Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
Betänkande 2020/21:KU11
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 3 februari 2021
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Hela betänkandet
Beslut
Uttalanden med anledning av Justitieombudsmannens årsrapport (KU11)
Justitieombudsmannen, JO, har lämnat sin ämbetsberättelse till riksdagen, där man redogör för verksamheten under 2019/20. JO är en del av riksdagens kontrollmakt och granskar om myndigheter och tjänstemän följer lagar och andra författningar.
Konstitutionsutskottet gör några uttalanden med anledning av vad JO framfört. Enligt utskottet är det en mycket allvarlig brist om svenska myndigheter är osakliga och partiska när de utför offentliga förvaltningsuppgifter. Det är viktigt att myndigheter och kommuner följer offentlighetsprincipen, efterforskningsförbudet och respekterar den grundlagsskyddade meddelarfriheten. Utskottet framhåller vikten av en så kallad god förvaltningsrättslig standard, till exempel när det gäller dokumentation och att avgöra ärenden i rimlig tid. Myndigheter, kommuner och regioner ska följa de beslut som har fattats av en högre instans. De ska även ta sitt arbetsgivaransvar och bland annat ge kompetensutveckling till sina anställda.
Riksdagen lade med detta ämbetsberättelsen till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.
JO:s ämbetsberättelse omfattar verksamhetsåret 1 juli 2019-30 juni 2020. Under perioden registrerades 9 797 nya ärenden. Det är ökning med 645 ärenden jämfört med föregående verksamhetsår. Från mars 2020 märktes en påtaglig ökning av ärenden som framför allt rör kriminal-, hälso- och sjukvård. JO gjorde 6 framställningar till regeringen om lagändringar och lämnade 16 beslut för kännedom till Regeringskansliet, andra myndigheter eller riksdagen under verksamhetsåret.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
- Utskottets förslag till beslut
- Redogörelsen läggs till handlingarna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Från riksdagens organ
- Justitieombudsmännens ämbetsberättelseFramställning / redogörelse 2020/21:JO1
Beredning, Genomförd
Justering: 2021-01-28
Trycklov: 2021-01-29
Alla beredningar i utskottet
Uttalanden med anledning av Justitieombudsmannens årsrapport (KU11)
Justitieombudsmannen, JO, har lämnat sin ämbetsberättelse till riksdagen, där man redogör för verksamheten under 2019/20. JO är en del av riksdagens kontrollmakt och granskar om myndigheter och tjänstemän följer lagar och andra författningar.
Konstitutionsutskottet gör några uttalanden med anledning av vad JO framfört. Enligt utskottet är det en mycket allvarlig brist om svenska myndigheter är osakliga och partiska när de utför offentliga förvaltningsuppgifter. Det är viktigt att myndigheter och kommuner följer offentlighetsprincipen, efterforskningsförbudet och respekterar den grundlagsskyddade meddelarfriheten. Utskottet framhåller vikten av en så kallad god förvaltningsrättslig standard, till exempel när det gäller dokumentation och att avgöra ärenden i rimlig tid. Myndigheter, kommuner och regioner ska följa de beslut som har fattats av en högre instans. De ska även ta sitt arbetsgivaransvar och bland annat ge kompetensutveckling till sina anställda.
Utskottet föreslår att riksdagen med detta lägger ämbetsberättelsen till handlingarna, det vill säga avslutar ärendet.
JO:s ämbetsberättelse omfattar verksamhetsåret 1 juli 2019-30 juni 2020. Under perioden registrerades 9 797 nya ärenden. Det är ökning med 645 ärenden jämfört med föregående verksamhetsår. Från mars 2020 märktes en påtaglig ökning av ärenden som framför allt rör kriminal-, hälso- och sjukvård. JO gjorde 6 framställningar till regeringen om lagändringar och lämnade 16 beslut för kännedom till Regeringskansliet, andra myndigheter eller riksdagen under verksamhetsåret.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2021-02-03
Debatt om förslag 2020/21:KU11
Webb-tv: Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
Dokument från debatten
- Protokoll 2020/21:75 Onsdagen den 3 februariProtokoll 2020/21:75 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
- Onsdag den 3 februari 2021 (preliminär)Talarlista 2020/21:20210203
Protokoll från debatten
Anf. 1 Daniel Andersson (S)
Fru talman, ärade ledamöter, åhörare och riksdagens ombudsmän, som jag vet följer denna debatt och som i vanliga fall brukar vara med oss här i kammaren! På riksdagens bord ligger just nu justitieombudsmännens ämbetsberättelse, denna omfattande produkt som består av JO:s redogörelse för deras arbete, granskningar och bedömningar av en stor mängd anmälningar. Det är till stor nytta för Sverige att vi har denna ordning med Riksdagens ombudsmän, JO, som granskar och utövar tillsyn över den offentliga verksamheten. Det gynnar vårt land och våra medborgare.
