Inflytande över statliga medel
Interpellation 2010/11:227 av Nordén, Marie (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-02-22
- Anmäld
- 2011-02-28
- Besvarad
- 2011-03-11
- Sista svarsdatum
- 2011-03-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 februari
Interpellation
2010/11:227 Inflytande över statliga medel
av Marie Nordén (S)
till statsrådet Anna-Karin Hatt (C)
Befolkningen i Jämtlands län fortsätter att minska, varför kommunerna gör stora ansträngningar för att vända den negativa utvecklingen. Bland annat arbetar man aktivt för att ta emot flyktingar och marknadsför sig i Holland, där folk är beredda att flytta för att skapa sig större livsutrymme.
Samtidigt finns det många som trivs i länet med de höga livskvaliteter som bristen på trängsel och stress och närheten till naturen innebär. Därför är det angeläget att samhället på olika sätt underlättar möjligheten att bo och arbeta i alla delar av länet, men även i landets andra glest bebyggda delar.
En självklar förutsättning för att kunna bo i en by är att det finns en väg dit. Boende i byn Siljönäs i Strömsunds kommun har hamnat i en omöjlig situation. Den allmänna vägen slutar mitt i byn, vilket innebär att vissa boende inte får sin väg plogad och sandad under vintern, om inte skogsavverkning sker i skogen på andra sidan byn. Därmed får inte byborna post och det är omöjligt för till exempel ambulans eller brandbil att ta sig fram, om det skulle behövas.
Ett stort antal berörda myndigheter anser därför att den allmänna vägen borde förlängas de 800 meter som krävs för att alla bybor skulle ha normalt underhållen väg, men regeringen har avslagit detta.
Många kan anse frågan vara en petitess, men för boende i glesbygden handlar det om en viktig princip. Enligt väglagen kan en enskild väg förändras till allmän väg om det är av synnerlig betydelse för det allmänna. I detta fall innebär vägen en möjlighet att bo kvar i byn. Alternativet är att flytta och låta byn dö ut.
Regeringens mål för regional tillväxtpolitik är utvecklingskraft i alla delar av landet med stärkt lokal och regional konkurrenskraft och politiken ska inriktas på ett ytterligare stärkt lokalt och regionalt inflytande och ansvar över statliga medel. Det borde rimligen innebära att hela regeringen ger sitt bidrag till att stärka utvecklingen även i byar som Silsjönäs.
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att de lokala myndigheterna verkligen ska få inflytande och ansvar över statliga medel som till exempel väganslag?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:227
Webb-tv: Inflytande över statliga medel
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:71 Fredagen den 11 marsProtokoll 2010/11:71 15 § Svar på interpellation 2010/11:227 om inflytande över statliga medel
Protokoll från debatten
Anf. 119 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Maria Nordén har frågat statsrådet Anna-Karin Hatt vilka åtgärder hon avser att vidta för att de lokala myndigheterna verkligen får inflytande och ansvar över statliga medel som till exempel väganslag. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Frågan är ställd mot bakgrund av ett ärende i Jämtlands län där regeringen avslog en framställan om att förändra en del av en enskild väg till allmän väg.
Först vill jag säga att jag naturligtvis står bakom regeringens mål för den regionala tillväxtpolitiken som är utvecklingskraft i alla delar av landet med en stärkt lokal och regional konkurrenskraft. Den regionala tillväxtpolitiken bygger på såväl individers handlingskraft som ett ytterligare stärkt lokalt och regionalt ansvar och inflytande över statliga tillväxtresurser.
Ett exempel på hur regeringen ökat det regionala och lokala inflytandet inom infrastrukturområdet är att länsplanerna för regional transportinfrastruktur numera är trafikslagsövergripande och att länen kan prioritera användningen av Trafikverkets medel för betydligt fler ändamål än tidigare. Det län som så önskar kan till exempel använda sin planeringsram för åtgärder för tjälsäkring och ökad bärighet på vägnätet. Däremot svarar Trafikverket självt för planeringen av de medel för drift och underhåll som har anvisats.
