om valfrihet och fristående skolor

Proposition 1991/92:95



Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits
upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Beatrice Ask

?Propositionens huvudsakliga innehåll?
I denna proposition läggs förslag som ger fristående skolor
godkända för vanlig
skolplikt förutsättningar att verka på i stort sett samma
villkor som de
kommunala grundskolorna.
I propositionen föreslås att fristående skolor godkända
för fullgörande av
vanlig skolplikt skall tilldelas medel för verksamheten av den
kommun där
respektive skola är belägen.
För varje elev skall skolan tilldelas ett belopp som
motsvarar kommunens
genomsnittskostnad per elev i den egna grundskolan. Vid
tilldelningen skall
kommun kunna dra av högst 15 procent. Beloppet beräknas för en
period om ett år,
som löper fr.o.m. juli månad det ena året t.o.m. juni månad
påföljande år.
Medlen skall betalas ut med en tolftedel varje månad.
För sådana elever i den fristående skolan, som inte är
hemmahörande i kommunen,
skall kommunen ha rätt till ersättning för sina kostnader från
elevens
hemkommun.
Den lagbestämmelse som anger förutsättningarna för
godkännande av fristående
skola förtydligas.
De fristående skolor som godkänts för fullgörande av
skolplikt åläggs att
delta i den uppföljning och utvärdering som sker genom
skolverket. Vägran att
medverka skall kunna leda till att godkännandet återkallas.
I propositionen aviseras ytterligare åtgärder och
förslag i syfte att öka
valfriheten på skolområdet. I dessa frågor avser regeringen
återkomma under
riksmötet 1992/93.

Propositionens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Härigenom föreskrivs att i fråga om skollagen
(1985:1100)
dels att 9 kap. 2, 5 och 6 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 9
kap. 4 a §, samt närmast
före 9 kap. 4 a § en ny rubrik av följande lydelse.
9 kap.
2 §
Godkännande för särskild skolplikt skall meddelas, om
skolan ger eleverna en
utbildning som väsentligen svarar mot den som de skulle få i
särskolan eller
specialskolan. En ytterligare förutsättning är att eleverna i
samband med
utbildningen bereds erforderliga omsorger.
I godkännandet för särskild skolplikt skall anges om det
avser
särskoleutbildning eller specialskoleutbildning eller båda dessa
skolformer
samt för vilka handikappgrupper utbildningen godkänns.

5 §
Fristående skolor som avses i 1 och 4 §§ skall i fråga
om sin utbildning för
skolpliktiga elever stå under tillsyn av statens skolverk.
Den omedelbara tillsynen över sådan utbildning ankommer
på den styrelse som
finns för grundskolan respektive särskolan eller specialskolan
för den kommun
där skolan är belägen.
6 §
Återkallande beslutas av den myndighet som beslutar om
godkännande.
???????????
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Utbildningsdepartementet

?Utdrag ur protokoll vid regeringssammmanträde den 26 mars 1992?

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P.
Westerberg och Ask

Föredragande: statsrådet Ask

????????????

Proposition om valfrihet och fristående skolor

?1 Inledning?
Riksdagen har i samband med behandlingen av regeringens
proposition om vissa
skollagsfrågor m.m. (1990/91:115, UbU17, rskr. 357) beslutat ge
regeringen till
känna vad utbildningsutskottet anfört om en ny bidragsordning
för fristående
skolor för skolpliktiga elever.
Enligt utbildningsutskottet är det rimligt att en
fristående skola som är
godkänd för skolpliktens fullgörande har de ekonomiska
förutsättningarna för
verksamhetens drift. Utskottet föreslår därför att samtliga i en
kommun
skolpliktiga elever, som går i grundskolan eller i en för vanlig
skolplikt
godkänd fristående skola, fr.o.m. budgetåret 1992/93 skall
räknas in i
underlaget för kommunens sektorsbidrag.
Kommunen bör enligt utskottet fördela sitt sektorsbidrag
och sina övriga
resurser på skolområdet efter behov till samtliga skolor för
elever med vanlig
skolplikt inom kommunens gränser, såväl offentliga som
fristående.
I de fall en avgift tas ut vid en fristående skola bör
den enligt utskottet
vara skälig och kommunen bör ha möjlighet att avväga
verksamhetsbidraget till
skolan med hänsyn till avgiftens storlek. Vidare bör en
fristående skola ha
skyldighet att i mån av plats ta emot en elev, om eleven och
vårdnadshavaren så
önskar.
Förändringen avsågs inte beröra grundskoledelen av
Sigtunaskolan Humanistiska
Läroverket, Grännaskolan, Lundsbergs skola, Franska skolan och
Göteborgs högre

