Privata fastighetsägares betalningsansvar för efterbehandling av förorenad mark

Motion 2007/08:MJ443 av Katarina Köhler m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av ansvaret för privata fastighetsägare i samband med efterbehandling av förorenad mark.

Motivering

Om en förorening upptäcks på en fastighet och den verksamhetsutövare som förorenat inte längre finns (konkurs m.m.) blir det fastighetsägaren, om fastigheten köpts efter den första januari 1999, som blir ansvarig för undersökningskostnader och eventuellt saneringskostnader. Det innebär att en privat fastighetsägare eller ett företag kan bli ansvariga trots att de inte haft någon vinning av eller varit delaktiga i den tidigare verksamheten.

För så kallade förvaringsfall – till exempel att det finns en deponi eller nedgrävda tunnor – gäller inte något speciellt datum för om en verksamhetsutövare eller fastighetsägare är ansvarig eller ej. Verksamheten (att förvara avfall) anses som pågående. Detta innebär att om ingen ansvarig verksamhetsutövare finns är det fastighetsägaren som blir ansvarig. Man kan även ärva eller köpa en fastighet som sedan visar sig vara förorenad och därmed bli ansvarig för kostnader för undersökning och efterbehandling.

Myndigheten kan driva ärendet och krav på undersökningar väldigt långt. En privatperson kan krävas på undersökningskostnader och i vissa fall saneringskostnader, vilket kan innebära stora ekonomiska konsekvenser för den personen. Vill inte kommunen ställa sådana krav återstår att kommunen själv får ta denna kostnad. Det kan i till sist leda till att kommunens ledning är ovillig till att driva sådana ärenden.

Detta vore olyckligt eftersom vi har ett miljömål, Giftfri miljö, där vi har som mål att

Förorenade områden skall vara identifierade och för minst 100 av de områden som är mest prioriterade med avseende på riskerna för människors hälsa och miljön skall arbetet med sanering och efterbehandling ha påbörjats senast år 2005. Minst 50 av de områden där arbetet påbörjats skall dessutom vara åtgärdade.

Vad står i lagtexten:

De bestämmelser som ligger till grund för bedömning av ansvar för utredning, efterbehandling samt utförande av skyddsåtgärder och vidtagande av försiktighetsmått finns huvudsakligen i 2, 9 och 10 kapitlet miljöbalken (MB).

Enligt miljöbalken (MB) är det i första hand verksamhetsutövaren som är ansvarig för föroreningarna (polluter pays principle, 10 kap. 2 § MB). Har det funnits flera verksamhetsutövare som har bidragit till föroreningarna är ansvaret solidariskt (10 kap. 6 § MB). Vid bedömningen av ansvarets omfattning ska alltid en skälighetsbedömning göras (10 kap. 4 § MB, 2 kap. 7 § MB). Om det visar sig att det inte finns någon verksamhetsutövare som kan utföra eller bekosta efterbehandlingen övergår ansvaret till den som äger fastigheten om den förvärvats efter den 31 december 1998 (10 kap. 3 § MB). Även i detta fall ska alltid en skälighetsbedömning göras.

Fastighetsägare som förvärvat fastigheten före den 31 december 1998 har inget ansvar för förorening om det inte rör sig om ett s.k. förvaringsfall.

Exempel:

Andersfors såg- och träimpregneringsverksamhet gick i konkurs 2002. De använde en gammal deponi utanför den egna fastigheten för att deponera verksamhetsavfall, t ex spån och emballage som visat sig vara förorenat med impregneringsmedel. Deponi 5, som den kallas, ligger på en privatpersons skogsfastighet Fastighetsägaren ska egentligen stå för kostnaderna för undersökning och sanering, mellan 300. Ägaren har inte haft någon egen vinning av att ha deponin på sin mark utan har egentligen bara upplåtit mark till företaget. Eftersom det är en deponi räknas det som förvaringsfall, det vill säga att verksamheten är pågående och då kan man inte använda statliga pengar till saneringen.

Fastigheten kommer inte att få något ökat värde när den sanerats. Fastighetsägaren ska egentligen stå för kostnaderna för undersökning och sanering, mellan 300 000 och 1 000 000 kronor. Nu kommer det förmodligen att bli så att kommunen står för saneringen, men det blir då det allra billigaste alternativet (kanske inte den bästa).

Det är rimligt att en översyn av ansvarsfrågan görs. Det är inte rimligt att en privatperson eller kommunen ska stå för dessa kostnader.

Stockholm den 5 oktober 2007
Katarina Köhler (s)
Britta Rådström (s)	Karl Gustav Abramsson (s)
Lars Lilja (s)