Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Jämställdheten inom kulturen

Interpellation 2009/10:209 av Green, Monica (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-02-01
Anmäld
2010-02-02
Besvarad
2010-02-09
Sista svarsdatum
2010-02-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 1 februari

Interpellation

2009/10:209 Jämställdheten inom kulturen

av Monica Green (s)

till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Män dominerar scenkonstens alla yrkeskategorier utom inom administration där kvinnor är i stor majoritet med 70 procent kvinnor. Operahusen är absolut sämst med bara 17 procent kvinnliga chefer. Kompositörer är den kategori med högst snedvridning: 89 procent män. Dansens upphovsmän är till 56 procent män. 85 procent män har varit kompositörer och 88 procent män har dirigerat. 87 procent män har varit i musikalisk ledning och 93 procent män ljuddesigners inom dansen.

Musikteatrar dirigeras till 90 procent av män, musikarrangeras till 90 av procent män och komponeras till 90 procent av män. 75 procent män står för bearbetning och dramatisering, 85 procent män är den så kallade musikaliska ledningen. 80 procent män står för dramaturgin, 80 procent män ljusdesignar och 90 procent män gör ljudet.

Nyligen har Filminstitutet konstaterat att filmen är en manlig värld. Liknande kommentarer kom efter P3 Guld-galan.

På tidigare frågor till kulturministern angående det ojämställda kulturlivet har ministern svarat att jamen publiken är ju ändå kvinnor. Jag frågar mig om det fortfarande är relevant.

Med anledning av det anförda vill jag fråga kulturministern:

Är kulturministern nöjd med situationen för jämställdheten inom kulturen?

Om inte, vad avser kulturministern att göra för att skynda på jämställdhetsarbetet inom kulturen?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:209, Jämställdheten inom kulturen

