Kränkande fotografering

Herr talman! Redan 1974, alltså för 39 år sedan, genomfördes en statlig utredning som föreslog ett förbud mot fotografering som på olika sätt riskerade att kränka privatpersoners integritet. Nu, något lite senare, har vi äntligen ett förslag på bordet. Regeringen kallar sitt förslag till lagändringar för kränkande fotografering. Tidigare har man talat om olovlig fotografering, och det namnet känns betydligt mer träffsäkert eftersom det inte handlar om innehållet i bilden utan vid vilken situation bilden är tagen. Det handlar om att göra det straffbart att olovligen fotografera personer i hemlighet, där den som fotograferas befinner sig i vad som är den personens privata miljö eller på något annat ställe där det privata värderas högt. Ställen det kan vara är till exempel inomhus i en bostad eller i ett omklädningsrum. Förberedelser till kränkande fotografering ingår också i förslaget. Det kan handla om att till exempel rigga fotoutrustning i ett badrum. Det ska särskilt betonas att det i förslaget också finns undantag från straffansvaret om fotograferingen kan anses försvarlig utifrån syftet eller om det är ett led i en myndighets verksamhet. Den nya lagstiftningen skulle gälla från den 1 juli i år. Från Socialdemokraternas håll saknar vi fortfarande förslag om hur vi ska hantera ett relaterat problem till själva fotograferingen - jag ska säga att det också kan handla om filmning - nämligen spridningen av bilder och filmer. Det behandlas inte alls här, men det är ett problem vi också skulle önska fick ett förslag till lösning. Lagrådet och flera av de andra remissinstanserna påpekar att det hade varit lämpligt om man också hade tittat på spridningsfrågan i samband med fotograferingsfrågan, men där får vi vänta. Jag hoppas att vi kan ta ett gemensamt ansvar så att vi inte behöver vänta i 39 år till. I hanteringen av ärendet har justitieutskottet bett konstitutionsutskottet att yttra sig i de delar som är KU:s beredningsområde. Utskottet konstaterar att skyddet för den här typen av kränkningar länge har setts som bristfälligt och att det finns behov av lagar som skyddar den enskildes integritet. De betonar att det är nödvändigt att överväga förhållandet mellan en kriminalisering av kränkande fotografering och yttrande- och informationsfriheten, vilket finns reglerat i regeringsformen. Utifrån det är det konstitutionsutskottets uppfattning att den begränsning av yttrande- och informationsfriheten förslaget leder till är proportionerlig i förhållande till det ändamål som avses, nämligen den personliga integriteten. När det gäller det område som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen anser de att det måste särskilt övervägas om den grundlagsskyddade anskaffarfriheten hindrar kriminaliseringen av kränkande fotografering. KU för ett resonemang i sitt yttrande där poängen är att ta sikte på sättet för anskaffande av uppgifter och inte bildinnehållet samt att regleringen är tänkt att endast träffa de mest klandervärda fallen. KU betonar att om en bild har tagits och publicerats i ett grundlagsskyddat medium begränsar meddelarfrihet och efterforskningsförbud möjligheterna att lagföra en fotograf. KU konstaterar att det lagförslag vi debatterar i dag inte möter hinder i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Här vill jag också lyfta fram det som har skrivits av Catharina Ekdahl, vd för Svenska Fotografers Förbund och jurist. Det hon har skrivit till sina medlemmar är: "För dig som professionell och seriös fotograf kommer den nya brottsregeln sannolikt inte alls att påverka den fotografering eller filmning som du utför. Det krävs ju att din fotografering eller filmning inte bara sker otillåtet och i hemlighet. Den ska även ske på någon av de väldigt speciella och begränsade platser som räknas upp i straffbestämmelsen." För att återgå till KU tycker de också, precis som regeringen, att en utvärdering av lagstiftningen bör göras inom några år. En minoritet bestående av S, V och MP i konstitutionsutskottet förordar att en sådan utvärdering ska redovisas inom fem år från det att lagen börjat gälla. Det är för att försäkra oss om att lagen inte försvårar nyhetsförmedling och samhällsinformation. I justitieutskottet har vi socialdemokrater valt att gå på den linjen, och med vårt yrkande på bifall till reservation 2, som jag härmed gör, önskar vi att regeringen inom fem år återkommer med en utvärdering av lagstiftningen. I detta anförande instämde Arhe Hamednaca (S).

