Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

integrationspolitik

Interpellationsdebatt 28 maj 2002
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 22 Ana Maria Narti (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är inte första gången vi diskuterar de här sakerna. Jag börjar med att tacka statsrådet för det stöd som jag fått under rätt så lång tid. Men vi har olika uppfattningar om en del saker, och det är därför som vi träffas i dag. Jag inleder med några preciseringar. När jag talar om invandrarorganisationer är det för mig väldigt viktigt att understryka att det inte i första hand gäller etniska sammanslutningar. De blandade organisatio- nerna lyckas mycket oftare komma mycket längre med sitt arbete än de traditionella etniska samman- slutningarna gör. Det viktigaste i sammanhanget är att grupperna i praktiken har bevisat entusiasm för integration. Det finns ju invandrarorganisationer som stänger om sig och vänder sig från samhället. Då är situationen mycket allvarlig. De ska alltså visa handling och sedan också i handling bevisa att de är kompetenta, vilket inte är lätt. Detta är en precisering. Sedan har vi en annan precisering. Det är sant att arbetslösheten har gått ned, men statistiken över ar- betslösheten är en mycket speciell historia. För en månad sedan på ett LO-seminarium hörde jag chefen för Arbetsförmedlingen i Rinkeby påstå sig ha bara 36 långtidsarbetslösa invandrare som långtidsinskriv- na. Det måste vara en otrolig akrobatisk övning i statistik. Om det bara finns 36 långtidsinskrivna ar- betslösa invandrare i Rinkeby har vi inte längre någon arbetslöshet att tala om i landet som helhet. Men låt oss inte diskutera de sakerna, utan låt oss konkret diskutera följande. Detta med att arbeta med aktivitetsgarantin har inneburit ett löfte för invandrar- na. Det var också det som vi diskuterade när vi träf- fade generaldirektörerna. Men i praktiken har väldigt mycket stöd kommit från Integrationsverket och väl- digt lite hänt i samarbetet med länsarbetsnämnderna. Jag har diskuterat historien - alltså möjligheterna - i två års tid med länsarbetsnämnden och i ett helt år diskuterat den praktiska kontakten för arbete. Först nu kommer det att leda till ett klart och tydligt etablerat samarbete - det är lite lång tid. Jag är mycket tacksam över att statsrådet nämner organisationer som jag är direkt inblandad i. Både ENIG och Kunskapsforum är på sätt och vis mina barn. Men jag vet ju hur många gånger vi under dessa år funderat på att lägga ned verksamheten därför att vi stöter på alldeles för många hinder och alldeles för stora svårigheter. För dem som jobbar direkt i arbetet - inte som jag på avstånd med kontakter och principi- ella ställningstaganden - är detta otroligt påfrestande. Vi kräver från eldsjälarna hos invandrarbefolkningen att de ska göra tre, fyra eller fem gånger mer än vad en fast anställd person med mycket god lön behöver prestera. Det är inte rättvist!
Göran Lindblad (M)

