Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Uppföljning av riksrevisionsreformen

Betänkande 2009/10:KU17

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
27 maj 2010

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Uppföljning av riksrevisionsreformen(pdf, 2 MB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2009/10:17 Uppföljning av riksrevisionsreformen

Beslut

Riksrevisionens organisation och arbete ändras (KU17)

Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen som granskar den statliga verksamheten i syfte att medverka till en god resursanvändning och en effektiv förvaltning. I dag lämnar Riksrevisionen dessa granskningar till regeringen. I framtiden ska de i stället lämnas direkt till riksdagen som i sin tur lämnar dem vidare till regeringen som ska yttra sig. Styrelsen vid Riksrevisionen avskaffas i sin nuvarande form och ersätts med Riksrevisionens parlamentariska råd. Rådets uppgift blir att ge riksdagen insyn i Riksrevisionens verksamhet. Rådet ska också fungera som ett organ för samråd mellan riksdagen och revisorerna. Riksrevisionen leds av tre riksrevisorer. Den av revisorerna som ansvarar för den administrativa ledningen får ett utökat ansvar. Han eller hon blir ensam beslutsfattare i administrativa och organisatoriska frågor. Ändringarna i riksdagsordningen har i enlighet med konstitutionsutskottets förslag antagits som vilande. Lagar om ändring i vissa andra lagar skjuts upp till nästa riksmöte. Ändringarna föreslås börja gälla den 1 januari 2011.
Utskottets förslag till beslut
Delvis bifall vilande till framställningen punkt 2 vad gäller huvudbestämmelserna. Uppskov på övriga lagförslag och motionerna 2009/10:K5, K7 delvis och K8. Bifall till utskottets initiativ av tillkännagivande till riksdagsstyrelsen om att låta utreda vissa frågor om Riksrevisionens granskningsrapporter. Avslag på motionerna 2009/10:K6 och K7 i denna del.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 2
Framställningar / redogörelser: 1

Från riksdagens organ

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2010-05-06
Justering: 2010-05-18
Trycklov till Gotab och webb: 2010-05-19
Trycklov: 2010-05-19
Betänkande 2009/10:KU17

Alla beredningar i utskottet

2010-04-22, 2010-04-29, 2010-05-06

Riksrevisionens organisation och arbete ändras (KU17)

Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen som granskar den statliga verksamheten i syfte att medverka till en god resursanvändning och en effektiv förvaltning.

I dag lämnar Riksrevisionen dessa granskningar till regeringen. I framtiden ska de i stället lämnas direkt till riksdagen som i sin tur lämnar de vidare till regeringen som ska yttra sig.

Styrelsen vid Riksrevisionen avskaffas i sin nuvarande form och ersätts med Riksrevisionens parlamentariska råd. Rådets uppgift blir att ge riksdagen insyn i Riksrevisionens verksamhet. Rådet ska också fungera som ett organ för samråd mellan riksdagen och revisorerna.

Riksrevisionen leds av tre riksrevisorer. Den av revisorerna som ansvarar för den administrativa ledningen får ett utökat ansvar. Han eller hon blir ensam beslutsfattare i administrativa och organisatoriska frågor.

Ändringarna börjar gälla den 1 januari 2011. Konstitutionsutskottet föreslår att riksdagen i huvudsak säger ja till riksdagsstyrelsens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2010-05-27
Stillbild från Debatt om förslag 2009/10:KU17, Uppföljning av riksrevisionsreformen

