Planerat tekniskt arbete på webbplatsen

Anf. 1 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Ärade ledamöter och justitieministern! Nu har vi baxat buggningen ända hit. För de kriminella organisationerna ska det bli ett djävla skit - för att travestera ett tidigare känt uttryck. Det har varit en lång resa. Det har tagit ungefär 25 år. Den tiden har präglats av en lika lång debatt, och det är bra. Vi har välkomnat debatten. Den behövs. Buggning eller rumsavlyssning är ett mycket integritetskränkande redskap för polisen. Tyvärr har debatten ibland spårat ur. Man har gjort jämförelser med allt ifrån Stasi till nazism. Det är synd, framför allt för de seriösa kritiker som finns. Det finns ju starka skäl emot rumsavlyssning även om jag och många med mig har kommit fram till att fördelarna överväger. För mig har det här varit väldigt speciellt. Det går inte att jämföra med någonting annat. Jag har varit föremål för många av attackerna, och det kan jag ta när vi nu ser att detta ändå kommer att gå igenom. Men det är även speciellt att skriva under en proposition och sedan som ordförande i justitieutskottet få handlägga samma proposition på grund av en handläggning som gjorde att ärendet hamnade i riksdagen. Jag inser att risken att jag kommer att kallas Thomas Buggström i fortsättningen därför är stor. Men det finns som sagt starka skäl också emot, och man måste starkt ifrågasätta om detta verkligen är tillräckligt. Det bör ändå påpekas att Sverige är ett av de absolut sista länderna att införa detta, även om det inte är därför vi ska genomföra det. När man börjar tala om Stasi och nazism och så vidare kan man alltså jämföra med Danmark, Norge, Finland och Island. Det är knappast sådana länder man förknippar med det ena eller det andra. Man måste dock för att kunna föra ett bra resonemang titta på vad det är som väger över. Hur är det egentligen? Man brukar säga att rumsavlyssning är så repressivt. Det hotar rättssäkerheten och den personliga integriteten. Men det går inte att klumpa ihop på det viset. Det handlar om olika saker. I resonemanget kring huruvida det är repressivt eller inte tycker jag att man ska titta på om detta medför att vi bara ska stänga in människor på väldigt lång tid. Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att människor som har begått brott också ska stå till svars. Men det handlar också om att oskyldiga människor ska kunna frikännas tidigare. Det har ingenting med längden på fängelsestraffen att göra. Det har inte heller något att göra med hur behandlingen under fängelsetiden ska vara. Den invändningen tycker jag därför väger ganska lätt. När det gäller rättssäkerheten måste man också titta på risken för att oskyldiga döms. Rätten att få sina intressen prövade i domstol är tillgodosedd. Dessutom är frågan om överskottsinformation nu reglerad. Så var det inte i de tidigare förslagen från 90-talet. Då kunde man bakvägen lösa en hel del brott med hjälp av buggning om man bara fick fram informationen. Innebär detta att fler oskyldiga riskerar att dömas? Nej, det gör det inte. Som advokat kan jag säga att jag ur rättssäkerhetssynpunkt hellre tar teknisk bevisning i en domstol än vittnen som ska tala om vad som hände under några sekunder eller någon minut ett par år tidigare. Då tycker jag att det är bättre med teknisk bevisning. Rättssäkerhet handlar inte bara om att se till att människor som har begått brott ska kunna dömas, utan det handlar också om att oskyldiga på ett tidigt stadium ska kunna frias i en utredning. Om det till exempel har kommit fram att en restaurang ägnar sig åt narkotikaförsäljning i stor skala gäller det att på ett tidigt stadium få bort alla de personer som inte på något sätt har med detta att göra. De ska inte behöva anhållas eller kanske häktas för att släppas först en eller två veckor senare. De ska över huvud taget inte behöva bli inblandade. Det är alltså också viktigt att komma ihåg att detta på många sätt stärker rättssäkerheten. Slutligen har vi integritetsfrågan. Det är ingen tvekan om att detta kränker den personliga integriteten. När det gäller de personer som är misstänkta för brott är det inte så konstigt. Där vill vi ju kränka den personliga integriteten på det sättet. Det handlar inte om att vi vill avlyssna vad de här personerna har sagt, utan vi vill att de ska vara inlåsta i fängelse i flera år. Det om något är väl att kränka den personliga integriteten, men det är å andra sidan hela syftet med att bekämpa brott - att människor ska stå till svars. Och så länge vi inte har något bättre alternativ för personer som begår grova brott är det fängelse som gäller. Det är det som är syftet. Det är viktigt att komma ihåg, och det vet vi alla som har en nära kontakt med rättsväsendet, att själva poängen är att människor som begår grova brott också ska stå till svars för detta. Men här har vi slutligen det stora problem som har gjort att jag själv har tvekat. Problemet med rumsavlyssning är att oskyldiga människor kommer att drabbas - till skillnad från när det gäller telefonavlyssning. Så är det, och det ska vi vara medvetna om. Det ska vi som röstar för förslaget ärligt medge. Anhöriga till den person som säljer narkotika i stor skala kommer också att avlyssnas. Anställda på den restaurang jag talar om kommer att avlyssnas. Det är väldigt obehagligt för dessa människor efteråt. Det är därför det är synd att de människor som drabbas av rumsavlyssning och sedan bedöms vara oskyldiga inte har rätt till skadestånd. Det är synd, men det är inte på något sätt för sent. Det är en fråga vi får ta med oss in i framtiden. Man har inte rätt till skadestånd för telefonavlyssning om man inte kan visa att staten begått fel eller försummelse. Men vi har ett annat exempel. En person som blir häktad har som huvudregel rätt att få ersättning. Jag anser att buggning är så integritetskränkande att det ska ligga närmare häktning än vanlig telefonavlyssning om en person bedöms vara oskyldig. Så pass mycket kränker denna information den personliga integriteten. Jag kommer därför att driva den frågan vidare. Det är alltså inte på något sätt för sent bara för att de borgerliga partierna säger nej i dag. Vi ska alltså vara medvetna om att den personliga integriteten hos oskyldiga kommer att kränkas. Mot detta, fru talman, ska vägas alla de oskyldiga som drabbas av brott. Det handlar om alla de unga människor som får sina liv förstörda på grund av att människor vill sälja narkotika och tjäna pengar. Det handlar om de unga flickor och i vissa fall pojkar som säljs på bordeller runt om i Sverige. Att råka ut för brott är nog den största personliga integritetskränkningen man över huvud taget kan råka ut för. Vi ska alltså också komma ihåg att när vi inför redskap för polisen, till exempel rumsavlyssning, så är det också för att stärka den personliga integriteten för de människor som har råkat ut eller riskerar att råka ut för brott. På så sätt ska man väga detta mot varandra. När man gör den sammanvägningen och har kunskapen om hur svårt det i vissa fall är att få fram bevisning anser jag att fördelarna väger tyngre än nackdelarna, även om det aldrig någonsin handlar om hundra mot noll. Rumsavlyssning, eller buggning, ska bara få användas i de mest speciella situationerna, när det gäller den tyngst kriminella brottsligheten. Det får inte användas i andra sammanhang. Vi vet också att när det gäller mc-klubbar, bordeller och annat finns det inte många vittnesmål trots att det finns många vittnen. Detta är verkligheten, mina vänner! Detta är den verklighet vi har ansvar för att bekämpa, och det kan vi nu göra genom att ge polisen detta redskap. Vi ska inte tro att detta förändrar hela brottsbekämpningen. Det talas om ett fyrtiotal fall om året. Men det är ändå en viktig komponent för polis och åklagare. Det har efterfrågats under lång tid, och vi som röstar för förslaget kan nu ge polisen det redskap de behöver. Därmed inte sagt att det inte kommer att begås fel av polis och åklagare. Det kommer att begås fel av polis och åklagare, liksom av andra. De som envetet försvarar detta och säger att det inte är någon fara har dålig insikt i dessa frågor. Men det innebär bara att vi ska ha en ännu starkare kontroll. Dock väger fördelarna över även här. Det har som sagt varit en lång resa. Beatrice Ask och jag har bråkat om många frågor, men i detta är vi nu överens. Jag tänker inte orda så mycket om att det har blivit försenat i ett och ett halvt år med tanke på att det sammanlagt har tagit 25 år. Vi respekterar naturligtvis det och lägger det bakom oss. Jag tycker i stället att det är bra att vi har frågor där vi förenar oss, särskilt när det handlar om att bekämpa den grova brottsligheten. Vi har så mycket annat vi kan bråka om.

Anf. 2 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 1, 3, 8 och 12. Jag vet att vi ska försöka undvika alltför många reservationer, men i det betänkande som vi debatterar i dag ligger faktiskt tre propositioner. Därför yrkar jag bifall till dessa fyra reservationer. Fru talman! Denna debatt har varit lång. Den har varit intensiv. Vänsterpartiet var ett av de partier som aktivt drev frågan om en minoritetsbordläggning. Minoritetsbordläggningen var tänkt att ge möjlighet att föra en debatt om dessa viktiga frågor - frågor om den personliga integriteten. I den debatten lyfte även flera ledamöter från Centerpartiet och Kristdemokraterna fram frågan om Integritetsskyddskommittén och dess arbete. Innebörden var att man borde invänta Integritetsskyddskommitténs betänkande som har till uppgift att göra en sammanställning och en granskning av vår lagstiftning för att se hur vi uppfyller Europakonventionen och skyddar den personliga integriteten i Sverige i dag. Nu står vi här och ska fatta beslut om buggning och om möjligheten att använda tvångsmedel i förebyggande syfte, men också om en nämnd som ska få möjlighet att granska de tvångsmedel som används. Att man åtminstone har förstärkt den sidan ser vi från Vänsterpartiet som positivt. Men hur är det då med Integritetsskyddskommittén som alla i den debatten lyfte fram som väldigt viktig och som Lagrådet också i sin lagrådsremiss säger att man borde invänta? Den 21 november har Integritetsskyddskommittén sin första preliminära justering. Den 28 november har vi slutjustering på Integritetsskyddskommittén. Ändå håller vi debatten i dag och ska fatta beslut. Jag vill ställa frågan till Centerpartiet och Kristdemokraterna som lyfte fram vikten av Integritetsskyddskommittén och dess arbete i debatten inför bordläggningen. Hur kommer det sig att ni är beredda att stå här i dag och fatta beslut om ett förslag i ett betänkande som faktiskt genomför det vi bordlade? Det går förstås att säga att vi nu har lagt till fler komponenter. Vi har förstärkt rättssäkerheten genom att inrätta en nämnd. Det har gjorts två smärre förändringar som i och för sig är viktiga. En av förändringarna säger att man inte ska få avlyssna medieredaktioner. Det var en punkt som vi tyckte var väldigt viktig men som saknades i det förra förslaget. Fru talman! Problemet är att lagstiftningen och skyddet för medieredaktioner inte har genomförts med någon analys eller noggrann genomgång. I dag vet vi att mediearbete inte är att sitta på en redaktion. Mycket av arbetet pågår också i det privata hemmet. Journalister kan jobba på andra platser. Här finns en mycket klar otydlighet. Det är ett steg framåt, men jag är orolig för att det ändå inte kommer att räcka. Dessutom kan man ställa sig frågan om Integritetsskyddskommittén över huvud taget kan göra ett meningsfullt arbete. Vi har kommit med två delbetänkanden som jag hoppas att alla ledamöter har läst. Vad säger dessa delbetänkanden? Just när det gäller det vi ska fatta beslut om i dag, möjligheten till buggning och tvångsmedel i förebyggande syfte, pekar man klart och tydligt, i den analys som gjordes av Integritetsskyddskommittén, på de tre komponenter som vi ledamöter faktiskt är skyldiga att ha med oss när vi beslutar om lagstiftning som berör den personliga integriteten. Den ena komponenten är behovet. Det pratade Thomas Bodström väldigt mycket om i sitt anförande. Den andra komponenten är hur effektivt det är. Den tredje komponenten som ska analyseras är om det är proportionellt. Det är egentligen först därefter man kan göra en avvägning gentemot regeringsformens skydd när det gäller den personliga integriteten. Det är först då vi kan säga att den här avvägningen har gett detta resultat, och därför är vi beredda att faktiskt fatta ett visst beslut. När Integritetsskyddskommittén granskade dessa lagförslag kunde man mycket väl konstatera att behovet var väl beskrivet. När det gällde effektiviteten hade man pratat bland annat med tysk polis och lite grann med dansk polis, men egentligen hade man ingen djupare analys än så när det gällde effektiviteten. När man ska titta på om det är proportionellt kan man alltså inte göra någon avvägning eftersom man inte ens har gjort någon analys av effektiviteten. I delbetänkandet från Integritetsskyddskommittén sägs att man inte bör anta de här lagförslagen utan att ha gjort en djupare analys av de tre krav som regeringsformen faktiskt ställer på lagstiftarna. Har detta då gjorts så att vi nu kan säga ja? Nej, precis som Thomas Bodström sade är det i stort sett samma förslag som läggs på riksdagens bord i dag som det som bordlades av den förra riksdagen. Min fråga blir ändå till alla ledamöter i justitieutskottet och till alla ledamöter som ska rösta i dag: Betyder regeringsformen ingenting? Betyder inte det ansvar som vi som lagstiftare har fått att faktiskt skydda medborgarna någonting? Betyder det skydd för medborgarna som finns i regeringsformen i Sverige ingenting, eftersom man är beredd att säga: Tja, vi konstaterar att man säger det här, men vi gör ingenting åt det. Och när Integritetsskyddskommittén har till uppgift att se över om vi behöver stärka lagstiftningen när det gäller skyddet för den personliga integriteten är man till och med beredd att anta förslagen i stort sett två veckor innan Integritetsskyddskommittén kommer med sitt slutbetänkande. Fru talman! Det är lite grann med sorg i hjärtat och med en stor besvikelse som jag känner att det oerhört gedigna arbete som Integritetsskyddskommittén har genomfört under de här åren och där vi snart är i mål uppenbarligen inte betyder någonting alls för Sveriges riksdag. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet blir ofta anklagade för att vi inte har lärt av historien. Men, fru talman, jag kan tala om att vi i Vänsterpartiet har lärt att ett samhälle som inte är berett att skydda sina medborgare från kränkningar när det gäller den personliga integriteten, ett land där man inte är beredd att respektera regeringsformens skydd för medborgarna, ett land där övervakning och angiverier är vardagsmat är någonting som vi i Vänsterpartiet inte vill ha. Fru talman! Man kan inte enbart se de här förslagen stående helt ensamma. Vi måste se dem i ett sammanhang där vi på många områden har genomfört lagstiftning som faktiskt inte uppfyller rättssäkerhetskrav, som inte skyddar den personliga integriteten, och vi vet att flera lagförslag är på gång. Ett av förslagen som nu diskuteras i EU är att ha ett register över flygpassagerarna, deras rörelsemönster och olika uppgifter om flygpassagerarna, som ska lagras i 13 år. Stegen mot ett samhälle där medborgarnas personliga integritet är helt obefintlig närmar sig, och på många områden har vi redan trampat över. Fru talman! Sveriges riksdag har tillsatt en kommitté som ska göra en helhetsgranskning och som kommer med ett delbetänkande där man visar på klara brister när det gäller skyddet för den personliga integriteten. Man säger i kommittén till och med att det här nästan kan betraktas som ett systemfel, för det här sker på många områden och inte enbart på justitieutskottets område. Bakom ett delbetänkande med just de beskrivningarna står en enig kommitté. Det är Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna som är eniga om den beskrivningen. I det läget, fru talman, är man i dag beredd att fatta beslutet. Till slut, fru talman, yrkar vi i Vänsterpartiet avslag på förslagen. Vi ser att det har kommit förbättringar, och det är glädjande. Det är viktigt att säga. Men när det inte finns respekt för vare sig kommitténs arbete eller för regeringsformen, eller när vi som lagstiftare inte tar vårt ansvar att följa de krav som ställs på oss, kan jag inte säga något annat än att det här är en sorgens dag.

