Diskriminering

Motion 2001/02:U347 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omarbetning av FN:s konvention mot rasdiskriminering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av FN:s flyktingkonvention.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationell bekämpning av all politik som bygger på hat och våldsromantik.

4. Riksdagen beslutar om upprepade ideologiska debatter i riksdagen i enlighet med vad som i motionen anförs.2

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s gemensamma aktioner för bekämpning av segregation, utslagning och passivitet och om en förstärkning av de utsatta gruppernas möjlighet att agera för att hävda sina intressen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det internationella juridiska skyddet för civila.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om invandrarorganisationernas betydelse i arbetet för ett tolerant samhälle.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetet för förbättringar i de fattiga länderna.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Forum mot intolerans.2

1 Yrkandena 2 och 7 hänvisade till SfU.

2 Yrkandena 4 och 9 hänvisade till KU.

Våldets spiral – ett hot mot demokratin

Det ofattbara har inträffat. Verkligheten visar sig vara grymmare än det våldsammaste katastrofscenariot från Hollywood. Terrorattacken mot USA tvingar oss alla att tänka om och på djupet analysera hela vår politiska vardag.

Men våldets spiral omfattar en bredare internationell karta. Vårt politiska liv skakades av våld i mindre skala innan de hemska angreppen på New York och Washington ägde rum. Våldsamma händelser utan uppenbar karaktär av terrorism förgiftar samhällsklimatet inne i den demokratiska världen. Dessa händelser går inte att jämföra med den amerikanska tragedin, men de bidrar till att skapa oro och ångest mitt bland oss. Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua är namn förknippade med blodiga sammanstötningar och betydande ekonomiska förluster. Vi kan i dessa förlopp utläsa stora hot riktade mot demokratin. Städerna omvandlas till arenor för blind fanatism, explosioner av kollektivt hat sätts i gång efter liknande mönster. En upptrappning äger rum – en mycket farlig upptrappning. Och denna destruktiva process ser inte ut som en rad slumpmässiga och udda konflikter, den verkar vara medvetet kalkylerad och praktiskt planerad och genomförd.

Kan politikerna i de demokratiska länderna nöja sig nu, efter katastrofen i USA, med de ofta upprepade förklaringarna till våldets upptrappning på våra gator och torg? Kan vi fortsätta lyssna på de välkända påståendena: att det bara gäller små grupper vilsegångna ungdomar som inte förstår vad de håller på med, att få våldsbenägna personer råkar finna sig på plats bland fredliga demonstranter, att det hela är resultat av provokationer avsiktligt iscensatta av våra poliser? De som kastade stenar och slog med påkar i Göteborg eller Genua var inte försvinnande få, de var välförberedda, de ville sätta i gång en lavin av våldsamma handlingar och deras illdåd såg ut att växa ur en tillräckligt god ekonomi.

Vem finansierar dessa internationella aktioner? Varifrån kommer pengarna som bekostar våldstruppernas transporter och inkvartering i städer där viktiga internationella sammankomster äger rum? Vilka är de osynliga organisatörer som håller dessa upprepade angrepp på demokratin levande? Vilket är det yttersta målet som organisatörer och planerare vill nå när de förbereder och genomför upplopp efter upplopp? Och hur reagerar de demokratiska organisationerna inför detta korståg mot demokratin? Vad kan vi, demokratiskt sinnade människor, göra för att tydligt markera gränsen mellan å ena sidan en civil olydnad som respekterar allas rätt att demonstrera utan att orsaka lidande och förluster och å andra sidan destruktivt och självdestruktivt kaotiskt våld? Vad kan vi göra för att få denna gräns strängt respekterad?

Att stoppa all politisk våldsromantik

Under en debatt kunde deltagarna lyssna till en kort dialog med en ung kvinna som stod i ledningen för Vänsterpartiets ungdomsorganisation och som i dag sitter i ledningen för svenska Attac. En folkpartist hade just fördömt all politik som hämtar inspiration ur hatet, som bygger sina handlingar på hatiska tal och hatiska handlingar. Vår unga motståndare ville absolut inte hålla med. Enligt henne var hatet ett helt acceptabelt redskap, eftersom hatet mobiliserar! Mobiliserar till vad – vill vi fråga nu efter attacken mot New York och Washington? Mobiliserar på vilket sätt och i vilket syfte?

En av Vänsterpartiets riksdagsledamöter – Kalle Larsson – brukar gå upp i talarstolen för att ivrigt försvara den civila olydnaden. Han har hittills aldrig förklarat hur vi tillsammans ska dra gränsen mellan civil olydnad och naket våld och hur vi ska hålla våldet utanför det demokratiska politiska livets fält.