Herr talman! I dag ska vi debattera och besluta om ett lagförslag från regeringen som går ut på att ett nytt brott ska införas i brottsbalken: kränkande fotografering. Brottet tar sikte på sådan fotografering som innebär ett intrång i den fredade sfär som enskilda bör ha rätt till i förhållande till andra enskilda. Att ta olovliga bilder av personer som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, kriminaliseras alltså. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år. Det föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet. Miljöpartiet bedömer att det finns fog för denna kriminalisering men att det samtidigt finns ett antal problem och svagheter i propositionen som föranleder särskild uppmärksamhet. Förändringen är viktig för att komma åt denna kränkning och gällande lagstiftning är otillräcklig. Vi tillstyrker därför propositionen men anser att den bör tidsbegränsas och vara föremål för omprövning. Det förslag riksdagen nu ska ta ställning till baseras till stora delar, om än inte fullt ut, på departementspromemorian Ds 2011:1 Olovlig fotografering . Efter omfattande remisskritik och kritik av Lagrådet har regeringen nu presenterat ett mer minimalistiskt förslag än det som föreslogs i utredningen. Det är ett förslag som tar sikte på hur bilden har tagits och inte innehållet i bilden. Samtidigt framförs från Journalistförbundet, Sveriges Television, Sveriges Radio, TV4, Tidningsutgivarna och flera andra remissinstanser en farhåga för att förslaget kommer att innebära en inskränkning av meddelarfriheten och anskaffarfriheten samt att fotografer och andra kommer att dra sig för att ta fullt berättigade bilder. Regeringen skriver också själv att fotografering som sker i syfte att publiceras i ett grundlagsskyddat medium kommer att påverkas och att även journalister och andra som söker material för publicering bör omfattas av förbudet. Det finns även andra oklarheter i propositionen. Exempelvis finns det inget krav att den fotograferade ska kunna identifieras. Då brottet för åtal föreslås förutsätta angivelse av målsäganden borde detta medföra vissa problem. Hur ska det inom ramen kunna identifieras vem som är målsägande om det samtidigt inte finns krav på att bilden ska kunna utvisa en konkret person? Hur kan en person bli utsatt för en åtalbar integritetskränkning om det inte går att identifiera personen på bilden? En annan oklarhet i propositionen avser rekvisitet att bilden ska tas av någon som befinner sig inomhus eller i en bostad. Vad händer om en journalist bjuder in en företagsledare till en mottagning i sin bostad och hemligen fotograferar företagsledaren när denne begår brottsliga handlingar? Detta är inte i företagsledarens bostad, men det är i en bostad. En tredje oklarhet rör vad som anges om förverkande. I propositionen anges att bland annat kamerautrustning ska kunna förverkas samtidigt som själva bilden de facto finns i ett särskilt lagringsmedium, på samma sätt som bilder eller data i en dator inte finns i själva datorn utan i dess hårddisk eller i ett annat lagringsmedium, till exempel en molntjänst. Att då förverka kameran blir meningslöst. Den föreslagna lagstiftningen är behäftad med sådana oklarheter att vi anser att den bör tidsbegränsas. Att tidsbegränsa lagstiftning är inget nytt. Flera andra lagar är tidsbegränsade, till exempel lagen om hemlig rumsavlyssning som tidsbegränsades 2007. Dessa kan sedan förlängas eller permanentas om de fungerar väl och motsvarar syftet. Den uppföljning av lagstiftningens konsekvenser som regeringen aviserar anser vi inte vara i sig tillräcklig. Riksdagen bör därför ge regeringen till känna som sin mening att de föreslagna bestämmelserna i 4 kap. brottsbalken ska ges en tidsbegränsad giltighet om fem år och följas upp och utvärderas under den tiden för att därmed bli föremål för ett förnyat ställningstagande av riksdagen. Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3. I detta anförande instämde Agneta Börjesson (MP).

Herr talman! Det är positivt att regeringen nu lägger fram ett förslag om kriminalisering av kränkande fotografering. Jag instämmer i och för sig med första talaren om att kränkande fotografering kanske inte beskriver det som vi fattar beslut om här i dag. Olaglig fotografering kanske hade varit en bättre beskrivning. Dock anser jag att bestämmelsen delvis borde ha fått en annan utformning, och det är däri vår huvudkritik ligger, även om vi i mångt och mycket tycker att det här är mycket bra. Det gäller då framför allt vilka hemliga bildupptagningar som ska undantas från straffansvar. I promemorian Olovlig fotografering , som ligger till grund för regeringens förslag och som det hänvisas till i propositionen, uttrycks följande: "Det finns vissa situationer där den som fotograferar i det enskilda fallet kan anses ha ett berättigat intresse av att göra detta, exempelvis om syftet med dokumentationen är att i media kunna visa att en högt uppsatt person i en bostad begår en mycket klandervärd handling. Det bör därför införas ett undantag från straffansvaret för en gärning som med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig." I propositionen, s. 69, skriver regeringen i sin tur följande: "I det sammanhanget bör, som föreslås i promemorian, sådana omständigheter som att fotograferingen sker som ett led i nyhetsförmedling, t.ex. för publicering i ett grundlagsskyddat medium, eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse vara av stor betydelse." Herr talman! Jag anser att