samskola. Dessa skolor har statsbidrag enligt särskilda
bestämmelser.
Det nuvarande bidragssystemet till fristående skolor
innebär att regeringen
prövar frågan om statsbidrag. Hittills har regeringen - utöver
de nyss nämnda
skolorna - förklarat 61 fristående skolor på grundskolenivå
berättigade till
statsbidrag.
Av dessa är 22 Waldorfskolor med den pedagogiska metod
som har Rudolf Steiner
till upphovsman. 20 skolor har konfessionell prägel (bl.a. två
katolska och en
judisk).
Sju skolor är s.k. internationella skolor med
undervisning på annat språk än
svenska (engelska, franska eller tyska) och med en undervisning
som normalt
också i väsentliga delar baseras på en annan läroplan än den
svenska (Tyska
skolan, Lycée Francais Saint Louis, International School,
English Junior School,
British Primary School, Tanto School och en separat del av
Bladins skola).
Av de övriga utgörs den största gruppen av
Montessoriskolor.
De fristående skolorna är i huvudsak små och finns
företrädesvis i Stockholms
län och Göteborgs och Bohus län.
I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil. 9,
s. 48) har
statsbidraget till fristående skolor på grundskolenivå räknats
in i
sektorsbidraget samt räknats upp i nivå med det genomsnittliga
sektorsbidraget.
Uppräkning har även gjorts för Franska skolan och Göteborgs
högre samskola som
enligt utskottet inte skulle beröras av bidragsändringen men som
i dag har ett
bidrag som understiger det genomsnittliga sektorsbidraget.
I föreliggande proposition lägger jag fram förslag som
ger de fristående
skolorna på grundskolenivå förutsättningar att verka på i stort
sett samma
villkor som de kommunala grundskolorna. Jag avser att under
riksmötet 1992/93
återkomma till regeringen med ytterligare förslag i syfte att
öka valfriheten
på skolområdet. Jag avser då bl.a. att ta upp vissa frågor som
rör fristående
skolor på gymnasial nivå och fristående särskolor. Vidare är det
min
förhoppning att då också kunna ta upp frågor om
entreprenadskolor och andra
mellanformer mellan kommunala och fristående skolor. På detta
område finns dock
en del problem som jag vill få ordentligt genomlysta innan jag
kommer med
förslag i den delen. Jag räknar med att senare också lägga fram
ytterligare
förslag i syfte att öka valmöjligheterna inom det kommunala
skolväsendet.
Ambitionen bör vara att elever och föräldrar inte bara skall
kunna välja mellan

kommunala och fristående skolor utan också att de principer om
valfrihet och
ekonomiska medel som följer elevens val, och som beskrivs i
denna proposition,
i största möjliga utsträckning skall gälla även inom det
kommunala skolväsendet.
För närvarande arbetar en särskild utredare med frågor
rörande avgifter m.m.
vid fristående skolor för skolpliktiga elever. Enligt direktiven
till
utredningen ankommer det på utredaren att redovisa
konsekvenserna av ett
fortsatt avgiftssystem. Utredaren skall vidare bedöma hur det
nya
statsbidragssystemet kommer att återverka på avgiftssättningen
samt lämna
förslag till efter vilka principer avgifter i framtiden skall
kunna tas ut. I
uppdraget ingår vidare att bedöma effekterna av det nya
bidragssystemet på
grundskolans resurstilldelning. Utredaren skall slutligen
överväga vilka krav
som staten bör ställa på fristående skolor som en följd av den
ändrade
bidragsordningen.
Arbetet skall redovisas till regeringen senast den 1 maj
1992. Jag avser att i
den senare propositionen, under riksmötet 1992/93, också
presentera mina
förslag med anledning av denna utredning.

?2 Principiella utgångspunkter?
Riksdagen har, vid behandling av den nyssnämnda propositionen om
vissa
skollagsfrågor m.m. markerat vikten av att föräldrar och elever
ges möjlighet
att välja grundskola. Riksdagen antog propositionens förslag
till lagreglering
av frågan (4 kap. 6 § tredje stycket skollagen) och uttalade i
anslutning
därtill också att kommunen så långt det är praktiskt och
ekonomiskt möjligt
skall tillgodose önskemål om placering vid viss skola. Jag anser
att man nu
måste gå vidare och ytterligare inte bara stärka rätten utan
också den
praktiska möjligheten för föräldrar och elever att själva välja
den utbildning
som bäst passar de egna behoven.
Målet är att åstadkomma största möjliga frihet för barn
och föräldrar att
välja skola. Denna frihet bör innebära möjlighet att välja
mellan det
offentliga skolväsendet och fristående skolor men också att
välja skola inom
det kommunala skolväsendet och att välja också en skola i annan
kommun. För att
skapa realistiska möjligheter för föräldrar och elever att välja
mellan
kommunernas skolor och fristående skolor krävs att de som väljer
en fristående

