med anledning av skr. 1990/91:77 Invandrar- och flyktingpolitiken

Motion 1990/91:Sf24 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp)

Regeringens skrivelse belyser ingående vad som hänt
under budgetåret 1989/90 och innehåller även en del planer
inför framtiden.

I flera motioner har miljöpartiet de gröna under årets
allmänna motionstid givit sin syn på Sveriges politik på
detta område. Dock följer här en analys och kommentarer
till skrivelsen.

I alla riksdagspartier är vi överens om de tre
invandrarpolitiska målen: jämlikhet, valfrihet och
samverkan. Dock ger de olika partierna delvis helt olika
innehåll till de uppställda målen.

Sedan 1967 är den svenska invandringen reglerad, utom
den nordiska som är fri. Arbetskraftsinvandringen från
ickenordiska länder är försumbar, så i dag handlar vår
invandrarpolitik i väsentlig grad om flyktingpolitik och
anknytningsinvandring. Det rådde enighet inom alla partier
när den nya utlänningslagen togs beträffande
Genèvekonventionen och tilläggsprotokollet av år 1967. Det
innebär en generös flyktingpolitik, om andan och
paragraferna följs. Beslutet om undantagsreglernas
gällande, som togs 13 december 1989, har miljöpartiet
protesterat emot och kräver fortfarande att det ska
upphävas. Speciellt den retroaktiva praxis som beslutet
gällde, där många asylsökande, som då vistats länge i landet
fick en hårdare bedömning, än vad som gällde före 13
december 1989. Detta utsattes en stor folkgrupp för,
nämligen turkbulgarerna.

När det gäller den gruppen har det allt tydligare
framkommit vilken diskriminerad grupp detta är i
Bulgarien. Kvinnor har våldtagits av polisen, barn har
nekats rättigheter, som den övriga befolkningens barn har
när det gäller utbildning och sjukvård, hela familjer har
trakasserats av myndigheter, polis och allmänhet både
fysiskt och psykiskt genom våld, hot och grovt översitteri.
Oerhört många av dem har stort skyddsbehov och borde få
asyl.

Förutom konventionsflyktingar och de facto-flyktingar
finns i dag en stor grupp miljöflyktingar i världen, som det
inte finns några bra regler för hur världen ska handskas
med.

Flyktingströmmarna i världen ser ut att öka för varje år
på grund av folkökningen, miljöproblem, krig, förtryck och
konflikter mellan folkgrupper.

Ett stort antal flyktingar går under benämningen
displaced persons, antingen för att de är flyktingar i sitt eget
land eller därför att mottagarlandet inte skrivit under
Genèvekonventionen i dess helhet.

Dessutom anser miljöpartiet de gröna att
flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll behöver ses
över för att bättre passa in i den världsbild som motsvarar
90-talet. Det finns också en generösare konvention
nämligen OAU-konventionen i Afrika, som antogs 1969,
där ett vidare flyktingbegrepp tillämpas. Den ger möjlighet
för en human och global syn på människan och mänskliga
rättigheter.

För Centralamerika har ett liknande flyktingbegrepp
antagits i Cartagena 1984. I Asien har beslutats, att
tvångsrepatriering inte får ske och att första asylland är
skyldigt att låta flyktingar stanna.

Den restriktiva flyktingpolitik för EG- och EFTA-
länderna, som förberetts i Schengen och TREVI-grupperna
har också Sverige anslutit sig till. Sådana uttryck som
''missbruk av asylrätten'' och ''falska flyktingar'' får oss att
anta, att flykten i sig är något brottsligt. Man menar att
dokumentlösheten och människosmuggling är en form av
detta missbruk. Genom stränga viseringsregler och
betalningsansvar för transportbolagen m.m. tvingas
människor, som behöver skydd för sin säkerhet och/eller sitt
liv att anlita förfalskare för att få dokument och kunna fly.
Det ligger i flyktingskapets natur att varken ha sina liv eller
alla papper i ordning.