Debatt om förslag 2009/10:KU17

Webb-tv: Uppföljning av riksrevisionsreformen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Billy Gustafsson (S)
Anf. 1 Billy Gustafsson (S)
Fru talman! Vi ska i dag ta ställning till förslag som har kommit fram i anslutning till den uppföljning som har gjorts av riksrevisionsreformen. Den 22 maj 2007 träffades för första gången den parlamentariska utredning som hade tillsatts och som hade till uppgift att följa upp den reformering som gjordes 2003 av den statliga revisionen. Det var då som Riksrevisionen bildades som en ny myndighet under riksdagen. Jag fick för egen del förmånen att ingå i den utredningen. Det är alltså nästan på dagen tre år sedan det arbete med översynen inleddes som nu ska resultera i ett antal riksdagsbeslut. Jag ska uppehålla mig vid ett par frågor som har varit föremål för diskussion i utredningsarbetet. Men innan jag går in på några sakfrågor, fru talman, vill jag säga att jag tycker att det är positivt att kunna konstatera den enighet som har funnits både i utredningen och i konstitutionsutskottets behandling av riksdagsstyrelsens framställan. Det finns en stor samsyn mellan de olika partierna. Jag tror, fru talman, att samsyn kring organiseringen av revision är en väsentlig förutsättning för att skapa legitimitet för revisionen som sådan och inte minst för de iakttagelser och påpekanden som en revisionsinsats leder fram till. Utredningen mynnade ut i både stora och små förslag till förändringar. Jag tycker inte att det finns någon anledning för mig att försöka kommentera alla, utan jag kommer att nöja mig med att lyfta fram tre frågor som har varit föremål för relativt omfattande diskussioner och som jag för egen del har tyckt vara väsentliga. En av de frågorna har varit på vilket sätt revisionsrapporter och efterföljande iakttagelser ska komma riksdagen till del. Dagens ordning med två vägar in i riksdagen har haft uppenbara brister. Ordningen med att regeringen har redovisat sina bedömningar av gjorda revisioner i samband med budgetpropositionen har lett till att det materiella innehållet i budgetpropositionen har tagit överhand och kommit att skyla över intresset för revisionsrapporten. Behandlingen av revisionsrapporterna har inte fått sin berättigade uppmärksamhet. Inte heller ordningen att Riksrevisionens styrelse kan lämna över en revisionsrapport till riksdagen har varit särskilt effektiv. Det vanliga när aktuellt utskott skulle behandla en framställan från Riksrevisionens styrelse blev att man var tvungen att vända sig till regeringen för att efterhöra vad som eventuellt hade gjorts och vad som planerades. När aktuellt utskott hade ställt den frågan stannade processen av därför att man var tvungen att avvakta vad regeringen skulle komma att svara. Därför tycker jag att förslaget som finns i betänkandet nu är bra, att granskningsrapporterna ska lämnas direkt till riksdagen i kontinuerlig ordning och att regeringen till riksdagen inom fyra månader - det var tre månader i utredningsförslaget, men processen i riksdagen har lett till en utökning till fyra månader - i en skrivelse ska redovisa vilka åtgärder man har vidtagit eller planerar att vidta. Efter det äger riksdagen frågan på ett helt annat sätt och kan ta ställning till om de redovisade planerade åtgärderna eller vidtagna åtgärderna är tillräckliga. Här förtjänar också, tycker jag, att nämnas att det har varit en tämligen omfattande diskussion om vem som ska vara mottagare av rapporterna och av regeringens skrivelse i anledning av rapporterna. Det diskuterades väldigt mycket om ett särskilt revisionsutskott eller om det skulle vara befintliga fackutskott. Jag tycker att det har gjorts en klok avvägning när förslaget har landat i fackutskottsprincipen. Fru talman! Jag tror att det är viktigt att hela riksdagen både känner sig delaktig i och känner ansvar för att ta vara på vad som har framkommit i genomförda revisioner. Då tror jag att det hade varit olyckligt om vi hade inrättat ett nytt organ för revisionsfrågor. Risken är enligt min mening uppenbar för att stora delar av riksdagen hade känt sig utanför hanteringen och behandlingen av revisionens iakttagelser. Den tredje frågan jag ska ta upp och kort kommentera är frågan om det så kallade tredelade ledarskapet. Det har diskuterats mycket nogsamt, vägts för och emot. Jag känner mig trygg i att det slutligen blev en ordning där vi bibehåller det delade ledarskapet samtidigt som det tydliggörs att en riksrevisor ska ha ansvar för den administrativa ledningen. Här kan man naturligtvis väga för och emot, men en dimension i det, fru talman, är att vi i princip har oavsättliga revisorer. Genom det finns det faktiskt, tycker jag, också en viss form av maktdimension i hur vi organiserar revisionen. Bland annat mot den bakgrunden tycker jag att det delade ledarskapet är bra och att det är positivt att det bibehålls. Det var tre sakområden, tre områden som har varit föremål för diskussion som jag som sagt ville kommentera. Jag ska, fru talman, sluta med något kanske ovanligt, nämligen att ställa en fråga. Vi ställer ofta frågor till varandra i det här huset. Ibland förväntar vi oss vissa svar och ibland ställer vi frågor för att den vi ställer frågan till förhoppningsvis inte ska kunna svara. Nu ställer jag en fråga som jag inte har något svar på själv, men som jag har funderat lite grann över. Det handlar om kvalitetsdimensionen. Förutsättningen för att revisionen ska uppfattas som legitim är att den har hög kvalitet. Hur utvecklar vi kvalitetskriterier? Hur tillser vi att de kvalitativa aspekterna i revisionsarbetet utvecklas? Då kommer jag till min fråga som jag inte har något svar på: Vem granskar granskaren? Med den frågan, fru talman, hängande lite grann i luften, yrkar jag bifall till förslaget i KU:s betänkande och avslag på aktuella motioner.
Ingvar Svensson (Kd)
Anf. 2 Ingvar Svensson (Kd)
Fru talman! Det är ett intressant ärende vi har att diskutera, och det har varit en lång process. Jag tillhörde en gång i tiden en av dem som motionerade om att skapa ett oberoende revisionsorgan. Sedan fick jag vara med om att i KU:s beredningsdelegation hantera hela problemet med uppbyggnaden av den nya myndigheten. Det blev främst jobbigt därför att vi var oense. Det var sex partier, och ett parti var emot reformen. Man ingick så småningom en kompromiss; det blev tre riksrevisorer i stället för en, och det blev en styrelse med vissa funktioner. Det var ett tungt arbete. Jag har sedan varit med i Riksrevisionsutredningen, som ligger till grund för det här betänkandet, och har varit med och analyserat de problembilder som uppstod. I och med att man ingår den här typen av kompromisser som egentligen är ordentligt beredda bygger man dess värre in problem i systemen. Det är ofta en politisk nödvändighet att ingå den typen av kompromisser. Det var därför vi fick tre riksrevisorer. Det är många som i dag kan säga att de inte är riktigt nöjda. Problemet är att när man väl har skapat en institution med tre riksrevisorer är det svårt att återgå till en modell med en riksrevisor, bland annat infasning. Det finns problem i att förändra en sådan reform. Däremot har vi lyckats hitta en bra lösning att styrelsen ersätts med ett insynsråd. Vi har också försökt bygga ut den administrativa riksrevisorns roll genom att i någon mån likna den vid chefs-JO:s roll hos justitieombudsmännen. I förslaget har vi också vissa synpunkter på inriktningen av effektivitetsrevisionen. På det hela taget är det en bra reform. När det gäller förhållandet mellan Riksrevisionens rapporter och riksdagen hade jag velat se en annan inriktning, men jag ville inte skapa en ny konfliktyta som ledde fram till konstiga kompromisser. Därför nöjde jag mig i Riksrevisionsutredningen med att lägga fram ett särskilt yttrande. Jag tror att det i längden hade varit bättre med en särskild revisionsnämnd, inte revisionsutskott, det vill säga en nämnd av den typ som till exempel EU-nämnden är i riksdagen. I många andra parlament har man satt tunga politiker i den typen av nämnder. Det gäller att hitta en bra form av enighet i sammanhanget. Därför har vi också kommit överens om att skicka rapporterna till utskotten. Förhoppningsvis leder det till ett aktivt agerande i utskotten, men det får framtiden utvisa. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
