Domstolsorganisationen

Motion 2003/04:Ju412 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sammanlägga de allmänna domstolarna med förvaltningsdomstolarna.

  2. Riksdagen begär att regeringen utreder huvudmannaskapet för domstolarna i syfte att ge riksdagen rätt att fastställa domstolsorganisationen.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inga beslut om nedläggning av tingsrätter skall fattas innan ytterligare konsekvensanalyser genomförts av hittills genomförda nedläggningar.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nämndemännens situation.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten vid domstol som dömer i mål som rör miljöbrott ges adekvat utbildning.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja kompetensen hos dem som handlägger ärenden som berör barn som utsatts för sexuella övergrepp.

  7. Riksdagen beslutar om ändring av lagen om prövningstillstånd ändras så att kravet på särskilt prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar enligt vad i motionen anförs.

Bakgrund

Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Domstolarnas uppgift är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektiv sätt och avkunna dom inom rimlig tid.

Den välfungerande tingsrättsorganisation som är på god väg att raseras av regeringens reformiver inrättades 1971. När Domstolskommittén fick till uppgift att minska landets 97 tingsrätter mötte den så starkt motstånd ute i landet att regeringen till slut fick dra tillbaka kommitténs direktiv. I stället beslutade regeringen om besparingsaktioner mot tingsrätterna, i synnerhet de mindre. Vidare koncentrerades inskrivningsmyndigheterna till ett fåtal tingsrätter med budget- och personalnedskärningar för andra som följd. Allt detta ledde i sin tur till att främst de mindre tingsrätterna blivit alltmer sårbara, bland annat på grund av minskad personalstyrka.

Regeringen har angett olika skäl för behovet av en förändring av domstolarnas antal. Bland annat anges som skäl att utvecklingen i samhället går allt snabbare, nya krav ställs på domstolarna med alltmer avancerade mål, en internationalisering med inslag av EG-rätt samt avancerade ekobrottsmål. Den argumentationen håller inte, och det är uppenbart att det handlar om politisk ovilja att behålla de mindre och medelstora tingsrätterna.

Regeringens tingsrättsreform har hittills inneburit att antalet tingsrätter har minskat från 93 stycken år 2000 till 72 stycken år 2002. Flera tingsrätter är på väg att läggas ner, enligt regeringens och Domstolsverkets plan. Domstolsverkets generaldirektör, Stefan Strömberg, har i en promemoria daterad den 22 augusti 2003 presenterat sin plan för den socialdemokratiska regeringen, där han förordar fler sammanslagningar än regeringens ursprungsliga förslag – 72 tingsrätter ska bli 37. I budgetpropositionen fortsätter regeringen planen med nedläggningar i enlighet med nämnda promemoria.

Idag regleras antalet tingsrätter och platsen för en tingsrätt i förordning. På detta sätt har regeringen kunnat avgöra en fråga som borde ha behandlats i riksdagen. Kristdemokraterna vidhåller att dessa frågor borde ha reglerats i lag.

Bevekelsegrunder för omorganisationen

Enligt justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU1 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet bör domstolarna finnas på sådana platser i landet att de allra flesta medborgarna har ett rimligt avstånd till en tingsrätt. För att även i framtiden klara en snabb och kompetent handläggning fordras en stärkt beredningsorganisation som kan renodla domarens arbete till verksamhet som kräver domarens kompetens. För att åstadkomma detta behövs ett större målunderlag än vad de allra minsta tingsrätterna numera har. Målunderlaget bör vara tillräckligt stort för att möjliggöra specialisering. För att säkerställa ett brett rekryteringsunderlag måste man se till att domstolarna är attraktiva arbetsplatser med god arbetsmiljö och goda möjligheter till personlig utveckling för de anställda. Behovet av kompetensutveckling måste kunna tillgodoses. Starka praktiska skäl talar för en bättre geografisk samordning med rättsväsendets övriga myndigheter, framför allt med åklagarorganisationen. Den organisatoriska lösningen bör vara att större domkretsar skapas. Vikten av en lokalt förankrad rättskipning över hela landet med geografisk närhet till domstol samt domstolens lokala förankring i allmänhet ska få väga tungt. Det menade justitieutskottet vid behandlingen av regeringens skrivelse 2002/03:126 Fortsatt reformering av tingsrättsorganisationen.

