Förslag till ny omvårdnadsorganisation

Motion 1992/93:So248 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd)

Motionen delad mellan flera utskott

Sammanfattning

I motionen föreslås att man inom äldreomsorgen tillåter
och uppmuntrar privata initiativ och fri etablering av privata
ålderdomshem. Därmed skapas förutsättningar för ett
värdigt och effektivt omhändertagande av våra äldre
medborgare. Dessutom skulle de offentliga utgifterna
minska.

Ett stort problem inom äldreomsorgen är att
kostnaderna idag delas upp mellan landsting och
kommuner. Detta delade huvudmannaskap innebär dels att
överblicken av den totala ekonomiska situationen blir svår
och dels att intresset för en optimering av totalkostnaderna
bortfaller eller åtminstone minskar avsevärt. Ädelreformen
är här ett steg i rätt riktning. Tveklöst har reformen
underlättat situationen på sjukhusen där väntetiderna för
en hel del operationer, behandlingar och utredningar
kunnat minskas avsevärt. Men vinsten har skett på våra
äldre medborgares bekostnad. Ädelreformen föreskriver
att kommunerna skall återtaga s k färdigbehandlade
patienter från sjukhusen inom en vecka. För närvarande
saknar kommunerna möjligheter och ekonomiska resurser
för att kunna ge dessa patienter en fullgod vård och
omvårdnad. Speciellt demenspatienterna blir här hårt
drabbade.

Ett annat stort problem är att äldreomsorgen i landet
bedrivs enligt planhushållningsprinciper istället för
marknadshushållningsprinciper. I regeringsförklaringen
framhålls att man avser att öppna den monopoliserade
offentliga sektorn och ge plats för privata initiativ. Ännu har
dock inga förslag i denna riktning framlagts.

Inom ett planhushållningssystem är det alltid de svaga
som blir lidande, detta har vi sett i de nu sönderfallna
östeuropeiska planhushållningsdiktaturerna.
Äldreomsorgen måste vara så konstruerad att rättigheten
till omvårdnad är garanterad oavsett bostadsort, ålder och
diagnos. Detta kan endast åstadkommas genom att
omvårdnaden blir producentoberoende vilket innebär att
de ekonomiska resurserna samlas i en nationell
omvårdnadsförsäkring. Denna försäkring skall finansieras
solidariskt d.v.s. efter förmåga och utformas lika för alla.
En omvårdnadsgaranti skall garantera att alla inom detta
system har samma rätt till omvårdnad.

Bakgrund

Antalet ålderdomshem och antalet vårdavdelningar på
akutsjukhus och långvårdssjukhus har successivt minskats
sedan 1970-talet. Nu saknas det alltför många platser på
sjukhem, ålderdomshem och servicehus. Problemet har
kommit som en överraskning för våra makthavare, men
man kan konstatera att man från läkarhåll sedan mitten av
1970-talet påpekat att det successivt stigande antalet äldre
medborgare skulle innebära ett ökat omvårdnadsbehov.
Detta är den direkta orsaken till att vi idag på många
sjukhus inte kan följa hälso- och sjukvårdslagen då det
gäller omhändertagandet av våra äldre medborgare på
akutsjukhusen. På en del sjukhus finns det till och med
instruktioner om att avsaknad av resurser för långvård,
ålderdomshem och hemtjänst icke skall få vara skäl nog för
att behålla patienter med ett huvudsakligen socialt betingat
vårdbehov på akutsjukhus. Problemen kommer att öka.
Antalet personer över 80 år kommer att öka med mellan 4
och 5 procent fram till sekelskiftet. Och det är välkänt att
över hälften av patienterna på akutsjukhusen och nästan
alla patienterna på långvårdssjukhusen är över 80 år gamla.
Trots beundransvärda insatser av sjukhuspersonal och
personal som arbetar inom hemsjukvård och social service
så blir omhändertagandet av våra äldre hastigt och stadigt
försämrat. Detta har nyligen bekräftats av
pensionärsorganisationerna.

I de flesta länder i västvärlden bedrivs en del av
sjukvården och äldreomsorgen i privat regi. Det kan vara
sjukhus ägda av läkare, privatpersoner i allmänhet,
stiftelser, välgörenhetsorganisationer eller
försäkringsbolag. De arbetar sida vid sida med den
offentliga sjukvården. Att svensken utestängts från privat
sjukvård innebär en del allvarliga konsekvenser.
Patienterna tvingas mer eller mindre mot sin vilja in i den
offentliga monopoliserade vården, valfriheten har hittills
varit en nullitet. Planhushållningen innebär att kostnaderna
blir höga på grund av att en fri konkurrens saknas. De som
förespråkar planhushållning menar att en
marknadsekonomi skulle skada patienterna, men det är
faktiskt tvärtom; med god lönsamhet skapas förutsättningar
för ett gott omhändertagande av våra äldre medborgare.
Slutligen bör framhållas att ofriheten också gäller läkarna,
där en hel yrkeskår tvingats in i stadsförvaltningens
initiativdödande byråkrati. Här har mängder med
initiativkraft och innovationslusta slösats bort under årens
gång.

