Politiken inom handikappområdet

Motion 1992/93:So290 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

av Gudrun Schyman m.fl. (v)
Det finns i dag en betydande enighet om principen att
människor med funktionshinder skall ha möjlighet att delta
fullt ut i samhällslivet på jämlika villkor med andra. Tyvärr
upphör enigheten när det kommer att handla om konkreta
åtgärder för att förverkliga funktionshindrades deltagande.
I det gemensamma handlingsprogram inom
handikappområdet som utarbetades och undertecknades av
de politiska partierna och handikapprörelsen under det
internationella handikappåret, utfäste man sig att inte låta
svängningarna i samhällsekonomin påverka reformarbetet.
Ingen regering har hållit detta löfte. Huvudargumentet mot
reformer är ekonomin, man anser att resurserna saknas.
Politiken inom handikappområdet avslöjar
obarmhärtigt hur fördelningen av samhällets resurser sker
och vilka ideologiska principer som ligger till grund för
detta. 1989 års Handikapputredning började sitt arbete med
en kartläggning av förhållandena för funktionshindrade.
Detta betänkande innehöll få överraskningar och var i allt
väsentligt en upprepning av vad handikapporganisationer
framfört under åratal. Det var ändå värdefullt att en statlig
utredning bekräftade att människor med funktionshinder
på område efter område är sämre ställda än övriga
medborgare. Just i detta ligger det orättfärdiga i
fördelningspolitiken -- funktionshindret blir
diskriminerande.
Vi talar här om fördelningspolitik i mycket vid mening.
Det handlar om ekonomi, tillgång till kultur och olika
samhälleliga verksamheter, möjligheter att resa och
förflytta sig, tillgång till utbildning, arbete och rekreation,
sociala kontakter, hälsa och inte minst möjligheten att
bestämma över sitt eget liv. I alla dessa olika avseenden
bedöms funktionshindrades behov efter andra normer än
vad som gäller för övriga medborgare. Det finns skäl att
med några exempel visa på hur detta fungerar.
När det gäller ekonomin har det i olika sammanhang
sagts att en funktionsnedsättning inte skall innebära ökade
kostnader för den enskilde. I dag kan vi bevittna hur
avgifter höjs och nya avgifter införs överallt inom
handikappområdet. För närvarande är det faktiskt ingen
som har någon bra uppfattning om vilka kostnader som
faktiskt drabbar den enskilde. Förändringarna har skett
snabbt och utan seriösa konsekvensanalyser. § 35 i
socialtjänstlagen säger sedan den 1 januari i år att avgifterna
för hjälp i hemmet, service och omvårdnad och boende inte
får bli så stora att den enskilde inte förbehålls tillräckliga
medel för sina personliga behov. Vad betyder det? Är den
konkreta innebörden av detta att funktionshindrade med
stort servicebehov aldrig skall kunna krångla sig ovanför
socialhjälpsnormerna? Det finns skäl att befara det.
Handikapporganisationerna har länge krävt att
färdtjänsten skall jämställas med kollektivtrafiken i olika
avseenden bl.a. när det gäller avgifterna. Det vanliga är att
färdtjänsttaxorna är väsentligt högre. I Gävle kommun
rådde tills för ett par år sedan en viss överensstämmelse, då
man bestämde att höja färdtjänsttaxorna utan att
motsvarande höjning skedde inom kollektivtrafiken. Detta
ansåg en handikappförening i kommunen vara att
förfördela dem som var hänvisade till färdtjänst i
förhållande till övriga kommuninnevånare. Man
överklagade ärendet som stridande mot kommunallagen.
Både i första och andra instans blev utslaget att kommunens
beslut var korrekt eftersom alla färdtjänstresenärer
betalade efter samma taxa. Slutsatsen är uppenbar -- man
får diskriminera funktionshindrade under förutsättning att
man diskriminerar alla.
1979 års trafikpolitiska beslut innebar att allmänna
färdmedel skulle göras tillgängliga för funktionshindrade
under en tioårsperiod. Det dröjde fem år innan dåvarande
Transportrådet lyckades klämma fram de första
anvisningarna för hur detta skulle ske. Resultatet kan i dag
kort sammanfattas som att de åtgärder som vidtagits har
gjort det enklare för dem som redan tidigare kunde använda
allmänna kommunikationer att resa. Däremot har det inte
öppnats några möjligheter för nya grupper. Lokaltrafiken