Ämbetsberättelsen är en omfattande och omskakande läsning. Den vittnar om brister som finns i det offentligas verksamhet och som skapar stort lidande för enskilda medborgare. Den ger många exempel där det offentliga - kommuner, regioner och myndigheter - har brustit i sina uppgifter. Just därför är det så viktigt att detta ägnas både uppmärksamhet och eftertanke. Vad kan vi lära oss, och hur kan vi, det offentliga, göra saker bättre?
Fru talman! Den pandemi som vi levt med sedan början av förra året har påverkat vårt samhälle och dagliga liv på ett sätt som saknar motstycke i modern tid. Vissa grupper har löpt risk att drabbas särskilt hårt av såväl smittan som de extraordinära åtgärder myndigheterna vidtagit. JO:s uppdrag att främja rättssäkerheten och bevaka att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte kränks har blivit ännu viktigare under dessa förhållanden.
Som JO skriver hör frihetsberövade människor till de grupper som löpt särskild risk att drabbas av pandemins effekter. De har små möjligheter att själva påverka sin livssituation, är mycket beroende av respektive institutions hantering och bor ofta tätt med begränsade möjligheter till fysisk distansering. Det gäller till exempel intagna på Kriminalvårdens häkten och anstalter, i Migrationsverkets förvar eller i olika hem för tvångsvård inom socialtjänsten. I samband med ämbetsberättelsen har JO presenterat en särskild rapport om frihetsberövades situation under coronapandemin. Den är mycket angelägen, och jag utgår från att berörda myndigheter och institutioner studerar den noggrant.
Fru talman! Jag vill här i kammaren särskilt framhålla barnperspektivet. Vi vuxna bär ansvar för att barnens röster hörs. Dagens Nyheter rapporterade i höstas om hur barn till intagna förhindras att träffa sina föräldrar. En av dem var 10-åriga Lydia från Stockholm, som då inte hade fått träffa sin pappa på flera månader. Hon sa: "Jag saknar honom och tänker på honom varje dag. När han fyllde år fick han en muffin av en präst. Det gjorde mig glad." Hon är inte det enda barn som drabbats av att inte få träffa en förälder. JO har granskat detta, och i den särskilda rapporten finns skarpa uttalanden. Det är viktigt och bra. Som sagt utgår jag från att berörda myndigheter och institutioner studerar detta noga, inte minst för barnens skull.
Fru talman! Jag vill också i detta anförande lyfta fram vår viktiga tryck- och yttrandefrihetslagstiftning som vi har här i landet och våra regler kring offentlighet och sekretess. Offentlighetsprincipen är och förblir en hörnsten i vår demokrati.
JO Per Lennerbrant skriver i ämbetsberättelsen att JO flera gånger kritiserat Utrikesdepartementet för brister vid hanteringen av framställningar om utlämnande av allmänna handlingar. Detta är en fråga som konstitutionsutskottet har brottats med i flera år och under flera mandatperioder - oavsett politisk färg på regeringen, ska tilläggas. Intrycket är att det sitter i väggarna som ett organisatoriskt problem som varje ny utrikesminister får ärva.
Mot bakgrund av att UD återkommande och under flera år brustit i hanteringen av framställningar om att få ta del av allmänna handlingar fann JO Lennerbrants företrädare, JO Cecilia Renfors, att det var angeläget att följa upp det arbete som görs inom UD för att leva upp till tryckfrihetsförordningens bestämmelser om hanteringen av framställningar om att få ta del av allmänna handlingar. Av ämbetsberättelsen framgår det att UD har kommit in med en återrapportering där det redogjorts för vidtagna, pågående och planerade åtgärder för att förbättra hanteringen av framställningar om att få ta del av allmänna handlingar. Det är välkommet och angeläget. Vi kommer att fortsätta att hålla ett öga på detta.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag återigen tacka JO för årets ämbetsberättelse samt yrka bifall till KU:s förslag till beslut om att lägga redogörelsen till handlingarna.