Trafikverket är också den myndighet som prövar ärenden om en enskild väg ska förändras till allmän väg. Varje år ansöker ett antal boende eller enskilda väghållare om att staten ska ta över ansvaret för väghållningen på deras enskilda väg. Detta får enligt väglagen ske om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars är av synnerlig betydelse för det allmänna. Av praxis har det sista kriteriet, "synnerlig betydelse", kommit att avse totalförsvarets behov av väg. Därför handlar prövningen normalt om vägen behövs för den allmänna samfärdseln, det vill säga vägens roll och funktion i trafiksystemet.
Precis som Maria Nordén säger handlar detta om viktiga principer. Jag tycker att en viktig princip är att lika fall behandlas lika. I det aktuella ärendet finns ett mycket litet antal åretruntboende utmed vägen, och det är lätt att se driftskostnaderna för just den vägen som en petitess i Trafikverkets budget. Men om den vägen skulle förändras till allmän väg vore det rättvist att även förändra tusentals andra enskilda vägar runt om i landet till allmänna.
Trafikverket har i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting och Riksförbundet Enskilda Vägar påbörjat ett arbete att utifrån ett praktiskt väghållningsperspektiv komma fram till en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan stat, kommun och enskilda väghållare. Jag ser fram emot resultatet av det arbetet och avser därför inte att vidta några särskilda åtgärder i fråga om lokala myndigheters inflytande över de medel som anslås för drift av statliga vägar.
Anf. 120 Marie Nordén (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret.
Sedan måste jag tyvärr beklaga det svar som ministern gav till byborna i Silsjönäs i Strömsunds kommun i Jämtland då de ansökt om att förlänga den allmänna vägen 982. Det här är lokalt så att det bara skvätter om det. Det handlar om en förlängning på 860 meter, fram till skogen. Nu är det så att den allmänna vägen slutar mitt i byn och ingen kan förklara varför.
Den här vägstumpen blev enskild väg i mitten av 80-talet. Då fanns det bidrag från kommunen, men det upphörde i början av 2000-talet. Statligt stöd för enskild väg utgår endast om vägen är en kilometer eller längre. Vägen plogas av SCA om det pågår skogsavverkning. Då fungerar det. Men när det inte pågår någon avverkning på vintern resulterar det i att de boende inte får posten framkörd om det är för halt. Det är också så att sopbilen vänder vid en tomt på den allmänna vägen. Det säger sig självt att varken ambulans eller räddningstjänst kan ta sig fram på oplogad eller för hal väg.
Väghållningsmyndigheten, Vägverket Region Mitt, menar att det finns bättre förutsättningar att bedriva en rationell väghållning om man kan ploga genom hela byn och då vända på en vändplan ca 860 meter längre fram. Det tillstyrkte länsstyrelsen och även Strömsunds kommun. Men Trafikverket, dåvarande Vägverket, var av en annan åsikt och princip. Regeringen väljer att ignorera samtliga lokala yttranden och går på Trafikverkets förslag att avslå ansökan.
Vägverkets argument, att antalet fast boende efter vägen är för få, får naturligtvis byborna att undra, med all rätt anser jag, om de inte räknas som fullvärdiga medborgare. Det här är precis deras egna ord. Principen att alla ska behandlas lika, som ministern trycker på, är just vad byborna i Silsjönäs också efterfrågar, att få samma rättigheter som andra samhällsmedborgare, att få hjälp att känna sig trygga genom att posten och sopbilen kan komma fram och att ambulans och räddningstjänst ska kunna komma till undsättning om olyckan skulle vara framme.
Jag tycker att det fanns anledning för ministern att ställa sig frågan om beslutet som togs på 80-talet, som ingen riktigt vet varför, var ett riktigt beslut och om det i sig inte borde kunna rättas till.
Jag undrar också tillsammans med byborna i Silsjönäs om situationen som den är inte anses orimlig och om det lokala inflytandet och yttranden från kommuner och länsstyrelser gör någon skillnad när regeringen ska ta beslut.
Anf. 121 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Maria Nordén undrar om inte regeringen borde lyssna mer på det lokala. Det är naturligtvis en rimlig fråga. Men om det ska finnas någon form av rättstrygghet är det också viktigt att hålla fast vid principer, som Maria Nordén också så noga uttryckte. Vad ska då vara en princip? Var ska man dra gränser?