promemorians och regeringens redovisade syn ger ett alltför vidsträckt tillämpningsområde för när det ska anses vara försvarligt att fotografera och filma någon i hemlighet i ett privat hem, om det gäller offentliga personers klandervärda beteenden, som man talar om. Jag menar att det kan främja skvallerjournalistik och så kallade mediedrev. Det finns också en risk för att olovlig och hemlig fotografering kan komma att användas på ett godtyckligt och oproportionerligt sätt mot exempelvis vissa politiska grupper, kanske för att journalistkåren tenderar att favorisera vissa politiska strömningar samtidigt som man missgynnar andra. Jag menar att det är ett reellt problem. Alla är vi människor - det står jag fast vid - även så kallade högt uppsatta personer, som man talar om. Och alla begår någon gång misstag och handlingar som kan anses vara klandervärda. Om det är någonstans man ska få göra bort sig måste det väl ändå vara i hemmet, i en privat bostad. Dessutom: Vad som är ett klandervärt för en person behöver inte vara klandervärt för någon annan. Även om kvällspressens skvallerjournalister gärna skulle fånga sådana situationer på bild är frågan om det är sådana situationer som är viktiga att förmedla som nyheter. Jag anser därför att de klandervärda beteenden hos offentliga personer som man ska kunna dokumentera genom hemlig och olovlig fotografering tydligt bör avgränsas. En lämplig avgränsning är att sådan fotografering ska vara tillåten för att avslöja att offentliga personer begår brott eller andra klandervärda handlingar som i och för sig inte är brottsliga men som bryter mot regleringar av deras formella åtaganden på ett allvarligt sätt. Där kan jag ta exemplet Ulrica Schenström som hade krisberedskapsjour, om jag inte missminner mig, och drack sig berusad. Det skulle kunna vara ett exempel på sådant klandervärt beteende. Med uttrycket allvarligt avses risk för hot mot samhället och människors liv och hälsa. Dessutom anser jag att en bildupptagning i en privat miljö endast ska kunna bedömas som försvarlig om bildupptagaren själv är närvarande. Ingen ska behöva oroa sig för att bli filmad eller fotograferad när man är ensam och upplever sig fredad i hemmets privata sfär. Det bör alltså finnas ett skydd mot att journalister och andra monterar upp kameror i andra människors hem, oavsett om det i och för sig finns ett försvarligt syfte med bildupptagningen. Jag vill med detta sagt yrka bifall till reservation 1 i betänkandet.

Herr talman! Vi debatterar regeringens proposition Kränkande fotografering och att det införs ett nytt brott i brottsbalken. Brottet tar sikte på sådan fotografering som innebär ett intrång i den fredade sfär som enskilda bör ha rätt till i förhållande till andra enskilda. Det ska krävas att fotograferingen sker olovligen och i hemlighet. Den som fotograferar ska befinna sig på en plats som tillhör hens privata miljö. En fotografering som med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig ska undantas från straffansvar. Bestämmelsen ska heller inte gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet. För cirka ett år sedan lade regeringen fram ett förslag om kränkande fotografering till Lagrådet. Detta avstyrkte Lagrådet. Vi var från Vänsterpartiets sida också väldigt kritiska till det som då lades fram. Nu läggs det här förslaget fram som till stora delar har hörsammat Lagrådets synpunkter, och det är bra. Herr talman! Den nya tekniken går fort framåt och utvecklas ständigt på det här området. Lika fort hittar brottsligheten nya vägar genom den nya tekniken. Lagstiftningen om brott med ny teknik hänger inte riktigt med i utvecklingen, och vi måste naturligtvis agera. Det är ett stort problem att många på olika sätt kränks genom att exempelvis bilder blir offentliga i olika sammanhang där man tror att man är skyddad och där man bör vara skyddad. Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att agera när människors integritet kränks. Vi anser nu att regeringen har lagt fram ett bättre och mer balanserat förslag. Men det finns saker och svagheter som även vi vill att man ska vara uppmärksam på. Regleringen är tänkt att träffa endast de mest klandervärda fallen. Vidare undantas från straffansvar gärningar som med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarliga. Vid prövningen av om gärningen är försvarlig får en helhetsbedömning göras i det enskilda fallet. Fotografens syfte ska vägas mot den enskildes intresse av skydd mot kränkande fotografering. Vad avser fotografering som ett led i nyhetsförmedling eller som har samhälleligt intresse och stor betydelse kan i sammanhanget lyftas fram att reglerna om meddelarfrihet och efterforskningsförbud begränsar möjligheterna att utreda brott. Fortsättningsvis står det att det framlagda förslaget inte möter hinder i TF eller YGL. Precis som Maria Ferm nämnde finns svagheter, och en del kritik har också framförts mot förslaget, bland annat från Journalistförbundet. Därför anser Vänsterpartiet precis som Miljöpartiet att det är viktigt att denna lagstiftning tidsbegränsas till fem år. Detta är särskilt viktigt när det gäller att följa upp att kriminaliseringen inte träder anskaffarfriheten för när på ett sätt som inte kan accepteras. Lagstiftningen är ny, och utskottet menar att man noga måste följa upp detta. Tidsbegränsad lagstiftning och att man kan återkomma är inte något nytt i riksdagen. Fel kommer säkert att uppstå, och då ska vi rätta till dem. Därmed yrkar jag bifall till reservation 3.

