Till innehåll på sidan

Klargörande av omständigheterna kring Estonias förlisning

Interpellation 2005/06:473 av Ångström, Lars (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-05-22
Anmäld
2006-05-24
Sista svarsdatum
2006-06-12
Besvarad
2006-06-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 22 maj

Interpellation 2005/06:473 av Lars Ångström (mp) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)

Klargörande av omständigheterna kring Estonias förlisning

Trots att informationen om avtalet mellan ÖB och tullen som möjliggjorde frakt av militärt material på Estonia fanns inom Regeringskansliet och trots att den svenska Försvarsmakten utnyttjade Estonia för frakt av militärt materiel, var det aldrig någon som informerade den internationella haveriutredningen av Estonias förlisning om detta faktum. I stället viftades uppgifter om militära laster på Estonia bort i debatten som konspirationsteorier.

Enligt flera källor har den svenska Försvarsmakten också medverkat i aktiviteter vid Estonias vrak omedelbart efter förlisningen som inte nämns i haveriutredningen. Bland annat ska marinens specialfartyg Urd ha gått ut till förlisningsplatsen och det genomfördes dykoperationer på vraket. Uppgifterna har bland annat lämnats av fartygets kapten, den framlidne Birger Lehre, till andra försvarsmaktsanställda.

När den estniska statsåklagaren Margus Kurm, som på den estniske regeringens uppdrag leder en utredning om omständigheterna kring Estonias förlisning, ville ställa frågor till Urds dåvarande dykchef Mikael Gustavsson vägrade han träffa Kurm.

Sjöfartsverket som ansvarade för flera av de dykningar som genomfördes på Estonia belade dykarna med tystnadsplikt. De skulle aldrig få berätta om vad de såg under sitt arbete på Estonia. När den estniska statsåklagaren bad Sjöfartsverket om att få träffa dykarna och att dessa skulle frias från sin tystnadsplikt i samtal med honom vägrade Sjöfartsverket gå med på detta.

Samtidigt har det på den internationella oberoende faktagruppens hemsida lagts ut filmmaterial taget vid de officiella dykningarna, filmmaterial som visar att man, tvärtemot vad haveriutredningen vill påskina, varit inne på lastdäcket med dykare. Enligt IFG visar dessa bilder sprängskador inne på lastdäcket. Dessa sprängskador är på ställen som inte utgör fartygets skrov och torde därmed inte ha något med sjunkförloppet att göra. Enligt bildanalysen så har de tillkommit efter det att fartyget gått till botten.

Samma analys av bildmaterialet görs av en tysk expertgrupp som arbetat på Meyer Werfts uppdrag. Platsen för sprängskadorna anges vara den plats där fästanordningar för bogvisirets hydralik och ombordkörningsrampens fästen finns. Den estniska regeringens delrapport som presenterades i mars 2006 slår också fast att haveriutredningen underlät att i tillräcklig omfattning undersöka möjligheterna av en sprängning ombord på Estonia.

Den enda undersökning som genomförts när det gäller sprängskador har gjorts på det upplockade bogvisiret av den finländska polisen. De uppger själva i sin rapport att undersökningen var begränsad till bara de mest vanligt förekommande sprängämnena. Någon metallurgisk analys genomfördes till exempel inte. Efter att analyserna gjordes i Finland har också andra och avsevärt mycket bättre metoder för sådana undersökningar tagits fram.

Då bogvisiret i dag står i säkert förvar på Musköbasen skulle det vara tämligen enkelt att låta ett internationellt oberoende forskningsinstitut genomföra metallurgiska- och andra analyser. Mot bakgrund av uppgifterna om var någonstans sprängningar ska ha genomförts är det också enkelt att låta undersöka de relevanta delarna av bogvisiret och bogvisirets fästanordningar som satt kvar på bogvisiret då det togs upp ur havet. På samma sätt skulle det vara såväl enkelt som billigt att med en robotkamera låta undersöka de relevanta delarna alldeles innanför ombordkörningsrampen. Fartygsvraket ligger så lättillgängligt och grunt att om det ställts på högkant skulle över halva fartyget sticka upp ovanför vattenytan.

Ett tydligt filmmaterial av utrymmet alldeles innanför ombordkörningsrampen, taget under full öppenhet och insyn av oberoende sakkunniga, tillsammans med metallurgiska analyser av speciella delar av bogvisiret och dess fästanordningar skulle kunna bekräfta eller avföra uppgifterna om sprängning ombord på Estonia.