Anf. 3 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Att råka ut för brott är den största kränkningen av den personliga integriteten. Det är vi alla överens om. Det är ingenting som man behöver diskutera. Men vad är då felet, vad är problemet? Varför kommer Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet att rösta emot detta förslag? Jag vill för att vinna tid ta upp våra reservationer och säga att vi står bakom dem men att vi kommer att yrka bifall till enbart reservationerna 15, 16 och 17. Vad är felet och varför är vi emot detta? Det sägs att folk som inte har några skelett i garderoben inte behöver oroa sig. Protesterna handlar inte om vem som har skelett eller inte, eller hur många. De handlar om rätten till privatliv, rätten att inte behöva veta. Samtidigt handlar det om att veta att alla våra aktiviteter och åsikter eventuellt registreras och lagras. Vårt liv kommer att sakna ett rum dit bara vi själva har nyckeln. Vi har sett i historien - någonting som Alice Åström också tog upp - vad som kan hända då staten har lagrat extensiv information om oss medborgare och våra privatliv. Under flera årtionden åsiktsregistrerade Säkerhetspolisen vänsteraktiva människor. Men det var inte bara de som råkade illa ut. Till och med Miljöpartiets ungdomsförbund, Grön ungdom, har funnits i dessa register. Detta ledde till att flera hundra vänstermänniskor förnekades anställning och utsattes för andra oacceptabla konsekvenser, och många lider i dag fortfarande av sviterna. Jag träffade i går en person som hade funnits i ett sådant här register, och hennes berättelse var skrämmande. I Sverige har vi en historia av att lita på den goda staten. Det måste man kunna göra. Vi är en demokrati med historiska anor, och det kanske mest grundläggande för vår demokrati har varit just att vi värnar den personliga integriteten. Men verkligheten fungerar oftast annorlunda. Det kommer alltid att finnas människor med makt och inflytande som kan missbruka tillgången till massiv information om medborgarnas privatliv, inte i dag, inte i morgon, men kanske i framtiden. Förutom att detta förslag, men också de andra som jag kommer att återkomma till, är häpnadsväckande dåligt belagda - just effektiviteten har ifrågasatts från många olika håll - är det dessutom ett faktum att den nuvarande regeringen, men också den tidigare faktiskt, helt struntat i att säkra de reella rättssäkerhetsgarantier som skulle kunna lugna oss. Enligt Europakonventionen ska staten vid ingrepp i privatlivet säkra tillgång till efterhandsinformation till den som utsatts för integritetskränkning. Dessutom ska rätten till skadestånd, som Thomas Bodström så riktigt tog upp, finnas om denna övervakning har varit lagvidrig. Efterhandsinformation i viss form och att garantera att det inte sker något övergrepp finns i just detta betänkande, men inte i andra fall som till exempel FRA:s avlyssning. Men den diskuterar vi inte i dag. Inte heller har regeringen tagit hänsyn till den pågående parlamentariska utredningen. Problemet är att det betänkande och det utslag som fanns där inte riktigt går hand i hand med de slutsatser som vi själva i utskottet har kommit fram till. Den klassiska frågan om vem som övervakar övervakaren måste ha ett tydligt svar. Den begränsade övervakning som trots allt, tyvärr, behövs i samband med synnerligen grov brottslighet - terrorism men också annan organiserad brottslighet - måste stå under sträng demokratisk kontroll. Öppenhet ska råda om vilka övervakningsåtgärder som vidtagits. Reglerna och de tekniska systemen ska vara så utformade att ett personligt ansvar kan utkrävas då överträdelse sker. Det ska kunna resultera i åtal och skadestånd. Straffskalan ska också väljas så att frågans betydelse markeras. Tillsynen av att myndigheterna följer reglerna ska utföras av en instans med hög kompetens, goda resurser och ett stort mått av oberoende. Det måste finnas enkla och effektiva vägar för medborgarna att kontrollera information om sig själva, att få felaktig information korrigerad och att få skadestånd när så är motiverat. Det gäller även elektroniska fotspår som inte utgör traditionell databasinformation och som i dag därför inte täcks av rätten att få registerutdrag om sig själv. Fru talman! Ett intressant faktum är den paradoxala dubbelverkan som rikspolischefen och riksåklagaren har skrivit om. De skrev i sin senaste rapport till regeringen om användandet av hemliga tvångsmedel. De hade med siffror, nämligen att 893 personer figurerade i 311 förundersökningar om bland annat narkotikabrott under 2006. De säger att även om det finns mörka moln på himlen är de i stort sett nöjda. Hemlig teleavlyssning, hemlig kameraövervakning och hemlig teleövervakning, som kan jämställas med mycket av det vi diskuterar i dag, är fortfarande viktiga instrument i den brottsbekämpande verksamheten. Problemet är just dessa mörka moln, det vill säga de kriminellas motdrag. Vad gör då människor som har all anledning att vara så rädda som Thomas Bodström tycker att de ska vara - och som jag håller med om? De använder sig av krypterad e-post och mobiltelefoner med kontantkort. Detta tillsammans med många andra saker som vi i dag inte har kompetens nog att uttala oss om har minskat effektiviteten och resultaten av dessa avlyssningar. Motdrag möts med motdrag. Utan att avslöja detaljer förklarar dessa två chefer att nya tekniska möjligheter förbättrar polisens möjligheter. Det är två av de utlåtanden vi har fått. Det är två utlåtanden som det kan verka ger stöd för det vi tänker fatta beslut om i dag, men tyvärr ser vi att det inte är helt enkelt. Vad som däremot är oroande och definitivt förtjänar en ordentlig genomlysning är om vi som lagstiftare har släppt polisen för långt, om säkerhetsgarantierna är tillräckliga och inte minst hur effektiva åtgärderna är. Sedan oktober 2004 är det möjligt för polisen att inte bara avlyssna telefoner som tillhört eller tillhör en misstänkt utan även teleförbindelser som det kan tänkas ringas från eller till. Varför tar jag upp detta? Det är nämligen fråga om en helhetsbild. Jag tycker att Alice Åström klargjorde tydligt att det här inte bara handlar om just de förslagen utan att det är fråga om ett helt paket. Vissa av dem har redan implementerats, och andra är på väg. Jag tänkte avsluta med att räkna upp några utökade möjligheter för polisen eller Säpo att använda sig av övervakning, avlyssning och tvångsmedel i olika former som redan finns i vår lagstiftning. Riksdagen beslutade i november 2005 att polisen från den 1 januari 2006 får ta dna-prov på en person som är skäligen misstänkt för ett brott som kan ge fängelse. Här är något viktigt. Vi har också sänkt kraven. Tidigare var det två års fängelse. I dag säger vi bara fängelse. Polisen får sedan 2005 använda överskottsinformation erhållen vid hemlig teleavlyssning till utredning av andra brott än den som teleavlyssningen avsåg. Det är just sådan överskottsinformation som vi flera gånger har lyft upp och tycker är problematisk. Vid förundersökning om brott som kan ge fängelse får polisen använda information från databaser med bilars passager genom Stockholms biltullar. Det är något som när trängselskatten diskuterades togs upp från Miljöpartiets sida men som det inte har gjorts så mycket åt. Jag kan fortsätta. Listan är lång. Men jag tackar för möjligheten att kunna framföra denna minoritetsåsikt som inte är tillräckligt stor, på grund av att de tidigare förhoppningarna om medhjälpare för att skjuta upp detta ett och ett halvt år, möjligen längre, har grusats.

Anf. 4 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Jag ska först yrka bifall till våra reservationer, vilket jag missade att göra i mitt inledningsanförande. Jag vill kort, Mehmet, korrigera frågan om överskottsinformation. Det var en rättssäkerhetsåtgärd. Tidigare gick det att använda den, vilket också skedde i en massa olika sammanhang. Vi ansåg att det var viktigt att reglera så att det finns tydliga regler. Detta är inte något som ska utvidgas eller på något sätt försämra rättssäkerheten. Det är precis tvärtom. Tidigare kunde man också fritt använda alla möjliga olika tvångsmedel, men genom att reglera användandet av överskottsinformationen finns det numera tydliga regler. Det handlar inte om någon utvidgning för polisen på något sätt utan det handlar om att säkra rättssäkerheten.

Anf. 5 Ulrika Karlsson i Uppsal (M)

Fru talman! Det var ett tydliggörande.

Anf. 7 Alice Åström (V)

Fru talman! Först skulle jag vilja ställa en fråga om den tidsbegränsade lagstiftningen och utvärderingen av den. Hur har man tänkt följa upp den? Det finns en anledning till att jag tar upp frågan och inte känner mig så där jättetrygg och jättesäker när det gäller att vi nu har en tidsbegränsad lagstiftning. Vi har ett annat ärende i dag, som vi egentligen behandlar ihop med det här. Det gäller tvångsmedelslagen och lagen om hemlig kameraövervakning, en fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslagstiftning. Den var också tillfällig. Det skulle prövas varje gång om man skulle ha den kvar. Det har gått några år sedan 1952. Jag kan inte påstå att jag tycker att granskningen och prövningen av den är så där väldigt stark och intensiv. Ni som är intresserade av att veta hur det är kan läsa betänkandet. Det tar inte många minuter - det lovar jag. Frågan är alltså: Hur har ni tänkt att den här tillfälliga lagstiftningen ska granskas? Är det meningen att den ska komma tillbaka till riksdagen, eller hur är det egentligen tänkt? Den andra frågan som jag vill ställa handlar om Integritetsskyddskommittén. Nu har jag suttit i riksdagen så länge, sedan 1994. Det var faktiskt Moderaterna och Vänsterpartiet som starkast drev att den här kommittén skulle tillsättas. Det var en lång kamp för att få en majoritet och ett tillkännagivande från riksdagen. Då sade även Moderaterna: Nej, nu måste vi faktiskt säga lite stopp. Vi måste få en helhetsbild av det här. Hur kan det då komma sig att ni moderater inte tar till er det som kommittén har sagt och att ni inte avvaktar när vi har slutjustering den 28 november?

Anf. 8 Ulrika Karlsson i Uppsal (M)

Fru talman! Först och främst vill jag säga att en permanent lagstiftning lämnar ett särdeles litet utrymme för en utvärdering. Därför vill vi att den lagstiftning som vi nu inför - det gäller båda de vilande förslagen - tidsbegränsas till att gälla i tre år. Då möjliggör vi en utvärdering av dessa. Detta är väl någonting som vi gemensamt får följa upp. Vi har båda ett intresse av att dessa utvärderas. Det är nya verktyg som vi inför. Det är viktigt att de utvärderas och att man följer upp nyttan av lagstiftningen. Det andra gällde Integritetsskyddskommittén. Det är mycket riktigt, som Alice Åström säger, en kommitté som vi välkomnade. Vi drev på att den skulle tillsättas. I kommitténs uppgift ingår det inte att uttala sig om pågående lagstiftning, men vi som riksdagsledamöter har väl alla tagit del av de delrapporter som kommittén har lämnat. Och i detta ärende har vi gjort integritetsöverväganden. När Integritetsskyddskommittén sedan lämnar sitt slutbetänkande kan det finnas anledning för regeringen att återkomma med justeringar - inte vet jag - men det är någonting som jag överlämnar åt framtiden att utvisa. I detta ärende finns det i dagsläget ingen anledning att invänta Integritetsskyddskommittén.

Anf. 9 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag blir fortfarande inte riktigt klok på hur den här lagstiftningen ska prövas om tre år. Det förutsätter väl att den kommer tillbaka till riksdagen om tre år, precis som den tillfälliga lagstiftningen från 1952 har gjort. Men det är en fråga som vi får återkomma till. Men jag kan ändå inte låta bli att kommentera det här med att kommittén inte har till uppgift att granska pågående lagstiftningsarbete. Det intressanta är att det, när Vänsterpartiet och Moderaterna drev att vi skulle ha den här kommittén, var just frågan om buggning som föranledde den intensiva debatten. Och när den tidigare justitieministern Laila Freivalds ville lägga fram ett förslag om buggning signalerade även Moderaterna tydligt att man ville ha den här Integritetsskyddskommittén, och man ville få en helhetsbild av vart skyddet för den personliga integriteten tar vägen. Kommittén, där även Moderaternas representant sitter med, säger: De behovsredovisningar som finns tillgängliga i det här lagstiftningsärendet täcker bara delvis det föreslagna tillämpningsområdet. Någon närmare analys av konsekvenserna för integritetsskyddet har inte lämnats. Underlaget synes därför behöva kompletteras för att det ska bli möjligt att göra en sådan proportionalitetsbedömning som enligt såväl regeringsformen som Europakonventionen utgör en förutsättning för rättighetsbegränsande lagstiftning. Hur kan det komma sig att Moderaterna i kommittén är beredda att ställa sig bakom det här men att ni här i dag ändå är beredda att fatta beslut utan att invänta det här? Jag tycker inte att jag får ett svar på hur man egentligen kan ta ställning till en lagstiftning utan att ha ordentligt underlag.

Anf. 10 Ulrika Karlsson i Uppsal (M)

Fru talman! Det är viktigt att betona att kommitténs uppdrag är att lämna förslag på eventuellt generella bestämmelser till skydd för den personliga integriteten. Detta ärende som vi behandlar i dag gäller ett angeläget verktyg för den brottsbekämpande verksamheten. Det är omgärdat av de rättssäkerhetsgarantier som vi anser är tillräckliga. Det handlar om domstolsprövning, medverkan från de offentliga ombuden etcetera. Sedan säger regeringen själv i propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier, som nu ligger på vårt bord: "Det kan finnas anledning att, när slutbetänkandet har lämnats, återkomma till frågor om skyddet för den personliga integriteten vid användandet av hemliga tvångsmedel." I det intolkar jag att det är ett vidare perspektiv än just de två vilande förslagen, och det är jag nöjd med.

Anf. 11 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Vi hörde i ditt anförande, Ulrika, hur oerhört dåligt det tidigare socialdemokratiska förslaget var. Det brast i rättssäkerhet, och det fanns inte alls de rättssäkerhetsgarantier som numera finns. Det gällde rumsavlyssning och det gällde den proposition som handlar om att förebyggande förhindra brott. Det finns ett problem för dig, Ulrika, och Moderaterna. Ni röstade ju för detta 2006. Beatrice Ask och jag var helt överens om detta. Det var Folkpartiet också. Vi tre partier var helt överens om de här sakerna. Vad är det, annat än att vi har haft ett riksdagsval, som har ändrat sig i den moderata uppfattningen från att man helhjärtat stödde förslaget våren 2006 och ville att den lagen skulle införas den 1 juli 2007 till det som du säger här i dag?

Anf. 12 Ulrika Karlsson i Uppsal (M)

Fru talman! De två vilande förslag som ligger på vårt bord innehåller en rad rättssäkerhetsgarantier, som jag också nämnde för Alice Åström. Det handlar om domstolsprövning och medverkan från de offentliga ombuden. Tillståndstiden får inte överskrida en månad åt gången. Möjligheten att erhålla tillstånd är omgärdad med tydliga restriktioner och det finns en reglering för hur eventuell överskottsinformation ska hanteras. Detta är bra. Under den vilandeperiod som har varit har vi kunnat tillgodogöra oss synpunkter och erfarenhet vilket har gjort att vi ytterligare har stärkt dessa rättssäkerhetsgarantier i tre delar. För hemlig rumsavlyssning handlar det om ett absolut förbud att avlyssna medieredaktioner. För förslaget om den preventiva delen vill vi införa att det ska finnas en särskild anledning att anta att en person kommer att utöva allvarlig brottslig verksamhet och begränsa den krets som övervakas. Den ska tidsbegränsas precis som hemlig rumsavlyssning.

Anf. 13 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Det är bra om du redogör för det som jag frågar efter, Ulrika. Vi känner till de här förändringarna. Det som vi och Moderaterna sade förra året är att det är bra att den här nämnden kommer. Den kommer under året, men vi anser ändå att det ska gälla från den 1 juli 2006. Allt det vi sade för bara drygt ett år sedan var ni för. Du måste ju inse att det blir en total kullerbytta om man i majoritetsställning försöker driva ett slags retroaktiv oppositionspolitik. Jag tror att det är bättre, inte minst för trovärdigheten, att ibland säga att vi är överens över blockgränserna. Beatrice Ask var då i opposition. Vi satt i debatter och var helt överens om de här sakerna. Vi röstade för de här sakerna väl medvetna om att den här nämnden skulle komma. Vi resonerade kring frågan om massmedierna. Moderaterna försvarade den här lagen. Det finns ett minimum av konsekvens hos Centern och Kristdemokraterna som tog det här steget i ett år, även om de från början var för. Hela alliansen var för i februari. Moderaterna och Folkpartiet röstade aktivt för den socialdemokratiska propositionen. Jag tror, som sagt, att det för trovärdigheten är bättre att inte stirra sig blind på om man är i minoritets- eller majoritetsställning utan faktiskt försöka komma ihåg vad man har sagt tidigare och stå för det. Då kan vi tillsammans bekämpa brottsligheten i de frågor där vi är överens, och ha debatter i de frågor där vi inte är överens. Jag tror att det skulle gagna alla, inte minst rättsväsendets kamp mot brottsligheten.

Anf. 14 Ulrika Karlsson i Uppsal (M)

Fru talman! Det här handlar ju inte om om vi är i majoritet eller minoritet. Det handlar om att vi har två förslag på vårt bord. Det är två vilande propositioner, två vilande lagförslag. Under den tid som har förflutit har vi tagit synpunkter i beaktande. Därför är det tre delar som vi inte är överens om, Thomas Bodström. Vi är överens om förslagen i stort, men i tre viktiga delar är vi inte överens. Vi vill ha ett absolut förbud mot att avlyssna medieredaktioner. Vi vill att det ska vara en smalare krets som kan drabbas av den hemliga tvångsavlyssningen eller de hemliga tvångsmedlen. Vi vill också att lagen ska vara tidsbegränsad till tre år och utvärderas. I de delarna är vi inte överens. Det är korrekt uppfattat.

Anf. 15 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Tack, Ulrika Karlsson, för en bra genomgång av förslaget! Flera saker i texten tydliggjordes, tycker jag. Jag vill lyfta fram en av de få bra saker som utskottets borgerliga majoritet har skrivit i förslaget, nämligen att man vill ta bort möjligheten att bugga tidningsredaktioner. Det fanns faktiskt i Socialdemokraternas ursprungsförslag som tidigare bordlades - kanske inte av det skälet. I dag har man en reservation om det. Min fråga till Ulrika Karlsson är om det ska vara tillåtet att avlyssna medieredaktioner.