Anne-Marie Pålsson (M)
Anf. 3 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Den 1 juli 2003 bildades Riksrevisionen. Det var för svenskt vidkommande en unik händelse. För första gången på nästan 200 år bildades en konstitutionell myndighet. Riksrevisionen är vårt kontrollorgan. Det ingår i vår grundlagsstadgade skyldighet att granska makten. Det är alltså ett redskap som vi i den här kammaren ska använda oss av för att klokt och effektivt granska regeringen. Riksrevisionens första år blev kanske inte helt lyckade. Det var kritik om allt, från den interna styrningen till granskningsrapporternas kvalitet och inriktning. Egentligen är detta inte så märkligt. Riksrevisionen var i grunden en sammanslagning av två institutioner, Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket, med två helt olika kulturer. Alla som har försökt sig på att slå samman två så olika institutioner vet att det uppstår problem, och det tar tid att lösa problemen. I stället för att låta Riksrevisionen i lugn och ro finna sina arbetsformer tillsattes redan fyra år efter Riksrevisionens tillblivelse en parlamentarisk utredning med uppgift att utvärdera riksrevisionsreformen. Utredningen har i två rapporter presenterat sina förslag. Stort och smått blandas. Jag har i två motioner haft synpunkter på förslagen. Den ena av mina synpunkter handlar om hur riksdagen ska ta emot Riksrevisionens rapporter. Där förordar jag att det bildas ett separat revisionsutskott, som man har gjort i nästan alla andra länder. Men av någon egendomlig anledning väljer man i betänkandet, som går på utredningens linje och riksdagsstyrelsens linje att förorda att de olika fackutskotten tar emot granskningsrapporterna. Jag tycker att detta är en olycklig lösning, och jag tycker att det är egendomligt att Sveriges riksdag så sticker ut från vad som är norm i nästan alla andra länder. Jag tänker inte uppehålla mig mer vid just den aspekten eftersom jag tror att nästa talare kommer att fördjupa sig i den. Jag tänker i stället ta upp den andra aspekten, den som vi inte i dag ska besluta om men som jag menar är egentligen oerhört mycket mer central att begrunda. Det handlar om Riksrevisionens uppdrag som sådant. Enligt utredarna ska Riksrevisionens granskning begränsas till att huvudsakligen gälla effektivitetsrevision med betoning på de tre så kallade e:na, efficiency, effectiveness and economy - med ett tillbakasättande av regelefterlevnaden. Det som är utredningens förslag blev också riksdagsstyrelsens förslag och har blivit konstitutionsutskottets förslag. Det är det förslaget vi skulle ha beslutat om i dag men som man skjuter upp till hösten. Jag tycker att det är ett egendomligt förslag att snäva in Riksrevisionens granskningsmandat. Om inte Riksrevisionen ska granska compliance, regelefterlevnad, vilket organ ska då göra det? JO, kanske någon säger. Fel säger jag. JO granskar inte regler. JO granskar juridik och lagar. Om Riksrevisionen ska befrias från denna granskning av regelefterlevnaden blir detta en fråga som kommer att bli helt hängande i luften. Fru talman! Frågan om vad som ska ingå i Riksrevisionens mandat är extremt viktig. Här tangerar vi den centrala målkonflikten mellan demokrativärden och ekonomivärden. Om bara de ekonomiska värdena granskas kan det lätt bli att man upphöjer principen ändamålet helgar medlen till norm, underförstått att om bara de ekonomiska utfallen blir tillräckligt bra spelar det ingen roll hur de har uppnåtts. Ska vi tolka detta som ett uttryck för att mutor faktiskt är okej bara de ökar den ekonomiska måluppfyllelsen? Så skulle faktiskt den yttersta konsekvensen bli om man rätt ska förstå och läsa utredningens, riksdagsstyrelsens och konstitutionsutskottets förslag. Hur ska vi tolka en svag måluppfyllelse av de ekonomiska värdena om samtidigt de andra värdena har uppfyllts med bred marginal? Världen är inte så enkel att allt kan mätas längs en ekonomisk måttstock. I politiken inkluderas regelmässigt fler parametrar än de ekonomiska, nämligen jämställdhet, jämlikhet, solidaritet, rättvisa, regional balans, klimatansvar - för att nämna några. Det är inte sällan runt just dessa parametrar som de politiska striderna utkämpas. Hur mycket, fru talman, får rättvisa kosta? Hur mycket får regional balans kosta? Hur ska det ena målet mätas mot det andra när det är bara den ekonomiska dimensionen som ska få ingå i Riksrevisionens mandat? Allvarligare är det dock om Riksrevisionens mandat begränsas till den extrema form av effektivitetsgranskning som föreslås i betänkandet. Då kan regeringen, regeringsmajoriteten eller regeringsunderlaget i riksdagen underkänna granskningar med argumentet att Riksrevisionen har överskridit sina befogenheter. Därför behöver man då inte fästa något avseende vid de rekommendationer som granskningen givit upphov till. Detta vore mycket illa. Slutligen är det värt att notera att utredningens förslag, som riksdagsstyrelsen och konstitutionsutskottet därefter har gjort till sitt, bygger på en missuppfattning. I utredningen drivs linjen att Riksrevisionens granskning i alldeles för ringa grad har handlat om effektivitet utan främst gällt regelefterlevnaden. Som stöd för detta hänvisas till en enda rapport - Anders Grönlunds. Det är en utmärkt rapport, kära kolleger. Läs den! Då kommer ni att finna att i motsats till vad utredaren hävdar och skriver visar Grönlunds rapport i själva verket att huvuddelen av Riksrevisionens granskningsrapporter ligger inom vad som traditionellt betraktas som effektivitetsrevision - låt vara att en merpart av granskningarna därutöver också innehåller ett moment av teknisk-juridisk granskning. Men vad är det för fel på det? Är inte det i själva verket mycket bra? Och vad ska man då säga om finansutskottets yttrande, som KU lutar sig mot? På ett nästan orwellskt sätt konstaterar finansutskottet att om granskningsmandatet snävas in till att handla främst om de ekonomiska aspekterna innebär det i själva verket en vidgning av mandatet. Det ska tolkas som att effektivitetsrevisionen inte ska snävas in mot regelefterlevnad. Men var står det att läsa någonstans i de lagar och förordningar som styr Riksrevisionens arbete? Den tolkningen finns inte någonstans utom möjligen i finansutskottets fantasivärld. Nej, den dag dessa formuleringar kom på pränt var inte en av finansutskottets bästa dagar. Jag undrar om någon ledamot i utskottet över huvud taget har läst Grönlunds rapport. Fru talman! En enda rapport som därtill har missuppfattats - med detta underlag ska riksdagen nu ge upp en del av sin kontrollmakt. Detta är någonting alldeles oerhört och djupt beklagligt. Riksrevisionen är ett av de redskap, kanske det viktigaste, som står till riksdagens förfogande för att fullgöra vår kontrollfunktion. Därför kan det aldrig ligga i riksdagens intresse att begränsa Riksrevisionens mandat ty