Herr talman! En hyresvärd tar sig in i en kvinnas lägenhet och monterar en kamera i en ventil i badrummet. Han kan därefter observera och filma kvinnan i hennes eget badrum. Detta hände i Blekinge för ett antal år sedan. Han dömdes för hemfridsbrott eftersom han olovligen tagit sig in i lägenheten, men för den mycket mer kränkande smygfilmningen kunde han inte dömas. I ett annat fall upptäcker en 14-årig flicka en påslagen videokamera gömd i tvättkorgen i badrummet, riktad mot platsen där hon klätt av sig för att duscha. Styvfadern åtalades och dömdes för sexuellt ofredande i tingsrätten, men i hovrätten blev han friad. I hovrättens motivering kan man läsa att det finns en lucka i lagen. Det är inte brottsligt att filma någon utan dennes vetskap. Detta är två av många exempel på luckan i svensk lagstiftning. Det är inte brottsligt att filma någon utan dennes vetskap oavsett hur kränkande det är för den som blir fotograferad eller filmad. Som vi hörde tidigare är dock frågan inte ny. Centerpartiet tog upp den redan 2006, och jag hade då - redan för sju år sedan - en mycket infekterad debatt med arga fotografer som givetvis såg problem med ett förbud mot smygfotografering. År 2008 kom Integritetsskyddskommitténs förslag om ett nytt brott: olovlig fotografering. Efter ytterligare utredningar och remissrundor skickade regeringen ett sådant förslag till Lagrådet, som dock avstyrkte det. Regeringen lyssnade, tog tillbaka förslaget, arbetade om det och skickade det åter till Lagrådet i början av året. Då fick det äntligen Lagrådets gillande. Nu står vi äntligen här - efter ganska lång tid, måste jag medge - med ett nytt lagförslag för att täppa till den uppenbara luckan i svensk lagstiftning. Herr talman! Förslaget täcker sådan fotografering som sker olovligen och i hemlighet. Det krävs att den fotograferade ska befinna sig inomhus i en bostad, på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett liknande utrymme där man kan förvänta sig att inte bli fotograferad. Den som fotograferar eller filmar på det sättet kan dömas för kränkande fotografering till fängelse i högst två år. Det finns dock ett mycket viktigt undantag man måste ta upp. Det är när fotograferingen är försvarlig med hänsyn till syftet och övriga omständigheter. I författningskommentaren nämns exempelvis fotografering som sker i nyhetsförmedling, fotografering i syfte att granska missförhållanden i samhället och fotografering för att dokumentera ett pågående brott. Det är också viktigt att konstatera att åklagaren har bevisbördan för att en undantagssituation inte föreligger. Det är dessutom så att åklagare enbart får väcka åtal för kränkande fotografering om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är motiverat från allmän synpunkt. Kränkande fotografering går in som en del av de brott i BrB 4 kap. 4b § som utgör olaga förföljelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli i år. Herr talman! Det finns ingen tvekan om att skyddet av enskildas personliga integritet behöver förstärkas när det gäller smygfotografering. Att utsättas för olovlig, hemlig fotografering när man befinner sig i det egna hemmet eller på en annan plats där man definitivt förväntar sig att kunna vara privat är kränkande. Och detta gäller oavsett om bilderna inte sprids eller publiceras på något sätt. I debatten har det ofta låtit, i samband med det hör förslaget och även tidigare, att det inte borde vara själva fotograferingen som är olaglig utan spridningen av bilderna. Det tycker jag är ett felaktigt sätt att tänka på. För den kvinna som hittade hyresvärdens kamera i badrumsventilen var redan själva filmandet en djup integritetskränkning. Det är klart att det skulle vara ännu värre om bilderna sedan publicerades, spreds till fler eller lades ut på internet, men redan filmandet i sig är en sådan handling som ska vara kriminaliserad. I debatten har det också tagits upp att vi skulle undanta bilder som är tagna för att publiceras i grundlagsskyddade medier. Jag menar att detta snarast skulle göra lagen meningslös. Vem som helst kan säga att man har tagit en bild för att den ska publiceras i en tidning eller på en blogg med ansvarig utgivare. Varje dag publiceras det i tidningar "läsarnas bilder" och liknande, så det vore hur lätt som helst att hävda att en bild just tas för att publiceras i grundlagsskyddade medier. En tredje invändning som jag hört är att en lag om kränkande fotografering skulle göra att fotografer inte skulle våga ta foton på ledande personer i avslöjande situationer. Jag tittade igenom vilka exempel som nämnts: en snattande tidigare statsminister, en solbadande fackpamp och en statssekreterare som äter en mysig måltid med en känd journalist. I alla dessa fall kan man lugnt säga: Det är bara att fotografera på. Lagen omfattar inte butikslokaler, så det går hur bra som helst att fotografera en snattande statsminister. Lagen omfattar inte poolen utanför hotellanläggningen, så det går bra att fotografera den solbadande fackpampen. Lagen omfattar inte restauranger, så det går hur bra som helst att fotografera statssekreterare och journalister. Den lag vi nu debatterar och som föreslås gälla från den 1 juli är, som jag menar, väl avvägd. Vi har gjort allt för att träffa de situationer som ska träffas men undvika