med anledning av skr. 2001/02:166 Barnpolitiken - arbetet med strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter

Motion 2001/02:So48 av Chris Heister m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Med utgångspunkt i barns och ungdomars utsatthet och sårbarhet försvarar barnkonventionen utifrån barns och ungdomars bästa såväl deras medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Barnombudsmannen har en viktig uppgift i att på olika sätt arbeta för att barnkonventionen efterlevs, att barn och ungdomar inte utnyttjas eller utsätts för övergrepp och att de behandlas som individer med egna rättigheter.

Om man likt regeringen nöjer sig med att intellektualisera kring allvarliga och långt gångna samhällsproblem som drabbar barn är kampen för barnens bästa snart förlorad.

Regeringen skriver i barnskrivelsen:

Kunskaperna om konsekvenserna av att under lång tid leva under knappa ekonomiska omständigheter är mycket begränsade. Detta gäller också barnens situation. Vad det innebär för självbild, framtidsförhoppningar, skolprestationer och ekonomisk situation för barnen är i stor utsträckning obesvarade frågor. En viktig fråga i det fortsatta arbetet inom Regeringskansliet är hur de psykologiska och pedagogiska effekterna av att under lång tid leva i en familj som är beroende av bistånd för sin försörjning ser ut.

Regeringen medger i en tidigare skrivelse ”Barn – här och nu” (1999/2000:
137) att risken för passivitet och ohälsa är stor för dem som är hänvisade till socialbidrag och att det finns anledning att tro att denna situation inte är gynnsam för ett barns uppväxt. Att många som uppbär socialbidrag mår dåligt visar inte minst det faktum att bland de personer som haft socialbidrag under lång tid är det fem gånger vanligare att man har svåra besvär av ängslan, oro och ångest jämfört med dem som aldrig haft socialbidrag.

Att regeringen nöjer sig med att utreda när det krävs omedelbara åtgärder för att minska barnens utsatthet är anmärkningsvärt.

Vi är av den övertygelsen att de många problem som drabbar barn och ungdomar inte kan lösas om de inte ses i sitt sammanhang. Barn som lever i fattigdom och utanförskap har i själva verket drabbats av arbetsmarknads-, bidrags- och integrationspolitikens misslyckanden. Missbruk bland barn och ungdomar är exempel på en narkotikapolitik som gått över styr. Barn som får vänta i vårdköer är ett uttryck för att tillgängligheten till vården är bristfällig överlag. Barn som av olika anledningar far illa i skolan och barnomsorgen ser sina möjligheter försvinna när valfrihet och alternativ motarbetas. De flesta problem som drabbar barn kan inte lösas genom att göra barn till ett särskilt sakområde. I de allra flesta fall måste de problem som drabbar barn ses i sitt sammanhang för att kunna lösas till barnens fördel.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 2

2 Innehållsförteckning 4

3 Förslag till riksdagsbeslut 5

4 Knapphetens gissel 6

4.1 Ett liv på sparlåga 6

4.2 Arbetsmarknads- och integrationspolitikens misslyckande 7

4.3 En politik som bryter fattigdom och utanförskap 7

5 Barn med funktionshinder 8

5.1 Våra förslag på handikappområdet 8

6 Missbruket ökar bland barn och ungdomar 9

6.1 Våra förslag för att minska narkotikamissbruket 10

7 Skola och förskola 10

8 Barn i behov av vård 11

9 Flyktingbarn 12

10 Barnavårdslagen 12

11 Barn och deras familjer 12

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns och ungdomars bästa.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns utsatthet i fattiga familjer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialpolitiken skall vara ett instrument för att bryta utanförskap och bidragsberoende.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skatterna orsakar bidragsberoende och fattigdom.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av reformer för att bryta det växande utanförskapet och tudelningen av Sverige.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handläggningstid för uppehållstillstånd.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hjälpmedelsgaranti för funktionshindrade.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot barns och ungdomars narkotikamissbruk.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om maxtaxans effekter på kvalitet och alternativ i barnomsorgen.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att välja barnomsorg och skola.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mobbning i skolan.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flyktingbarnens situation.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att 26 § i den gamla barnavårdslagen återinförs.