Det finns i dag ungefär 30 000 mil enskilda vägar. Det finns ungefär 10 000 mil statliga vägar. Av de 30 000 milen enskilda vägar är det i dag ungefär 25 procent, en fjärdedel, som får statsbidrag, något som också har höjts de senaste åren av den borgerliga regeringen. Då ingår också kravet att man ska hålla vägen öppen för andra, vilket är rimligt. Men det finns, som också nämndes, en gräns. Den vägen ska vara minst 1 kilometer lång.
Då kan vi fundera på om det inte är lite fnuttigt om 860 meter, som det här handlar om, ramlar under gränsen 1 kilometer. Jag tror inte att det är det som det handlar om egentligen.
När de lokala tittade på detta, och då pratar jag inte om byborna utan om den lokala delen av det som motsvarar Trafikverket, alltså tidigare Vägverket, var det kanske positivt fast av fel skäl enligt det som väglagen säger. Det var mer rationellt att kunna vända på vändplanen än mitt i byn, som Maria Nordén uttrycker det. Det är alldeles riktigt. Men det är inte ett skäl enligt väglagen. Då ska det vara antingen allmän samfärdsel, och då är det brukligt att man har minst hundra fordon per dygn, eller att det är minst 200 boende längs sträckan. Eller också ska det vara av synnerlig betydelse för det allmänna, det som alltså kunde vara behovet för försvaret.
Då är frågan vilken princip man ska hålla sig till. Konsekvensen och effekten blir att skulle vi ge med oss och byta en enskild väg för dessa fyra hushåll, som kan vara nog så viktigt för dem, skulle vi ha tusentals andra byar, orter och ställen där vi också skulle behöva hålla oss till samma princip, att vi går efter det som känns angeläget. Det är det som är det otrevliga med rättstryggheten. Vi måste ändå hålla oss till en princip.
När det gäller andra delar är det viktigt att också ta till sig att Trafikverket, som jag nämnde, tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting och Riksförbundet Enskilda Vägar just reder ut ansvarsförhållanden och vad som ska vara ändamålsenlig ansvarsfördelning när det gäller det statliga, regionala, nationella och lokala. Det är möjligt att det skulle hjälpa.
Att kunna bo där man vill är fantastiskt. Alla behöver naturligtvis kunna få sin vardag att fungera, oavsett om man hastigt blir sjuk och behöver ambulans eller om man vill ha tillgång till sin post. Men det här är ingenting som regeringen har ändrat eller försämrat. Den här vägen, som Maria Nordén också nämnde, har alltid varit en enskild väg. Att kommunen valde att frivilligt gå in med ett bidrag till vägen är någonting som kommunen har valt, vilket man ibland också gör. Det är också kommunen som har valt att kliva ur det åtagandet. Att komma med olika skäl i olika delar av landet tror jag vore en felaktig princip, även om det är tråkigt för de fyra fastigheterna längs med den väg som vi pratar om.
Anf. 122 Marie Nordén (S)
Herr talman! Det känns tråkigt, men jag vill påpeka för ministern att jag heter Marie och inte Maria. Jag vet att tjänstemännen har skrivit fel i interpellationssvaret, men det är mitt förnamn.
Då kan man ställa sig frågan om det är principen eller sunt förnuft som ska råda. Det stämmer inte att vägen alltid har varit enskild. Den blev enskild 1984.
Jag vill ställa frågan till ministern om hon är beredd att se över just miljöskäl och rationell väghållning som en orsak till att det finns en möjlighet att göra enskilda vägar till allmänna. Det är synd att det inte står någonting om sunt förnuft i lagtexter.
Det här är ett ärende som kan tyckas litet och att man blir väldigt lokal i diskussionen. Men som byborna i Silsjönäs beskriver det är det en överlevnadsfråga för dem, att kunna bo kvar i byn och tillsammans med kommunen försöka attrahera flera att flytta till kommunen och just till byn eller att flytta därifrån och låta byn dö.
Jag har fått ta del av de brev som de boende i byn har skickat till olika myndigheter, kommuner och även till regeringen. Jag tänkte läsa en del av det de har skrivit just till regeringen där de hänvisar till regeringsförklaringen från den 5 oktober 2010: "Bara om vi ser hela Sverige kan vi hålla samman vårt samhälle. Sverige är ett vidsträckt land. Här finns både större städer och landsbygd. Alla delar av Sverige ska ges möjlighet att utvecklas utifrån sina styrkor och förutsättningar. Att låta hela Sverige växa handlar om att bejaka förutsättningar för boende, arbete och företagande i hela landet."