Anf. 16 Ulrika Karlsson i Uppsal (M)

Fru talman! Det förslag som vi har på vårt bord i dag handlar om buggning. Där vill vi införa ett absolut förbud mot att bugga. Jag tror att det finns anledning att återkomma till frågan om teleavlyssning som din fråga rör.

Anf. 17 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Enligt förslaget ska det vara möjligt att avlyssna en redaktion. Det gläder mig att det finns frågetecken kring detta så att vi får möjlighet att diskutera det vid ett senare tillfälle. De här två sakerna hänger ihop. Att slå sig för bröstet som man tidigare gjorde från utskottsmajoriteten för att man nu har stoppat möjligheten till buggning, vilket ändå inte var möjligt, utan bara ett förslag från Socialdemokraterna, tycker jag är lite förmätet. Det är glädjande att man inte stänger dörren för det helt och hållet.

Anf. 18 Ulrika Karlsson i Uppsal (M)

Fru talman! Jag vill inte på något sätt stänga dörren för en översyn av dessa hemliga tvångsmedel. Jag tror att de alltid bör vara levande i lagstiftningen och något som vi behöver utvärdera. Det har tidigare sagts från de här talarstolarna. Jag vill återigen säga att vi anser att meddelarskyddet är ett så viktigt integritetsskyddsintresse att vi vill att det i det ärende som ligger på bordet i dag och som handlar om buggning ska vara ett absolut förbud att avlyssna medieredaktioner.

Anf. 19 Johan Linander (C)

Fru talman! Så var det då åter dags att stå här i talarstolen och debattera och besluta om de vilande propositionerna om hemlig rumsavlyssning och åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Vi har också den mycket viktiga propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid användandet av hemliga tvångsmedel att ta ställning till. Det är faktiskt ytterligare några lagförslag som vi behandlar här i dag, bland annat 1952 års lag. Jag återkommer till det. Centerpartiet var, som de flesta säkert vet, ett av de fyra partier som förra våren var med och minoritetsbordlade propositionen om buggning och tvångsmedel i förebyggande syfte. Detta gjorde vi inte för att vi ansåg att de här tvångsmedlen inte behövs. Vi gjorde det för att den dåvarande regeringen med justitieminister Thomas Bodström i spetsen hade lagt fram förslagen utan tillräckligt skydd för den personliga integriteten och rättssäkerheten. Jag tänker inte här i dag säga så mycket mer om varför de hemliga tvångsmedlen behövs. Det har Thomas Bodström redan talat mycket om. Jag tänker gå igenom lite om vilka förändringar som nu har gjorts tack vare minoritetsbordläggningen genom den nya propositionen från regeringen och de förändringar vi har gjort i utskottet. Jag ska också säga något om vad jag fortfarande tycker skulle kunna bli bättre. Centerpartiet hade ju ett antal invändningar mot de tidigare förslagen. Vi hade två allvarliga invändningar som gjorde att vi inte kunde eller ville släppa igenom propositionerna förra året. Vi krävde att de som blivit utsatta för hemliga tvångsmedel skulle underrättas om det och att den parlamentariska kontrollen av de hemliga tvångsmedlen skulle förbättras. Båda dessa krav uppfylls genom den nya propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier. Att hemliga tvångsmedel, oavsett om det är telefonavlyssning, kameraövervakning eller buggning, är just hemliga och att den som blir utsatt inte får veta det är ganska naturligt. Annars skulle åtgärderna bli meningslösa. Men när åtgärderna har avslutats och när det inte längre kan skada den brottsutredning som har inletts ska det som huvudprincip ske en underrättelse till den som har varit utsatt för tvångsmedlet. Ett antal undantag från underrättelseskyldigheten kommer att finnas, bland annat när det gäller brott mot rikets säkerhet. Dessa undantag kan och ska givetvis diskuteras, men jag menar att de är rimligt avvägda men på inget sätt huggna i sten. Oavsett om alla partier och alla debattörer här i dag inte är överens om vilka undantag som ska finnas - det finns reservationer i frågan - kan vi nog ändå vara överens om att det förslag som nu föreligger och som vi ska fatta beslut om i eftermiddag är bra mycket bättre jämfört med hur det var tidigare. Vi har haft hemlig telefonavlyssning under ganska många år, och det har aldrig funnits någon underrättelseskyldighet. Den som har varit utsatt har aldrig fått veta det. Det kommer man att få veta efter den lagändring som vi fattar beslut om i dag. När det gäller den förbättrade parlamentariska kontrollen införs en ny nämnd, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Den ska ha en majoritet av ledamöter som våra riksdagsgrupper föreslår. Nämnden ska utöva tillsyn över användandet av hemliga tvångsmedel men också över polisens kvalificerade skyddsidentiteter. Nämnden ska också kontrollera Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter och, inte minst, på begäran av en enskild medborgare kontrollera om han eller hon har varit utsatt för hemliga tvångsmedel eller för Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling. Det är också ett viktigt beslut som vi ska fatta här i dag. Fru talman! Ytterligare ett starkt krav som vi ställde från Centerpartiets sida förra året var att redaktioner inte skulle kunna buggas. Vi menade, och menar fortfarande, att skyddet av meddelarfriheten och anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är så viktiga att även om det skulle finnas något enstaka tillfälle då buggning inte kan ske där det annars skulle ha gjorts på grund av att ett mycket grovt brott har begåtts är ändå meddelarskyddet viktigare. Tyvärr tycker inte alla det. Socialdemokraterna kräver fortfarande att redaktioner ska få avlyssnas. Vi i Centerpartiet vill gå motsatt väg. Vi menar att det är viktigt att man även ser över hur de övriga befintliga hemliga tvångsmedlen som telefonavlyssning får användas på till exempel redaktioner. Det är lagtekniskt komplicerat. När det gäller mobiltelefoner vet man aldrig var den befinner sig. Om den person som håller i den har gått in på en redaktion eller inte är givetvis omöjligt att veta i förväg. Men även om det är lagtekniskt svårt är det viktigt att man får fram en lagstiftning där medieredaktioner skyddas även mot till exempel hemlig telefonavlyssning och kameraövervakning. Nästa viktiga krav från Centerpartiet som vi nu får igenom, tack vare minoritetsbordläggning, gäller de hemliga tvångsmedel som ska få användas för att förebygga mycket allvarliga brott. Den gamla socialdemokratiska regeringens förslag var att det skulle räcka med rekvisitet "anledning att anta". Detta kritiserades hårt av lagrådet. Lagrådet menade att om man väljer lagtexten "anledning att anta" ger det utrymme för en alltför extensiv tillämpning av bestämmelserna. Därför har vi nu nästan gemensamt i utskottet - Socialdemokraterna ställer inte upp på det heller - lagt till att det ska krävas "särskild anledning att anta". Det innebär att Lagrådets kritik mot risk för extensiv tillämpning av bestämmelserna bemöts. Det innebär i praktiken att preventiva tvångsmedel, eller tvångsmedel i förebyggande syfte, inte ska få användas enbart med anledning av spekulationer eller allmänna bedömningar. Det ska krävas faktiska omständigheter inom ramen för ett enskilt fall eller ett händelseförlopp. Det kan handla om uttalanden, hotelser eller andra typer av faktiska omständigheter. Ett krav som vi hade förra våren och som vi inte har kunnat få igenom gäller behovet av att avvakta Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande. Då var tanken att kommittén skulle ha lämnat sitt slutbetänkande redan i våras. Behovet av en längre tid har gjort att slutbetänkandet överlämnas till justitieministern den 20 december i år. Även om det justeras tidigare kan vi inte börja behandla det innan det har överlämnats till justitieministern. Även om vi behöver behandla de vilande propositionerna under detta år - slutbetänkandet från Integritetsskyddskommittén kommer den 20 december - säger det sig självt att vi inte hinner fatta beslut efter den 20 december. Även om det skulle gå kräver ett så viktigt betänkande som det från Integritetskommittén en betydligt längre behandling. Alla som sysslar med denna verksamhet vet att saker och ting tar ganska lång tid. Efter att ett betänkande har kommit remitteras det till en mängd remissinstanser, och det tar snarast ett eller kanske två år innan det är färdigt för en ny proposition. Då är det dags att börja utvärdera de tidsbegränsade lagstiftningsprodukter som vi fattar beslut om här i dag. Integritetsskyddskommitténs arbete är viktigt, och redan nu skriver regeringen att det kan finnas anledning att återkomma till frågor om skyddet av den personliga integriteten. Det är viktigt. Oavsett vilket beslut som vi fattar här i dag slutar inte diskussionen om den personliga integriteten. Den får inte sluta. Det är en diskussion som vi måste föra i samhället hela tiden. Jag var tidigare inne på att vi i detta sammanhang inte heller ska glömma bort att både buggningslagen och lagen om tvångsmedel i förebyggande syfte kommer att bli tidsbegränsade lagstiftningsprodukter. Sedan tidigare var det föreslaget att buggningslagen skulle vara tidsbegränsad till tre år. Nu har vi i utskottet sett till att även lagstiftningen om tvångsmedel i förebyggande syfte kommer att vara tidsbegränsad till tre år. Det är alla partier överens om, förutom Socialdemokraterna som av någon anledning fortfarande tycker att de preventiva tvångsmedlen ska införas utan tidsbegränsning. Tidsbegränsningen innebär att buggning och preventiva tvångsmedel, eller tvångsmedel i förebyggande syfte, inte kommer att få användas efter den 31 december 2010 om inte riksdagen fattar ett nytt beslut som innebär att lagstiftningen förlängs eller permanentas. Tyvärr finns det skräckexempel på hur tvångsmedelslagar har förlängts och förlängts. Vi har debatterat 1952 års tvångsmedelslag här i kammaren i dag. Och när vi voterar i dag förlänger vi den ytterligare en gång, 55 år efter att den stiftades. Det är faktiskt pinsamt. Förhoppningsvis är det sista gången. Justitiedepartementet håller på med ett arbete där de delar av 1952 års tvångsmedelslag som fortfarande behövs kommer att permanentas i en ny lag, vilket känns bra. Jag vill avsluta med att säga att om vi eller de som sitter i riksdagen efter 2010 års val inte kan se att lagarna om buggning och preventiva tvångsmedel är effektiva och nödvändiga, om proportionalitetsprincipen inte uppfylls vad gäller avvägningen mellan kränkning av den personliga integriteten och behovet av brottsbekämpning, ska tvångsmedelslagarna inte heller finnas. Det kommer inte att vara någon självklarhet att lagarna förlängs eller permanentas efter den 31 december 2010. Därför vill jag redan nu uppmana de brottsbekämpande myndigheter som kommer att använda dessa lagar att dokumentera och verkligen visa att de behövs, att de är nödvändiga och att de är effektiva annars är det inte säkert att dessa lagar kommer att finnas efter den 31 december 2010. (Applåder) I detta anförande instämde Karin Nilsson (c).

Anf. 20 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag ska faktiskt börja med att delvis berömma Centerpartiet för att man har fortsatt att driva frågan om att förstärka skyddet för den personliga integriteten. Precis som jag sade i mitt anförande är det förbättringar i förslagen, och jag tycker att det är viktigt att säga det. Det gäller framför allt underrättelseskyldigheten som är en fråga som Vänsterpartiet också har drivit under många år, och det är glädjande att detta faktiskt införs. Det gäller även tidigare tvångsmedel som hemlig telefonavlyssning. Det är oerhört viktigt när man ser hur mycket det har ökat de senaste åren. Men det jag har berömt nog. Jag har en fråga till Centerpartiet när det gäller Integritetsskyddskommittén och det första delbetänkandet, som jag ändå tycker ger väldigt tydliga signaler. Man kan nästan prata om systemfel i lagstiftningen när det gäller de betänkanden vi behandlar i dag. Man påpekar att man inte har gjort den analys och utvärdering som regeringsformen och Europakonventionen kräver. I delbetänkandet säger man att det är bra att man stärker rättssäkerhetsgarantierna och gör förbättringar. Men det förändrar inte grundfaktum, nämligen att man inte har gjort sitt arbete när det gäller lagstiftningen. Min oro är och min fråga till Centerpartiet gäller följande. Om vi redan i dag ser att vi inte lever upp till de krav som ställs på oss som lagstiftare, hur ska vi då kunna anta en ny lagstiftning och säga att i morgon kommer vi att uppfylla kravet på skyddet för den personliga integriteten? Är inte det ett bakvänt sätt? Hade det inte varit värt att ta tillbaka det här och göra ordentliga analyser och sedan komma tillbaka till riksdagen i stället för att anta det här ofullständiga?

Anf. 21 Johan Linander (C)

Fru talman! Jag håller med om att analysen hade kunnat vara bättre, men jag håller inte med om att det inte finns någon analys. Samtidigt ska vi komma ihåg att eftersom vi inte har buggning i Sverige i dag är det svårt att säga om den kommer att bli effektiv. Därför måste man titta på andra länder. Nog kan man förstå att i rättssalen är det ett starkt bevis att kunna spela upp till exempel hur en stor narkotikaaffär har genomförts eller hur de misstänkta gör upp om affären. Jag tror att även Alice Åström kan hålla med. Det ska vara effektivt. Det är nödvändigt att vi i fråga om grov brottslighet i Sverige ska kunna höra på band vad personerna säger när de verkligen grova brotten planeras eller när man pratar om det efteråt. Behovet finns. Att det är effektivt har vi inga bevis på, men jag vill hävda att det blir ett väldigt effektivt bevis i en rättegång att kunna spela upp och höra hur personerna gör upp om en narkotikaaffär. Sedan ska det här mätas mot skyddet för den personliga integriteten. Eftersom vi har förstärkt skyddet för den personliga integriteten rejält genom de förslag som vi har lagt till, genom den nya proposition som regeringen har kommit med och genom de förändringar som vi gjort i justitieutskottet, tycker jag att professionalitetsbedömningen klaras av därmed. Men jag håller med om att analysen kring kränkning av den personliga integriteten vid en hemlig rumsavlyssning och kanske ännu mer vid vissa åtgärder för särskilt allvarliga brott är ganska svag och hade kunnat vara bättre.

Anf. 22 Alice Åström (V)

Fru talman! Då har jag egentligen bara en enda konkret fråga till Centerpartiet. Vänsterpartiet lade fram ett yrkande i justitieutskottet när vi behandlade de här förslagen. Vi ansåg med tanke på att Lagrådet tidigare riktat kritik, att det här har varit vilande, att det skett vissa förändringar och att det har tillkommit ytterligare säkerhetsgarantier att det vore rimligt att utskottet bad Lagrådet att granska den förändrade lagstiftningen. Det har ju skett förändringar och så vidare. Lagrådet hade tidigare sagt att vi inte lever upp till Europakonventionen med de förslag som den tidigare regeringen lade fram. Varför ställde Centerpartiet inte upp på att låta Lagrådet granska det betänkande som vi i dag behandlar för att få en bedömning från Lagrådet i stället för bara göra en gissning oss emellan där vi tycker att det har förstärkts tillräckligt? Hade det inte snarare varit en förstärkning? Ni i majoriteten är ju övertygade om att det här klarar Europakonventionens krav. Hade det inte varit en styrka för er själva i så fall att också få en bedömning från Lagrådet? Vi från Vänsterpartiets sida tvivlar på att vi egentligen har lyckats uppfylla de krav som Europakonventionen ställer. Men ni är övertygade. Det borde ha stärkt er sak, eller fanns det en oro från Centerpartiet då man inte var villig att tillstyrka Vänsterpartiets begäran att Lagrådet även denna gång hade haft kvar en del av sin kritik?

Anf. 23 Johan Linander (C)

Fru talman! Det är möjligt, men jag är övertygad om att den kritiken från Lagrådet hade varit betydligt mildare än vad den varit tidigare tack vare att vi har förbättrat rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten så rejält som vi har gjort med de nya förslag som nu ligger på riksdagens bord. Ert förslag att skicka även detta till Lagrådet hade det problemet att vi behöver behandla de vilandeförklarade propositionerna under det här kalenderåret. Vi är nu framme i mitten av november. Skulle vi ha skickat detta till Lagrådet skulle det ha blivit ytterligare förskjutet. Vi hade med all sannolikhet inte hunnit med det under det här året heller. Dessutom är det reglerat när olika förslag ska skickas till Lagrådet på remiss. Att börja ändra denna normala praxis bara i det här enstaka fallet kan man diskutera, men jag hade inte varit rädd för att få ett yttrande från Lagrådet, inte på något sätt. De här åtgärderna är tidsbegränsade till tre år. Integritetsskyddskommitténs förslag kommer snart, och där kommer det att finnas förslag till lagändringar. Det kommer att remitteras på normal väg, och det kommer att gå till Lagrådet senare. Vi utvärderar de lagar som går ut den 31 december 2010. Alice Åström frågade i en tidigare replik om de här lagarna bara ska fortsätta att gälla utan att gå till riksdagen. Nej, det är helt omöjligt. Går inte någonting till riksdagen angående buggning och tvångsmedel vid förebyggande åtgärder kommer inte lagarna att finnas. De har helt enkelt slutat att gälla den 31 december 2010. Efter det får åtgärderna inte användas. Vi återkommer med ett helhetspaket fram mot 2010. Då kommer Integritetsskyddskommitténs förslag att finnas med, och då kommer det också att gå till Lagrådet.