4 Knapphetens gissel

Jag lever på socialbidrag och har väldigt svårt att klara mig ekonomiskt. Barnen behöver vinterkläder plus kängor. Så skulle jag behöva nya sängar till barnen, för deras håller på att gå sönder,

säger en ensamstående mamma med fyra barn 1–13 år.

Att försörja sin familj på socialbidrag är svårt. Men socialbidraget, som från början var avsett att vara en tillfällig hjälp, har för många blivit en permanent inkomstkälla, som låser in barn och familjer i bidragsberoende och i utanförskap. Hundratusentals människor, som inget hellre önskar än att försörja sig själva och sina familjer är i dag hänvisade till socialbidrag. 180 000 barn beräknas växa upp i socialbidragsberoende familjer.

Rädda Barnen skriver i ”Barnfattigdomen i Sverige 2002”:

Att vara fattig i Sverige innebär inte att barn svälter eller fryser. Modern fattigdom i ett samhälle som det svenska syns inte heller på ytan, på kläder eller yttre attribut. Ekonomisk knapphet betyder att tvingas leva utan marginaler och därmed utan trygghet.

Rapporten visar att barnfattigdomen ökat under 1990-talet och att andelen barn i hushåll med mycket låga inkomster eller i avsaknad av kontantmarginaler har ökat. De fattiga i Sverige har inte bara blivit fler utan också fattigare.

I de flesta fattiga bor i de socialdemokratiskt styrda storstäderna Malmö och Göteborg, där också barnfattigdomen är störst. I Malmö tvingas nästan 15 % av befolkningen mellan 19 och 64 år leva på socialbidrag. I Göteborg försörjer sig 12 % på socialbidrag.

Antalet bidragshushåll i borgerligt styrda Stockholm har halverats sedan juli 1998. Här sker ett målmedvetet arbete för att komma till rätta med bidragsberoende och utslagning. I dag är mindre än åtta procent bidragsberoende. En av förklaringarna till detta är att i Stockholm får barnfamiljerna behålla mer av sina inkomster genom den sänkta kommunalskatten.

4.1 Ett liv på sparlåga

I dagens Sverige skapar skatterna sina egna sociala problem. Marika och Marie är två ensamstående föräldrar som för veckotidningen Amelia beskriver familjernas ”sparlågeliv” och vilka olika knep de tar till för att få ekonomin att gå ihop. Båda har arbete men har ändå mycket svårt att klara sig på det som är kvar när skatten är dragen.

Jag får inte mer pengar över för att jag tjänar mer. Får jag 500 kronor mer i lön så sjunker bostadsbidraget med motsvarande summa,

säger Marie.

Skatten är den absolut tyngsta utgiftsposten för låg- och medelinkomsttagarna. Någon hänsyn till försörjningsbörda tas inte. Ett samhälle med en skattepolitik som gör egna ansträngningar näst intill lönlösa blir varken dynamiskt eller tryggt.

För en familj som består av två föräldrar och två barn som helt lever på socialbidrag krävs att, om en av föräldrarna blir erbjuden arbete, ingångslönen är minst 19 000 kronor för att familjen skall få bättre standard än vad socialbidraget ger. Därför slår skattetrycket särskilt hårt mot invandrade familjer som på grund av dåliga språkkunskaper, bristande utbildning och en misslyckad integrationspolitik oftast startar på en lönenivå som är mycket låg.

4.2 Arbetsmarknads- och integrationspolitikens misslyckande

Det absolut största samhällsproblemet i dag är den klyfta som går mellan dem som med eget arbete kan försörja sig och sin familj och dem som för en bidragsberoende tillvaro. Trots högkonjunktur vidgades klassklyftan under 1990-talets senare hälft. Faktum är att Sverige aldrig tidigare haft så hög arbetslöshet som under den senaste högkonjunkturen.