Tiderna och de officiella skälen har förändrats, men regeringens nedläggningspolitik består. Nedläggningarna, eller ”sammanslagningarna”, har motiverats av både ekonomiska och kvalitetsmässiga skäl. Ingen har emellertid kunnat påvisa att de mindre domstolarnas verksamhet håller sämre kvalitet än de större. Inte heller har man kunnat påvisa vilka ekonomiska fördelar som regeringens nedläggningshysteri medför. Det är en villfarelse att den marginella ökningen av antalet domare vid en sammanslagning medför att man uppnår en högre grad av specialisering vid tingsrätten i fråga. Vad som däremot står absolut klart är att det lokala rättslivet i stor utsträckning försvinner med dessa nedläggningar.

När regeringen talar om förändringsarbetet talar man om att skapa en flexibel och mindre sårbar organisation. Arbetsuppgifterna ska renodlas så att enbart den dömande funktionen blir kvar. Därför försvinner flera mindre tingsrätter helt eller kvarstår endast som kansliorter. Om nedläggningarna fortskrider i enlighet med den inriktning regeringen hittills antagit är risken stor att rättssäkerheten hotas. Det är förvånande att regeringen med hjälp av stödpartierna drivit på en ”reform” som kommer att få konsekvenser vars kostnader förmodligen ingen har möjlighet att beräkna i dagsläget.

Kristdemokraterna utesluter inte en förändring av tingsrättsorganisationen. Vi är beredda att möta de krav som samhällsutvecklingen medför, men en förändring kan inte göras utan att hänsyn tas till helhetsperspektivet. De kristdemokratiska målen vad gäller en ny domstolsorganisation är ett livaktigt, kompetent och lokalt förankrat rättsväsende. Om någonsin regionala aspekter har betydelse gäller detta rättsväsendet.

Mot bakgrund av den inriktning som ”reformarbetet” antagit är risken stor att vi så småningom endast har en tingsrätt i varje län, vilket indikeras av generaldirektör Strömbergs promemoria från den 22 augusti i år och även den inriktning regeringen tar i budgetpropositionen. Detta var domstolskommitténs målsättning. Det blev dock omöjligt att förankra nedläggningsplanerna politiskt, och kommitténs arbete stoppades. Härefter har regeringen med Domstolsverket som verktyg, strypt de mindre tingsrätternas verksamhet genom att ta ifrån dem resurser. Inte förrän nu har generaldirektör Strömberg reagerat på regeringens utsvältning av domstolarna. I ett brev till justitieminister Thomas Bodström i augusti 2003 slår Strömberg larm om att rättssäkerheten hotas av regeringens sparkrav på domstolarna. Däremot har Strömberg inte något emot regeringens sammanslagningar av tingsrätter. I sitt förord till verkets årsredovisning för 2002 uttrycker han att det är ”mycket angeläget att arbetet med att skapa större enheter fortsätter”. Strömberg menar att större enheter skapar förutsättningar för att utveckla verksamheten och arbetsformerna. Större enheter är också en förutsättning för möjligheterna att rekrytera personal på sikt och för att möjliggöra kompetensutveckling. Med allt mindre resurser menar Strömberg vidare att det inte bara är av verksamhetsmässiga skäl som detta arbete måste fortsätta utan att det även är helt nödvändigt för att domstolsväsendet ska klara framtiden. Kristdemokraterna delar inte den bedömningen.