Anf. 23 Göran Lindblad (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tänkte fråga om statsrådet Mona Sahlin är beredd att överlåta verklig makt till männi- skor. Det är faktiskt lätt att prata om empowerment. Men hur är det egentligen när etablissemanget står inför frågan om att verkligen överlåta makt och be- slutanderätt till människor? Vare sig man är invand- rad eller man är aldrig så svensk visar det sig vara mycket svårt i kommuner och landsting - ja, i verk- ligheten över huvud taget. Är Mona Sahlin beredd att medverka till att vi verkligen flyttar makten? Ett exempel på detta är sfi- undervisningen. Den har Mona Sahlin och jag har debatterat många gånger tidigare. Fortfarande har man samma grundkurs, man undervisas i stort sett lika många timmar, det är inte individanpassat. Vi har tidigare varit överens här i kammaren om att det ska individanpassas, men ingenting har hänt. Är Mona Sahlin nu beredd att satsa på att man verkligen ger människor makt att besluta över hur de vill ha sin svenskundervisning så att de kan få en snabbkurs om de så vill och kan komma in och läsa lite långsamma- re om de har många barn, måste vara hemma och inte riktigt kan hänga med i den allmänna takten. Jag skulle vilja fråga också om Mona Sahlin är beredd att ge verklig makt och valfrihet vid val av skola, även till barn i förorter där det bor mest in- vandrade människor. Vill Mona Sahlin också ge verklig makt över boendet? Hur är det, Mona Sahlin, med makten över svenskundervisningen, som vi nyss talade om? I en tidigare debatt talade vi om evalueringen av utländska examina. För att människor ska kunna få makt över sina liv måste de kunna arbeta inom det område de är utbildade för. Här har det talats länge om evaluering, men fortfarande har inte hänt så mycket konkret. Jag skulle vilja fråga: När kommer det ett förslag om evaluering av utländska examina? Fru talman! Verklig makt kräver också represen- tation i partierna. Det kräver också representation i de politiskt valda församlingarna. Det är väl en fråga där Mona Sahlin och jag och alla övriga får verka för att vi får en större bredd i partierna. Annars är jag över- tygad om att partiväsendet, som vi känner det i dag, kommer att vara borta inom tio år om vi inte klarar att få in nya influenser dels från dem som har invandrat, dels från den nya generation som växer och som är mycket otåligare än vad vi är, även om jag själv är ganska otålig ibland. T.ex. är jag otålig vad gäller sysselsättningen. Det talades tidigare i debatten om att andelen sysselsatta bland invandrare har ökat, och det är nog så. Sanno- likt har väl högkonjunkturen som bidragit allra mest till det. Dessutom är det svårt att se i statistiken anta- let sjukskrivna eftersom långtidssjukskrivningarna har ökat. Jag har inte klart för mig hur det ser ut bland den invandrade befolkningen specifikt, men det kan i själva verket vara så att arbetskraften som sådan inte är ett dugg större, eller kanske t.o.m. är mindre än den var under den värsta lågkonjunkturen, med tanke på att sjuka räknas som sysselsatta i statistiken. Vi hade en debatt häromveckan och enades då om att våra sekreterare skulle försöka komma överens om datum för debatt ute i verkligheten. Min "femtedelssekreterare" hade så sent som alldeles före debatten inte fått något riktigt besked när och hur. Jag hoppas att det kommer till stånd snart.
Statsråd Mona Sahlin (S)