Vad avser statsrådet Mona Sahlin att vidta för åtgärder för att sådana undersökningar ska kunna genomföras?

Debatt

(13 Anföranden)

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 36 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Lars Ångström har ställt två interpellationer om M/S Estonia till mig, dels avseende utförda dykningar andra än haverikommissionens egna, dels angående undersökningar av M/S Estonias vrak och bogvisir. Eftersom de frågor som ställs i interpellationerna har bäring på varandra svarar jag på dessa gemensamt. I den internationella haverikommissionens rapport skriver kommissionen att "låsanordningarna till Estonias bogvisir brast till följd av belastningar från vågslag som skapade ett öppnande moment kring däcksgångsjärnen". Kommissionen skriver vidare att "visirinfästningarna var inte konstruerade i enlighet med realistiska konstruktionsantagande avseende belastningsnivå, lastfördelning på infästningarna och potentiell skadebild . Bogvisirets låsanordningar skulle ha varit flera gånger starkare för att det skulle ha funnits en rimlig säkerhetsmarginal för den reguljära trafiken mellan Tallinn och Stockholm." Bogvisiret genomgick en genomgripande undersökning av den internationella haverikommissionen. Resultaten av undersökningarna ledde till kommissionens slutsatser. Enligt uppgifter från Seismologiska institutet vid Helsingfors universitet uppmättes inte någon seismologisk aktivitet under förlisningsnatten, vilket tyder på att det inte skulle ha inträffat en explosion på M/S Estonia som skulle kunna ha orsakat förlisningen. Däremot fick institutet utslag när fartyget träffade botten. I den utredning som genomfördes av hovrättspresident Johan Hirschfeldt efter att det framkommit uppgifter om att transporter av militärt materiel hade förekommit på M/S Estonia under september månad 1994 konstateras att det inte finns något som tyder på att Försvarsmakten eller Försvarets materielverk skulle ha genomfört transporter av militärt materiel på fartyget under förlisningsnatten. Utredningen bekräftar dock att det förekommit transporter av militärt materiel vid två tillfällen under september månad, men att denna materiel inte varit av explosiv beskaffenhet. Lagen om gravfrid för det område där vraket av M/S Estonia befinner sig bygger på en överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland. Överenskommelsen innebär att vraket efter M/S Estonia och kringliggande område ska betraktas som ett sista vilorum för olycksoffren och som sådant ska visas tillbördig respekt. Mot bakgrund av vad jag här har anfört anser jag att det inte finns tillräckligt med skäl för att överväga att inleda diskussioner om att bryta överenskommelsen med de övriga länderna avseende gravfridsavtalet för att tillåta undervattensverksamhet vid vraket av M/S Estonia. Med anledning av ovannämnda fakta ser jag heller inte i nuläget någon anledning till att låta genomföra ytterligare undersökningar av vrak eller bogvisir. Jag ser heller ingen anledning att vidta åtgärder med anledning av eventuella aktiviteter omkring vraket av M/S Estonia.

