Observatörskap i FN:s konvention mot kärnvapen
Interpellation 2020/21:636 av Björn Söder (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2021-04-09
- Överlämnad
- 2021-04-11
- Anmäld
- 2021-04-13
- Sista svarsdatum
- 2021-04-26
- Svarsdatum
- 2021-04-30
- Besvarad
- 2021-04-30
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Utrikesminister Ann Linde (S)
I utrikesdeklarationen 2021 uttalade utrikesministern att för en dryg månad sedan trädde FN:s konvention mot kärnvapen i kraft. Jag har skrivit till FN för att bekräfta Sveriges avsikt att delta som observatör. Ett svenskt deltagande i kärnvapenförbudskonvention (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, TPNW) som observatör riskerar att undergräva svensk säkerhetspolitik av flera skäl. I den utredning som genomfördes 2019 av ambassadör Lars-Erik Lundin konstaterades avseende observatörskap i konventionen (s. 30):
Frågan om att delta vid statsparternas möten som observatör bör vidare utredas när förutsättningarna härför klarnar. I vågskålen bör då läggas förutom kostnader för detta även hur ett svenskt observatörskap skulle tolkas i omvärlden.
Utredningen pekar på att det finns tydliga risker för hur ett svenskt observatörskap kan tolkas av omvärlden. Avseende riskerna med att tillträda konventionen är utredningen tydlig med att dessa är betydande och kommer att påverka svensk säkerhet negativt. Utredaren skriver bland annat om konsekvenserna för de svenska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetena (s. 25):
Konsekvenserna för dessa samarbeten av ett tillträde kan förutses bli mycket negativa.
Vidare skrivs om överväganden som Natostater kan tänkas göra om militär hjälp till Sverige att (s. 149):
En svensk anslutning till konventionen kommer utan tvekan påverka inrikespolitiska överväganden i de Nato-länder som eventuellt skulle kunna lämna militärt stöd till Sverige.
Många tunga remissinstanser, som Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut, instämde i utredningens slutsatser om att ett tillträde kan få allvarliga konsekvenser för svensk säkerhets- och försvarspolitik. Konsekvenserna torde inte endast begränsas till dessa samarbeten utan även inom ramen för samarbete inom civil beredskap och räddningstjänst kan konsekvenserna bli omfattande och negativa. MSB skriver i sitt remissvar att det inte kan uteslutas att konventionen kan leda till svårförutsägbara och allvarliga konsekvenser för MSB:s möjligheter att genomföra delar av sina uppgifter och verksamhet. Ett observatörskap är visserligen inget medlemskap, men risken för att ett observatörskap tolkas mycket negativt av våra viktigaste internationella samarbetspartners torde vara betydande.
Därför är mina frågor till utrikesminister Ann Linde:
- Hur bedömer ministern att Sveriges grannar och samarbetsländer inom Nato ser på ett svenskt deltagande som observatör i TPNW?
- På vilket sätt gynnar ett svenskt observatörskap i TPNW en säkerhetspolitisk linje som är stabil och förutsägbar?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2020/21:636
Webb-tv: Observatörskap i FN:s konvention mot kärnvapen
Dokument från debatten
- Fredag den 30 april 2021Kammarens föredragningslistor 2020/21:117
- Protokoll 2020/21:117 Fredagen den 30 aprilProtokoll 2020/21:117 Svar på interpellation 2020/21:636 om observatörskap i FN:s konvention mot kärnvapen
Protokoll från debatten
Anf. 51 Utrikesminister Ann Linde (S)
Fru talman! Björn Söder har frågat mig hur jag bedömer att Sveriges grannar och samarbetsländer inom Nato ser på ett svenskt deltagande som observatör i FN:s konvention mot kärnvapen, som jag hädanefter kommer att kalla TPNW, samt på vilket sätt ett svenskt observatörskap i konventionen gynnar en säkerhetspolitisk linje som är stabil och förutsägbar.
Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen förblir en central utrikes- och säkerhetspolitisk prioritering för regeringen. Icke-spridningsfördraget, NPT, utgör hörnstenen i den globala nedrustnings- och icke-spridningsarkitekturen, och Sverige bidrar aktivt - inte minst inom ramen för Stockholmsinitiativet - för nedrustningsframsteg inom ramen för NPT.
Regeringens ställningstagande om TPNW från 2019 ligger fast. Ett svenskt undertecknande av konventionen i dess nuvarande form är inte aktuellt. I samband med att regeringen meddelade detta framhölls också att Sverige avsåg att bli observatör till konventionen. Observatörskapet var således från början en del av det samlade ställningstagandet kring TPNW. Avsiktsförklaringen i detta hänseende har därefter bekräftats i en rad olika sammanhang, senast av mig i ett brev till FN-sekretariatet i samband med konventionens ikraftträdande. Syftet med vårt observatörskap är att aktivt följa och söka påverka konventionens vidare utveckling.
Den svenska linjen i TPNW-frågan som den formulerades 2019 - observatörskap men inte medlemskap - gäller alltjämt. Det är en linje som jag uppfattar är välkänd och respekterad bland våra grannländer och samarbetspartner, inklusive de som är medlemmar i Nato.
Sveriges olika säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten fortsätter att utvecklas och fördjupas. Sverige för en ambitiös och resultatorienterad politik för kärnvapennedrustning - något som under lång tid varit ett viktigt inslag i svensk säkerhetspolitik.
Anf. 52 Björn Söder (SD)
Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!
Kärnvapnen i världen utgör genom sitt antal och sin spridning, laddningsstyrka och förmåga att levereras på stora avstånd ett mycket allvarligt hot mot mänskligheten. Det är därför av mycket stor vikt att vi tar detta hot på allvar och adresserar det med den seriositet som det kräver.
Sverige är dessutom extra utsatt eftersom vi har en kärnvapenbeväpnad, icke-demokratisk och aggressiv stormakt som granne: Ryssland, ett land som har det största innehavet av kärnvapen och ett överväldigande innehav av taktiska kärnvapen - taktiska kärnvapen som når Sverige och utgör ett direkt hot mot vårt land.
Detta tydliga kärnvapenhot behöver lyftas upp och adresseras konstruktivt. Experter behöver involveras, och det är en fråga som är mycket olämplig att göra plakatpolitik av. Tyvärr är det just detta vi ser att regeringen gör av kärnvapenfrågan.
Först låter man utreda Sveriges tillträde till kärnvapenkonventionen. Man får till svar, inte bara i utredningen på 234 sidor utan av i princip alla remissinstanser, att det på flera av varandra oberoende områden kan få mycket allvarliga konsekvenser för Sverige och svensk säkerhetspolitik.
Sedan föreslår regeringen att Sverige ska tillträda konventionen som observatör trots att utredningen slagit fast följande: "I vågskålen bör då läggas förutom kostnader för detta även hur ett svenskt observatörskap skulle tolkas i omvärlden."
En tolkning av ett svenskt tillträde som observatör till konventionen skulle knappast tas emot positivt av våra främsta allierade i Nato och bland våra nordiska grannländer.
Fru talman! För någon vecka sedan debatterade vi här i kammaren de olika försvarspolitiska samarbeten som Sverige har. I detta sammanhang konstaterade jag att samarbetena är bra och att det är till fördel för Sverige och svensk säkerhet att vi har en sådan bred palett av samarbeten. Det är också till fördel för Sverige att det finns en enighet om dessa samarbeten, även om vi är oense om inriktningen och hur de bör utvecklas och prioriteras.
Dessa samarbeten med andra stater riskerar regeringen att motarbeta genom ett observatörskap i förbudskonventionen mot kärnvapen, som flera av våra främsta samarbetspartner aktivt motsätter sig. Konsekvensen kan bli förödande för svensk säkerhet när vi ena dagen säger att vi vill samarbeta och förutsätter hjälp från Natostater och andra dagen vill stödja en konvention som undergräver deras säkerhet.