då försvåras automatiskt vårt arbete. Varför ska vi ledamöter i den här kammaren aktivt och frivilligt delta i detta? Vilka signaler skickar det till våra väljare att riksdagens ledamöter helst ser att det egna uppdraget urholkas? Det ligger i vårt demokratiska uppdrag att hålla uppsikt över den verkställande makten. När vi kapitulerar inför detta öppnar vi i stället för maktmissbruk. Alternativt överlåter vi kontrollfunktionen till någon annan. Vem kan det vara - medierna kanske? Vilken blir då vår uppgift i den här kammaren - vi som har valts av det svenska folket för att företräda dem? I betänkandet har det konstaterats att vi inte i dag ska besluta om Riksrevisionens mandat. Det ska skickas över till nästa riksmöte efter sommaren. Med dessa ord, fru talman, kan jag bara uppmana ledamöterna att under sommaren i lugn och ro begrunda vad man nu har föreslagit att vi ska göra. Förhoppningsvis kommer man då på andra tankar och stryker förslaget om att begränsa Riksrevisionens mandat. Därutöver yrkar jag bifall till motion 2009/10:K6. Eva Flyborg och jag har två motioner med lika lydelse, och vi har bestämt oss för att yrka bifall till endast en av dem. Det är onödigt att låta dessa ställas mot varandra i kammaren.
Eva Flyborg (Fp)
Anf. 4 Eva Flyborg (Fp)
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till min motion K7, för det var det vi kom överens om. Jag vill bara rätta föregående talare i den lilla detaljen; det är K7 som vi yrkar bifall till och även tänker begära rösträkning om senare i kammaren. Nu vet ni det. Jag instämmer i det övriga som Anne-Marie Pålsson har sagt, särskilt i de delar som rör beredningen av ärendet och hur det kom till, hur utredningen har gått till och så vidare. Där har jag ingen annan mening. Fru talman! Betänkandet innehåller en genomgång av Riksrevisionen. Det finns en del fel. Det finns större fel och mindre fel. Ett mindre fel är att den kom för tidigt - alldeles för tidigt. Som vi hörde föregående talare säga kom den redan efter fyra år. Vi vet att när vi bildar en ny myndighet, dessutom genom att slå samman två gamla institutioner - åtminstone var den ena, Riksdagens revisorer, mycket gammal - innebär det vissa uppstartningsproblem, helt enkelt. Allting löper inte på smidigt från början. Det var dessutom två helt olika kulturer som här skulle smälta samman. Man skulle också ha ett tredelat ledarskap när man bildade Riksrevisionen, vilket jag tror var ganska bra. Det var en hel del stormar i början, och jag tror att man kunde känna en gemenskap och en trygghet i att vara tre chefer. Men detta kom som sagt alldeles för tidigt. Genom att göra så här sätter man egentligen i stället krokben för själva reformen som sådan, även om det inte var meningen. Nu, fru talman, efter sju år, hade det varit mycket lämpligare. Det är också den tid man brukar säga att man får ge nya verksamheter och nya myndigheter, särskilt en sådan här viktig myndighet. Man får ge dem den tiden för att hitta former för att sansa sig i det de gör. Det hade varit bättre att göra så. Men detta är ett av de mindre problemen. Ett av de större är att man på det här sättet också snävar in granskningsmandatet. Det ska vi återkomma till i höst. Jag ska inte lägga mer tid och krut på det i dag annat än att säga att det vore djupt olyckligt om man gick på den linje som man föreslår i betänkandet. Jag tycker att Riksrevisionen har hittat sina former. Den gör bra och relevanta bedömningar och den ska ha det fria mandatet, fru talman, att göra de begränsningar och de bedömningar som är relevanta. Det är det vi har Riksrevisionen till. Det är Riksrevisionen, och inte vi här i kammaren, som ska göra dessa relevanta bedömningar. Det är också viktigt, fru talman, att vi tittar på Riksrevisionens output. Vad är det den producerar egentligen? Det är en mängd rapporter. Jag vet att ledamöterna här i kammaren har precis lika mycket rapporter, inkommande mejl, samtal, brev och sammanträden som jag har. Det är fullt på mitt skrivbord, det är fullt i mina väskor och det är fullt i min inkorg och i min utkorg. Och så ska man läsa en riksrevisionsrapport dessutom, som kanske inte ens berör ens eget område! Hur många i kammaren har läst alla Riksrevisionens rapporter från 2003? Det har jag, fru talman, och möjligtvis också Anne-Marie Pålsson och kanske någon mer. Men vi är mycket få. Det är en mycket exklusiv skara och klubb - nästan som presidenternas klubb, fast vi inte har några. Poängen med detta är att det inte är så många som läser hela revisionsrapporterna. Revisionsrapporter och revisionsfrågor i sig är inte sexiga, så att säga. Det är inte kul och hett att hålla på med uppföljning. Det blir ingen politisk karriär av det, men det är det revision handlar om. Man tar en stickprovskontroll och ser efter om det man har beslutat har blivit gjort. Blev det som det var tänkt? Blev riksdagens vilja lag, och blev det också verklighet? Det är däremot viktigt med revisionskompetensen. Man ska läsa och man ska förstå. Man ska kritisera metoderna som Riksrevisionen har valt, till exempel. Är det rätt metoder? Ska man bara läsa rapporter, eller ska man ge sig ut på fältet? Eller är det fel? Får man en felaktig bild då? Ska man göra på ett helt annat sätt? Vilket urval ska vi ha? Alla ni som har läst statistik på universitetet precis som jag vet att det är en vetenskap i sig hur man gör urvalet och hur man begränsar det. Beroende på hur man gör en avgränsning kan man få helt olika resultat. Det handlar om slutsatser och relevans. Är det som man kommer fram till över huvud taget relevant? Allt det här, fru talman, hänger samman med revisionskompetensen. Hur roligt det än skulle vara tror inte jag att vi kan slå i 349 ledamöter i denna kammare att aktivt bli bra på revisionskompetens, för det är detta det handlar om. Det är det man inte riktigt har förstått i utredningen. Styrelsen har med åren skaffat sig kompetens. Det får man inte dag 1 och sammanträde 1, utan det skaffar man sig genom åren genom att göra fel och att göra rätt och genom att utvecklas tillsammans. Det var ingen som hade den erfarenheten när vi tillsatte styrelsen. Jag kan ärligt säga att mitt parti var emot att ha en styrelse. Det säger jag som Riksrevisionens ordförande. Fortfarande tycker jag att det egentligen var fel att ha en styrelse, men det som var bra med styrelsen och som vi inte alls fångar in i detta olyckliga betänkande från KU är just revisionskompetensen. Har KU verkligen tänkt sig att alla ledamöter nu ska börja plugga revision? Det är faktiskt det ni säger. Annars kommer rapporterna inte att bli värdefulla. Kan man inte ställa rätt kontrollfråga vet man inte heller hur värdefull rapporten är. Billy Gustafsson från Socialdemokraterna frågade tidigare hur vi ska säkerställa kvaliteten. Det var en väldigt bra fråga. Ärade ledamöter av KU, det borde ni ha tänkt på innan ni skrev det här betänkandet! Det är just detta som är problemet - det finns ingen som utvecklar kvaliteten nu. Vi kan ha olika åsikter om styrelsen - jag tyckte inte att den skulle vara där från början - men den har utvecklat den kompetensen. Nästa fråga som Billy Gustafsson hade var: Vem ska granska granskarna? Det är en ännu bättre fråga, men det finns inget svar på den. Nu finns det en styrelse som granskar granskaren, som står fri från granskaren. Vi granskar budget och hur man gör med personalen, vi granskar rapporter och personaltillsättningar. Jag lovar er att vi har mycket högt i tak i styrelsen. Från höger till vänster har vi samma mål, samma ambition och samma uppriktighet i omsorgen både om riksdagen och