Granskning av regeringens handläggning av vissa avvisningsärenden m.m.
Betänkande 2005/06:KU2
- 1, Förslag
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 9 november 2005
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Hela betänkandet
Beslut
Sverige borde inte ha godtagit Egyptens tortyrgaranti (KU2)
Sverige borde inte ha godtagit Egyptens garanti mot tortyr och annan illabehandling. Garantin borde därmed inte ha lett till avvisningarna av två egyptiska medborgare i december 2001. Det anser konstitutionsutskottet efter att ha granskat ärendet. Bristen på planering av hur garantin skulle följas upp återspeglas enligt KU i att den faktiska uppföljningen brustit. KU betonar att det är angeläget att Sverige lämnar ett fullgott underlag och på andra sätt samarbetar med FN:s kommitté mot tortyr. FN:s kommitté mot tortyr konstaterade i maj 2005 att Sverige brutit mot tortyrkonventionen. Däremot riktar KU ingen kritik mot regeringen i fallet med den fängslade svensken på Guantánamobasen. Riksdagen delar KU:s uppfattning.
- Utskottets förslag till beslut
- Utskottet anmäler enligt 12 kap. 2 § regeringsformen resultatet av granskningen för riksdagen.
- Riksdagens beslut
- Anmälan läggs till handlingarna
Ärendets gång
Förslag
Information kommer
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2005-09-28
Justering: 2005-09-21
Trycklov till Gotab och webb: 2005-10-31
Trycklov: 2005-10-31
Trycklov: 2005-11-01
Justering: 2005-09-21
Trycklov till Gotab och webb: 2005-10-31
Trycklov: 2005-10-31
Trycklov: 2005-11-01
Betänkande 2005/06:KU2
Alla beredningar i utskottet
2005-05-31, 2005-06-02, 2005-06-07, 2005-06-14, 2005-09-08, 2005-09-15, 2005-09-28
Sverige borde inte ha godtagit Egyptens tortyrgaranti (KU2)
Sverige borde inte ha godtagit Egyptens garanti mot tortyr och annan illabehandling. Garantin borde därmed inte ha lett till avvisningarna av två egyptiska medborgare i december 2001. Det anser konstitutionsutskottet efter att ha granskat ärendet. Bristen på planering av hur garantin skulle följas upp återspeglas enligt KU i att den faktiska uppföljningen brustit. KU betonar att det är angeläget att Sverige lämnar ett fullgott underlag och på andra sätt samarbetar med FN:s kommitté mot tortyr. FN:s kommitté mot tortyr konstaterade i maj 2005 att Sverige brutit mot tortyrkonventionen. Däremot riktar KU ingen kritik mot regeringen i fallet med den fängslade svensken på Guantánamobasen.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2005-11-09
Debatt om förslag 2005/06:KU2
Webb-tv: Granskning av regeringens handläggning av vissa avvisningsärenden m.m.
Dokument från debatten
- 2005-11-09Protokoll 2005/06:26
Protokoll från debatten
Anf. 72 Göran Lennmarker (M)
Herr talman! Nu ska vi behandla ett ärende som är ett resultat av konstitutionsutskottets granskningsuppgifter. Det är en särskilt reglerad del av konstitutionsutskottets arbete som innebär att vi granskar statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Det är en konstitutionell granskning. Det är inte egentligen en politisk granskning utan en konstitutionell granskning - men utförd av politiker. Det är angeläget att säga det, för ibland uppstår det missförstånd. Vissa tror kanske att man gör en rent politisk granskning. I praktiken innebär det att man kan tycka att ett beslut, en åtgärd som regeringen har vidtagit, som man sympatiserar med till det politiska innehållet, ändå kan prickas för att regeringen har gjort på fel sätt. Det kan också vara tvärtom. Ett beslut som man tycker illa om men som ändå har genomförts på ett korrekt sätt kan man inte pricka i KU.
Det här ärendet handlar om avvisning av två egyptier. Det skedde i december 2001, för nästan fyra år sedan. Först, innan jag kommenterar själva KU:s betänkande, vill jag säga att terrorism måste bekämpas. Det är en del i att hävda rättssamhället att bekämpa terrorism. Om människor utsätts för våld, dödas, lemlästas, skadas, är det ett brott mot rättssamhällets principer. Därför är själva terroristbekämpningen en del av rättssamhället. All terrorism är förbjuden. Man får inte använda terrorism ens för ett gott syfte. Även om man har ett syfte som det går att sympatisera med är själva terrorismen förbjuden som handlingslinje.
Dessutom vill jag säga att om nu terroristbekämpning är en del av att hävda rättssamhället måste ju också själva terroristbekämpningen ske inom de ramar som rättssamhället uppställer. Det har ju varit utgångspunkten för konstitutionsutskottets granskning i denna del, att vi just följer de principer, de lagar och regler, som rättssamhället bygger på.
Vad säger då konstitutionsutskottet när man granskar avvisningen av dessa två terrormisstänkta egyptier i december 2001? Ja, i själva grundfrågan, om de misstankar som riktas mot de två männen, gör inte KU någon bedömning. Däremot konstaterar vi att beviskrav som gäller avvisning inte är desamma som för fällande dom i brottmål
Sedan kommer utskottet till fem mycket tydliga slutsatser i det här ärendet, och jag tänkte här mycket kort redovisa de slutsatserna.
Den första punkten gäller frågan om den icke-tortyrgaranti som den svenska regeringen ansåg sig ha fått från den egyptiska regeringen. Här kommer konstitutionsutskottet med mycket tydliga påpekanden. Ett är att det inte fanns någon plan för uppföljning av denna garanti. Dessutom säger vi att vi saknar möjlighet att bedöma om de här två männen faktiskt har utsatts för tortyr eller konventionsstridande behandling. Vi säger att mycket tyder på att så har skett, men vi saknar som utskott kompetens att avgöra om det faktiskt har skett. Vår slutsats är dock mycket tydlig i denna del. Vi säger att oavsett om tortyr har förekommit eller inte så borde garantin inte ha godtagits och lett till att avvisningen verkställdes. Det är den centrala slutsats som konstitutionsutskottet drar i denna del.
Den andra punkten vi granskat gäller händelserna på Bromma flygplats kvällen den 18 december 2001. Det som gäller Säpos, Säkerhetspolisens, roll i detta har redan granskats av riksdagens justitieombudsman. Det är inte KU:s sak att granska myndigheter, men vi noterar att JO har framfört skarp kritik av detta. Även Säpo har, när man har uppträtt inför konstitutionsutskottet, faktiskt instämt i denna kritik: Så får det inte gå till.
Men vår uppgift har varit att granska regeringens roll i detta. Vi har inte kunnat nå fullständig klarhet om regeringens roll i detta. Ett skäl till detta är naturligtvis att för frågan ansvarigt statsråd inte längre finns bland oss - Anna Lindh är död. Ett annat är att det inte har funnits tillfredsställande former för hur man har dokumenterat vad som faktiskt skett. Här är också KU kritiskt och säger att myndighetsutövning mot enskild tydligt måste dokumenteras. Det får inte råda oklarhet i hur man utför myndighetsutövning inom Regeringskansliet.
Den tredje punkten gäller sedan frågan om överklagande av beslutet. Omedelbar verkställighet var möjlig enligt den lagstiftning som gällde vid det tillfället. Det är inte så när den nya lagstiftningen träder i kraft. Vi konstaterar också att regeringens sätt att underrätta om verkställigheten genom rekommenderat brev var korrekt med den lagstiftning som gällde, även om vi påpekar att man därutöver kunde ha informerat på ett snabbare sätt. Man kunde ju faktiskt ha ringt eller på annat sätt gjort beslutet känt för de avvisade eller deras ombud även om man följde det korrekta sättet att skicka det i rekommenderat brev.
Den fjärde punkten gäller uppföljning av garantin. Vi konstaterar att det inte står i överensstämmelse med FN:s speciella tortyrrapportörs riktlinjer och ej heller med den praxis som Röda Korset har. Vi konstaterar också att bristen på uppföljning i grunden bygger på brist på planering i förväg av hur uppföljningen skulle ske. Det är den fjärde punkten där vi har en tydlig kritik av vad som har skett.
Den femte punkten, slutligen, gäller relationerna till FN:s tortyrkommitté. Sverige har ju kritiserats av denna för att inte tortyrkommittén har fått den information som har funnits och därmed inte har givits ett fullgott bedömningsunderlag.
Vi konstaterar att Sverige inte bör kunna utsätta sig för kritik från FN:s tortyrkommitté. Det är viktigt att Sverige, som ju driver frågor om att bekämpa tortyr, inte själv utsätter sig för kritik i detta avseende.