skola tillförsäkras rätt till i allt väsentligt samma villkor
och ekonomiska
förutsättningar som de som väljer en kommunal skola. Jag vill
dock erinra om
att t.ex. rätt till skolskjuts ej föreligger för elever i
fristående skolor och
jag har ej heller för avsikt att för närvarande föreslå någon
ändring därvidlag.
Likvärdiga villkor innebär dock inte nödvändigtvis att
varje skola skall ges
samma ekonomiska stöd. Det offentliga stöd som tillfaller en
skola måste utgå
från vilket ansvar och åtagande skolan tar och fullgör.
Likvärdig behandling
mellan offentliga och fristående skolor syftar därför till att
låta skolans
åtagande avgöra omfattningen av de offentliga bidragen. Den
juridiska
upplåtelseformen är i detta sammanhang utan betydelse.
Rätten och möjligheten att välja skola och att välja
sina barns utbildning är
viktig i ett fritt samhälle. Denna grundläggande princip har
också kommit till
uttryck i ett flertal internationella konventioner som Sverige
anslutit sig
till.
Men förutom detta principiella och avgörande argument
ser jag flera andra skäl
till att åstadkomma större valfrihet liksom bättre
förutsättningar för de
fristående skolorna. Rätten och möjligheten att välja skola är
ett viktigt
instrument för att vitalisera skolan. Valet kan stimulera ett
ökat engagemang
för skolan hos föräldrar och en större lyhördhet för elevers och
föräldrars
önskemål hos skolor och kommuner. En sådan utveckling gynnar
hela
skolverksamheten.
Behovet av en mångfald av utbildningsvägar och
pedagogiska metoder ökar. Ett
uniformt system kan inte erbjuda den variation och flexibilitet
som framtiden
kräver av skolväsendet. Grundskolan skall därför kunna rymma
flera olika
profiler. De fristående skolorna kommer att bli viktiga
komplement till det
offentliga skolväsendet. Flertalet av de fristående skolor som
finns i dag har
startats för att de arbetar med en viss pedagogik eller har en
konfessionell
inriktning. Den nu förestående reformen kommer med stor säkerhet
att öka
antalet skolor med sådana inriktningar. Men jag hyser också en
förhoppning att
reformen skall starta en utveckling även av fristående skolor
med andra
profiler. Det kan handla om föräldrakooperativ, speciella
ämnesprofiler eller
nedläggningshotade glesbygdsskolor som kan få en ny chans under
nytt
huvudmannaskap.
Jag tror också att en stimulerande tävlan mellan olika
skolor, med olika

inriktning och olika ägandeformer, i sin tur kan bidra till att
höja kvaliteten
inom hela skolväsendet. En ökad mångfald på skolans område gör
också att flera
intresseinriktningar kan tillgodoses. Skolan kommer att
utvecklas längs skilda
linjer, vilket sammantaget ger en större utvecklingsmässig bredd
såväl i olika
ämnen som beträffande pedagogiska metoder.
Med större valfrihet och mer utrymme för en skolas
profil skapas också bättre
incitament för kostnadseffektivitet. Nya och effektivare
arbetsmetoder kan
prövas och vinna spridning. Därmed torde ett större inslag av
fristående skolor
också på sikt kunna bidra till en mer effektiv resursanvändning
inom det
samlade skolväsendet.
För egen del ser jag på sikt följande
utbildningsalternativ för elever med
vanlig skolplikt.

Hemkommunens grundskola

Sannolikt kommer den kommunala grundskolan i det egna närområdet
även i
framtiden att vara det vanligaste alternativet, som föräldrar
väljer. Men även
om detta blir det dominerande, ligger det ett stort värde i att
elever och
föräldrar har rätt att göra ett aktivt val av skola och därmed
ett
ställningstagande till vilken skola man vill anlita och engagera
sig för.

Annan kommuns grundskola

Möjligheten bör öka att fullgöra skolplikten i en annan kommun
än hemkommunen,
om personliga, geografiska eller andra skäl finns för detta
önskemål. En
utgångspunkt bör dock vara att elever i den mottagande skolans
naturliga
upptagningsområde inte får vika för elever från grannkommuner.
Avvägningar
måste också göras av de ekonomiska förpliktelserna mellan de
berörda kommunerna.
Någon ovillkorlig rätt att gå i en annan kommuns grundskola tror
jag därför
inte kan etableras. Inte heller kan det utan vidare bli rätt
till skolskjuts.
Fristående skola

Genom förslaget i denna proposition om ett garanterat bidrag
till de fristående
skolorna ökar möjligheterna för dessa att verka och utvecklas.
Detta ger också
klarare och mer förutsägbara spelregler, vilket ökar deras
möjligheter att
verka långsiktigt.

Olika typer av mellanformer

Vidare bör prövas om det finns möjligheter att etablera olika
typer av
mellanformer mellan fristående och kommunala skolor. Det kan
exempelvis handla
om entreprenadlösningar, där ansvaret och skyldigheterna är
kommunens, men
produktionen av själva utbildningen sker i samverkan med ett
enskilt subjekt.

