner sig i väpnad konflikt. Man kommer in på tolkningar där Hans Linde och jag har lite olika värderingar. Om vi befinner oss i Afghanistan för att stötta regimen där och bygga upp ett land som har härjats av talibaner eller om man, som USA, befinner sig i Irak för att man ombeds och också har FN-stöd för att säkra och skapa förutsättningar för fred och försoning kan man från vår horisont inte dra de slutsatser som Vänsterpartiet gör. Vi gör helt enkelt olika bedömningar. Jag kan bara konstatera att den bedömning som jag gör delas av dem som har att pröva export av vapen enligt vårt regelverk. När det gäller Osloprocessen som har varit väldigt central i debatten kan vi konstatera att regeringen agerar för att åstadkomma ett internationellt förbud mot klustervapen. Man kan ha synpunkter på vilka som åkte eller inte åkte till olika möten. Det kan man ha olika mening om. Jag är inte nöjd i alla delar, ska jag säga. Jag hoppas och förväntar mig att vi ska komma fram på ett bra sätt i den slutförhandling som nu ska ske i Dublin. Det jobbar vi för från vårt parti. Jag hoppas och tror att vi där ska nå en framgång som blir grunden för en framgång i FN-systemet som jag hoppas och tror att vi är överens om är det centrala.

Anf. 66 Hans Linde (V)
Fru talman! Det är uppenbarligen så att Kerstin Lundgren och jag gör helt olika tolkningar av begreppet väpnad konflikt. Det vore intressant att av Kerstin Lundgren få höra hur man tolkar begreppet väpnad konflikt. Vad befinner sig USA i om inte i väpnad konflikt? USA genomförde trots allt under 2007 fem gånger fler bombanfall än 2006. Hur många stater i världen som befinner sig i fred, som alltså inte befinner sig i konflikt, genomför massiva bombningsanfall på andra länders territorium? Det skulle vara intressant att få ett svar från Kerstin Lundgren på den frågan. För att återgå till frågan om klustervapen är det uppenbarligen så att utskottets majoritet inte har varit riktigt nöjd med sin regerings agerande eftersom man skärpte skrivningen och gick från ett internationellt förbud till ett heltäckande internationellt förbud. Det måste trots allt ha funnits ett syfte med att man godtog det förslaget till skrivning. På måndag inleds slutförhandlingarna i Dublin inom Osloprocessen. Vilket medskick gör vi till den svenska regeringen? Vilken kommer att bli den praktiska betydelsen av att vi nu i utskottet har skärpt skrivningarna? Göran Lennmarker talade tidigare om att det är två delar. Det heltäckande internationella förbudet mot klustervapen rör både antalet stater och olika typer av klustervapen. Den naturliga frågan, som vi nog alla i Sverige ställer är: Vad händer med bombkapsel 90? Vad kommer att hända med bombkapsel 90 under det kommande året? Vad kommer det att stå i skrivelsen för 2008 när vi debatterar den nästa år? Kommer det heltäckande förbudet också att omfatta de svenska klustervapnen bombkapsel 90? På den frågan skulle jag och många med mig i fredsrörelsen vilja ha ett ja eller ett nej från den borgerliga alliansen.

Anf. 67 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Vi har helt klart olika värderingar. Det är inte så konstigt. Vänsterpartiet har ju inte för inte sin historia, och vi har vår. Det är helt olika värdegrunder - den kommunistiska och Centerpartiets liberala - när det gäller hur vi värderar världen. Fru talman! Det medskick som Sveriges riksdag gör till regeringen handlar om det som Göran Lennmarker nämnde, nämligen att vi ska agera pådrivande för att åstadkomma ett heltäckande förbud. Jag hoppas att vi kan se det resultatet när vi får skrivelsen för innevarande år och diskuterar det nästa år i riksdagen. Som jag har sagt tidigare får bombkapsel 90 inte stå i vägen för en sådan lösning.

Anf. 68 Max Andersson (Mp)
Fru talman! Jag vill återföra diskussionen till frågan om väpnad konflikt. Kerstin Lundgren sade att ingen påstår att det bryts mot reglerna. Om man inte bryter mot reglerna måste det väl ändå bero på att reglerna är väldigt fluffiga och har väldigt stort tolkningsutrymme. Trots allt har 4 000 amerikanska soldater dött och mellan 100 000 och en miljon - det är väldigt oprecisa beräkningar - irakiska civila avlidit till följd av konflikten. Om man kan påstå att det inte är en militär konflikt har man en väldigt liberal definition av vad som inte utgör en väpnad konflikt. Den kanske borde preciseras. Sverige exporterade år 2007 krigsmateriel till 57 olika länder. Nyligen har vi exporterat vapen till länder som USA, Storbritannien - också inblandat i Irakkriget, Kina, Kazakstan, Brunei, Indonesien, Malaysia, Thailand, Indien, Pakistan, Bahrain, Egypten, Förenade Arabemiraten, Oman, Saudiarabien, Tunisien, Mauritius, Namibia. Många av de här länderna är inblandade i konflikter. Många av de här länderna har problem med brott mot mänskliga rättigheter. Är inte reglerna lite väl fluffiga?

Anf. 69 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Man kan ha synpunkter på reglerna. Det har jag respekt för att man har olika meningar runt omkring. Men de facto har riksdagen tagit ställning för dagens regelverk. Det har prövats utifrån det regelverket i den nämnd som har den uppgiften. Jag har uppfattningen att man har fått en acceptans i den nämnden för de exportbeslut som har tagits. Det är ingen som har påstått något annat heller. Jag vet att man vill ändra reglerna. Från vår sida har vi sagt att vi måste få med import. Det är den spännande delen, fru talman. Samtidigt som Max Andersson räknar upp många länder som han tycker att man inte ska få exportera till skulle man kunna fundera på vem vi ska få importera från. Jag misstänker att Max Andersson anser att vårt svenska försvar har anledning att ha några vapen i sin hand om de ska kunna sköta den uppgift som vi förväntar oss att de ska göra. Är det Ryssland? Det fanns inte med i den här uppräkningen. Är det Ryssland som vi ska importera från, eller vad ser Max Andersson för land framför sig?