Fru talman! Förutom dessa negativa aspekter är det mycket svårt att se de positiva aspekterna med att tillträda konventionen. Ingen kärnvapenstat har hittills anslutit sig, så heller ingen Natostat.
Ambassadör Lundins utredning är också mycket kritisk till hur konventionen har utformats. Många av de svenska förbättringsförslagen har inte inarbetats i konventionen. Till konventionen finns inget sekretariat bundet såsom till exempel konventionen mot kemiska vapen, där det finns ett sekretariat med hundratals anställda. Utan kontroll av att nedrustning verkligen sker, hur ska man veta att den sker?
Fru talman! Låt oss i stället bygga vidare på och stärka de sätt på vilka verklig nedrustning kan ske!
Icke-spridningskonventionen, NPT, är ett exempel. NPT-konventionen trädde i kraft 1968, och sedan kalla krigets slut har en mycket kraftig reduktion skett av världens kärnvapen. USA och Ryssland har nedrustat kraftigt, och det är en mycket positiv utveckling.
Låt oss i dagens skärpta säkerhetspolitiska situation i världen, där ytterligare spridning av kärnvapen är ett av de främsta hoten, i stället satsa på att stärka NPT-konventionen, som faktiskt givit tydliga resultat!
Jag skulle vilja veta av utrikesministern vad kostnaden blir för Sverige, inte bara ekonomiskt utan också relationsmässigt med omvärlden med tanke på vad ambassadör Lundin skriver i sin utredning.
Anf. 53 Utrikesminister Ann Linde (S)
Fru talman! Tack, Björn Söder, för interpellationen på ett viktigt område!
Vi fortsätter från svensk sida att vara en drivande kraft för global nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning är ett centralt uttryck för detta och handlar om just NPT-konferensen. Det är också vårt styrelsemedlemskap i IAEA och vårt engagemang för en fredligare och säker Koreahalvö.
Ikraftträdandet av konventionen om förbud mot kärnvapen, TPNW, utgör en betydande händelse inom internationell nedrustning. Genom observatörskapet kommer Sverige att få möjlighet att följa arbetet kring konventionen och bidra till dess fortsatta utveckling. Men som jag redan har tydliggjort ska ett observatörskap inte förväxlas med medlemskap. Att vi avser att närvara som observatör vid TPNW:s statspartsmöten innebär inte att Sverige därmed blir part till eller på något annat sätt folkrättsligt bunden av konventionen.
Som bekant deltog Sverige i de förhandlingar som ledde fram till konventionen 2017. Vår målsättning var att bidra till en konventionstext som motsvarade de krav som bör ställas på en konvention av detta slag.
Tyvärr blev resultatet inte det vi hoppades på. I stället kom texten att innehålla ett antal centrala brister och oklarheter, däribland konventionens relation till icke-spridningsfördraget NPT, otillräckliga skrivningar om kontroll av efterlevnad - så kallad verifikation - och avsaknad av tydliga definitioner.
Inför sitt ställningstagande hade regeringen ett gott underlag till sitt förfogande, däribland ambassadör Lars-Erik Lundins utredning. I ljuset av konventionens brister och vid en samlad bedömning valde Sverige att inte underteckna konventionen.
Regeringens politik kopplad till frågan om TPNW har genomgående präglats av engagemang i sakfrågan, noggrannhet i analysen och tydlighet i ställningstagandet. Det är en hållning som jag uppfattar har mötts av stor förståelse och respekt, även av våra viktigaste säkerhetspolitiska samarbetspartner.
