En professur i djurskydd

Motion 1994/95:Ub722 av Siw Persson m.fl. (fp, c, v, mp)

Sveriges nya djurskyddslag placerar djuren i centrum på
ett helt annat sätt än tidigare lagstiftning, bla genom
tillkomsten av portalparagrafen (4§). Den stadgar att djur
(med vissa undantag) skall hållas på ett sådant sätt att de kan
bete sig naturligt. Internationellt har djurskyddslagen
uppfattats som mer långtgående än jämförbar lagstiftning i
andra länder och framhålles ofta som ett föredöme (jämför
foderlagstiftningen).

Ändå har utvecklingen kommit längre utomlands när det
gäller högre utbildning och forskning i ämnet djurskydd.
Sedan 80-talet finns flera professurer eller vetenskapliga
discipliner med djurskydd som tema.

England var först med att inrätta en professur i ''animal
welfare'' (djurskydd) i Cambridge. Innehavare är Donald
Broom, etolog med nötkreatur som specialitet. I
Birmingham finns en professur i ''biomedical sciences an
ethics''. Här heter innehavaren David Morton. I Holland,
som ligger långt framme i djurskyddsdebatten, finns bl.a. en
professur med ämnesområdet ''relations between man and
animal''. Här heter professorn H Rozemund. Det finns också
en professur i etik, historia och alternativa metoder och här
heter innehavaren Tjard de Cook Buning. I USA är en ny
disciplin under uppbyggnad på en veterinärhögskola i staten
Washington som kallas ''animal well-being science ''. Det
är den första i sitt slag med denna benämning i landet, men
sedan 80-talets mitt har undervisning skett vid en rad
lärosäten på temat djurskydd/djuretik/djurskyddslagstift
ning, både inom veterinärmedicin, juridik och filosofi. Tufts
University School of Veterinary Medicine var en av de första
att för drygt tio år sedan inrätta ett Center for Animals and
Public Policy, där djurskyddsämnet är grunden för
verksamheten. Ansvarig är en man vid namn Andrew
Rowan.

I Sverige finns inget liknande trots att tanken på en
djurskyddsprofessur väcktes redan i samband med att
Sveriges riksdag fattade beslut om den nya djurskyddslagen
1988. Sveriges veterinärförbund föreslog samma år att en
professur i djurskydd borde inrättas men förslaget avstyrktes
av rektorn för Sveriges Lantbruksuniversitet.

I regeringens budgetproposition 1989/90 avsattes särskilda
medel till veterinärutbildningen för ett förbättrat djurskydd.
En särskild utredningsgrupp vid veterinärmedicinska
fakulteten på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala
föreslog att en avdelning för djurskydd borde inrättas med
hjälp av de medel som riksdagen beslutat om. Den utsedda
utredningsgruppen gjorde detta efter att ha fått i uppdrag att
undersöka hur mycket undervisning i djurskydd de
veterinärstuderande fick och funnit att studenterna upplevde
att de inte undervisades i djurskydd över huvud taget.

Förslaget tillbakavisades med motiveringen att djurskydd
inte kan betraktas som ett avgränsat vetenskapligt område. I
stället fick en professor, som nu är pensionerad, i uppdrag att
''särskilt ansvara för djurskyddsundervisningen''. Enligt en
ny utredning om Verksamhet och organisation inom
husdjursområdet vid SLU(SLU, Uppsala 1994) föreslås den
professuren ändra ämnesinriktning. Undervisning i etik och
djurskydd ska förstärkas och utgöra en integrerad del inom
olika delkurser, sägs det, men förslaget om en särskild
avdelning för djurskydd eller professur i ämnet avstyrks på
nytt. Både dagens studenter och lärare vid universitetet anser
inte detta vara tillräckligt. Sedan den nya
djurskyddslagstiftningen trädde i kraft har dessutom både
djurskyddsorganisationer och Statens jordbruksverk uttalat
att ämnet djurskydd måste prioriteras och bli en egen
vetenskaplig disciplin, lämpligen med professorskompetens.