Anf. 70 Max Andersson (Mp)
Fru talman! Skälet till att Ryssland inte fanns med på listan är väl att vi inte nyligen har exporterat särskilt mycket vapen eller kanske inte några vapen alls till Ryssland. Jag är inte expert på det här området. Jag har för mig att det när det gäller någon form av jaktammunition kan finnas någon liten export till Ryssland - rätta mig om jag har fel. Men jag tycker nog inte att det skulle vara acceptabelt om Sverige exporterade vapen till Ryssland heller. Tänk bara på Tjetjenien! Det kanske inte försiggår någon väpnad konflikt där heller, enligt Centerpartiets definition av saken. Vad vet jag? Den fråga som jag tänkte ställa nu handlar om bombkapsel 90. Hörde jag rätt? Jag vill ändå tolka allting till det bästa. Men hörde jag rätt när jag tyckte mig höra att Centerpartiet vill ha en hårdare linje än vad regeringen velat när det gäller bombkapsel 90, att man väldigt gärna vill att de svenska klustervapnen också ska förbjudas som ett resultat av den här processen? Hörde jag rätt när Centerpartiet inte vill säga att man tänker bättre i dag än vad man gjorde i går men åtminstone vill låta antyda att man har tagit ett steg i rätt riktning? Det är trots allt inte bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som driver den här linjen. Vi har även fått med oss Socialdemokraterna, vilket man väl får tolka som ett tecken på att några år i opposition är bra för ett partis moraliska ryggrad. De har nu insett att de hade lite fel förut, och nu har de lite mer rätt. Är Centerpartiet och majoriteten i denna kammare på väg att tycka samma sak, att bombkapsel 90, svenska klustervapen, är lika dåliga eller nästan lika dåliga som alla andra klusterbomber och att vi därför borde förbjuda dem?

Anf. 71 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Jag noterar att vi inte får någon bild av vilka länder vi ska få importera vapen från. Det är ju den andra motbilden som vi måste kunna föra resonemang runt omkring. Enligt Max Andersson verkar det som att vi inte får importera från en lång rad länder, inte heller från våra grannländer misstänker jag, inte Danmark om de nu skulle ha producerat. Där blir Max Andersson svaret skyldig. Är det Ryssland, eller vem är det som står kvar? Jag vet att Max Andersson inte har någon ytterligare replik, men jag noterar ändå den slutsatsen av förra repliken som Max hade. När det gäller bombkapsel 90 var jag tydlig. Jag konstaterar att det centrala är vad vi säger. Vi ska få till stånd framför allt en framgång i FN-processen, för det är då som det kan göra verklig skillnad. Vår utgångspunkt är att Osloprocessen ska vara en bra grundplatta för det, inte ett hinder för att nå framgång i FN-processen. För då har vi misslyckats. Vi måste kvalitetssäkra Dublinresultatet och Osloprocessen genom att kunna bedöma att resultatet främjar en framgång i FN-systemet. Utifrån det värderar vi de olika insatserna. Vår hållning är - det sade jag också - att bombkapsel 90 inte får stå i vägen för en framgång. Sedan får vi se vad resultatet i slutändan kommer att bli för bombkapsel 90. Det får vi kanske anledning att återkomma till, fru talman.