vägrar konsekvent att vidta några som helst åtgärder av
betydelse för tillgängligheten. Sverige håller i dag på att
halka efter jämförbara länder på detta område.
Funktionshindrade betraktas som en grupp vars resebehov
kan åsidosättas, kontrolleras av myndigheter och
underkastas restriktioner som inte skulle kunna komma
ifråga för någon annan medborgargrupp.
Trots att det sedan flera decennier har funnits kunskaper
och bestämmelser om hur både inre och yttre miljö skall
vara beskaffade för att tillgodose rörelsehindrades behov,
kan den rörelsehindrade aldrig förvänta sig att det verkligen
ser ut så. Det gäller gator, parker, butiker, teatrar och i stort
sett all miljö och alla verksamheter som används av och
vänder sig till allmänheten. Det betyder att den
rörelsehindrade gång på gång försätts i situationer där han
eller hon inte kan genomföra det de tänkt sig på grund av
olika hinder i miljön. Detta är integritetskränkande och ett
otillständigt förhållande i ett utvecklat samhälle som vårt.
Handikapputredningen har i sina två stora betänkanden
1991:46 och 1992:52 presenterat en rad förslag till åtgärder
inom handikappområdet. Förslagen är väl underbyggda och
utvecklade ur uppfattningen om allas lika människovärde
och funktionshindrades rätt till full delaktighet och
jämlikhet. I ett centralt avseende, när det gäller personlig
assistens, har förslag redan utarbetats av regeringen. Det är
gott och väl, men sedan återstår att genomföra betydande
förändringar. Vänsterpartiet anser att en tidsplan bör
utarbetas för hur detta ska ske.
I SOU 1991:46 föreslås upprättande av kunskapscentra
för små och mindre kända handikappgrupper som behöver
speciella insatser t.ex. när det gäller behandling och
information. På regeringens uppdrag har Socialstyrelsen
vidareutvecklat utredningens förslag. Det gör att det redan
under det kommande budgetåret bör vara möjligt att
påbörja uppbyggnaden av kunskapscentra. I många fall
finns redan basresurser i form av personal och kunnande på
olika ställen i landet, framför allt i anslutning till forskning
som bedrivs med inriktning på de aktuella sjukdomarna och
skadorna. I allmänhet behövs emellertid ett tillskott av
medel, bl.a. för att utarbeta och trycka information.
Vänsterpartiet anser att medel för detta bör upptas med 3
miljoner kronor budgetåret 1993/94.
Utredningen föreslår också en ändring av
rättshjälpslagen så att det blir möjligt att få rättshjälp i
angelägenheter som rör socialförsäkring, bistånd enligt
socialtjänstlagen och stöd och service enligt lagen om
särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade.
Vänsterpartiet anser att lagen om
bostadsanpassningsbidrag bör tillfogas.
Det är synnerligen angeläget att öppna möjligheter till
rättshjälp i ovan nämnda ärenden.
Handikapporganisationerna utför i dag ett beundransvärt
arbete när det gäller att tillvarata medlemmarnas intressen,
men detta räcker inte. Det är oerhört svårt för den enskilde
att få sakkunnig juridisk hjälp i frågor som rör social
lagstiftning. Advokatkåren har inte intresserat sig för
området, eftersom rättshjälp inte utgår och de enskilda
sällan har ekonomiska resurser att betala för juristinsatser.
Till saken hör att ärenden av det slag vi här talar om kan
vara livsavgörande för den enskilde. Vänsterpartiet föreslår
därför att rättshjälpslagen ändras så att möjligheterna till
rättshjälp öppnas för ärenden enligt ovan nämnda lagar.
Andra frågor som behandlas i Handikapputredningens
huvudbetänkande och som snarast kan bli föremål för
åtgärder är färdtjänsten och fritid och rekreation. Frågan
om färdtjänsten har fått speciell aktualitet genom mycket
kraftiga taxeökningar i många kommuner, vilket gör att
många funktionshindrade tvingas inskränka sitt resande till
ett absolut minimum. Många handikapporganisationer har
fått uppleva att deras medlemmar inte längre har råd att
delta i föreningsverksamheten på grund av
resekostnaderna. De kan självfallet då inte heller delta i
annan samhällsverksamhet som t.ex. de politiska partiernas
möten. Detta gör taxorna för färdtjänsten till en viktig
demokratifråga som måste få en anständig lösning. I vissa
kommuner har man dessutom fattat det bisarra beslutet att