Lokal förankring

Enligt tidigare ställningstaganden bör domstolarna finnas på sådana platser i landet att de allra flesta medborgarna har ett rimligt avstånd till en tingsrätt. För att ta ett exempel bland många ska det i Jämtland endast finnas en tingsrätt, belägen i Östersund. Jämtland har ca 130 000 invånare. Detta innebär att en del av invånarna kommer att ha 30 mil enkel resa till tingsrätten. Detsamma gäller många andra glesbygdsbor som med regeringens förslag enbart kommer att ha en tingsrätt i länet. Det anser inte Kristdemokraterna vara ett ”rimligt avstånd”. Sammanslagningarna är definitivt inte någon genomtänkt glesbygdspolitik. Avstånden till närmaste domstol i glesbygdsområdena blir oerhört långa. Ännu en gång är det framför allt medborgarna i glesbygden, som redan tidigare drabbats av omorganisation och centralisering av andra myndigheter, som får bära bördan av tingsrättsnedläggningarna.

Kristdemokraterna anser att ett av de starkaste skälen till att inte lägga ner de mindre tingsrätterna är just att man vid nedläggningen förlorar den lokala förankringen. Ett levande tingshus påminner invånarna om rättssamhällets närvaro samt om befolkningens deltagande och insyn i rättsskipningen genom nämndemannauppdraget.

Avstånden kommer att ha stor betydelse. Den ökade restiden riskerar att leda till att människors vilja att inställa sig i tingsrätten kommer att minska. Det är olyckligt om viljan att vittna påverkas av avstånden. Att vara borta från arbetet hela dagar med förlorad arbetsinkomst innebär ökade kostnader för staten. Förslaget om en tingsrätt i varje län riskerar även att påverka nämndemannauppdraget. Ska nämndemän i framtiden väljas utifrån en bred folklig förankring eller ska nämndemännen enbart väljas från den ort där tingsrätten är belägen?

I justitieutskottets betänkande 2002/03:JuU1 kan man läsa att ”avståndet till domstolen och domstolens lokala förankring måste enligt utskottet väga tungt. Inte i något fall har lösningen blivit vad som skulle kunna kallas en länstingsrätt. Det finns inte heller något som tyder på att de kommande förändringarna skulle leda till en så stark koncentration av den dömande verksamheten.” Skrivningen i betänkandet rimmar illa med den verklighet vi idag ställs inför.

Justitieutskottet har tidigare gett uttryck för vad ”lokal förankring” är. I Ds 1982:2 Domstolarna i framtiden, en idéskiss, omnämns ”ortens självkänsla” som ett tungt argument. Det är uppenbart att tingsrätten utgör en viktig del i ortens självbild och identitet och är mycket viktig för att bevara förtroendet för rättsväsendet. Vid nedläggning av tingsrätter riskerar orterna att utarmas på kompetens och utvecklingskraft. Exempelvis är advokater mer benägna att ha verksamhet vid en ort där det finns en tingsrätt.

I en interpellationsdebatt i maj 2003 sade justitieminister Bodström att man måste se omorganisationen utifrån ett större perspektiv än att det bara handlar om rättsväsendet, att det också är regionalpolitik. Däremot menar han dock att man inte behöver ta så stor hänsyn till enskilda i den här processen eftersom en människa i genomsnitt besöker domstolen en gång i sitt liv. Han säger vidare att det finns många andra skäl som ligger till grund för beslut om var tingsrätterna ska ligga i Sverige. ”Det är inga besparingar”, säger han. ”Jag tror inte att det är några stora ekonomiska vinningar. Lite är det naturligtvis, men det är inte det viktigaste.”

Vad gäller de enskilda kan följande sägas. Det är inte bara de ”enskilda” som får resa långt utan även nämndemännen, vittnen, vittnesstöd m.m. De övriga – åklagare och advokater – kommer antagligen att ha eller flytta sina arbetsplatser i anslutning till tingsrätten. På så vis avfolkas glesbygden ytterligare. Vilken advokat väljer att ha sitt kontor långt borta från tingsrätten och att ständigt få resa långa sträckor till och från domstolen? Avstånden kostar. Medier uttrycker också sin oro över att inte kunna bevaka olika brottmål. Ingen tidning har råd eller tid att skicka iväg en journalist över dagen för att bevaka rättegångar flera timmars resväg bort. Detta riskerar att omintetgöra dagens system där de lokala tidningarna förmedlar vad som händer i tingsrätten och hur domstolen tolkar lagstiftningen, vilket har betydelse för den lokala debatten och för det brottsförebyggande arbetet.