Anf. 72 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Krig, kris och konflikter. Vid en utblick världen över kan vi krasst konstatera att våld snarare än fred, försoning och förståelse överskuggar alltför många konflikter. Somalia, Darfur, Sri Lanka, högintensiva, lågintensiva konflikter gör det ganska lätt att misströsta över att mänskligheten inte kommit längre i sin utveckling. Nästan en tredjedel av alla länder i världen har upplevt just våldsamma konflikter under de tio senaste åren. I diktaturen Burma, där cyklonen Nargis just dragit fram och redan 62 000 personer dött, satsar militärjuntan runt 40 procent av sin bnp varje år på militära utgifter, men bara 4 procent läggs på områden som hälsa och utbildning. För varje krona som satsas i bistånd världen över går ytterligare 13 kronor till militära utgifter. Men samtidigt sker oerhört mycket positivt i fredens tecken världen över. Millennieskiftet markerade faktiskt 55 år utan konflikter mellan världens stormakter, vilket är den längsta perioden i historien utan våld på den nivån. Antalet allvarliga väpnade konflikter i Afrika med fler än 1 000 döda har minskat från tolv för tio år sedan till tre i dag. Och sedan 1998 har omkring 100 väpnade konflikter världen över faktiskt avslutats. 1963 genomfördes 25 kupper eller kuppförsök. 2004 genomfördes tio stycken. Alla misslyckades. Ett av världens mest förödande vapen som vi diskuterar intensivt denna dag är klustervapnet. Enligt Handicap International dödar förstås mestadels dessa civila, varav 40 procent är barn. Men nu pågår en intensiv process världen över för att utrota dessa klustervapen, på samma sätt som personminorna förbjöds via den internationella Ottawakonventionen. Denna fråga är högaktuell. Just nu som vi står och har denna debatt i kammaren sitter allianspartiernas förhandlare och diskuterar om strategin inför Dublinmötet. Från Folkpartiets sida har vi varit glasklara när vi har gått in i förhandlingarna. Vi tycker, som vi har sagt många gånger i denna kammare, att bombkapsel 90 bör fasas ut och försvinna. Regeringen är dessvärre inte en folkpartistisk enpartiregering. Då hade det varit något enklare. Men det har varit vår utgångspunkt, vilket både jag som utrikestalesman och Allan Widman som försvarspolitisk talesman har lyft fram i diverse debatter de senaste åren. Det kommer också att vara väldigt svårt för Sverige om vi får till stånd ett heltäckande förbud att få undantag för BK 90. Det tror jag alla parter i denna debatt är ganska överens om. Man kan ändå konstatera krasst att 1900-talet har varit det blodigaste århundradet i mänsklighetens historia. Vi har haft två världskrig med miljontals offer. Under kalla kriget skedde en upprustning som kunde ha förintat hela jordklotet. Då kan man fråga sig: Finns det något som talar för att 2000-talet inte upprepar 1900-talets förödande krig? Det mest positiva tecknet är att världens demokratier tror mer på samarbete än någonsin. Det finns ju inget bättre skydd mot krig än ömsesidigt samarbete, solidaritet och beroende mellan demokratiska länder. Europeiska unionen är ett lysande exempel på hur samarbete mellan demokratier kan bygga en kontinent som faktiskt präglas av fred. Men innebär då talet om fred att vapnen spelat ut sin roll i världen nu år 2008? Dessvärre inte! Som liberal vill jag betona tre saker: För det första: Jag är inte pacifist. För det andra: Jag är inte mot vapenexport i sig. Som liberal tycker jag att det är självklart att demokratiska länder ska få försvara sin frihet med vapen. Polisen behöver ibland vapen för att skydda människor i brottssituationer. På samma sätt behöver världens demokratier gemensamt och i ett nära samarbete kunna stå upp med vapen i hand mot demokratins fiender. För det tredje: Jag tror att vi alla måste vara mycket medvetna om att man ibland måste försvara det fria ordet, rösträtten, demokratin, kvinnors rättigheter och till syvende och sist det mänskliga livet med vapenmakt. Så var det under de allierades kamp mot Adolf Hitlers Nazityskland under andra världskriget. Få av oss vågar tänka tanken på, eller skulle ens själva ha fått leva i dag, hur det hade varit om mänsklighetens grövsta brott, Förintelsen, hade fått sin slutgiltiga lösning. Fascismen, nazismen och totalitarismen hade utan de allierades vapenmakt genomsyrat vartenda hörn av Europa än i dag. Skydd med vapen behövs ännu år 2008. Jag skulle önska att fler pågående folkmord, folkfördrivningar och massvåldtäkter kunde stoppas med vapen och inte bara få fortsätta under diskussionen "tyst och passiv diplomati". Det stora problemet i global politik i dag är inte att omvärlden ingriper för ofta utan tvärtom alldeles för sällan när blodiga konflikter pågått mitt framför ögonen på oss. Bara under de senaste decennierna har det varit fruktansvärda händelser världen över. Folkmordet i Darfur skördar fortfarande nya offer varje vecka. Under folkmordet i Rwanda mördades nästan en miljon människor under bara ett par månader 1994. I Srebrenica mördades tusentals muslimska män 1995. I Halabja gasade Saddam Hussein 1988 ihjäl 5 000 kurder. Det är en skam för mänskligheten i den fria världen att vi faktiskt inte ingrep med vapen för att stoppa de här blodiga massmorden. Det som debatten i dag här i kammaren i grunden handlar om är kanske att det inte går att hålla sig neutral mellan frihet och förtryck. För mig som liberal är det här de stora utmaningarna i dag inom svensk vapenexport. Vi ska alltså försöka forma en vapenexport som ligger närmare våra utrikespolitiska ambitioner. Flera talare har utifrån olika ideologiska utgångspunkter lyft fram detta här i dag, även om vi kanske inte alltid landar i samma ståndpunkt. Måhända är den här diskussionen fortfarande i sin linda. Men kravet på ett demokratikriterium är oerhört centralt på den här fronten. Vi ska exportera vapen till demokratier, och vi ska undvika vapenhandel med diktaturer. Ett sådant här krav skulle kunna innebära att exporten vägs mot tydliga krav på demokratisk utveckling. Då kan man som ett första steg förhindra vapenexport till rena diktaturer. Vi i Folkpartiet har i diskussionen lyft fram tre länder som vi anser vara extra centrala. Framför allt och först och främst handlar det om Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och också Pakistan. I de två senare länderna har man nu förvisso haft val. Jag tror att vi alla hoppas att det går i rätt riktning. Men människorättsövergreppen är fortfarande omfattande. Jag är ändå nöjd med att alliansregeringen frös nya vapenexportavtal med Pakistan i höstas när bråken var som allra tydligast. Jag är också nöjd med att den borgerliga alliansregeringen inte skrev under ett militärt ramavtal med Förenade Arabemiraten - mycket tack vare att mitt parti, Folkpartiet, tydligt satte ned foten. Vidare är jag väldigt nöjd med den nya nyckelmening som förts in i betänkandet på s. 16: "Utskottet anser att sannolikheten är liten för att tillstånd ska beviljas för krigsmaterielexport till diktaturer." Alla vi i denna kammare som vill ha en mer restriktiv vapenexport till diktaturer bör flitigt använda sig av denna nyckelmening i kommande debatter. Men det här är absolut inte tillräckligt. Jag tycker att det är positivt att Miljöpartiet och den här gången faktiskt också Vänsterpartiet väljer att lyfta fram begreppet "demokratikriterium" i sina reservationer. Men som liberal frågar jag mig samtidigt om det är samma demokratikriterium som det vi har drivit under flera års tid. Så är det ingalunda på väldigt många fronter. Vänsterpartiet och Miljöpartiet förespråkar att Sverige ska avbryta vapenexporten till några av våra närmaste demokratiska grannländer - Danmark, Lettland, Estland och Litauen. Det där skiljer sig markant från Folkpartiets syn. Jag tycker att det är väldigt cyniskt att straffa de baltiska länderna, som för bara två decennier sedan led under Sovjetkommunismen, genom att de inte ska kunna få bygga upp en modern militär så att de kan försvara sina nyvunna demokratier. I debatten förordas också att Sverige ska avveckla sin krigsmaterielexport till u-länder, även demokratiska sådana som till exempel Sydafrika. Det om något är väl en form av imperialism, alltså att säga att folkvalda u-landsregeringar inte själva ska få säga hur de vill satsa sina finansiella medel. Måhända är det inte klokt - det instämmer jag i - att investera i vapen. Men det måste ländernas demokratiska regeringar få bestämma. Vidare krävs det att Sverige ska ta hem militärattachén från Tel Aviv. Det är förvisso regeringen som ansvarar för de här placeringarna. Men jag tycker att det rimmar illa med ett demokratikriterium att vilja ta bort en försvarsattaché som är placerad i Mellanösterns enda demokrati, Israel, som för övrigt i dag den 14 maj firar sin 60-årsdag. Ett stort grattis, Israel! För övrigt handlar det när det gäller attachén mest om Sveriges engagemang i Mellanösternfrågor och i krishanteringsfrågor i allmänhet, inte specifikt om Israel. Gärna ett demokratikriterium, men först måste vi kunna enas om begreppet "demokratikriterium". Den svenska utrikespolitiken har länge vägletts av en neutralitetspolitik som kanske förr vilade på realpolitiska hänsynstaganden. Dessa finns inte här i dag. Det är dags för oss att göra upp med den här traditionen. Vi i Folkpartiet tycker att ordet "neutralitet" borde ersättas av ordet "demokrati" i den svenska säkerhetspolitikens inriktning. Frågan om ett svenskt Natomedlemskap är inte aktuell i nuläget. Den frågan får vi ta upp i en annan debatt. Fru talman! Avslutningsvis: Frihet, demokrati och mänskliga rättigheter måste ibland försvaras med vapen. Men att understödja diktaturer med vapen är både omoraliskt och olämpligt.

Anf. 73 Hans Linde (V)
Fru talman! Ja, det stämmer att både Vänsterpartiet och Folkpartiet i alla fall är eniga om ett demokratikriterium i svensk krigsmateriellagstiftning. Men sedan är det väl alldeles uppenbart - det framgår när man lyssnar på Birgitta Ohlsson - att Vänsterpartiet och Folkpartiet har olika syn på vad som är demokrati och på vilka krav på mänskliga rättigheter vi ska ställa. Ska vi bara stirra oss blinda på de politiska friheterna, eller ska vi se till hela deklarationen om mänskliga fri- och rättigheter som också inkluderar kulturella och sociala rättigheter? Den frågan ligger kanske lite utanför diskussionen i dag, men vi har all anledning att i vårens debatter återkomma till den i ytterligare betänkanden. Vi i Vänsterpartiet har sagt att vi inte bara vill ha ett demokratikriterium. Vi vill också ha ett tydligt kriterium som säger att Sverige inte ska exportera vapen till länder som befinner sig i konflikt. Ställer Folkpartiet sig bakom ett sådant kriterium? Anser Folkpartiet att vi inte ska exportera vapen till länder i konflikt? I så fall är det oerhört märkligt att Folkpartiet nu här står på barrikaderna och är för att vi ska exportera vapen till länder som Danmark, Lettland och USA som har trupp på plats i Irak och som är mitt uppe i en väpnad konflikt. Jag vill gärna lyfta fram också en annan fråga. Birgitta Ohlsson pratade om Pakistan. Jag var en av dem som i höstas gladde sig när Folkpartiet deklarerade att man hade fryst vapenexporten till Pakistan. Men den glädjen grumlades när man från Saab, som är de som har kontraktet med just Pakistan, sade: Vi har ett kontrakt och en leveransplan som vi fullföljer. Vi finjusterar systemen men har en affär som rullar på. Den affär som åsyftades var den Erieye-affär som vi tidigare diskuterat. Så hur var det egentligen, Birgitta Ohlsson? Lyckades du och Folkpartiet egentligen frysa vapenexporten? Det man hör när man lyssnar på Saab tyder inte på det och inte heller när vi ser Erieye-affären i dag mellan Sverige och Pakistan.