Många av dem som uppbär socialbidrag är flyktingar eller invandrare som efter flera år i Sverige fortfarande inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Utöver den personliga tragedi som det innebär för dem att hindras från att försörja sig och leva ett oberoende liv i det land de valt att flytta till, är det också en tragedi för deras barn. Barn och ungdomar som växer upp i en miljö där ingen omkring dem lever på sitt eget arbete löper också stor risk att ärva det sociala utanförskapet från sin omgivning.

Att inte aktivt driva en politik som syftar till att människor skall ges förutsättningar att klara sig själva är detsamma som att svika de tusentals barn som lever i utanförskap och nyfattigdom.

4.3 En politik som bryter fattigdom och utanförskap

En naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt skall behöva bidrag och att den som får bidrag inte skall behöva betala skatt. Om människor från början får behålla tillräckligt mycket av sin inkomst skulle mycket av dagens ineffektiva och kränkande rundgångspolitik kunna avskaffas.

Vi föreslår att grundavdraget höjs till 50 000 kronor och att ett extra avdrag på 15 000 kronor per barn och år införs.

Vår politik för arbete och egenmakt bygger på fyra steg. De tre första syftar till att skapa förutsättningar för människor att stå på egna ben.

• Var och en som så önskar skall kunna få ett arbete.

• Resultatet av arbete skall trygga den egna försörjningen i stället för att försvinna i en rundgång av skatter och bidrag.

• Förutsättningar och stimulans skall finnas så att man genom utbildning kan förbättra sin situation.

Framgång på dessa tre områden innebär att de som är i behov av det fjärde steget – den egentliga socialpolitiken – minimeras. Socialbidraget skall fungera som en sista åtgärd, när inga andra alternativ står till buds.

Handläggningstiden för uppehållstillstånd måste kortas och invandrare ges möjlighet till snabb etablering på arbetsmarknaden. Det måste vara möjligt att få arbete eller starta företag utan att drunkna i regelverk och byråkrati.

Föräldraskap och yrkesliv måste också gå att kombinera bättre än i dag. Det ställer stora krav på flexibla lösningar och förändrade attityder. Genom att ta bort normen för veckoarbetstid och i stället låta enskilda arbetsgivare och arbetstagare förhandla om arbetstiden skulle önskemålen hos dem som vill jobba mer, mindre eller annorlunda än i dag bättre kunna tillgodoses.

En av politikens viktigaste uppgifter att göra det möjligt för familjer att klara sig själva samtidigt som det måste finnas ett finmaskigt skyddsnät för dem som av olika anledningar inte har dessa förutsättningar. Med en politik som gör detta till verklighet kan de som fastnat i fattigdomsfällan och utanförskapet lämna detta kringskurna liv bakom sig.

5 Barn med funktionshinder

Barnombudsmannen uppmärksammar i sin årsbok för 2001 att stödet till funktionshindrade barn är bristfälligt. BO konstaterar att skolornas lokaler inte alltid är anpassade för att de skall kunna delta i all undervisning. Det är heller inte självklart att de kan delta i utflykter eller studiebesök.

Det är därför en paradox att de kommuner som satsar på vårdhem, skolor och boendeformer för funktionshindrade riskerar att drabbas av orimliga kostnader då detta lockar människor att flytta dit från andra kommuner. Det gör i sin tur att initiativ och utveckling av alternativ hämmas. Barn och ungdomar med särskilda behov är särskilt utsatta och riskerar att få sin framtid raserad då rätt vårdform eller skolform finns på fel sida om kommungränsen.

Vi vet också att väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra invaliditet och funktionshinder. Det gäller särskilt barn och ungdomar som dessutom riskerar att försenas i utvecklingen om de inte ges rätt förutsättningar. För landstingen är hjälpmedlen en kostnad som bör hållas nere. Det är därför inte förvånande att utvecklingen på hjälpmedelsområdet går trögt. Alltfler unga funktionshindrade vill också få chansen att visa att de kan klara av fler arbetsuppgifter. Därför är det viktigare än någonsin att ta vara på den tekniska utvecklingens möjligheter.