den typ av fotografering som samhället behöver för att avslöja missförhållanden. Vi har lyssnat på remissinstanserna, och vi har lyssnat på Lagrådet. Till sist, herr talman, måste jag säga någonting om Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation om att tidsbegränsa lagen. Detta är något som ligger under konstitutionsutskottets område, och KU har uttalat sig i frågan. Ett enigt KU, alltså inklusive Miljöpartiet och Vänsterpartiet, avråder bestämt från att tidsbegränsa en straffrättslig reglering. KU visar mycket tydligt på vilka problem som kan uppkomma med en tidsbegränsad straffrättslig reglering, exempelvis att den som lyckas hålla sig undan eller överklagar tillräckligt länge kan slippa straff. I konstitutionsutskottet tyckte miljöpartisten Peter Eriksson, som är ordförande i KU, att en tidsbegränsning av en straffrättslig reglering får märkliga konsekvenser ur ett rättssäkerhetsperspektiv och bör inte komma i fråga. I justitieutskottet tycker samma partis representant Maria Ferm att det är en alldeles utmärkt idé att tidsbegränsa en straffrättslig reglering. Man vet inte riktigt vad Miljöpartiet tycker. Ni kunde ha diskuterat frågan. I stort är alla partier överens om den nya lagstiftningen, och det är jättebra. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag ska inte onödigtvis upprepa vad som har sagts tidigare om innehållet i förslaget. Jag ska dock börja med att säga något om uppföljningen, vilket Elin Lundgren var inne på. En kriminalisering på det område som är aktuellt måste begränsas till verkligt klandervärda beteenden. Det är så det har utvecklats sedan man började titta på frågan 1974. En straffbestämmelse mot kränkande fotografering måste därför ges en restriktiv utformning så att den bara blir tillämplig i situationer då det framstår som stötande för rättskänslan att en persons integritet inte respekteras. Därför föreslås att tillämpningsområdet begränsas till olovlig fotografering som sker i hemlighet. Det stämmer överens med vad som också gäller för olovlig avlyssning. Ett exempel på fotografering som får anses ske i hemlighet är så kallad paparazzifotografering av någon som befinner sig inomhus i en bostad och fotografering av någon som sover. Johan Linander nämnde också exempel tidigare. Däremot faller integritetskränkande fotografering som sker helt öppet utanför tillämpningsområdet. Ett sådant förfarande kan dock vara straffbart som ofredande eller sexuellt ofredande. Den föreslagna lagstiftningen bör följas upp och utvärderas. Det är helt klart. Enligt förslaget kriminaliseras ett beteende som i vissa avseenden har varit straffritt, och utformningen av en sådan straffbestämmelse rymmer då frågor om en avgränsning av det straffbara området och avvägningar i förhållande till om andra befogade intressen har blivit utformade på det mest optimala sättet. Det beror på att synen på vad som är accepterat i samhället förändras och utvecklas över tiden. Det är också så att de tekniska möjligheterna förändras. Det har hänt ganska mycket sedan 1974. Det är också viktigt att lagstiftningen fångar upp ett sådant beteende som över tid kan anses vara så klandervärt att det ska vara straffbelagt. Det innebär att man måste kunna se att detta är något som fordras över tiden för att det ska bli kontinuitet. Det finns också skäl att fortlöpande följa utvecklingen för att vara uppmärksam på om tillämpningen av lagstiftningen stämmer överens med syftet. Det kan finnas skäl att utvärdera om straffbestämmelsen är lämpligt avgränsad när det gäller de platser som omfattas av kriminaliseringen. Regeringen har uttalat att man kommer att följa upp tillämpningen av de föreslagna lagändringarna och hur praxis har utvecklats. Det förutsätter samtidigt att det finns tillräckligt med praxis att ta ställning till. Det kan ta viss tid innan det bildas sådan praxis. Det går därför inte att säga tidsmässigt exakt när det bör ske, men inom något år är väl utgångspunkten. Jag ska också gå in något på det som Maria Ferm sade. Jag börjar med exemplet hur man med en oidentifierad person på en bild. Jag har svårt att se att det skulle vara något större problem med tanke på hur brottet har utformats. Först och främst är det ett angivelsebrott. Finns det ingen angivelse finns det inte skäl för åklagaren att göra något om det inte är påkallat ur allmän synpunkt. Men om målsäganden är okänd och inte går att identifiera saknas det en målsägande. Då kan man fråga sig om det är påkallat ur allmän synpunkt när man inte kan identifiera varifrån bilden kommer. Det kanske inte ens går att fastställa var bilden är tagen och under vilka förutsättningar. Jag har därför svårt att se att det är ett praktiskt problem. Ett annat exempel ur verkligheten som nämndes var frågan om företagsledaren. Där har jag också svårt att se att det skulle vara något verkligt problem, inte minst med tanke på att det om det är straffbart ska bedömas med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter. Frågan om förverkande är inte heller något konstigt i sig eftersom ett förverkande följer allmänna regler i en sådan här situation, och det tillämpas i alla de fall där det finns anledning att ta ställning till något sådant i ett brottmål. En tidsbegränsning av lagstiftningen är olämplig när det gäller