Anf. 74 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Den första frågan rörde detta med ett demokratikriterium. Där kan man inse att Vänsterpartiets syn på demokrati ganska markant skiljer sig från de flesta partiers syn i denna riksdag. Det som Förenta nationerna kategoriserar som en demokrati är ett land som har fria val, där man respekterar minoriteter och där man har yttrandefrihet, pressfrihet och annat. Både exempelvis USA och Israel lever upp till detta. De flesta amerikaner är nog hjärtligt trötta på den politik som president George W. Bush under de senaste åren har fört. Men de har full frihet att rösta bort honom i början av november i år. Detsamma gäller Israel. Gillar man inte den israeliska politiken kan man självklart välja en annan premiärminister än Ehud Olmert. Och, ja, vi tycker från Folkpartiets sida att det är rätt att Sverige har en försvarsattaché placerad i Israel. Ja, vi tycker från Folkpartiets sida att det är rätt att vi fortsätter att samarbeta med Amerika när det gäller olika vapensamarbeten och säkerhetsutbyten. De kan säkerligen också bli mer intensiva om vi hade större inflytande i den frågan. När det gäller de andra länderna som Hans Linde räknade upp, nämligen Estland, Lettland, Litauen, Storbritannien, Danmark med flera, är det självklart att fortsätta att ha ett intensivt samarbete med dem också militärt. Det handlar inte bara om ett hägrande svenskt Natomedlemskap, som jag hoppas få uppleva inom de närmaste tio åren, utan det handlar också förstås om EU-samarbetet. Det är aktiva demokratiska medlemmar i Europeiska unionen som vi ska ligga nära när vi samarbetar försvarsmässigt. Det här med att ha internationella trupper ute på plats - det har ju även vårt eget land, som Kerstin Lundgren nämnde tidigare, exempelvis i Afghanistan. Den rollen skulle vi kunna bli ännu mer intensiva i. Jag återkommer om Pakistan i mitt nästa svar.

Anf. 75 Hans Linde (V)
Fru talman! Ja, Birgitta Ohlsson får återkomma, för det är fler frågor som är innestående, bland annat om Folkpartiet verkligen lyckades stoppa någon vapenexport till Pakistan över huvud taget. Visst är det så att Birgitta Ohlsson och jag uppenbarligen har olika syn på demokrati. Jag kan säga att jag är stolt över det, när man ser till exempel det betänkande om just mänskliga rättigheter och demokrati som vi i utrikesutskottet nu arbetar med. Det är en väldigt tydlig skillnad, hur den borgerliga regeringen har dubbla måttstockar för mänskliga rättigheter runt om i världen. Vi har uppenbarligen också olika syn på begreppet konflikt, eftersom vi i Vänsterpartiet anser att man inte ska exportera vapen till länder i konflikt och anser att det råder väpnad konflikt i Irak. Därför ska vi inte exportera vapen till de länder som har trupper i Irak. Därför ska vi inte avvisa flyktingar tillbaka till Irak. Vad anser Folkpartiet: Råder det väpnad konflikt i Irak eller inte? Jag går vidare i diskussionen. Vi hörde tidigare att Birgitta Ohlsson och Folkpartiet nu ser fram mot en ny lagstiftning och hoppas att det ska finnas ett demokratikriterium på plats. Det måste vara en from förhoppning, men det stämmer inte riktigt överens med det betänkande som Folkpartiet har ställt sig bakom i kammaren. I det betänkande vi i dag har att debattera, som folkpartisterna senare i dag troligtvis kommer att rösta för, står det att regeringen nu bereder ett nytt lagstiftningsförslag där man bland annat utgår från Krigsmaterielutredningen, Krut, från 2005. Om man tittar på Krigsmaterielutredningen från 2005 är det knappast en utredning som borde glädja någon som vill ha ett demokratikriterium i svensk krigsmateriellagstiftning. Där säger man uttryckligen att man inte vill ha ett demokratikriterium, därför att demokrati är lite för svårt att definiera. I stället vill man att svensk krigsmaterielexport ska underordnas svenska näringspolitiska intressen. Hur kan man, Birgitta Ohlsson, stå här och kämpa för ett demokratikriterium samtidigt som man säger att man vill ha en ny lagstiftning som grundar sig på Krigsmaterielutredningen, Krut, från 2005?

Anf. 76 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! I utredningen Krut reserverade sig Folkpartiets representant, tillsammans med Miljöpartiets representant, för ett demokratikriterium. Vi var de partier som allra tydligast tog ställning i den frågan. Vi ska inte hymla - det är en fråga där oerhört få svenska politiska partier har landat ännu. Det är ett fåtal partier, och det är bra att Vänsterpartiet under denna debatt i dag ansluter sig till ett demokratikriterium. Miljöpartiet och andra fortsätter att driva frågan, och vi från Folkpartiets sida gör också det. Men det är en fråga som fortfarande är i sin linda. Krututredningen var vi väldigt skarpt kritiska till. Den skulle snarare urholka den krigsmaterielexport vi har i dag. Det har vi fört fram via våra representanter. Det är inte alls klart hur det kommer att bli på den fronten ur alla vinklar. När det gäller Pakistan: Ja, avtalet bröts, och det blev inga nya avtal, som var tänkta att presenteras. Nu får vi invänta utvecklingen i Pakistan. Jag tror att vi alla kan glädjas åt att landet har haft val, måhända inte fläckfritt demokratiskt men ändå ett första steg där flera partier som inte tillhör Musharrafs falang har kommit fram. Det var djupt tragiskt att Benazir Bhutto blev mördad den 27 december 2007, men det har ändå skett en utveckling som vi måste ta till vara. Flera av oss ska resa tillsammans med utrikesutskottet i augusti till bland annat Indien och Pakistan, och jag hoppas att vi kan utveckla mer intensiva kontakter på detta område. Återigen när det gäller just demokratikriteriet: Man kan vara hedervärd i politiken och säga att man är mot vapenexport och kanske har en mer renodlad pacifistisk linje. Men om man nu vill ha en vapenexport över huvud taget, vilka länder kan då kvala in? Ska vi bara ha en vapenexport som grundar sig på samarbete med Norge? Men det passar kanske inte heller - Norge är ju med i Nato, och det kanske Vänsterpartiet har något emot. Det är oerhört svårt att se vilka länder man ska kunna samarbeta med över huvud taget om inte ens länder som Förenta nationerna, Human Rights Watch och andra karakteriserar som demokratier får delta i detta.

