Nationellt resurscentrum för prostituerade

Motion 2004/05:So368 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om inrättandet av ett nationellt resurscentrum mot prostitution i enlighet med vad i motionen anförs.

Bakgrund

Frågor som berör prostitution har varit föremål för stor debatt både nationellt och internationellt. Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster (nedan kallad sexköpslagen) som trädde i kraft den 1 januari 1999 är en världsunik lagstiftning i den meningen att den ger köparen straffansvaret. Man kan också se att lagen har tillskapats i enlighet med FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW) som i artikel 6 slår fast: "Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution."

Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att fortlöpande följa upp lagen och samla kunskap om prostitutionens utveckling. I den senaste rapporten från 2003 anses omfattningen av gatuprostitutionen vara betydligt mindre nu än innan sexköpslagen infördes. I samtliga storstäder har en kraftig minskning skett av både den öppna gatuprostitutionen och antalet sexköpare sedan sexköpslagen infördes; det är något som både prostitutionsgrupperna och poliserna uppger i Socialstyrelsens intervjuer. Däremot är det svårare att få en bild av den mer dolda inomhusprostitutionen som förekommer på bland annat restauranger, hotell, dansställen, "massageinstitut" och genom kontakter som förmedlas via Internet. Antalet personer som erbjuder sexuella tjänster mot betalning via Internet (polisen i Stockholm uppskattar antalet till mellan 200 och 250 personer) är en relativt ny företeelse men situationen är likartad i andra länder, varför denna utveckling anses vara ett led i samhällets utveckling och inte en konsekvens av införandet av sexköpslagen i Sverige. Men prostitutionen är inte bara ett storstadsfenomen, utan den förekommer även på mindre orter och i olika delar av landet. Uppgifter finns på att 48 av landets kommuner hade kännedom om kvinnor i prostitution 1999 när lagen trädde i kraft.

Uppgifter från riksdagens utredningstjänst visar att antalet registrerade misstänkta och antalet anmälda brott mot sexköpslagen har ökat under de år som har gått sedan den trädde i kraft. År 1999 var antalet anmälda brott 94 och antalet registrerade misstänkta 18. Förra året (2003) hade antalet anmälda brott stigit till 300 och det fanns 119 registrerade misstänkta. För perioden januari-augusti i år (2004) har det hittills registrerats 84 anmälda brott. De registrerade ökningarna tyder på att lagen börjar fungera. Den dom som kom i Stockholms tingsrätt den 22 september 2003, där ett dataregister räckte som bevis för att döma åtta män för köp av sexuella tjänster, tyder på detsamma och visar också på att det har blivit lättare att fälla för brott mot lagen. Vänsterpartiet ser förbudet mot köp av sexuella tjänster som ett avgörande verktyg för att bekämpa prostitutionen utan att skuldbelägga den prostituerade. Men parallellt med kriminaliseringen av prostitutionsköpare måste staten ta sitt ansvar för de prostituerade kvinnorna och institutionalisera adekvat stöd och hjälp för att de skall kunna ta sig ur prostitutionen.

Prostituerade kvinnors livssituation

Olika källor visar att våld är nära förknippat med prostitution. Enligt en norsk studie (Renland 2002) utsätts prostituerade kvinnor för kraftigt våld från köpare i form av våldtäkt, fysisk misshandel och/eller rån minst en gång i veckan. Men kvinnorna har en förhållandevis hög tröskel för vad som definieras som våld och därför är våldet ofta underrapporterat (Skilbrei 1998). Prostitutionsgrupperna och prostitutionscentrum i Stockholm, Malmö och Göteborg uppger också att mäns våld mot kvinnor i prostitution är vanligt och menar att kvinnorna är vana vid våld i sin vardag. De kvinnor de har kontakt med berättar nästan alltid om allvarliga incidenter som de råkat ut för i form av grova övergrepp, våldtäkt, knivhot, inlåsning etc.