Herr talman! När det gäller granskningen av avvisningen av de två egyptierna den 18 december 2001 gör konstitutionsutskottet en noggrann, tydlig och i sina slutsatser mycket bestämd genomgång av vad som har skett, och i de fem punkterna har vi tydligt beskrivit vår ståndpunkt när det gäller vad som skedde och vad som borde ha skett.
Slutligen, herr talman, har vi den andra frågan i det här betänkandet, nämligen hur den svenska regeringen agerat när det gäller den svenske medborgare som var fången på Guantánamobasen på Kuba. Där konstaterar utskottet, till skillnad från i Egyptienärendet, att regeringen gjort vad som varit möjligt för att tillgodose den fängslade svenskens rätt. I det avseendet riktar vi ingen kritik mot regeringen.
Anf. 73 Pär Axel Sahlberg (S)
Herr talman! KU har åter granskat utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna. Under mellantiden har också JO granskat Säkerhetspolisens ansvar för händelseförloppet. När vi nu kommer tillbaka till de här frågorna gör vi det i ett särskilt betänkande tillsammans med frågan om den av amerikanarna fängslade fången i Guantánamo, och hela Guantánamoprocessen kan därmed också sägas vara berörd.
Jag tycker att det här är en svår fråga. Det gäller inte så mycket frågan om vad regeringen gjort eller inte gjort. Där har KU flyttat fram positionerna och på ett tydligt sätt redovisat de principer som borde gälla men också behållit en viss ödmjuk respekt inför just frågans svårighetsgrad, och så har också hela granskningen sett ut och gått till. Jag hoppas att vi även fortsatt, till exempel i den här debatten, kan ha det här ganska ödmjuka förhållningssättet till en svår fråga.
Den svåra frågan består naturligtvis dels av att det statsråd som vi ytterst här granskar inte längre är i livet. Det gör att bara av den förfärliga anledningen kan inte sista ordet sägas.
Men svårigheten består kanske framför allt i det som Göran Lennmarker var inne på, nämligen det konfliktområde som vi rör oss med när det gäller terrorfrågan: världens säkerhet i konflikt med den öppenhet som vi alla värderar och den frihet och det skydd för individen som är viktiga i det moderna samhället. Det är just med tanke på den här konflikten som det känns så angeläget att vi ofta och återkommande för resonemang om hur det här ska göras, vad som är rimligt, vad vi kan acceptera och vad som inte accepteras - såväl av dem som agerar för ett mer eller mindre gott syfte som av dem som har att värna de rättsstatliga principerna.
Möjligen är det inte någon auktoritet i frågan, men visst är det väl så att den avslutade tv-serien Kommissionen har nalkats de här frågorna på ett mycket intressant sätt? Jag har bara delvis kunnat följa den, men jag har ändå sett så pass mycket att jag känt igen just frågeställningarna om de värdefulla fri- och rättigheter som vi vill skydda inom ramen för det moderna samhälle som lever efter rättssäkra principer, och hur de också möter sitt motstånd i dem som hotar vår samhällsordning och vår samhällsbild.
Inte heller den frågan är enkel att hantera. När en konflikt har nått sin lösning, som i apartheidsystemets Sydafrika, är det i dag ganska rimligt och möjligt att hylla dem som under tiden för konflikten stämplades som terrorister. Nelson Mandela, som kanske i dag framstår som en av vår tids största statsmän, var ju under en tid av kampen för ANC ledare för det som kallades för Nationens spjut. De aktioner som denna organisation vidtog skulle utan tvekan falla inom ramen för det som vi i dag talar om som terror.
Det här gör att vi ska nalkas och diskutera de här frågorna med stor ödmjukhet och försiktighet. Jag tror att det är lika farligt - serien Kommissionen i tv redovisade detta så väl - med den förenklade
hard line
där man tror på hårda tag som att vara naiv i förhållande till dem som har onda avsikter.
Kanhända får vi på ett annat sätt en illustration i dagens uppror och oro i Frankrike, där förstäderna brinner under natten. Hur ska detta hanteras? Jag skulle vilja se att vi också tar in de nu aktuella frågorna i den stora och viktiga debatten.
Göran Lennmarker har varit inne på de sex områden som vi särskilt kommenterar i vårt betänkande. Jag nöjer mig därför med att säga några ord kring två av dem. Det första gäller den så kallade garantin, de diplomatiska försäkringarna, i fråga om vad Egypten avsåg när de begärde egyptierna utlämnade. Det är en svår och grannlaga fråga. Den rymmer frågan om hur bevisföringen och transparensen ser ut i de anklagelser som riktas mot enskilda människor.
I den mera storskaliga bilden handlar den om hur nationalstater och hela världssamfundet kan välja att samarbeta i sådana här frågor. Jag tror att vi kan vara ganska överens om att även om det finns skäl att diskutera terrorns grundläggande orsaker är vi klara över att det bara är inom ett rättssäkert och stabilt system bland nationalstaterna som vi till slut kan bekämpa dessa hot mot det moderna samhället.
Det innebär inte att jag därmed ansluter mig till linjen av hårda tag. Vi har i dag avskräckande exempel på de förenklingar som tvingas fram. Vi har fallet med Guantánamofängelset. Just nu har vi också anklagelser mot amerikanerna och CIA för att ha eventuella fängelser i Östeuropa, där man utanför rättssystemet försöker hantera problem som man annars inte kan hantera.
Hur skulle Sverige ha förhållit sig när Egypten begärde de två männen utvisade? Jag menar att det finns anledning att säga, som vi gör i KU, att vi inte lättvindigt ska skapa nya system för hur en sådan garanti kan utformas, men vi ska heller inte påstå att vi löser problemet om vi inte tillsammans i världssamfundet och gemensamt mellan nationalstaterna arbetar för hur vi hanterar dessa frågor. I det här fallet var det Sverige som skulle utlämna. Vi kan mycket väl tänka oss det omvända där Sverige skulle vilja begära människor utlämnade till oss. Hur görs detta?
Under den tid som det hela pågick levde vi i perioden efter den 11 september. Det fanns ett slags häpenhet över det som hade skett. Vi hade inte tagit till oss tillräckligt av de erfarenheter som fanns samlade i andra delar av världen. Israel driver ett säkerhetspolitiskt tänkande som på många sätt är förståeligt men blir väldigt bekymmersamt för dem som drabbas. Detsamma gäller USA, som jag nämnde. Vi har också erfarenheter från Indonesien och från andra delar av världen. Vi har konflikten i Kashmir mellan Indien och Pakistan och de följdverkningar som kan uppstå när man även från politiskt håll och från rättsmaskineriets sida vill visa musklerna.
Jag tror att det här är ett arbete som måste fördjupas och utvecklas. Nationalstaterna måste tillsammans finna former för hur det görs. Frågan aktualiserar problematiken kring till exempel garantier mellan stater. Jag tycker därför att KU resonerar kring dessa frågor på ett bra sätt. Problemet måste också ses utifrån perspektivet att vi då faktiskt stod inför en situation som sedan dess blivit ännu mer brännhet. Vi kan från vårt perspektiv ha synpunkter på hur spanjorer och engelsmän hanterat sina terrorhändelser, men vi får akta oss för att teoretisera och hålla det på avstånd, borta från oss.
Det finns anledning att utifrån det granskningsbetänkande som vi nu lagt fram med den kritik som vi riktar mot regeringen och framför allt mot en del av de rutiner som gäller, till exempel hur man dokumenterar det som handlar om ett slags myndighetsutövning mot enskilda, och utifrån mitt perspektiv, summera det hela med att världssamfundet och världens nationer måste samarbeta. Det gäller såväl att motverka terror som att dra undan grunden för terrorhandlingar.
Vidare måste världssamfundet öka insatserna för att arbeta för individens säkerhet. Vi måste också verka för öppenhet och för att värna de mänskliga rättigheterna samt motverka tortyr. Dessutom måste varje inskränkning av den personliga integriteten, i varje situation, övervägas mycket grundligt. Det är även skäligt att hävda att anklagelser som riktas mot personer måste kunna prövas under rimliga rättssäkra förhållanden.
Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med det som Laila Freivalds sade vid en av våra utfrågningar när det gäller vår syn på detta. Hon sade att den har betydelse för utgången, och den kommer att ha betydelse även i fortsättningen för hur världen ska bedriva kampen mot terrorism. Där är Sverige djupt engagerat inom ramen för internationell rätt och mänskliga rättigheter. Där måste vi finnas med. Vi måste vara stabila. Vi ska inte tro på de enkla lösningarna och på enskilda nationalstaters förslag till lösningar men inte heller vara naiva i fråga om de hot som vi utsätts för. Därför har detta granskningsbetänkande från KU ytterligare fördjupat om än inte slutgiltigt löst en del av frågorna.