De hänvisar också till stycket om ett fungerande transportsystem och avslutar med den del där Reinfeldt säger att Sverige ska vara ett bra välfärdsland: "En utvecklad välfärd är en fråga om rättvisa. Välfärdens verksamheter och tjänster ska vara av högsta kvalitet och rikta sig till enskilda människor efter behov, oavsett bakgrund, bostadsort, kön eller tjocklek på plånbok."
Man skriver i sitt yttrande till regeringen: "Om det ska vara ett verkligt innehåll bakom orden skulle det vara intressant att få en reaktion på Vägverkets . skrivning 'enligt Vägverkets mening kan inte vägen anses vara behövlig för allmän samfärdsel eller annars vara av synnerligen betydelse för det allmänna då antalet fast boende efter vägen är få'." Detta blir de faktiskt riktigt förolämpade av. De tycker att det är en oförskämd skrivning, och de menar att de inte har fått något svar på frågan om man ställer sig bakom Vägverkets skrivning.
Ingen kan svara på varför vägen slutar mitt i byn, varför dessa människor inte räknas och varför det har blivit så här. De bedriver en affärsverksamhet i Jämtland från byn, och de tycker att man är oförskämd i sin skrivning. De undrar också när en befolkning blir för liten för att man ska ta hänsyn till den. Här finns vägbelysning, postutdelning, sophämtning och slamtömning men inte allmän väghållning. De tycker inte att de har blivit rättvist behandlade.
De undrar också, precis som jag, om de ekonomiska och miljömässiga fördelarna ska kunna vägas in. Det är någonting jag tycker att ministern kanske kan ta med sig och fundera över. Kan detta i framtiden vara en del av det man ska ta hänsyn till när man avgör vad som ska vara allmän och enskild väg?
Anf. 123 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! Det är inte så att jag känner mig obekant med hur det är att bo längs en enskild väg och vara det enda hushållet på en sträcka på ungefär 500 meter när det gäller att betala sandning, snöröjning och annat själv.
När det handlar om principer eller sunt förnuft undrar Marie Nordén vad som ska gälla, och hon tycker att det sunda förnuftet borde gälla mer. Jag tror dock att även Marie Nordén är medveten om att vi i Sveriges riksdag inte stiftar lagar på godtycke. När vi pratar om förnuft är nämligen frågan vems sunda förnuft det är som ska råda. Det är just där godtycket uppstår.
Detta är problematiskt, för just de människor som bor i dessa fyra fastigheter kan tycka att det är fullkomligt orimligt att man inte tar de hänsyn som de ser som realistiska. Det är dock därför vi har satt upp dessa kriterier. Ska man göra om en enskild väg till en allmän väg står detta skrivet i väglagen för att man inte ska ha godtycke - även om det kanske strider mot sunt förnuft ibland. Det måste finnas principer om vad som är allmän samfärdsel.
Då kommer vi in på antalet fordon som bör vara, hur många boende som ska finnas där eller om det är av synnerlig betydelse för det allmänna. Där hade vi definitionen när det gällde Försvarsmaktens möjlighet att använda vägar. Sedan kan man tycka att detta är bra eller dåligt, men det ger åtminstone mer rättssäkerhet för vad som ska råda.
Å andra sidan kan man fundera på om vi skulle gå över till sunt förnuft och godtycke och gå vidare på det som Marie Nordén utvecklade, inte bara i detta fall, om att fler enskilda vägar kanske borde bli allmänna. Då blir, herr talman, min retoriska fråga naturligtvis: Är Marie Nordén beredd att betala för detta? Vi har 30 000 mil enskilda vägar som vi i dag betalar runt 1 miljard för årligen för att de ska kunna hållas efter. Det är enbart ett tillskjutet bidrag; mycket betalar de enskilda väghållarna själva.
Jag tycker att det är tråkigt om det är så att de människor som bor här uppe inte har fått svar de känner sig nöjda med. Jag kan också tycka att det har varit olyckligt att Trafikverket, dåvarande Vägverket, har givit olika besked i olika instanser. Det gör det säkert mer rörigt.