Anf. 2 Lars Jilmstad (M)
Fru talman! Den föreliggande ämbetsberättelsen framkallar - som vanligt kanske jag ska säga - lite motstridiga känslor.
Å ena sidan framkallar den obehag. Hur kan det komma sig, är en reflektion som infinner sig, att tjänstemän i stat och kommun år efter år fortsätter att bryta mot lagar och regler, vilket i värsta fall kan resultera i direkta övergrepp mot medborgare? De har ju ändå utbildat sig, och de har också kunnat lära sig av tidigare JO-granskningar.
Å andra sidan känns alla de granskningar som ingår i ämbetsberättelsen väldigt tillfredsställande. Vi kan vara stolta över den svenska uppfinningen ombudsmän. Dessa vänder, tillsammans med sina medarbetare, på alla de stenar som behövs för att bistå och hjälpa enskilda.
Utskottet ser mycket allvarligt på påtalade brister vad gäller saklighet och opartiskhet i förvaltningsuppgifter. Utskottet understryker också betydelsen av att myndigheter och kommuner lever upp till offentlighetsprincipen och att meddelarfriheten och efterforskningsförbudet respekteras. Just denna typ av tillkortakommanden återkommer år efter år i JO:s ämbetsberättelse.
Även JO:s verksamhet har påverkats av den pandemi som redan under våren 2020 ledde till omställningar i JO:s arbetssätt. Uppdraget att värna rättssäkerheten fortsatte ändå att vara detsamma och blev ännu viktigare när vårt samhälle utsattes för de påfrestningar som pandemin medförde.
Antalet ärenden ökade relativt kraftigt. Det kan särskilt noteras att pandemin avsatt påtagliga avtryck när det gäller antal ärenden som rör kriminalvård och hälso- och sjukvård.
Det är värdefullt att JO med anledning av pandemin gjort en särskild rapport som handlar om de frihetsberövades situation. Det hörde vi om alldeles nyss. Den vittnar om att vissa åtgärder varit förhastade eller rent av felaktiga. Bland annat har de frihetsberövades möjligheter att ha kontakter med anhöriga eller att få besök av de närmaste försvårats mer än vad som många gånger har varit nödvändigt. Beläggningssituationen på våra kriminalvårdsanstalter har också ibland lett till att intagna fått dela på celler, med de risker för smittspridning som detta kan medföra.
Fem granskade ärenden som gäller Kronofogdemyndigheten visar att handläggningstiderna av vissa ärenden under nästan ett års tid varit oacceptabelt långa. Precis som i en del andra fall hos olika myndigheter under årens lopp har detta berott på svårigheter kring introduktionen av ett nytt it-system.
Av ämbetsberättelsen framgår att JO väckt åtal mot två domare vid samma tingsrätt för tjänstefel, när tre tvistemål blivit liggande utan åtgärder under flera år. Intressant är att den ena domaren fälldes därför att han brustit i sin roll som chef.
Kriminalvården ådrar sig allvarlig kritik för ett förhållande som gäller isoleringen av intagna i häkten. Detta har medfört internationell kritik under decennier och har återkommande uppmärksammats av JO. Isolering från andra människor medför risk för såväl psykisk som fysisk ohälsa, skriver JO, och menar att det ytterst kan utgöra ett brott mot det folkrättsliga regelverket om förbud mot tortyr. Kritiken handlar både om att myndigheten inte kommit längre i arbetet med isoleringsbrytande åtgärder och om att många de häktade som hade rätt att vistas i gemensamhet ändå kom att i praktiken vara isolerade. JO är också kritisk till att det inte finns någon statistik som visar hur många som hålls avskilda respektive i gemensamhet i våra häkten. JO har hos regeringen begärt en översyn av häkteslagen.