När det gäller Björn Söders fråga om hur mycket det kostar är det fortfarande oklart. Det beror på hur många länder som väljer att bli statsparter och observatörer till TPNW. Enligt konventionsartikel 9 ska FN:s beräkningsmodell för bidrag användas för att utröna hur mycket varje statspart och observatör ska bidra med. Ju fler länder som delar på kostnaderna, desto mindre blir det för varje enskilt land. Det gör att kostnaderna kan komma att förändras över tid.
Anf. 54 Björn Söder (SD)
Fru talman! Ambassadör Lundin skriver i sin utredning: "Att formellt observera konventionen avger dock också en politisk signal vars effekter noga bör övervägas. Frågan om att delta vid statsparternas möten som observatör bör vidare utredas när förutsättningarna härför klarnar. I vågskålen bör då läggas förutom kostnader för detta även hur ett svenskt observatörskap skulle tolkas i omvärlden."
I sitt svar säger utrikesministern att hon uppfattar att den linje Sverige har är välkänd och respekterad bland våra grannländer och att det inte skulle påverka. Då är frågan: Har man egentligen från regeringens sida gjort en ordentlig utredning av vad detta skickar för signaler till omvärlden, eller bygger detta bara på enskilda uppfattningar?
Och så en annan fråga: Hur tror utrikesministern att den här konventionen över huvud taget ska kunna bära frukt med tanke på att inga kärnvapenstater har skrivit under den utan har förkastat den? För mig är det helt obegripligt att man tror att man ska kunna fortsätta att driva på en konvention som de berörda inte över huvud taget är intresserade av. Det blir ju bara ett slag i luften.
Något sekretariat är inte heller bundet till detta. Då är frågan: Hur ska man över huvud taget kunna följa arbetet och konventionens utveckling, som utrikesministern säger? Hur ska man kunna kontrollera detta?
Jag uppfattar det hela som att detta, 2017 när Sverige röstade ja till den här konventionen, var en fråga som dåvarande utrikesminister Margot Wallström drev. Men hon mötte motstånd i sin egen regering, från försvarsminister Peter Hultqvist, och sedan kom observatörskapet som någon sorts kompromiss inom regeringen.
Jag skulle återigen vilja ställa dessa frågor till utrikesministern: Hur ska man kunna följa utvecklingen av konventionen när det inte finns något sekretariat knutet till den? Och har regeringen gjort en ordentlig utredning av vilka signaler detta skickar till vår omvärld?
Anf. 55 Utrikesminister Ann Linde (S)
Fru talman! Jag kan börja med den sista frågan. Vi kommer troligen den 12-14 januari 2022 att få veta hur sekretariatet kommer att se ut. Då har Österrike kallat till det första statspartsmötet. Innan dess tror jag inte att vi kommer att ha några ordentliga svar, men då kommer vi att få mer svar när det gäller hur sekretariatet ska se ut.
Det är inte så att NPT och icke-spridningskonferensen inte är viktiga; här råder inte någon konflikt. Vi tycker att detta är väldigt viktigt. Alla försök att lyfta fram nedrustning och icke-spridning och skapa samförstånd och engagemang kring detta är viktiga. Därför är också TPNW en viktig sak i nedrustningsarkitekturen.
Men de rådande geopolitiska spänningarna, där till exempel Ryssland och Kina moderniserar och vidareutvecklar sina arsenaler, bidrar till ökad osäkerhet, och det kan inverka negativt på hela det globala säkerhetsläget. Också Storbritanniens senaste tillkännagivande om att man avser att öka det numerära taket för sin kärnvapenarsenal är ett tecken i tiden.
Vårt fokus nu är därför att bidra till icke-spridningsavtalets översynskonferens, som är tänkt att äga rum i FN i augusti - vi får väl se om pandemin tillåter. Den bidrar till att stärka fördraget. Vår målsättning är att framsteg ska göras inom NPT:s alla tre pelare: nedrustning, icke-spridning och fredlig användning.