Det finns flera yrkesgrupper som direkt hanterar djur i sin
akademiska utbildning och sedermera som yrkesverksamma
inom olika områden. Det gäller bl.a. medicinare, biologer,
laboratorieassistenter och veterinärer, som alla kommer i
kontakt med djurförsök i en eller annan form. Veterinärerna
är dock den enda yrkesgrupp, som genomgår en lång
utbildning, där ämnen som farmakologi och patologi för djur
ingår och som kommer att arbeta med djur efter examen. Det
är därför särskilt viktigt att denna grupp bibringas kunskaper
i hur olika djurslag upplever de ingrepp de utsätts för och
vilka livsmiljöer som är adekvata för dem samt hur
djurskyddslagen ska tillämpas i praktiken. Följaktligen är det
välmotiverat att introducera ämnet djurskydd som en särskild
disciplin inom högskolan just på Sveriges
lantbruksuniversitet.

Forskning och utbildning om djur har nästan uteslutande
baserat sig på betraktelsesätt där djuren är objekt.
Lönsamheten i produktionen har varit avgörande för
husdjurens villkor. Så länge djuren är lönsamma fortsätter en
viss produktion oavsett hur djuren upplever situationen. I dag
är det väl känt genom etologisk forskning att djur producerar
in i det sista oavsett hur sjuka de är eller hur dåligt de mår.
Bristen på förståelse om djurs behov låg bakom de
djurfientliga system inom livsmedelsproduktionen som
byggdes upp under efterkrigstiden. Om de agronomer och
veterinärer som var med och tog fram de system som i dag
alla fördömer bara för en sekund satt sig in i djurens situation
hade djurhållningen aldrig behövt bli så dålig för djuren.

Problemet med utbildningen har varit att dessa grupper
aldrig fått djurens situation belyst på ett riktigt sätt i en
djurskyddsutbildning. Genom att inte se djuren som subjekt
har infallsvinkeln blivit sådan att djurens behov och intressen
underordnats eller helt enkelt inte räknats med. Studenterna
har i sin utbildning fått lära sig att se på sjuka mellankalvar
som produktionsenheter med en viss andningsfrekvens, puls,
temperatur, tillväxt, diarré osv., men har inte givits tid att
tänka efter hur det känns för kalvarna att stå i ett dragigt stall
med hög feber, lungor som kanske på grund av
lunginflammation inte längre fungerar. Hur kalven till sist
inriktar hela sin kraft på att bara få luft för att likväl till slut
kvävas till döds i sin lunginflammation eller dö i intoxikation
från tarminfektioner. De har också lärt sig att se försöksdjur
som ''modeller'', ej levande djur som genom att burra upp
sig och krypa ihop visar smärta. Över huvud taget är
kunskapen om djurs reaktioner mycket dålig. Om kunskap
saknas och empatin försvunnit genom årtal av utbildning
som trubbat av, har djuren ingen chans att få sina behov
tillgodosedda.

Trots att den nya djurskyddslagstiftningen är mycket bra i
teorin, har tillämpningen halkat efter betydligt. Det framgår
inte minst i riksdagens revisorers mycket kritiska rapport om
hur djurskyddstillsynen fungerar i landet (1993/94:5. Med
anledning av detta har riksdagen beslutat att regeringen
närmare bör överväga vad som bör göras för att komma till
rätta med missförhållandena samt återkomma till riksdagen
med en redovisning och ev förslag till erforderliga åtgärder.
Ett förslag som skulle betyda mycket för att utveckla
djurskyddet i landet i enlighet med djurskyddslagens
intentioner vore att inrätta en särskild professur i djurskydd
med övergripande ansvar för att ämnesområdet ska
genomsyra veterinärutbildningen vid Sveriges
lantbruksuniversitet liksom andra utbildningar inom
universitetets ram.

En professur inom vad som brukar benämnas lab animal
science (försöksdjursvetenskap) håller på att inrättas vid
Uppsala universitet och i den aktuella utredningen från
Sveriges lantbruksuniversitet förslås att en professur inom
försöksdjursområdet bör inrättas för att utbilda
försöksdjursspecialister särskilt för
läkemedelsindustrin.Industrin har uttryckt sitt intresse för att
ekonomiskt stödja en sådan professur under en
inledningsperiod.