Kommunal profilskola

Likaväl som fristående skolor skall få rätt att verka vid sidan
av de kommunala
skolorna, bör också kommunerna själva kunna anordna mer
profilerade skolor med
alternativ inriktning mot speciella ämnen eller särskild
pedagogik.
Läroplanskommittén har i uppdrag att senast den 1 september 1992
lämna förslag
om en läroplan och timplan för grundskolan som möjliggör detta.
Om en kommunal
profilskola därigenom får en begränsning i ansvar och åtagande i
förhållande
till den vanliga skolan är det naturligt att motsvarande
reduktion görs av
bidraget.
Det är möjligt att alla dessa valmöjligheter inte kommer att
finnas i varje
kommun. Men jag är övertygad om att genom de förslag som jag nu
lägger fram och
även senare avser att presentera ökar förutsättningarna markant
för att starta
skolor med olika inriktning och skilda former av organisation.
Ett villkor för att föräldrar skall kunna utnyttja den
stora frihet och de
möjligheter till egna val som erbjuds är att de får information
om
utbildningsutbud och valalternativ. Föräldrarna måste därför få
en bred
information om olika valmöjligheter. Jag ser det som naturligt
att kommunernas
information till elever och föräldrar ger en allsidig och så
fullständig bild
som möjligt av de olika utbildningsalternativ som står till
buds.

?3 Godkännande av fristående skolor?
Skälen för mitt förslag: För närvarande skall vissa
villkor vara uppfyllda för
att en godkänd fristående skola skall få statsbidrag. Regeringen
får förklara
huvudmannen för en sådan skola berättigad till statsbidrag, om
det är lämpligt
mot bakgrund av det allmänna intresset av att ny pedagogik och
nya
verksamhetsformer prövas inom skolväsendet. Vidare skall skolan
vara öppen för
alla, som enligt lagen får fullgöra sin skolplikt där, om inte
regeringen
medger undantag på grund av skolans karaktär. Om platser inte
finns till alla
behöriga sökande skall urvalet ske efter grunder som är godkända
av skolverket.
Elevavgiften skall vara skälig med hänsyn till rimliga kostnader
för
verksamheten och omständigheterna i övrigt. Skolan skall följa
en läroplan som
är godkänd av skolverket. Dessutom finns vissa regler om
skyldigheten att ta
emot besök och lämna upplysningar m.m.
I och med övergången till det nya bidragssystemet blir -
i enlighet med
riksdagens beslut - i stället godkännandet av skolan för
fullgörande av vanlig
skolplikt avgörande för rätten till bidrag.
För att en fristående skola skall bli godkänd för vanlig
skolplikt krävs för
närvarande att skolans utbildning skall ge kunskaper och
färdigheter som till
art och nivå väsentligen svarar mot kunskaper och färdigheter
som grundskolan
förmedlar och att skolan även i övrigt väsentligen svarar mot
grundskolans
allmänna mål (9 kap. 2 § skollagen).
Om en skola inte längre uppfyller kraven för godkännande
och bristerna inte
avhjälps skall godkännandet återkallas (9 kap. 6 §).
Ärenden om godkännande prövas fr.o.m. den 1 juli 1991 av
statens skolverk.
Tidigare avgjorde länsskolnämnderna dessa ärenden. De
tillståndsgivande
myndigheterna har under de senare åren behandlat en rad ärenden
om godkännande
av fristående skolor som haft anknytning till religiösa sekter
eller liknande.
Myndigheterna har därvid inte sällan ifrågasatt om skolorna
verkligen kan anses
svara mot kravet att omfatta de demokratiska värderingar som
läroplanen för
grundskolan ger uttryck för. Mer preciserade regler för
godkännande skulle
underlätta prövningen, har det hävdats.
Jag anser att det är angeläget att föräldrar och barn
ges så stor frihet som
möjligt när det gäller att välja mellan olika typer av skolor.
En förutsättning
är emellertid att utbildningen håller fullgod kvalitet vad
gäller kunskaper och

färdigheter. Det innebär bl.a. att en fristående skola måste ha
en godtagbar
läroplan och kompetenta lärare. Skolan skall emellertid dessutom
bidra till
barnens sociala fostran.
I detta sammanhang vill jag erinra om vad föredragande
statsrådet, Ulla
Tillander, anförde i propositionen om skolor med enskild
huvudman m.m. (prop.
1982/83:1 s. 19 f.). "Enligt mål och riktlinjer i grundskolans
läroplan skall
skolans verksamhet präglas av de grundläggande värderingar om
demokrati,
tolerans, jämlikhet m.m. på vilka det svenska samhället bygger.
Skolan skall
aktivt och medvetet påverka och stimulera barn och ungdomar att
vilja omfatta
vår demokratis grundläggande värderingar och låta dessa komma
till uttryck i
praktisk, vardaglig handling. Jag anser det självklart att
samhället i sitt och
elevernas intresse måste ställa ett motsvarande krav på
fristående skolor. För
att en fristående skola skall godkännas för skolpliktens
fullgörande måste
skolan i sin undervisning och övriga verksamhet omfatta det
svenska samhällets
grundläggande värderingar och de riktlinjer för fostran och
utveckling som
anges i målen för grundskolan. En fristående skola måste därför
utveckla sådana
egenskaper hos eleverna som kan bära upp och förstärka
demokratins principer om
tolerans, samverkan och likaberättigande mellan människorna. En
fristående
skola bör exempelvis inte godkännas om den inte är beredd att
verka för
jämställdhet mellan kvinnor och män. Den kan självfallet inte
heller godkännas,
om den vill tillämpa aga eller andra lagstridiga
uppfostringsmetoder.
Verksamheten bör inom mycket vida ramar kunna präglas av olika
åskådningar och
värderingar, men det finns alltså gränser som samhället bestämt
måste hävda. -
Att en fristående skola är präglad av ett speciellt synsätt får
självfallet
inte leda till att undervisningen ger eleverna en ensidig bild
av det som lärs
ut. Skolan måste respektera att människor i vårt land har
skiljaktiga meningar
och värderingar och redovisa dessa. Det måste råda tolerans och
öppenhet i
skolans verksamhet och undervisningen måste vara saklig och
allsidig."
Jag vill ansluta mig till vad min företrädare anförde.
De krav i fråga om
demokratiska värderingar, öppenhet och tolerans som hon såg som
naturliga
förutsättningar för ett godkännande av en fristående skola
finns, när det
gäller det offentliga skolväsendet för barn och ungdom, i sina
grunddrag
angivna i 1 kap. 2 § andra och tredje styckena skollagen. För

