om avskiljande av arbetsskadeförsäkringen ur den allmänna försäkringen

Motion 1987/88:Sf229 av Görel Bohlin (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88 :Sf229

av Görel Bohlin (m)

om avskiljande av arbetsskadeförsäkringen ur den
allmänna försäkringen

Skada genom arbete har tidigt varit föremål för lagstiftning. Lagen om
ersättning för skada till följd av olycksfall kom 1901 och följdes av lagen om
försäkring för olycksfall i arbete 1916, därefter lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar 1929 och lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL) 1954. Sedan
den ljuli 1977 gäller lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF).

Lagen om arbetsskadeförsäkring omfattar alla förvärvsarbetande, elever
som genomgår utbildning med särskild risk för arbetsskada samt egenföretagare
och uppdragstagare som ej har undantagande från försäkringen för
tilläggspension.

Vissa grupper har otillräckligt eller inget skydd vid arbetsskada. Så t. ex.
inräknas ej delpension i underlaget till livränta p.g.a. arbetsskada, vilket
innebär reducerad kompensation. För den stora gruppen hemarbetande ges
inget arbetsskadeskydd alls trots den statistiskt klarlagda farliga arbetsmiljön.

Arbetsskadeförsäkringen har en särställning inom socialförsäkringen. Om
en arbetsskada konstateras blir ersättningen i regel 100% mot normalt
6590. Samma sjukdom eller skada kan hos två individer ge olika ersättning
beroende på var och när skadan inträffar. Detta kan inte anses tillfredsställande
eftersom individens behov av stöd från samhället är lika stort
oberoende av om en skada eller sjukdom, som nedsätter arbetsförmågan,
inträffar på arbetet eller under fritiden. Skadeståndstanken - att en skada
föranledd av arbetet moraliskt sett måste ge full ersättning - har tillsammans
med tanken att försäkringen skall vara miljöbefrämjande utgjort grunden för
arbetsskadeförsäkringens kompensationsnivå. Denna faktors betydelse bör
dock prövas mot kravet på rättvisa mellan olika individer med ensartade
stödbehov.

Genom en speciallag vid arbetsskada ges alltså vissa sjukdomar och
skador, vars orsaker kan antas vara arbetsrelaterade, högre ersättning än
andra sjukdomar. Även samma sjukdom hos två individer kan ges olika
ersättning beroende på anställningsförhållande eller orsaksbevisning. Detta
trots att största delen av socialförsäkringen bygger på inkomstbortfallsprincipen.

Skillnaden mellan t. ex. sjukförsäkringens och arbetsskadeförsäkringens
ersättningsnivåer 90 respektive 100 % ger egendomliga effekter vid

tillämpningen. Eftersom även färden till och från arbetet är skyddad av Mot. 1987/88

arbetsskadeförsäkringen gäller det för den som faller och skadar sig på Sf229

hemmets tröskel vid avfärden att falla utåt dvs. på färdvägen. Då blir

ersättningen 100 %. Faller han inåt blir den 90 %. Flera egendomligheter kan

påvisas. En försäkrad som t. ex. avviker från färdvägen till arbetet 25 meter

för att köpa en bok går miste om arbetsskadeersättning om en skada inträffar

just under den lilla avvikelsen. Det är givet att den påtalade skillnaden i

kompensationsnivå har direkt styrande effekt med en strävan att så ofta som

möjligt påvisa samband mellan arbete och skada.

De administrativa kostnaderna för att bestämma om en skada eller
sjukdom skall räknas som arbetsskada eller vanlig skada är omfattande.

För närvarande kan enbart den delen vid försäkringskassorna inom landet
beräknas kosta över 100 milj. kr. per år enbart i handläggningskostnader. Till
detta kommer kostnader för föredraganden, socialförsäkringsnämnder,
lokalkontorens rehabiliteringsfunktion, utbildning och vissa kanslifunktioner.
Samhällets kostnader i övrigt ligger främst inom sjukvården, där läkarna
måste avge speciella arbetsskadeutlåtanden och specialkliniker belastas med
utredningar, som är mera försäkringstekniskt än medicinskt motiverade.

Från läkarhåll har även framförts den kritiken, att den behandlande läkaren
ofta inte har erforderlig kunskap om patientens arbete och därför inte kan
uttala sig om sambandsfrågor. Till ovan uppräknade handläggningskostnader
tillkommer givetvis försäkringskostnaderna. Åtgärder för att påvisa
samband mellan arbete och skada skapar en omfattande och onödig
byråkrati.

Försäkringskassa fattar för närvarande beslut vid anmälda arbetsskador,
där ersättningsanspråk föreligger 91:a dagen efter visandedagen, vid
dödsfall samt i de fall där sjukdom medfört en kvarstående medicinsk defekt,
även om ersättningsanspråk enligt LAF inte föreligger. Vid godkända
arbetsskador utgår dessutom ersättning från trygghetsförsäkringen vid
arbetsskada. Arbetsskadeärendena handläggs alltså i dag parallellt dels via
lagstiftning/försäkringskassa och dels via avtal.

Med hänsyn till samhällets stora kostnader och svårigheter att administrera
en lagstiftning som inte kan uppfylla fordringarna på rättvis behandling av
ersättningskrav vid sjukdom/skada till följd av arbete samt det socialt
diskutabla i att samma sjukdom/skada ersätts olika beroende på om skadan
eller sjukdomen kan antas ha samband med arbetssituationen eller inte,
ifrågasättes om över huvud taget olika ersättningsnivåer skall tillämpas vid
samma behov eller om ersättning till följd av arbetsskada inte lika gärna kan
lösas enbart genom avtal mellan arbetsmarknadens parter och genom enskilda
försäkringsavtal.

Det underlag för bedömning av om arbetsskada föreligger som ett
försäkringsbolag kan behöva kan även vid en sådan lösning lämnas av
försäkringskassan. Självfallet skall detta ske mot ersättning.

12

Hemställan Mot. 1987/88

Sf229

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag så att arbetsskadeförsäkringen
utgår ur den allmänna försäkringen och blir en angelägenhet för
avtal mellan arbetsmarknadens parter och för enskilda försäkringsavtal.

Stockholm den 14 januari 1988

Görel Bohlin (m)

13