Vi som är aktiva i politiken och alla engagerade människor har i dag en plikt: att stå upp mot våldet, att fördöma allt tal och alla handlingsplaner som bygger på hat, att sätta stopp för all våldsromantik i det politiska livet. Därför föreslår vi att riksdagen ska initiera upprepade ideologiska debatter kring våldets problematik.

FN:s konventioner mot rasdiskriminering

Den 21 december 1965 antogs i New York en internationell konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, en konvention som Sverige ratificerade och som bör betraktas som högst aktuell i det perspektiv som den nyligen avslutade FN-konferensen i Durban öppnade.

I förhållande till detta lämnar vårt land vartannat år en särskild rapport till New York angående bekämpningen av rasism och diskriminering i vårt land; tyvärr är dessa rapporter långt ifrån tillfredsställande. Vi vet att vårt samhälle under de senaste två decennierna har fått erfara en rad vidriga brott med rötter i rasistiska och fascistiska tänkesätt och att varken den förebyggande eller den direkta bekämpningen av diskriminering har blivit tillräckligt förankrad i verkligheten för att ge konkret resultat.

Vi bör alltså på nytt studera denna konvention för att mera effektivt binda det pågående arbetet – som t ex inspireras av regeringens nyligen antagna handlingsplan på området – med konventionens rekommendationer.

Men när man på nytt läser denna konvention upptäcker man att den behöver revideras och vidgas. De senaste årens våldsamma händelser har inte burit exklusivt rasistiska och fascistiska förtecken, det är inte enbart högerextrema hot som försöker underminera demokratin i våra delar av världen. Vänsterns extrema tendenser spelar en allt större roll i de sammanstötningar som ofta försöker stoppa en positiv utveckling i det internationella samarbetet. Vad värre är stöder och förstärker extremhöger och extremvänster varandra. Det är genom att handgripligen slåss på gator och torg och genom att gömma sig bakom argumentet Det var de andra som startade, de var de andra som öppnade de blodiga handlingarnas kranar, vi var tvungna att försvara oss som dessa motstridiga, dock nära besläktade, politiska attityder växer i styrka.

FN:s konvention mot rasdiskriminering behöver alltså omarbetas så att den inbegriper alla arter av hatpolitik, alla politiska aktiviteter som bygger på våldsamma angrepp mot vissa grupper eller politiska arbetsmodeller. Mycket tunga argument hämtade ur det senaste århundradets historia och ur nutiden talar för en sådan revidering av konventionen från 1965.

Den katastrofala förstörelse av människoliv och värden som rullades i gång i Tsarryssland av politikens fanatiker startade mot slutet av 1800-talet med anarkisternas angrepp på allt och alla. Bombdåd och mord var dessa gruppers främsta vapen. Under en lång tid betraktades dessa handlingar som udda företeelser bundna till intoleransens extrema inte så viktiga grupper – men anarkisterna som offrade sina liv samtidigt som de drog med sig avsiktligt valda eller oskyldiga offer öppnade vägen för bolsjevikernas mord på den gryende ryska demokratin. Våldsdåden från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gav upphov till ett samhällsklimat dominerat av ångest och osäkerhet. Detta klimat kallades av Lenin revolutionärt tillstånd och betraktades av honom som avgörande för det kommande maktövertagandet.

Vi får inte heller glömma blodbaden i Jugoslavien. Det var f d kommunistledare som över en natt övergick från klasshatet – deras gamla ideologi – till den värsta arten av nationellt hat – extremnationalismen. Deras förvandling visar bara hur lätt dessa två attityder går in i varandra, trots att de så ofta säger sig bekämpa varandra.

Riksdagen bör därför ta initiativ för en omarbetning av FN:s konvention mot rasdiskriminering.

FN:s konvention för skydd av flyktingar

Våldets offer blir ofta flyktingar. Att förstärka arbetet för de mänskliga rättigheterna i världen betyder att förstärka flyktingarnas position gentemot alla myndigheter och grupper de kommer i beroendeställning till. Genèvekonventionen från 1951 fyller nu 50 år. Denna konvention har spelat en historisk roll, men denna konvention skrevs i en tid där världen såg helt annorlunda ut än i dag. Desertörer från det jugoslaviska kriget definieras inte som flyktingar enligt denna text, inte heller homosexuella som flyr förföljelser riktade mot deras sexuella läggning. Folk som fördrivs från sina hem av vansinniga kampanjer av etnisk rensning men stannar inom gränserna för det land som nekar dem rätten till bostad anses inte heller vara flyktingar om man tillämpar definitionerna från 1951. Det är därför som extremnationalister ofta brukar åberopa denna gamla FN-konvention i sin främlings- och flyktingfientliga propaganda. Också arbetet för en förnyelse och breddning av flyktingdefinitionen i konventionen för flyktingskydd bör energiskt föras vidare av den svenska regeringen i FN:s vardagliga arbete.