Anf. 24 Thomas Bodström (S)

Fru talman! För ordningens skull ska jag kanske säga att Centern och kd var för det här förslaget när Lagrådets yttrande kom. Sedan ändrade man sig. Men ni har varit konsekventa i riksdagen, det är riktigt. Johan gör en stor affär av att det ska vara tidsbegränsat, för det är i förebyggande syfte. Då är det viktigt att det är tidsbegränsat. Det vill inte vi socialdemokrater. Nu är detta med att använda tvångsmedel i förebyggande syfte inte någonting nytt i Sverige. Lagen om särskild utlänningskontroll, det vill säga terroristlagen som den brukar kallas, handlar om personer som kan befaras att begå brott, det vill säga preventivt. Där finns det möjligheter till telefonavlyssning, precis på samma sätt som man nu gör det möjligt med en viss utvidgning av den nya lagen. Den här lagen ändrades så sent som 2005. Då hade Centern inga som helst invändningar mot att det inte skulle tidsbegränsas. Den har funnits sedan 1991, och jag har aldrig hört Centern säga att den ska vara tidsbegränsad. Då undrar jag: Vad är det för skillnad med att avlyssna människor preventivt när det gäller personer som kan komma hit och befaras att begå allvarliga brott och att avlyssna enligt den här lagen? Det är precis samma princip, nämligen att avlyssna i preventivt syfte. Varför ska den ena vara tidsbegränsad och inte den andra? Det är min fråga.

Anf. 25 Johan Linander (C)

Fru talman! Även om det finns en viss likhet med lagstiftningen om särskild utlänningskontroll är den nya lagen om vissa åtgärder vid särskilt allvarlig brottslighet ett nytt sätt att arbeta på för polisen, även gentemot personer som befinner sig i landet och som är svenska medborgare. Nu införs en genomgripande lagstiftning där vi inte vet om den kommer att användas. Jag tror inte att Thomas Bodström heller kan svara på hur ofta den här lagen kommer att användas. Kommer det att vara en eller två gånger per år eller hundratals gånger? Jag förmodar att det inte blir hundratals gånger - jag hoppas åtminstone inte det. Men när det har gått ett par år vet vi hur lagstiftningen kommit att användas, och då är det också dags att utvärdera. Då är det naturligt att om lagen inte är bra ska den inte förlängas. Om det har varit en permanent lagstiftning som vi har antagit här i dag kan man givetvis avsluta den i alla fall efter ett antal år. Men nu krävs det ett aktivt ställningstagande från riksdagen efter den 31 december 2010 för en fortsättning. Jag skulle i stället vilja vända på frågan och säga: Varför är det så hemskt med en tidsbegränsad lagstiftning att Socialdemokraterna inte kan ställa upp på det? Vi i alla de andra sex partierna tycker att detta är en bra idé. Vi tycker att det är en viktig lagstiftning, men en genomgripande sådan. Därför bör den tidsbegränsas. Varför kan inte Socialdemokraterna ställa upp på det?

Anf. 26 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Jo, det är väldigt enkelt, Johan! Det handlar inte om ett nytt arbetssätt. Det är bara att läsa vad som uttryckligen sägs i lagen. I den här lagen står precis vilka tvångsmedel som polisen har rätt att använda. Det är inget nytt arbetssätt, utan det är precis samma som tidigare. Det är personkretsen som är begränsad. Den är begränsad till personer som kommer från andra länder och som kan befaras begå terroristbrott. Nu är det även svenskar som kan omfattas. Det handlar om telefonavlyssning, om husrannsakan och om öppnande av post - det är alltså precis samma sak. Då är det närmast diskriminerande att säga att här är det så viktigt och att det ska vara så begränsat därför att det är så integritetskränkande och vi inte vet hur det här kommer att bli och så vidare. Men den här lagen har både funnits och använts under en lång tid; vi vet ju det. Därför är min fråga: Varför skulle det inte vara tidsbegränsat vid förnyandet 2005? Jag kan förstå om man konsekvent vid varje sådant här tillfälle säger att det ska vara tidsbegränsat. Men det är inte Centerns linje. År 2005 skulle det inte vara tidsbegränsat, men nu ska det vara tidsbegränsat. Vad är skillnaden? Ja, det gäller inte arbetssättet, utan det gäller bara personkretsen och graden för misstanke. Någonting annat är det inte fråga om. Tvångsmedlen är desamma.

Anf. 27 Johan Linander (C)

Fru talman! När människor ska komma in i landet och vi ska avgöra om de ska få stanna här kontrolleras de på olika sätt. Till exempel kontrollerar vi deras ID-handlingar för att kunna veta vilka de är som kommer in i landet. Det gör vi inte med medborgare som befinner sig i landet. Vi går ju inte omkring och kontrollerar om människor verkligen får vara här. Synen på de personer som ska komma in i landet och som ber att få vara här och synen på de personer som redan är svenska medborgare är olika. Detta är absolut inget nytt. Att hävda att vi står för ett slags diskriminering för att vi vill ha den här lagstiftningen tidsbegränsad är ganska magstarkt. Vi kommer att utvärdera lagstiftningen. Efter tre år vet vi om den behövs. Behövs den inte ska den inte finnas och kommer då inte heller att finnas.

Anf. 28 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Jag tackar dig, Johan Linander, för klargörandet om hur Centerpartiet ställer sig i frågan. All heder åt dig personligen för att du också tidigare har varit väldigt tydlig om att rättssäkerhetsgarantier är viktiga för att den här typen av väldigt långtgående inskränkningar ska kunna genomföras. Däremot blev jag lite konfunderad när du i ditt anförande sade att medieredaktioner inte ska få avlyssnas. Kan du redan nu ge ett besked i den frågan? Är det vad vi diskuterar?

Anf. 29 Johan Linander (C)

Fru talman! När jag håller mitt anförande gör jag det givetvis för Centerpartiets räkning. För Centerpartiets del kan jag säga att vi vill ha en översyn av den lagstiftning som finns. Vi tycker inte att det är bra som det är i dag och som det har varit i 10-15 år - jag vet inte exakt när lagstiftningen om telefonavlyssning kom. Jag tänker på det faktum att medieredaktioner kan bli avlyssnade. Därför bör lagstiftningen ses över. Vi får se vad vi då kan komma fram till. Jag inser att det hela lagtekniskt är svårt. Om en mobiltelefon avlyssnas hur vet man då i förväg var mobiltelefonen befinner sig? Personen i fråga kan ju med sin mobiltelefon gå in på en redaktion. Då får man ha något slags regler om att den informationen så fort som möjligt ska värderas, eller någonting sådant. Hur det lagtekniskt ska fixas kan jag i dag inte säga. Det här är alltså Centerpartiets åsikt.

Anf. 30 Mehmet Kaplan (Mp)

Fru talman! Jag vill ta upp också en annan fråga. I majoritetstexten konstaterar majoriteten att det i den borgerliga "regeringens utredning framgår att hemliga tvångsmedel som beslutas och verkställs i laga ordning inte torde kunna grunda en rätt till skadestånd. Det gäller även om användningen av tvångsmedlet inte på något mer avgörande sätt har kunnat föra brottsutredningen framåt" - alltså om det är fråga om ett misstag - "eller om det efter tvångsmedelsanvändningen skulle stå klart att den misstänkte är oskyldig." Detta står på s. 30. I klartext: En person som av misstag har avlyssnats ska alltså inte kunna begära skadestånd. Min fråga blir då om Centerpartiet tycker att det rimmar väl med de krav på rättssäkerhetsgarantier som Johan Linander tidigare så framgångsrikt har försvarat.

Anf. 31 Johan Linander (C)

Fru talman! Här måste det föreligga ett missförstånd. Givetvis kan man alltid begära skadestånd. Sedan är det en helt annan fråga om det utdöms något skadestånd, men begära skadestånd får man så klart alltid göra. Det är bara att vända sig till en domstol. Det blir ett civilrättsligt mål i så fall. Jag menar att både Miljöpartiets reservation och Vänsterpartiets reservation angående skadeståndet egentligen inte skulle behövas. Ni skriver om felaktig avlyssning, alltså att myndigheterna har använt avlyssningsinstrumentet på ett felaktigt sätt. Men i sådana fall finns det redan regler om att man kan få skadestånd. När myndighetsutövningen skett på felaktig grund finns det möjligheter att få ut skadestånd. Det sker självklart en bedömning i varje enskilt fall. Det är Socialdemokraterna som skiljer ut sig i frågan - jag trodde att Thomas Bodström i en replik skulle återkomma till detta - om att det ska vara ett strikt ansvar, att skadestånd alltid ska ges till den som döms för ett brott och som varit utsatt för avlyssning. Det är dock en helt annan fråga. Det var ju ett förslag som Socialdemokraterna själva inte hade när de för ett år sedan lade fram sitt förslag men som de nu tydligen har kommit på är bra. Jag menar att det Miljöpartiet säger i sin reservation redan gäller.

Anf. 32 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! Äntligen ska det åtgärdas! Svensk polis har alltför länge arbetat med trubbiga verktyg som gjort Sverige till en förhållandevis enkel vardag för organiserad brottslighet. Hemlig rumsavlyssning, även kallad buggning, är en metod som våra brottsbekämpande myndigheter länge har efterfrågat och som de flesta av våra europeiska grannar sedan länge använder. Samtidigt har inte sökandet efter vassa verktyg varit utmaningen. Det svåra är att kombinera buggning med en liberal syn på individens rätt till integritet och rättssäkerhet. Tillsammans med allianspartierna har vi lyckats stärka rättssäkerheten ytterligare jämfört med de vilande förslagen. Jag beklagar att Thomas Bodström, förblindad av prestige, säger nej till de stärkta rättssäkerhetsgarantierna. Det är en mänsklig rättighet att inte bli utsatt för brott. Det är därför som Folkpartiet så starkt har kämpat för att vi ska få en vässad polis mot den allra grövsta brottsligheten. Tron på att vi lever i ett skyddat hörn av världen utan närvaro av terroristgrupperingar eller grov brottslighet är en villfarelse. Den organiserade brottsligheten har inga preferenser utöver att kunna tjäna pengar och få makt genom sin verksamhet. Ett så rikt land som Sverige måste vara medvetet om sin attraktion. Detta har också visat sig i brottsstatistiken. Antalet anmälda utpressningsfall har ökat med 300 procent på tio år. Antalet anmälda narkotikasmugglingsbrott har fördubblats under samma tid. En kanske ännu värre utveckling är att andelen domare, åklagare och poliser som känner sig hotade på grund av sitt yrke nu är hela 12 procent, enligt Brås undersökningar. Sådana brott är systemhotande. De slår mot demokratin och rättsstatens grunder. Bakom står resursstarka och välorganiserade gäng med internationella kopplingar. I en demokrati är det staten som har ansvaret för att skydda medborgarna från dessa övergrepp. Det är också statens ansvar att skydda människor från integritetsintrång. Individen i en liberal stat har också den fundamentala rättigheten att inte få sitt liv kartlagt och dokumenterat av staten. När vi därför nu ger polisen skarpare verktyg är det med en rad rättssäkerhetsgarantier. För att polisen ska få använda buggning ska det alltid krävas en domstols tillstånd, och offentliga ombud ska delta i prövningen. Tillståndstiden ska begränsas till en månad och användningen av överskottsinformation regleras. Ytterligare en begränsning är att hemlig rumsavlyssning endast får ske om det misstänkta brottet har straffet fängelse i minst fyra år. Som exempel på sådana brott kan jag nämna terroristbrott, mord och dråp. Förslaget som vi nu röstar igenom innebär att buggning är absolut förbjuden på en del platser. Exempel är advokatkontor, läkarmottagningar samt biktstolar och andra platser som används för själavård. Genom alliansöverenskommelsen ingår också medieredaktioner i det absoluta förbudet. Det är mycket glädjande att vi på detta sätt kan värna tryckfriheten och meddelarskyddet. En viktig del i den vanliga människans integritetsskydd är att personer som har utsatts för buggning ska underrättas om detta. Det blir nu infört genom den proposition som alliansregeringen har lagt fram. Det innebär också att människor som har utsatts för andra hemliga tvångsmedel, till exempel telefonavlyssning, och som tidigare varit ovetande om detta nu får en möjlighet att i efterhand få vetskap om detta. Det är en betydande rättssäkerhetsgaranti som vi nu inför. En ny nämnd ska granska användningen av de hemliga tvångsmedlen, hur polisen använder dem och hur Säpo använder dem. Nämnden ska också granska de beslut om tvångsmedel som åklagare och domstolar fattar. Dessutom blir det alltså tidsbegränsningar av de två lagarna till tre år för att man ska kunna utvärdera dem och se att de har gett den önskade effekten och att rättssäkerhetsgarantierna är tillräckliga. Fru talman! Sverige kommer därmed att äntligen få en buggning som går hand i hand med den liberala synen på integritet och rättssäkerhet. Den som har att frukta den nya lagstiftningen är den organiserade brottsligheten. (Applåder)

Anf. 33 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Här blir det nästan fråga om en ännu större inkonsekvens. Det handlar inte om att vi stödde lagen, utan vi arbetade fram den tillsammans med Folkpartiet. Vi hade massor av möten, åt middagar och diskuterade varenda detalj i lagen och gjorde just undantagen tillsammans. Sedan röstade vi tillsammans här i riksdagen. Allt annat är en total historieförfalskning. Det vi sade var också att den nämnd som nu införs, vilken vi satte i gång tillsammans med Folkpartiet, skulle komma på plats och att vi kunde rösta för att den infördes den 1 juli. Så var det, Cecilia Wigström. Försök inte beskriva någonting annat! Vad jag vill ta upp är framför allt, och som Johan Linander tog upp här, är att visst kan du stämma staten i en domstol, men då ska det vara för fel eller försummelse. Det är ju någonting helt annat. Varför fullföljs inte de idéer som vi hade om att man ska få skadestånd för den grova kränkning som det innebär, på samma sätt som när en person är häktad för något som sedan inte leder till åtal? Där är huvudregeln - den är inte fullkomlig - att man ska få skadestånd. Johan Linander beskriver det som att det bara är att kräva skadestånd i domstol, men det är något helt annat. Om det är fel personer som inte ens har varit misstänkta eller om det är brott som inte finns och så vidare, då är det fel eller försummelse. Varför ska man inte ha rätt till skadestånd, det som vi diskuterade tillsammans, när man har utsatts för det här, på samma sätt som när det handlar om personer som är häktade och det sedan inte leder till åtal? Vi talar om 40 fall om året. Det är inga summor över huvud taget statsfinansiellt. Det är bara en förbättring av rättssäkerheten. Varför kan inte Folkpartiet stödja detta nu när ni var inne på det tidigare?

Anf. 34 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! Jag försöker inte på något sätt ändra historiebeskrivningen. Om Thomas Bodström hade lyssnat på mig hade han hört att jag inte gick in på historian, men om vi nu ska prata om historian så gör jag det gärna. Det är helt sant att Folkpartiet och Socialdemokraterna var överens. Vi var från Folkpartiets sida så angelägna om att få in buggningen att vi var beredda att göra upp med er om att få en sådan lagstiftning på plats. Det var bland annat i de förhandlingarna som vi från Folkpartiets sida hade som krav för att göra upp om en sådan lagstiftning att en nämnd skulle komma på plats senare och att människor skulle få underrättelse i efterhand. Det var vi överens om, och det var tack vare Folkpartiet som det gick igenom. Nu var det så att det blev en minoritet som bordlade detta förslag. Under den tid som har gått sedan dess har vi genom allianssamarbetet fått till stånd ytterligare rättssäkerhetsgarantier som vi inte fick igenom med er. Det är mycket positivt. Prestigen förblindar väl Thomas Bodström. Annars hade det varit förståeligt att ni också hade välkomnat de ytterligare rättssäkerhetsgarantierna, välkomnat att vi nu säger att meddelarfriheten är så fundamental att vi inte ska bugga medieredaktioner och välkomnat att vi nu tidsbegränsar lagen om preventiva tvångsmedel till tre år. Jag tycker att det borde ha varit ganska enkelt för er att ställa upp på de här rättssäkerhetsgarantierna. Då hade vi kunnat vara eniga. Vi var beredda att släppa på prestigen för ett år sedan och göra upp med er när vi var i opposition. Det hade varit klädsamt ifall Thomas Bodström nu hade kunnat släppa på prestigen och göra upp med oss och inte ha de sju små petitessreservationerna, som man kan tycka men som ändå är fundamentala eftersom ni inte vill vara med på de ytterligare rättssäkerhetsgarantierna.