Regeringens målsättning är att större domkretsar skapas. I utskottstexten från år 2002/03 sägs att man från regeringens sida arbetar med tre olika modeller. Den första går ut på att tingsrätter läggs samman. Den andra lösningen är att verksamheten bedrivs i en domkrets med permanent verksamhet på flera orter. Detta innebär att de befintliga domstolarna bildar en myndighet med kanslier på flera orter. En tredje lösning är att, i de fall målunderlaget inte bär permanent verksamhet på mer än en ort, tillgängligheten och den lokala förankringen tillgodoses genom att domstolen har så kallat tingsställe vid en eller flera orter. Med tingsställe menas att personal från kansliorten med regelbundenhet besöker orten i fråga för att hålla sammanträden för företrädesvis huvudförhandling i brottmål.

Under senare år har på sina ställen i landet särskilda kansliställen inrättats. Detta arrangemang har vid den nyligen genomförda utvärderingen av organisationsförändringarna med kraft dömts ut av både Riksrevisionsverket och den särskilda utredaren. Kansliställen bör därför dras in. Detta skriver Domstolsverkets generaldirektör i sin promemoria till regeringen. Kristdemokraterna menar att det i sig är en riktig bedömning. Vi ska ha tingsrätter och inte kansliställen i våra län. Trots detta föreslås i budgetpropositionen tingsställen på flera orter där tingsrätter läggs ned.

En fråga som måste ställas är hur säkerheten ska fastställas vid tingsställena. Riksåklagaren har tidigare uttalat sig att säkerheten vid många domstolar är dålig och då särskilt på de orter där det inte finns någon egentlig tingsrätt utan bara lokaler som används av domsagans tingsrätt. Hur går tingsställesmodellen ihop med övriga reformer om säkerhet i domstolarna som riskdagen beslutar om? Är inte denna säkerhet lika angelägen för glesbygdsbor utan tingsrätt?

Kompetent personal

För att även i framtiden klara en snabb och kompetent handläggning fordras en stärkt beredningsorganisation som kan renodla domarens arbete till verksamhet som kräver domarens kompetens. I interpellationsdebatten den 20 maj 2003 säger Thomas Bodström följande: ”Det viktigaste är att få en effektiv och bra tingsrättsorganisation. Då kommer man in på frågan om en stärkt beredningsorganisation. Det är klart att ju större den är desto mer ökar organisationen. Nu är det inte bra med för stora domstolar heller, vill jag säga. Då blir det också ineffektivt. Det har vi kunnat se i Stockholms tingsrätt.”

Vi menar att det inte finns några som helst sakliga argument för att beredningsorganisationen är sämre på de små tingsrätterna, vilket också flera utredningar visar.

Kristdemokraterna har i en motion till riksdagen om åklagarväsendet och Ekobrottsmyndigheten redogjort för vilka åtgärder som behöver vidtas för att säkerställa kvaliteten i åklagarorganisationen och Ekobrottsmyndighetens arbete med att utreda miljöbrott. När miljödomstolarna inrättades missbedömde regeringen kostnaderna – de blev betydligt dyrare än beräknat. Dessutom går miljödomstolarnas arbete trögt och domstolarnas arbetssätt har kritiserats. Det är angeläget att miljöfrågorna behandlas på ett korrekt sätt av domstolarna och att domstolens ledamöter får adekvat miljöutbildning. Om intentionen med organisationen ska få genomslag, räcker det inte att enbart åklagarna eller polisen tillförs kunskap och resurser för att klara miljöbrottsbekämpningen. Kristdemokraterna anser att rätten i miljömål måste ges adekvat utbildning för att klara de ofta intrikata miljöbrottsfrågorna.

