om behandlingen av arbetsskadeärenden

Motion 1987/88:Sf302 av Karl-Erik Persson m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Sf 302

av Karl-Erik Persson m. fl. (vpk)
om behandlingen av arbetsskadeärenden

I budgetpropositionen 1988, bil. 7, skrivs att riksdagen har gett regeringen
till känna (SfU 1987/88:2, rskr. 25) att det skulle vara värdefullt med en analys
av orsakerna till det ökande antalet arbetsskadeanmälningar. Riksdagen
anför att regeringen snarast bör ta de initiativ som erfordras för att en sådan
analys kommer till stånd. Ett arbete kring dessa frågor har påbörjats inom
regeringskansliet.

De nu föreslagna åtgärderna för att möta den kraftiga ärendeanhopningen
inom arbetsskadeförsäkringen är otillräckliga och antalet människor
som anmält arbetsskador har ökat med ca 20% per år under de senaste tre
åren. Riksförsäkringsverkets hemställan om resursförstärkningar till försäkringskassorna
bör därför bifallas.

Sverige har förmodligen världens bästa lag när det gäller arbetsskadeförsäkring.
I teorin ger den skydd och hjälp åt alla som drabbas av skada eller
sjukdom i sitt arbete. Men verkligheten ser annorlunda ut. Många som
drabbats av skada eller sjukdom i arbetet får den inte godkänd som arbetsskada.
Till detta kommer att lagen tillämpas olika från landsdel till landsdel,
från försäkringskassa till försäkringskassa. Det som på ett ställe klassas som
arbetsskada anses på ett annat inte ha något med yrkesverksamheten att göra.
Följden har blivit besvikelse och bitterhet men också viss uppgivenhet
bland dem som den nya lagen skulle värna om.

Arbetsskadeförsäkringen trädde i kraft 1 juli 1977 och innebar väsentliga
förbättringar och utvidgningar i förhållande till den tidigare yrkesskadeförsäkringslagen
från 1954. Det verkliga utfallet av lagen kan man inte överblicka
trots att den gällt i tio år. Anledningen är den stora ärendebelastningen
inom försäkringskassorna och överklagningsinstanser. Många beslut
måste avvakta prejudicerande utslag i de regionala försäkringsrätterna och
försäkringsöverdomstolen, som är högsta instans i ärenden om socialförsäkringar.
Dessa svårigheter kunde man ha förutsett vid lagens antagande.
Förseningarna innebär för många som fått en arbetsskada eller för svårt sjuka
arbetare att de inte får ut ersättning under sin livstid. Oklarhet i ersättningsfrågor
försenar även rehabiliterande åtgärder bland skadade.

Det finns också en annan diskussion om de här tragedierna som är väl så
viktig att föra. De flesta arbetare och tjänstemän som drabbas av arbetsskada
möter inte alls den förståelse och uppställning från samhällets sida
som borde vara självklar. I stället möts många av en mur av tjänstemän och
läkare som förnekar att det kan vara arbetet som slitit ut dem. De drabbade
har inte bara sina tunga och monotona jobb och sin malande värk att kämpa

Mot. 1987/88
Sf302

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen till Allmänna försäkringskassor för budgetåret
1988/89 anslår 34 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit för förstärkning
av handläggningen av arbetsskadeärenden,

2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att arbetsskadeanmälningarna
behandlas snabbare, så att beslut normalt kan fattas
inom tre månader från anmälningsdagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
som drabbas av yrkesskada eller sjukdom ej får utsättas för förnedrande
bemötande av myndighetsperson.

Stockholm den 26 januari 1988

Karl-Erik Persson (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Inga Lantz (vpk)

mot utan också det samhälle som skall vara garantin för allas sociala trygghet
och välfärd.

Försäkringskassan, arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsverket och alla
de andra myndigheterna som skall stå i medborgarnas tjänst, garantera oss
våra rättigheter och svara för att vi får ett så människovärdigt och bra liv
som möjligt, upplevs av de arbetsskadade ofta som det största hindret för en
befrielse från ytterligare skador. Som om inte lidandet vore nog. Olycksoffren
skall inte behöva leva i ovisshet och inte heller vara utlämnade till experter
som godtyckligt bedömer deras lidande. Om regeringen och myndigheterna
såg de arbetandes hälsa och rättigheter som en förstahandsfråga,
hade de uppkomna förseningarna aldrig fått uppstå.

4