Anf. 77 Max Andersson (Mp)
Fru talman! Jag får inleda med att säga att demokrati är en underbar sak, en fantastisk sak, som jag tror att alla ledamöter i denna kammare är för. Det ska vi vara glada över. Demokrati har inte bara ett egenvärde utan skapar också fred. Det är ytterst ovanligt att demokratiska stater går i krig med andra demokratiska stater. Demokrati är bra. Det kan såväl Miljöpartiet och Folkpartiet som alla andra i denna kammare enas om. Problemet med att enögt fokusera på en så fantastisk sak som demokratin är att demokratiska stater också kan göra fruktansvärda saker. De kan också begå övergrepp. De kan bryta mot mänskliga rättigheter. De kan ockupera. De kan terrorbomba civilbefolkning. Demokratin är bra, men den är inte så perfekt att man kan blunda för att civilbefolkning dör, blir plågad, fördriven etcetera. När jag lyssnar på Folkpartiet framstår det som om det inte är något som helst problem att USA bedriver krig i Irak och som om det inte är något problem att Israel bedriver en fruktansvärd politik på de ockuperade områdena - de är ju demokratier. Från Miljöpartiets sida blundar vi inte för att demokratiska länder också kan begå övergrepp. Vi tycker inte heller att man ska exportera vapen till länder som befinner sig i krig. När jag lyssnar på Birgitta Ohlsson undrar jag: Tycker du att det vore okej att ändra svensk vapenexportpolitik så att man skulle kunna få exportera vapen till Israel? Om du inte tycker så, kan du förklara varför?

Anf. 78 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Att exportera vapen till Israel är inte aktuellt i dagsläget, för det finns inga sådana frågor på agendan. Men jag tycker att Sverige definitivt kan ha ett större samarbete militärt med Israel, med USA och med flera andra länder som har nämnts under debattens gång. Det är inte heller någon hemlighet att Folkpartiet är det parti i denna riksdag som kanske allra mest brinner för att Sverige ska bli medlem i Nato, där USA är en av många aktörer och ett av många aktiva länder. Vi har ingen beröringsångest för att samarbeta med Amerikas förenta stater vare sig militärt, politiskt eller demokratiskt. Därmed inte sagt att man behöver älska allting som USA och Israel, eller någon demokrati för den delen, gör i världen i dag. Jag är den första att skriva under på att Guantánamo aldrig borde ha fått sättas upp och borde stängas direkt. Jag är den första att skriva under på att delar av Israels politik inte är positiva och att olagliga bosättningar måste bort. Jag är den första att skriva under på att såväl USA och Israel som Ryssland och andra måste sluta att använda sig av klustervapen. Det är därför som det är viktigt att denna process som nu går vidare inte bara blir en process där idealistiska fina länder som har minimala klustervapen eller inga alls skriver under, för då blir det en skendeklarationskommission som inte leder till någonting i det långa loppet. Det är viktigt att vi suger in, får bredd och får djup, där flera länder kan delta på det sättet. Man behöver alltså inte älska allt som demokratin gör. Men det som är den fundamentala skillnaden i denna debatt är att medborgarna i USA, att medborgarna i Israel, som fyller 60 år i dag, att medborgarna i flera andra länder som har nämnts i debatten - Danmark, Storbritannien, Estland, Lettland och Litauen - lever i demokratier där man kan avsätta sina ledare när man inte tycker att politiken är korrekt. Det finns säkerligen många amerikanska väljare som inför höstens val delar den uppfattningen, som inte uppskattade kriget i Irak, och det kommer att vara en av anledningarna till att man röstar bort George W. Bush. Det kan vara en anledning. Men det är viktigt att se att man då har den friheten. Det är därför jag tycker att som ett första steg .

Anf. 79 Max Andersson (Mp)
Fru talman! På min fråga varför det enligt Folkpartiets linje inte var aktuellt att exportera vapen till Israel fick jag svaret: Det är inte aktuellt för det ligger inte på agendan. Det var inte det mest kraftfulla nej jag har hört i denna kammare. Det lät nästan som ett ja som inte vågar tala klarspråk. Du får gärna utveckla svaret och tala om varför det inte är aktuellt, varför ni inte vill det om ni inte vill det. Sedan vill jag också passa på att berömma Folkpartiet lite grann för att de tar ställning mot klustervapen och även mot de svenska klustervapnen. Jag önskar er all lycka när det gäller att övertyga Moderaterna om den saken i de förhandlingar som pågår. Heja Folkpartiet, får man väl säga för ovanlighetens skull. Jag har dessutom en annan fråga, om konflikten. Befinner sig USA i en konflikt i Irak? Jag vet att om vi hade haft en ren folkpartiregering i Sverige när det begav sig och USA bestämde sig för att invadera hade svenska trupper följt med och invaderat Irak. Min fråga är: Anser ni verkligen att det inte försiggår en militär konflikt där? Jag vet att ni är USA-älskare av första rang, men ni borde väl ändå kunna erkänna att det försiggår en militär konflikt i Irak.

Anf. 80 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Jag får tacka så mycket för det miljöpartistiska uppmuntrandet i frågan om klustervapen och BK 90. Vi kan återigen konstatera att klustervapen är fel, fel, fel, oavsett vilken nation som producerar dem, oavsett vilken nation som använder dem och oavsett i vilket syfte de används. Det finns en skala mellan olika typer av klustervapen. Men det är viktigt att vi får ett allomfattande förbud där också de svenska vapnen BK 90 är inkluderade. När det gäller olika samarbeten med Israel kan jag säga att det tidigare har funnits import av exempelvis ammunition från Israel. Det var en tid sedan, och det motsatte vi oss inte. Men det som har varit på gång hittills handlar framför allt om olika övningssamarbeten, och där tror jag att vi skiljer oss åt ganska markant. Det har vi varit positiva till därför att Israel är en aktör i regionen och ett land som dessutom har väldigt mycket kunskap när det gäller säkerhet, krig och konflikt efter att ha befunnit sig i sådana situationer under mycket lång tid. Den andra frågan rörde återigen konflikt och Irak. Vad kan vi konstatera att Irak är i dag? Visst finns det amerikansk närvaro fortfarande i landet. Men det är faktiskt en folkvald irakisk regering som styr landet just nu. Det är kalla fakta. Det är en regering där kvinnor och män samt olika minoritetsgrupper har möjlighet att rösta. Det handlar om ett första steg. Det är inte en avancerad demokrati. Det vill jag absolut inte påstå på något sätt. Men det är i alla fall ett embryo till demokrati. Oavsett om vi var för eller emot kriget - man kan ha olika åsikter om det var rätt eller inte, och i efterhand kan man se många problem som har kommit upp - är det ändå viktigt att se att vi nu måste ta ansvar för att se till att utbilda poliser i Irak, att öka vårt bistånd till regionen och att göra vad vi kan för att demokratin ska få fäste på allvar så att amerikanska trupper och andra kan lämna landet.