Interpellationsdebatt 2009/10:209

Webb-tv: Jämställdheten inom kulturen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 82 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Monica Green har frågat mig om jag är nöjd med situationen för jämställdheten inom kulturen och om inte vad jag avser att göra för att skynda på jämställdhetsarbetet inom sektorn. Jag delar Monica Greens uppfattning att jämställdheten inom kulturen behöver stärkas. Det är viktigt och grundläggande att kulturarbetsmarknaden i likhet med arbetsmarknaden i stort präglas av likabehandling och jämlika villkor för män och kvinnor. Dessa frågor har varit viktiga för mig under mandatperioden. Den övergripande strategin för regeringens politik på området är att ett jämställdhetsperspektiv ska integreras i verksamheten, vilket numera också framgår av instruktionerna för myndigheterna inom kulturområdet. Det finns därutöver även behov av särskilda insatser för att kontinuerligt följa upp det jämställdhetsarbete som redan pågår men också för att stödja och stimulera satsningar som syftar framåt. Som en uppföljning av betänkandet Plats på scen (SOU 2006:42) uppdrog därför regeringen i augusti 2007 åt Statens kulturråd att efter samråd med Konstnärsnämnden och JämO göra en fördjupad analys av jämställdheten inom scenkonstområdet. I analysen konstateras bland annat att medvetenheten och kunskapen om jämställdhetsfrågor har ökat. Könsfördelningen har på många håll förbättrats även om jag håller med Monica Green om att det fortfarande är en beklämmande statistik. Regeringen har även satt av 6 miljoner kronor för perioden 2007-2009 för jämställdhetsprojekt inom kultursektorn. Uppdraget var en följd av den artikel som jag skrev tillsammans med integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i maj 2007. Samtidigt som jag inte vill förneka betydelsen av särskilda insatser är det väsentligt att understryka vikten av att göra fler medvetna om de strukturer som har rått under lång tid. Genom ökad insikt, goda exempel, större mod och fortsatta diskussioner kan vi bidra till en verklig jämställdhet inom kultursektorn. Vi har kommit en bit på väg, men visst finns det mycket kvar att göra.
Monica Green (S)
Anf. 83 Monica Green (S)
Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret. Nu har Moderaterna bestämt sig för att försöka vinna kvinnorna i det kommande valet. Då vore det lämpligt att man också ser till att det blir jämställdhet inom kulturen. Jag hade en aning om att kulturen var lika ojämställd som samhället i övrigt, men jag hade ingen aning om att det skulle vara så ojämställt som det visar sig vara när man väl tittar på det. När man tittar på musikteatrarna, bildkonsten, scenkonsten, filmen, musik på radion och så vidare visar det sig att män är i fullkomlig majoritet utom på kontoristtjänsterna. Där jobbar kvinnorna. Männen är i majoritet när det gäller det konstnärliga utförandet och också i majoritet när det gäller att hitta chefspositioner. Männen är i chefspositioner på alla kulturområden, till och med inom dansen som man skulle kunna tro är ett kvinnligt område. Även där har männen roffat åt sig de viktigaste platserna. Det förvånade mig när jag väl tittade närmare på det. Jag blev uppmärksammad på det av författaren och genusvetaren Vanja Hermele. Jag tror att kulturministern känner till henne. Hon har tittat på de olika genrerna inom kulturen. Det har då visat sig att det är otroligt ojämställt inom kulturen. Det är kvinnor som är i publiken. Varför är det då så ojämställt när det väl kommer till att utföra det? Det är väl för att det är som i samhället i övrigt fast värre. Nu gäller det att visa för Moderaterna i synnerhet men för hela regeringen att man menar något i fråga om jämställdheten. Om man vill vinna kvinnorna är det väl oerhört lämpligt att nu visa på orättvisorna, på vad som är fel och också erkänna att kvinnor är underordnade männen och att man är beredd att göra något åt det. Om man gör det är man feminist. Det har vi ganska få av i den borgerliga regeringen. Inte ens jämställdhetsministern vill kalla sig feminist. Om man är beredd att förändra och vill ändra den könsmaktsordning som finns till exempel inom kulturen kan man kalla sig feminist. Det vore väl trevligt att få göra det och se till att det blir en mer feministisk anda inom kulturen. För ett tag sedan var det ett debattprogram på tv, där man debatterade varför P3 Guldgalan hade blivit så mansdominerad. Det har varit andra debattprogram där man har tittat på filmen till exempel. Inte minst Leif Pagrotsky har påvisat hur ojämställd filmen är och att så få kvinnor får göra film. På område efter område inom kulturen ser vi att det är en total mansdominans. Det är verkligen dags att ta itu med det. Jag ser fram emot att kulturministern vill göra något åt det.