EU:s gemensamma aktioner mot våldet

Sommaren 2001 har både EU-kommissionen och EU-parlamentet arbetat fram förslag avsedda att sätta stopp på våldets upptrappning.

Det är lätt att instämma i synpunkterna i betänkandet från EU-parlamentets utskott för de mänskliga fri- och rättigheterna samt rättsliga och inrikes frågor:

Denna nya terrorism är ett resultat av den verksamhet som bedrivs inom internationellt organiserade nätverk, vilka är etablerade i flera länder och utnyttjar de rättsliga olyckor som uppstår med den geografiska begränsningen för behörighet att väcka åtal, och vilka ibland får betydande logistiskt och finansiellt stöd.

Med hänsyn till syftet med denna rekommendation finns det anledning att beteckna en handling som ett terrordåd om den utförs av en individ eller grupp som tar till våld eller hotar använda våld mot det land, dess institutioner, dess befolkning i allmänhet eller konkreta personer, med separatistiska önskningar, extremistiska ideologier eller religiös fanatism som anförd bevekelsegrund eller av profitbegär i syfte att skapa ett terrorklimat för statliga myndigheter, särskilda personer eller samhällsgrupper eller befolkningen i allmänhet.

Dessa definitioner är särskilt viktiga för vår vardagliga politiska verksamhet eftersom de pekar ut alla sorters extremism som grund för våldet: aggressivitet inspirerad av traditionell vänsterretorik – klasskamp, uppror mot den internationella kapitalismen, angrepp på alla arter av privat egendom – betraktas som lika brottsliga som religiös fanatism och separatistiskt önsketänkande.

Det internationella samarbetets nätverk

Det finns en svaghet i de nyligen formulerade rekommendationerna. Kampen mot våldet kan inte utformas enbart som motstånd mot våldsromantiken, den bör förberedas och organiseras samtidigt med en stor gemensam ansträngning att mobilisera de demokratiska krafterna i utvecklingen av internationella och nationella modeller för samarbete, ömsesidigt stöd och skapande arbetet.

Politiska partier och organisationer med helt annan karaktär – religiösa och humanitära sammanslutningar, etniska, kulturella eller andra grupperingar med andra målsättningar, med andra ord alla varianter av NGO:er – bör aktivt agera för att tillsammans åstadkomma konkreta och snabba förbättringar för alla utsatta grupper i både de rika och de fattiga länderna.

En fungerande modell för en sådan verksamhet på både nationell och internationell nivå har redan skapats inom EU i olika program finansierade med stöd från unionens sociala fonder. Sveriges invandrarorganisationer har t ex för första gången fått ekonomiska resurser för att aktivt engagera sig i bekämpningen av arbetslöshet inom den egna befolkningen när arbetet med mål 3 och Integraprojekt kom i gång. Sådana modeller kan vidare utvecklas när det nya mål 3 och Equalverksamheten på riktigt kommer i gång.

Hela denna aktivitet intensifieras och fördjupas om de utsatta gruppernas representanter får en bättre position i förhandlingarna med myndigheter och traditionella väletablerade organisationer. Med detta återkommer vi till ett av Folkpartiets välkända förslag: Satsa på de utsatta gruppernas egna organisationer, skapa en någorlunda rationell ekonomi för en social verksamhet som startas nerifrån och upp, uppmuntra och stöd aktivitetscentrum och utbildningsenheter som t ex arbetslösa, kvinnogrupper, ungdomsorganisationer eller sammanslutningar av invandrare driver själva på entreprenad. Ett förnyat och starkt engagerat civilt samhälle är livsnödvändigt om utslagning och utanförskap inte längre ska ge upphov till djupa klyftor och utbrett missnöje i vissa sektorer av samhället. Missnöje, segregation och passivitet är huvudingredienserna i den atmosfär som extremisterna behöver för att rekrytera unga människor och förvandla dem till våldets bärare.