Anf. 74 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Det här är historien om ett rättsövergrepp. Det är historien om hur Mohammed El Zary och Ahmed Agiza den 18 december 2001 under brutala och förnedrande former avvisades från Sverige till Egypten. Det är historien om hur regeringen lät sig bevekas och på mycket tveksamma och lösa grunder godta en garanti, diplomatiska försäkringar, om att de två männen inte skulle utsättas för tortyr vid hemkomsten till Egypten. Det är historien om hur regeringen underlåtit att med kraft, engagemang och frenesi undersöka om garantin verkligen efterlevdes sedan männen kom till Egypten. Det är historien om hur den svenska regeringen dragit på sig tydlig och kraftig kritik från FN:s kommitté mot tortyr för att regeringen inte lämnat in de upplysningar och det underlag till kommittén som den velat ha. Det är kort sagt en förskräcklig och pinsam historia för Sverige och för den svenska regeringen. Det är en skamfläck för en demokratisk rättsstat.
Fru talman! Egyptenavvisningen har granskats av en rad olika instanser och organ. Den har granskats av polisen, åklagaren, Justitieombudsmannen. I dag lägger konstitutionsutskottet fram sin granskning av vad de ytterst ansvariga i regeringen gjort respektive inte gjort i det här fallet. Det är den yttersta bedömningen som KU i dag lägger fram.
Av det som KU kunnat konstatera kan vi se att det finns kritik att rikta på en rad punkter. Det handlar för det första om den så kallade antitortyrgarantin, de diplomatiska försäkringarna. Förbudet mot att utvisa människor till länder som praktiserar tortyr, eller där människor kan utsättas för tortyr, är absolut. Lägg märke till att det avgörande är om det finns
risk
för
att människor utsätts för tortyr. Det är den bedömningen som ska göras. Ändå utvisades männen till ett land där det med alla rimliga mått mätt fanns skäl att anta att de skulle kunna utsättas för tortyr. Konstitutionsutskottet påpekar också mycket tydligt i sitt yttrande att garantin inte borde ha godtagits, och därför skulle männen inte heller ha avvisats till Egypten.
Det handlar för det andra om de spektakulära händelserna på Bromma flygplats. Konstitutionsutskottet konstaterar att det inte går att nå fullständig klarhet om vem som visste vad, vem som hade vilka upplysningar och exakt vilka som deltog i olika beslut.
Justitieombudsmannen har från sina utgångspunkter granskat och konstaterat att mycket tydde på att regeringen och det ansvariga statsrådet var informerade och delaktiga i beslutet att ett amerikanskt plan skulle användas på Bromma flygplats.
Utskottet konstaterar att det finns ett allvarligt problem med att granska den här frågan. Säpo har haft underlag. De har haft dagboksanteckningar. De har kunnat peka på vad som har sagts och gjorts utifrån deras perspektiv i olika sammanhang. Men ansvariga statsråd, ministrar, statssekreterare och regeringstjänstemän i övrigt har inte sett till att den dokumentationen har funnits i Regeringskansliet. Detta är naturligtvis en väldigt allvarlig brist. Det är allvarligt därför att vi i konstitutionsutskottet har svårt att avgöra vad som egentligen har förevarit, att vara riktigt säkra på det. Men det är också allvarligt ur en allmän rättssäkerhetssynpunkt, att det kan gå till så här i en rättsstat som Sverige. Det är allvarligt att myndighetsutövning mot enskild - det är en väldigt allvarlig fråga - som har drabbat de här männen kan fortgå utan att det finns ordentlig dokumentation gjord av dem som faktiskt ska vara med och fatta besluten.
Det handlar för det tredje om uppföljningen av garantin. Utskottet konstaterar att den står i strid med de rekommendationer som FN:s specialrapportör mot tortyr har utfärdat. Detta står i strid med den praxis som Röda Korset har levererat under de senaste åren. Ett exempel är att Ahmed Agiza inte fick besök från den svenska ambassadören förrän först en månad efter det att han hade avvisats från Sverige till Egypten. Det handlar också om regeringens agerande i förhållande till FN:s kommitté mot tortyr. Regeringen har dragit på sig mycket kraftig kritik från kommittén därför att regeringen, enligt kommitténs uppfattning, inte har lämnat de upplysningar och de underlag som krävs för att kommittén ska kunna göra en ordentlig granskning av det här fallet.
Fru talman! Terrorism är en allvarlig och alltmer utbredd del av människors vardag. Terrorismen slår blint. Den slår hänsynslöst, och den undgår ingen.
Min syster, Johanna, bor och jobbar i London, en stad som under sommaren drabbades kraftigt av ett antal terrorattacker med många dödade och skadade till följd. Hon berättade om en stad i djup chock, i djup sorg, där många människor kände oro, otrygghet och rädsla inför vad som komma skulle. Själv påverkades hon inte mer än att hon fick genomgå mer av säkerhetskontroller. Det blev tuffare kontroller. Och hon påverkades på det sättet att det var svårare och besvärligare att ta sig med kollektivtrafik till jobbet. Det är klart att det inte på något sätt går att mäta mot hur de människor som miste sina anhöriga i de här terrorattackerna upplever situationen och vilka känslor de har.
Terrorism kan förklaras, men terrorism kan aldrig ursäktas. Kampen mot terrorismen måste därför vara hård, obeveklig och kompromisslös. Men den måste ske under rättssäkra former. En del som har följt den här debatten, både i dag och tidigare, funderar kanske över: Var det rätt att avvisa de här två egyptierna till sitt hemland Egypten? Konstitutionsutskottet har, som flera talare tidigare har pekat på, inte tagit ställning i den frågan. Det har inte ankommit på oss att göra det. Ändå är frågan förstås intressant. Men poängen är att detta, alldeles oavsett om det var rätt eller inte i sakfrågan, måste ske under former som är förenliga med rättsstatens principer, och så har inte skett i detta fall.
Fru talman! Det som utmärker en demokratisk rättsstat är inte att förskräckliga händelser och förskräckliga saker inte inträffar. Fallet med Ahmed Agiza och Mohammed El Zary är ett exempel på det. Men det som utmärker en demokratisk rättsstat är att de ansvariga ställs till svars. Jag är därför glad över att konstitutionsutskottet i dag presenterar ett betänkande som visar att utskottet har tagit uppgiften att ställa de ansvariga till svars på fullt allvar. Jag är också glad över att ett enigt utskott på ett antal punkter har riktat kraftig kritik och ger regeringen en kraftig reprimand för brister och fel som har begåtts under den här processen. Jag är mycket glad över att vi har ett enigt betänkande på den punkten.
Det här måste naturligtvis också leda till eftertanke och efterrättelse hos regeringen. För, fru talman, det som har inträffat, det övergrepp som Mohammed El Zary och Ahmed Agiza har råkat ut för, får aldrig inträffa igen.
Anf. 75 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Jag begärde repliken när Tobias Krantz 1 talade. Sedan har vi hört Tobias Krantz 2 och Tobias Krantz 3. Möjligen skulle jag vilja förändra min replik på det sättet att jag frågar hur de här sakerna hänger ihop.
Du började väldigt kategoriskt och talade om hur orimligt allt detta var. Sedan gick du över till Tobias Krantz och talade om hur hemskt det var i England och hur viktigt det var att bekämpa terrorismen. Sedan, i punkt tre, landade du till slut i KU:s betänkande.
Det är precis det här som är så svårt. Det som möjligen skiljer Tobias Krantz från mig är att jag säger att det här är en svår fråga, men Tobias Krantz 1 tyckte att det var en enkel fråga, för regeringen hade gjort fel.
Jag menar att vi nu måste fortsätta med den samtalsnivå som vi i varje fall i huvudsak hade i utskottet när vi diskuterade de här svåra frågorna. Vad gör vi när terrorismen visar sitt fula tryne? Jo, vi har anledning att diskutera de politiska förhållanden som råder i olika länder. Men här hade vi ett läge där ett land begärde två män utvisade. Det är ett land, inte vilket som helst, med dåligt renommé på en hel del områden men som också är bränt både tidigare och senare av just terrordåd. Finns det då inte skäl för Tobias Krantz att ändå med någon sorts intellektuell respons diskutera de svårigheter som det här rymmer? Vad skulle Sverige ha gjort? Hur skulle vi förhålla oss till Egypten? Hur vill vi att det här samarbetet ska se ut framöver? Är inte det mer relevant när vi nu diskuterar den här allvarliga frågan och det öde som har drabbat de här männen och familjerna än att tala om att det är så förfärligt enkelt?