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 84 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Jag är glad för den här debatten, för jag tror att Monica Green kommer att bli glad för en del av det som jag kommer att berätta, kanske inte allt och det kan vi återkomma till. Jag vill också säga att jag är stolt över att tillhöra en progressiv regering som inte ser graviditet som ett hinder för en kvinna att bli minister. När det kommer till hur det står till på jämställdhetsområdet inom scenkonsten är det en viktig fråga inte bara för mig som moderat utan för hela regeringen. Monica Green undrar om jag är nöjd med jämställdheten inom scenkonstområdet. Man kan väl aldrig säga att man är helt nöjd så länge det finns skevheter och ibland också direkt diskriminering. Men jag är nöjd med att kvinnor har gjort framsteg på många områden. Det är det vi talar om. Det finns en del områden i samhället där män är underrepresenterade. I det här fallet har det på många sätt varit kvinnor. Jag tycker att det är sorgligt att många män går miste om de kulturupplevelser som finns i Sverige. Det är kvinnorna som dominerar i publiken. Det gäller teatrar, museer och dansföreställningar. Kvinnor läser mer böcker. De går oftare på bibliotek, och de går oftare på bio och konsthallar. Vi börjar också se en utjämning i publiken på idrottsevenemang. Fler kvinnor går på hockey, och fler kvinnor går på fotboll. Här börjar det bli en jämställd publik, vilket är oerhört roligt. Det måste jag framhålla eftersom jag också är idrottsminister och med glädje ska åka till Vancouver i morgon. Innan jag kommer in på den statistik som Monica Green efterlyser kan vi glädja oss åt att vi faktiskt ligger i topp i EU när det handlar om kulturutövande och kulturkonsumtion. Vi svenskar är mycket aktiva, men vi kan bli betydligt mer aktiva än vi redan är. Så till det som Monica Green tar upp i sin interpellation, det vill säga det som i mångt och mycket handlar om makten över kulturen. Det är ju inte bara publiken som har makten, utan det handlar också om vem som bestämmer och vem som får pengarna. De här sambanden är kanske inte alltid så enkla och självklara som man skulle kunna tro, och det är uppenbart att det finns en del att göra. Jag har tittat på Monica Greens interpellation, och jag tror att de här siffrorna trots allt är ett par år gamla. Det är möjligt att det är de siffror som Teaterunionen presenterade för 2007. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror det, och då har det faktiskt hänt en hel del. En jämställdhetssatsning gjordes 2007-2009 efter att både Nyamko Sabuni och jag hade tagit del av det som kom fram i Birgitta Englins utredning Plats på scen . Jag beskrev det lite kort i mitt svar. Att det fanns ojämlikheter visste vi. Däremot visste vi inte att ett av de större problemen inom kulturområdet var sexuella trakasserier, särskilt inte inom en sektor som tror sig vara väldigt medveten om dessa frågor. Så var det alltså inte. År 2009, alltså så sent som i fjol, beslutades också att alla myndigheter, och vi har rätt många myndigheter på vårt område, ska ha jämställdheten med i sina instruktioner. Det här är också något som man återkommande ska rapportera om, liksom att många myndigheter också ska redovisa besökarnas ålder och kön. Den statistiken är sedan en bra utgångspunkt för det arbete man ska bedriva. Kulturrådet lämnade 2009, alltså också i fjol, en rapport som heter På väg mot jämställd scenkonst som visar att utvecklingen är på väg åt rätt håll. Större medvetenhet och ökade kunskaper är trots allt nyckeln. I mitt nästa inlägg ska jag komma in på lite siffror, herr talman.
Monica Green (S)
Anf. 85 Monica Green (S)
Herr talman! Tack så mycket! Jag ser fram emot de siffrorna, för när jag kontaktade Vanja Hermele om siffrorna som var från 2007 som Lena Adelsohn Liljeroth kommenterade berättade hon för mig att det inte har blivit bättre, snarare tvärtom. Det ska alltså bli intressant att höra i nästa inlägg om Lena Adelsohn Liljeroth har några andra siffror än vad man har kunnat ta fram hittills. Sedan säger kulturministern att de är en progressiv regering, eftersom de har en gravid minister. Det är ni inte de första att vara i så fall. Ulrica Messing har också fött barn under sin tid i regeringen, och vi har flera framträdande politiker som har fött barn. Bara att man säger det tyder väl på att vi är ett ojämställt samhälle - eftersom man måste berätta om det. Vi har många män som har fått barn under tiden i regeringen utan att någon har lyft på ögonbrynen. Carl Bildt fick faktiskt