Frågor om långsam handläggning återkommer ofta hos alla de fyra ombudsmännen. Det finns till exempel två helt okomplicerade ärenden om felparkeringsavgift som det tog omkring två år för Polismyndigheten att handlägga, vilket naturligtvis strider mot förvaltningslagens krav på att ärenden ska handläggas så skyndsamt som möjligt.
Fru talman! Avslutningsvis ska sägas att JO har en hel del att säga om vikten av utbildning och av kompetensutveckling hos anställda i stat och kommuner. Det trycker också utskottet på och påpekar att myndigheter, kommuner och regioner har ett ansvar för att anställda ges den kompetensutveckling och det stöd i övrigt som kan behövas för att utföra sina arbetsuppgifter på ett alltigenom korrekt sätt.
Med detta, fru talman, yrkar jag på att JO:s ämbetsberättelse för 2019-2020 läggs till handlingarna.
Anf. 3 Mikael Strandman (SD)
Fru talman! Ämbetsberättelsen från justitieombudsmännen har naturligtvis präglats av coronapandemin och den omställning som myndigheten liksom samhället i övrigt behövt göra.
De nya rutiner och arbetsformer som infördes fungerade i huvudsak väl. Uppdraget att värna rättssäkerheten har varit oförändrat men bedömdes kunna vara särskilt viktigt nu när samhället utsattes för påfrestningar. Under våren 2020 beslutade ombudsmännen att inom sina respektive ansvarsområden granska vissa myndigheter där människor kan hållas frihetsberövade för att undersöka vilka konsekvenser utbrottet av covid-19 har fått för de intagna.
Ombudsmännen konstaterade vidare att särskild uppmärksamhet även i övrigt behövde ägnas åt pandemins inverkan på den offentliga verksamheten och enskildas situation i förhållande till myndigheterna. Antalet nyregistrerade ärenden har ökat stadigt under de senare åren, och förra året var det fråga om en relativt kraftig ökning, varav en del kan härledas till pandemin.
De områden som ökade mest i absoluta tal under året var ärenden som rörde kriminalvård, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Det var en påtaglig ökning av antal ärenden rörande framför allt kriminalvård och hälso och sjukvård från och med mars månad 2020, där cirka 330 nya klagomålsärenden bedömdes relaterade till coronapandemin.
Det totala antalet nyregistrerade inspektionsärenden minskade. Pandemin medförde ändrade förutsättningar för planering och genomförande av inspektioner, särskilt inom Opcat-verksamheten. Nya inspektionsmetoder användes där det var möjligt och lämpligt. Antalet initiativärenden sjönk, medan antalet lagstiftningsremisser ökade.
Under verksamhetsåret avslutades närmare 9 400 klagomålsärenden, vilket är cirka 400 fler än föregående år. Därtill kommer initiativ- och inspektionsärenden. Trots att fler ärenden avgjordes än under tidigare år ökade den utgående balansen jämfört med föregående år, bland annat på grund av den ökade tillströmningen.
Jag tänker ta upp några ärenden i den tjocka lunta som kallas JO:s ämbetsberättelse och som verkar utmärkande för en del generella problem i Myndighetssverige.
Det första jag tänker ta upp är Kriminalvården, som många har varit inne på. Vi vet alla att Kriminalvården i dag har en pressad situation. Vi har en stor befolkningsökning och en eskalerande brottslighet. Vi har också en diskurs hos allmänheten att vi vill låsa in fler våldsverkare. Allt detta har lett till, som många har varit inne på, överbeläggningar och olika typer av problem som uppstår med det.
Det är ett generellt infrastrukturproblem för svensk kriminalvård med brist på bra lokaler, och det finns även till viss del personalbrist. Sverige har ådragit sig internationell kritik under många år för just häkten där häktade tvingas sitta isolerade under långa stunder. Det gäller både sådana med restriktioner och sådana utan restriktioner.
Det är inte av illvillighet som Kriminalvården gör detta. Det finns inte tillräckligt många lokaler med gemensamhetsutrymmen där de häktade kan få sin sociala samvaro tillgodosedd. Det är även en kraftig överbeläggning av intagna på våra anstalter.