Anf. 76 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Jag måste säga att det var ett egendomligt inlägg från Pär Axel Sahlberg.
Kampen mot terrorismen måste naturligtvis föras kraftfullt. Den måste föras med full kraft. Men detta måste ske inom ramen för de principer som rättsstaten anger. Jag tycker att jag i det anförande som jag höll redovisade enligt vilka principer det bör ske och att det måste ske på ett rättssäkert och rättstryggt sätt.
Det är bra att komplicera och problematisera saker, men problematiseringen får inte leda så långt att man inte tydligt och klart vågar stå upp för vissa ståndpunkter om hur kampen mot terrorismen ska gå till och enligt vilka principer den ska ske. Det är det som jag tycker är problemet med Pär Axel Sahlbergs resonemang. Allting blir så komplicerat att man inte vågar se ens det enkla och det självklara.
Det självklara här är naturligtvis att den här avvisningen inte skulle ha skett på sådant sätt som skedde på Bromma. Det trodde jag att vi var överens om. Det står ju, enigt, i betänkandet att detta skedde på ett oacceptabelt sätt. De uppgifter som har kommit fram är naturligtvis helt oacceptabla. Människor drogades ned och fick huvor över huvudet och avvisades på så sätt från Sverige. Det var naturligtvis ett rättsövergrepp när den här avvisningen skedde på det här sättet. Vi kan inte komma ifrån det och säga att det är något annat än ett rättsövergrepp. Vi måste också våga tala klarspråk och vara tydliga på de punkter där vi kan vara tydliga. Vi får inte tro att allting är så komplicerat att vi inte ens vågar se det mest självklara. Vi måste våga vara tydliga på de punkter där vi kan vara tydliga.
Anf. 77 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Nu hör vi den lite mer nyanserade debatten. Det är möjligt att vi, om vi får hålla på här en stund, kan föra mer resonemang om det här. Från talarstolen sade Tobias Krantz alldeles nyss att avvisningen inte skulle ha skett, och det har vi diskuterat i utskottet. Vad fanns det för alternativ? Hur hanterar vi den här typen av frågor? Nu avgränsar Tobias Krantz det till
hur
det skedde och den situation där Säkerhetspolisen sannolikt tappade kontrollen ute på Bromma. Det är en situation som ur alla synpunkter, som också JO anger, är oacceptabel, men det är Säpos ansvarsområde. Vi granskar regeringen, och där har Tobias Krantz alldeles rätt i att vi inte, till slut, kunde utreda hur saker och ting var.
Personligen är jag alldeles övertygad om med den bild jag har av Anna Lindh att om hon hade fått klart för sig att det var ett amerikanskt plan med CIA-agenter, eller vilka det nu var, som stod där ute hade hon aldrig gett klartecken för det. Men om det kan vi till slut inte veta.
Det är den känsliga frågan och det som vi behöver resonera om på ett annat sätt än vad Tobias Krantz har gjort. Hur gör vi i sådana här situationer? Hur samarbetar vi med till exempel i det här fallet Egypten? Vi har en lång rad andra fall vi också skulle kunna tala om. Men just nu handlar det om det här fallet.
Min linje är inte att vi till slut tycker att det är så komplicerat att vi kan ha någon åsikt alls. Det måste faktiskt resoneras om utifrån rättsstatliga principer men också utifrån den situation vi har.
Här har väl ändå Tobias Krantz behov av att nyansera sig. Tobias Krantz hör till det parti som var det enda parti i riksdagen som menade att vi skulle vara med och bomba Irak. Förenklade lösningar är inte det som vi rekommenderar i det här sammanhanget.
Anf. 78 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Det var ett ovanligt ostrukturerat inlägg. Det var allt från Irak och eventuella bombningar där till mycket annat. Jag trodde att vi skulle försöka att koncentrera oss på den här frågan.
I den här frågan är det uppenbart att det har skett ett antal fel, begåtts ett antal misstag och funnits ett antal brister. Jag trodde att vi var överens om att de bristerna har ägt rum. Det är därför vi har ett enigt betänkande där vi pekar på ett antal problem.
Nu kritiserar Pär Axel Sahlberg mig för att jag poängterar att avvisningen inte borde ha skett. Det står i vårt eniga betänkande att avvisningen inte borde ha ägt rum, bland annat med hänvisning till vår kritik om de så kallade diplomatiska försäkringarna eller tortyrgarantin. Det är vi överens om.
Tänker Socialdemokraterna nu under pågående debatt backa från den ståndpunkten att avvisningen inte borde ha skett? Det är i så fall en enorm nyhet. Pär Axel Sahlberg eller andra får i så fall återkomma till det och redogöra för den ståndpunkten. Det är i så fall en nyhet.
Vi har i det här betänkandet - enigt, som jag uppfattar det - angett ett antal olika principer för hur vi anser att den här typen av fall framöver ska hanteras. Det är problematiskt att använda diplomatiska försäkringar och tortyrgarantier. Det är precis det vi pekar på.
Vi pekar också på att det borde vara större dokumentation i Regeringskansliet och ett antal andra problem när det gäller uppföljning av exempelvis garantin. Där anger vi ett antal olika principer för hur kampen mot i det här fallet terrorismen kan föras helt enligt rättsstatliga principer.
Vi kan faktiskt ange ett antal olika principer och vara tydliga om hur detta ska gå till utan att hålla på att låtsas som att allting är så enormt komplicerat att vi inte kan veta någonting. Hamnar vi i den situationen förlorar vi både kampen mot terrorismen och kampen för rättsstaten.
Anf. 79 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Var Agiza och El Zary verkligen terrorister eller allvarligt misstänkta för terrorism? Den frågan kan man ställa sig. Av många mediers rapportering skulle man nästan kunna tro att de är oskyldiga frihetshjältar.
Många gånger under diskussionen om avvisningen har jag ställts inför ganska förenklade uttalanden om Agiza och El Zary. Jag har ofta frågat: Har ni läst de hemliga handlingarna i ärendet? Svaret har så klart alltid varit nej.
Frågeställningen om männens skuld har konstitutionsutskottet inte något svar på. Vi granskar inte den delen. Vi granskar inte skuldfrågan. Detta gör vi inte av den mycket enkla anledningen att bestämmelsen i 11 kap. 8 § i regeringsformen slår fast att rättskipnings- eller förvaltningsuppgift inte får fullgöras av riksdagen i vidare mån än som följer av grundlag eller av riksdagsordningen.
KU:s tolkning av detta är att det materiella innehållet i ett förvaltningsbeslut som regeringen har fattat som regel inte ska bedömas under den granskning som vi genomför. Frågan om terrorismmisstanken är en sådan materiell del. Vi noterar också, som bland annat Lennmarker varit inne på tidigare, att beviskraven för beslut om avvisning eller utvisning i säkerhetsärenden inte är desamma för en fällande dom i en brottmålsprocess.
Fru talman! Utskottet säger också att det saknar möjligheter att bedöma huruvida männen utsattes för tortyr eller annat konventionsstridig behandling. Mycket tycker dock på, konstaterar utskottet, att det har skett. Men det är inte vad som är grunden för utskottets kritik mot regeringen. Det är risken för tortyr som gjort att antitortyrgarantin inte bort godtas och därmed inte heller lett till att de båda männen avvisades. Enbart det är en mycket allvarlig kritik mot regeringen.
Fru talman! Någon fullständig klarhet om den information som nådde utrikesministern vid föredragningen på Utrikesdepartementet den 17 december 2001 har inte varit möjlig när det gäller att amerikanerna skulle vara behjälpliga med transporten av männen. Vi har alltså inte kunnat fastlägga de faktiska förhållandena i den delen. Vi vet inte heller om det har funnits information på andra håll i Regeringskansliet. Vi har i varje fall inte kunnat belägga det.
En sak vet vi. Säkerhetspolisen har fört dagboksblad över sina möten med departementen. Men några motsvarande dokument inom Regeringskansliet finns inte. Utskottet konstaterar också att det inte är tillfredsställande att man har sådana former för beredning av ärenden. Det betyder att en granskning blir försvårad. Slutsatsen måste alltså bli att regeringen måste bli bättre på att redovisa processen vid beslut.