Anf. 24 Statsråd Mona Sahlin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Får jag börja med att vända mig till Ana Maria Narti som tog upp två viktiga precisering- ar. Det ena handlar om att också jag ibland använder lite väl slarvigt begreppet "invandrarorganisationerna". Jag vill understryka vikten av arbetet i organisationer med olika etnisk bakgrund. Det är snarare där som den stora nyttan, styrkan och poängen ligger i de frågor som Ana Ma- ria Narti tar upp. Det vill jag understryka. Det andra handlar om sysselsättningen. Jag är medveten om att det inte handlar om att slå sig för bröstet, för det är väldigt mycket problem kvar. Men jag vill ändå påstå att det som har hänt de senaste åren är lite mer än bara att det varit högkonjunktur. Den stora fråga som vi har framför oss gemensamt alla partier, inte minst arbetsgivarna: Hur behåller vi det, och förändrar det till ännu starkare siffror så att inte människor med olika etnisk bakgrund än äkta gammelsvenskar blir de som åker jojo i takt med konjunkturen? Jag är övertygad om att många av bl.a. de projekt som Ana Maria Narti har engagerat sig så mycket i - en del av det som finns i det goda som storstadsarbetet har visat - har gett oss metoder och angreppssätt som kan vara nyckeln till att i grunden förändra arbetsmarknadspolitiken så att den kan stötta i arbetet för att sätta också gruppen invandrare i ar- bete. Jag noterar att det har blivit något slags genom- brott under den senaste tiden, ett mycket litet men efter den tröghet som har varit är det värt att notera. Jag vet hur trögt det har varit. Det gläder mig. Jag kommer för min del att fortsätta att ta upp denna fråga med AMS och länsarbetsnämnderna vid alla tillfällen jag har får, bl.a. den diskussion som vi ska ha relativt snart tillsammans med Integrationsverket och Diskrimineringsombudsmannen. Ett litet genom- brott är det, men kanske en väldigt viktig förändring såtillvida att just de genombrotten visar betydelsen av andra projekt och inriktningar på arbetsmarknadspo- litiken. Det hoppas jag att vi kan återkomma till. Göran Lindblad begärde ordet och upprepade en massa frågor, som vi har diskuterat i tidigare inter- pellationsdebatter, om att flytta makten utan att näm- na ett ord om diskriminering på arbetsmarknaden. Utan arbete är det väldigt svårt att utöva någon reell makt, man har inte makten över sin egen ekonomi och sitt eget liv. Jag vill gärna återvända den diskus- sionen. Det andra handlade om sfi. Det kanske inte heller där bara handlar om uttrycket "makt". Är man allde- les nykommen till Sverige och får makten att välja om det är hos TBV eller Vuxenskolan eller ABF man ska lära sig svenska är det kanske en ganska chimär valfrihet. Dessutom visar Stockholms uppläggning av sfi-undervisningen att man har degraderat sfi- undervisningen och försämrat kvaliteten genom det sätt man har gjort upphandlingen på. Regeringen kommer att lägga fram att förslag till förändringar av sfi-undervisningen, som Thomas Östros redogjorde för i går i den skrivelse om utbildningspolitiken som riksdagen fick. I fråga om validering har väldigt mycket hänt. Dels kommer en proposition till hösten, dels vill jag påminna om två saker som har hänt redan nu. Två av de valideringsarbeten som har pågått har nu redovisat resultaten. Bl.a. visade en rapport i går att 500 lärare med lärarutbildning från ett utomeuropeiskt land nu finns i arbete som lärare i svenska skolor efter ett mycket framgångsrikt valideringsprojekt. 75 % av dem, om jag såg det rätt, har kunnat flytta från vikari- at till fasta anställningar. Det andra valideringsprojektet har handlat om lä- kare i Stockholmsregionen som Näringsdepartemen- tet har stött med pengar, 6 miljoner. Vi har fått en stor mängd läkare som nu jobbar inom sjukvården i Stockholmsregionen. Till detta kommer den proposi- tion om valideringssystem som läggs fram till hösten. Det är inte så att inget har hänt, vilket gärna upprepas av Göran Lindblad, lite väl ofta för att vara trovär- digt.
Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 25 Ana Maria Narti (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! En precisering: Frågan om sfi är väl- digt komplicerad. Min erfarenhet är att det finns väl- digt mycket kompetens men att man under en mycket lång tid låtit det hela gå på sparlåga. Det var mycket bättre förr då jag lärde mig svenska på sex månader och det fanns väldigt många olika kurser. Den som ville lära sig kunde välja den kurs som passade ho- nom eller henne. Det är någonting som kommer att hända i Stockholm eftersom studiecheck införs. Då kan den studerande välja sin kurs, och det är verkli- gen empowerment. Då ska jag gå över till några precisa saker som har att göra med makt eller inte makt. Jag tycker inte om uttrycket "ge dem makten". De ska ha en möjlighet att utöva makt över sin vardag. Jag kan inte skänka makt till någon, utan det är människorna själva som skapar sig en möjlighet, det måste vi samarbeta om. Vi är inte gudomliga makter som ger makt åt andra. Vad är det står i vägen? Bestämmelserna! Vi har så många regler som är så komplicerade att t.o.m. när man kommer överens om en form av samarbete kan inte samarbetet komma i gång. Titta på vad som hän- der med momsen i det s.k. insatsområde 4. Jo, de små organisationerna får inte betala moms med de pengar som de får från EU, vilket betyder att de kommer att dra sig tillbaka, för de har inte råd att själva skaffa sig de där 25 procenten som måste gå till moms. En hel insats riskerar alltså att fastna på grund av bestäm- melser som går emot varandra. Deltagarproblematiken när det gäller Växtkraft mål 3 är att just nu har länsarbetsnämnderna en sådan makt att acceptera eller inte acceptera att deltagare går till ett projekt att det faktiskt inte är organisatio- nerna och ESF-rådet som bestämmer vem som ska göra projekt, utan det är länsarbetsnämnderna. De har tagit makten på riktigt över ett helt arbetsområde. Sedan den eviga diskussionen om förskott. Väl- digt många projekt har under den första tiden i EU haft stora svårigheter, nästintill omänskligt stora svårigheter, därför att små invandrargrupper inte har möjlighet att lägga undan pengar. De har inte haft pengar att starta verksamheten med. När sedan den nya omgången kom i gång sade man att nu skulle man acceptera förskott, och det var innan bestämmelserna blev fastställda. Då kom det fram att det bara finns väldigt lite pengar för förstudi- er. Men för förskott finns inga pengar alls, vilket betyder att vi fattiga svartskallar fortfarande befinner oss i en fruktansvärt utsatt position på området. Var- för är det möjligt med förskott i hela EU i detta sam- manhang, och varför säger Sverige bestämt nej till det? Det begriper jag inte. Jag måste också säga att det finns en myndighet i Sverige som har gett ordentliga ekonomiska förut- sättningar för ett ordentligt arbete, och det är Sida. Med Sida hade vi arbetat mycket bra med ett Mål 3- projekt, därför att för dem var relationer till invand- rarna inte bara vackra ord och stora gester på semina- rier, utan det gjordes en ekonomisk satsning. Det enda sättet att skapa jämställdhet mellan de här grup- perna är att köpa kunskap från dem.
Göran Lindblad (M)