Anf. 35 Thomas Bodström (S)

Fru talman! Jag tror att vi vid minst hundra tillfällen diskuterade med Folkpartiet om alla de lagar som vi genomförde tillsammans. Inte vid ett enda tillfälle var du med där jag eller någon statssekreterare var med, så det som resonerades om då har du ingen aning om. Det var inte så att Folkpartiet krävde saker och sedan släppte efter. Det var inte fråga om det, utan vi gjorde avvägningar tillsammans. Så var det, Cecilia Wigström, ingenting annat. Bland annat talade vi om införandet av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och var helt överens om på vilket sätt det skulle ske och att man också skulle undersöka möjligheterna till skadestånd. Där hade vi en fråga som vi skulle återkomma till. Det handlar inte på något sätt om att vi har ändrat oss nu. Vi tycker precis samma sak som vi kom överens med er om. Det är ni som nu plötsligt har ändrat er därför att det har varit ett val sedan dess. Stå i stället för den överenskommelse som gjordes! Vi tycker också att det är bra att det blir en nämnd. Det var ju därför som vi satte i gång det här arbetet. Det handlade bara om huruvida lagen skulle träda i kraft den 1 juli 2006 eller ett och ett halvt år senare. Det var vi som satte i gång det arbetet tillsammans med Folkpartiet. Men det var inte det jag frågade om. Jag frågade varför man inte kan få en möjlighet att få skadestånd på samma sätt som när man varit häktad. Det var det jag frågade om och som jag vill ha svar på. Det vore nämligen väldigt enkelt. Vi har den lagstiftningen när det gäller personer som har varit anhållna och häktade men där det inte leder till åtal. Det är hur enkelt som helst att genomföra den saken. Det är en mycket ingripande inskränkning i privatlivet att utsättas för buggning. Vi har tillsammans accepterat buggning när det gäller personer som är misstänkta och sedan kanske också döms för grova brott. Men varför kan inte de oskyldiga få en möjlighet att få skadestånd på samma sätt? Det handlar om ett fyrtiotal fall om året. Hur kommer det sig att Folkpartiet nu ansluter sig till linjen att man inte ska ha rätt till en enda krona om man inte kan visa på fel eller försummelse, vilket är nästintill omöjligt.

Anf. 36 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! Jag beklagar att jag inte är Johan Pehrson. Han hade säkert kunnat redogöra mycket mer noggrant än jag för hur förhandlingarna gick till. Men jag satt i riksdagsgruppen förra mandatperioden, och där fick vi en hel del redovisningar från Johan Pehrson om hur förhandlingarna med er gick. Från Folkpartiets sida var just stärkta rättssäkerhetsgarantier ett grundläggande krav för att vi skulle kunna gå med på en uppgörelse om buggning. Det är nu också vad vi nu kommer att se med den nya Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som kommer på plats. Jag tycker att Thomas Bodström förvanskar verkligheten. Vi har inte ändrat oss i grunden. För Folkpartiet har det varit grundläggande att få till stånd att polisen kan använda buggning och preventiva tvångsmedel. Det kommer polisen nu att kunna få. Men vi har också förstärkt rättssäkerhetsgarantierna under denna vilande tid. Det är synd att Bodström inte har kunnat släppa på prestigen och vara med på hela paketet och välkomnat dessa rättssäkerhetsgarantier. Detta med skadestånd är inte så enkelt som Thomas Bodström målar upp det. När man buggar ett rum kommer många personer kanske att passera genom rummet. Hur ska man ens veta vilka dessa personer är? Det kommer att kräva oerhörda ansträngningar av polisen att försöka identifiera och kartlägga vilka personer det var som uttalade vissa saker på en bordell eller i Hells Angels klubblokal i Gunnilse utanför Göteborg. Det kommer att kräva enorma - och onödiga - ansträngningar och resurser av polisen. Skadestånd är inte heller befogat. Vi har skadestånd för häktning. Det är rätt, för det är en mycket allvarlig integritetsinskränkning att sätta någon bakom lås och bom. Men precis som Thomas Bodström sade tidigare är det inget skadestånd för telefonavlyssning. Jag anser nog att hemlig rumsavlyssning närmare liknar telefonavlyssning, och buggning ska inte jämföras med häktning. Regeringen har därför landat på en rimlig linje att det inte döms ut några skadestånd.

Anf. 37 Alice Åström (V)

Fru talman! Det är alltid intressant att få en inblick i förhandlingar som har skett i slutna rum mellan olika partier med olika versioner. Man blir faktiskt lite tagen. Jag har två mycket konkreta frågor. Den ena handlar om det absoluta förbudet för buggning av medieredaktioner. Vilken tolkning gör Folkpartiet av "medieredaktioner", och hur kommer man att skydda dem? I dag vet vi att vi har en medievärld som inte ser ut som den har gjort tidigare. Innebär det att det kommer att vara helt okej att bugga en journalist som jobbar hemifrån men som är mycket väl knuten till en medieredaktion? Är det så innebär det att meddelarskyddet fortfarande blir urholkat. Man har telefoner vidarekopplade från redaktionen när du befinner dig och arbetar på annan plats. Det finns en stor problematik. Jag är glad över att man tar steget att försöka skydda medieredaktioner. Men jag är oroad över att detta inte är så genomarbetat och genomtänkt så att man ger ett faktiskt skydd när det gäller de viktiga frågorna om meddelarfriheten. Min andra fråga är: Vore det inte rimligt att man hade en analys över effektiviteten? När man lyssnar på Folkpartiet lyfter man upp frågor om hot och utpressning. Där kommer buggning över huvud taget inte att användas. Där ligger inte ens straffskalorna så att buggning kommer att ha något att göra med antalet ökade hot eller utpressningar. Detta kommer bara att träffa den organiserade brottsligheten, säger man från Folkpartiets sida. Borde man då inte titta på hur effektivt det är? Har vi ingen organiserad brottslighet i Danmark eller i övriga EU-länder där man i dag använder buggning? Vi vet alla att den finns, och den riktigt organiserade brottsligheten har redan förberett sig på att undkomma buggning. Det kommer också att följa med till Sverige. Det blir framför allt de oskyldiga, de som inte är skickliga nog, som kommer att vara de som avlyssnas.

Anf. 38 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! Vad gäller det absoluta förbudet att bugga medieredaktioner är det mycket positivt att vi har fått till stånd det nu; det fanns inte i det tidigare förslaget. Alice Åström frågar vad som händer om en journalist sitter hemma och arbetar. Just nu, här i dag, kan jag inte svara på den frågan. Frågan är väl hur utbrett problemet är. Hur många journalister jobbar hemma? Jag vet inte om problemet är så stort som Alice Åström kanske vill måla upp det som. Det viktiga är att vi i grunden vill skydda meddelarfriheten och medieredaktioner. Vi får också komma ihåg att buggning kommer att användas ytterst begränsat. Det är för mycket grova och allvarliga brott. Det kan röra sig om max ett fyrtiotal buggningsoperationer som polisen kan mäkta med per år. Av den anledningen är det inte så stor sannolikhet att en journalist som sitter hemma och jobbar kommer att bli utsatt för att man sätter in en mikrofon på hans arbetsplats i hemmet - om inte personen i fråga på något sätt är involverad i narkotikahandel eller trafficking. Frågan om effektiviteten som Alice tar upp är mycket viktig. Vi har många goda exempel och erfarenheter från andra länder. Danmark och Finland har mycket goda resultat av att använda buggning och få människor dömda i domstol. Den organiserade brottsligheten kom över till Sverige i slutet av 90-talet just för att Danmark skruvade åt sin lagstiftning och prioriterade kampen mot den organiserade brottsligheten. Tyvärr följde den svenska regeringen inte med i utvecklingen. Vi har legat efter vad gäller buggning, förverkandelagstiftning och en rad andra åtgärder. Därför är det så bra att vi har alliansregeringen som gör den största satsningen någonsin på rättsväsendet och vill ge polisen verktyg i denna kamp och att vi får buggningen.

Anf. 39 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag blir ännu mer orolig när det blir så tydligt att man egentligen inte riktigt vet vad man menar med medieredaktioner och att man inte har den ordentliga analysen och grunden för om man har gjort en lagstiftning som skyddar meddelarfriheten. Men det är väl ett arbete som kommer att göras. Jag vill ändå betona att detta är oerhört viktigt. Nu skapar man en bild av att man har ett absolut förbud när det gäller medieredaktioner, och man skapar en bild av att man skyddar meddelarfriheten. Då är det viktigt att man också har en lagstiftning som lever upp till detta. Det blir väl ett arbete som får komma. Vad gäller effektiviteten kan vi titta på hemlig telefonavlyssning som vi har haft i många år. Där vet vi att effektiviteten - i de fall där det över huvud taget har någon betydelse för utredningarna - ligger någonstans kring 40 procent. I ungefär 60 procent av fallen har det ingen betydelse alls för förundersökningen. Då ska man veta att i de 40 procenten, där man säger att det kan ha en betydelse för förundersökningen, ingår också de fall där man kan avföra folk från utredningen för att de var helt oskyldiga. Ser man på effektiviteten har hemlig telefonavlyssning inte varit särskilt framgångsrik. Det är ganska intressant när man säger att det bara rör sig om ett fyrtiotal fall. Det var ungefär så det lät när man införde hemlig telefonavlyssning. Det var på en mycket låg nivå. I dag är vi uppe i närmare tusen fall om året. Det har varit en konstant ökning. Ett fyrtiotal fall om året är vad det kommer att börja med och sedan kommer det att utökas mycket. Det gör mig oroad när jag tittar på hur det ser ut i andra länder och när jag ser att effektiviteten är så låg när det gäller andra hemliga tvångsmedel. Risken är att det kommer att bli precis likadant med buggning, och då är det mycket ingripande.

Anf. 40 Cecilia Wigström i Göteb (Fp)

Fru talman! Det är viktigt att slå fast att riksdagen nu röstar igenom ett absolut förbud mot att bugga medieredaktioner. Det råder ingen tveksamhet om det. Det är förbjudet att bugga medieredaktioner. När det gäller telefonavlyssningen är den siffra som jag har i minnet att snarare 50 procent av fallen leder till resultat i brottsundersökningar. Det är en ganska god siffra att 50 procent av telefonavlyssningarna leder till att människor kan fällas för allvarlig brottslighet. Dessutom är tusen fall på en befolkning av nio miljoner inte så stort. Det är viktigt att komma ihåg att riksdagen har ett ansvar att skydda människor mot obefogat integritetsintrång från staten. Men vi har också ett ansvar att skydda människor mot brott. När Vänsterpartiet oresonligt säger nej till all form av buggning glömmer ni bort brottsoffrens integritet. Vi måste också värna deras integritet. Vi måste värna familjen Garakoei, den iranska familj som fick stänga ned sin restaurang i Göteborg för att de var hotade av Bandidos. Vem värnar deras integritet? Vem ska värna integriteten hos de 12 procent poliser, åklagare och domare som hotas för att de utövar rättsstatens funktioner? Vem ska värna integriteten för de traffickingoffer som smugglas in och säljs på bordeller i Södertälje eller i Stockholms förorter? Vi måste värna deras integritet också. Vi behöver buggningen så att polisen kan bekämpa den organiserade brottsligheten i Sverige.

Anf. 41 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi hela tiden har bakgrunden till varför vi ska ha hemliga tvångsmedel aktuell för oss när vi diskuterar de här frågorna. Det är faktiskt så att det har att göra med den grova, organiserade brottsligheten som vi vill bekämpa. Vi vet att den breder ut sig och att den hittar alltmer förfinade metoder. Det som var science fiction på detta område för bara några år sedan är vardaglighet och verklighet i vårt land i dag. De kriminella ligorna och nätverken samarbetar över alla nationsgränser. De använder sig av den senaste tekniken. De är väl medvetna om både den öppna polisens och Säpos metoder och verktyg, och de har stora möjligheter att bedriva sin hänsynslösa kriminella verksamhet som drabbar tusentals människor varje år, inte minst kvinnor och barn. Då är det självklart att vi som politiker inte bara kan slå oss till ro och se på denna utveckling utan att försöka göra något åt den. Att skapa lagar som gör att polisen kan hålla någorlunda jämna steg med brottslingarna när det gäller samarbete över gränserna och inte minst genom att tillåta att de får använda sig av modern teknik för att kunna avslöja, förebygga och beivra brott är viktigt och nödvändigt, det vill jag verkligen slå fast. Samtidigt är det en svårlöst nöt att knäcka hur man ska göra detta utan att rättssäkerheten och den personliga integriteten inskränks, särskilt för oskyldiga människor. Att det är en så svår balansgång att komma fram till hur denna avvägning ska ske visas av hur länge denna fråga har diskuterats, och det visas av hur hanteringen blev för ett år sedan här i riksdagen då Thomas Bodström hade lagt fram sina förslag om hemlig rumsavlyssning - buggning - och preventiva tvångsmedel. Det ledde efter en lång diskussion fram till att ett antal ledamöter begärde att det skulle läggas på is, alltså att det skulle vila ett år så att vi skulle få möjlighet att se över lagarna igen och se om det kunde finnas ytterligare rättssäkerhetsåtgärder. Det var ledamöter från mitt eget parti, Kristdemokraterna, som tillsammans med Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet begärde och fick igenom detta vilandeförslag, som det brukar kallas. Detta har nu gjorts, och jag tycker att vilandeperioden har fått precis den effekt som avsågs. Alliansen har nu fått möjlighet att bearbeta förslagen och föreslå några viktiga förändringar och kompletteringar av de många rättssäkerhetsgarantier som redan fanns. Jag vill också betona att det redan fanns ett antal sådana i de förslag som lades då, men de har nu förändrats och kompletterats. En utredning har gjorts som har resulterat i ytterligare en proposition om ytterligare rättssäkerhetsgarantier vid användandet av hemliga tvångsmedel. I detta betänkande behandlas alla de här tre tillsammans eftersom det är naturligt då de hör så intimt samman. Att som Vänsterpartiet och Miljöpartiet välja att stoppa huvudet i sanden genom att låtsas att inga nya tvångsmedel behövs oavsett hur brottsligheten utvecklas tycker jag är oansvarigt. Jag tycker att det är en skymf mot alla de människor som utsätts eller riskerar att utsättas för de väldigt grova brott som detta handlar om, nämligen mord, människohandel, trafficking, terroristbrott - dessa fruktansvärda brott! Det är några exempel på vad det handlar om. Medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet avslår de nya lagförslagen helt väljer Socialdemokraterna å sin sida att stå fast vid de mer långtgående förslagen från förra året. Det verkar inte som att Thomas Bodström och andra socialdemokrater alls har tagit intryck av den intensiva debatt som i alla fall har pågått under detta år och där just rättssäkerhetsaspekterna har varit dominerande. Socialdemokraterna står som sagt fast vid exakt de förslag som lades när de hade möjlighet att lägga fram dem. Dessa tre samarbetspartier står så långt ifrån varandra som man kan komma när det gäller en så viktig fråga som brottsbekämpning. Det tycker jag är värt att lägga på minnet. Herr talman! Jag vill upprepa de viktigaste tillägg och förändringar som har gjorts och som hela alliansen alltså står bakom eftersom jag tycker att de har avfärdats lite lättvindigt av framför allt Vänsterpartiet och Miljöpartiet under denna debatt. Det är faktiskt viktiga skillnader! För det första gäller det underrättelseskyldigheten, som innebär att personer nu ska ha rätt att få reda på om de har varit utsatta för till exempel en avlyssning. Kretsen av dem som ska underrättas utvidgas också. För det andra gäller det den fristående myndigheten, som ska utöva tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel. Det är en väldigt viktig kontrollfunktion, för det kommer att begås fel - det kan vi utgå från. Tyvärr är det så i all mänsklig verksamhet, och då behövs kontrollfunktioner. För det tredje görs förbudet att avlyssna medieredaktioner, som vi har varit inne på flera gånger, i lagen om hemlig rumsavlyssning absolut. Man får alltså inte bugga medieredaktioner eftersom den grundlagsskyddade meddelarfriheten då är i fara som vi ser det. När det gäller den preventiva lagstiftningen ska regeringen också återkomma med förslag om skydd för viss personal inom sjukvården, präster i trossamfund och journalister. Vi ser fram emot att det kommer att förstärka rättssäkerheten ytterligare. För det fjärde finns nu med att tvångsmedlen hemlig avlyssning, teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och postkontroll får användas först då det finns särskild anledning att anta att brott ska begås. Det ska vara preciserat varför man antar att en viss person tänker begå något av de här brotten. Detta är en ordentlig skärpning i förhållande till det som stod tidigare. Då skulle det finnas skäl att anta. Det är faktiskt stor skillnad på de rekvisiten, och därför är det en viktig ändring. Det är också en ändring som Lagrådet ville ha. Det påpekade detta i sitt yttrande. För det femte görs även lagen om preventiva tvångsmedel till en försökslag som tidsbegränsats till tre år. Det gällde ju tidigare bara buggningsförslaget. Allt detta har alltså kompletterats och förändrats under denna vilandeperiod. Nu anser Kristdemokraterna tillsammans med hela alliansen att det efter dessa förstärkningar av rättssäkerheten och integritetsskyddet är en bättre avvägd lagstiftning som införs. Samtidigt vet vi att polisen hade velat gå ännu längre. Polisen vill ha så vassa verktyg som möjligt för att kunna hålla någorlunda jämna steg med de personer och organiserade ligor som står för den grövsta och mest utstuderade brottsligheten. Men vi vet också att många människor oroar sig för hur tvångsmedlen i förlängningen påverkar vårt demokratiska samhälle och anser att även de här lagarna är för långtgående. Balansen måste upprätthållas, och därför är det bra att det handlar om försökslagstiftning så att det kommer att kunna göras en ordentlig utvärdering av hur lagarna har fungerat både ur de brottsbekämpande myndigheternas perspektiv och ur det andra viktiga rättssäkerhets- och integritetsskyddsperspektivet. Det ska göras redan efter tre år. Då har också Integritetsskyddskommittén hunnit lämna sitt betänkande, och det har hunnit remissbehandlas. Det är inte minst viktigt att en mycket större del av samhället också får vara med och ge sina synpunkter. Då kan alla de synpunkterna vägas in i den översyn och den behandling av de här lagarna som kommer att göras inom en så snar framtid som tre år. Det tycker jag är bra. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Anf. 42 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Jag ska klargöra detta med medieredaktioner - det som vi, Folkpartiet och Moderaterna var överens om. Låt oss säga att alla sju partier är överens om att man inte ska få använda rumsavlyssning eller buggning på tidningsredaktioner, tv- och radiostationer och så vidare. Det är därför som det också står i propositionen att efterforskningsskyddet alltid går före, och det är därför naturligt att det är en grundlag, som vi väl känner till. Det handlade alltså aldrig om att man skulle få använda rumsavlyssning eller buggning. Telefonavlyssning får göras i dag. Husrannsakan får göras, och brott har klarats upp bland annat när det gäller barnpornografi. Jag tror att vi har samma uppfattning att det i vissa fall trots allt är nödvändigt, och det hotar inte efterforskningsskyddet på samma sätt som rumsavlyssning. Men skulle man använda rumsavlyssning på en tidningsredaktion så skulle det garanterat strida emot efterforskningsskyddet, därför att det är någonting som pågår hela tiden på en vanlig tidningsredaktion. Där är vi alltså helt överens, och det var också därför det skrevs in mycket noga också efter samarbete med Folkpartiet, och Moderaterna stödde det. Vad det handlade om från vår sida var att det inte skulle kunna kringgås, till exempel genom att en mc-klubb får för sig att ge ut en mc-tidning med låt oss säga ganska tunn upplaga och ganska tunn omsättning över huvud taget. Det var det enda det handlade om. Jag kan inte säga att jag vet att det kommer att bli så - verkligen inte - även om säkert en mindre nogräknad advokat än jag kanske skulle upplysa om det. Vi ska inte säga hur stor den risken är. Men det jag undrar är, Inger Davidson: Ser inte du en risk att det här kommer att kringgås? Vi är helt överens om att det aldrig får användas på vanliga redaktioner, utan det är bara fråga om det här kan kringgås eller inte. Då ställer jag frågan: Känner du någon oro att det skulle kunna ske och därigenom omöjliggöra att använda buggning för just de ändamål som vi är överens om att man ska få använda det till?