Är det så att det är mer miljömässigt och inte minst mer rationellt för den som i dag är väghållare att sköta vägen fram till byn borde det å andra sidan finnas goda förutsättningar för att haka på och i en upphandling få ett pris som är väsentligt mycket bättre. Om det är så mycket smidigare att åka fram och vända har man en fantastisk fördel jämfört med många andra som har enskilda vägar där man i dag står för kostnaderna.
Herr talman! Denna fråga är naturligtvis inte enkel. Det blir alltid svårt när det berör enskilda människor som tycker att situationen är hopplös och oförsvarbar. Jag tror dock att om vi ska hålla någon ordning på detta i hela vårt land, med alla de tusentals mil vägar vi har, får vi nog tyvärr försöka att inte hålla oss till godtycke. Det är därför vi har lagar, och de måste stiftas så att de skipar så mycket rättvisa som möjligt.
Anf. 124 Marie Nordén (S)
Herr talman! Lagar kan förändras. Jag trodde att det skulle vara positivt när det fanns en vilja att se över lagstiftningen vad gäller just miljöhänsyn och rationalitet.
Man hamnar i en himla knipa. Jag menar inte att dessa människor är ensamma på något sätt, men de är utsatta på så sätt att de inte har möjlighet att söka något stöd. De är naturligtvis i ett läge där de är tacksamma för de bidrag de kan få, om det är möjligt att få ett bidrag. Det är ganska mycket pengar det handlar om för några få hushåll som har hamnat i ett läge där en väg mitt i en by utan förklaring plötsligt blev enskild.
Man har hamnat i en situation som jag kan tänka mig känns ganska Kafkaliknande när man inte förstår varför. De säger själva: Vi bor inte vid skogen. Är det inte där den allmänna vägen skulle sluta och gå över till enskild? Det jag tycker känns viktigt i detta är att väcka frågan för dessa bybor, för de känner sig väldigt desperata. De känner också att de inte fick svar på sina frågor när de skrev sitt brev till regeringen och att de är hänvisade till att lösa detta på egen hand, för det finns ingen som är beredd att tillsammans med dem ta ansvar för denna situation.
På sikt tycker jag naturligtvis också att det är viktigt att man tittar på lagstiftningen och på hur mycket det de lokala myndigheterna säger i sina remissvar ska räknas. Jag tycker att det är olyckligt att man inte har lyssnat på de remissvar som gavs.
Jag hoppas alltså att ministern tar med sig detta, ser över lagstiftningen och ser om miljö och rationell väghållning kan vara en del av detta när man förändrar lagstiftningen framöver.
Anf. 125 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Herr talman! De uppgifter jag har är inte att vägen helt plötsligt blev en enskild väg, för det har den alltid varit. Däremot har det kommunala bidraget, som frivilligt betalades ut från 1980-talet fram till början av 2000-talet, upphört.
Det är en problematik om man har uppfattningen - och det kan jag förstå att man har i just detta fall - att vi inte lyssnar på lokala myndigheter. Som jag sade tidigare var dock det som lokalt sett upplevdes som rationellt "fel" skäl, om man får säga det inom citattecken, enligt det som tydligt står i väglagen när det gäller att göra förändringen. Där ingår nämligen inte det rationella. Vi kan tycka att det är rätt eller fel, men om man ska hålla sig strikt till det som gäller var det därför som det hänsköts vidare för att redas ut. Men jag kan hålla med om att det säkert gör hela situationen mer snurrig för dem som berörs. Jag är fullt medveten om detta.
Däremot kan man fundera på det lokala inflytandet över huvud taget. Jag tycker att det känns viktigt att få säga att den process som har varit de senaste åren, inte minst när det gäller infrastrukturens inriktning och åtgärdsplaner, har tagit betydligt längre steg i hur det lokala och det regionala får vara med och påverka vad som ska prioriteras av både de nationella anslagen och det som räknas in i länsplaner. Men då pratar vi oftast om väg- eller infrastrukturprojekt som är större än de enskilda vägarna. Dessutom har det tillkommit en förstärkning de senaste åren i anslaget till enskilda vägar, inte minst för att jobba med bärighet. Det kanske i det här fallet mest gläder SCA som har skogsbilväg 6 kilometer efter de 860 meterna, men nog så viktigt.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.