Anf. 26 Göran Lindblad (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Mona Sahlin var väl så uppfylld av att jag retoriskt skulle angripa henne hårt att hon inte märkte att jag ställde tre vänliga frågor. Jag frågar därför återigen om statsrådet är beredd att släppa makten när det gäller skolan, sfi-undervisningen och boendet så att människor faktiskt kan ta sig makten att själva bestämma. När det gäller diskrimineringen hade vi en debatt här i kammaren för bara två tre veckor sedan. Då trodde jag att vi var alldeles överens om att vi inte vill ha en diskriminering på några som helst villkor, att det ska vara absolut förbjudet att diskriminera. Där- emot var vi oense om vägen dit, men den diskussio- nen kan vi föra i särskild ordning senare. När det sedan gäller valideringen tycker jag fak- tiskt att det har hänt för lite och för sakta. Det är bra att det nu äntligen finns möjlighet för utländska läka- re att få sin utbildning validerad och utvärderad och att de får börja jobba här. Det är också bra att valide- ringen har kommit i gång när det gäller lärarna. Men det är otillräckligt, och det har dröjt otillständigt länge med den här propositionen. Jag är glad att den nu i alla fall är aviserad. Avslutningsvis hoppas jag att Mona Sahlin och jag fortfarande är överens om att vi, för att kunna reda ut våra olika synpunkter, har möjlighet att träffas på tre olika ställen i verkligheten med det snaraste.
Statsråd Mona Sahlin (S)