underkasta rätten till färdtjänst ekonomisk
behovsprövning. Regeringen bör därför snarast förelägga
riksdagen förslag som innebär att bistånd som enligt
socialtjänstlagen inte är av ekonomisk art, såsom hemtjänst
och färdtjänst, inte heller skall underkastas ekonomisk
behovsprövning.
Handikapputredningens slutbetänkande är för
närvarande på remiss och resultatet av detta måste avvaktas
innan förslag kan läggas. Det är emellertid redan nu
uppenbart att frågorna om att inrätta en
handikappombudsman, införa en lag mot diskriminering av
funktionshindrade, införa lag om tillgänglighet till
verksamheter samt att lagfästa ansvarsoch
finansieringsprincipen tillmäts en mycket stor betydelse hos
handikapprörelsen och därför bör prioriteras.
Vad kostar det att ha ett funktionshinder?
Vi har redan berört frågan om kostnader och
funktionshinder och pekat på att förändringarna under det
senaste året skett så snabbt att det i dag knappast är någon
som vet hur den faktiska kostnadsbilden ser ut. Avgifter
höjs och nya avgifter införs utan att man anstränger sig att
seriöst belysa konsekvenserna för enskilda människor. Det
finns skäl att ställa frågor om huruvida människor i behov
av hemtjänst, färdtjänst, hjälpmedel, vård och behandling
m.m. på grund av avgifterna utestängs från möjligheterna
att få sina behov tillgodosedda. Vänsterpartiet anser därför
att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna
att frågan om kostnaderna för att leva med funktionshinder
görs till föremål för en allsidig utredning.
Konsulentverksamhet för elever i särskolan
Eleverna i särskolan är en utsatt grupp. Det blir inte
bättre av att man alltför ofta bortser från tilläggshandikapp
som syn- och hörselskador. De konsulenter som skall arbeta
med dessa frågor kan komma att försvinna när särskolan
överförs från landstingen till kommunerna.
Vid SIH finns ett antal konsulenter som arbetar med
rörelsehindrade elever i grundskolan. Samma behov av råd
och stöd finns för rörelsehindrade elever i särskolan, men
någon motsvarande konsulentorganisation finns inte.
Vänsterpartiet anser att konsulentstödet till syn- och
hörselskadade och rörelsehindrade elever inom särskolan
måste förstärkas. Det bör ske genom att SIH:s
konsulentorganisation förstärks med 15 tjänster under
budgetåret 1993/94. För ändamålet bör 5 miljoner kronor
anvisas.
Läromedel åt elever med funktionshinder
SIH:s anslag till produktion av läromedel för elever med
funktionsnedsättning är ett reservationsanslag. Det ger
myndigheten en fast penningram att röra sig med, vilket
bl.a. har lett till att synskadade elever inte erhåller de
läromedel de behöver på för dem lämpliga läsmedier. Detta
är inte ett acceptabelt förhållande. Det kan inte vara rimligt
att elever på grund av ett funktionshinder utestängs från
delar av undervisningen om det är tekniskt möjligt att
förhindra detta. Vänsterpartiet anser att anslaget B 3 i bil. 9
Skolutveckling och produktion av läromedel för elever med
handikapp bör omvandlas till ett förslagsanslag. Vidare bör
riksdagen uttala att såvitt det inte föreligger tekniska hinder
skall elever med handikapp ha tillgång till samma läromedel
som övriga elever på för dem lämpliga läsmedier.
Handikapprörelsens EG-kontor
Den gigantiska byråkratiska apparat som EG byggt upp
i Bryssel kommer att påverka våra liv i Sverige hur det än
går med EES-avtal och medlemskap. Bristen på
information om vad som faktiskt sker har väckt en stark och
berättigad oro inom handikapprörelsen. Som exempel kan
nämnas de regler som utarbetats för hissar inom EG och
som kan komma att gälla inom ramen för EES-avtalet. Om
dessa regler skulle accepteras skulle det omöjliggöra
installation av s.k. smalhissar i äldre hus och möjligheterna
att tillgängliggöra dessa byggnader skulle i praktiken
försvinna.
Vi vet inte i dag vilka andra planer som finns och arbeten
som pågår och som är av betydelse för människor med
funktionsnedsättningar. Från handikapprörelsen har ställts
önskemål om resurser för att kunna upprätta ett
handikapprörelsens EG-kontor i Bryssel för att man där på
plats ska kunna följa utvecklingen. Man anser detta
nödvändigt för att man på ett bra sätt skall kunna fullfölja