En rapport från Domstolsverket visar att antalet komplicerade mål blir alltfler och att förhandlingstiderna i domstolarna ökar dramatiskt. Det gäller såväl brottmål som tvistemål. Det finns inga tydliga skillnader mellan stora och små tingsrätter, och utvecklingen gäller även hovrätterna. Orsaken är att målens juridiska svårighetsgrad och problemen med bevisföring ökat. Andelen stora och svårare mål har blivit fler medan andelen lättare minskat. Det tar numera längre tid att handlägga målen, säger lagman Bengt-Åke Engström, ansvarig för den arbetsgrupp som står bakom rapporten.

Regeringen har gett Domstolsverket i uppdrag att se över arbetsbelastningen vid landets domstolar. Domare vid tingsrätter och hovrätter har bland annat fått rangordna vilka brottmål de tycker är de mest komplicerade att utreda. Högst upp på listan hamnar sexualbrott, skattebrott och förmögenhetsbrott. När det gäller sexualbrotten handlar det främst om svårigheter med bevisvärderingen, och för skattebrotten är lagregleringen mer problematisk.

Det är därför angeläget att regeringen skyndsamt ser över arbetsbelastningen och tillför resurser för kompetensutveckling. Detta är inte minst viktigt för de personer som arbetar med sexualbrott, i synnerhet sådana brott som riktas mot barn. Brott mot barn i allmänhet är en kategori där uppklaringsfrekvensen och antalet fällande domar är mycket låg. Kristdemokraterna har i en motion om utsatta barn redogjort för vårt förslag för att skydda barn utsatta för sexuella övergrepp. Vi menar att utredningar om sexuella övergrepp på barn ska ha högsta prioritet och att alla som handlägger dessa ärenden måste ha god kompetens så att de har förståelse för de särskilda förutsättningar som gäller.

Nämndemannauppdraget

Ett levande tingshus påminner invånarna om rättssamhällets närvaro samt om befolkningens deltagande och insyn i rättskipningen genom nämndemannauppdraget. Kompetensen inom domstolarna ska säkerställa rättvisa domar. Lagfarna domare samt nämndemän ska därför få möjlighet till fortbildning. Nämndemännens närvaro i rättegången har stor betydelse. Antalet nämndemän ska alltså inte reduceras. Att rekrytera nämndemän är idag svårt och därför vill vi höja nämndemännens arvoden och förändra rekryteringssättet. Den parlamentariska nämndemannautredningen (SOU 2002:61 Framtidens nämndemän) har kommit med förslag på förändringar som ligger helt i linje med kristdemokratisk politik. Exempelvis föreslås att nämndemännens arvoden höjs till 500 kr per dag. Utredningen föreslår vidare att nämndemännen också ska kunna väljas ur en kvot på 25 procent dit allmänheten själva kan anmäla personer, förutom de partivalda, utan att de behöver ha politisk bakgrund. Det är angeläget att nämndemännen representerar hela befolkningen. Så är det inte idag. Det bör också vara en självklarhet att nämndemän av båda könen finns med i rätten när mål som rör våldtäkter, sexuella övergrepp och vårdnadstvister ska avgöras.

En grupp i samhället som helt har förbisetts är hemarbetande föräldrar, oftast mammor. En hemarbetande förälder som får ett nämndemannauppdrag kan inte få någon ersättning för förlorad arbetsinkomst eftersom han eller hon inte har någon inkomst av tjänst. För att kunna utföra sitt nämndemannauppdra måste dessutom barnomsorg ordnas. Idag täcker inte det låga arvodet kostnaderna för barnomsorgen. Kristdemokraterna vill att hemarbetande föräldrar, utöver ett arvode för nämndemannauppdraget, ska få ersättning för styrkta barnomsorgskostnader. I den nämnda utredningen har Kristdemokraternas representant fått utredningen att stå bakom ett förslag att ersättningen ses över så att en generell ersättning för barnomsorgskostnader till hemarbetande föräldrar kan införas.