I regeringens beslut avseende de båda männen anges att avvisningarna ska verkställas omgående. Då har man funderat på vilken betydelse utrikesministern har haft för frågeställningen. Det är nog ganska klarlagt att hon föredrog att verkställighet skedde samma dag som beslutet meddelades. Men frågan är om detta står i strid med 11 kap. 7 § i regeringsformen som talar om ministerstyre.
Vi har inte lyckats klarlägga den delen heller. Vi vet inte vad utrikesministern hörde och sade, vad hon avsåg och hur det skulle uppfattas. Vi kan inte längre inhämta den meningen. Därför har utskottet haft svårigheter att göra gränsdragningen när det gäller hur 11 kap. 7 § regeringsformen har hanterats.
Kvar står, säger utskottet, att Säkerhetspolisen, som dess företrädare själva uttalat och som JO också slagit fast, bar ansvaret för hur verkställigheten kom att genomföras. Men, fru talman, här finns en uppenbar gråzon. I andra länder som har ministerstyre skulle den här problematiken vara en nullitet. Men i Sverige fattas självständiga beslut vid till exempel myndighetsutövning mot enskild.
Om en minister uttrycker ett önskemål utan att det har formen av direktiv och en "känslig" myndighet uppfattar önskemålet och fattar ett så kallat "självständigt" beslut enligt önskemålet, vilken innebörd har då regeringsformen 11 kap. 7 § för detta ärende? Det är en bra fråga att fundera på inför framtiden. Men här finns som sagt inte tillräckliga fakta på bordet i denna granskningsdel.
Fru talman! Kritik har riktats bland annat mot att regeringens beslut inte har kunnat överklagas och att avvisningsbeslutet mot Agiza omfattat även hans familj och att inte heller det kunnat överklagas. Besluten har därmed varit omedelbart verkställbara. Vi konstaterar bara att den svenska utlänningslagstiftningen ger utrymme för denna handläggning.
Det har också ifrågasatts om farhågor om att männen skulle begära inhibition hos något internationellt organ innan avvisningarna hann verkställas påverkat beslutfattandet. Vi konstaterar att sådana hänsyn givetvis inte får tillåtas spela in. Men inte heller en sådan riskbedömnings påverkan har kunnat påvisas.
Fru talman! Utifrån detta kan man också fundera kring rättssäkerheten. Men KU:s uppgift är inte att i detta läge föreslå åtgärder för en förbättrad rättssäkerhet, utan vi granskar det faktiska agerandet utifrån den faktiska lagstiftningen. Det är väldigt viktigt att komma ihåg i den här debatten.
Fru talman! Så till slut några ord om granskningen av regeringens agerande i förhållande till den så kallade Guantánamosvensken. Jag vill bara notera att det har kokats soppa på en spik när det påstås att det funnit en överenskommelse mellan USA och Sverige för att vederbörande skulle friges.
Anf. 80 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Agiza och El Zary kroppsvisiterades, deras kläder klipptes upp och lades i påsar, deras hår genomsöktes liksom munhålor och öron. Vidare belades de med hand- och fotfängsel och kläddes på var sin overall samt fotograferades.
Slutligen träddes löst sittande huvor utan hål för ögonen över deras huvuden. Agiza och El Zary fördes därefter barfota ut från polisstationen och transporterades vidare till flygplanet. Kjell Jönsson, El Zaris juridiska ombud, har därutöver uppgett att El Zari berättat att bevakningspersonalen böjde honom framåt inne i omklädningsrummet varvid han kände att något fördes in i ändtarmen. Därefter satte man på honom en blöja.
Avvisningen av två personer som ansågs ha flyktingskäl men som av Säpo påståtts utgöra ett hot mot landets säkerhet genomfördes av personal från CIA medan svenska säkerhetspoliser såg på. Transporten skedde med ett amerikanskt plan, en Gulfstream jet, som genomfört liknande uppdrag runtom i världen efter den 11 september och som till skillnad från den svenska transporttjänsten tydligen hade fri tillgång till det europeiska luftrummet. De två överlämnades till den egyptiska säkerhetstjänsten, ökänd för sin brutalitet. Deras öde lades i händerna på ett korrupt och politiskt styrt rättsväsende i en stat nära allierad med USA. Mycket tyder på att de två torterats i egyptiskt fängelse.
Det här skulle kunna vara hämtat ur en roman av någon välkänd thrillerförfattare med ett horn i sidan till Säpo, men den lika torra som förfärande skildringen av ett övergrepp som jag inledde med är hämtad ur JO:s utredning av omständigheterna kring det avvisningsärende som detta KU-betänkande behandlar.
Det är andra gången detta ärende granskas. Förra gången, i maj 2002, ansåg en majoritet i utskottet att det saknades skäl att rikta kritik mot regeringen. Vänsterpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet reserverade sig. Sedan dess har omständigheterna vid avvisningen blivit kända, misstankarna att de båda männen faktiskt torterats har stärkts och Sverige har kritiserats av FN. Den 20 maj 2005 beslutade FN:s kommitté mot tortyr att rikta kritik mot Sveriges agerande. Man ansåg att det vid tiden för avvisningen var känt, eller borde ha varit känt, för de svenska myndigheterna att tortyr mot fångar användes konsekvent och omfattande i Egypten samt att risken för sådan behandling var särskilt stor i fråga om personer som var fängslade av politiska skäl och säkerhetsskäl. Omständigheterna i fallet, bland annat det faktum att CIA var inblandat, innebar enligt kommittén att det var uppenbart att de var i reell risk att utsättas för tortyr.
Fru talman! Det är svårt att tro att Säpo, alla tjänstemän på UD, i Justitiedepartementet och den svenska regeringen inte såg denna risk. Naturligtvis såg de den risken. Det var just därför som regeringen av Egypten begärde och fick en löst formulerad garanti om att de båda männen inte skulle torteras eller behandlas illa.
Men var det verkligen så att man trodde att garantin skulle skydda de båda männen från tortyr? Eller var avsikten bara att garantin skulle skydda regeringen mot anklagelse för konventionsbrott? Eller tog man en kalkylerad risk för att visa USA på vilken sida man stod i det så kallade kriget mot terrorismen? George W. Bush hade ju just deklarerat för världen att den som inte stödde USA stod på terroristernas sida.
Inget av alternativen är särskilt tilltalande.
Ett av de märkligaste argumenten i detta sammanhang är att det fanns skäl att lita på de egyptiska myndigheternas löfte att inte använda tortyr, eftersom Egypten efter attacken den 11 september skulle vara särskilt angeläget att hålla sig väl med världssamfundet. Utrikesminister Anna Lindh sade i den slutna delen av KU:s utfrågning den 16 april 2002 - utskriften är nu offentlig och finns i betänkandet - följande: "Jag tror också att man i Egypten i dag är väldigt mån om att visa att man vill delta i det internationella arbetet mot terrorism. Man vet att om man inte hanterar dessa personer på ett rättssäkert sätt kommer man att få problem i framtiden. Därför är detta lite grann av ett pilotfall där man kan visa att man faktiskt sköter sig."
Det första, att Egypten ville delta i arbetet mot terrorism, är säkert korrekt. Det andra, att man skulle få problem om man inte garanterade rättssäkerheten, är minst sagt diskutabelt. Egypten var och är allierat med USA, inte med Sverige. USA har aldrig med någon kraft eller trovärdighet kritiserat användande av tortyr så länge den utförts av en allierad. Under flera decennier utbildade CIA torterare åt allierade diktaturer över hela världen. Efter den 11 september sjönk värdet på folkrätt, mänskliga rättigheter och rättsstatsprinciper ytterligare i Vita huset. Var det troligt att egyptiska myndigheter nu skulle anstränga sig för att skydda ett par påstådda islamistiska terroristers rättigheter? Eller var det mer sannolikt att den egyptiska säkerhetstjänsten skulle använda de metoder man fann lämpliga för att få fram informationer som kunde överlämnas till CIA som ett egyptiskt bidrag i kampen mot terrorismen?
Svaret är uppenbart. Det borde ha varit uppenbart för regeringen redan då.
Det finns många obesvarade frågor i det här ärendet. En av dem gäller vad de båda männen var misstänkta för. Vilket hot utgjorde de? Vilka terrordåd planerade de? Trots att KU har läst hela det underlag som presenterades för regeringen kan vi inte besvara den frågan, och inte bara därför att Säpomaterialet är hemligt. Utskottet finner dock skäl att notera att förfarandet vid avvisningen "inte kan jämställas med domstolsprövning och att beviskravet för beslut om avvisning eller utvisning i säkerhetsärenden inte är desamma som för en fällande dom i en brottmålsprocess".