att markera
vikten av att sådana aspekter noga prövas i ärenden om
godkännande av
fristående skolor anser jag det lämpligt att i den
lagbestämmelse som anger
förutsättningarna för godkännande ta in en uttrycklig hänvisning
till de nu
nämnda lagrummen. En sådan hänvisning innebär bl.a. att det blir
tydligt att en
skola inte rimligen skall godkännas om den brister i öppenhet
och insyn eller
ägnar sig åt ensidig indoktrinering. De krav som härigenom
ställs på en
fristående skola gäller inte bara undervisningen och sådant som
hör samman med
denna. Kraven gäller också skolans verksamhet i övrigt. Hit hör
de principer en
skola tillämpar i fråga om vilka elever som skall tas emot i
skolan. En skola
skall t.ex. inte godkännas om den inte är öppen för alla av skäl
som inte kan
accepteras i vårt demokratiska samhälle.
Självfallet inser jag svårigheten att bedöma om
verksamheten i en skola, som
ännu inte startat, uppfyller de krav som ställs. Jag vill erinra
om att det
alltid finns möjlighet att återkalla ett godkännande, om en
skola inte längre
uppfyller kraven.
?4 Tillsyn, utvärdering?
Skälen för mitt förslag: Liksom när det gäller det
offentliga skolväsendet är
det väsentligt att kvaliteten i de fristående skolornas
pedagogiska verksamhet
fortlöpande följs upp och utvärderas. Jag bedömer frågorna om
tillsyn,
uppföljning och utvärdering av fristående skolor där skolplikten
får fullgöras
som särskilt viktiga. Redan nu står en godkänd fristående skola
under tillsyn
av såväl kommunens styrelse för utbildningen som det statliga
skolverket. Jag
anser emellertid inte detta vara tillräckligt. Tillsyn är en sak
och
uppföljning och utvärdering en annan. Jag föreslår därför att
det införs en
skyldighet för de fristående skolorna att delta i den
uppföljning och
utvärdering som sker genom skolverkets försorg. Härigenom
garanteras eleverna
och deras föräldrar att det allmänna inte låter en bristfällig
verksamhet
fortgå som alternativ till skolpliktens fullgörande inom det
offentliga
skolväsendet. Den fristående skolans inställning i detta
avseende bör
självfallet präglas av öppenhet och det är rimligt att vägran
att delta i
uppföljningen och utvärderingen skall kunna leda till att ett
godkännande
återkallas.
En fråga i detta sammanhang är om en lagfäst skyldighet
bör gälla också att

medverka i sådan uppföljning och utvärdering som kommunen
bedriver. Enligt min
mening är det naturligt att en fristående skola samarbetar med
den kommun där
den är belägen. Det bör emellertid kunna ske utan uttrycklig
lagreglering.
Gentemot skolverket, som är den instans som ansvarar för frågor
om godkännande
och återkallelse av godkännande, är det däremot rimligt att ha
en tydlig
reglering.
Jag avser också att föreslå regeringen att i direktiven
till skolverket inför
arbetet med den fördjupade anslagsframställningen för perioden
1994/95-1996/97
särskilt uppmärksamma de frågor som jag har behandlat under
detta avsnitt.