Anf. 43 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Ja, jag känner en väldigt stor oro, därför att vi vet att brottslighet och brottslingar skyr inga medel, och man kommer att försöka hitta kryphål i den här lagstiftningen också. Men det är ändå en väldig skillnad när man säger att det är ett absolut förbud nu, och jag tycker att det är lite konstigt att Thomas Bodström trots allt inte kan gå med på det. Det är precis det här vi ska följa upp i och med att vi säger att det är en försökslagstiftning. Och om det då visar sig att det faktiskt är så att man utnyttjar lagen på fel sätt - ja, då får vi väl se till att göra någonting åt det. Men vi kan inte utgå ifrån det. Vi kan inte ställa upp på deras premisser, så att säga. Vi måste skapa en lagstiftning som vi tycker är så tydlig som möjligt och som gör att brottslingar inte kan utöva sin brottsliga verksamhet, just för att skydda dem vi vill skydda: för att skydda dem som utsätts för barnpornografibrott, för att skydda de kvinnor som det handlas med som om de vore handelsvaror och så vidare. Men det finns också vissa gränser, och det är dem vi tycker att man inte får överskrida när det handlar om demokratin. Meddelarskyddet är så oerhört viktigt för demokratin att vi måste upprätthålla det, och därför gör vi det nu.

Anf. 44 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Det tycker jag var ett bra svar, för det visar svårigheterna och avvägningarna, och det visar också att vi står nära varandra. Som sagt: En åklagare som skulle beordra och sedan få tillstånd av domstol att tillåta buggning på någon av våra tidningsredaktioner bör nog se sig om efter en advokat illa kvickt, för det kommer han eller hon att behöva, liksom även domarna som gett tillståndet. Där är vi helt överens. Jag kan hålla med om att vi inte vet säkert. Det kan naturligtvis vara så att detta behöver åtgärdas i efterhand, och då får vi göra det tillsammans. Men det var det här som var grunden till att vi, Folkpartiet och Moderaterna inte ville ha det här förbudet från början. Men jag har full respekt för det här, och som sagt: Är det så att min oro är befogad, vilket jag inte vet, så får vi väl återkomma och se till så att man i så fall upphäver det här absoluta förbudet. Det tror jag kommer att ställa till väldigt stora problem, men låt oss se om det är nödvändigt och låt oss se hur utvecklingen blir. Ingen av oss vet. Men det är viktigt att vi är överens om att inte tidningsredaktioner, tv och så vidare får utsättas för buggning eftersom det är fullständigt omöjligt att göra det utan att kränka meddelarfriheten.

Anf. 45 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Ja, vi tycks ju vara överens i ganska stor utsträckning, men vi är inte överens om det absoluta förbudet, och det måste jag ändå betona.

Anf. 46 Alice Åström (V)

Herr talman! De här debatterna blir ofta ganska intressanta. Här sägs nu att det är oansvarigt av Vänsterpartiet att inte se brottsoffren. Det är oansvarigt av Vänsterpartiet att inte acceptera att polisen får de verktyg som behövs. Då får jag ställa frågan: Var det oansvarigt av Kristdemokraterna när man minoritetsbordlade förra året, eller var det ansvarsfullt? Vem är det som avgör vad som är oansvarigt och vad som är ansvarsfullt? Jag tycker att det är oerhört viktigt. Jag tycker att det var glädjande att Kristdemokraterna var med på minoritetsbordläggningen. Jag tycker att det är ansvarsfullt att som politiker våga se att det finns möjligheter till avlyssning och kontroll av medborgarna. Detta har en positiv sida, nämligen att kunna bekämpa brottsligheten, men man får också betala ett pris i samhället med mer övervakning och mer kontroll. Jag tycker att det är ansvarsfullt att som politiker hela tiden försöka göra den avvägningen. Det skulle aldrig falla mig in att säga att jag tycker att det är oansvarigt att Inger Davidson nu tycker att polisen ska ha det här verktyget. Det är Kristdemokraternas bedömning. Vänsterpartiets bedömning är att vi inte har skyddat den personliga integriteten tillräckligt starkt, och vi tycker att det är viktigt att värna den. Jag önskar att vi egentligen kunde komma ifrån det här i debatten, att fråga: Vem vill komma åt barnpornografi? Vem vill komma åt mord? Vem vill komma åt narkotikahandeln? Vem vill komma åt trafficking? - och använda det som argument för att säga att Vänsterpartiet inte är berett att göra någonting åt brottsligheten. Man accepterar brottsligheten. Det är vulgärargument. Vi måste väl kunna debattera viktiga frågor som regeringsformen och skyddet för den personliga integriteten utan att kalla varandra oansvariga och beskylla varandra för att inte vilja bekämpa brottsligheten. Det vi diskuterar är vilka verktyg vi ska använda och vilket pris vi ska betala.

Anf. 47 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Jag tycker att det är Vänsterpartiet som är svaret skyldigt här. Hur ska vi komma åt den grova brottsligheten? Det verkar inte finnas några gränser för hur långt vi ska flytta fram rättssäkerhetsaspekterna och integritetsskyddet. Jag är säker på att vi skulle ha kunnat ta fram ännu mer om det nu hade gått. Vi ser inga sådana möjligheter i dag. Men om det nu hade gått så hade Vänsterpartiet ändå inte velat gå med på det, och det är det som jag ser som oansvarigt. Ni är svaret skyldiga på frågan: Vad vill ni göra för polisen när de står handfallna, inte kommer längre i en utredning, har uttömt alla resurser som finns, har prövat alla andra åtgärder och vet eller tror sig veta att en liga planerar ett grovt brott? Vad vill ni ge dem för verktyg? Vill ni över huvud taget ge dem några hemliga tvångsmedel att använda? Jag tycker att det är ni som är svaret skyldiga på de frågorna.

Anf. 48 Alice Åström (V)

Herr talman! Det finns en mängd hemliga och andra tvångsmedel som polisen redan i dag använder. De här argumenten faller när ni säger att det här ska användas i extremt få fall. Det kommer att handla om ett fyrtiotal fall om året. Det är alltså ansvarsfullt att säga att man kommer att kunna bugga 40 fall om året och att det kommer att göra att polisen kommer att lyckas med väldigt mycket mer. Men tittar man på Danmark och andra länder som har det så är det ju inte så att man lyckas bättre med att bekämpa brottsligheten genom att använda de här medlen. Avvägningen handlar också om att kunna ha ett helhetsperspektiv. Kristdemokraterna står bakom det delbetänkande som Integritetsskyddskommittén har lagt fram där vi visar på oerhörda brister, att man inte följer regeringsformen och att skyddet för den personliga integriteten urholkas dag för dag på en mängd olika områden. Det har lagts fram en mängd förslag, och vi vet att fler förslag kommer. Var går gränsen mellan att vara ansvarsfull och att vara oansvarig? Är Kristdemokraterna beredda att ställa sig bakom kommissionens förslag om att vi nu ska registrera alla flygpassagerare och spara deras uppgifter i 13 år? Är det ansvarsfullt, eller är det oansvarigt eftersom vi då tar klivet över skyddet för den personliga integriteten? Vi i Vänsterpartiet ser att det handlar om att kunna stå upp för den personliga integriteten men också se till att polisen har resurser och möjligheter att bekämpa brottsligheten. Vi tror att det pris som man kan få betala för det fyrtiotal fall som man pratar om nu är ganska högt i ett samhälle där övervakning blir mer och mer vanligt. Det handlar om allt från kameraövervakning och telefonavlyssning till buggning och elektronisk övervakning. Vi skapar en samhällsbild, och det är den vi är beredda att ta ansvar för.

Anf. 49 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Att vi talar om att det troligen kommer att handla om få fall beror ju på att vi hoppas att det ska göra det. Polisen har ju ett antal andra verktyg som den kan använda och som den måste och ska använda först. Det här är tänkt att användas när man kommit till en gräns och vet att man skulle kunna passera den gränsen om man fick möjlighet till de ytterligare tvångsmedel som vi talat om i dag. När detta sedan ställs mot kvinnor som behandlas som handelsvaror - jag har precis läst Box 21 , som jag kan rekommendera till alla som inte läst den, och har det på min näthinna - vill vi att polisen ska kunna komma åt den brottsligheten, och därför utsträcker vi nu möjligheten att använda hemliga tvångsmedel. Jag tror som sagt inte att Vänsterpartiet över huvud taget är berett att ta ytterligare steg, och det gör att jag bedömer det som oansvarigt. Jag tycker att det är ni som är svaret skyldiga.

Anf. 50 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Att råka ut för brott är den största kränkningen av den personliga integriteten. Det är något som jag tror att vi är överens om. Det är oerhört viktigt att hela tiden tänka på det och också titta i Miljöpartiets skuggbudget där vi föreslår en hel del medel för att polisen ska kunna ta krafttag mot bland annat organiserad brottslighet. Det jag vill lyfta fram och fråga om är det som Inger Davidson säger om att det kommer att begås fel. Människan felar, och hon gör det ofta. Dessutom finns det inga rättssäkerhetsgarantier för att människan råkar vara minister eller polischef, eller för den delen Säpoanställd. Därför undrar jag varför vi inte kunde införa en utvidgad rätt till skadestånd vid inkorrekt användning av dessa hemliga tvångsmedel, i det här fallet av buggning. Om man påstår att vi begår fel, att vi kommer att begå fel, att det kommer att begås fel, finns det väl ingen anledning att inte bejaka de invändningar som bland annat Miljöpartiet har beträffande skadestånd. Förhoppningsvis handlar det inte om många fall. Låt mig även ta upp en kanske mindre detalj som Inger Davidson berörde i sitt anförande, nämligen att präster i trossamfund ska undantas. Jag vill bara fråga om det även gäller rabbiner i synagogor och imamer i moskéer.

Anf. 51 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Som svar på den sista frågan vill jag säga att jag utgår från att det gäller alla trossamfund. Det står "präster i trossamfund" och därför använde jag det uttrycket. Jag utgår från att det naturligtvis ska gälla alla samfund. När det gäller frågan om skadestånd ger den skadeståndslag som vi har i dag rätt till skadestånd om polisens verktyg varit olagliga. Om polisen gjort ett direkt fel och det kan visas att en utpekad person blivit utsatt för detta misstag har personen i fråga rätt att få skadestånd. Men att utvidga det till att alla som varit i närheten skulle kunna få skadestånd vore att gå för långt. Vi kan till exempel ta en Bandidoslokal där man hållit en fest med kanske 200 personer och där alla på något sätt varit utsatta för avlyssning. Man vet inte ens vilka det är och i vilken mån de känner sig kränkta eller fått sin integritet kränkt genom detta. Att då ha samma bestämmelser i de båda fallen vore att gå lite för långt. Den skadeståndslag som finns i dag ska emellertid kunna utnyttjas om det finns konkreta fall där man kan visa att en person genom felaktigt förfarande från polisens sida blivit utsatt.

Anf. 52 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Jag tackar för svaret men vill samtidigt lyfta fram det lilla påhoppet som Inger Davidson gjorde sig skyldig till, alltså att vi som små strutsar, eller för den delen stora strutsar, skulle ha huvudet i sanden. Ibland är det så att även om sanningen inte finns i underjorden finns den ändå så pass nära att vi måste kunna se oss omkring, för det är fråga om allvarliga inskränkningar. De är allvarliga, vilket också företrädare för den tidigare majoriteten tar upp. Det handlar om allvarliga inskränkningar som vi måste vara väldigt, väldigt försiktiga med. Jag välkomnar en prövoperiod. Jag välkomnar också den nämnd som ska finnas och som ska kunna tillsättas parlamentariskt. Från Miljöpartiets sida är vi dock fortsatt mycket oroliga för att den här typen av inskränkningar kommit för att stanna. Fortfarande finns det ingenting som tyder på att vi med dessa verktyg får ett bättre vapen att kunna använda mot den organiserade brottsligheten. Jag tycker att kd och Inger Davidson är skyldiga att se över på vilket sätt vi kan få ett bättre samhälle utan att hela tiden gripa efter batongliberalismens största vapen, som i det här fallet handlar om inskränkningar. Man är nämligen inte brottsoffer bara när man blivit utsatt för brott från andra människors sida, utan även staten kan göra, och har gjort, sig skyldig till övergrepp mot enskilda individer. Dessa är lika mycket brottsoffer.

Anf. 53 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Jag ägnade en ganska stor del av mitt inledningsanförande till att tala om de svårigheter som det innebär att göra avvägningar och hur svårt det är att upprätthålla balansen mellan den enskildes rättigheter och den som inte är brottsling men som indirekt kan komma att drabbas. Det är en jättesvår fråga, men nu har vi utvidgat den ytterligare. Det fanns redan i de propositioner som Thomas Bodström lade fram ett antal uppräknade rättssäkerhetsgarantier. Nu har vi lagt till ytterligare ett antal, och ändå avstyrker Miljöpartiet båda propositionerna. Det har jag lite svårt att förstå. Om man säger sig vilja komma åt den grövsta brottsligheten förstår jag inte varför man då inte vill gå med på en försökslag under tre år, som vi sedan kan utvärdera. Det bedömer jag faktiskt som oansvarigt.