sitt ansvar gentemot sina medlemmar. Vänsterpartiet anser
att ett belopp om 3 miljoner kronor bör upptas på
utrikesdepartementets budget, att ställas till
handikapprörelsens förfogande för att upprätta ett
bevaknings- och informationskontor i Bryssel.
Handikapprörelsen och Östeuropa
Med förändringarna i Östeuropa har de svenska
handikapporganisationerna ställts inför delvis nya problem.
Framställningarna om stöd från i allmänhet nybildade
östeuropeiska organisationer duggar tätt och ett flertal av
de svenska organisationerna har också engagerat sig för sina
systerorganisationer.
Särskilda medel har anvisats av regeringen för svenska
organisationers stöd till organisationer i Östeuropa. Det
handlar då framför allt om att bidra med kunskaper och
andra åtgärder för att bygga upp organisationerna och få
dem bärkraftiga.
Den närmast fullständiga bristen på hjälpmedel i
öststaterna gör emellertid att handikapporganisationerna
ställs inför specifika problem som inte gäller för andra
organisationers stödinsatser. Det är också problem som inte
kan lösas inom ramen för det nuvarande ekonomiska stödet
till organisationssamarbete. När Neurologiskt
handikappades riksförbund började sitt stödarbete för
Polska MS-förbundet, fann man att en av de avgörande
svårigheterna var att medlemmarna hade svårt att delta i
föreningsverksamheten på grund av att man inte hade
pengar till inkontinenshjälpmedel.
En del av de biståndsbehov som de svenska
organisationerna ställs inför lyckas man lösa på olika sätt,
men långt ifrån alla. Man ser det som avgörande att
handikapporganisationerna i Östeuropa byggs upp av
människor som själva har funktionshinder. För att detta
skall vara möjligt fordras ofta att förtroendevalda kan få
tillgång till personliga hjälpmedel, men kanske också en
avlönad assistens för att kunna fullgöra sina funktioner.
Vänsterpartiet anser att ett särskilt anslag om 10
miljoner kronor bör anvisas, varur svenska
handikapporganisationer skall kunna söka medel för
bistånd till organisationer i Östeuropa som inte täcks av det
nuvarande anslaget för svenska organisationers stöd till
organisationer i Östeuropa. Medlen bör kunna användas till
personliga hjälpmedel för förtroendevalda för att de skall
kunna utföra sina föreningsuppdrag, men även till speciell
kontorsutrustning som motiveras av funktionshindren hos
medlemmarna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret
1993/94 anslår 3 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit
enligt vad i motionen anförts om att upprätta
kunskapscentra för små och mindre kända
handikappgrupper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättshjälp för handikappade,1
3. att riksdagen hos regeringen begär en tidsplan för
genomförande av 1989 års Handikapputrednings förslag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts i frågan om kostnaderna för att leva
med funktions- hinder,2
5. att riksdagen till Statens institut för handikappfrågor i
skolan för budgetåret 1993/94 anslår 5 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit enligt vad i motionen anförts om
behovet att förstärka SIH:s konsulentorganisation,3
6. att riksdagen hos regeringen begär att anslaget
Skolutveckling och produktion av läromedel för elever med
handikapp omvandlas till ett förslagsanslag,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att elever med handikapp skall
ha tillgång till samma läromedel på för dem lämpliga
läsmedier som övriga elever,
8. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt anslag på 3
000 000 kr enligt vad i motionen anförts om behovet av ett
EG-kontor för handikapprörelsen,
9. att riksdagen till Samarbete med Central- och
Östeuropa för budgetåret 1993/94 anslår 10 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit enligt vad i motionen
anförts om handikapprörelsens Östeuropa- samarbete.4

Stockholm den 25 januari 1993

Gudrun Schyman (v)

Bertil Måbrink (v)

Berith Eriksson (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)

1 Yrkande 2 hänvisat till JuU
2 Yrkande 4 hänvisat till SfU
3 Yrkandena 5--7 hänvisade till UbU
4 Yrkande 9 hänvisat till UU
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (18)