Att skydda civila

Terroristerna som slog till mot USA använde sig av vanliga människor, det civila flygets passagerare, både som levande skyddselement och som vapen och de angrep fastigheter där de flesta offer inte var soldater utan civila. Den internationella lagstiftningen bör ses över så att de som stöder, ger skydd och samarbetar med terrorister och extremister bör behandlas som krigsförbrytare.

En sådan översyn av den internationella lagstiftningen är en brådskande arbetsuppgift för både FN:s och EU:s juridiska organ. Det finns ingen anledning att betrakta eller behandla terrorismens hjälpgrupper på annat sätt än man gör med anstiftare av massmord.

Fattiga och rika

De flesta konflikter i dagens värld har rötter i relationen mellan fattiga och rika länder, mellan den del av världen där barn och vuxna fortfarande dör av svält och den del av världen i vilken svälten för länge sedan blev ett minne. Vi kommer aldrig att lyckas bygga upp en verklig och långvarig fred så länge nutidens stora ekonomiska klyftor skär mellan kontinenter och länder.

Detta innebär inte bara förstärkt bistånd, detta kräver helt nya grepp som leder till en verksam bekämpning av fattigdomen i världen, en effektiv Marshallplan för hela jordklotet. Inte minst den politiska ledningen i USA – som hittills så sparsamt och med så många förbehåll har engagerat sig i biståndsarbetet och som under år har vägrat betala sina skulder till FN – har anledning att tänka om angående sin egen internationella verksamhet. Våra representanter kan ta upp sådana frågor i dialogen med de ansvariga politikerna i den i dag hårt drabbade supermakten.

Det finns många sätt att intensifiera bekämpningen av fattigdom i världen. Folkpartiet liberalerna har redan gjort stora ansträngningar för att få fram internationella och nationella beslut som t ex reducerar de rika ländernas jordbrukssubventioner. Tanken är enkel: om och när EU och USA reducerar och så småningom avskaffar sina jordbrukssubventioner, då befrias enorma belopp, summor som vida överstiger de som t ex skulle kunna samlas via en s k Tobinskatt. Dessa summor kan effektivt användas i samarbete med de fattiga länder som visar vilja och förmåga att förbättra sin ekonomi, som aktivt arbetar för att utöka befolkningens delaktighet i en demokratisk utveckling och som vill utrota korruptionen. Avskaffande av jordbrukssubventioner i de rika länderna skulle också öppna nya marknader för jordbruksprodukter från fattiga länder.

Forum för levande historia

Det röda våldet är inte mindre destruktivt än det svarta. Som mörkt politiskt kraft är klasshatet lika förödande som rashatet. Att kalla sig antifascist och i handling följa exakt samma mönster som fascisterna betyder bara att göra lögnen till ett vapen och lägga det i sin arsenal bredvid våldet, hänsynslösheten och människoföraktet.

Till listan av ideologiska förintelsemaskiner måste man tyvärr lägga också den religiösa intoleransen. För några decennier sedan skulle få människor ha trott att massmord och s k etnisk rensning skulle återkomma i vår vardag under den religiösa intoleransens fana, men i dag vet vi att vi lever i en värld lika hårt drabbat av trons krigshandlingar som Frankrike under Bartolomeinatten eller England i puritanernas tid.

Den religiösa intoleransen bör bli föremål för systematisk bekämpning – den kristna lika mycket som den judiska och den islamiska. Bara det faktum att denna intolerans har en så lång historia kräver en massiv mobilisering av motstånd: gamla erfarenheter lämnar djupa spår, hundraåriga konflikter ger upphov till mycket starkt rotade och våldsamma vidskepelser om de andras ondska.

Alla former av politik byggd på rashat, klasshat och religiös intolerans bör bekämpas i FN:s och EU:s medlemsländer. Förebyggande åtgärder bör sättas i gång för att isolera och marginalisera alla politiska rörelser som satsar på hat, våld, oro, aggressivitet och hämnd. Pedagogiska program och informationskampanjer behöver utformas så att de gångna århundradenas och nutidens explosioner av masshysteri och deras följande förintelsespiraler inte längre upprepas.

Sverige har för en tid sedan tagit ett värdefullt initiativ när Forum för levande historia stiftades. Denna verksamhet bör breddas och fördjupas, den får inte begränsas till sällsynta och glansfulla internationella sammankomster utan bör bli en ständig närvaro i vardagen. Alla varianter av hatpolitik bör inbegripas i alla program och projekt som sätts i gång på denna arena.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 5 oktober 2001
Ana Maria Narti (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Ulf Nilsson (fp)