Anf. 37 Lars Ångström (Mp)
Fru talman! Jag ställde ett antal precisa frågor om den svenska militärens specialfartyg Urd, som i hemlighet genomfört dykoperationer på Estonias vrak kort efter förlisningen den 28 september 1994, dykningar som genomfördes långt innan haverikommissionen var på plats. Jag ställde precisa frågor om vilka som skaffat sig tillträde till lastdäcket dygnen efter förlisningen, vilket bevisas av filmmaterial från den 2 oktober som visar ombordkörningsrampens avsågade räcken. Det var två månader innan haverikommissionens dykare var på plats. Jag ställde precisa frågor om vilka de andra dykarna är som syns på haverikommissionens filmmaterial från dykningarna i december 1994. Dessa okända dykare opererar inne på Estonias lastdäck med svenska myndigheters goda minne, då man på filmmaterialet hör dykledaren informera dykarna om att de måste vänta tills de andra tar ut sina dykare. Svenska myndighetspersoner fanns med på dykledningens fartyg, och svensk försvarsmakt stod för en rigorös bevakning av området. Det starka intresset för någonting inne i Estonias lastutrymme är intressant mot bakgrund av att vi i dag vet att Estonia utnyttjades för militära frakter. Regeringens utredning gav endast uppdraget att utreda om Försvarsmakten och FMV ansvarade för någon frakt under bland annat förlisningsnatten, vilket Försvarsmakten sade att man inte gjorde. Men det utesluter inte en militär last under någon annans ansvar - ett privat företag, en annan organisation eller ett annat lands försvarsmakt. Dessutom säger statsrådet i sitt svar att sprängningar som finns dokumenterade på film på något sätt inte kan ha skett, därför att det registrerades aldrig i samband med Estonias förlisning. Då har statsrådet inte läst tillräckligt noggrant, därför att sprängskadorna vid bogvisirets hydraulik uppkom efter att fartyget hade förlist. Det går att se utifrån en analys av hur olika delar ligger. De så kallade flapsen på ombordkörningsrampen ligger i ett läge som de bara kan ha hamnat i efter att fartyget hamnat på havets botten. Statsrådets svar är intressant, inte för att det i sak undviker att svara på frågorna jag ställt utan för att Försvarsdepartementet, som författat svaret, inte dementerar att svensk militär varit vid vraket med Urd. Det är intressant därför att det inte dementerar att någon skaffat sig tillträde till lastdäcket dygnen efter förlisningen, och det är intressant därför att det inte dementerar att andra hemliga dykare opererat inne på Estonias lastdäck. Rent teoretiskt, fru talman, skulle det kunna vara vem som helst som skaffat sig tillträde till Estonias lastdäck och genomfört omfattande och hittills icke kända operationer. Men i verkligheten är det ytterst osannolikt. Fru talman! Det förhåller sig nämligen så att man under flera månader medvetet angav en falsk position för Estonias vrak, och de enda som kände till den exakta platsen för vraket var den svenska militären, den finska militären och Lehtola i Finland. Statsrådet har sagt, och det sade jag tidigare, sig vara upprörd över att ha förts bakom ljuset av svensk militär vad gäller de militära frakter som man erkänt ombord på Estonia och att statsrådet hållits utanför den kunskapen. Försvarsdepartementets svar, som mot bakgrund av vad jag har anfört innebär en fortsatt mörkläggning av Försvarsmaktens aktiviteter i samband med Estonias förlisning, skapar en obehaglig känsla. Statsrådets svar på interpellationen, om att inte göra någonting, ger intrycket för många att regeringen medverkar till att mörklägga omständigheterna och Försvarsmaktens aktiviteter i samband med Estonias förlisning. Det känns inte bra.

Anf. 38 Rigmor Stenmark (C)
Fru talman! Septembermorgonen 1994, morgonen efter att Estoniaolyckan hade skett, den morgonen glömmer jag aldrig. Nyheterna på radion basunerade ut att hundratals människor hade omkommit och aldrig skulle komma hem igen, däribland 26 uppsalabor och däribland goda vänner till mig. Känslan av overklighet och sorg ger sig inte. Den gör sig påmind hela tiden. Trots att det finns fina, vackra minnen av nära och kära, blandas de med en otålighet att få veta: Vad var det som egentligen orsakade olyckan och varför? När man mer har satt sig in i frågan och kommit i kontakt med människor som har kunskap om den, undrar man återigen: Varför fick över huvud taget Estonia avgå? Ja, det finns fortfarande frågetecken kvar kring det civila passagerarfartyget Estonias förlisning - frågetecken som så långt möjligt är måste rätas ut. Det kan ibland tyckas som att vi inte borde ta upp frågan gång på gång. Det smärtar och kan orsaka oro, det är jag medveten om, men eftersom ovisshet alltid är mycket tyngre att bära än klarhet, måste vi faktiskt fortsätta debatten ända tills vi får fram den fullständiga sanningen. I vårt grannland Estland tycks frågan om att få fram sanningen om vad som transporterades med Estonia drivas på ett intensivare sätt. Vi har ju haft kontakter därifrån alldeles nyligen. Det har också berättats av en pensionerad tulltjänsteman - man kan säga en verkligt välinformerad källa - att Estonia fraktat militär materiel. Och regeringen tillsatte ju en utredning eftersom man fick klart för sig att det var så, men gav ett mycket snävt utredningsmandat. Uppdraget blev att utreda endast om Försvarsmakten eller FMV ansvarat för en militär last under förlisningsnatten, vilket de uppgav att de inte hade. När vi sedan har haft möjlighet att prata direkt med utredaren har det visat sig att bakgrundsmaterial till utredningen har försvunnit eller förstörts. Eftersom Estonia under en lång tid utgjorde den enda fasta färjeförbindelsen till västra Europa, var det olyckligt att utredningsmandatet var så snävt formulerat att vi i dag inte vet vilken kunskap som finns beträffande militär materiel ombord under förlisningsnatten under annat lands, annan organisations eller privat företags ansvar. Nu är det faktiskt så också att en militär last inte alls behöver ha haft något att göra med själva olyckan, men så länge som det inte finns fullständig klarhet om vad det var som gjorde att Estonia sjönk så snabbt, kommer spekulationerna och frågetecknen om olyckan att diskuteras och debatteras. Jag önskar att den kunskap som finns kommer i dagen och ger ett mycket tydligt klargörande så att alla berörda - jag säger alla berörda - kan få det lugn och den ro som vi förtjänar.