?5 Resurstilldelning?
Skälen för mitt förslag: De fristående skolorna bör,
såsom riksdagen också
uttalat, få del av de tillgängliga resurserna på skolområdet, om
de håller den
kvalitet som bör krävas för att skolplikten skall få fullgöras i
en sådan skola.
Kommunen bör därför åläggas att av sina resurser på skolområdet
- vilket
inbegriper sektorsbidraget från staten - tilldela de fristående
skolor, som är
belägna i kommunen, och som godkänts för vanlig skolplikt, medel
för
verksamheten.
Enligt min mening vore det i och för sig lämpligare om
elevens hemkommun
alltid betalade till den fristående skolan oavsett var den är
belägen. Detta
står emellertid inte i överensstämmelse med rådande
statsbidragssystem och en
omläggning skulle medföra administrativa svårigheter. I avvaktan
på de
förändringar som kan bli följden av kommunalekonomiska
kommitténs förslag bör
därför den kommun där skolan är belägen tills vidare betala ut
bidragen.
Principen att tilldela de fristående skolorna medel med
hänsyn till respektive
skolas behov kan ge upphov till problem. Frågan om vilka behov
en skola har
skulle kunna bli föremål för delade meningar mellan kommunerna
och de aktuella
skolorna. De fristående skolornas möjlighet att planera
långsiktigt skulle
försämras. Vidare skulle en kommun, utan att ha någon egentlig
möjlighet att
påverka en fristående skolas kostnader, kunna bli tvungen att
tilldela medel
som avsevärt överstiger vad som utgår per elev i grundskolan.
Till exempel
skulle kommunen kunna bli tvungen att betala för höga
lokalkostnader. En mätare
på vad som kan anses som ett rimligt behov är kommunens totala
kostnader för
dess egen grundskola, inbegripet statsbidraget. Rimligen bör man
då utgå från
genomsnittskostnaden per grundskoleelev. Med en sådan schablon
har också
kommunen möjlighet att minska de totala kostnaderna för
skolväsendet genom
effektivisering i sin egen organisation.
Ambitionen bör också vara att undvika ett system som
innebär en sådan
detaljreglering av de fristående skolornas verksamhet och
arbetsmetoder att de
riskerar sin särart. En av tillgångarna med de fristående
skolorna är just
deras möjlighet att pröva nya arbetsformer, att engagera
föräldrar och att
använda andra pedagogiska metoder. Offentliga bidrag skall
fungera så att de
inte verkar hämmande på skolans profil och särprägel.

Kommunen har - till skillnad från en fristående skola -
ett övergripande
ansvar för skolväsendet, både i fråga om planering och i fråga
om skyldigheten
att i sina skolor ta emot samtliga skolpliktiga elever som är
hemmahörande i
kommunen. En kommun kan således inte välja att i sina skolor
enbart ta emot
elever med en speciell intresse- eller begåvningsprofil. En
kommun kan heller
inte välja att endast ta emot det antal barn som ur ekonomisk
synvinkel är mest
fördelaktigt.
Skyldigheten att ta emot alla barn innebär också att
kommunen måste ta emot
barn som är resurskrävande, t.ex. barn med handikapp för vilka
extra resurser
kan behöva sättas in i form av lärartimmar, assistans och
läromedel. Vidare
måste kommunen ta ansvaret för de barn som inte längre kan eller
vill gå i en
fristående skola som de börjat i.
Kommunerna har också andra skyldigheter som inte en
fristående skola har.
Exempelvis är en kommun skyldig att anordna
hemspråksundervisning för alla barn
som har rätt till och som begär att få sådan undervisning. För
eleverna i den
kommunala grundskolan är kommunen dessutom skyldig att sörja för
att det
anordnas skolhälsovård och skolskjuts.
Sammantaget kan det därför vara rimligt att anta att
kommunen får en högre
genomsnittskostnad per elev än som normalt bör uppstå för den
fristående skolan.
Ett avdrag från genomsnittskostnaden bör därför kunna göras vid
tilldelningen
av medel. Avdraget bör få uppgå till högst 15 procent av den
framräknade
genomsnittskostnaden.
Vissa glesbygdskommuner har en mycket hög per capita
kostnad för sitt
skolväsende. Detta beror på att de har många små klasser. I
sådana fall kan en
fristående skola få orimligt höga bidrag i förhållande till
kostnaderna, t.ex.
om skolan ligger i kommunens tätort och därmed kan få en mera
normal
klassfyllnadsgrad. I sådana fall bör kommunen kunna sätta ner
bidraget
ytterligare, men först efter medgivande av regeringen eller den
myndighet som
regeringen bestämmer. Detta bör enligt min mening vara den enda
grunden för en
ytterligare bidragsreduktion.
Bestämmelsen om avdrag med högst 15 procent av
genomsnittskostnaden ser jag
som en minimireglering till de fristående skolornas värn. Om en
fristående
skola gör ett större åtagande, t.ex. genom att ta ansvar för
alla barn i ett
visst upptagningsområde eller genom att ta emot barn med
särskilda behov eller
behov av hemspråksundervisning, bör kommunen reducera avdraget