Vi kan också notera att den ena av de båda männen, Agiza, dömdes i Egypten för att tidigare ha haft en ledande position i en organisation som i Egypten betraktas som en terroristorganisation, alltså inte för begångna eller planerade terroristbrott. Den andre, El Zari, har frisläppts.
Fru talman! Förbudet mot tortyr är absolut. Enligt FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, artikel 3, ska ingen konventionsstat utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat i vilken finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara att utsättas för tortyr. FN:s kommitté mot tortyr har som sagt riktat kritik mot Sverige för brott mot konventionen.
Nu drar ett enigt konstitutionsutskott följande slutsats: "Utskottet saknar möjlighet att bedöma huruvida männen utsatts för tortyr eller annan konventionsstridig behandling. Mycket tyder dock på att så skett. Oavsett hur därmed förhåller sig kan med hänvisning till det anförda nu konstateras att garantin inte bort godtas och därmed leda till att de båda männen avvisades."
I en värld där respekten för folkrätt, mänskliga rättigheter och rättsstatsprinciper ifrågasätts, inte bara i handling av diverse ljusskygga regimer utan också alltmer öppet av stater som berömmer sig av att vara civiliserade och demokratiska, i en värld där USA internerar människor på Guantánamo och i andra koncentrationsläger bortom offentlig insyn och juridisk kontroll, i en värld där amerikanska trupper i Irak har använt systematisk tortyr mot fångar - några syndabockar har offrats, men de högst ansvariga sitter kvar på sina poster - i en värld där CIA sägs ha fängelser för terrorister i Östeuropa och har särskilda enheter som plockar upp påstådda terrorister var som helst i världen och flyger dem till allierade regimer vana vid okonventionella förhörsmetoder, i en värld där det i vissa länder - läs USA - på allvar diskuteras att ge öppet lagstöd för användandet av tortyr så länge den inte används mot amerikanska medborgare kan detta betänkande tyckas obetydligt. Men det är det inte.
Det är ett viktigt betänkande, därför att det är ett steg mot strömmen. Det är ett ställningstagande för principer som är grundläggande, eller borde vara grundläggande, i en demokrati. Jag hoppas att det kan fungera som stöd för regeringen nästa gång något liknande händer eller när mäktiga stater vill pressa oss att tumma på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter under förevändning att terrorismen måste bekämpas med alla till buds stående medel.
Fru talman! En principfasthet av denna art har inget med naivitet att göra. Den verkligt farliga naiviteten är att tro att terrorismen kan besegras och utplånas med militära medel, ökad repression och urholkad rättssäkerhet.
Anf. 81 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Det finns en mening i utskottets ställningstagande som Mats Einarsson och tidigare också Tobias Krantz har kommit tillbaka till och som vi möjligen, menar jag, läser lite grann olika. Det gäller garantin och den mening där vi säger: "Oavsett hur därmed förhåller sig kan med hänvisning till det anförda nu konstateras att garantin inte bort godtas och därmed leda till att de båda männen avvisades."
Att dra slutsatsen, som tidigare gjordes, att KU:s betänkande går ut på att totalt avfärda alternativet att männen avvisades är naturligtvis inte möjligt. Efter Mats Einarssons anförande, särskilt det svåra resonemang han kom till i slutet av anförandet, känns det dock som om det finns en stor och viktig fråga, nämligen: Vad var alternativet?
Anf. 82 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Här hade vi två personer som ansökt om asyl och som bedömts ha flyktingskäl. Säkerhetspolisen hade material som påstods visa att de utgjorde ett hot mot säkerheten. Samtidigt kunde det redan i det läget konstateras, menar jag, att det inte under några omständigheter hade varit möjligt att utvisa dem till Egypten på grund av tortyrrisken.
Vad har man att göra i detta läge? Jo, man använder naturligtvis de juridiska och legala möjligheter man har att förhindra brott, undersöka brott och i förekommande fall åtala för brott. I det material vi har finns det inget som tyder på att man var i närheten av att ens inleda någon förundersökning mot de här männen. Skulle Säkerhetspolisen ha upptäckt något sådant, förberedelse av brott av något slag, finns det juridiska och polisiära medel att tillgripa.
Vad skulle man alltså ha gjort? Vi kan nu konstatera - jag menar att vi kunde konstatera det redan då - att de åtminstone inte borde ha avvisats.
Anf. 83 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Det blir ju ett lite mer nyanserat resonemang. Som jag sade tidigare hade vi alltså en situation där egyptierna tyckte sig se anledning att få hem de här männen för att brottsmisstanken skulle utredas. Vi kan tänka oss ett motsvarande fall där Sverige vill få hem någon. Här menar jag att den viktiga frågan att hantera är att tillsammans i världen finna lösningar på den här typen av problem. Det är därför den fråga jag ställer är viktig: Vad var alternativet? Mats Einarssons svar kokar till slut ned till att vi inte borde ha gjort någonting. Möjligen skulle vi ha kört i gång den svenska rättsapparaten. Det är ju det resonemanget som gör detta väldigt bekymmersamt: Hur hanterar vi en situation där världen är satt under hot samtidigt som vi säger att det är transparensen i rättssystemet och hur vi lagför människor som är viktigt?
Här har jag inget svar, och det framgår väldigt tydligt att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera detta. Mats Einarsson vet, men jag menar att det är en förenkling och inte den slutsats som KU drar i det här betänkandet.
Anf. 84 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Frågan är om det är annorlunda när det handlar om egyptier, araber och utlänningar som anklagas för terrorism. Gäller då andra regler än när svenska medborgare planerar annan typ av kriminell verksamhet?
Jag menar så här: Är någon misstänkt, oavsett ursprung och oavsett om brottet ska betecknas som terrorism eller någon annan typ av brott, måste naturligtvis undersökningar göras. Om misstankarna befinns vara välgrundade ska förundersökning inledas och åtal väckas, och om personerna i fråga är skyldiga ska de dömas i domstol. Det är rättsstatens principer.
Här har vi en gråzon, har det sagts, där vissa personer under vissa omständigheter inte behöver överbevisas om sin skuld utan i praktiken kan dömas på betydligt lösare grunder. Detta är, menar jag, icke förenligt med rättsstatens principer. Just i detta fall blir det särskilt allvarligt eftersom det också handlade om risk för tortyr.
Anf. 85 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Efter en förmiddag med asyldebatt och efter ett domslut i går där Sverige kritiserades för en avvisning som inte borde ha ägt rum ska vi nu diskutera KU:s granskning av regeringens handläggning av avvisningen av två egyptiska medborgare som enligt regeringens egen utsago kunde anses vara flyktingar enligt dåvarande utlänningslag.
Helt klart fanns det möjlighet - med hänsyn till vad som var känt om personerna, med hänsyn till rikets säkerhet och av särskilda skäl - att vägra uppehållstillstånd. Regeringen tog det beslutet. Vi har inte granskat grunderna till detta beslut; som tidigare framgått av debatten är det inte vår uppgift. Frågan är dock om det funnits skäl - med hänvisning till den välgrundade fruktan dessa personer anförde för att straffas med döden, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling om de återsändes - att göra annorlunda än vad regeringen gjorde.
Det vi har granskat, fru talman - vilket också har framgått tydligt av debatten hitintills - är det som av regeringen lyfts fram som centralt för det beslut man tog, nämligen garantierna från Egypten. De var grunden till att regeringen ansåg att man inte behövde bevilja uppehållstillstånd med hänvisning till lagstiftningen. De var också grunden, fru talman, till att man inte såg något hinder för avvisningen utan ansåg sig kunna verkställa denna på det sätt som man gjorde. Garantierna är därför centrala.
De kan naturligtvis ses som en väg ur ett dilemma, ett dilemma som bland andra Pär Axel Sahlberg har synliggjort. Måhända var det skälet: en väg ur dilemmat, en lösning för att klara det tydliga förbud som finns mot utvisning när risk finns för tortyr, när misstanke finns om att en person skulle kunna utsättas för det man inte får utsättas för vid en utvisning från Sverige - eller avvisning, som det här var fråga om.
I detta läge, fru talman, är det viktigt att se att garantin i sig är en signal om att regeringen såg att det förelåg en risk. I annat fall hade ju garantin inte kommit i fråga. Hade det varit en avvisning till, säg, Norge tror jag inte att man hade efterfrågat en diplomatisk garanti. Bakgrunden var alltså att man såg en risk, och då borde avvisningen inte ha ägt rum.