Anf. 39 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Jag tycker ändå att det var intressant och ganska upplysande att det som var fakta från Seismologiska institutet i Helsingfors var att det inte hade noterats någon sprängning vid själva förlisningen utan under förlisningsnatten, men att deras instrument är så känsliga att det faktiskt gav utslag när fartyget träffade botten. Därför nämnde jag det i svaret. Jag tycker att det fortfarande är värt att notera. Rigmor Stenmark frågade hur JO ser på frågan om det eventuellt förstörda materialet. Vi får anledning att återkomma till det. Jag vill också understryka, som jag har gjort tidigare, att Sverige självfallet inte kan utreda ett annat lands eventuella militära transporter och aktiviteter, men att Estland självt nu gör det, precis som det ska göras. Estland har två utredningar, som Rigmor Stenmark nämnde, en som regeringen har tagit initiativ till och en som parlamentet har gjort. Jag har träffat och fört samtal med båda och fortsätter att ha kontakter för att självfallet också bistå dem hela tiden. Jag vill säga igen att jag förstås, och det är väl ingen överraskning för kammarens ledamöter här i dag, inte tycker att det är korrekt att beskriva regeringen som passiv, att vi inte vill titta på något utan bara vill dölja allt. Så har inte historiken varit åren tillbaka, och så är det inte heller nu. Nu pågår ett stort och internationellt mycket uppmärksammat arbete när det handlar om sjunkförloppsstudien, som också Rigmor Stenmark var inne på, och den stora frågan varför sjönk hon så fort. Det ena är en undersökning som också esterna har visat stort intresse av att få ta del av och lämna information och studier till. Det andra är diskussionen vi hade förra veckan om initiativet till tystnadsplikt för dykarna. Det tredje var den ytterligare pusselbit som jag lämnade i dag, att granska både filmer och bilder. Jag har ingen ytterligare information och inget som jag tycker i dag heller främjar diskussionen med anledning av de påståenden som framför allt Lars Ångström här gjorde. Det som finns i undertexten hela tiden när Lars Ångström uttrycker sig är att här står en minister som medvetet skulle dölja sanningar och vetskap. Det spelar ingen roll hur många gånger jag tittar Lars Ångström i ögonen och säger att sådan är inte jag. Men vi fortsätter diskussionen, för jag vill understryka det som Rigmor Stenmark sade, att den här diskussionen ska fortsätta och kommer att fortsätta. Jag hoppas också att vi undan för undan kan få fler pusselbitar och fler svar eller också vetskap om att de svar som finns kanske också är de som är möjliga. Men de här initiativen hoppas jag ändå ger någon annan bild än att regeringen inte har någon avsikt eller vilja att komma längre i sökandet efter svar. Vi lär återkomma.

