integrationspolitik
Interpellation 2001/02:479 av Narti, Ana Maria (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2002-04-26
- Anmäld
- 2002-05-14
- Besvarad
- 2002-05-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 26 april
Interpellation 2001/02:479
av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Mona Sahlin om integrationspolitikI början av år 2000 var regeringen i gång med att lansera aktivitetsgarantin som arbetsmarknadspolitikens flaggskepp och då debatterades detta i Sveriges riksdag. Näringsminister Björn Rosengren underströk att invandrarnas egna organisationer skulle få en aktiv roll som samarbetspartner till arbetsförmedlingarna. Näringsministern skulle muntligt och skriftligt för AMS poängtera "att man verkligen observerar frågan."
Diskussionen återtogs i november 2000 och denna gång svarade integrationsminister Mona Sahlin. Också hon underströk betydelsen av invandrarorganisationernas egna initiativ och handlingar. Enligt henne hade dessa organisationer ofta blivit föremål för ett ovanifrånperspektiv från många myndigheter. Hon lovade: "Jag ska verkligen leta vägar här att förändra det synsättet. Jag tror, för att uttrycka mig milt, att tiden är mogen för det."
Hösten 2001 är aktivitetsgarantin redan etablerad. Jag ställer genom Riksdagens utredningstjänst några frågor om invandrarorganisationer som har fått uppdrag att genomföra utbildning eller trainee-verksamhet i samband med aktivitetsgarantin.
Svaret är nedslående. Enligt Länsarbetsnämnderna i Stockholms, Västra Götalands och Skånes län finns det ingen direkt anmodan att samarbeta med någon invandrarorganisation. Vid förfrågan hos arbetsförmedlingarna var svaren entydiga: Inga samarbetsavtal med invandrarorganisationerna hade slutits.
Arbetsförmedlingarna sökte däremot samverkan med väl etablerade organisationer @ t.ex. TBV, LO, SKTF @ medan invandrarnas organisationer inte räknades bland möjliga partner. Är inte detta ett sätt att direkt diskriminera? Vad hände med näringsministrarnas tankar om delaktighet och verksamhet nedifrån och upp när förordningar och regleringsbrev angående aktivitetsgarantin skrevs?
Vissa erfarenheter av samarbete, mellan å ena sidan arbetsförmedlingar och kommuner och å andra sidan invandrarorganisationer, hade existerat under perioden 1996@2000, då framför allt inom verksamheter finansierade med stöd från EU:s socialfond Mål 3. Dessa erfarenheter var inte många, bara 1 % av alla beviljade projekt var initierade och ledda av invandrare, alla var inte framgångsrika, men de öppnade en väg till egen makt för grupper av långvarigt arbetslösa @ och bland dem också invandrarorganisationer. Men år 2000 tog dessa positiva erfarenheter plötsligt slut, eftersom Sverige på nytt centraliserade arbetsmarknadspolitiken medan nya EU-projekt kom i gång mycket sent in på 2001. Då kunde de inte längre fungera som fria arenor för små fristående grupper.
Denna förändring i den nationella politiken bryter egentligen med en av EU-politikens viktigaste principer, empowerment, makt till de maktlösa. Detta innebär också en stor förlust för den svenska demokratin, eftersom långvarigt arbetslösa och invandrare tillhör de samhällsgrupper som har få eller inga möjligheter att själva påverka sin vardag och ta beslut om egna liv.
Under dagarna efter mordet på Fadime Sahindal ägde många demonstrationer rum. De var anordnade av organisationer startade och ledda av invandrarkvinnor. Men dessa kvinnoorganisationer lever från bidrag till bidrag, från anslag till anslag, på mycket låg ekonomisk nivå. Deras ekonomi har någorlunda förbättrats den senaste tiden, ändå kan deras verksamhet inte betraktas som ekonomiskt någorlunda trygg. Också i detta fall visar det sig att vi måste skrota detta gamla system med bidrag och anslag, som mycket snålt och under korta perioder delas ut till alla möjliga föreningar. Regeringens senaste förslag tar några steg i rätt riktning men väldigt mycket återstår att göra. Politiker och tjänstemän behöver föra en betydligt mer intensiv och mer konkret diskussion med engagerade invandrarorganisationer, betrakta de mest aktiva grupperna som entreprenörer och skriva avtal med dem som lägger fram bra förslag och når ut till många.
Med utgångspunkt i beskrivna förhållanden vill jag fråga integrationsministern:
1.På vilket sätt tänker integrationsministern förstärka invandrarnas möjligheter att själva agera, försvara sina intressen, snabbare få ingång i arbetslivet, förändra mentalitet och sociala mönster i den egna etniska gruppen och förbättra relationerna med hela samhället?
2.Den nyligen inkomna skrivelsen om integrationspolitiken 2001/02:129 innehåller få uppgifter om de självständiga gruppernas möjligheter att ta makten över sin vardag. Finns det på departementet något pågående arbete angående en långsiktig strategi för empowerment @ egen makt @ för de olika etniska grupper som i dag lever i Sverige?
Debatt
(7 Anföranden)Interpellationsdebatt 2001/02:479
Webb-tv: integrationspolitik
Protokoll från debatten
Anf. 22 Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 23 Göran Lindblad (M)
Anf. 24 Statsråd Mona Sahlin (S)
Anf. 25 Ana Maria Narti (Fp)
Anf. 26 Göran Lindblad (M)
Anf. 27 Statsråd Mona Sahlin (S)
Anf. 28 Ana Maria Narti (Fp)
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.