straffrättslig lagstiftning. Då är inte jämförelsen med lagen om hemlig rumsavlyssning heller relevant, för det är lagstiftning som reglerar tvångsmedelsanvändning. Det är någonting annat än straffrättsliga regler som skulle kunna leda till uppenbara tillämpningssvårigheter i anslutning till att en tidsbegränsad lag upphör. Samtidigt har denna fråga varit föremål för prövning i Europadomstolen. Det finns därför ett tryck på Sverige att göra något åt frågan. Då måste man genomföra en lagstiftning som är så hållbar att man inte behöver göra den tidsbegränsad, och jag menar att detta förslag är sådant. När Europadomstolen prövade frågan var det ett avgörande som ledde till att Sverige inte fälldes, med fyra röster mot tre. Samtidigt sköts frågan till ett avgörande i stor sammansättning i Europadomstolen där det sitter 17 domare och dömer i målet. Huvudförhandlingarna har ägt rum, men jag känner inte till om dom har meddelats. Under alla förhållanden pekar detta på att det helt uppenbart finns brister i den svenska lagstiftningen för närvarande, och det verkar vi vara överens om. Frågan om tidsbegränsning är alltså inte ett bra förslag utan tvärtom ett mycket dåligt förslag. Herr talman! Det är positivt att vi har kommit så långt som vi har gjort i detta lagstiftningsärende. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. (Applåder)

Herr talman! Det är lätt att bli som en papegoja här uppe i dag. Alla verkar vara överens om att detta är bra. Det är viktigt att vi i Sverige skyddar integriteten för människor i en tid när tekniken blir alltmer omfattande och möjligheterna att fotografera, i dess bredare begrepp, växer. Denna förmiddag talar vi om ett antal ärenden som nästan går i varandra. Nu talar vi om hur vi ska skydda oss mot Lillebror, det vill säga det faktum att människor kan springa runt med kameror och kränka vår integritet i de stunder då vi tror att vi är helt privata. Det allmänna rättsmedvetandet är helt tydligt med att vi har rätt att skydda vår person och integritet. Senare ska vi tala om Storebror, det vill säga när kanske till och med staten sätter upp kameror och vilka regler vi ska ha då. Då handlar det om helt andra syften, nämligen att skydda oss mot angrepp på vår integritet från en tredje person i form av kriminella som ägnar sig åt brott. Då har vi kanske nytta av övervakningskameror på ett offensivt sätt. Det är som sagt en välutredd fråga. Balansen är dock svår. Å ena sidan har vi meddelar- och anskaffningsfrihet. Alla har vi träffat representanter från medieindustrin som känner att detta skulle inskränka deras absoluta frihet. Vi ska komma ihåg att denna absoluta frihet är kännetecknet för vår demokrati och något som vi liberaler har slagits för i århundraden. Denna frihet har byggt Sverige, och tack vare denna styrka är vi ett mycket öppet land där det är svårt att ägna sig åt oegentligheter. Å andra sidan har vi sett hur människor har kränkts i det lilla. Det har räknats upp ett antal väl kända rättsfall. Men, herr talman, tänk på alla de fall som inte är kända. Tänk på alla människor som blivit filmade som vi inte har läst om i tidningarna och som inte finns med i något domstolsutlåtande från vare sig tingsrätt eller hovrätt och som inte heller finns med i något juridiskt arkiv. Jag hörde om det senaste fallet. Det var en körskola som hade en intensivkurs. Det är populärt, och det är bra att ungdomarna har körkort, för då kan de lättare bli anställda till exempel. Man var någon vecka på någon mindre ort och bodde i alldeles närheten av körskolan, faktiskt ovanpå körskolan, där det fanns lite lokaler med en gemensam dusch. Där står en av de kvinnliga där och duschar och tittar plötsligt på blomkrukan och tittar närmare och närmare. Så ser hon att det i solrosen som är målad på blomkrukan sitter ett litet optiskt öga, i duschen. Vilket äckel, kan man väl konstatera att gubben som hade bilskolan var. Jag vet inte hur det har gått med detta. Jag kan förstå att personerna där kände sig ganska kränkta. I det fallet var det ofredande, när man kommer på detta. Men för alla dem som inte har sett detta och inte kommit på det och där det inte har konstaterats att det är ett brott har deras integritet blivit kränkt å det grövsta. Detta skyddar vi nu straffrättsligt, inte minst därför att det också är påkallat av Europarådet. Vi stärker integriteten för enskilda. Det är integritet mot öppenhet, och jag tycker att vi hittar en bra avvägning. Att det har tagit tid är ett bevis på att det är svårt att hitta balansen. Vi har hört invändningar från Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att det finns svagheter och oklarheter. Jag är den första att erkänna: Exakt så är det. Det är en ny lagstiftning. Det är en svår balansgång. Jag ser ingen annan utväg än att vi som alltid låter detta växa fram i praxis. Vi ska se hur detta kommer att tillämpas - självklart. Vi har visat vägen och angivit vad vi finner vara det som kan utgöra kränkande fotografering. Det är väl avgränsat. Jag tycker att det ramar in det skyddsvärda. Men det kan tänkas att det behövs en utvidgning, och det kan tänkas att det kanske ska tas bort. Poängen är att all lagstiftning i Sverige ständigt är satt under granskning. All lagstiftning är per definition tillfällig. Den kan tas bort av oss i morgon, om vi vill. Hela tiden sker den granskning som efterfrågas. Detta med tillfällig lagstiftning tycker jag att vi svarar väl på. Särskilt frågor som gäller yttrandefrihet och andra grundlagsskyddade rättigheter granskas särskilt noga. Herr talman! Man kan lätt konstatera att vi har hållit på några år med detta. Vi lägger nu in en vettig balans mellan motstående intressen för att i det här fallet skydda integriteten för enskilda. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