Det har kritiserats av JO tidigare. Problemet är alla medvetna om. Till syvende och sist är det ändå en politisk fråga. Myndigheter måste få de resurser som krävs för att kunna upprätthålla den lagstiftning vi har för de intagna. De ska inte tvingas sitta isolerade eller tvingas trängas i celler. Man får hoppas att vi på sikt kommer till rätta med det och bygger ut tillräckligt med häkten och kriminalvårdsanstalter och även kan ombesörja personalförsörjningen så att det fungerar.
Det andra jag tänkte ta upp är Kronofogdemyndigheten. Det är ett principiellt viktigt fall. Precis som föregående talare var inne på var det många enskilda som kom in med klagomål om långa handläggningstider då de skulle ansöka om betalningsföreläggande. Hösten 2018 hade Kronofogdemyndigheten börjat att implementera ett nytt it-system. Som ofta när man gör det tar det längre tid än beräknat. Det myndigheten då gjorde för att få en genomströmning av ärenden var att prioritera de stora inkassobolagen och deras inskickade digitala filer. De kunde nämligen avläsas maskinellt, och det gick mycket fortare.
Detta blev till nackdel för de enskildas ärenden. De enskildas ärenden var riktiga, med fullgoda uppgifter och allting korrekt ifyllt. Men det var gjort antingen via en blankett eller via myndighetens e-tjänst. Det var alltså inget fel på ansökningarna, men de tog längre tid genom systemet. Det krävdes en viss manuell procedur för att få igenom dem. Då prioriterade myndigheten de stora, digitala filerna från inkassobolagen.
För detta har myndigheten fått allvarlig kritik från JO. I regeringsformen 1 kap. 9 § står det uttryckligen att alla ska behandlas lika av en myndighet, oavsett om det är en enskild person eller ett stort företag. Detta är en principiellt viktig fråga, och JO uttalar här allvarlig kritik. Det är ett väldigt bra ställningstagande, och det gäller alla myndigheter i Sverige. Skulle det vara så att en myndighet börjar prioritera stora företag bara därför att det går fortare är vi ute på en farlig väg och kan erodera allmänhetens förtroende för myndigheterna. Det är en central förvaltningsrättslig princip i Sverige i dag att alla är lika inför myndigheterna.
Det sista exemplet jag tänkte ta upp ur denna lunta är ett annat intressant fall av en typ som är ganska frekvent i dag. I det här specifika fallet var det en polispatrull i Malmö som på natten hade stoppat en bil som bröt mot flera trafikregler. I bilen befann sig flera män som svarade undvikande på frågor, verkade nervösa och även var lite konfrontatoriska. Situationen eskalerade, och poliserna beslöt då att göra en kroppsvisitation, något de för sin egen säkerhet har lagstöd för.
De beslöt dock även att göra en efterföljande husrannsakan i fordonet. Även detta har de visst lagstöd för, men lagstiftningen kring detta är som JO påpekar ganska luddig och inkonsekvent. I polislagen står det nämligen att polisen under vissa förutsättningar får göra detta, och så hänvisar polislagen till brottsbalken. Men den lagtext i brottsbalken som det hänvisas till gäller inte exakt samma situation som texten i polislagen.
I brottsbalken är de föremål som kan förväntas komma att användas i brottsligt syfte redan noterade av polisen. Om exempelvis två fotbollssupporterklubbar håller på att ryka ihop får polisen innan det sker plocka av dem basebollträn, järnrör eller vad det nu är. Vid en husrannsakan i ett fordon vet man däremot inte på förhand om man kommer att hitta de här föremålen. JO påpekar att det är en inkonsekvent lagstiftning att hänvisa från polislagen till brottsbalken när det inte handlar om samma situation.
För detta kritiserades polisen. Men JO gjorde samtidigt ett medskick, med hänvisning till sin initiativrätt, om att denna lagstiftning måste ses över. Det ligger i samhällets intresse att stävja de här våldsamma uppgörelserna med kalasjnikovar, knivar och sådant, och polisen måste när det verkligen finns fog för det kunna göra en sådan här husrannsakan i ett fordon. Samtidigt måste man naturligtvis väga det mot den personliga integriteten.
I Danmark har man löst det med visitationszoner i vissa utanförskapsområden där polisen har den här rättigheten. I Sverige har vi dock en ganska luddig lagstiftning om detta. Eftersom vi verkar få mer och mer av den här typen av fall är det bra att detta ses över.