Anf. 27 Statsråd Mona Sahlin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tror att Ana Maria Narti satte fingret precis på den frågeställning som mycket av diskussionen om integrationspolitiken handlar om: Ska man ge makt, eller ska man ha möjlighet att ta makt? Självklart är det en riktig tolkning som Ana Maria Narti gjorde. Det kan man möjligen också beskriva i integrationspolitiken som den fina portal- paragrafen om att alla ska ha lika rättigheter, skyldig- heter och möjligheter. Har man det, har man också möjlighet att ta makten över sitt eget liv, och, som Ana Maria Narti sade, för att komma dithän måste man samarbeta. Jag vill då understryka hur viktigt det koncept - om man får kalla det så - som Ana Maria Narti har jobbat så länge med är för att förändra atti- tyderna, nämligen att man köper kunskap. Däri ligger också en respekt och en acceptans för att här finns kunskap. I denna organisation, i denna grupp, bland dessa med olika etniska bakgrunder finns en kunskap som samhället köper. Jag tycker att det är oerhört viktigt. Jag vill understryka det som Ana Maria Narti sa- de. Vad är det som står emot detta som egentligen borde vara så självklart? Jo, det är delvis reglerna, men det är också attityderna. Jag vill bara understryka hur viktiga attityderna är. Det lilla men ändå genom- brott som har skett den senaste tiden påverkar i sig också attityderna, och jag vill fortsätta att bidra till att på bästa sätt påverka attityderna hos myndigheterna. Jag ska fråga min kollega Ulrica Messing om de konkreta regelhindren som Ana Maria Narti nämnde, som jag inte har kunskap om. Men jag lovar att åter- komma med besked. Sedan tyckte Göran Lindblad att jag blev så upp- rörd att jag inte hörde frågorna. Men vissa typer av frågor är till för att vara retoriska för att framhäva olikheter. Det var snarare det jag noterade och fånga- de in. Jag noterade också att han i första inlägget sade att ingenting hade hänt när det gäller valideringen och att han i nästa inlägg sade att för lite har hänt, så det är ju en förflyttning från Göran Lindblads sida. Här kan jag hålla med honom. Jag nämnde inte debatten, för jag tycker möjligen inte att riksdagens talarstol är rätt ställe att göra upp almanacksfrågor oss emellan. Vi ska självfallet mötas i debatt i valrörelsen, som våra sekreterare pratat om, och självfallet hitta ett lämpligt datum för det. Det återkommer vi till.
Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 28 Ana Maria Narti (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag ska säga några få ord om lärare och läkare. Vi föreslog för många år sedan att man skulle arbeta på det här sättet. Det gick inte att starta det, ansåg man från invandrarbefolkningens sida. Länsarbetsnämnderna hade för tre år sedan som plan att rekrytera 1 500 akademiker från andra länder som lärare. Bara 500 har kommit till stånd, vilket visar vilka stora svårigheter som finns på området. De här svårigheterna känner vi till, och vi har i alla fall mycket bättre förutsättningar än invandrarbefolkning- en att hitta lösningar på svårigheterna. Men vi tilläts inte komma in på området. Alla våra förslag avslogs av myndigheterna. När det gäller läkarna har det i Sverige funnits en mycket bra inslussningskanal för personal i sjukvår- den. Den minskade och försvann nästan på 90-talet när sjukvården drog ned så mycket som den gjorde, och då försvann enormt många utbildningsplatser. Nu har stora insatser gjorts både i Västra Götaland och i Stockholm. De har gett bra resultat. Jag vet att läkarnas fackliga organisation också har varit inblan- dad i detta. Det är mycket bra. Men varför behövde vi förlora ett bra system som vi hade? Det är väldigt synd, för vi förlorade väldigt mycket kompetens. Jag har träffat politiker som har jobbat med de här fram- gångsrika rekryteringarna, och de säger att de skäms när de träffar läkare som under ett antal år har varit tvungna att jobba som taxiförare. Med detta hoppas jag att vi går vidare. Frågan om validering av akademikers kompetens kommer jag att fortsätta diskutera med Thomas Östros nästa vecka.

Dokument

den 26 april

Interpellation 2001/02:479

 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Mona Sahlin om integrationspolitik

I början av år 2000 var regeringen i gång med att lansera aktivitetsgarantin som arbetsmarknadspolitikens flaggskepp och då debatterades detta i Sveriges riksdag. Näringsminister Björn Rosengren underströk att invandrarnas egna organisationer skulle få en aktiv roll som samarbetspartner till arbetsförmedlingarna. Näringsministern skulle muntligt och skriftligt för AMS poängtera "att man verkligen observerar frågan."

Diskussionen återtogs i november 2000 och denna gång svarade integrationsminister Mona Sahlin. Också hon underströk betydelsen av invandrarorganisationernas egna initiativ och handlingar. Enligt henne hade dessa organisationer ofta blivit föremål för ett ovanifrånperspektiv från många myndigheter. Hon lovade: "Jag ska verkligen leta vägar här att förändra det synsättet. Jag tror, för att uttrycka mig milt, att tiden är mogen för det."