5.1 Våra förslag på handikappområdet

Målet med assistansersättningen – att underlätta för funktionshindrade att integreras i samhället – får enligt vår uppfattning inte ställas mot andra behov i kommunernas budget. Stödet skall i stället riktas direkt till enskilda människor och inte gå omvägen över kommunen. Vi anser därför att det ekonomiska ansvaret för assistansersättningens 20 första timmar bör återföras till staten. Rätten till personlig assistans även under skoltid bör återinföras och schabloniseringen av assistansersättningen slopas. Vi avsätter en miljard per år mer än vad regeringen föreslagit till personlig assistans.

Vi föreslår också en statlig hjälpmedelsgaranti som ökar valfriheten för den enskilde att välja hjälpmedel. Det är bättre om de som behöver hjälpmedel själva kan få driva utvecklingen framåt, som krävande konsumenter. Det är i mötet mellan konsument och företag som nya idéer och möjligheter växer fram.

En liten bostad är ofta inte anpassad för lek. Vi avsätter därför 100 miljoner kronor till ett riktat bostadsstöd för funktionshindrade för att göra lägenheter bättre anpassade för lek och bus – också i rullstol.

Vår utgångspunkt är att funktionshindrade tillsammans med sina anhöriga, precis som alla andra människor, själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser deras behov. Inte minst gäller detta inom skolans områden.

Vår uppfattning är att alla skolor skall vara utformade så att elever med särskilda behov inte utestängs. Vi anser dock att målsättningar om integration och anpassning av den vanliga skolan inte skall innebära att skolor som t.ex. Ekeskolan i Örebro skall tvingas stänga. Specialskolor skall även i framtiden vara ett alternativ om de bättre kan tillgodose somliga elevers särskilda behov bättre än den kommunala skolan på hemmaplan. För barn och ungdomar med särskilda behov är valfrihet och skolpeng särskilt viktiga.

6 Missbruket ökar bland barn och ungdomar

I dag är det för de flesta ungdomar enklare och billigare att få tag i narkotika än i alkohol. Daniel, 17 år, från en Stockholmsförort skrattar: ”Det är lättare att köpa knark än en liter mjölk.”

Narkotikan finns där ungdomar finns. De senaste tio åren har andelen svenska niondeklassare som provat narkotika tredubblats – från 3 till 9 %. Bland värnpliktsmönstrande ungdomar som prövat narkotika ökade andelen från 6 till 16 % mellan åren 1992 och 1998. En tydlig utveckling är också att andelen flickor som provar narkotika nu är i nivå med andelen pojkar.

De s.k. partydrogerna, ecstasy och andra hallucinogena droger, har spridits snabbt under 1990-talet. De dök först upp inom den så kallade rejvrörelsen men är nu ett vedertaget begrepp som förknippas med fest. Nu finns de i hela landet. Ungdomar har också blivit mer benägna att experimentera med alkohol och narkotiska preparat än tidigare.

Det ökade missbruket av narkotika sammanhänger med att insatserna för att bekämpa narkotikan antingen är neddragna eller obefintliga. Detta slår särskilt hårt mot barn och ungdomar.

6.1 Våra förslag för att minska narkotikamissbruket

Situationen kräver snabba och effektiva åtgärder. Lagändringar som underlättar att man tidigt upptäcker ett missbruk kan vara helt avgörande för den unges framtid. Tull, polis och kriminalvård behöver mer resurser och ökade befogenheter för att kunna bryta utvecklingen och förbättra dagsläget. Några av våra förslag för att minska efterfrågan och tillgången på narkotika och ge dem som fastnat i missbruk bättre möjligheter att bli drogfria är följande:

• Fr.o.m. år 2004 ökar vi antalet platser på Polishögskolan med 360 platser fler än regeringen.