om Riksrevisionens väl och ve. Jag vill säga lovord till samtliga partiers företrädare: Detta är en mycket bra styrelse som tar sitt uppdrag på allvar. Det är väldigt sällan några partipolitiska frågor. I styrelsen har vi gemensamt förmått att höja oss över den partipolitiska vardagen. Lycka till med att göra det i vart och ett utskott! Med ena handen ska man driva igenom regeringens politik, och med andra handen ska man säga att det är dåligt och att regeringen ska gå hem och göra om. Det går inte. Det funkar inte så! Detta har resten av världen förstått. Våra motsvarigheter ute i världen skulle inte komma på tanken att göra så som ni nu föreslår att riksdagen ska göra - aldrig i livet! Jag har pratat med flera ordförande i andra länder, och de säger bara: Oh dear! Are you sure? Det är vi ju tyvärr - eller rättare sagt: Ni är det, för jag är helt emot detta. Vi kommer att tappa kompetensen, och vi kommer därmed också att förlora granskningsmakt. Och det är mycket olyckligt. Utskotten kommer inte att hinna med. Finns det något utskott som har för lite att göra i dag? Var snäll och ropa från bänkarna. För protokollet kan jag säga att det inte var några röster som höjdes. Det finns inget utskott som har för lite att göra. Alla utskott har för mycket att göra. Vi hinner inte med det vi ska göra nu. Dessutom har vi själva bestämt att vi ska ha en helt annan uppföljnings- och granskningsagenda och följa upp gamla beslut som vi måste fatta. Till detta lägger vi EU-frågor, som vi inte heller är särskilt duktiga på om vi ska vara ärliga. Det är ett stort arbete som ska till, och det måste vi också hitta tid, ork och intresse för. Och nu ska vi lägga på alla Riksrevisionens rapporter. Lycka till, säger jag. Det kommer inte att fungera. Det vet vi redan nu. Utskotten har redan börjat signalera att de inte kommer att orka med detta. Man undrar: Vad tänker de på? Ja, fråga inte mig, svarar jag. Fråga KU! I andra länder har man ett mottagande utskott som får revisionskompetensen. Man utvecklar den med åren, för den föds man definitivt inte med. Då kan man ha utfrågningar där båda sidor samtidigt får göra sitt framträdande. Riksrevisionen kan komma och ge sin bild av ett problem. Man kan samtidigt kalla regeringsföreträdare som får ge sin bild. Utskottet kan fatta beslut och gå vidare. Det är mycket bra. Man får dessutom publik uppmärksamhet, vilket flera har frågat efter här i dag. Detta är ett utmärkt sätt att få publik uppmärksamhet, där folket får veta hur vi använder folkets skattepengar. Det är ju inte våra egna pengar vi hanterar, utan det är folkets skattepengar. I England heter det Public Accounts Committee. Det är en bra beskrivning. Människor ska veta hur vi hanterar deras skattemedel, och det hade varit utmärkt att göra det med ett mottagande utskott som har tid att lägga på detta, erfarenhet i revisionsfrågor och som dessutom kan granska den som granskar och ställa kvalitetsfrågor. Det finns en annan dimension av detta. Hur gör man när en revisionsrapport spänner över många områden? Någon säger att vi kan ha ett sammansatt utskott. Hur gör vi då när det är fyra, fem eller sex utskott som är inblandade? Ska vi hitta tider som passar alla sex, och vem ska ha hand om själva frågan? Hur gör vi sedan med erfarenheter från detta - vem tar det ansvaret? Ingen. Den erfarenheten kommer att försvinna ut. Man sätter samman ett sammansatt utskott för en riksrevisionsrapport. När det sedan kommer en ny rapport, ska man då sätta till ett till utskott? Nej, då hinner man inte, för man ska ta hand om EU-frågor eller det är något annat som ska debatteras. Så kommer det att bli. Vi kommer inte att hinna med. Vi kommer att förlora granskningsmakten. I början nämnde man det tredelade ledarskapet, och nu säger man att det ska finnas kvar. Där är alla de tre lika mycket värda, fast en är värd lite mer än de andra fast samtidigt lika mycket. Det är ingen bra ordning. Det var kanske värdefullt i början att man var tre, för det stormade mycket, men nu hade det varit klokt av KU att sätta ned foten och säga att vi ska ha en myndighetschef. Det är bra för det utåtriktade arbetet, och det är bra för personalen och det inåtriktade arbetet att ha en tydlig chefsröst. Det insynsråd som man ska sätta till förlorar alla befogenheter. Styrelsen är i dag ett väldigt relevant bollplank, för man har makten över budgeten. Det är något helt annat än att vara ett insynsråd med en totalt blank agenda. Jag kan bara gissa hur mötena kommer att gå till och hur attraktiv den placeringen kommer att vara. Jag tror inte att den blir särskilt attraktiv. Varför gör man då inte som i andra länder? Varför vill vi förlora makt? Det kan jag inte svara på. Jag har en känsla av att vissa ärenden tenderar att rinna igenom ganska oantastade. Det här är ingen lätt materia att sätta sig in i. Det finns utredningar som ligger till grund för att riksrevisionsreformen blev som den blev. Det finns delade utredningar i detta. Man måste känna till revisionsfrågor och hur det fungerar. Man måste känna till kvaliteten på rapporterna och hur metodutveckling och så vidare fungerar. Det är inte lätt. Jag tror att det här är ett sådant sällsynt ärende som väldigt få egentligen har satt sig in i och läst själva betänkandet, och det är dess värre ännu färre som har tänkt sig in i konsekvenserna. Fru talman! Liksom Pontius Pilatus får jag två mina händer. Jag och min som Carl brukar jämföra vad vi ska göra under våra veckor innan jag åker i väg. Han hade en musikuppvisning i går som jag naturligtvis missade. Jag skulle vara här i dag. Jag sade att jag nog blir ganska ensam i den här debatten. Jaha mamma, sade han, är det du mot alla? Jag sade att det nog blir nästan så - några pålitliga kamrater kommer nog också att gå upp. Då tänkte han en stund, och sedan frågade han: Mamma, har du rätt eller fel då? Jag tror faktiskt att jag har helt rätt, sade jag, men jag blir ganska ensam. Då tänkte han en stund igen, sedan sade han: Mamma, då ska du stå fast vid det. Tala om vad du tycker, för det är rätt även om alla andra tycker tvärtom! Jag gör precis som min son säger i det här fallet. Jag ska rekommendera riksdagen att läsa betänkandet och att återförvisa ärendet till KU, men jag yrkar inte på det, utan jag yrkar bifall till min motion. I detta anförande instämde Anne-Marie Pålsson (m).
Elisabeth Svantesson (M)
Anf. 5 Elisabeth Svantesson (M)
Fru talman! Jag inser att en del inte vill att jag ska förlänga debatten, men jag tänker ändå ägna några minuter åt detta mycket viktiga betänkande. Det är inte så ofta vi i kammaren diskuterar revisionsfrågor på detta sätt. Visserligen diskuterar vi ofta resultatet av olika granskningsrapporter, men vi diskuterar väldigt sällan hur riksdagens möjligheter att utöva kontrollmakt gentemot regeringen kan stärkas. Precis som har sagts tidigare är det nu sju år sedan Riksrevisionen bildades, och för tre år sedan beslöt riksdagsstyrelsen att det var dags för en översyn av reformen. Om det var för tidigt eller inte kan vi naturligtvis diskutera; det finns inte en sanning i detta. Jag är dock glad att det precis som Billy Gustafsson tidigare nämnde är sju partier som faktiskt är eniga både i utredningen, riksdagsstyrelsen och KU. Till skillnad från vad flera andra före mig har sagt tror jag nämligen att denna reform kommer att göra att vi får en ännu mer effektiv och träffsäker revision. Jag tänker ägna en minut åt att ge en historisk tillbakablick. Statlig revision är ingenting nytt, utan det har funnits i Sverige sedan 1500- och 1600-talen. Riksdagens revisorer inrättades dock 1810, och