Anf. 81 Else-Marie Lindgren (Kd)
Fru talman! Det har varit en lång debatt och intressant. Det betänkande som vi i dag debatterar behandlar regeringens skrivelse om strategisk exportkontroll 2007. Man pratar bland annat i den skrivelsen om krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden. Betänkandet behandlar också motioner som har väckts med anledning av detta och under den allmänna motionstiden. Som bekant har Sveriges regeringar ända sedan mitten av 80-talet genom årlig skrivelse till riksdagen redogjort för den svenska exportkontrollpolitiken. Syftet har hela tiden varit att bidra med ökad transparens samt att ge underlag för en bredare diskussion, som vi har här i dag, om de frågor som är relaterade till icke-spridning och exportkontroll. Det är viktigt att ha med. Fru talman! Diskussionen om försvarsmateriel är ju ofta lite osaklig och också infekterad i många fall. Precis som länder som Sverige har moralisk rätt att tillverka och köpa försvarsmateriel för att kunna försvara våra gränser och demokratiska värden har också andra länder samma moraliska rätt att tillverka och köpa försvarsmateriel. För att kunna försvara sig behövs det vapen. Ibland måste de köpas från andra, om man inte i sitt eget land har en egen produktion. Således existerar en naturlig marknad för försvarsmateriel som kan försvaras moraliskt. Men då det inte handlar om vilka varor som helst är det viktigt att den omges med regler och kontroll. Sker handel med vapen på ett orätt eller olagligt sätt måste det få katastrofala konsekvenser, menar vi kristdemokrater. Försvarsindustrin i Sverige, som för övrigt är betydligt mer internationell än vad den har varit tidigare, är en viktig del av svenskt näringsliv. Men vi kristdemokrater förväntar oss att affärer med försvarsmateriel alltid följer de regler som redan är fastställda i svensk och internationell lag. De brister som kan finnas i nuvarande lagstiftning bör alltså behandlas i samband med regeringens hantering av Krututredningen som lär komma inom kort. Där tycker också Kristdemokraterna att det är viktigt att vi lyfter in demokratikriteriet. Fru talman! Gällande klustervapnen önskar jag påminna om den betänkandetext som antogs tidigare i år i utrikesutskottet och som lyder: "Oslodeklarationen undertecknades 2007 av 46 stater, däribland Sverige. I deklarationen ställer sig signatärerna bakom ambitionen att före utgången av 2008 sluta ett internationellt avtal om att förbjuda användning, produktion, överlåtande och lagring av klusterammunition som förorsakar oacceptabla civila skador. Utskottet vill framhålla vikten av att Sverige fortsätter att vara pådrivande för att få till stånd ett internationellt förbud rörande klustervapen i enlighet med Oslodeklarationen. I avvaktan på det arbete som påbörjats är utskottet inte berett att nu förorda någon svensk reglering i frågan." Det har förekommit flera översynskonferenser, och utskottet konstaterar att Sverige har varit aktivt i fråga om reglering av klustervapen och agerat i syfte att få till stånd förhandlingar med ett juridiskt bindande dokument som slutmål. Oslodeklarationen undertecknades 2007, och Kristdemokraternas linje är att Sverige ska vara pådrivande för ett internationellt avtal om förbud mot klustervapen utan att ha bombkapsel 90:s egenskaper för ögonen, helt i enlighet med utrikesutskottets betänkandetext. Samtidigt som försvaret av Sverige också måste värnas måste ordet klustervapen definieras. Då är det så att bombkapsel 90 inte ännu har klassificerats fullt ut. Därför får vi givetvis fundera på om vi ska ha den kvar. Skulle den bli definierad som ett rent klustervapen ska vi givetvis ta bort den. Därför menar jag att det är en annan diskussionspunkt som utgörs av implikationerna för internationella militära operationer, och det är viktigt med deltagande såväl av stater som undertecknat en kommande konvention på klustervapenområdet som av stater som inte tillhör dem som har skrivit under. Regeringen bereder för närvarande, som vi har hört här tidigare, den svenska positionen inför Dublinkonferensen, och utrikesministern har i svar på interpellationer tidigare i vår uttalat att det är Sveriges målsättning och Sveriges ambition att få till stånd en ambitiös och effektiv internationell reglering av klusterammunition. Vidare anfördes också att Oslodeklarationens målsättning är att förbjuda klusterammunition som orsakar oacceptabla civila skador. Detta sätter fokus på de humanitära problem som just klusterammunition ger upphov till. Vi ligger mycket nära varandra i denna debatt, men jag förstår mycket väl att oppositionen har en annan utgångspunkt än vad vi kristdemokrater och vi i alliansen har. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Anf. 82 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag har två frågor till Else-Marie Lindgren. Här citeras betänkandet där det står att man ej i dagsläget från den borgerliga majoriteten är beredd att förorda ett svenskt förbud. Då blir den självklara frågan: Varför? I Oslodeklarationen, som Sverige undertecknat, uppmanas de länder som har undertecknat att gå före och införa nationella förbud eller på andra sätt ta initiativ på nationell nivå. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har på samma sätt uppmanat FN:s medlemsstater att gå före Osloprocessen och införa nationella förbud. Det ser vi i flera länder, bland annat i Norge där man har infört moratorium. I andra länder, som Belgien, har man infört rena förbud. Varför kan man inte i dag förorda ett svenskt förbud mot handel, produktion och användning av klustervapen i Sverige? Vad är problemet? Det har jag mycket svårt att se. Min egentliga anledning att begära replik på Else-Marie Lindgren var att hon sade att bombkapsel 90 inte är definierat som ett klustervapen. Då blir jag mycket orolig. Vi har tragglat denna fråga i utskottet möte efter möte. Till slut fick vi till en skrivning som jag tycker är bra och som säger att vi ska ha ett heltäckande internationellt förbud rörande klustervapen. Vi hörde tidigare utskottets ordförande säga att det är heltäckande på två områden, både när det gäller antalet länder och olika typer av klustervapen. Nu hör vi Else-Marie Lindgren svaja betänkligt på målet. Jag skulle vilja ha ett förtydligande. Vad är det som gäller för bombkapsel 90? Kommer ett heltäckande internationellt förbud innebära att vi avskaffar, förbjuder och lägger ned detta anskrämliga vapen en gång för alla?