I flera landsting pågår försök med olika
organisationsmodeller typ Dalamodellen och
Stockholmsmodellen. Gemensamt för de olika modellerna
är att metoderna att fördela de ekonomiska resurserna i
vården förändras. Förändringen innebär i korthet att
basenheterna i den slutna vården inte längre får fast
ersättning för sin verksamhet genom budget, utan istället
får ersättning för vad de presterar. Då det gäller att
fastställa prestationsmått använder man sig av det s k DRG-
systemet (Diagnosrelaterade grupper). Gemensamt för
modellerna är dock att det fortfarande är frågan om
planhushållning. Utredarna av Stockholmsmodellen
framhåller ''att ett oreglerat marknadssystem för vården är
utesluten och att en ökad betoning av politikernas uppgift
som konsumentföreträdare och beställarroll är nödvändig''.
Kan det klarare uttryckas att det fortfarande är
planekonomi? Om planhushållningen inom sjukvård och
äldreomsorg skall bibehållas så kommer
Stockholmsmodellen att resultera i att ett eller ett par
sjukhus blir utslagna. Detta är naturligtvis bra för
Landstingets ekonomi men en stor nackdel för våra äldre
medborgare. De äldre och olönsamma patienterna kommer
alltid att vara hänvisade till det sjukhus de tillhör. Om detta
sjukhus har dålig ekonomi, stort antal innevånare över 80
år inom upptagningsområdet eller av någon annan
anledning inte fungerar så blir patienterna lidande.

Vi återkommer nu till ålderdomshemmen och
sjukhemmen. Flera utredningar, bland annat en utredning
från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE), har
visat att det för en typisk äldre patient med såväl medicinskt
som socialt betingat vårdbehov är både bättre och billigare
med vård på ålderdomshem eller sjukhem.
Kostnadsdifferensen mellan hemmaboende (med
hemsjukvård och social service) och boende på
ålderdomshem eller sjukhem är drygt etthundratusen
kronor per år. Och ändå viktigare är att framhålla att denna
sistnämnda vårdform för de flesta patienter med
omvårdnadsbehov är mycket bättre ur såväl human som
medicinsk synpunkt. Naturligtvis skall de patienter som så
önskar få vårdas i hemmet, men de flesta av de patienter
som nu tvångsutskrivs från våra akutsjukhus på grund av
platsbrist och Ädelreformens bestämmelser skulle föredra
ålderdomshem eller sjukhem framför eget boende.

Man kan konstatera att det för närvarande behöver
byggas ålderdomshem och sjukhem. Samtidigt är
arbetslösheten bland byggnadsarbetare cirka 20%. Det är
för oss obegripligt varför man inte utnyttjar lågkonjukturen
till att bygga ålderdomshem och sjukhem. Det kostar
samhället lika mycket att ha folk arbetslösa som att skapa
meningsfulla och ur samhällets synpunkt sett nyttiga jobb.

Då det gäller storleken av den beräknade
samhällsekonomiska besparingen så är det svårt att
fastställa siffran exakt. Det ligger också i sakens natur att en
del av bespringarna bör utnyttjas för att förbättra
situationen för de sämst lottade äldre medborgarna. En
försiktig beräkning visar att de under hemställan föreslagna
åtgärderna tillsammans skulle innebära en besparing på
minst 20 procent exklusive bostadsekonomiska vinster och
minskat produktionsbortfall för de anhöriga. De föreslagna
åtgärderna bör få full effekt 2 till 3 år efter det att beslut
tagits, men redan under kalenderåret 1994 bör en
begynnande effekt kunna noteras.

I regeringsförklaringen framhålls att man avser att
öppna den monopoliserade offentliga sektorn och ge plats
för privata initiativ. Detta budskap tycks dock inte ha nått
ut till våra kommunalpolitiker; i en kranskommun till
Stockholm har man nyligen avslagit en ansökan om att få
starta ett ålderdomshem trots att kostnaden endast skulle
bli drygt hälften jämfört med om patienten skulle skötas av
hemsjukvården eller ligga inne på akutsjukhus. Detta visar
att enda möjligheten att garantera medborgarna rätt till ett
gott omhändertagande är införandet av ett rättvist
försäkringssystem där pengarna följer patienten. Det är här
ointressant om patienten betalat in pengarna via skattsedeln
eller via försäkringar men pengarna ska finnas tillgängliga
för medborgaren då hon eller han behöver dem. För att
garantera att så alltid är fallet borde patientens rätt till
omvårdnad lagfästas i grundlagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vårdbehövande personers rätt
till omvårdnad bör garanteras i lag och inskrivas i
grundlagen,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att man omgående bör börja
bygga ålderdomshem i offentlig regi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fri etablering av privata
ålderdomshem bör tillåtas och uppmuntras under
förutsättning av att fri konkurrens råder och att lokaler och
verksamhet godkänts av en oberoende organisation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att patientomvårdnaden bör vara
producentoberoende, vilket innebär att ansvaret för
produktion och finansiering skiljs åt och att alltså pengarna
följer patienten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en nationell
omvårdnadsförsäkring omfattande alla medborgare bör
införas där finansieringen sker solidariskt, dvs. efter
ekonomisk förmåga hos individerna,2

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att försäkringen bör
administreras av Riksförsäkringsverket eller av privata
försäkringsbolag som verksamhetsmässigt kontrolleras av
en oberoende organisation.2

Stockholm den 18 januari 1993

Ian Wachtmeister (nyd)

Johan Brohult (nyd)

1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till SfU.

2 Yrkande 4 hänvisat till LU.

1 Yrkande 1 hänvisat till KU.

2 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till SfU.