barn när han var statsminister, och det var ingen som reagerade över det. Vi är alltså ett ojämställt samhälle, eftersom vi måste berätta om att vi har kvinnor som är gravida. Men det ska jag inte lasta kulturministern för, för det är ett sådant samhälle vi lever i och som vi måste förändra hela tiden om vi har de feministiska glasögonen på oss och är medvetna om att kvinnor är underordnade männen och om vi är beredda att göra något åt det. Det hoppas jag att kulturministern är. Kulturministern hänvisar återigen till publiken, att den blir mer och mer jämställd och att kvinnorna även går på idrottsevenemang. Men det räcker inte att det är kvinnor som går och tittar på och tar till sig kultur. Det vore naturligtvis väldigt bra om också männen kan ta till sig kultur, men det handlar även om utövandet, chefspositionerna och konstvärlden där männen roffar åt sig platserna med bättre betalt, får fler stipendier och får göra mer film och så vidare. Det är där vi måste se till att det blir en ändring. Det är möjligt att man måste börja mycket tidigare - att vi måste börja med barnen och se till att det blir naturligt för barn att i tidig ålder både utöva och framställa konst och olika kulturupplevelser på olika sätt. Det är viktigt att man redan på ett tidigt stadium försöker förändra den könsmaktsordning som vi har i samhället. Det hoppas jag att Lena Adelsohn Liljeroth är beredd att göra. Jag ska lägga till att när det gäller barnen håller vi socialdemokrater för närvarande på att tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet göra en rödgrön satsning inom kulturen. Vi har tagit till oss inspiration från Norge. Den tidigare kulturministern där berättar att de satsar på barnen och försöker att redan där bryta könsmaktsordningen och den tradition som vi faktiskt bär med oss genom historien. Att satsa på barnen kan alltså vara ett sätt. Men se också till att kvinnor får göra film, att de får stipendier och att kvinnor får bli chefer inom de olika institutionerna.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 86 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Jag återkommer till det här med ungdomar om en liten stund. Det finns en oberoende nyhetssajt som heter nummer.se som jag rekommenderar Monica Green att gå in och titta på. För ett år sedan, alltså vid ingången av teateråret 2009 gjorde de en genomgång av chefskapen just vid våra svenska scenkonstinstitutioner. Det man tittade på var bland annat män och kvinnor i chefspositioner. Resultatet var överraskande, och jag tycker att det är märkligt att Vanja Hermele, som även jag har träffat och blivit intervjuad av, inte har kommenterat detta. För första gången någonsin är det nämligen fler kvinnor än män som leder de svenska scenkonstinstitutionerna, och fler kvinnor än män har det konstnärliga ledarskapet. De här siffrorna är nog fortfarande aktuella. Det är 34 kvinnor som är chefer för teatrarna mot 31 män - detta utan kvotering. Ser vi till antalet konstnärliga ledare, och det är väl så viktigt för vad man exempelvis väljer för repertoar vid de olika scenkonstinstitutionerna, är det 32 kvinnor mot 24 män. Det finns flera förklaringar till det här. Jag tror att utredningen Plats på scen betydde mycket bara genom att visa på de problem som fanns. Det gjorde att man fick det tydligt. Det blev utbildningar inom bland annat Svensk scenkonsts ram tillsammans med Symf och Teaterförbundet som har lett till att fler kvinnor har fått ökad kompetens och också sökt många av de här tjänsterna som man kanske av olika skäl inte sökte tidigare. Det har varit seminarier, möten och diskussioner, både vad gäller repertoar, vilket tilltal man har och hur man faktiskt arbetar på scenerna. Den här genomgången gäller som sagt var teater, opera och dans. Det gäller inte musikens område. Man kan vara nöjd och glad över mycket som sker, men det sker inte på riktigt alla områden. Inom musikområdet har vi trots allt, om vi håller oss till chefssituationen, ett antal nya kvinnliga chefer. Operan här intill har fått en ny chef, Birgitta Svendén. Göteborgssymfonikernas nya chef heter Helena Wessman. Vi har Mira Bartov på Folkoperan som ny konstnärlig ledare, och Pia Kronqvist är vd. Vi skulle kunna hålla på med en relativt lång uppräkning, men nu talar vi alltså om musikinstitutionerna. På teaterhögskolorna bedrivs också ett antal verksamheter. Projektet Att gestalta kön är en sådan, för mycket handlar om kunskap och medvetande för både män och kvinnor. Detta är ju inte bara ett problem för kvinnor, utan det är också i hög grad bekymmer för män. Det finns alltså en hel del kvar att göra. Det delas dock ut medel, bland annat av de 6 miljoner som sattes av