Anf. 83 Else-Marie Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag börjar med att svara på den andra frågan. Så som industrin uppfattar det och så som vi har skrivit i tidigare skrivningar måste man kunna definiera huruvida ett vapen är ett klustervapen eller övrig krigsmateriel. Det finns ju krigsmateriel och övrig krigsmateriel. Vi har från Kristdemokraterna inte uppfattat att man har definierat bombkapsel 90 som ett rent klustervapen som har oacceptabla följder. Därför yttrar jag mig på detta sätt här i dag. Det är viktigt att vi får klara kriterier. Vi säger från Kristdemokraterna, precis som övriga partier, att det är viktigt att vi får bort klustervapen som har oacceptabla följder. Därför tycker jag att vi ska låta bombkapsel 90 vara tills vi har definierat om den verkligen är ett rent sådant klustervapen.

Anf. 84 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag blev lite förvånad; det gick lite snabbt. Jag fick inte något svar på min första fråga. Varför kan man inte i dag förorda ett svenskt förbud och följa de deklarationer som kommer från FN:s generalsekreterare och genom Oslodeklarationen att medlemsstaterna ska gå före, ta nationella initiativ och göra som vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill, nämligen förbjuda produktion, handel och användning av klustervapen redan i dag här i Sverige? När det gäller det internationella arbetet mot klustervapen hade vi för ett år sedan en skrivning där det stod att Sverige skulle vara drivande för ett internationellt förbud mot klustervapen. Nu har vi tydligt skärpt den skrivningen. Vi säger att vi ska ha ett heltäckande internationellt förbud rörande klustervapen. I syfte att komma åt bombkapsel 90, trodde vi i alla fall. Det var därför som vi från Vänsterpartiets sida kunde ställa oss bakom den här skrivningen och inte reserverade oss på denna punkt. Vi såg att med ett heltäckande internationellt förbud måste det vara en självklarhet att även bombkapsel 90 kommer att omfattas. Nu gör Else-Marie Lindgren detta till en definitionsfråga. I Osloprocessen definierades det så att klustervapen som förorsakar oacceptabel skada ska förbjudas. Jag tycker visserligen att det är en för snäv definition. Jag skulle vilja se en betydligt bredare definition, som den man har använt inom FN-systemet. Men även med den definition man har i Osloprocessen, hur kan man säga att den inte skulle omfatta bombkapsel 90? Hur kan det finnas några tveksamheter om bombkapsel 90 är ett klustervapen eller inte? Om man skulle använda bomkapsel 90 - hoppas det aldrig sker - och släppa det i en krigszon där det finns flyktingströmmar av civila, skulle det då inte förorsaka oacceptabel civil skada? För mig finns det ingen tvekan om svaret på den frågan. Vi måste självklart definiera bombkapsel 90 som ett klustervapen. Därför måste den svenska regeringen, med det betänkande vi har på vårt bord, åka till Dublin på måndag och driva igenom ett internationellt förbud som också omfattar bombkapsel 90.

Anf. 85 Else-Marie Lindgren (Kd)
Fru talman! Vi ska vara pådrivande, precis som du säger. Vi är överens i Sveriges riksdag om att vi ska vara pådrivande för att få ett förbud mot klustervapen som får oanade konsekvenser. Det är oerhört viktigt. Regeringen sitter just nu och diskuterar hur vi ska kunna vara mer pådrivande. Att vi går före och pekar ut en färdriktning när vi nu snart ska sätta oss ned och förhandla - och kanske får med länder som ännu inte undertecknat Oslodeklarationen - kan väl vara en god demokratisk väg i linje med det du tidigare tagit upp. Det är viktigt att vi lyssnar in vad övriga länder säger och att de är med i Dublin och skriver under. Vi kristdemokrater tycker att det är viktigt att så många länder som möjligt accepterar de regelförändringar som vi kommer att påbjuda. När det gäller bombkapsel 90 står jag fast vid att vi måste få ett klart regelverk för hur vi ska definiera klustervapen. Vi vet att bombkapsel 90 har en kort verkningstid i jämförelse med andra konventionella klustervapen. Det är viktigt att vi har något som vi kan försvara vårt avlånga land med den dagen det händer något. Tycker inte Hans Linde att det är värt att försvara demokratiska värden och värderingar som det svenska samhället står för i händelse av att något skulle ske?

Anf. 86 Kenneth G Forslund (S)
Fru talman! Hans Linde undrade i en tidigare replikomgång var alla ledamöter var, för de var inte här i kammaren. Det är inte så värst många fler nu, snarast färre. Jag kan berätta var jag själv var. Jag var och talade inför två skolklasser när jag lite sent blev varse att jag skulle vara här. Det gick lite snabbare än förväntat i den tidigare debatten. Så blir det ibland och därav sista startpositionen. Vi socialdemokrater vill framför allt två saker när det gäller krigsmaterielexporten. Det ena är att det måste bli en bättre svensk krigsmaterielexportlagstiftning. Den tidigare socialdemokratiska regeringen inledde det arbetet, och det gjordes en utredning. Så här långt har den nuvarande borgerliga regeringen varken presenterat en fortsättning på det arbetet eller ett förslag till ny lagstiftning. Det är viktigt med en ny lagstiftning som är förenlig med den politik för en global utveckling som den svenska riksdagen har beslutat om och som regeringen har att följa. Vi vill att svensk krigsmaterielexport ska styras av strikta regler. Det ska vara en restriktiv politik. Det ska inte bara handla om exporten utan även om vår import av krigsmateriel, menar vi socialdemokrater. Vi vill att Sverige ska vara ett föregångsland på detta område. Vi socialdemokrater, som del av arbetarrörelsen och som progressiv kraft, vill att Sverige ska gå före på en lång rad områden. Detta är ett av dessa områden. Vi menar att det är rimligt och viktigt att Sverige är konsekvent och säger att bombkapsel 90 - det svenska vapen som av många i branschen betraktas som en teknisk höjdpunkt i kategorin klustervapen - även ska omfattas av ett internationellt förbud. Vi socialdemokrater tycker också att det är viktigt att vi tillsammans med övriga länder i Europa jobbar med att ta fram en gemensam uppförandekod inom EU för krigsmaterielexporten. Det ska vara en uppförandekod som också är restriktiv och som ska leda till minskad export av krigsmateriel både från Sverige och från EU. Det är den socialdemokratiska politiken. Om några dagar börjar Dublinmötet som är en del av och förhoppningsvis avslutningen på Osloprocessen. Där menar vi socialdemokrater att det är viktigt med en så bred definition som möjligt av begreppet klustervapen. Vi har under arbetet i utrikesutskottet varit fundersamma över hur mycket vi ska våga ta ut segern utifrån den text som har bred majoritet i utskottet bakom sig om ett heltäckande förbud mot klustervapen. Det är svårt att värdera detta med ord. När jag hörde Else-Marie Lindgren här alldeles nyss besannades min oro. Min tveksamhet om vad den svenska regeringen egentligen kommer att ställa för krav på och ha för ståndpunkter vid Dublinmötet tilltog kraftigt när jag hörde relativiseringen. Plötsligt var bombkapsel 90 inte ett klustervapen och skulle inte omfattas av ett internationellt förbud mot klustervapen. Det vore ett fullkomligt oacceptabelt resultat. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.

