Boendekostnaderna i de s.k. krisårgångarna

Motion 1997/98:Bo217 av Sören Lekberg m.fl. (s)

Ett stort antal årgångar ny- eller ombyggda bostäder har sedan 1975 haft förmånen att finansieras med statliga lån till vilka räntebidrag utgått. Reglerna för räntebidrag har varierat men i stort sett följt samma principer, dvs bidrag utgår till mellanskillnaden mellan marknadsräntan och en av staten fastställd räntenivå. Den av staten beslutade nivån höjs årligen med ett antal hundradels procentenheter, s k räntepunkter. För närvarande är det en årlig höjning med 35 räntepunkter. På 1980-talet var den årliga höjningen 25 punkter. När systemet infördes 1975 beslutades höjningen till 15 punkter per år under 5 år, därefter 20 punkter under de påföljande fem åren samt slutligen 25 punkter årligen därefter. De sålunda fastställda årliga höjningarna har tid efter annan kompletterats med extra höjningarna som beslutats av riksdagen i särskild ordning.

Nuvarande ordinarie höjningstakt har gällt sedan 1994. De ordinarie höjningarna i kombination med extra höjningar av den av staten fastställda räntan har medfört att ett stort antal årgångar bostäder från 1980-talet har kommit ur räntebidragssystemet när fastighetslånen omsatts under 1990-talet. Skälet till detta är framför allt att marknadsräntorna fallit, särskilt under 1996 och 1997. Kvar i räntebidragssystemet finns därför ett begränsat antal årgångar bostäder, producerade och finansierade från slutet av 1980-talet och senare.

För de årgångar bostäder som i samband med omsättning av fastighetslånen inte längre har räntebidrag gäller att kapitalkostnaderna i allmänhet kan ligga still eller sjunka under överblickbar tid. För dessa årgångar är framtidsutsikterna mycket gynnsamma.

För de årgångar som har kvar räntebidrag är situationen radikalt annorlunda. Ett räkneexempel får illustrera detta.

Om fastighetens belåningsunderlag är 10.000 kr/kvm, vilket är lågt räknat för dessa årgångar, innebär den årliga höjningen av den statligt fastställda räntan med 0,35 procent att fastighetens kapitalkostnad stiger med 35 kr/kvm och år. Vid en normal hyra eller avgift på ca 700 kr/kvm innebär det en kostnadsökning på 5 procent. Till detta skall sedan läggas övriga höjningar av drift- och underhållskostnader. Därtill kommer infasningen av fastighetsskatten under de närmaste åren. Sammanlagt innebär det kostnadsökningar på 7–9 procent årligen för dessa bostäder under ett flertal år framöver.

Räntebidragen har under 1980-talet och fram till för ett par år sedan verkat i en ekonomisk miljö med hög inflation och motsvarande hög löneökningstakt. I dag är situationen radikalt annorlunda. Inflationen ligger på 1–1,5 procent per år och förväntas ligga under målet 2 procent under överskådlig framtid. Samhällsekonomiskt är detta ett utomordentligt gott resultat.

För de årgångar bostäder som fortfarande finns kvar i räntebidragssystemet är emellertid situationen ohållbar. Kostnadsökningarna ligger skyhögt över vad hushållen kan förvänta sig i löneökningar. Låginflationsekonomin har medfört att bostadsfinansieringen drabbats av ett systemfel som hushållen, hyresgäster eller bostadsrättshavare, inte kan bemästra.

Regeringen bereder f.n. bostadsfrågorna med sikte på en proposition vid årsskiftet 1997/98. I det arbetet bör regeringen beakta att en sänkning av den årliga ränteändringen och uppskov med infasning i fastighetsskattesystemet skulle ge en lindring åt redan hårt drabbade hushåll. Det skulle öka framtidstron och underlätta de rekonstruktioner som statens finansieringsbolag behöver medverka i.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av sänkta boendekostnader i de s.k. krisårgångarna.

Stockholm den 3 oktober 1997
Sören Lekberg (s)
Anita Johansson (s)	Nils T Svensson (s)