Anf. 54 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Få förslag har varit föremål för en så intensiv debatt och diskussion under de senaste åren som propositionen om hemlig rumsavlyssning och propositionen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det har varit intressant att lyssna på diskussionen också i dag. En del déjà vu-känslor får man om man deltagit i debatter under tidigare år, men det kommer också en hel del nya och intressanta inspel. Jag tycker att det är bra att vi haft och har en sådan diskussion. Dessa förslag rör bland det svåraste man som lagstiftare kan ägna sig åt, nämligen att finna balansen mellan två i sig skyddsvärda intressen. I den ena vågskålen finns allas vårt intresse av att grova brott kan bekämpas och utredas effektivt och att terrorhot mot landet kan förebyggas. I den andra vågskålen finns nödvändigheten av att slå vakt om grundläggande fri- och rättigheter, inklusive varje människas rätt till en personlig sfär och personlig integritet. När riksdagen för ett och ett halvt år sedan prövade propositionerna var det just den balansen som stod i fokus för diskussionen. Tillräckligt många, enligt riksdagens regler, menade då att den socialdemokratiska regeringens förslag var otillräckliga när det gällde rättssäkerheten och skyddet för grundläggande rättigheter. Därför har förslagen varit vilande. Däremellan har en ny regering tillträtt, och genom propositionen om ytterligare rättssäkerhetsgarantier och det arbete som gjorts i justitieutskottet finns nu ett bättre och mer genomarbetat förslag i dessa delar. Det är naturligtvis utomordentligt bra. Nu finns bestämmelser om att personer som utsatts för hemliga tvångsmedel ska underrättas. Samtidigt inrättar vi en ny myndighet, säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, vars uppgift blir att utöva tillsyn över hur myndigheterna använder hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande verksamhet. Med den sistnämnda nya propositionen sjösätter vi en robust och tydlig ordning för hur granskningen och insynen ska gå till i verksamheter som till sin natur kräver just granskning och insyn men som också ställer krav på att den granskningen och insynen utförs så att den inte riskerar hela poängen med den verksamhet som pågår. Detta är inte helt lätt, men det är ett oerhört stort steg framåt att vi nu lägger fram ett sådant förslag och kan få en sådan ordning. Utskottet har därutöver föreslagit en ändring i lagen som förbjuder hemlig rumsavlyssning av medieredaktioner, och man har skärpt skrivningen om när preventiva tvångsmedel ska få användas. Båda lagarna ges en tidsbegränsning om tre år. Det råder ingen tvekan om att de nya arbetsmetoder som polisen ska få behövs och är efterlängtade. Det är ingen hemlighet och inte något som jag tycker är knepigt att vi moderater var beredda att säga ja till redan för ett år sedan. Vi såg bristerna och påtalade det också i debatten. Men vi kände att detta är så viktigt att vi är beredda att säga ja. Den försiktighetsprincip som regering och utskott nu har valt genom att tidsbegränsa förslagen rymmer också som jag ser det omtänksamhet om den balansgång mellan viktiga värden det handlar om. Omtänksamhet och eftertanke är väldigt viktigt i arbetet. Även om jag inte tyckte att det var nödvändigt för ett och ett halvt år sedan har jag stor respekt för de synpunkterna. Det är bra. Det känns lite som att de socialdemokratiska reservationerna åtminstone i delar är tämligen krystade. Det är inte farligt att ge ett utrymme för eftertanke och diskussion i de svåra avvägningar som ändå finns här. Två partier säger definitivt nej till effektivare verktyg mot de mycket grova brott som förslagen är riktade mot. Vänsterpartiet och Miljöpartiet anser att de varken behövs eller är särskilt effektiva, det vill säga att man inte tror att de är effektiva. Man kan undra lite grann: Vilken värld lever ni i? I Sverige har vi sett värdetransporter rånas gång efter gång. Det begås mord och människorov av organisationer som definieras av kriminalitet. Vi har hittat bomber på allmänna transportmedel. Bomber har detonerat i närheten av offentliga byggnader eller personers bilar och hem. Jag kan göra listan mycket längre. Detta är en signal om att det finns personer och grupperingar som inte drar sig för att döda och skada andra för att nå sina syften. Länder som vi har betraktat som trygga resmål har drabbats hårt av terroristattacker. Det är alltifrån det lugna Bali och svenskarnas favoritmål Thailand till London och Madrid. Det har varit fruktansvärda händelser, liksom andra som vi har läst om och kanske i någon mån hört talas om på annat sätt i Storbritannien, Tyskland och Danmark. Det understryker att vår säkerhet och trygghet inte är garanterad. Vi har haft tur. Vi ska vara glada över det. Men vi får inte låta oss invaggas i någon falsk säkerhet. Vi måste vara observanta och inse allvaret med den kriminalitet som finns runt om i världen. Vi lever i en internationell värld. Vill vi skydda våra egna medborgare och ta ansvar i det internationella samarbetet mot terrorism och grov organiserad brottslighet måste insatserna mot den grova organiserade brottsligheten förstärkas. Dagens ärende är ett viktigt led i det arbetet. Då säger två partier nej utan att ha några alternativ att komma med. Alice Åström tycker att riksdagen nu borde invänta Integritetsskyddskommitténs betänkande. Det tar minst ett år innan den är remissbehandlad, beredd eller vad det nu kan vara. Man kan fråga sig om det skulle ändra slutsatsen att polisen behöver nya verktyg eller arbetsmetoder för det viktiga arbete som jag försökte beskriva. Jag betvivlar det. Om det är någon gång i något sammanhang där man kan tänka sig att kränka den personliga integriteten är det just när det gäller att bekämpa mycket grov och rå brottslighet. Integritetsskyddskommittén har ett mycket bredare mandat. Riksdagen ägnar sig åt väldigt många frågor där människors integritet träds för när på väldigt många olika vis. Jag har stor respekt för det arbete som vi tillsammans har drivit fram. Vi diskuterade det här för ett och ett halvt år sedan. Redan då påtalade jag att vi inte kan sitta och vänta på Integritetsskyddskommitténs be tänkande som ska handla om allting. Vi kan inte stoppa världen gång efter gång. Det är också fel att säga: Vi har ju hemliga tvångsmedel i dag. Problemet är att de inte går att använda överallt. Kriminaliteten befinner sig ofta i rum som inte går att avlyssna per telefon eller där man inte kan använda de verktyg man har i dag. Det är för de situationerna som man från Socialdemokraterna, Moderaterna och andra har varit beredda att säga: Låt oss testa den nya tekniska möjligheten som ger oss tillträde till några andra situationer där vi kanske kan nå lite längre i den viktiga brottsbekämpningen. Vi är från regeringens och allianspartiernas sida övertygade om att det behövs nya verktyg och en mobilisering av Myndighets-Sverige på bred front för att agera mot brottslighet som varken känner moraliska begränsningar eller nationella gränser. Till det kommer, och det är viktigt och har varit med i debatten tidigare, att regeringen har gjort den största satsningen någonsin på det svenska rättsväsendet. Målet är 20 000 poliser år 2010. Det ska inte finnas några fläckar på den svenska kartan där laglösheten tillåts breda ut sig eller där grov organiserad brottslighet i lugn och ro tillåts etablera sig. Precis som jag påpekade då den dåvarande s-regeringen gjorde stort nummer av de förslag som är så viktiga räcker inte möjligheten att använda rumsavlyssning eller preventiva tvångsmedel för att bekämpa terroristbrott eller grov organiserad brottslighet. Vi behöver i vid mening ett mycket starkare rättsväsende. Vad jag kort sagt vill säga är att vi inte får tro att enstaka verktyg, en enkel omorganisation eller vad det nu kan vara, löser de utmaningar vi har att hantera. Man måste se brottsbekämpningen i dess helhet. Traditionellt polisarbete, traditionellt utredningsarbete och traditionell hantering av verksamheterna är fortfarande det mest effektiva och alldeles nödvändigt om vi ska nå resultat. Buggning och preventiva tvångsmedel, som vi diskuterar i dag, är komplement som i vissa ärenden kan hjälpa oss att nå lite bättre resultat. Det finns anledning att nyansera debatten om de två viktiga förslagen. Det tas till väldigt stora ord ibland. Men de har ett mervärde som jag tror är betydelsefullt. I Sverige har vi hittills varit tämligen förskonade från terroristattacker. Men vi får inte blåsa faran över eller undandra oss det internationella ansvaret. Sverige får heller aldrig upplevas som en fristad varifrån man kan planera eller upprätta logistiskt stöd för terrorattacker i andra länder. Regeringen kommer, vilket jag tidigare har aviserat, att återkomma till riksdagen med frågor om Sveriges arbete med att bekämpa terrorismen. Den frågan har inte dykt upp i debatten tidigare. Dessa verktyg har delvis också att göra med det internationella ansvar vi har. Det finns skäl till att andra länder har valt att komplettera sina regelverk med de verktygen. Nu ifrågasätter man om det är särskilt effektivt. Många har tydligen studerat detta. Jag skulle vilja vända på frågan. Har vi upptäckt att de i Danmark eller på andra håll har fått otroliga kränkningar av den personliga integriteten som följd av just hemlig rumsavlyssning? Nej, även där är det ganska avgränsade metoder, men de har ändå ett mervärde. Nu får vi en nämnd som kommer att syssla särskilt med insyn och granskning. Den kommer säkert också att följa mycket bättre än vad vi har lyckats med hittills hur den här typen av metoder används. Jag tror inte att det är en debatt som kommer att sluta här. När riksdagen i eftermiddag som jag hoppas fattar beslut om hemlig rumsavlyssning och preventiva tvångsmedel tar vi ett viktigt steg för att förstärka brottsbekämpningen. Det är samtidigt ett viktigt steg för att ha ett brett förtroende hos människor. Vi gör det i förvissning om att det görs på ett sådant sätt och i sådana former att vi värnar respekten för enskilda människors integritet och medborgerliga fri- och rättigheter. Jag tror att det extraår vi fick på oss att bereda frågan har varit till gagn för den goda saken. Det är den vi alla är här för att värna. (Applåder) I detta anförande instämde Inge Garstedt, Krister Hammarbergh och Ulrika Karlsson i Uppsala, (alla m).

Anf. 55 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag kan instämma i det justitieministern sade om vikten av eftertanke och att vi faktiskt har förstärkt skyddet för den personliga integriteten på många områden med de förslag som föreligger här i dag. Det blir ofta så att man fokuserar på det man är kritisk mot i en debatt. Jag vill ändå betona att det har skett förändringar i de två propositionerna och att det har kommit ett betänkande med ytterligare rättssäkerhetsgarantier som faktiskt förstärker skyddet för den personliga integriteten jämfört med hur det har varit tidigare. Det här gäller ju också för hemlig telefonavlyssning och de tvångsmedel som vi har använt under många år. Det är positivt att vi även förstärker på det här området i dag. Det finns ändå en fråga. Vänsterpartiet säger fortfarande nej till buggning. Min fråga till justitieministern blir: Varför tog inte justitieministern chansen att dra tillbaka propositionerna och bearbeta dem och komma med ett nytt förslag, även om det i många delar hade varit likadant? Där kunde man ha gjort den analys som justitieministern från talarstolen är övertygad om behövs när det gäller effektiviteten. Behovet finns väl utformat. Men när det gäller effektiviteten är analysen bristfällig. När det är en bristfällig analys har man inte heller kunnat göra en avvägning när det gäller proportionaliteten. Det är en brist, och man kan säga både ja och nej till förslaget. Men det är uppenbarligen en brist i själva lagstiftningsarbetet. Varför tog justitieministern inte chansen att komma tillbaka med en fullständig analys där man hade tagit hänsyn till det som krävs av oss som lagstiftare? Jag kan inte säga att Vänsterpartiet då hade sagt ja eller nej. Men bristen på detta område, som inte är väl genomarbetat, är att vi hafsar med lagstiftningsarbetet. Det har inte gått snabbt; det har varit en lång debatt. Vi har inte fått en fullständig analys.

Anf. 56 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Ja, varför drog inte regeringen tillbaka propositionerna? Det smärtar mig att säga det, men det beror helt enkelt på att jag inte tyckte att de var dåliga. Jag tyckte att förslagen var rätt väl genomarbetade, och jag röstade också för dem. Det fanns ingen anledning att dra tillbaka dem. Vi hade i vår allians flera partier som hade allvarliga invändningar mot brister eller mot sådant som inte fanns med. Det var ju inte dåligt, utan det var saker som inte fanns med och som inte var färdigberedda. Vi gjorde då hemläxan och kompletterade de befintliga propositionerna med det vi saknade. Det var ett ganska praktiskt sätt. Det tar bara tid och energi för en massa tjänstemän om de ska skriva om texter som redan är genomarbetade. Vi valde att helt enkelt komplettera med det som behövdes. De områden där det brast och där det fanns viktiga krav från mina alliansvänner handlade om rättssäkerhet och integritetsskydd. Jag har redovisat detta, och det har framkommit i debatten. Det viktiga och stora som gjordes var att ta fram formerna och innehållet för säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som precis som har påpekats får effekt också när det gäller andra hemliga tvångsmedel. Svaret är enkelt. Det gäller ju också att spara lite energi på departementet så att man får så mycket som möjligt gjort. Då behöver man inte göra om saker bara för att det står "Socialdemokraterna" på två propositioner. De var bra i den delen, och det som vi inte tyckte fanns med kompletterade vi med. Det vi inte hann med gjorde vår utskottsgrupp. Det tycker jag också är en praktisk sak. Vi måste ha lite frimodighet i arbetet. Saker händer, men vi gör inget onödigt arbete. Jag återkommer till analysen av effektiviteten, eftersom min talartid tycks vara ute snart. Det finns en del att säga om det.

Anf. 57 Alice Åström (V)

Herr talman! Om man tittar på delbetänkandet från Integritetsskyddskommittén kan man konstatera att representanter i den kommittén står bakom att det är en bristfällig analys. Det är möjligt att justitieministern har mer information som inte står med här. Men just när det gäller de viktiga frågorna och de svåra avvägningarna är det ännu viktigare att vara noggrann i lagstiftningen, precis som justitieministern sade. Jag tror inte att justitieministern och jag eller Vänsterpartiet kommer att bli helt överens i de här frågorna, och det kommer jag inte heller att eftersträva. Men jag tycker att det är viktigt att säga något om de exempel som kommer upp - terroristdåd, det som har hänt i vår närhet och så vidare - som vi måste kunna skydda oss mot. Man talar om Storbritannien och Spanien. I länder där det här har hänt har de också de här medlen. Jag tror inte att det här kommer att vara just det verktyg som gör att vi kommer åt alltihop. Det är bra att justitieministern också säger det. Vi tror inte det när vi ser hur det är i andra länder. För oss i Vänsterpartiet blir vågskålen med skyddet för den personliga integriteten därför något tyngre än den med införandet av den här typen av verktyg. Det är en bedömning vi gör. Vi gör olika bedömningar, och det kan jag ha respekt för. Men jag förväntar mig också en respekt för att vi inte alltid kommer att säga att vågskålen just nu står helt rätt.

Anf. 58 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag tror aldrig att vågskålen kommer att vara helt perfekt. Jag tror att vi alltid kommer att behöva diskutera det. Låt mig säga något om Integritetsskyddskommittén och dess betänkande. Om man sitter som ledamot i Integritetsskyddskommittén eller som justitieminister har man lite olika glasögon. Integritetsskyddskommittén har en mycket specifik uppgift att se saker i ett perspektiv. Jag måste väga samman flera olika perspektiv. Man kan komma till olika slutsatser. Det är hela poängen med en del sådana här specifika utredningar. Jag försökte i mitt inledningsanförande beskriva hur vi resonerade redan förra gången vi diskuterade detta och Integritetsskyddskommittén, det vill säga att vi inte kan stoppa världen. Är det någonstans integritetskränkningen måste accepteras är det väl i brottsbekämpningen. När det gäller Storbritannien och Tyskland undrar man om det här är effektivt eller inte. Vi har ju också exempel på hur man har lyckats förhindra ganska allvarliga brott, som alltså inte har begåtts. Det finns sådana exempel. Jag vet inte om man har använt just den här typen av hemlig rumsavlyssning eller inte. Men det är alldeles uppenbart att det finns en nytta med det här. Vi kommer med en skrivelse och en redovisning igen ganska snart när det gäller effektiviteten hos hemliga tvångsmedel. Detta är intressant. I debatten säger man ofta att det inte är så effektivt. Det står att det inte har haft betydelse för utredningen. Vi försöker nu, i och för sig kortfattat, att beskriva skälen till detta. De är varierande. Det kan handla om att den användning man har haft inte har gett något som var intressant för den här utredningen. Ibland handlar det om tekniska svårigheter - att det helt enkelt inte har funkat. Man kan bena upp det hela, och då blir det lite mer begripligt. Då blir det här med effektiviteten också synligare. Men faktum kvarstår; det finns situationer där vi inte kommer åt brottslighet med de verktyg vi har i dag. Därför vill vi ge en möjlighet att använda några nya verktyg i betryggande former.

Anf. 59 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Tack, statsrådet, för en del klargörande saker! Men det finns en sak som jag inte riktigt har fått klart för mig. Var det inte så att statsrådet själv var emot buggning när hon var i opposition? Jag säger inte det bara för att få en förklaring till att det har blivit så mycket bättre. Om vi går in och läser i arkivet på riksdagens hemsida kan vi stöta på många bra invändningar, där jag inte tycker att man har tillmötesgått allt. Det kan väl inte vara så att Moderaterna, som faktiskt är det största partiet i denna majoritet, har fått lägga sig för något av de andra partierna när det gäller graden av frågetecken och själva innehållet i de ifrågasättanden som statsrådet då gjorde? Det var en uppvisning i en ohelig allians när Socialdemokraternas och Folkpartiets representanter pratade om de här frågorna. Men då hade Beatrice Ask en mycket mer rakryggad hållning när det gäller rättssäkerheten. Frågan är om hon står fast vid den.

