Talmannens befogenheter

Motion 1990/91:K212 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

Det svenska valsystemet uppfyller förvisso högt ställda
krav på rättvisa vad gäller mandatfördelning. I samband
med regeringskrisen i februari 1990 uppmärksammades
emellertid ånyo flera av de brister som också vidlåder detta
valsystem. Kritiken mot systemet accentuerades under
hösten och regeringen har deklarerat avsikten att inbjuda
riksdagspartierna till överläggningar om en översyn av
valsystemet. Det framstår sålunda nu som alltmer
uppenbart att förändringar av vårt valsystem måste komma
till stånd i syfte att skapa större förutsättningar för att
regerings- och riksdagsarbetet skall kunna bedrivas med
större hänsyn till helhet och långsiktighet än vad som varit
möjligt efter den nya författningsreformens ikraftträdande
efter 1970 års val.

I detta sammanhang vill vi aktualisera en
grundlagsreform som torde vara av stor principiell
betydelse. Det gäller talmannens befogenheter i
uppkommande parlamentariska krislägen. Nuvarande
grundlagsregler begränsar talmannens aktionsmöjligheter i
sådana situationer på ett sätt som är nästan unikt i moderna
demokratiska författningar.

Den förtroendeomröstning som enligt nuvarande
författning skall äga rum efter talmannens nominering av
regeringschef är i hög grad diskutabel. Därutöver belastas
talmansfunktionen av en krånglig spärregel, avsedd att
begränsa talmannens möjligheter att i vissa situationer
föranstalta om riksdagsupplösning och extraval. Även om
en parlamentarisk situation av så allvarlig art skulle uppstå
att alla sakskäl talar för extraval, kan ett sådant inte
åstadkommas med mindre än att talmannen fått fyra
statsministerkandidater förkastade av riksdagen.

Systemet ledde till att en partiledare, efter en
regeringskris 1978, med stöd av endast 39
riksdagsledamöter av totalt 349 godtogs som
regeringsbildare. Regeringsformen kräver ju nämligen en
riksdagsmajoritet emot en föreslagen statsminister för att
denna inte skall kunna tillsättas.

Alternativ till nuvarande ordning finns att betrakta på
nära håll. Ett sådant exempel värt att studera är den
västtyska författningen. Den skrevs med målsättningen att
åstadkomma handlingskraftiga regeringar och för att
undvika ansvarslösa misstroendeomröstningar och täta
skiften av vanmäktiga minoritetsregeringar. Denna
författning eftersträvar majoriteter för tillträdande
regeringar. Förbundsdagen väljer på förslag av presidenten
en förbundskansler som i sin tur utser regeringens övriga
ledamöter. Presidenten tillsätter därefter formellt
ministären.

Om förbundskanslern väljs med absolut majoritet i
första omröstningen måste presidenten utnämna den
sålunda valde. I den händelse valet sker med relativ
majoritet, är han inte bunden att bekräfta valet. Skulle
presidenten anse att den tilltänkte förbundskanslern har ett
alltför bräckligt parlamentariskt underlag kan han upplösa
förbundsdagen och utlysa nyval.

Misstroendevotum kan i den västtyska författningen
endast riktas mot regeringschefen som sålunda bär hela
regeringsansvaret. Detta måste betecknas som ett
konstruktivt misstroendevotum som får effekt endast om
förbundsdagen väljer en ny förbundskansler.

Om Sverige haft liknande grundlagsbestämmelser under
70- och 80-talen hade de parlamentariska blockeringar som
inträffade 1978 och 1981 kunnat undvikas. Vid det senare
tillfället förkastade t.ex. moderata samlingspartiet ett
samarbete i en regering Fälldin, varefter man genom
passivitet i förtroendeomröstningen återförde honom till
statsministerposten.

De framtidsutmaningar som Sverige står inför kräver
både ett starkt parlament och en stark och beslutsför
regering. Detta förutsätter i sin tur att talmannen ges en
starkare ställning än vad som medges av nuvarande
författning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bl.a. talmannens befogenheter.

Stockholm den 15 januari 1991

Bengt Silfverstrand (s)

Birthe Sörestedt (s)