''En minskande andel av de asylsökande bedöms vara
flyktingar enligt Genèvekonventionen.'' Detta beror till stor
del på, att man successivt övergår till strängare regler
och/eller praxis vid bedömningen av asylskälen. När det
gäller flyktingar från bl.a. Öst-Europa är osäkerheten stor,
men det är tydligt, att Sverige behöver bygga upp en
mottagarkapacitet för flyktingar från t.ex. Baltikum. Det
finns stor osäkerhet i alla prognoser, när det gäller
förväntade skyddsbehov för flyktingar.

Det är viktigt att föra en sådan handelspolitik,
miljöpolitik och utrikespolitik att den bidrar till en
minskning av antalet flyktingar i världen.

Om Sverige skulle hjälpa så många flyktingar i olika
läger och i Sverige, som våra exporterade vapen genererat
skulle vi få satsa oerhört mycket mera personellt och
ekonomiskt än i dag.

Miljöpartiet de gröna anser, att det fortfarande sker
upprörande utvisningar (av främst kvinnor) när det gäller
s.k. uppskjuten invandrarprövning. Tvåårsregeln bör
slopas. Regler måste skapas, så att inte samma man
upprepade gånger tar in kvinnor som utsätts för misshandel
och övergrepp.

Sverige bör aktivt arbeta för flyktingars rättigheter, för
att stärka rätten till asyl och kraftigt betona flyktingbarnens
speciella problem i Europarådet, FN och andra
internationella organ. För att öka vår trovärdighet bör vi
riva upp beslutet från 13 december 1989.

Med tillfredsställelse noterar vi, att regeringsföreträdare
och myndigheter reagerat starkt mot de många attentat som
förekommit mot flyktingförläggningar under år 1990. Dock
anser motionärerna att justitieministern borde vara den,
som i första hand aktivt bör reagera när upprepade brott
utförs mot grupper i vårt land. Åtgärder inom
arbetsmarknaden och mot etnisk diskriminering förstärks
och kommer troligen att behöva ytterligare insatser.
Miljöpartiet har upprepade gånger velat förbjuda rasistiska
organisationer, men ser dock med förhoppning och viss tillit
på att de åtgärder, som vidtas ska ha effekt.

Miljöpartiet står fast vid att de asylsökande ska ha rätt
till någon form av arbete, medan de väntar på besked.
Miljöpartiet har i annan motion yrkat på att
sektorsbidraget, som bl.a. innefattar
hemspråksundervisningen, endast ska minskas med 150
miljoner kronor i stället för 300 miljoner.

Miljöpartiet anser att barnens egna asylskäl och
humanitära skäl ska beaktas i långt högre grad än vad som i
dag görs. Vi anser också, att barnpraxisen ska återupptas.
Barnens situation är oerhört svår och den osäkerhet, som
långa väntetider och många förflyttningar inom Sverige
skapar, är särskilt svår för dem. Många flyktingbarn, alltför
många, behöver hjälp av psykolog och hur framtiden blir
för dessa barn, även om situationen i Sverige ordnar upp
sig, är mycket osäkert. Redan tidigt måste skola, sjukvård
och fadderfamiljer satsa resurser på dessa barn. De
ensamma flyktingbarnen är naturligtvis särskilt utsatta och
behöver extra hjälp.

På sid. 38 i regeringsskrivelsen berörs
utredningsansvaret i asylärenden och att det ska överföras
från polisen till SIV. Det anser miljöpartiet vara mycket
bra. Vi anser också, som beskrivs i annan motion, att den
asylsökandes första möte med Sverige ska vara mottagande
genom civilpersoner.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att regeringen i FN skall verka för en översyn av
Genèvekonventionen och tilläggsprotokollet av år 1967 i
enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om s.k. uppskjuten
invandrarprövning och tvåårsregeln,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om turkbulgarernas skyddsbehov,

4. att riksdagen hos regeringen begär en analys av
behovet av skydd för miljöflyktingar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av planering för
eventuella östflyktingar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av speciell hänsyn till
flyktingbarns behov,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen angivits om Sveriges agerande i Europarådet
och FN i flyktingfrågor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylsökandes möjligheter till
arbete,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det behövs en uppdatering av Genèvekonventionen i
enlighet med dagens världssituation.

Stockholm den 1 februari 1991

Ragnhild Pohanka (mp)

Eva Goe s (mp)