uppgiften på den tiden var att på ständernas vägnar granska riksräkenskaperna. Man ville helt enkelt balansera kungens makt och ge riksdagens finansmakt en reell innebörd. Drygt hundra år senare bildades Riksräkenskapsverket, och det kan man säga var det första statliga revisionsorganet i modern mening. Det handlade mycket om kamerala funktioner, men redan då hade man som uppgift att pröva om myndigheternas anslag var ändamålsenliga. År 1943 tillkom Statens sakrevision, som skulle kontrollera att den statliga verksamheten var ändamålsenlig och sparsam. Dessa två myndigheter slogs 1961 ihop till Riksrevisionsverket, som fick i uppgift att både bedriva sakrevision och räkenskapsrevision. Vi har i Sverige en lång tradition som vi ska vara stolta över. Vi har länge tyckt att en årlig finansiell revision har varit viktig, men vi har också som riksdag varit måna om att veta ifall saker har gjorts på bästa och om man har gjort det på ett för skattebetalarna - medborgarna - kostnadseffektivt sätt. Bildandet av den nuvarande myndigheten föregicks som ni vet av tre utredningar här i riksdagen. Till slut landade man 2003 i bildandet av Riksrevisionen. Det fanns en principiell ståndpunkt som riksdagen var väldigt noga med vid den tiden, och det var att den nationella revisionen skulle ligga här, under riksdagen. Att splittra resurser på två myndigheter var inte optimalt, och dessutom kunde man absolut ifrågasätta oberoendet när en myndighet underställd regeringen också granskade regeringen och andra myndigheter. Med denna nya ordning har vi i både riksdag och regering fått bättre kunskapsunderlag för det politiska beslutsfattandet. Det var alltså många som var glada när Riksrevisionen kom på plats 2003. Fru talman! Jag vill bara nämna ett par saker i denna utredning. Vi har från både Billy Gustafsson och Ingvar Svensson hört lite om de förändringar som nu sker. Jag är dock övertygad om att det faktum att vi får ett entydigt beslut för hanteringsordning kommer att leda till ökad tydlighet och transparens, vilket är otroligt centralt ur ett medborgarperspektiv. Som vi tidigare har haft det - två vägar - har krånglat till situationen. Riksrevisionen, som är en myndighet under riksdagen, kommer i framtiden att lämna sina effektivitetsgranskningar direkt till riksdagen. Riksdagen svarar för att de sedan överlämnas till regeringen för yttrande. Eftersom regeringen har fyra månader på sig att tala om för riksdagen vilka åtgärder man tänker vidta eller har vidtagit tror jag att detta kommer att sätta ett ökat tryck på regeringen och också öka aktiviteten här i riksdagen. Fru talman! Det fanns en stor enighet om att styrelsen skulle ersättas med ett parlamentariskt råd. Jag ingick också i den utredning som både Billy och Ingvar nämnde tidigare, och vi var eniga i beslutet även om vi sedan hade en stor diskussion om vart granskningarna ska komma och vem som ska behandla dem i riksdagen. Jag delar inte meningen att vi nu kommer att se att effektivitetsgranskningarna helt kommer att försvinna här i riksdagen. Vi hade i denna utredning många, långa diskussioner om huruvida vi ska ha ett revisionsutskott eller inte. Jag vill säga att denna fråga är otroligt genomarbetad. Vi har studerat andra länder. Detta är inget vi kom på över en kafferast och tänkte: Det här var en bra idé. Sveriges parlament liknar inte andra parlament. Vi har en fackutskottsprincip där utskotten ansvarar för budget, och utskotten ansvarar för lagstiftning. Därför tycker vi också att det är rimligt att utskottet tar denna uppgift på allvar, tar till sig dessa granskningar och bearbetar dem. Vi tror att styrelsen på många sätt har varit ett filter mellan riksdag och riksrevision och att detta blir en närmare koppling. Det är enligt mitt sätt att se på det inte så att styrelsen är den som granskar granskarna. Nej, de som granskar granskarna måste vara helt andra aktörer. Vi har till exempel ett vetenskapligt råd. Vi har också sett att Riksrevisionen använder utländska akademiker för att se om det är en bra kvalitet i rapporterna. Det är inte riksdagsledamöter som ska vara de främsta granskarna av kvalitet, men det är absolut viktigt att vi också ställer rätt frågor. Jag har dock mer tilltro till riksdagsledamöterna i utskotten än vad vi hörde tidigare. Jag tror att det i alla utskott finns många kloka riksdagsledamöter som kommer att ställa mycket relevanta frågor. Jag hoppas och tror att vi kommer att få en mer aktiv riksdag och mer aktiva utskott. I dag har det ändå varit så att utskotten på något sätt har tänkt att Riksrevisionsstyrelsen sköter detta och att man inte behöver bry sig så mycket om granskningarna. De har kommit som ärenden, och man har diskuterat dem lite lätt. Nu får vi dock en snabbare ordning. Rapporterna kommer fortare hit, regeringen måste reagera snabbare och utskotten kommer att bli mer aktiva. Det är min fulla övertygelse. Med detta sagt finns det dock fler sätt att göra det på. Det finns inte bara ett rätt sätt här, tror jag. Min talartid går, och då pratar jag ändå fort. Jag ska nu försöka säga något slutligt om effektivitetsgranskningarna, som jag tycker är otroligt viktiga. Det är inte så att vi i utredningen från början bara läste igenom Anders Grönlunds rapport och tänkte att han hade rätt, gjorde vår egen tolkning av detta och sade att vi vill se en viss annan fokusering på dessa effektivitetsgranskare. Vi ska komma ihåg att Riksrevisionens bildande 2003 inte föregicks av en diskussion här i riksdagen om hur effektivitetsgranskningarna skulle se ut. Jag tror att riksdagen då trodde att dessa rapporter i mångt och mycket skulle fortsätta att ha ungefär samma inriktning som tidigare. Så blev inte fallet. Fallet blev i stället att vi gjorde våra egna. Vi hade två personer som under flera år arbetade heltid i denna utredning, så vi gjorde också en egen granskning av hur rapporterna såg ut. Det var väldigt tydligt så att rapporterna hade ett fokus på regelefterlevnad, och det ska de även fortsättningsvis ha. Det är viktigt att Riksrevisionen arbetar med denna form av effektivitetsgranskning, som kallas compliance. Till viss del gör dock även JO det, för de har också regelefterlevnad, men vi vill se en bredare ansats i dessa rapporter. Vi som riksdag tycker att det är viktigt med dessa tre e:n - economy, effectiveness och efficiency. Varför tycker vi det? Låt mig säga att det inte är insnävning utan en breddning. När det gäller efficiency handlar det inte främst om att sänka kostnaderna, utan det handlar om att se om det går att få ut mer verksamhet från insatta pengar. När vi pratar om economy handlar det om kostnadsbesparingar, och vi har i flera rapporter nu på slutet sett att dessa diskussioner kommer med mycket mer i granskningsrapporterna. Det svåraste begreppet är naturligtvis effectiveness, eftersom det inte handlar om att ta sin utgångspunkt i resursåtgången utan att mycket mer diskutera förhållanden mellan mål, medel och effekter. Det är ingen lätt form av granskning; det är inte ett sätt att granska, men det är ett annat angreppssätt som jag tror att riksdagen behöver mycket mer av. Vi behöver både compliance - regelefterlevnad - och det mycket bredare anslaget av de tre e:na. Detta tror jag också kommer att göra att medborgarna uppfattar att de mycket mer kan se om de har fått ut rätt sak ur sina skattepengar och om dessa används på bästa sätt. Vi kan gå tillbaka ända till 1920 då man var tydlig med att prata om huruvida det var ändamålsenligt och sparsamt. Detta vill vi se mer av från Riksrevisionen. Fru talman! Vi ska vara jättestolta över den tradition vi har både av finansiell, årlig revision och sak- och effektivitetsrevision. Det är en central uppgift för riksdagen att utöva kontrollmakt. Vi vet att vi som politiker tenderar att prata om framtiden hellre än att titta bakåt. Men vi har det här som uppgift, och det är viktigt att alla tar den uppgiften på allvar. Med en oberoende revision som skickar rapporterna direkt till oss tror jag att vi kommer att få mer aktivitet. Vi måste alla ta ansvar för att det blir mer aktivitet och att vi får ett större fokus på den viktiga uppgift som vi faktiskt har: att granska regeringen och dess myndigheter.