Anf. 40 Lars Ångström (Mp)
Fru talman! Jag tror att det är allra högst förklarligt att Försvarsdepartementet undviker att svara på frågorna om den svenska militärens specialfartyg Urd som i hemlighet genomförde dykoperationer på Estonia efter förlisningen och långt innan haverikommissionen var där. Man undviker att prata om vilka som skaffade sig tillträde till lastdäcket dygnen efter förlisningen, och man undviker att ta upp i svaret vilka dykare som inte har tillhört haverikommissionen och som med svenska myndigheters goda minne varit inne och opererat på lastdäcket. Jag tror att förklaringen är densamma när det gäller statsrådets ovilja att över huvud taget bemöta dessa frågor i sak i sitt svar både första och andra gången. Den oviljan och passiviteten tror jag att många upplever som att regeringen och statsrådet inte är tillräckligt aktiva. Det är först när man pressas väldigt hårt som man medger att man vidtar ytterligare någon åtgärd. Det är inte på något eget initiativ utifrån en egen vilja. Det är hela tiden utifrån andras initiativ och andra omständigheter som man förhåller sig. Det gör att det i dag är Estland som leder utvecklingen i att försöka skapa klarhet med de två utredningar som pågår där. Jag antar att statsrådet inte kommer att bemöta eller beröra de här frågorna i sitt nästa svar heller, därför är det antagligen onödigt att upprepa dem. Jag vill fråga statsrådet: Känner statsrådet till att man medvetet uppgav en falsk position för Estonias vrak och att det endast var Försvarsmakten i Sverige och Finland samt Lehtola som kände till detta? Detta faktum innebar ju att när de anhöriga var ute för en ceremoni efter förlisningen lurade man skjortan av dem. De befann sig på en helt annan plats. De trodde att de var ovanför fartyget, men de var flera kilometer därifrån på grund av den medvetet falska positionen. Vad var motivet för Försvarsmakten i Sverige och Finland att inte meddela civila myndigheter den riktiga positionen? Har statsrådet kunskap i den frågan? Det är min konkreta fråga. Slutligen, fru talman, vill jag återigen komma tillbaka till det konstiga upprepande som jag har hört från myndighetspersoner att man inte kan påvisa sprängningar i samband med förlisningen. Vem har hävdat detta? Det är ett löst påstående. Det är en skendebatt att en sprängning skulle ha orsakat förlisningen av Estonia. Det som påstås och det som bilder visar är att någon har varit inne på vraket och sprängt där hydrauliken för bogvisiret sitter fast på lastdäcket i ett serviceutrymme. Bilderna visar också att de sprängningarna genomförts efter förlisningen. Någon av dagarna, veckorna eller månaderna fram till december har dessa sprängningar genomförts. Det kan man se av bilderna eftersom flapsen ligger på ett sätt som vore omöjligt om fartyget var flytande. Det är de uppgifterna som jag har ställt frågor kring, men som Försvarsdepartementet underlåter att beröra och som statsrådet underlåter att ta upp i sitt svar. Jag är inte på något sätt konspiratoriskt lagd, men tystnad måste tolkas. Det är svårt att tolka tystnaden som en aktiv vilja att nå ökad klarhet, även om jag vill ge statsrådet ett erkännande för de initiativ som ändå har tagits.

Anf. 41 Rigmor Stenmark (C)
Fru talman! I de flesta olycksfallsutredningar ger man sig inte, hur smärtsamt och arbetsamt det än är att komma till botten med allt. När jag har lyssnat på debatten här i dag måste jag ändå ge Mona Sahlin ett erkännande. Det finns ett sympatiskt drag och en vilja att göra något. Jag tycker att det är oerhört viktigt att man frågar sig om allt har varit så tydligt och klart. Har det varit modellen när det gäller Estoniaolyckan att man verkligen skulle se till att få alla svar? Om svaret på frågan är ja och att man - i det här fallet regeringen och riksdagen - har gjort allt som står i mänsklig makt att göra och redovisat det helt öppet skulle man kunna tänka sig att vi måste lämna den här tragiska stora olyckan bakom oss och se framåt. Nu ser jag inte det. Jag hör också på tonen hos många av debattörerna i dag att svaret är nej. Man har inte gått till botten med detta. Man har inte gjort allting. Då borde man naturligtvis arbeta ännu intensivare. Den fråga som jag ställde mig när jag fick kontakt med dem från Estland är om inte vi från Sveriges riksdag och regering borde ta samma initiativ som man har gjort där och tillsätta en parlamentariskt utsedd Estoniakommitté eller Estoniautredning så att man verkligen får med alla politiska partier. Man måste få lov att erkänna om man har gjort fel. När jag kom till riksdagen 1994, omedelbart efter den här olyckan, var jag alldeles för ny, alldeles för färsk, kanske alldeles för blyg för att ställa alla obehagliga frågor till mitt eget parti. Det finns frågor som jag skulle vilja ha ställt men som lades på is och som nu poppar upp. Framtidens sjösäkerhet är också en viktig fråga när det gäller personfärjor. Det måste ständigt följas upp. Den här olyckan får helt enkelt inte upprepas.