Vägen ut ur prostitution

Att ta sig ur prostitution innebär en mycket svår process som ställer stora krav på den enskilda individen som ställs inför många utmaningar: att bearbeta prostitutionslivets erfarenheter och trauman, att hantera skammen - både inför sig själv och andra - samt att vara i en livssituation mellan två olika levnadsmönster. Forskning visar att prostitutionserfarenheterna därför ofta leder till komplexa behov av stöd av myndigheter. Mot denna vetskap ställs flertalet exempel på myndigheters kunskapsbrist, förvirring och svårigheter att handskas med situationer där kvinnor modigt har berättat att de har sålt sex. Prostitution är ett svårhanterbart område även för dem som i sin professionella roll är vana att hantera svåra och känsliga frågor. Samhällets inställning till prostitution och egna attityder och värderingar påverkar starkt. Det är heller inte alls ovanligt att kvinnor i prostitution har haft flerårig kontakt med olika myndigheter utan att dessa har haft vetskap om prostitutionen. Med största sannolikhet innebär skammen och rädslan för att alltid definieras utifrån prostitutionsrollen att kvinnor i kontakter med myndigheter inte självmant berättar om sina erfarenheter. För att kvinnor som vill sluta att prostituera sig inte ska mötas av oförståelse eller fördomar är det avgörande att insatserna nu stärks. I lagen finns inskrivet att resurser skall sättas in för att stödja och hjälpa dessa kvinnor. Vänsterpartiet anser att dessa resurser bör instutionaliseras.

Stöd till prostituerade

Det faktum att kvinnors kroppar inom prostitutionen är tillgängliga för mäns maktutövning är det yttersta beviset för att kvinnor är strukturellt och systematiskt underordnade män. Arbetet för att stoppa prostitutionen måste ske utifrån insikten att det handlar om makt och samhällsstrukturer. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns specialdesignade verksamheter för prostituerade kvinnor som vill ha stöd att förändra sin livssituation. I Stockholm finns även Prostitutionscentrum, som arbetar med behandling av personer som är eller har varit i prostitution. Där anger man att antalet kvinnor som söker deras hjälp att komma ur prostitution ständigt ökar och att resurserna är små. Prostitution är inte enbart ett storstadsfenomen, och på mindre orter finns sällan möjlighet eller underlag för prostitutionsgrupper eller liknande verksamheter. Även för de ideella organisationer som kommer i kontakt med prostituerade kvinnor kan det vara svårt att upprätthålla kompetens och beredskap att bemöta och arbeta med frågorna. Behoven är många och stora. Det behövs fler prostitutionsgrupper och de måste ges en varaktig och kontinuerlig finansiering. Det behövs en medveten satsning på de kvinnor som vill sluta med prostitution, där ekonomisk hjälp och bostad är viktiga ingredienser, men också professionell hjälp med att bearbeta den misshandel och de sexuella övergrepp som de utsatts för. För att prostituerade kvinnor ska få möjlighet att känna trygghet måste varje instans som kommer i kontakt med de kvinnor som vill ta sig ur prostitutionen få tydliga direktiv. Parallellt med kriminaliseringen av prostitutionsköparna behövs det fler och samlade kraftåtgärder för att minska prostitutionen. Vänsterpartiet anser att stödet till prostituerade nu bör institutionaliseras för att hjälpa de prostituerade, oavsett etniskt ursprung, till ett liv utanför prostitutionen.

Riksdagen bör därför begära att regeringen tillsätter en utredning om inrättandet av ett nationellt resurscentrum mot prostitution, som ska ha i uppgift att ta emot och stötta dem som söker vägar ut ur prostitutionen. Detta centrum, som ska ha specialistkompetens på området, bör även arbeta med stöd och information gentemot institutioner och yrkesgrupper som i sin verksamhet möter prostituerade. Det bör även samverka med berörda myndigheter och organisationer. Utredningen bör även beakta vilka riktade anslag som krävs till kommunerna för att stödja dem som vill ta sig ur prostitutionen.

Stockholm den 29 september 2004
Camilla Sköld Jansson (v)
Britt-Marie Danestig (v)	Rossana Dinamarca (v)
Ulla Hoffmann (v)	Siv Holma (v)
Kalle Larsson (v)	Elina Linna (v)
Gudrun Schyman (v)