Hösten 2001 är aktivitetsgarantin redan etablerad. Jag ställer genom Riksdagens utredningstjänst några frågor om invandrarorganisationer som har fått uppdrag att genomföra utbildning eller trainee-verksamhet i samband med aktivitetsgarantin.

Svaret är nedslående. Enligt Länsarbetsnämnderna i Stockholms, Västra Götalands och Skånes län finns det ingen direkt anmodan att samarbeta med någon invandrarorganisation. Vid förfrågan hos arbetsförmedlingarna var svaren entydiga: Inga samarbetsavtal med invandrarorganisationerna hade slutits.

Arbetsförmedlingarna sökte däremot samverkan med väl etablerade organisationer @ t.ex. TBV, LO, SKTF @ medan invandrarnas organisationer inte räknades bland möjliga partner. Är inte detta ett sätt att direkt diskriminera? Vad hände med näringsministrarnas tankar om delaktighet och verksamhet nedifrån och upp när förordningar och regleringsbrev angående aktivitetsgarantin skrevs?

Vissa erfarenheter av samarbete, mellan å ena sidan arbetsförmedlingar och kommuner och å andra sidan invandrarorganisationer, hade existerat under perioden 1996@2000, då framför allt inom verksamheter finansierade med stöd från EU:s socialfond Mål 3. Dessa erfarenheter var inte många, bara 1 % av alla beviljade projekt var initierade och ledda av invandrare, alla var inte framgångsrika, men de öppnade en väg till egen makt för grupper av långvarigt arbetslösa @ och bland dem också invandrarorganisationer. Men år 2000 tog dessa positiva erfarenheter plötsligt slut, eftersom Sverige på nytt centraliserade arbetsmarknadspolitiken medan nya EU-projekt kom i gång mycket sent in på 2001. Då kunde de inte längre fungera som fria arenor för små fristående grupper.

Denna förändring i den nationella politiken bryter egentligen med en av EU-politikens viktigaste principer, empowerment, makt till de maktlösa. Detta innebär också en stor förlust för den svenska demokratin, eftersom långvarigt arbetslösa och invandrare tillhör de samhällsgrupper som har få eller inga möjligheter att själva påverka sin vardag och ta beslut om egna liv.

Under dagarna efter mordet på Fadime Sahindal ägde många demonstrationer rum. De var anordnade av organisationer startade och ledda av invandrarkvinnor. Men dessa kvinnoorganisationer lever från bidrag till bidrag, från anslag till anslag, på mycket låg ekonomisk nivå. Deras ekonomi har någorlunda förbättrats den senaste tiden, ändå kan deras verksamhet inte betraktas som ekonomiskt någorlunda trygg. Också i detta fall visar det sig att vi måste skrota detta gamla system med bidrag och anslag, som mycket snålt och under korta perioder delas ut till alla möjliga föreningar. Regeringens senaste förslag tar några steg i rätt riktning men väldigt mycket återstår att göra. Politiker och tjänstemän behöver föra en betydligt mer intensiv och mer konkret diskussion med engagerade invandrarorganisationer, betrakta de mest aktiva grupperna som entreprenörer och skriva avtal med dem som lägger fram bra förslag och når ut till många.

Med utgångspunkt i beskrivna förhållanden vill jag fråga integrationsministern:

1.På vilket sätt tänker integrationsministern förstärka invandrarnas möjligheter att själva agera, försvara sina intressen, snabbare få ingång i arbetslivet, förändra mentalitet och sociala mönster i den egna etniska gruppen och förbättra relationerna med hela samhället?

2.Den nyligen inkomna skrivelsen om integrationspolitiken 2001/02:129 innehåller få uppgifter om de självständiga gruppernas möjligheter att ta makten över sin vardag. Finns det på departementet något pågående arbete angående en långsiktig strategi för empowerment @ egen makt @ för de olika etniska grupper som i dag lever i Sverige?