Anf. 42 Björn von der Esch (Kd)
Fru talman! Jag har gått igenom förra veckans interpellationsdebatt om Estonia. Jag fann då att statsrådet gång på gång försäkrade: Det finns ingen medveten längtan att dölja vad som faktiskt hände. Hon sade vidare att eftersökandet av sanningen är något som jag och regeringen delar, och annat i samma stil. Det var ord, ord, ord. Det finns ett certifikat på Estonia som felaktigt anger att Estonia får segla över Östersjön mellan Stockholm och Tallinn. Det ansvariga Sjöfartsverket måste utfrågas om hur detta certifikat kan finnas och hur det har kunnat tillämpas. Frågan om Riksrevisionen hade vi också uppe förra gången. Riksrevisionen besitter bandade samtal av inspektörer i Tallinn från dagen efter förlisningen. Banden rör enligt Riksrevisionens utsagor en väsentlig fråga av betydelse för att förstå orsakerna till M/S Estonias förlisning. Riksrevisor Kjell Larsson har, utan att ge någon motivering, meddelat att dokumentet inte ska analyseras. Riksrevisionens beslut godtas av regeringen och JO, fortfarande utan motivering. Detta, som man säger, helt avgörande dokument ska alltså inte analyseras. En analys skulle kräva ett minimum av tid och en försumbar kostnad. Det handlar om band som är inspelade. Det kan inte vara lagligt att underlåta den analysen och därigenom försvåra utredningen. Avgörande filmmaterial liksom en bult till visiret som kan ha ett avgörande bevisvärde har förkommit. Hovrättspresident Hirschfeldts utredningsunderlag, originalritningar till Estonia - allt finns någonstans, men man kan inte visa upp det. Ingenting av detta går att uppvisa. Bevismaterial har tveklöst förstörts och undersökningar underlåtits i syfte att mörklägga omständigheterna kring Estonia. Det innebär att såväl regering som höga myndighetspersoner av allt att döma låtit sig påverkas i syfte att försvåra utredningen genom att undanröja bevis, eller genom underlåtenhet att agera för att skapa klarhet utifrån befintlig dokumentation. Vare sig riksrevisor Kjell Larsson eller JO, Nils-Olof Berggren, har lämnat motivering till varför avgörande dokument inte analyseras. Den underlåtenheten torde kunna ifrågasättas utifrån rättsliga aspekter. Regeringens motivering är att dokumenten inte är officiella. Alltså: 852 människor har mist livet, och regeringen vägrar att analysera annat än officiella dokument och kräver dessutom att bli trodd. Mina påståenden är synnerliga allvarliga, så allvarliga att de, om de anses ogrundade, bör föranleda en rättslig prövning huruvida det innebär förtal. Endast en domstol kan fastställa om så är fallet. Här i riksdagen finns dessvärre inga krav på att hela sanningen behöver komma fram.

Anf. 43 Henrik S Järrel (M)
Fru talman! Det förtjänar att påpekas ännu en gång att det inte har skett någon sjöförklaring när det gäller Estoniaförlisningen. Det finns ingen ansvarig som har kunnat pekas ut för att 852 människor fick sätta livet till. Som en liten parallell, mycket upprörande, kan man tycka, har vi haft minst tre kommissioner som har försökt utreda mordet på en svensk statsminister. I fråga om Estonia har vi hittills bara haft en haverikommission som dessutom har lämnat ifrån sig material som i vissa stycken inte kan anses vara trovärdigt. Jag skulle egentligen önska att riksdagen inte behövde besväras med denna fråga. Den hör hemma på regeringens bord. Men tyvärr har inte tillräckligt många konkreta bevis framkommit och åtgärder vidtagits från regeringens sida. Då tycker jag att det är en rättskaffens uppgift för riksdagen att försöka väcka regeringen och få den att lyfta på ögonlocken. Jag ska än en gång säga att jag tycker att Mona Sahlin har visat spelöppningar. Men jag skulle bara önska att hon kunde vidta lite ytterligare konkreta åtgärder för att också sätta kraft bakom sina läppars bekännelse. Fru talman! Jag ska i detta inlägg läsa upp några rader i svaret från statsrådet Sahlin till Lars Ångström. Hon citerar där nämligen vad kommissionen har anfört: "Visirinfästningarna var inte konstruerade i enlighet med realistiska konstruktionsantaganden avseende belastningsnivå, lastfördelning på infästningarna och potentiell skadebild . Bogvisirets låsanordningar skulle ha varit flera gånger starkare för att det skulle ha funnits en rimlig säkerhetsmarginal för den reguljära trafiken mellan Tallinn och Stockholm." Jag vill erinra om att detta fartyg, Estonia, faktiskt under minst tio år gick på traden Stockholm-Åbo eller Stockholm-Helsingfors och har säkert varit utsatt för minst lika hårt väder som rådde denna ödesdigra olycksnatt, natten till den 28 september 1994. Men med tanke på att Mona Sahlin tidigare lite grann har bagatelliserat det övningsprotokoll som två svenska trafikinspektörer upprättade i ett slags undervisningssyfte för blivande sjöfartsinspektörer i Tallinn i Estland och ansett att detta protokoll egentligen bara hade ett övningssyfte och inte behövde tas på allvar, kan man ju undra över varför det finns anledning att nu hänvisa till dessa svaga konstruktioner och om inte det hade kunnat vara en av orsakerna till att Estonia borde ha belagts med reseförbud och behållits i hamn i Tallinn eftersom denna konstruktion var så svag. Man kan undra det. Det skulle vara intressant om Mona Sahlin, i konsekvens med vad hon tidigare har anfört om övningsprotokollet, tyckte att det vore värt att uttala sig lite grann om just denna orsak till att de var så svaga. Om det skulle vara en av orsakerna till att bogvisiret gick upp var det uppenbarligen väldigt äventyrligt att släppa i väg henne.