Mot den bakgrunden är naturligtvis det resonemang som förs om utformningen av garantin intressant. Hade den betydelse? Vi kan konstatera att utformningen av garantin var ganska legär och inte innehöll tydlighet när det gäller uppföljning och annat. Vi kan också konstatera att uppföljningen i sig inte har varit tillfredsställande, vilket även har framgått av den tidigare debatten.
Slutsatsen för vår del är att garantin inte skulle ha godtagits och att avvisningen därmed inte skulle ha ägt rum.
Har då detta ställningstagande någon betydelse för framtiden? Detta diskuterades nyligen i debatten mellan Mats Einarsson och Pär Axel Sahlberg. Även om konstitutionsutskottet inte drar några slutsatser är det viktigt att se, fru talman, att garantier är en modell som, om man söker använda dem, just syftar till att användas när misstanke om tortyr eller annan omänsklig behandling kan föreligga. Det är bara i de sammanhangen som det kommer upp. Då måste vi ha en diskussion där vi frågar om detta är en hållbar utveckling. Från min sida sett finns det en slutsats att dra: Garantierna som sådana är inte godtagbara.
Sedan har vi, fru talman, den andra frågan. Det är att avvisningen ägde rum omgående. Vi kan inte exakt tydliggöra historien i Regeringskansliet, därtill är handlingarna inte tillfredsställande utformade i Regeringskansliet. Vi svävar, fru talman, i en viss okunnighet. Vi kan dock konstatera att JO håller det för troligt att UD har haft kunskaper på en del av de områden som vi har granskat. Vi har ingen anledning att överpröva och får inte överpröva, men vi kan i alla fall konstatera att den typen av signaler finns i det här underlaget.
Alldeles oavsett den frågan valde regeringen formuleringen "omgående" för när avvisningen skulle äga rum. I det här fallet är det anmärkningsvärt att man inte från regeringens sida valde, vilket vi konstaterar hade varit fullt möjligt, att ha samma omgående skyndsamhet när det gäller att informera de berördas ombud. Det hade varit proportionerligt och rimligt att man valde samma form för information om avvisningen och när den skulle äga rum till ombuden för de berörda som när det gällde signalerna till dem som skulle utföra själva avvisningen. Men det gjorde man inte, och det tycker jag också att det finns skäl att markera. Här finns inte någon tydligt uttalad kritik, men det finns ändå en mycket tydlig signal om att detta hade varit möjligt, och så borde regeringen ha agerat. En signal för framtiden, fru talman!
Brommafrågan har varit uppe tidigare i debatten. Här är vi också eniga om frågorna. Jag vill bara konstatera att det är klart otillfredsställande när Säpo - myndigheten som i det här fallet ska utföra en avvisning - har noggranna anteckningar men den myndighet som fattar beslut gentemot den enskilde inte tar på sig ansvaret att säkerställa att lika noggranna anteckningar finns i den delen av beslutsprocessen. Det gör det omöjligt att granska i efterhand. Det är viktigt att vi har den möjligheten, inte minst för att konstitutionsutskottet, som ska granska regeringens handläggning, ska ha tillgång till handlingar som gör att vi kan genomföra en bra och fullödig granskning.
Terrorhot lever vi med. Men det får inte leda oss till slutsatsen, fru talman, att vi ska åsidosätta rättsstatens principer eller mänskliga rättigheter. Terrorhot måste bekämpas, men i den kampen är just mänskliga rättigheter en nyckel, någonting som vi från svensk sida brukar hävda i många andra sammanhang och som det naturligtvis är viktigt att vi använder oss av och jobbar med när det också gäller våra egna beslut och ställningstaganden. Därför är det anmärkningsvärt att FN:s kommitté mot tortyr har riktat kritik mot svensk hållning och den svenska regeringens agerande. Den utvecklingen av en fråga får inte ens förekomma som leder till att vi kan anklagas för att undanhålla eller inte skapa goda förutsättningar för kommitténs arbete. Vi kan konstatera att när det gäller de här avvisningarna finns det en del övrigt att säga.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag bara helt kort också kommentera Guantánamofångens frigivning. Här noterar vi samfällt att under den period som vi har granskat nu, utifrån den anmälan som har gjorts, har regeringen gjort vad som kan uppfattas ha varit möjligt. Men också under den här perioden - vi har ju tidigare diskuterat tidigare skeden av den frågan - är det centralt att vi just har hävdat rättstaten, att det ska handla om internationella regler och att människor ska få en rimlig rättegång eller friges. Det är en viktig och riktig hållning. Den borde också ha gällt i det tidigare ärendet, fru talman.
Anf. 86 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Norge och arabiska oljestater gjorde Kerstin Lundgren en jämförelse med. Jag kan inte riktigt det norska rättsväsendets principer men jag tror att det hade kunnat gå att hantera.
Men det är inte det som är den stora frågan. Den stora frågan är just det som Anna Lindh sade och som Mats Einarsson tidigare citerade, att fanns det inte skäl efter den 11 september att tro att till exempel Egypten skulle kunna vara intresserat av att delta i det arbete som innebär en rättssäker och stabil värld? Därmed hade garantin en poäng.
Nu talar vi inte om vad vi i dag vet, för då kan vi göra den bedömning som vi gör i ett enigt KU-betänkande, utan vi talar om själva principen. Hur kan vi i en värld som vår finna former för att nationalstaterna i världssamfundet ska kunna samverka för att lösa gemensamma problem? Inte heller Kerstin Lundgren nalkas ens den frågan utan kastar möjligen in Norge, och dem litar vi också på.
Anf. 87 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Tack, Pär Axel, för den repliken. Det är klart att den 11 september färgade den beslutssituation som fanns när regeringen fattade beslut om avvisning, helt klart. Men de facto är det oerhört viktigt att vi lär av den situationen, att vi konstaterar att även i den miljön är det angeläget att hävda rättsstatens principer. Det är viktigt att se att vi menar allvar med tortyrförbud, att inte ens misstanken om tortyr får förekomma om vi ska verkställa en avvisning.
Den frågan måste man våga diskutera och våga ställa också i skenet av den 11 september, därför att nya 11 september kan riskera att uppkomma, tyvärr. När vi då för samtalet om hur vi ska arbeta är det oerhört viktigt att vi nu lär av detta och konstaterar att modeller för att komma förbi de beslut vi har som grund för vårt rättsväsende inte bör användas. Det är beklagligt att regeringen aktivt arbetar för att försöka hitta former för att just få garantier att vara ett medel i det diplomatiska arbetet med avvisningar. Det är fel slutsats, fru talman.
Anf. 88 Pär Axel Sahlberg (S)
Fru talman! Jag är inte alls säker på det. Vi har konstaterat att det i det här fallet inte gick som vi önskade. Vi är eniga om våra bedömningar, även om man har svårt att tro det när man lyssnar till debatten här, där vi tyvärr tvingas att skruvas åt olika håll.
Jag menar snarare att det är precis det här vi måste våga diskutera. Hur kan vi få afrikanska, arabiska, asiatiska och amerikanska stater att tillsammans finna lösningar för det här? Det är ju det som är den verkliga utmaningen.
Den verkliga utmaningen är inte om vi kan bli en lycklig ö i världen där vi hanterar de här sakerna utan hur vi sköter det här internationellt sett. Därför fanns det en god ansats då, som nog gick fel, och det finns en god ansats nu som måste gå bättre, för utan medverkan från nationalstaterna i det här arbetet i världssamfundet kommer vi aldrig att klara de här frågorna. De frågorna närmar sig inte Kerstin Lundgren en gång, och det är det vi måste göra, för det är där som det blir skarpt läge. Hur gör vi det här i praktiken?
Anf. 89 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Den intressanta frågan är ju: Varför behövs en garanti? Jo, därför att det finns en rädsla, en misstanke om att människor som avvisas till en nation riskerar att utsättas för kränkande behandling, för tortyr eller kanske till och med för dödsstraff.
Det är de åtgärderna vi måste hävda. Det är där som det är viktigt att vi för det internationella samtalet. Länder måste säkerställa att de inte bedriver sin rättsstatsutveckling med hjälp av tortyr, att de inte använder sig av förnedrande behandling eller dödsstraff som ett sätt att lösa problemet med terrorism.
Så länge som vi misstänker att länder gör detta vore det väl en konstig hantering, fru talman, att vi med de länderna vill utveckla garantier. De borde snarare i handling och agerande synliggöra, göra tydligt och trovärdigt, att de har valt en annan väg. Vi bör kritisera dem när de inte gör det. I fallet Egypten fanns många exempel. Därför var det inte så förvånande att man med den erfarenheten valde att söka en brasklapp i form av en garanti. Så skulle man kunna se på den garanti vi nu har betraktat.
