Frihet att välja politiskt parti

Motion 1990/91:K227 av Olof Johansson m.fl. (c, m, fp)

av Olof Johansson m.fl. (c, m, fp)
En grundläggande princip i ett land med politisk
demokrati är att den enskilde själv skall kunna avgöra vilket
parti han eller hon vill stödja. Detta måste gälla i de
allmänna valen men det måste också gälla medlemskap i
partierna. Det senare har socialdemokraterna i vårt land
länge vägrat att godtaga.
Huvudparten av medlemmarna i det socialdemokratiska
partiet har varit kollektivanslutna. Fackliga organisationer
har således kunnat ansluta alla sina medlemmar till partiet
utan att medlemmarna tillfrågats om de önskat bli
medlemmar eller ej. Besluten har ofta tagits vid
sammankomster, där endast en liten del av den fackliga
organisationens medlemmar varit närvarande.
Ett stort antal av de anslutna har inte ens vetat om att de
blivit medlemmar i det socialdemokratiska partiet.
Hundratusentals av de på detta sätt tvångsanslutna
medlemmarna har i de allmänna valen röstat på andra
politiska partier. Men de har således varit medlemmar i det
socialdemokratiska partiet och också över den fackliga
organisationen tvingats betala medlemsavgifter till detta
parti.
Den reservationsrätt som funnits och som ofta anförts
som ett försvar för kollektivanslutningen har utnyttjats
endast av ett fåtal. Många har avstått för att undgå
trakasserier på arbetsplatserna, när det blivit känt att de
inte ville vara medlemmar i partiet.
För den enskilde har det således kunnat bli obehag. Men
systemet har dessutom stått i stark kontrast till det som
stadgas i regeringsformen nämligen: ''Varje medborgare är
gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till
känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller
annat sådant avseende.'' (RF 2 kap 2 §)
Centerpartiet, folkpartiet liberalerna och moderata
samlingspartiet har i riksdagen länge krävt att
kollektivanslutningen skulle avskaffas, eftersom den var
oförenlig med den princip som bör gälla i en demokrati,
nämligen att den enskilde själv skall bestämma om sin
partitillhörighet.
Riksdagsmajoriteten antog också vid ett stort antal
tillfällen uttalanden om att kollektivanslutningen skulle
upphöra. Detta hade dock ingen verkan.
Kollektivanslutningen fortsatte. Det blev därför uppenbart
att lagstiftning borde tillgripas. Vid riksmötet l984/85 ställde
sig de tre icke-socialistiska partierna bakom ett förslag till
lag från centerpartiet. Detta förslag, som granskats av
lagrådet, avslogs dock av riksdagsmajoriteten, bestående av
socialdemokraterna och kommunisterna.
Förslaget upprepades vid kommande riksmöten. Först
inför hotet att förslaget skulle få majoritet i riksdagen efter
l988 års val beslöt den socialdemokratiska partikongressen
l987 att kollektivanslutningen i dess hittillsvarande form
skulle upphöra fr o m den 1 januari 1991. Så har också
skett.
Vi anser dock fortfarande att det är viktigt att riksdagen
lagstiftar på det sätt som vi föreslagit. Detta av två skäl. Det
finns inga garantier för att kollektivanslutningen inte skulle
kunna återupptas om majoritetsförhållandena ändras. Det
är att märka -- som ovan berörts -- att det var först efter
mycket långvarig bearbetning och under betydande
motstånd från olika grupper inom socialdemokratin, som
beslutet om avveckling av kollektivanslutningen togs.
Vidare anser vi, att den princip som lagen lägger fast om
den enskildes bestämmanderätt om partival och
partitillhörighet är av sådan vikt, att den bör infogas bland
de medborgerliga fri- och rättigheter som finns angivna i
regeringsformens andra kapitel. Vi föreslår att så sker.
Lagförslagets lydelse anges nedan.
Socialdemokraternas ovilja att fullt ut acceptera
principen om att den enskilde själv skall bestämma över
partival och medlemskap framgår av de alternativa
anslutningsformer som partikongressen l987 angav och som
nu börjat praktiseras.
En av dessa anslutningsformer är den s k
organisationsanslutningen. Den innebär att en facklig
organisation kan besluta att organisationen som sådan
anslutes till det socialdemokratiska partiet och att denna
anslutning också kan innefatta betalning av
partimedlemmars medlemsavgifter.
Detta kan betecknas som ett sätt att på omvägar
bibehålla en en viss form av kollektivanslutning. Vi är starkt
kritiska till detta tillvägagångssätt. Det medför -- liksom
kollektivanslutningen -- att de fackföreningsmedlemmar
som inte sympatiserar med socialdemokraterna och som i
valen röstar på andra partier tvingas att stödja detta parti
och att vara med om att betala de socialdemokratiska
partimedlemmarnas medlemsavgifter.
Även detta strider mot de principer som vi anser skall
gälla för anslutning till ett politiskt parti. Den enskilde skall
enligt vår mening utan mellanled själv ta ställning. För de
fackligt anslutna som sympatiserar med något annat parti
uppkommer också frågan om de kan fortsätta som
medlemmar i en organisation som på detta sätt motarbetar
deras egna politiska intressen. Organisationsanslutningen
kan därför vara till stor skada för det fackliga arbetet.
Vi anser att organisationsanslutning till politiskt parti
inte bör förekomma och föreslår att riksdagen antar ett
uttalande om detta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som vilande antar en ny
grundlagsparagraf, RF 2
kap. 3
§, av följande lydelse:
Enskild person får antas som medlem i politisk
sammanslutning endast om han genom egen ansökan givit
till känna att han önskar inträda i sammanslutningen. Antas
någon som medlem utan sådan ansökan, saknar det
rättsverkan.
2. att riksdagen beslutar uttala sig för att anslutning av
organisation till politiskt parti inte bör förekomma.

Stockholm den 22 januari l99l

Olof Johansson (c)

Carl Bildt (m)

Bengt Westerberg (fp)
Motionskategori: - Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 1991-01-25 Bordläggning: 1991-02-05 Hänvisning: 1991-02-06
Yrkanden (4)