Anf. 44 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Som har framgått av diskussionen i dag, i förra veckan och åtskilliga gånger tidigare så finns det svar som jag inte kan ge eftersom jag inte har dem, och jag vet inte om någon har dem. I den mån som det går att söka svar är vi många, både på den här sidan om Östersjön och i Estland - både från Estlands regering och från Estlands parlament - som på olika sätt nu tittar igenom de initiativ som kammarens ledamöter har tagit och de initiativ som jag har bidragit med här. Jag har därför inte mycket annat att tillägga i dag än de aspekter som finns vid handen när det gäller eventuella insatser ifråga om både tystnadspliktens upphävande för dykarna, det har varit en frågeställning som har återkommit här många gånger, och granskningen av filmbilderna eftersom det också är något som hela tiden så att säga ligger under texten, alltså misstron mot de citat som jag gav om vad som står i haverikommissionens rapport om orsakerna till haveriet. Låt oss därför se vad dessa ytterligare insatser kan leda till. Jag kan därför inte gå in på de detaljer som Henrik S Järrel och inte minst Björn von der Esch upprepade bland annat från det som togs upp vid interpellationsdebatten i förra veckan. Jag avstår därför från ytterligare kommentarer. Men jag utgår från att både jag och kammarens ledamöter återkommer till detta i olika sammanhang under sommaren och hösten när det gäller att uppdraget till SKL kan beskrivas med den öppenhet som jag utgår från att vi kommer att kunna ha och också när det gäller resultatet av det så småningom. Vi återkommer alltså till frågeställningen. Jag har inget mer att delge i dag.

Anf. 45 Lars Ångström (Mp)
Herr talman! Jag noterar att statsrådet underlåter att svara på frågan om huruvida hon kände till att man hade uppgivit en falsk position för Estonias vrak som bara Försvarsmakten i Sverige och Finland samt Lehtola kände till. Och även ett icke-svar kan ju vara talande. Regeringens utredningsuppdrag till Hirschfeldt var att utreda om Försvarsmakten eller FMV ansvarat för en frakt under bara september månad och att inte höra någon under ed, och Försvarsmakten erkände de två leveranser som hade avslöjats i medierna. Den intressanta frågan att ställa och utreda hade varit: Vilken kunskap fanns inom Försvarsmakten om militär frakt ombord på Estonia oavsett vem som var ansvarig. Men eftersom dessa frågor hanteras av Försvarsdepartementet är min gissning att det var Försvarsdepartementet som hade skrivit utkastet till detta utredningsmandat. Och då är det kanske förklarligt att det var så oerhört snävt att det inte kunde ge svaret på vilken kunskap som fanns om en militär last ombord. Frågan är då vem som kommer att skriva utkastet till utredningsmandat till SKL, som statsrådet nyss offentliggjorde här, att gå igenom filmmaterialet. Mitt tips är att detta utkast inte kommer att omfatta en granskning av allt film- och fotomaterial från 1994 och 1996 samt eventuellt annat material, att det inte kommer att omfatta total öppenhet och att det inte kommer att omfatta medverkan av oberoende skeppsteknisk expertis utan att det kommer att vara ett snävt uppdrag likt Hirschfeldts uppdrag. Frågan är då vad statsrådet Sahlin kommer att göra när ett sådant utkast kommer från Försvarsdepartementet. Min förhoppning är att statsrådets upprepningar av sin vilja att nå ökad klarhet verkligen är det som statsrådet står för och att vi får en full och öppen genomgång med den erforderliga expertis som krävs. Då är jag helt övertygad om att statsrådet kommer att ta tillbaka tidigare uttalanden om hårresande analyser.