Anf. 90 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman, kammarkamrater och ni på läktaren! Tänk er för en stund det otänkbara. Tänk att ni skulle få elektriska trådar kopplade till de känsligaste delarna av era kroppar, bli fastbundna vid en blöt madrass och bli utsatta för kontinuerliga, torterande stötar. Tänk er bara att frukta den tortyrbehandlingen, som enligt rapporter är vanlig i egyptiska fängelser. Tänk er att på grund av denna fruktan fly ert land, fly det ni håller kärt tillsammans med er fru och era barn. Tänk er att komma till ett land som säger sig stå upp för artikel 14 i konventionen om mänskliga rättigheter, det vill säga att den som riskerar förföljelse har rätt att söka och åtnjuta fristad för denna förföljelse. Tänk er att under tiden som ni tror att denna prövning om ni ska få en fristad fortgår plötsligt upptäcka att ni blir hämtade en sen kväll med polisbil, tagna till en flygplats, mött av maskerade och skarpt beväpnade vakter. Tänk er att dessa utan ett ord klipper av er era kläder, förser er med bojor och huvor likt dem från de ökända bilderna från Abu Ghraib-fängelset och för er ombord på ett flygplan.
Tänk dig att värdlandets polis bara står och tittar på när övergreppen mot dig sker. Tänk dig sedan vara utan kontakt i veckor, att man år senare fortfarande inte vet var du var eller vad som hände dig under dessa första veckor. Tänk dig att landet som skulle sörja för att du inte blev torterad till och med menar sig ha garantier för att så inte skulle ske. Tänk dig att när de träffar dig för första gången du berättar om den omilda behandlingen och att den började redan innan planet lyfte, och trots att du berättar detta får ingen reda på vad du har sagt.
Tänk dig nu att landet i fråga är Sverige, att det inte är någon obskyr diktatur, inte något krigiskt land, utan det är Sverige som har avvisat dessa män.
Fru talman! Kampen mot terrorism ska bedrivas med respekt för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Rättsstatens principer ska hävdas. Så hette det i regeringsförklaringen 2004, och de orden brukar upprepas när Sverige klargör sin position om hur man ska hantera kriget mot terrorismen.
Fru talman! Samtidigt vet vi att så tydligt är det inte i många andra länder. När Sovjet äntligen hade blivit utkört ur Afghanistan yttrade Pakistans dåvarande ledare Benazir Bhutto att USA i och för sig hade lyckats med sin föresats men att man hade skapat sig ett Frankensteins monster genom att bekosta talibanernas träningsläger och det som senare skulle bli nätverket al-Qaida.
I dag skapas terrorism och terrorister genom en världsordning där folkrätten allt oftare sätts på undantag, där människor fråntas värde och rättigheter. Svenska medier har belyst, vilket också har kommit upp i internationella diskussioner av internationella människorättsorganisationer, fenomenet
renditions
. USA kidnappar, enligt ett komplicerat system, människor, misstänkta eller bara informatörer, i olika länder, också demokratier, och flyger dem till egna baser och fängelser eller mindre nogräknade diktaturer där tortyr eller utpressning kan användas för att få reda på det man vill veta.
Det finns anledning att ställa frågan om inte en av dessa första Bushregimens
renditions
var när Abu Ghraib-kommandot landade med Guantánamoplanet på Bromma flygplats och Ahmed Agiza och Mohammed El Zary avvisades. Vi vet i vart fall så mycket att avvisningen i sig, hur den försiggick, hur den sköttes, var ett övergrepp mot männen.
Konstitutionsutskottet har enligt de regler och det som stadgas för vår verksamhet granskat regeringens inblandning i avvisningarna och vad regeringen har sagt. Flera talare före mig har pekat på de olika punkter som konstitutionsutskottet tar upp för sitt arbete och de punkter där vi har kritik mot regeringen.
Den första och den kanske viktigaste punkten i konstitutionsutskottets eniga ställningstagande handlar om de diplomatiska försäkringarna, den så kallade icke-tortyrgarantin. Garantin syftade till att garantera att ett land med mycket dåligt renommé på området mänskliga rättigheter, ett land som sysslar med den tortyr jag har pratat om här, inte skulle tortera just de två män som avvisades från Sverige, Ahmed Agiza och Mohammed El Zary. Garantin var betydligt svagare skriven än tidigare garantier som presenterats och förkastats i till exempel det brittiska domstolsväsendet - där sådana måste testas i en domstol. Garantin saknade diskussion om hur den skulle följas upp. Den åtföljdes inte av några uppföljningsinstrument, utan var helt enkelt en politisk utfästelse om att männen skulle behandlas på vissa sätt. I efterhand, vet vi, har vi ett visst facit. Vi vet att de stora människorättsorganisationerna, bland annat Human Rights Watch, menar sig vara säkra på att männen har torterats. Vi vet att FN:s tortyrkommitté har kritiserat Sverige på grund av avvisningarna eftersom man menar att risken för tortyr var uppenbar, vilket är det som räknas när tortyrkonventionen följs. Vi vet att männen inte har fått en rättvis rättegång utan har blivit dömda i militärtribunaler, där för övrigt den ena friades.
Därför konstaterar också utskottet, såväl med facit i hand som efter ett resonemang om hur man kan se på garantier, att garantin inte borde ha godtagits och att männen därmed inte borde ha avvisats med den som grund. Det är ett bra, enigt konstaterande som borde efterföljas i regeringens agerande i liknande ärenden.
Övriga punkter som lyfts fram i det eniga ställningstagandet och som förtjänar ett omnämnande är frågan om misstankarna mot männen. Utskottet noterar där att förfarandet inte kan jämställas med en domstolsprövning, att beviskraven för beslut om avvisning eller utvisning i säkerhetsärenden inte är densamma som en fällande dom i en brottmålsprocess. Att dessa två parallella system existerar samtidigt, där människor som heter Mohammed eller Ahmed och inte har medborgarskap men som befinner sig på svensk mark kan behandlas på ett sätt och därmed också riskerar att utsättas för tortyr och svenska medborgare misstänkta för brott behandlas på ett annat sätt, är olyckligt och bör ändras. Men det är en politisk fråga snarare än en granskningsfråga. Granskningsmässigt kan vi konstatera att vi inte kan gå in och göra en bedömning av de dokument som har cirkulerat mellan olika säkerhetstjänster och legat till grund för Säkerhetspolisens bedömning av Agiza och El Zary.
Men jag vill göra understrykandet att Sverige alltid i sådana här sammanhang självständigt bör testa de anklagelser som riktas mot personer. Hade det gjorts kanske vi inte behövt ha den här debatten i dag.
Jag har redan nämnt uppföljandet av garantin, fru talman. Det har också före mig nämnts hur Sverige agerat mot FN:s kommitté mot tortyr och hur det agerades mot männens båda juridiska ombud. Jag kan bara instämma i det flera talare tidigare har sagt.
I detta ärende, fru talman, diskuteras också händelserna på Bromma flygplats och vilken vetskap som fanns på Regeringskansliet om att avvisningen skulle ske med ett amerikanskt plan och med hjälp av amerikanska agenter. Det konstateras att vi inte kan få full klarhet i vilken kunskap som fanns på Regeringskansliet och var den fanns.
För min del leder det till slutsatsen att även om konstitutionsutskottet är färdigt bör fortsatta granskningar vidtas. Detta återkommer vi till i nästa debatt.
Slutligen, fru talman, finns i betänkandet också ärendet om regeringens handläggning av ärendet om en fängslad svensk medborgare på Guantánamobasen. Det har efter utskottets diskussion påbörjats en diskussion om hur man ska se på de noter som vi också haft tillgång till under tiden vi har gjort vår bedömning. Även personer med god kunskap om diplomatiska relationer och Sveriges tradition av diplomatiska förhållanden till andra länder har höjt på ögonbrynet över uppgifter som har framkommit externt.
Det är möjligt att vi bör titta vidare på de här frågorna framöver, men vår bedömning baseras på att dessa noter - och där har regeringen varit tydlig mot oss - inte ska ses som ett avtal gentemot den amerikanska regeringen. Det är det som har legat till grund för den eniga bedömning som kunnat göras där. Hade det förhållit sig på ett annat sätt, hade detta setts som ett avtal, där diskussionerna i utskottet säkerligen varit annorlunda och bedömningen likaså.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2005-11-09
Förslagspunkter: 1
Protokoll med beslut
- 2005-11-09Protokoll 2005/06:26
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Utskottets anmälan
Utskottets förslag:
Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 § regeringsformen för riksdagen resultatet av den i detta betänkande redovisade granskningen.