Med detta sagt tänkte jag avsluta mitt anförande med att tacka för JO:s arbete under året. Jag yrkar i enlighet med utskottets förslag på att JO:s ämbetsberättelse läggs till handlingarna.
Anf. 4 Linda Modig (C)
Fru talman! I dag ägnas KU:s debatter här i plenisalen åt frågor om rättsstatlighet - rättsstatlighet i Sverige och rättsstatlighet i Europeiska unionen.
För mig är frågan om rättsstatlighet nära förknippad med frågan om två andra storheter, nämligen demokrati och mänskliga rättigheter. De förutsätter varandra, och när den ena saknas är de andra inte särskilt mycket värda när det kommer till kritan. Det är nämligen just när det kommer till kritan, när det blir skarpt läge, som rättsstatligheten, demokratin och de mänskliga rättigheterna är den avgörande måttstocken för om en stat ska betraktas som en demokrati, som en autokrati eller som något annat slags icke-demokratisk auktoritär stat. En stats respekt för rättsstatlighet, demokrati och mänskliga rättigheter är det som sållar agnarna från vetet.
Fru talman! I Sverige har vi ett antal väktare av statens och den offentliga maktutövningens efterlevnad av grundlagar och annan lagstiftning. Denna konstitutionella ryggrad främjar, upprätthåller och garanterar ytterst medborgarna vissa grundläggande friheter och rättigheter. Vi har institutioner som Lagrådet, fria och oberoende domstolar och Riksdagens ombudsmän med justitieombudsmännen, vars ämbetsberättelse nu är ämnet för vår debatt. Vi har Justitiekanslern. Snart har vi, om en majoritet i Sveriges riksdag så önskar, också ett institut för mänskliga rättigheter.
Vi har fria och oberoende medier som vi helt eller delvis stöder med offentlig finansiering, eftersom vi tycker att grunden för ett fritt och demokratiskt samhälle är en fri åsiktsbildning med yttrandefrihet och pressfrihet. En majoritet i Sveriges riksdag tycker att en oberoende och allsidig nyhetsbevakning i hela landet är en förutsättning för att medborgarna ska kunna hålla sig informerade och bilda sig en egen uppfattning om tingens tillstånd.
Vi har ett levande civilsamhälle med aktörer som Advokatsamfundet, människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Amnesty, Reportrar utan gränser och andra som gör enorma insatser för att främja och bevaka att mänskliga rättigheter i Sverige, i Europa och i världen respekteras.
Den här infrastrukturen, ärade fru talman, är ovärderlig och oersättlig för att hålla demokratin, rättsstatligheten och de mänskliga rättigheterna levande och vitala.
Fru talman! JO-ämbetet är viktigt för alla oss som visats och lever i Sverige. JO står upp för människors lika rätt och värde och grundläggande fri- och rättigheter närhelst dessa förminskas eller inte tas till vara - när man inte får beslut i rätt tid, när man inte får ut allmänna handlingar, när myndigheter fattar beslut utan att ha lagstöd för det.
Jag har i de två föregående motsvarande debatterna och i KU:s tre utfrågningar med JO-ämbetet under den här mandatperioden lyft upp åtskilliga exempel på detta. I år tänkte jag därför fokusera på en grupp för vilken JO kanske är ännu viktigare än för oss andra.
När opinionsvindarna blåser, fru talman, och pendeln svänger är det tufft för många av oss politiker att stå kvar och hålla fast vid det som är rätt och riktigt även när det inte är särskilt populärt. Ett sådant område är kriminalvården. Vem vinner val på att värna och försvara kriminellas, förvarstagnas eller häktades rättigheter? Har de inte sig själva att skylla för att de sitter där? Har de inte förverkat sina rättigheter när de genom sina handlingar har skadat andra människor? Vore det inte rent av lika bra att låsa in dem och kanske inte kasta bort nyckeln men åtminstone sätta dem på en öde ö i Öresund eller utanför landets gränser?
Vem eller vilket parti vill riskera att uppfattas som den politiska kraft som daltar med brottslingarna och buset när den överordnade politiska målbilden snarast är en kapplöpning om vem som egentligen är tuffast mot kriminaliteten eller som åtminstone framstår som tuffast eller mest trovärdig när kraven på tuffare tag duggar tätt?
