med anledning av prop. 1990/91:149 Radio- och TV-frågor

Motion 1990/91:K93 av Bengt Harding Olson (fp)

av Bengt Harding Olson (fp)
Regeringens proposition om radio- och TV-frågor
(1990/91:149) behandlar många synnerligen viktiga frågor.
Här ska endast beröras förfaringssättet kring den planerade
koncessionsgivningen för en tredje TV-kanal.
Att licensiera den nationella rättigheten att exklusivt
bedriva i huvudsak heltäckande markdistribuerad television
torde vara en av efterkrigstidens största och mest
betydelsefulla statliga upphandlingar. Det är då självklart
att man ställer krav därefter på upphandlingssättet.
Bristfällig proposition
I propositionen ges vissa men helt otillräckliga riktlinjer
beträffande upphandlingssättet. Allvarligast är bristen på
klara regler, tidplanen för intresseanmälan samt bristerna i
förhållande till andra grundläggande rättsregler. Särskilt
stor är oklarheten beträffande vilka koncessionsavgifter
som skall erläggas och huruvida även Sveriges Television
(SVT) skall ges rätt att finansiera sina sändningar med
reklam. Helt obegripligt är det att avgiftsfrågan prövas först
om något halvår men förväntas få samma behandling
oavsett valutgången. Detta är en mycket grov nonchalans
av idén med fria val och deras effekt på representationen i
riksdagen. Dessutom är den både stötande ur rättssynpunkt
och även långt ifrån säker som optimal metod för att
tillgodose koncessionsgivarens intressen att låta reglerna
avgöras i förhandlingarna istället för att fastställas av
tillståndsmyndigheten. Rent allmänt kan sägas att
propositionens inställning till förfaringssättet vid
koncessionsgivningen är främmande för ett rättssamhälle.
Rättssäkert koncessionsförfarande
Det är nödvändigt med ett koncessionsförfarande med
enkla och klara regler. Som förebild borde man kunna
utnyttja Upphandlingförordningen (1986:366). Denna
bygger på följande huvudmoment:
Konkurrens = skyldighet för myndigheterna att utnyttja
de konkurrensmöjligheter som finns på marknaden
Objektivitet = skyldighet för myndigheterna att sakligt
och opartiskt behandla anbud och anbudsgivare
Förfrågningsunderlag = skyldighet för myndigheterna
att prestera ett tydligt och fullständigt underlag
Kravnivå = skyldighet för myndigheterna att fastställa
''rätt'' kravnivå i varje särskilt fall
Motsvarande skulle kunna tillämpas vid nu aktuella
koncessionssituation. Inför koncessionsgivningen borde
fastställas programreglemente, reklamregler,
lokaliseringskrav, avgiftsnivå, sanktionssystem vid brott
mot reglerna etc. etc. Gällande förutsättningar måste
redovisas öppet. Däremot ska sökande till koncessionen ske
i slutna bud.
Skälig ansökningstid
Propositionen brister även beträffande ansökningstidens
längd. Genom den anmärkningsvärt korta ansökningstiden,
och att döma av uttalanden från åtminstone en ledamot i
TV-beredningen, stärks misstanken att förslaget främst
syftar till att gynna redan existerande satellit-TV-kanalers
intressen att söka och vinna koncessionen.
Att ansökningstiden utgår t.o.m. före tidpunkten för
riksdagens behandling av propositionen är ofattbart.
Grundläggande för upphandling är givetvis att det yttre
regelverket först skall föreligga. Men av stor principiell
betydelse är också att ingen kandidat i förväg missgynnats.
Det säger sig självt att redan existerande TV-kanaler, till
skillnad från ännu ej konstituerade intressegrupperingar,
har det lättare att i det nuvarande skedet värdera och i
praktiken blockera för annan intressent att vinna
koncessionen. Bl.a. förutsätter ju propositionen att
sändningarna skall kunna startas redan till årsskiftet. I ljuset
av att frågan om televisionens organisation och
finansieringsformer är lika gammal som televisionen själv
kan några månader mer eller mindre inte vara av någon
avgörande betydelse.
Stöd för denna kritik har att döma av pressuppgifter
också kommit till uttryck från upphandlingsexperten Georg
Linder. Hans kritik blir desto allvarligare då Georg Linder
också anlitades som expert hos TV-beredningen i syfte att
föreslå en upphandlingsprocedur som -- enligt uppdraget -- i
så långa stycken som möjligt skulle tillämpa regler för statlig
upphandling.
I riksrevisionsverkets föreskrifter till 5 § i
upphandlingsförordningen framhålls också ''att
anbudsgivarna skall ges skälig tid att lämna anbud''. För
tolkning hänvisas ofta till nämnde Linder som i
standardverket ''Handbok i offentlig upphandling. Liber
Förlag, 1:a uppl 1976; 4:e uppl. 1985, utvecklar:
Självfallet är det av vikt att ge leverantörerna skälig tid
för angivande av ett vederhäftigt anbud. Det ligger sällan