Dessa två professurer är något helt annat än en professur i
djurskydd. Området är avgränsat till försöksdjur och
avsikten är att få fram bättre försöksdjur, vilket i och för sig
är positivt om det innebär att djuren blir friskare och inte
drabbas lika hårt som i dag. Men försöksdjursvetenskap
utgår från att djur är objekt och ska fungera som modeller
för forskning. Ämnesområdet tillfredsställer människans
egna behov av friska och väldefinierade djur av olika arter
utan hänsynstagande till djurens ''synpunkter''. En sådan
inriktning ger inte den typ av kunskap som veterinärer och
agronomer vore betjänta av i sitt arbete med djur.

Mot bakgrund av denna ensidiga satsning på att få fram
bättre försöksdjur, är det särskilt angeläget att bredda
kunskapen om djurs behov och beteenden för att inte synen
på djur som objekt ska förstärkas och permanentas. Det står
i så fall i strid med tanken bakom den nya djurskyddslagen.

En professur i djurskydd däremot har djurens behov och
beteenden som utgångspunkt för utbildning och forskning.
Djurskydd som ett enskilt ämne för veterinärstuderande och
andra berörda grupper ska samla och förmedla kunskap om
djurets situation utifrån djurets synvinkel, inte dess
användningsområde eller vad människan runt det vill eller
önskar ha ut av det.

Djuret ska ses som ett subjekt. Det är viktigt att
studenterna någon gång under sin utbildning får tänka efter
och se en given situation utifrån djurets synvinkel. Detta ska
belysas utifrån kunskap i anatomi, fysiologi, farmakologi,
patologi, husdjurshygien m.m., dvs. alla de enskilda
delområden som ingår i veterinärutbildningen och som gör
veterinärerna särskilt lämpliga att även förstå djurets
psykologi, förutsatt att det bibringas adekvata kunskaper. En
satsning på djurskydd inom högskolan skulle vara ett värn
mot fortsatt utnyttjande av djur utan tanke på hur djur
upplever en situation.

Inom humanmedicinen har ämnesdiscipliner som geriatrik
och pediatrik införts för att kunna belysa de medicinska och
sociala problem som är speciella för gamla resp. barn. Likväl
måste alla de andra vetenskapliga disciplinerna inom det
medicinska området ligga som grund för geriatriken och
pediatriken. Det är på samma sätt med ämnet djurskydd att
veterinärmedicinens olika delar behövs för att bäst kunna
tillgodogöra sig undervisning i specialämnet djurskydd.

Sveriges lantbruksuniversitet vill i dag visa upp en
miljöprofil. En professur i ekologisk odling har inrättats. En
professur i djurskydd skulle passa mycket väl inom ramen
för ett miljöuniversitets anspråk, eftersom djuren och deras
välbefinnande är en viktig del i miljön i stort.

Ämnesinnehåll och kursplan för djurskyddsämnet bör
omfatta belysning av djurens situation utifrån djurslagets
behov och beteende med den veterinärmedicinska
kunskapen som grund. Det ska ge en god kunskap i
djurskyddslagen och dess följdförfattningar samt lära
studenter att på ett riktigt sätt hantera lagen och skriva för
jurister användbara intyg. Bristen på kunskap både från
veterinärers och juristers sida har visat sig ha negativa
konsekvenser för rättstillämpningen i djurplågerifall och
brott mot djurskyddslagen, vilket starkt försämrat djurens
rättsskydd.

Det är också viktigt att etik ingår i ämnesområdet och blir
belyst av vetenskapsmän inom teoretisk och praktisk filosofi.
Både juridiken och filosofin bör undervisas av läkare
vetenskapligt skolade i ämnena i fråga, inte av lärare i
veterinärmedicinska discipliner. Den tänkta professuren har
även ett starkt tvärvetenskapligt element. En
djurskyddsprofessor med egen avdelning eller institution kan
dels initiera forskning inom helt nya områden, dels vara till
stor nytta för alla ute i landet som behöver rådgivning och
hjälp. Lämplig innehavare av professuren är en disputerad,
docentkompetent veterinär med forskningsmeriter inom
någon av de discipliner som rör husdjur samt väl förtrogen
med och kunna tillämpa lagar, förordningar och föreskrifter
som styr djurskyddet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en professur i djurskydd bör
inrättas vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Stockholm den 25 januari 1995

Siw Persson (fp)

Elving Andersson (c)

Jan Jennehag (v)

Birger Schlaug (mp)