• Specialiserade narkotikaenheter skall finnas i varje län samt gatulangnings- och ungdomsgrupper i större städer.

• Vid misstänkt missbruk skall provtagning på ungdomar över tolv år tillåtas.

• Kriterierna måste förändras så att fler kan komma i fråga för metadonbehandling. Kraven på patientens samarbete måste samtidigt skärpas.

• Arbetet med dokumenterat framgångsrika behandlingsmetoder skall intensifieras.

• Vi tillför ANT-utbildningen i skolan för elever, lärare och skolpersonal 40 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår.

• Den behandling som ges vid Maria ungdom i Stockholm bör kunna ges även till ungdomar på andra platser i landet.

För att förslagen skall bli verklighet avsätter vi sammanlagt 3,5 miljarder kronor utöver vad regeringen anslagit för kommande treårsperiod till polis, kriminalvård, rättsväsendet i övrigt, tull och preventivt upplysningsarbete.

7 Skola och förskola

Dagens barnomsorgspolitik är omodern och tvingar in familjerna i en enda form av barnomsorg vare sig de vill det eller inte. Vi ser redan nu, efter bara några månader, effekterna av maxtaxans införande. Föräldrakooperativ ser sin verksamhet hotad, samtidigt som trycket på de kommunala daghemmen bara ökar med köer och större barngrupper som följd. Kvaliteten försämras nu drastiskt för både barn och personal. När kvaliteten blir lidande går det inte bara ut över barnen, utan det får också konsekvenser för stressade och oroliga föräldrar.

Barnens behov av omsorg och trygghet måste tillgodoses. Det ställer krav på en barnomsorgspolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och till familjernas behov. Det måste därför finnas utrymme för många olika barnomsorgsalternativ. Det kan bara garanteras genom att fri etableringsrätt råder för ny barnomsorg. Stödet till barnomsorgen skall också omfatta alla barn och underlätta de flexibla lösningar som gör att föräldrar på ett bättre sätt än i dag kan förena ansvaret för barn med ett aktivt yrkesliv.

Skolpolitikens tillkortakommanden är oacceptabla. Var fjärde elev går ut nionde klass utan att vara behörig till gymnasieskolans ordinarie program. Alltfler elever i grundskolan flyttas över till särskolan på oklara grunder.

För att alla elever skall kunna hitta en skola som passar måste det finnas många skolor med olika inriktningar. Dessa kan vara kommunala skolor eller fristående skolor. Att skolan skall vara till för alla och ha gemensamma mål betyder inte att alla måste arbeta på samma sätt.

Skolor skall ha likvärdiga möjligheter och rättvisa villkor, oavsett vem som driver dem. Vi anser att staten skall stå för kostnaderna för varje elevs skolgång. Den skola som eleven väljer skall få en skolpeng direkt från staten som skall täcka elevens skolgång och kunna variera om eleven behöver särskilt stöd.

Mobbning är ett av skolans allra största problem. En av orsakerna till att det har blivit så är att man alldeles för länge har valt att antingen blunda för problemen eller att bagatellisera dem. En förutsättning för att man skall komma till rätta med problemen är att de erkänns och att man tillsammans med familjen för en öppen diskussion.

När en ung person gör sig skyldig till upprepade förseelser eller en allvarligare gärning som skulle varit straffbar om han eller hon varit över femton år gammal måste det finnas konkreta åtgärder att ta till. Grundskole- och gymnasieförordningarna bör skärpas och ges följande innehåll.

Steg 1: Anmälan till rektor för samtal med vårdnadshavare.

Steg 2: Hänskjutande till elevvårdskonferens med obligatorisk närvaro av socialtjänsten. Socialtjänstens åtgärdsgaranti faller ut.

Steg 3: Eleven tas ur skolan under en 14-dagarsperiod och får göra praktik i lagmiljö.

Syftet är att den unge skall lära sig att samarbeta och ta ansvar. Socialtjänsten bör i samverkan med det civila samhället organisera ett antal alternativa praktikplatser som kan aktualiseras vid behov. Härvid bör socialtjänsten söka samarbete med representanter från samhället som kan göra en insats som goda förebilder för den unge.