från
genomsnittskostnaden. Detta innebär att det är kommunens
skyldighet att inte
göra ett större avdrag än att den fristående skolan, utan andra
intäkter, kan
erbjuda en utbildning som till standard och omfattning kan anses
motsvara
kommunens.
Många fristående skolor gör i dag en mycket viktig
insats för barn med
speciella behov och erbjuder plats åt barn som haft svårt att
finna sig
tillrätta i det kommunala skolväsendet. Jag ser det som
angeläget att de
insatserna utvecklas och fortsätter. Det är ofta en tillgång att
få växa upp
och utbildas i blandade miljöer, där elever från olika bakgrund
möts och där
utbildning av elever med svårigheter och handikapp integreras.
Mot den
bakgrunden är det viktigt att kommunerna också tar hänsyn till
detta när
bidraget till fristående skolor fastställs. Av samma skäl har
jag också för
avsikt att föreslå regeringen att ändra i instruktionen för
statens institut
för handikappfrågor i skolan, SIH, så att även de fristående
skolorna kan få
hjälp och stöd av SIH.
Mitt förslag kommer att innebära att de fristående
skolornas behov av
elevavgifter kommer att minska. Därmed öppnas den ekonomiska
möjligheten för
fler att välja en fristående skola. Det vidgar valfriheten och
kan också
stimulera till mer blandade miljöer i de fristående skolorna.
Frågan om avgifter m.m. vid fristående skolor för
skolpliktiga elever är, som
jag redan nämnt, under utredning. Som framgått ämnar jag - efter
beredning av
utredningens förslag - återkomma till regeringen i frågan om
elevavgifter i den
proposition jag redan aviserat till riksmötet 1992/93.
Min strävan är att i minsta möjliga utsträckning styra
de fristående skolornas
verksamhet. Samtidigt finns det dock starka skäl att göra klart
att dessa, då
de uppbär allmänna bidrag i likhet med det offentliga
skolväsendet, inte får
verka ekonomiskt och socialt segregerande.
Detta innebär att sådana fristående skolor inte skall ta
ut avgifter för
tjänster som motsvarar dem som erbjuds i det offentliga
skolväsendet. Även de
avgifter som därutöver kan bli aktuella i fristående skolor
måste vara skäliga.
Det innebär bl.a. att avgifter inte får uppgå till en nivå som i
praktiken
stänger ute elever från dessa fristående skolor.
Frågan om elevavgifter prövas för närvarande av
utredningen om avgifter m.m.
vid fristående skolor för skolpliktiga elever. Denna har, som
jag redan nämnt,
bl.a. till uppgift att analysera förutsättningarna för

avgiftsuttag i
fristående skolor och konsekvenserna härav.
Sedan utredningen slutförts avser jag att, i den
proposition om rätt att välja
skola m.m. som jag ämnar föreslå regeringen under hösten 1992,
återkomma med
förslag till hur denna fråga skall regleras i skollagen. Min
utgångspunkt är
emellertid att det i lagen skall tas in stadgande av den
innebörd som ovan
angivits.
Förekomsten av avgifter bör också ingå i skolverkets
tillsynsuppgifter.
Skolverket bör granska eventuella avgifters storlek, skälighet
och risk för
segregerande effekt. Om en sådan granskning leder till
påpekanden som inte
efterföljs, bör detta kunna vara skäl för återkallande av
tillstånd.
Med propositionens förslag om offentligt stöd till
fristående skolor, statlig
tillsyn, reglering av rätten att ta ut avgifter och med tanke på
de fristående
skolornas nuvarande kostnadsstruktur, finns det därmed skäl att
anta att
segregerande elevavgifter i de fristående skolorna inte kommer
att förekomma.
Det finns i dag godkända fristående skolor som inte har
ansökt om statsbidrag
och det kan inte uteslutas att det även i framtiden kommer att
finnas skolor
som inte vill ha bidrag. Mitt förslag innebär i och för sig att
kommunerna blir
skyldiga att tilldela samtliga skolor som omfattas av
bestämmelsen medel för
verksamheten. En skola som inte vill ha bidrag har dock alltid
möjlighet att
genom en särskild rättshandling avstå från det bidrag skolan är
berättigad till.
En konsekvens av en sådan rättshandling är att skolan därefter
inte kan kräva
att få bidrag för den tid som avståendet avsett.
Beträffande reglerna för utbetalning anser jag att dessa
kan hållas relativt
enkla. Bidraget bör beräknas för ett bidragsår i sänder och ett
bidragsår bör
löpa fr.o.m. juli månad det ena året t.o.m. juni månad
påföljande år.
Utbetalning bör ske med en tolftedel varje månad. Bidraget bör
grundas på
antalet elever i den fristående skolan den 15 september under
bidragsåret. Det
för med sig att utbetalningarna i juli-september får göras
utifrån ett beräknat
elevantal. Reglering kan emellertid smidigt ske i samband med
utbetalningen i
oktober. Beträffande skolor som är nystartade bör utbetalning,
som avser tiden
juli-september månad, få ske först i samband med utbetalningen i
september.
Självfallet kan en skola inte få bidrag innan verksamheten
inletts.
På samma sätt som gäller enligt 4 kap. 8 § skollagen, då
en kommunal skola