Vid resa med egen bil får nämndemän och vittnen idag 12 kronor per mil i ersättning. Detta ska jämföras med domare och advokater som har rätt till 27 kronor exklusive mervärdesskatt. Reseersättningen har också setts över av den parlamentariska utredningen, och förslag har lagts fram om ökad ersättning för nämndemännens resor så att inte resekostnaderna blir ett hinder – med de långa resvägar som nedläggningarna av tingsrätten innebär.

Utvärdering

Kristdemokraterna vill att all fortsatt omorganisation inom domstolsväsendet ska avbrytas tills ytterligare konsekvensanalyser genomförts av hittills genomförda nedläggningar. Innan en sådan utvärdering gjorts måste tingsrättsnedläggningarna omedelbart avstanna. Den utredning som utvärderade tingsrättsorganisationen i början av året kunde inte utföra sitt arbete på ett bra sätt och det av två skäl. För det första var det alldeles för tidigt att göra en utvärdering – vi kan ännu inte se de fulla konsekvenserna av ”reformen”, vare sig ur ett rättssäkerhetsperspektiv eller ur ett ekonomiskt dito. Konsekvenserna av reseavstånd och tillgänglighet kan inte tas som intäkt för hur situationen kommer att se ut om många fler tingsrätter läggs ner. För det andra var utredningsgruppens arbetsförhållanden under all kritik. Att en utredare på ett par månader, inklusive juluppehåll, ska utvärdera vad som skett under två års tid är inte seriöst, och det ger signaler av respektlöshet för hela domstolsorganisationen. Kristdemokraternas representant lämnade därför utredningen i protest.

Tyvärr vill varken Domstolsverket eller regeringen ha någon verklig utredning av nedläggningarnas verkliga effekter på rättsväsendet. Det framgår med all önskvärd tydlighet av generaldirektör Strömbergs promemoria från den 22 augusti 2003 i vilket han säger följande: ”Reformarbetet under senare år har med rätta kritiserats för att vara alltför ad hoc-betonat. Några samlade överväganden har inte gjorts. Att så inte skett har inte berott på någon ovilja eller oförmåga från justitiedepartementets eller domstolsväsendets sida. Det har i stället berott på att det tett sig meningslöst med hänsyn till det hårdnackade motstånd till reformer av detta slag som funnits på sina håll i den politiska världen.” Man frågar sig vad regeringen och Domstolsverket har att dölja om omorganisationen inte kan få granskas av politiker. Att inte göra en utvärdering av domstolsomorganisationen för att det är möjligt att vissa politiker kommer att ha invändningar är barockt. Vad lever vi i för demokrati om folkvalda politiker inte får möjligheten att granska och kritisera en sådan viktig omorganisation som den av Sveriges tingsrätter?

Allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar

Kristdemokraterna är för att de allmänna domstolarna ska läggas samman med förvaltningsdomstolarna. Bakgrunden till vårt ställningstagande har varit ambitionen att skapa möjligheter för de mindre tingsrätterna att överleva. Vi delar inte regeringens uppfattning att de genomförda och pågående förändringarna av tingsrätternas domkretsar innebär att domstolsväsendet står bättre rustat för de krav framtiden ställer. Vi menar att i förlängningen hotas rättssäkerheten om regeringens ”domstolsreform” får genomslag fullt ut.

Det är ett oavvisligt krav att en domstol har en egen identitet utifrån domstolens självständiga ställning i det demokratiska rättssamhället. Det är tänkbart att domstolen kan ha förhandlingar på andra ställen än huvudorten, vilket har varit fallet i Sverige i alla tider då man haft tingsställen utanför domstolens stationeringsort. Däremot är det inte lämpligt att ha kanslier på olika ställen eller att på annat sätt dela upp domstolen, exempelvis så att flera domstolar har en gemensam chef. Att domstolen har förrättningar utanför huvudorten är inte argument för att en mindre tingsrätt kan läggas ned. Det är även ett oavvisligt krav att säkerheten i domstolen måste tryggas.