tidigare, men också via olika projekt som Kulturrådet har där man nu har koncentrerat sig framför allt på musikområdet. Så sent som i fjol tror jag att 70 procent av de medel som avser jämställdhetsarbete gick till just musikinstitutionerna. Jag hörde att en av våra större institutioner, jag ska inte här avslöja vilken det rörde sig om, men det är en stor musikinstitution, i fjol eller möjligen förfjol inte spelade en enda kvinnlig kompositör. Skälet är inte att det inte finns kvinnliga kompositörer, för det gör det. Jag läste en artikel nyligen - den handlade inte om Sverige utan om Frankrike - där man skrev att det på 1800-talet fanns lika många framstående kvinnliga tonsättare och kompositörer som manliga, men efter sin död försvann de på något sätt ur musikhistorien. Det var nog inte bara av en tillfällighet. Det fanns säkert en tanke i detta. Om vi ser till vad som händer inom teater, dans, museer och många andra institutioner är det mycket, men vi har problem med musiken.
Monica Green (S)
Anf. 87 Monica Green (S)
Herr talman! Jag tror också att det har hänt mycket sedan propositionen Plats på scen kom. Den var viktig, absolut, men sedan börjar Lena Adelsohn Liljeroth plocka ut vissa områden och talar om att i alla fall här har vi och inom det här området är det fler kvinnor. Ändå är det så få kvinnor att Lena Adelsohn Liljeroth till och med kan namnge dem. Att det är så få kvinnor att man till och med kan räkna upp namnen på dem bevisar ju också hur få kvinnor det är som faktiskt får möjlighet att utöva sin konst, göra film, göra musik och vara kompositörer, som Lena Adelsohn Liljeroth påpekar. Det har hänt alldeles för lite. Om det nu finns goda exempel inom teater, opera och dans finns det tyvärr också det motsatta inom de områdena. Både inom musikteatrar och vissa områden inom operan ser det inte alls särskilt bra ut. Vi vet också när det gäller operan att det man sätter upp ofta är mäns verk och att även de dirigenter som är med är män, så det hjälper inte. Det är en bit på väg, det kan jag hålla med om, men jag tror att vi måste fortsätta att debattera den här frågan om och om igen och lyfta fram den i alla sammanhang för att visa på det ojämställda samhället som också innebär att vi har ett ojämställt kulturliv. Det är kvinnorna som sitter i publiken och det är faktiskt fortfarande män som är utövare, även om vi har ändrat lite grann.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 88 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Det är möjligt att inte Monica Green lyssnar riktigt. Visst kan vi säga att det här är ett stort problem, men jag ser andra områden med betydligt större problem. Vi kan ta de börsnoterade företagen som ett exempel. När jag säger att vi har 34 kvinnor som chefer mot 31 män på teatrarna måste väl ändå Monica Green höra att det faktiskt har hänt väldigt mycket. Men jag sade också att det på musikområdet fortfarande är problem, även om de också successivt närmar sig. Det gäller även filmen. Det handlar inte om regissörer. Där är det problem just med jämställdheten. Det är för få kvinnliga regissörer. Jag tror inte att någon fick stöd för de fyra första filmerna. Men ser man till manus och ser man till producenter står kvinnorna för över 40 procent. Det här är man väl medveten om på Filminstitutet. Det är också någonting som de arbetar med på olika sätt, med speciella satsningar. Jag sade inte att jag är nöjd. Jag sade att det är mycket att göra. Men jag säger också att det absolut går åt rätt håll. Jag ser det fortfarande som ett stort bekymmer inom kulturen att kvinnorna dominerar så starkt just i publiken. Om vi inte får fler män att ta del av kulturen och intressera sig för kultur kommer det kanske också att avspegla sig i hur man värderar kultur. Men de satsningar som man trots allt gör, inte minst gäller det utbildning och stöd, har betytt väldigt mycket för att utjämna den här skillnaden och, som jag sade, utan kvotering. Sedan är vi helt eniga om hur viktigt det är att tidigt introducera barn och unga. Då kan jag säga att vår regering har infört att barn och unga ska vara en prioriterad grupp. Det står i ett av våra kulturpolitiska mål. Det är en förändring. Det har inte funnits tidigare. Skapande skola, som är inne på sitt andra år, innebär också att barn och unga får större del av kulturen än de har fått tidigare, någonting som vi har arbetat för. Vad jag hade velat veta om tiden hade medgett det - det får kanske bli en annan gång - är vad Monica Green ser för lösning. Är det kvotering? Jag tror inte det. Det här kan vi åstadkomma på många sätt som är mycket bättre än så på just det här området.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.