tagit emot elever som inte är hemmahörande i kommunen, bör en
kommun som lämnat
medel till en fristående skola, där det finns elever från andra
kommuner, ha
rätt till ersättning av elevens hemkommun för sina kostnader för
elevens
utbildning. Självfallet skall vid beräkning av kostnaderna för
en elev hänsyn
tas till utgående statsbidrag. Detta innebär att - med nu
gällande
statsbidragssystem - endast kommunens egen nettokostnad, utöver
statsbidragsdelen, kan ligga till grund för krav mot elevernas
hemkommuner.
Jag anser inte att det finns skäl att införa någon
särskild bestämmelse om
möjligheten att överklaga ett kommunalt beslut om ersättning
till en fristående
skola. I stället bör de allmänna reglerna i 10 kap.
kommunallagen (1991:900) om
laglighetsprövning av kommunala beslut gälla.
Beträffande vissa skolor har regeringen meddelat
särskilda föreskrifter om
statsbidrag. Sådana föreskrifter har motiverats av dessa skolors
särskilda
ställning. Riksinternatskolorna och Lundsbergs skola bör liksom
för närvarande
även fortsättningsvis omfattas av en särreglering. Däremot intar
inte Franska
skolan och Göteborgs högre samskola en sådan särställning att de
bör undantas
från mitt förslag till bestämmelse i skollagen i vad gäller
grundskoledelen av
deras undervisning. Jag bedömer att detta inte får några
negativa ekonomiska
följder för de två sistnämnda skolorna. När det gäller
riksinternatskolorna och
andra skolor som omfattas av särskilda statsbidragsbestämmelser
kan det, såsom
jag vet förekommer i dag, även fortsättningsvis vara lämpligt
att kommunerna i
vissa fall frivilligt betalar för elever i sådana skolor.
De internationella skolorna tar emot barn som endast för
en kortare tid är
bosatta i Sverige eller barn som har andra skäl att få en
utbildning med
internationell inriktning. Undervisningen är också anpassad till
dessa barns
behov. För de flesta barn som stadigvarande bor i Sverige utgör
inte de
internationella skolorna något alternativ. De internationella
skolorna bör
därför inte omfattas av det nya bidragssystemet. För dem bör
även
fortsättningsvis nuvarande ordning gälla. Det är dock att märka
att om en sådan
skola uppfyller de krav som ställs på en vanlig fristående skola
kan den
givetvis bli godkänd som en sådan.
Frälsningsarmén driver i Ekerö kommun en internatskola,
Sundsgården. Skolan är
godkänd som fristående skola och har statsbidrag enligt
särskilda årliga
regeringsbeslut, för närvarande drygt en miljon kronor. Skolan
riktar sig till

elever med sociala eller emotionella problem och uppvisar goda
resultat.
Det ligger i sakens natur att verksamheten vid
Sundsgården är dyrare än vad
som är normalt för en grundskola. Den statliga bidragsnivån är
anpassad
därefter. Med hänsyn till det, till verksamhetens speciella
karaktär och dess
värde anser jag att Sundsgården bör få möjlighet att närmare
överväga den
framtida finansieringen av verksamheten. Mot denna bakgrund bör
Sundsgården
tilldelas bidrag i särskild ordning också under nästa budgetår.
Ambitionen bör
dock vara att även Sundsgården därefter inkluderas i den ordning
för
finansiering av de fristående skolorna som nu föreslås.
Insatser som görs vid sidan om de samhälleliga
institutionerna, för människor
som i någon mening hamnat på kant med tillvaron, når ofta goda
resultat. Som
jag ser det ligger det i hög grad också i kommunernas intresse
att sådana
alternativ finns vid sidan av det reguljära skolväsendet och
kommunerna får ju
nu större möjligheter att ge dem bidrag på den nivå verksamheten
motsvarar. På
sikt ser jag därför inga svårigheter för sådana alternativa
skolor att bedriva
sin verksamhet inom ramen för den nya ordningen för fristående
skolor.

?6 Upprättat lagförslag?
I enlighet med vad jag har anfört har inom
utbildningsdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100).
Lagförslaget, såvitt gäller skyldigheten för fristående
skolor att delta i
uppföljning och utvärdering, avser frågor som faller under
lagrådets
granskningsområde. Förslaget är emellertid av sådan beskaffenhet
att lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.

?7 Hemställan?
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att
regeringen föreslår
riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i skollagen
(1985:1100).

?8 Beslut?
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och
beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som
föredraganden har lagt

fram.

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992
6
1 Inledning 6
2 Principiella utgångspunkter 8
3 Godkännande av fristående skolor 11
4 Tillsyn, utvärdering 13
5 Resurstilldelning 14
6 Upprättat lagförslag 18
7 Hemställan 19
8 Beslut 19
Ärendet är avslutat

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1992-03-31 Bordläggning: 1992-03-31 Hänvisning: 1992-04-01 Motionstid slutar: 1992-04-21

Propositioner och skrivelser

Propositioner är förslag till nya lagar och lagändringar som regeringen lämnar till riksdagen. Regeringen lämnar också skrivelser, som har en mer redogörande karaktär och inte innehåller förslag till riksdagsbeslut.

Förslagspunkter (2)
Följdmotioner (14)