Fru talman! I dagens kriminalpolitiska debatt är det ett högt tonläge, och heta känslor svallar när vi politiker flexar våra muskler i kampen om vem som har de tuffaste åtgärderna mot brottsligheten. Men när vissa av oss tiger eller duckar i opinionsvinden lyser JO som en fyrbåk i mörkret för alla dem som sitter i landets överfulla fängelser, förvar och häkten.
År efter år fortsätter JO att uppmärksamma förhållandena för dem som är frihetsberövade och intagna. År efter år fortsätter de klagomål som kommer från enskilda i kriminalvården att vara en av de största ärendegrupperna som JO tittar på.
Det handlar om frihetsberövade som inte får sina rättigheter tillgodosedda i olika avseenden - människor som utsätts för en av de mest nedbrytande behandlingar mänskligheten känner till, nämligen isolering. Det handlar om människor som inte får göra det som de flesta av oss tänker är självklart att göra som att läsa tidningar, titta på tv eller ringa våra anhöriga. För landets frihetsberövade som nekas dessa så kallade förmåner finns det ingenstans inom Kriminalvården att vända sig. Det finns inget tillsynsorgan, och många beslut och restriktioner går helt enkelt inte att överklaga.
Men JO finns, och till JO vänder sig dessa intagna. Inte sällan får de rätt och upprättelse genom JO. Många av de ärenden som JO genom årens lopp har kritiserat har rört just Kriminalvården och myndighetens hantering av ingripande restriktioner och frånvaron av isoleringsbrytande åtgärder.
Förra årets ämbetsberättelse utgör inget undantag. För mig som nu tjänstgjort i KU halva mandatperioden och har förmånen att för tredje gången få behandla JO:s ämbetsberättelse står det klart att rättssäkerheten i kriminalvården fortfarande inte är tillräckligt bra. Den lämnar mycket övrigt att önska, och här krävs politiska åtgärder.
Det handlar inte om att dalta med brottslingar. Det handlar om att upprätthålla allas likhet inför lagen. I ett civiliserat och demokratiskt samhälle har vi lagar och regler för hur vi behandlar våra medborgare även när de begått brott. Den enskildes rätt och värde gäller alla och alltid, även när man är frihetsberövad.
Fru talman! Vi lever i en tid när antalet demokratier i världen blir färre, inte fler. Vi lever i en tid när rättsstatligheten ifrågasätts, när politisk opposition i Ryssland, Belarus och Hongkong frihetsberövas, torteras och till och med döms och fängslas i politiska rättegångar och när respekten för mänskliga rättigheter vacklar inte bara i världen eller i EU utan tyvärr också i Sverige när det gäller de frihetsberövades situation.
Alla goda ting är tre - så även när det gäller rättsstatlighet, demokrati och mänskliga rättigheter. JO-ämbetet är en av de viktigaste garanterna för att dessa respekteras.
Fru talman! Jag yrkar enligt konstitutionsutskottets förslag på att berättelsen läggs till handlingarna.
Anf. 5 Camilla Hansén (MP)
Fru talman! Jag brukar säga att jag stolt företräder riksdagens minsta parti. Det innebär också att jag alltid kommer sist i debatter. Ibland är det mer utmanande än annars, och det krävs ett visst mått av mod att följa upp Linda Modigs och mina andra kollegors inlägg. Jag tackar föregående talare för deras fina inlägg och ska nu försöka samla ihop det här lite grann.
För vissa medarbetare på våra myndigheter i det offentliga Sverige är JO:s ämbetsmannaberättelse en av de fortbildningar man kan ta del av när det gäller förvaltningsrätt. Det kanske också är den enda, för ofta får man prioritera fortbildningen till det som gäller själva sakfrågan som man jobbar med och kanske inte just det rättsliga området.
Det här är en extremt lärorik handling, och den ger både djup och bredd. Man får se hur principiella frågor hanteras i andra myndigheter än där man jobbar själv.
Hela ärendet har redogjorts för tidigare, och KU har också haft en offentlig hearing där justitieombudsmannen redogjorde för sina bedömningar och vi i utskottet fick möjlighet att ställa frågor.
Våra myndigheter och alla som jobbar där ska arbeta utifrån den statliga värdegrunden. Den går igen även om man inte jobbar i staten. Det handlar om demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service. Jag tror att föregående talare har berört precis alla de aspekterna.