Herr talman! Det har funnits ett kryphål i lagen som gjort det möjligt att fotografera en naken sovande kvinna, smygfilma sin hyresgäst i badrummet, ta bilder på kunder som provar kläder och montera upp dolda kameror i sovrummet hos sin före detta partner. Visst låter det osannolikt, men alla dessa fall har förekommit i verkligheten, och i alla dessa fall har domstolen inte kunnat döma någon för den hemliga och olovliga fotograferingen. Det pågår dessutom ett mål i Europadomstolen mot Sverige just med anledning av denna lucka i lagen. Integritetsskyddskommittén kom för ett antal år sedan med ett betänkande där de belyste hur den personliga integriteten kan stärkas. I sitt slutbetänkande lämnade kommittén förslag på lagstiftning och andra åtgärder som syftar till att stärka skyddet för den personliga integriteten. Ett av förslagen handlade just om frågan om fotografering i privata miljöer och att den i princip ska vara förbjuden utan samtycke. Det är det vi debatterar i dag. Det är Alliansregeringens förslag att införa ett nytt brott i brottsbalken: kränkande fotografering. Brottet tar sikte på sådan fotografering som innebär ett intrång i den fredade sfär som enskilda bör ha rätt till i förhållande till andra enskilda. Den fotograferade ska dessutom befinna sig på en plats som tillhör hans eller hennes privata miljö eller som annars är avsedd för särskilt privata ändamål, exempelvis omklädningsrum och toaletter. Fokus är att värna fotoobjektets integritet. Därför är det viktigt att förbjuda fotografering i privata miljöer samt spridning av dessa fotografier utan samtycke. Begreppet "information" förknippas ofta med fakta och ord. Men även en bild kan innehålla information om en person. Den tekniska utvecklingen ställer oss inför nya situationer. Det är viktigt att lagstiftningen hänger med. Filmer och bilder kan i dag spridas i realtid. Man kan titta på dem direkt genom mobiltelefon eller internet eller i nära anslutning till att bilderna har tagits. Vi kan se från domar som har kommit att det inte har varit möjligt att döma för själva filmningen utan endast för spridningen. I detta fall innebär spridningen brottet förtal. Detta gör att personer inte har ett tillräckligt skydd för den personliga sfären. Jag vill understryka att fotografering som med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig ska undantas från straffansvar. Det handlar om en avvägning mellan att skydda den enskildes integritet och den grundlagsskyddade yttrande- och informationsfriheten. Förslaget är utformat just utifrån en sådan avvägning. Det är uppenbart att den enskilde i dag har för svagt skydd. Samtidigt införs lagen med en rad begränsningar för att inte gå för långt på yttrandefrihetens område. För det första måste fotograferingen ha skett olovligen. För det andra ska personen som blir fotograferad befinna sig på en plats som är hennes privata miljö eller som är avsedd för privata förhållanden. För det tredje ska fotografering som är försvarlig till syfte och omständigheter undantas. Utgångspunkten måste alltså tydligt vara att det sker inom den privata sfären. Det handlar inte om något generellt förbud mot att filma i allmänhet. Det finns situationer när det finns berättigade skäl att filma även personen som inte vet om att de blir filmade. Det är därför det sker en prövning om gärningen kan anses vara försvarlig. Detta är en ny lagstiftning, och den bör därför självklart följas upp. Alliansen tycker dock inte att lagstiftningen ska vara tillfällig. Det kan vara rimligt att utvärdera lagen efter några år, då vi förhoppningsvis har en bild av utvecklingen och ordentligt ser om lagen har gett det resultat som vi hoppas på. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Som ledamot i konstitutionsutskottet vill jag ta några minuter i anspråk av justitieutskottets debatt. Det är en rätt unik lagstiftning som vi beslutar om i dag. Den ändrar lite på principerna för hur regelverket i Sverige har fungerat. Förslaget är betydligt bättre - det har många av er sagt - än det förra förslaget. Remissinstanserna var mycket eniga. Speciellt Lagrådet var mycket tydlig med att det förslag som kom tidigare skulle avslås. Regeringen har i stort sett ändrat det Lagrådet pekade på, vilket är mycket bra. Men det finns ändå en brist, tycker jag. Detta förslag borde ha gått på remiss, för det ändrades så pass mycket. Det hade varit till gagn för lagstiftningen om man hade skickat även detta förslag på remiss. Våra grundlagar skyddar både och. Det är därför det är så viktigt att det blir rätt balans i denna lagstiftning. Grundlagarna skyddar fri- och rättigheter och även den personliga integriteten, samtidigt som vi har en unik och stark yttrande- och tryckfrihet. När vi många gånger i KU har diskussioner med övriga länder i Europa