Anf. 60 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Jag begär inte att Miljöpartiet ska känna till den moderata partihistorien. Det vore väl för mycket att efterfråga. Moderaterna har, kanske så länge som frågan har diskuterats, haft mer än en uppfattning när det gäller buggning. Jag tror att flera partier har haft det. Man har svängt fram och tillbaka. Det är en genuint svår integritetskränkande åtgärd. Men Moderata samlingspartiets partistämma tog ställning för buggning betydligt tidigare än när Thomas Bodström och Johan Pehrson åt alla dessa middagar med varandra för att diskutera en proposition. Jag vet inte riktigt vilken annan uppfattning jag skulle ha haft. Jag har inte varit särskilt ömfotad i den här typen av frågor. Jag har dock alltid drivit frågor som har rört integritetsaspekterna eftersom jag tycker att de är oerhört viktiga. Det som väger över i det här fallet är att vi har en alltmer kreativ och innovativ kriminalitet som är väldigt grov. När man ser de hemskheter som begås mot oskyldiga människor är det uppenbart för mig att vi måste se till att brottsbekämpande myndigheter på något sätt blir duktigare på att komma åt det hela. I den förra debatten som vi hade om dessa propositioner - jag tror att det var innan Mehmet Kaplan satt i riksdagen - tog jag upp att det är viktigt att hitta en form för granskning av hemliga tvångsmedel som är mer robust. Jag tycker att det är en glädjens dag i dag. Jag är väldigt glad över att vi kan besluta om en säkerhets- och integritetsskyddsnämnd där det finns parlamentariker med som kan granska och syna detta lite mer än vad vi kan göra med den skrivelse som ni kommer att få - den kommer naturligtvis att bli mycket bättre i år än vad den var under den förra regeringen - men som ändå inte fyller behoven helt. Jag tror att några människor av kött och blod får tampas med och kolla detta noga. Det här är verktyg som vi ska ha ordning på.

Anf. 61 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Jag välkomnar också granskningsnämnden och kan stämma in i hejakören där. Det är någonting som vi i Miljöpartiet har lyft fram ända från början och som jag personligen också har fört fram i olika debatter och också i medierna. Däremot är jag lite bekymrad över att statsrådet i sitt anförande pratar om att vi har haft tur. Jag tror inte att man kan prata om tur när det gäller olika typer av attacker mot vårt fria samhälle, oavsett om det rör beskjutning av helikoptrar eller terroristorganisationers olika idéer om hur de vill förändra samhället. Jag tror att det handlar om våra svenska brottsbekämpande myndigheters skicklighet och de verktyg de har till sitt förfogande. Där tror jag faktiskt att vi är överens. Jag vill också lyfta fram något som statsrådet svarade på under ett tidigare replikskifte, nämligen att länder som Spanien och England också har förhindrat väldigt mycket trots de attacker som de har blivit föremål för. Jag tror att vi måste ha flera bollar i luften. Samtidigt som vi har bra verktyg för att bekämpa organiserad brottslighet och terrorism måste vi också ha den här andra vågskålen i åtanke. De terrorattacker som skedde i London skedde ju trots den enorma övervakning som de brottsbekämpande myndigheterna bedriver och trots ifrågasättandet från det civila samhällets företrädare när det gäller att man lever i ett övervakningssamhälle.

Anf. 62 Beatrice Ask (M)

Herr talman! Vi kan naturligtvis diskutera om det är tur eller något annat som har gjort att Sverige har varit förskonat från allvarliga terroristattacker under de senaste åren. Det är min uppfattning att Sverige är en del av världen. På 70-talet hade vi en del väldigt stora händelser som var mycket allvarliga och av en art som påminner om en del av det som händer runt om i världen i dag. Jag tror att med den mångfald och med den öppenhet som Sverige har i det globala samhället är det nog mer tur än bara skicklighet att vi har klarat oss så bra. Vi har utomordentligt skickliga rättsvårdande myndigheter. Jag tror också att vi har den fördelen i Sverige att vi har lyckats lite bättre än en del andra när det gäller att inte skapa så stora konflikter i själva samhällsbyggnaden. Det finns inte samma klyftor som det finns i en del andra länder. Vi är väldigt irriterade över dem som finns, men faktum är att vi i Sverige är hyfsat bra på att få människor att känna att det åtminstone finns en framtid och en möjlighet också för mig. Det är viktigt. Det skapar sämre mylla för den typ av utanförskap och radikalisering som man ser. Vi kan också titta på den politiska världen. Det finns många bokstavsextremister i det här landet också, men jämfört med en del andra länder är nog den politiska kartan hyfsat jämn. Här i riksdagen är vi också otroligt homogena och väldigt överens i många frågor. Det finns skillnader, men vi får väl anlita professorer för att analysera detta. Likväl är min slutsats att vi måste ta ansvar för att göra vad vi kan för att skydda våra egna medborgare och för att arbeta tillsammans med andra länder för att öka säkerheten och tryggheten.

Anf. 63 Maryam Yazdanfar (S)

Herr talman! Det är otacksamt att vara så långt ned på talarlistan. Jag tänker inte ge mig på att sammanfatta den här debatten. Lena Olsson kommer efter mig, och hon får sammanfatta tre timmars debatt. Det här är, som många redan har påpekat, en väldigt svår fråga. Jag deltog i en paneldiskussion med en svensk polis som jobbar med gränsöverskridande brottslighet. Hon sade att brottsbekämpning inte får komma före demokratin, för då har vi misslyckats totalt. Jag tycker att det var otroligt bra sagt, och speciellt bra sagt av en person med de glasögonen. Hon har brottsbekämpningen för ögonen, men även för henne måste alltid demokratin komma före brottsbekämpningen, annars tappar rättssamhället sin legitimitet. Det är den ena sidan. Den andra sidan är grov organiserad brottslighet som är väl etablerad i Sverige. Senast i går fick vi i justitieutskottet höra att det inte längre bara handlar om mc-klubbar. Det finns människor i kostym, som skulle kunna vara vilka som helst, som ägnar sig åt grov organiserad brottslighet. Den är svår att bekämpa. Det handlar om rena brottskonglomerat som mördar, våldtar och misshandlar. Ett exempel är den lägenhet på Södertörn här i Stockholm där fyra moldaviska tjejer var inspärrade dag efter dag som sexslavar. De hade kommit till Sverige i tron att de skulle plocka jordgubbar och blev tillfångatagna och inlåsta som sexslavar. Ett annat exempel är den svensk-iranska familj från Göteborg som redan har nämnts här. De miste hela sin försörjning, sitt livsprojekt, på grund av den organiserade brottsligheten. Listan kan göras längre. Vi har haft en lång debatt där vi har övervägt alla förslag. Jag tycker att den här debatten och den här diskussionen har varit så oändligt mycket bättre än diskussionen om ett annat förslag som vi hade i våras som också handlade om inskränkningar i människors integritet. Den handlade om FRA. Det finns faktiskt en milsvid skillnad mellan de här två förslagen och behandlingen av de här förslagen. Jag tycker att det ska lyftas fram. Grunden för mitt ställningstagande för de här två förslagen och för våra reservationer, som jag kommer till senare, handlar just om de rättssäkerhetsgarantier som finns. Det handlar inte om vilken typ av brottslighet som helst. Det handlar om mycket grov brottslighet. Det handlar om avlyssning på de platser där man kan tro eller anta att den här brottsligheten kan förekomma. Det är domstolar som ska besluta om man får använda sig av de här verktygen. Överskottsinformationen ska regleras. Vi vill att alla som har varit utsatta för de här åtgärderna ska underrättas. Till det kommer vår reservation om skadestånd. Jag tycker att detta är en förutsättning för att jag ska kunna säga ja till de här två förslagen. När jag ändå är inne på rättssäkerhetsgarantier och våra socialdemokratiska förslag, herr talman, vill jag korrigera det tidigare yrkandet. För att bespara kammaren en lång votering vill vi bara yrka bifall till våra reservationer under punkt 17, 18 och 19 och inte till alla reservationer. En av de reservationer som jag inte yrkar bifall till för att ta upp till omröstning i eftermiddag men däremot vill passa på att prata lite om handlar om min egen grund som journalist. Det handlar ju om medieredaktioner. Man får lätt intrycket av debatten att vi socialdemokrater är för att varenda medieredaktion från och med att vi har klubbat igenom de här verktygen ska kunna avlyssnas. Jag har läst Journalistförbundets invändningar väldigt noggrant, men jag tycker ändå att det är viktigt att jag berättar vad vår reservation handlar om. I vår reservation finns följande formulering: "En journalist får aldrig avlyssnas när han eller hon talar med en källa. En redaktion får heller inte avlyssnas om där finns en journalist som är misstänkt för ett grovt brott. De enda tillfällen då det" enligt vår reservation "ska kunna vara möjligt att avlyssna en redaktion är om det finns synnerlig anledning att anta att platsen används för att begå sådana brott som kan ligga till grund för tillstånd till hemlig rumsavlyssning." Det handlar ju om att jag som journalist inte ska kunna starta Magasinet skinnvästmode hemifrån mitt sovrum i Solna och därmed ägna mig åt allvarlig grov brottslighet. Vi får hoppas att det inte blir så, men den risken finns. Det är där vår reservation har sin grund. Sammantaget vill jag tacka för en intressant diskussion. Jag tror att den kommer att fortsätta att föras, och det är bra att den här avvägningen hela tiden blir omdiskuterad, både här i kammaren och även ute i medierna. Demokratin är ju viktigare än brottsbekämpning, även om brottsbekämpning också är otroligt viktig.

Anf. 64 Maryam Yazdanfar (S)

Herr talman! Jag har bara en ganska kort fråga, men den är ändå viktig. Maryam Yazdanfar läste ju upp vad som krävs för att det ska bli ett domstolsutslag som innebär att buggning är tillåten. Det är jätteviktigt att poängtera att det gäller mycket grov brottslighet, att domstolen bestämmer, att det är begränsade tillstånd på max en månad och att det krävs särskild anledning att anta att personen i fråga kommer att uppehålla sig i det rum där buggningen ska ske. Där fanns rekvisitet. Det krävs en särskild anledning att anta att personen finns där. När det gäller den andra vilande propositionen, alltså vissa åtgärder mot särskilt allvarlig brottslighet, har vi från utskottets sida - åtminstone vi från de andra sex partierna, inte Socialdemokraterna - ändrat rekvisitet "anledning att anta", som Lagrådet kritiserade därför att det gav utrymme för en alltför vid tolkning, till att det numera ska stå "särskild anledning att anta", alltså samma rekvisit som finns i buggningspropositionen. Detta går Socialdemokraterna inte med på, och er reservation säger egentligen ingenting om varför ni inte går med på det. Vi fick tidigare i dag höra påståendet att det handlar om prestigetänkande från Socialdemokraternas sida. Jag hoppas att det inte är så utan att jag kan få en annan förklaring från Maryam Yazdanfar.

Anf. 65 Johan Linander (C)

Herr talman! Det handlar inte om prestige. Det handlar om att vi tror att vårt förslag är spetsigare och kommer att fungera bättre.

Anf. 66 Maryam Yazdanfar (S)

Herr talman! Korta svar är oftast bra, och du ställer mig också eftersom jag inte hinner tänka efter. Spetsigare förslag, kan man ju säga, men det riskerar att bli en extensiv tolkning, alltså att det kommer att bli för många tillämpningar av den förebyggande avlyssningen. Lagrådet kritiserade det. Tydligen är det för Socialdemokraterna viktigare att ha en spetsig lagstiftning än att lyssna på Lagrådets råd för hur vi ska lagstifta så att en extensiv tillämpning inte ska bli möjlig. Jag har svårt att förstå att det skulle bli så mycket spetsigare, möjligtvis mindre rättssäkert.

Anf. 67 Johan Linander (C)

Herr talman! Vi bedömer att det med de rättssäkerhetsgarantier som vi har föreslagit och förslagen i sig tillsammans med våra reservationer kommer att vara tillräckligt rättssäkert. Annars skulle vi inte rösta som vi tänker göra i eftermiddag.

Anf. 68 Maryam Yazdanfar (S)

Herr talman! Jag fick äran att sammanfatta den här debatten. Jag måste säga att det har varit väldigt intressant att lyssna. Det här är en mycket stor fråga, och varje representant för partierna har sagt att de här frågorna är väldigt viktiga. Det som jag har konstaterat under den här debatten är att det framför allt handlar om proportionaliteten, alltså nyttan av den här lagstiftningen. Vi hade Integritetsskyddskommittén som lade fram ett delbetänkande där alla partier var överens. Där framfördes alltså stark kritik mot de här lagförslagen. Jag kan väl vara lite fräck och säga att det verkar som om ingen tar hänsyn till vad kommittén har sagt. Är det så illa? Har vi tillsatt en integritetsskyddskommitté som ren kosmetika, eller menar vi faktiskt allvar? Inger Davidson påstod - du suckar därför att du kanske måste trycka in knappen - att vi skulle vara oansvariga i de här frågorna. Det tycker jag var ganska magstarkt av dig. Jag såg en artikel under Brännpunkt i SvD. Den är faktiskt ganska historisk. Det är vd:n för Timbro och ordföranden i Ordfront. Ska vi kalla dem också för oansvariga därför att de ställer vissa frågor i den här artikeln? Jag tycker att det är relevanta frågor som de ställer sig. Då kan vi ju komma tillbaka till att nästan varenda en som har varit uppe i talarstolen har talat om nödvändigheten av att bekämpa brottslighet. Det tycker också vi i Vänsterpartiet. Men när man tittar på den analys som behöver göras om effektiviteten säger man helt plötsligt att det här rör sig om ungefär 40 fall. Då kan man ju ställa sig frågan: Hur många andra kommer att bli involverade i det här som inte har med saken att göra? Ministern var här, och jag vet att hon har värnat den personliga integriteten även i tidigare debatter. Hon har varit väldigt noga med det. Det här kommer att kosta. När man lägger det i vågskålen ser man att det faktiskt också blir ett övervakningssamhälle, för det gäller inte bara det här betänkandet. Vi har också ett betänkande om FRA som ska behandlas. Vi har stiftat lagar och vi återkommer. Det är, som Alice Åström anmärkte, inte bara det här vi tar ställning till i dag, utan det är faktiskt det stora hela på det lagstiftningsområde som gäller den personliga integriteten. Och jag vill påstå att man får betala det här demokratiskt. Så är det ju. Vi i Vänsterpartiet har ett yrkande därför att vi faktiskt tar de här frågorna på riktigt allvar. Vi ville skicka tillbaka förslaget i sin helhet till Lagrådet eftersom rådet riktade skarp kritik. Då skulle man nu kunna säga att förslaget överensstämmer med regeringsformen och Europakonventionen. Då sade Johan Linander att det fanns en risk för att det skulle komma ytterligare kritik från Lagrådet. Var det därför du sade nej till yrkandet? Förbättringar har gjorts. Alice Åström har framfört det flera gånger i talarstolen. Det är jättebra. Det är nödvändiga åtgärder. Men Ordfront och Timbro säger att trots undantag för buggning av nyhetsredaktioner är såväl meddelarskyddet som efterforskningsförbudet i praktiken hotade eftersom man inte vet vad som läcker ut från systemet.

Lena Olsson (V)

Anf. 69 Lena Olsson (V)

Herr talman! Det blev en hel del frågor. Jag tar först upp Integritetsskyddskommittén. Det handlar om att man först har en process med remissomgång innan man tar ställning till vad en kommitté har kommit fram till. Det vill jag först påpeka. Jag tycker fortfarande att Vänsterpartiet tar ett visst ansvar på sig genom att säga nej till ytterligare medel för polisen att komma åt den allra grövsta brottsligheten. Låt mig kommentera artikeln. Den som läser den utan att över huvud taget ha deltagit i debatten får faktiskt uppfattningen att det inte finns några som helst spärrar. Tyvärr är det så när man läser den artikeln. Det skulle vara fullständigt öppet för både den hemliga och den öppna polisen att vidta åtgärderna. Så är det faktiskt inte. Nu har Lena Olsson sagt att bra förbättringar har tillförts under vilandeperioden. Men vad krävs för att Vänsterpartiet ska ställa upp? Ni säger inget om att om det eller det hade funnits hade ni tyckt att det hade varit tillräckligt rättssäkert. Då tar ni faktiskt på er ett ansvar för att vi inte kommer åt den allra grövsta brottsligheten utan dessa ytterligare medel.

Anf. 69 Inger Davidson (Kd)

Lena Olsson (V)

Anf. 70 Lena Olsson (V)

Herr talman! Jag vill först och främst påstå att det inte är några duvungar som har gjort detta uttalande i artikeln. Jag tror att journalistkåren - det har bekräftats här - är insatt i frågan. Det finns en hel del fog för den kritik de levererar. Att det här skulle vara människor som inte vet vad de pratar om är rent nonsens. Alice Åström har också tidigare svarat dig att det finns medel att ta till för att komma åt den grova brottsligheten. När det gäller buggning säger Inger Davidson - flera andra har sagt det i kammaren i dag - att det gäller endast ungefär 40 fall om året. Det är lite. Detta har funnits i England. Mehmet Kaplan ställde frågan. Det har hänt en massa saker fastän denna möjlighet också har funnits. Men partiet behöver väl inte bli anklagat - det gjorde inte ens justitieministern - för att vara oansvarigt därför att vi i partiet kräver att en analys av effektiviteten ska göras innan förslaget läggs fram. Det är inte heller oansvarigt att skicka tillbaka lagförslaget till Lagrådet så att det ska få yttra sig en sista gång.