De principer som måste vara vägledande är att säkerställa kvaliteten i den dömande verksamheten, att domstolarnas och domarnas arbete kan garantera hög kompetens i allt dömande.

Kristdemokraterna föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att inleda en process med syfte att de allmänna domstolarna sammanslås med förvaltningsdomstolarna.

Utred Domstolsverkets ställning

Det svenska Domstolsverket inrättades den 1 juli 1975. Syftet var att föra domstolsorganisationen från ett arbetstyngt justitiedepartement till en förvaltningsmyndighet. Det fanns redan då de som var kritiska och såg förändringen som ett uttryck för regeringens vilja att utöka sitt inflytande över domstolarna.

Den 1 juli 1999 genomförde Danmark samma process. Domstolsorganisationen flyttades från Justitiedepartementet. I Danmark inrättades Domstolsstyrelsen, som kan ses som en motsvarighet till Domstolsverket. Bakgrunden till den danska omorganisationen skilde sig dock avsevärt från de skäl som låg bakom inrättandet av det svenska Domstolsverket.

I förarbetena till den nya danska lagen om Domstolsstyrelsen står: ”Ändamålet med lagförslaget är att etablera en självständig domstolsstyrelse, som ska ha till uppgift att handha de anslagsmässiga och administrativa frågor, som är knutna till domstolarnas verksamhet. Ändamålet med att inrätta Domstolsstyrelsen är att i synnerhet markera domstolarnas självständiga och oavhängiga ställning.” De danska domstolarna var redan tidigare självständiga och oavhängiga då det gällde deras dömande verksamhet, men reformen innebar att de fick samma självständighet i administrativa frågor.

Den tydligaste skillnaden mellan de båda länderna gäller det sätt på vilket administrationen författningsreglerats. I Danmark är Domstolsstyrelsen inrättad genom lag som antagits av Folketinget. Domstolsverket i Sverige är ett centralt ämbetsverk och lyder under regeringen. Med de begränsningar som följer av 11 kap. 7 § regeringsformen har regeringen således rätt att styra Domstolsverkets verksamhet.

I Danmark har man alltså slagit fast i lag att Domstolsstyrelsen är en självständig statsinstitution med tillägget att justitieministern inte har instruktionsbefogenhet gentemot Domstolsstyrelsen. Därmed har man garanterat Domstolsstyrelsen självständighet. I den danska modellen har justitieministern självklart rätt att få all information om verksamheten och möjlighet att lämna synpunkter om vad som behöver vidtas. Domstolsstyrelsen har dock ingen skyldighet att efterkomma dessa tillkännagivanden.

Med ovanstående beskrivning vill Kristdemokraterna visa att det finns konstitutionella skillnader mellan de båda ländernas synsätt då det gäller att administrera Domstolsverket i respektive land. Vi menar att denna skillnad blottar grundläggande skillnader hur man ideologiskt ser på Domstolsverket i de båda länderna.

I ungefär 25 år har vi i Sverige haft ett centralstyrt domstolsverk. De senaste åren har man sett ett alltmer växande missnöje från domstolarnas sida mot Domstolsverkets fördelning av resurserna till domstolarna. Domstolsverkets uppgift är att sörja för en ändamålsenlig drift av domstolarna och ta de initiativ som behövs för detta. Domstolarna har de senaste åren drabbats av stora nedskärningar. Relationen mellan domstolarna och Domstolsverket har blivit alltmer spänd, och budgetprocessen har upplevts som en utsvältningsmanöver som ska kamouflera den egentliga målsättningen – att lägga ner fler tingsrätter. Den verksamhet som Domstolsverket bedriver tycks inte heller ha någon större förankring i den svenska domarkåren, vilket framgår av de medarbetarenkäter som gjorts de senaste åren. Det är inget tvivel om att Domstolsverket och dess generaldirektör gått i regeringens ledband vad gäller omorganisationen av Sveriges tingsrätter. Inte förrän hela Domstolsverket hotas av besparingsbetingen opponerar sig generaldirektören.