Anf. 87 Kenneth G Forslund (S)
Fru talman! Det har varit väldigt intressant att följa den här debatten. När jag kom hit och satte mig på min stol utgick jag från att vi skulle ha mer av eniga definitioner av klustervapen och om vilken väg vi skulle vilja gå framåt. Men jag ser att så inte är fallet, utan frågetecknen har ökat. Jag kan inte känna igen den process som är mycket parallell till det vi jobbade med när det gällde att få till ett totalförbud mot truppminor. Vi jobbade via Ottawakonventionen och kunde sedan också få styrka utifrån det att jobba vidare i FN-processen. Nu när vi har Osloprocessen hade jag hoppats att vi skulle kunna se samma gemensamma anslag att även om inte alla är med på vagnen från början är vi ändå på väg åt rätt håll och ett totalförbud även i detta avseende. Jag stöder Kenneth G Forslund som har talat väl för Socialdemokraterna och utvecklat våra synpunkter. Jag ställer mig också bakom samma reservationer som Kenneth G Forslund här har lyft fram. Det är ändå viktigt att med några korta ord säga att den politik vi så här långt fått på plats gäller truppminor och ammunitionsröjning. Man kan också vara en resurs för att röja upp rester av klustervapen. Det måste ha en struktur och finnas någon som bär arbetet. Här har vi Swedec i Eksjö som arbetar med just de frågorna och som det hittills har funnits ett starkt stöd för. Jag vet att det är flera ledamöter som är närvarande här i kammaren som har varit på besök och tittat på Swedecs fantastiska verksamhet. Den är nödvändig och kommer att bli än mer nödvändig när vi får till förbuden mot klustervapen som vi alla borde arbeta för. Men nu har vi inte ens enighet om definitionen. Jag hoppas ändå att vi fortfarande har enighet som stödet till Swedec. Jag vet att Folkpartiet inte har samma inställning när det gäller verksamhet på orten Eksjö där det är beläget. Stureplanscentern har naturligtvis också en annan uppfattning än vad man haft tidigare. Vi måste frigöra oss från myter som handlar om att allt måste ske i storstadsregionerna och att man inte kan ha personalförsörjning om man inte finns i Mälardalsregionen. Vi måste se till varför man behöver en sådan verksamhet och hur en verksamhet som Swedecs kan understödja det som vi i dag debatterar. Här har jag väldigt mycket förhoppningar att Kristdemokraterna och Else-Marie Lindgren ska tillsammans med mig och andra arbeta för att Swedec får finnas kvar i Eksjö och har möjlighet att utvecklas och att Swedec också är en stark resurs i arbetet mot klustervapen. Det är en fråga. Om Else-Marie Lindgren inte vill svara på den just nu får hon gärna återkomma. Det är väldigt viktigt i dag. Vi följer vad som händer på nyheterna, det som läcker ut och också de tankegångar som finns från majoritetens sida. Jag vill från den här talarstolen i dag understryka att Swedec är en mycket viktig och unik del av det svenska försvaret. Det spelar en unik roll. Vi har inte råd att låta ens diskussionen om ett ifrågasättande fortsätta. De behöver vårt stöd, vi behöver dem och omvärlden behöver deras verksamhet.

Anf. 88 Carina Hägg (S)
Fru talman! Jag ska mycket kort inleda denna debatt med att förklara att debatten kommer att handla om betänkandet Kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik som kommer av regeringens proposition med samma namn. På denna har också två motioner väckts med anledning av detta innehåll. I propositionen föreslås att rådets direktiv om avtalet mellan Europeiska järnvägsgemenskapen och Europeiska transportarbetarfederationen införs i svensk rätt. Det gäller aspekter på villkor för arbetstagare i gränsöverskridande trafik inom järnvägssektorn. Dessa förändringar föreslås träda i kraft den 14 december 2008. I detta betänkande finns också två reservationer. Med dessa korta ord lämnar jag härmed över till debatt.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2008-05-14
Förslagspunkter: 11, Acklamationer: 8, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Internationellt förbud rörande klustervapen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2007/08:U229 yrkande 3, 2007/08:U314 yrkandena 1-4 och 2007/08:U361 yrkande 11.
    • Reservation 1 (s)
    • Reservation 2 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0108022
    m840013
    c21017
    fp24004
    kd19005
    v00193
    mp00145
    Totalt1481083459
    Ledamöternas röster
  2. Internationellt samarbete m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2007/08:U217 yrkande 1, 2007/08:U327 yrkande 2 och 2007/08:U361 yrkandena 9 och 10.
    • Reservation 3 (s, v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (s, v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0110020
    m840013
    c23006
    fp24004
    kd19005
    v01903
    mp01405
    Totalt150143056
    Ledamöternas röster
  3. Svenskt initiativ till en FN-konferens

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2007/08:Sf277 yrkande 2.
    • Reservation 4 (v, mp)
  4. Internationellt samarbete - EU

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2007/08:U23 yrkande 6, 2007/08:U333 yrkande 1 och 2007/08:U361 yrkande 13.
    • Reservation 5 (v, mp)
  5. Europeiska försvarsbyrån

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2007/08:U24 yrkande 7.
    • Reservation 6 (v, mp)
  6. Det svenska regelsystemet - ändringar och information

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2007/08:U23 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 7-9, 2007/08:U24 yrkande 5, 2007/08:U228, 2007/08:U255, 2007/08:U271 och 2007/08:U361 yrkande 12.
    • Reservation 7 (v, mp)
  7. Riktlinjer avseende krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2007/08:U230 yrkande 1.
    • Reservation 8 (mp)
    • Reservation 9 (v)
  8. Krigsmaterielhandel och mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2007/08:U24 yrkandena 1-3 och 6, 2007/08:U230 yrkandena 2-7, 2007/08:U248, 2007/08:U330 yrkande 2 och 2007/08:Sf277 yrkande 1.
    • Reservation 10 (v, mp)
  9. Krigsmaterielexport och folkrätt

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2006/07:U206 yrkandena 2-4, 2006/07:U227 yrkande 4, 2007/08:U23 yrkande 3, 2007/08:U24 yrkande 4 och 2007/08:U230 yrkandena 8 och 9.
    • Reservation 11 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 11 (v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1043023
    m830014
    c23006
    fp24004
    kd19005
    v01903
    mp01405
    Totalt25336060
    Ledamöternas röster
  10. Små och lätta vapen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2007/08:U217 yrkandena 2-5, 2007/08:U231 yrkandena 1 och 2 samt 2007/08:U361 yrkandena 7 och 8.
    • Reservation 12 (v, mp)
  11. Skrivelsen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen lägger skrivelse 2007/08:114 till handlingarna.