Att TPNW över huvud taget kom till stånd ska man se i ljuset av rådande klimat och kärnvapenstaternas begränsade implementering av nedrustningsåtgärder. NPT:s översynskonferens är ett väldigt bra tillfälle för samtliga statsparter att på nytt bekräfta sina tidigare konventionsåtaganden, inklusive de åtaganden som rör direkt nedrustning.
Vi har alla ett ansvar att bidra till att denna konferens får ett önskat utfall. Men jag skulle vilja säga att kärnvapenstaterna har ett särskilt ansvar. För att NPT ska bli en hörnsten i den globala nedrustningsarkitekturen krävs att det görs framsteg.
Här har vi varit väldigt aktiva. Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning är en viktig del i arbetet. Det omfattar 15 andra partnerländer, som alla representerar olika geografiska och säkerhetspolitiska kontexter. Natomedlemmar är med. Vi fortsätter arbetet för att minska spänningar i världen, få till stånd ett ökat förtroende och transparens och motverka de negativa trender mot en stark polarisering som har präglat nedrustningsdiplomatin på senare år. Initiativet har faktiskt blivit det tongivande bidraget till kommande förändring genom att vi har en inkluderande ansats och process.
Anf. 56 Björn Söder (SD)
Fru talman! Jag tycker att det är lite märkligt att man har beslutat att vi ska bli observatörer i TPNW, men man vet inte hur sekretariatet kommer att utformas eller hur mycket detta kommer att kosta Sverige. Man vet inte heller hur det skulle påverka kärnvapenstaterna eftersom de inte är intresserade av att vara med.
Jag delar utrikesministerns uppfattning om vikten av NPT. Jag tycker att vi skulle fortsätta jobba inom NPT och vidareutveckla det. Men att skapa en ny konvention, som inte över huvud taget kan bära frukt eftersom de som är berörda inte ens vill vara med och har förkastat konventionen - hur kommer det att göra att nedrustning sker? Det måste ju finnas en plan för det om man ansluter sig, antingen genom att ratificera konventionen eller genom att ansluta sig som observatör, som regeringen vill.
Än en gång: Hur kan man bestämma sig för att bli observatör i något som man egentligen inte vet någonting om, vare sig hur det kommer att se ut, vad det kommer att kosta eller hur det över huvud taget ska nå någon framgång?
Jag vill ändå tacka utrikesministern för debatten och passar på att göra det nu.
Anf. 57 Utrikesminister Ann Linde (S)
Fru talman! Tack, Björn Söder, för interpellationen!
Fru talman! Det verkar som att interpellanten ser ett motsatsförhållande mellan NPT och TPNW. Vi ser det inte på det sättet. Vi ser det som att det är delar i en nedrustningsarkitektur där olika avtal ingår. Till exempel är det mycket glädjande att Startavtalet mellan USA och Ryssland nu får fortsätta, vilket var oklart in i det sista.
Som jag sa tidigare lägger vi nu och sedan en tid tillbaka den mesta kraften när det gäller nedrustningsarbetet på NPT. Därför är vi ledande i det arbetet, tillsammans med Tyskland och Jordanien - men även 15 andra länder deltar. Där ingår 22 konkreta steg för nedrustning, så jag tror väldigt mycket på att lägga all tid och kraft på det.
Men i och med att TPNW nu har trätt i kraft - det skedde när 50 stater ratificerat - måste vi förhålla oss till det. Att då välja att bortse från konventionen och avstå från att bevaka hur det kommer att gå och från att försöka påverka den tror jag vore ett misstag. Andra likasinnade har gjort samma bedömning.
Det beror på pandemin att vi inte vet hur sekretariatet ser ut; man har ansett att det inte är rimligt att samla alla statsparter. Men, som jag sa, i januari kommer vi att få se det.
Vi har också fördelningsnyckeln och vet hur mycket det skulle kosta om det, som nu, är 50 stater och hur mycket det kommer att kosta sedan. Det handlar inte om några jättesummor. Jag har sett vad det är om det är fruset exakt som i dag. Så oklart är det alltså inte.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.