Regeringen har uttalat sig gång på gång om att Domstolsverkets verksamhet inte i något hänseende får inkräkta på domstolarnas självständighet och att strävan efter effektivitet inte får gå ut över rättssäkerheten. Kristdemokraterna känner dock stor oro över utvecklingen av domstolsorganisationen. Nedläggningar av tingsrätter är ett exempel på Domstolsverkets underordnade ställning till regeringen. Regeringens ambitioner med långtgående samverkan mellan rättsväsendets myndigheter måste ske med stor försiktighet, särskilt då det gäller mellan domstolar och andra myndigheter. Domstolarnas självständiga ställning får inte riskeras. Domstolarnas oberoende och starka ställning framgår av 11 kap. 2 § regeringsformen. Domstolarnas oavhängighet är av stor betydelse för en rimlig maktfördelning i en demokrati. Därför vore det logiskt att det förvaltande organet över domstolarna låg direkt under riksdagen, i likhet med till exempel den nyligen beslutade förändringen av den statliga revisionen. Det finns alltså konstitutionella skäl till att utreda den danska modellen.

Om och när domstolarna får styra sig själva får de också axla det fulla ansvaret för verksamheten. Detta skulle leda till att administrativa beslut, även om de är obekväma, skulle få en annan acceptans inom domstolarna. Vi anser att en domstolsorganisation uppbyggd enligt den danska modellen därmed också skulle bli mer effektiv än den svenska modellen. Det skulle bli betydligt lättare att genomföra rationaliseringar och effektiviseringar när verksamheten själv får ta ansvar för reformerna. Mot bakgrund av ovanstående anser vi att Domstolsverkets roll genast bör ses över. Kristdemokraterna vill att regeringen ska få i uppdrag att utreda huvudmannaskapet för domstolarna i syfte att ge riksdagen rätt att fastställa domstolsorganisationen.

Prövningstillstånd

Den socialdemokratiska regeringen har poängterat att tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska läggas i första instans. Detta har varit en vägledande princip vid reformeringen av domstolsväsendet. Kristdemokraterna vill uttrycka oro över att detta förhållningssätt banar vägen för införandet av alltfler prövningstillstånd för överklagande från tingsrätt till hovrätt. Detta innebär att rättssäkerheten åsidosätts. Vi har därför tidigare i motionsyrkanden krävt att rätten att överklaga en dom ska utvidgas.

Om en person döms för ett brott där påföljden blir böter kan man inte som lagstiftningen ser ut idag med säkerhet få upp målet till högre instans. Även då det ovanliga inträffat att tingrättens dom var en så kallad nämndemannadom, dvs. där nämndemännen var i majoritet mot rättens ordförande i själva skuldfrågan, har prövningstillstånd nekats. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, har studerat nämndemannadomar under mitten av 1990-talet. Han anser att det borde vara rimligt att prövningstillstånd beviljas även i bagatellartade mål med böter som straff om det finns skiljaktiga meningar mellan rättens ordförande och nämndemännen. För flera av dem som nekats prövningstillstånd hade det varit bättre med en strängare dom i tingsrätten eftersom det hade gett dem möjligheten att överklaga och därigenom få saken prövad i hovrätten.

Kristdemokraterna anser att människors rätt att överklaga en dom när brott förnekas alltid måste finnas. När prövningstillstånd inte beviljas drabbas den nekade mycket hårt. I vissa fall har deras liv slagits i spillror. Det är i högsta grad otillfredsställande att bara en enda instans fällt domen i ett ärende som kan få vittgående konsekvenser. Mot bakgrund av det ovanstående bör lagen ses över så att kravet på särskilt prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar. Kristdemokraterna avvisar införandet av ett generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt, en ordning som förordas i departementspromemorian Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36). Kristdemokraterna anser att möjligheten att överklaga en dom till hovrätt är en nödvändig förutsättning för allas vår rättssäkerhet.

Stockholm den 6 oktober 2003

Ragnwi Marcelind (kd)

Peter Althin (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Yvonne Andersson (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (7)