Det här innebär att man ska respektera demokratiskt fattade beslut, att alla de beslut som man själv är inblandad i ska följa lagen, att handläggningen och utförandet ska vara sakligt och opartiskt och att man ska respektera grundlagarnas fri- och rättigheter. Man ska alltid visa respekt för varandra och de människor man möter i tjänsten. Som om inte detta vore nog det ske snabbt och effektivt - och gärna billigt också, för vi vill ju vara varsamma med skattepengarna.
Man förstår att det är ett stort uppdrag i offentlig förvaltning, och det finns höga förväntningar. De höga förväntningarna ska infrias oberoende av vem man möter, som vi har hört i exemplen tidigare.
En viktig värdering för mig och Miljöpartiet är att systemen, det offentliga, är till för medborgaren. Den enskilda medborgaren som söker hjälp och stöd ska få det. Det är inte vad som är enklast eller bekvämast för myndigheten som är rättesnöret, utan rätt hjälp, rätt stöd och trygghet till den som på något sätt är i kontakt med det offentliga är det viktiga.
Vi kanske inte är vårt bästa jag alla gånger. Det kanske kan vara så att vi är de som har begått brott. Vi kan ha gjort hemska saker mot andra människor och vara berusade eller drogpåverkade. Man kan vara osäker på hur man ska ta sig och sin familj till ett säkert land. Det är till myndigheterna man vänder sig med oro för barn som far illa. Alla de här situationerna påverkas, som några har framhållit, av den pandemi som vi är i.
Jag ställde en fråga om detta på vår hearing. Svaret är att man har försökt vidta snabba åtgärder. Det har inte blivit rätt alla gånger, men kontinuerligt har man försökt justera så att det ska bli rätt. Vi ser också från exemplen i ämbetsberättelsen att det ibland har tagit för lång tid och att man ibland kanske inte riktigt ser var gränserna borde gå. Men det är en pressande situation som vi är i och har varit i under snart ett års tid.
Ett särskilt ärende som jag tänker på rör en person vars sjukpenning drogs in utan att Försäkringskassan tog reda på hur utredningen skulle kunna göras på ett sätt som möjliggjorde för personen att delta i den. Det dokumenterades inte att eller varför man inte tillmötesgick personens behov. Sedan drog man in sjukpenningen. När man väl gjorde det brast det i motiveringen för besluten.
Just det här upplever jag är ett exempel på när myndighetens kvarnar mal på och det inte är den enskilda människans behov av stöd som är vägledande. Det här har lett till allvarlig kritik från JO.
I det här ärendet lyfts fördelen med granskningar fram ganska tydligt. Det är hårt att bli granskad, men det ger faktiskt också någonting. Försäkringskassan beskriver nu hur man kommer att utbilda mer när det gäller till exempel alternativa mötesformer som gör det lättare för människor att delta. Man ska även se till att beslutsrutiner som man har kring beslutsmotiveringar faktiskt är kända och används.
Med anledning av det här frågade jag på hearingen då vi träffade justitieombudsmännen hur man upplever att besluten tas emot. Svaret var huvudsakligen positivt - de möter en vilja att bli bättre. Ibland är man kanske inte medveten om vilka fel som görs, och ibland kanske man inte riktigt tycker som JO, men det sätter ändå igång utvecklingsarbeten. Det tror jag är väldigt viktigt.
Det här är också en fråga som JO jobbar med, alltså att myndighetens beslut ska få mer genomslag.
Justitieombudsmän-nens ämbetsberättelse
Jag tycker att detta är viktigt och vill gärna lyfta fram det som utskottet lyfter fram om att det offentliga som arbetsgivare har ansvar för att medarbetarna har goda kunskaper om de här frågorna. Både jag och utskottet vill framhålla vikten av den statliga värdegrunden.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 18.)
2020 års rapport om rättsstatsprincipen
Beslut, Genomförd
Beslut 2020/21:20210203KU11
Webb-tv: Beslut
Protokoll med beslut
- Protokoll 2020/21:75 Onsdagen den 3 februariProtokoll 2020/21:75 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger redogörelse 2020/21:JO1 till handlingarna.