Anne-Marie Pålsson (M)
Anf. 6 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Jag begärde inte replik primärt för att förlänga debatten utan för att få tillfälle att göra en ändring i min tidigare utsaga. Jag yrkar inte bifall till motion K6 utan K7, så får vi det taget till protokollet. Men jag kan förstås inte låta bli att säga något välvilligt om den här utredningen och det arbete som Elisabeth Svantesson har lett. Det har kommit en del bra saker i utredningen, till exempel att regeringen ska inkomma med svar till riksdagen inom en kortare tid än vad som är fallet i dag. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Med det sagt kvarstår ändå en rad frågetecken. Låt mig därför ställa några frågor till Elisabeth Svantesson. Elisabeth Svantesson påstår att utredningen har studerat hur det ser ut i andra länder. Vilka slutsatser drar ni i utredningen av att ni rekommenderar att göra tvärtemot vad man gör i alla andra länder? Det är intressant. Har man inte lärt sig någonting, eller tycker man att Sverige och vad Sverige gör alltid är bäst och att man i andra länder inte har någonting att bidra med? Den andra frågan jag har rör det här med effektivitetsrevision och insnävningen. Varför tänkte utredningen över huvud taget i termer av att man ska precisera ett mandat? Är det inte så att det allra bästa är att ha ett fritt mandat och överlåta detta mandat och hur man ska fylla upp det till Riksrevisionen? Med nödvändighet kommer det här att innebära att granskningsrapportens utseende kommer att variera över tiden, bitvis beroende på vilka som är riksrevisorer. Bara idén att säga att så här ska ni göra skickar ju väldigt konstiga signaler. Varför var man så angelägen vid den tidpunkten att så hårt betona de ekonomiska faktorerna, samtidigt som ni i utredningen måste ha varit fullständigt medvetna om att ekonomin bara är en sak och aldrig kan ses isolerat från andra ting?
Elisabeth Svantesson (M)
Anf. 7 Elisabeth Svantesson (M)
Fru talman! Det sista jag sade var precis att de här tre e:na är mycket bredare. Det handlar också om demokratiaspekter. Det handlar om mål och måluppfyllelse, och det tycker jag är otroligt viktigt. Alla de frågor som Anne-Marie Pålsson ställer tror jag att jag svarade på i mitt anförande. Vi tycker inte att det är en insnävning, och redan i dag finns det en ram inom vilken Riksrevisionen ska verka. Den ramen har vi förtydligat, men inom den ramen kan man göra på väldigt många olika sätt. Vi tror att det är viktigt att man - som man redan har gjort de senaste åren, kanske på grund av den här diskussionen - har vidgat granskningen att inte bara gälla regelefterlevnad. När det gäller fackutskott och att göra som alla andra länder vill jag säga att jag inte tror att det finns ett rätt och ett fel. Man kan göra olika värderingar av detta, men till skillnad från andra länder har vi en fackutskottsprincip där man faktiskt både har budget och lagstiftning. Då tycker vi att det är rimligt att man också tar till sig de här granskningarna. Jag kan inte säga från min erfarenhet från alla utskottskolleger och från min korta tid i styrelsen att inte utskotten skulle klara den här uppgiften. Det tycker jag är att skriva dem på näsan och förminska dem. Jag tror att det här kan bli mycket bra.
Anne-Marie Pålsson (M)
Anf. 8 Anne-Marie Pålsson (M)
Fru talman! Elisabeth Svantesson och jag har ju haft den här diskussionen flera gånger, och det är bara att konstatera att vi inte tycker samma sak. Jag tycker att det är helt rimligt att man kan ha olika uppfattning om saker, men jag vill uppmana alla er som sitter här och lyssnar och kan bli en smula förvirrade: Läs Anders Grönlunds rapport, och bilda er en egen uppfattning om vad den enda forskaren som har fått möjlighet att framföra synpunkter på Riksrevisionens arbete säger och hur han tolkar Riksrevisionens arbete. Läs den! Nöj er inte bara med vad era kompisar i konstitutionsutskottet, utredningar eller riksdagsstyrelsen säger. Bilda er en egen uppfattning så kanske ni får möjlighet att komma tillbaka till den här diskussionen i höst. Jag kommer inte att vara med.
Elisabeth Svantesson (M)
Anf. 9 Elisabeth Svantesson (M)
Fru talman! Det var ett gott råd som Anne-Marie Pålsson gav till ledamöterna i kammaren. Det är nämligen en mycket bra rapport som Anders Grönlund och andra har skrivit. Dessutom finns det andra forskare, till exempel statsvetare bland annat från Uppsala, som vi har tagit in i utredningen och som också har fördjupat sig i detta. Man kan också läsa utredningen där vi har gjort en egen granskning och följt upp rapporterna. Utifrån detta kan man uppenbarligen dra olika slutsatser. Jag tror och hoppas att de förslag som riksdagen i dag kommer att fatta beslut om, och som partierna är eniga om, även om ett par ledamöter har en annan mening, kommer att innebära förbättringar och ge oss ett skarpare och mer effektivt verktyg för oss att arbeta med för att kontrollera regeringen.
Elisabeth Svantesson (M)
Anf. 10 Elisabeth Svantesson (M)
Fru talman! Det här är ett enigt betänkande. Där finns också en motion, inte på själva på propositionen, utan från den allmänna motionstiden. Förslaget från utskottet är att lagförslaget antas som vilande till nästa mandatperiod. Jag vill säga några korta ord om detta betänkande. Det är viktigt och oerhört angeläget att vår lagstiftning, såväl den ordinarie lagstiftningen som det som rör våra grundlagar, anpassas och moderniseras efter det samhälle vi lever i och samhällets utveckling. Just i det här betänkandet handlar det om att ändra tryck- och yttrandefrihetslagarna när det gäller digital bio, det vill säga sändningar som också görs från databaser, så att detta likställs med de sändningar som görs från till exempel ordinarie biofilm på den traditionella biografen. Det här är viktigt, för vi får ofta höra här i riksdagen att lagstiftningsprocessen tar för lång tid, att den inte är modern och inte anpassad efter dagens samhälle, fru talman. Därför vill jag betona detta just när det gäller grundlagen. En annan fråga som är angelägen här handlar om tryck- och yttrandefrihetsförordningen när det gäller att förbjuda myndigheter och andra allmänna organ att göra efterforskningar. Det är viktigt. Vi har en mängd lagar som reglerar detta sedan tidigare - meddelarskyddet, tjänstebestämmelser i brottsbalken med mera - men genom den här lagstiftningen blir det också infört i våra grundlagar att det är förbjudet att göra efterforskningar. Dessutom jämställs offentliganställda i lagstiftningen, detta oavsett om det handlar om statligt anställda, landstingskommunalt anställda, kommunalt anställda eller personer anställda i kommunala bolag. Det här är en viktig lagstiftning som anpassar våra grundlagar efter vad som gäller i dagens moderna samhälle.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2010-05-27
Förslagspunkter: 4, Acklamationer: 3, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Hanteringen av Riksrevisionens effektivitetsgranskningar