Anf. 46 Björn von der Esch (Kd)
Herr talman! Det talades för en liten stund sedan om det självklara i ett sådant här sammanhang, och det är en sjöförklaring. Stor eller liten olycka till sjöss följs alltid av ett rättsligt förfarande, och det sker i form av en sjöförklaring. Vår tids absolut största sjöolycka har fortfarande efter tolv år inte fått någon rättslig process, det vill säga en sjöförklaring. Och jag vågar förutsäga att om regeringen får bestämma så kommer det heller aldrig att bli någon sjöförklaring. Om det tjänar mörkläggningens syfte eller regeringens påstådda sanningssökande tror jag var och en själv kan räkna ut. Sedan vill jag säga några ord om SKL. Flera gånger under senare år har det framgått inte bara för mig utan också för många andra som har studerat detta att vi inte längre litar på svenska myndigheter i fallet Estonia. Därför är det så viktigt att det blir en oberoende internationell myndighet eller kommission som får ta sig an detta. Det gäller också SKL.

Anf. 47 Henrik S Järrel (M)
Herr talman! Jag konstaterar återigen att jag uppfattade Mona Sahlins ord som att hon inte kunde gå in på detaljer här och redogöra men lämnade öppet här för att gå in och undersöka. Om det är slutsatsen och om det följs av ett konkret handlande, att statsrådet Sahlin är villig att göra det, får man kanske inte riktigt tro på slutmeningarna i hennes svar till Lars Ångström. Där sägs att hon i nuläget inte har någon anledning att låta genomföra ytterligare undersökningar av M/S Estonias vrak eller bogvisir. Hon ser inte heller någon anledning att vidta åtgärder med anledning av eventuella aktiviteter omkring vraket av M/S Estonia. Det där är väl lite devalverat av statsrådets tidigare uttalanden här såvitt jag kan förstå, herr talman. Dessutom vill jag påminna om att professor Ulvarsson vid Chalmers har uttalat - han har trängt in i det här materialet och är expert på stabilitetslära och skeppsbyggnadsteknik, naval arkitektur - att han för sin del tycker sig ha funnit en dold agenda i sättet att hantera det här både från haverikommissionens sida och i viss mån från den svenska regeringens sida när det gäller att bedöma hur man ska se på den här olyckan och på haverikommissionens arbete. Låt mig avsluta med att säga följande. Mona Sahlin hänvisar till lagen om gravfrid. Den kan man nog lite rättsligt ifrågasätta - alltså att gravfrid lyses på ett internationellt farvattensområde. Gravfridskonventionen är undertecknad av alla Östersjöstater utom Tyskland och även av Storbritannien. Man kan nog ifrågasätta den från rättslig utgångspunkt. Dessutom: Ett gravfridsavtal, om det nu finns en rimlig rättslig grund för det, kan det säkert också medges dispenser från om man vill göra kompletterande undersökningar.

Anf. 48 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Mycket kort vill jag som ett klargörande av det som Henrik S Järrel avslutningsvis tog upp säga följande. Avsikten med det skriftliga svaret på interpellationen handlar om att jag i dag inte tänker ta några initiativ till att gå ned och fysiskt undersöka vraket, bara så det är klart och tydligt. Men på en rak fråga också från de estniska parlamentariker som var här för inte så länge sedan om vad man gör om någon av de ingående parterna tycker att det nu finns behov av att gå ned och dyka vid vraket är svaret: Ja, då får man ta upp den diskussionen, och då ska självfallet också Sverige göra det. Den här åtgärden har verkligen kommit till för att skydda en gravplats som det kommer att förbli under en lång lång lång tid, men inte för att hindra sökandet efter sanningen. Vill någon - jag upprepar detta - av de parter som har skrivit under gravfridsavtalet riva upp det för att gå ned och dyka får man ta upp den diskussionen. Det tycker jag hör till beskrivningen, något som också estländarna tyckte var fullt riktigt och rimligt. Med det här tackar jag, om man kan göra det, för den här diskussionen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.