eller aldrig i myndighetens eget intresse att ange en alltför
snäv tid för angivande av anbud. Vad man tror sig vinna i
tid, går ofta senare förlorat därigenom att en eller flera
intressanta leverantörer antingen känner sig nödsakade att
begära förlängd anbudstid eller inkommer med anbud för
sent, vilket -- om anbuden är förmånliga -- kan medföra
komplikationer vid prövningen av dessa. Hos myndigheten
bör man alltid betänka att man i det enskilda
upphandlingsärendet inte uppställer sådana fordringar i
detta avseende att man försvårar eller än värre omöjliggör
en förmånlig affär.
Längden på en anbudstid måste naturligtvis anpassas till
upphandlingens komplexitet, ekonomiska räckvidd,
betydelsen för samhällsdebatt och yttrandefrihet etc. Det
förefaller mig självklart att den här aktuella upphandlingen
representerar största samhällsbetydelse och att därför
särskilt noggrann och rättvis hantering erfordras.
Ansökningstiden bör därför i väsentlig mån förlängas.
Rättslig disharmoni
Även i övrigt måste riksdagens beslut ske i harmoni med
övrig nationell och internationell rätt.
Enligt 2 kap 1 § regeringsformen är varje medborgare
tillförsäkrad yttrandefrihet; dvs. ''frihet i tal, skrift eller bild
eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka
åsikter och känslor''.
Enligt 2 kap 12 § regeringsformen får yttrandefriheten
inte begränsas annat än i vissa särskilt angivna fall och varje
inskränkning skall vara klart reglerad genom lagstiftning.
Motsvarande yttrandefrihet har även slagits fast i artikel
19 i FN:s förklaring om mänskliga rättigheter och i artikel
10 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.
Av intresse är här även konventionen om
gränsöverskridande TV-sändningar.
I detta sammanhang bör också den svenska
marknadsföringslagstiftningen beaktas.
Såväl enligt den svenska som den internationella
regleringen gäller dessutom att varje inskränkning skall
uppfylla elementära krav på klarhet.
Propositionens förslag verkar kollidera både mot svensk
och internationell rättsordning i flera avseenden.
Propositionen föreslår bl.a. att det skall vara möjligt att
göra vissa inskränkningar i programföretagets sändningsrätt
och därmed i yttrandefriheten, utan att någon laglig grund
för dessa inskränkningar föreligger. Ett exempel på detta är
förbudet mot åsiktsreklam samt de mycket oklara
bestämmelserna om programverksamhetens allmänna
innehåll och inriktning.
I propositionen föreslås vidare att ett flertal
inskränkningar i yttrandefriheten skall kunna göras genom
''avtal'' mellan regeringen och programföretaget. Som även
lagrådet påpekar är det i realiteten inte fråga om ett avtal
utan om koncessionsvillkor fastställda av regeringen, vilka
programföretaget har att rätta sig efter.
Genom denna ordning förefaller man komma i konflikt
med kravet på att varje inskränkning i yttrandefriheten skall
vara klart reglerad i lag. Och lagrådet framför i sitt yttrande
allvarlig kritik mot denna ordning och anför att
yttrandefrihetens begränsningar ''genom avtal'', vare sig de
medges eller ej, saknar stöd i regeringsformen.
Anledningen till kravet på lagstiftning vid inskränkning
i yttrandefriheten är att möjliga begränsningar skall vara
klart angivna och kända på förhand samt att andra
myndigheter än riksdagen inte skall kunna fatta beslut om
sådana begränsningar. Tanken är att härigenom undvika att
yttrandefriheten inskränks på ett godtyckligt sätt där själva
inskränkningen inte är känd och klart reglerad på förhand.
Resultatet får inte bli att det aktuella avtalet vare sig
inskränker eller utökar de rättigheter och skyldigheter som
följer av nationell eller internationell rätt.
Etermediarättslig översyn
Nuvarande lagstiftning av radio- och TV-frågor är
svårtillgänglig och omodern. Därför föreligger ett stort
behov av översyn av detta rättsområde med inriktning på att
skapa en ökad frihet och mångfald för etermedia.
Mot denna bakgrund bör en utredning tillsättas med
uppgift att utarbeta en modern, grundlagsenlig och
överskådlig lagstiftning för etermedia.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättssäkert
koncessionsförfarande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skälig ansökningstid,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättslig disharmoni,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om etermediarättslig översyn.

Stockholm den 16 april 1991

Bengt Harding Olson (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 1991-04-16 Bordläggning: 1991-04-17 Hänvisning: 1991-04-18

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (8)