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:K6 och 2009/10:K7 i denna del.
    Omröstning i sakfrågan
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s970033
    m811014
    c181010
    fp151111
    kd15009
    v16015
    mp14005
    -0100
    Totalt2564287
    Ledamöternas röster
  2. Riksdagsordningens huvudbestämmelser

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar som vilande utskottets i bilaga 3 intagna förslag till lag om ändring i riksdagsordningen såvitt avser huvudbestämmelserna och rubrikerna närmast före två av huvudbestämmelserna.
    Därmed bifaller riksdagen delvis framställning 2009/10:RS4 punkt 2 i denna del.
  3. Lagförslagen i övrigt m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen beslutar att till 2010/11 års riksmöte skjuta upp
    dels behandlingen av riksdagsstyrelsens förslag till
    a) lag om ändring i riksdagsordningen, såvitt avser tilläggsbestämmelserna,
    b) lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,
    c) lag om ändring i lagen (1996:1059) om statsbudgeten,
    d) lag om ändring i lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m.,
    e) lag om ändring i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen och
    f) lag om ändring i lagen (2000:419) med instruktion för riksdagsförvaltningen,
    dels behandlingen av motionerna 2009/10:K5, 2009/10:K7 (delvis) och 2009/10:K8.
  4. Utredning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad utskottet anför om att riksdagsstyrelsen bör låta utreda vissa frågor om Riksrevisionens granskningsrapporter.