Åtgärden skall i första hand vara frivillig i samförstånd med vårdnadshavare. Fungerar inte detta kan eleven få förlängd praktik. Om inte heller detta visar sig vara effektivt återstår ett omhändertagande av den unge enligt LVU.

8 Barn i behov av vård

Självmord bland vuxna har minskat den senaste tioårsperioden medan självmordsförsök hos tonåringar har ökat. Sjukvården klarar inte av en tillfredsställande uppföljning av självmordsförsök när väl den akuta fasen är över, trots att statistiken visar att många försöker igen inom det närmaste året. Det är viktigt att också kunskaperna i skolan förbättras avsevärt för att bättre kunna möta barn och ungdomar med psykisk ohälsa.

Att barn och ungdomar får vård i tid måste vara en självklarhet. Barn blir lidande av de långa vårdköer som finns på många håll i landet. Särskilt stora är problemen inom barn- och ungdomspsykiatrin. De borgerligt styrda landstingens arbete med att införa vårdgaranti har varit mycket framgångsrikt. Rätt till vård i tid bör införas i hela landet.

9 Flyktingbarn

På förläggningen i Gimo har på bara några veckor fem barn försökt begå självmord. Situationen är kritisk för flyktingbarn som väntar på uppehållstillstånd. Det gäller särskilt de barn som anländer ensamma.

Händelseutvecklingen kring de barn som anländer ensamma till Sverige har visat att det råder oklarheter kring ansvaret för dem. Vi efterlyser därför ett fungerande samarbete mellan Migrationsverket, kommuner och landsting. Ytterst är det dock regeringens ansvar att se till att dessa barn inte far illa och att de ges samma möjligheter till utbildning och vård som andra barn. Vi förväntar oss ett tydligt ställningstagande från regeringen i denna fråga samt att regeringen snarast presenterar en proposition för riksdagen om det finns behov av att förtydliga eller ändra lagstiftningen för att omsorgen om de ensamkomna barnen skall kunna garanteras.

10 Barnavårdslagen

Respekten för familjens egna möjligheter gäller också i de fall då barnet råkat illa ut eller befinner sig i riskzonen. Genom den tidigare 26 § i barnavårdslagen (kap. 4) kunde sociala myndigheter i samverkan med familjen och på ett tidigt stadium inrikta sitt arbete på att hjälpa och stötta, ofta i förebyggande syfte. Åtgärder vidtogs sedan stegvis i samråd med familjen och först som en sista utväg kunde övervakning och ett omhändertagande bli aktuellt.

I dag kommer dessvärre socialnämndens åtgärder ofta överraskande och ofta för sent. Vi anser därför att denna paragraf skall återinföras i socialtjänstlagen.

11 Barn och deras familjer

Många barn lider svårt i den dåliga uppväxtmiljö som långa vårdnadstvister orsakar. Den vårdnadsreform som 1998 års gav domstolarna möjlighet att ge föräldrarna delad vårdnad har – tvärtemot det som var avsikten – i många fall dömt barn till att leva i ändlös tvist mellan föräldrarnas viljor. Effekten har förstärks genom att ett växelvis boende medför möjligheten att underhållsstödet betalas ut till båda föräldrarna som ett bidrag.

Experter avråder också att barn under tre års ålder bor växelvis hos föräldrarna. Ändå har vårdnadsreformen inneburit att det växelvisa boendet har ökat med 100 procent för just denna åldersgrupp. Den utvärdering av vårdnadsreformen som aviserades redan för två år sedan har fortfarande inte påbörjats. Vi anser det mycket angeläget att denna påskyndas.

Stockholm den 9 april 2002
Chris Heister (m)
Leif Carlson (m)	Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Lars Elinderson (m)
Henrik Westman (m)	Göran Lindblad (m)
Margareta Cederfelt (m)	Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)