om Europalagstiftningen märker vi hur vi får slåss för våra yttrande- och tryckfrihetsgrundlagar. Det ska vi fortsätta med, och jag upplever en enighet över alla partier att detta är något som vi ska värna mycket hårt. Vad som händer i denna lagstiftning är att vi förändrar en av grundbultarna i yttrande- och tryckfriheten. Det är att ansvaret går över från den ansvariga utgivaren - jag pratar nu om det grundlagsskyddade området, inte totalt - till den enskilde fotografen. Det är en ganska stor ändring just inom det området. När vi i Yttrandefrihetskommittén förra året lämnade vårt betänkande efter fyra års arbete var vi eniga om att vi inte behövde göra några förstärkningar inom det grundlagsskyddade området. Vi gjorde en grundlig undersökning och utredning. Vad hade hänt? Hur var publikationerna? Fanns det sådana kränkande fall som man befarade? Även andra länder i Europa tryckte på oss att vi i vissa fall skulle ha en förändring inom det grundlagsskyddade området. Nej, vi såg inte det. Vi såg ändå att vi hade ett system för medierna som innebar att ansvarig utgivare tog ansvar för vad som publicerades och vad som spreds. Däremot såg vi ett starkt behov av ett skydd på det icke grundlagsskyddade området. Det skickade vi också med i utredningen och bad regeringen titta på detta. Denna lagstiftning slår över hela bredden, både det grundlagsskyddade och det icke grundlagsskyddade området. Vi ska vara medvetna om att ingen av oss har skrivit någon reservation mot lagstiftningen. Vi ser ändå att regeringen har försökt att plocka upp dessa områden och att det ska finnas särskilda omständigheter. Finns det ett syfte med detta blir det inte möjligt att lagpröva. Meddelarskyddet faller också ut, och det går inte att inleda förundersökningar på detta område. Men det gäller att fotografens namn inte sätts ut. Om fotografens namn sätts ut i grundlagsskyddade medier är fotografen inte skyddad. Meddelarskyddet gäller inte eftersom det då är uppenbart vem som har tagit fotografiet. Här finns alltså en rädsla. Medierna, som några av er har nämnt tidigare - tidningsutgivarna, radio och tv och flera medieområden - är lite rädda för detta, eller känner en osäkerhet. Därför tycker jag att det är bra att vi ändå gör en tidsbestämd uppföljning och utvärdering av detta. I propositionen säger regeringen att det ska följas upp, men inte att det finns en tidsbestämd uppföljning och utvärdering. Vi tycker att det är bra. Därför skrev S, V och MP en reservation i konstitutionsutskottet. Vi tycker också att det är bra att detta redovisas för riksdagen. I KU ser vi många gånger hur det är, speciellt nu när vi håller på med skrivelse 75 där olika utskott får redovisa vad som har hänt med de lagar och, som i detta fall, tillkännagivanden som riksdagen har fattat beslut om. Hur kommer detta tillbaka till riksdagen så att riksdagen verkligen ser att det har hänt något, via propositioner och andra förslag eller förändringar eller som fyra fem rader i budgeten? Det är i och för sig också en redovisning till riksdagen, men det finns risk att den så att säga glider undan. Värre är det om detta redovisas bara för utskottet. Då kommer det inte hela riksdagen till del. Därför har vi sagt att det är viktigt att detta redovisas för riksdagen. Medierna har, som sagt, en rädsla för att detta ska leda till att fotografen i det givna ögonblicket, när bilden ska tas, drabbas av en osäkerhet och undrar om han eller hon vågar ta denna bild eftersom det kan leda till åtal och straff. Vi får låta lagen ha sin gång och se vad som händer. Jag hoppas inte att de fotografer som finns i seriösa medier och som har en uppgift att granska makten kommer att känna det som ett hinder utan ändå känna att det finns ett ordentligt syfte, ett mål och en tanke med detta. Men ibland tar fotograferna bara en bild, och fotograferingen är ju en av mediernas stora metoder och verktyg. Det får inte bli så att fotograferna börja tveka om de ska ta en bild eller inte på grund av att de ibland inte vet vad bilden leder till. En fotograf kanske ser något och känner i ryggmärgen att detta kan vara något som är på gång och klipper till med ett foto. Sedan börjar fotografen gräva och ser att det faktiskt fanns något bakom den händelse som man uppmärksammade. Det finns ett antal osäkerhetsfaktorer: bostad, i hemlighet, försvarligt, klandervärt. Men med en övergripande syn på hela lagstiftningen har vi ändå beslutat oss för att ställa oss bakom den med det särskilda yttrandet om att vi vill ha en tidsbestämd utvärdering och uppföljning som ska redovisas för riksdagen.

Herr talman! Jag funderade länge på om jag skulle begära replik, men jag tyckte ända att jag var tvungen att göra det. Av Helene Peterssons anförande kan man nämligen få uppfattningen att anskaffarfriheten är ett ansvar för den ansvarige utgivaren. Men anskaffarfriheten är inte total. Det finns ingen journalist eller fotograf som får begå brott för att skaffa material, vilket är mycket viktigt att framhålla i detta sammanhang. Men samtidigt finns det en meddelarfrihet. Man måste därför mycket noga skilja på dessa saker. Detta lagförslag handlar om fotograferingen i sig och också, vilket är viktigt i detta sammanhang, om förberedelse till brott. Det har nämligen hänt att man har kunnat konstatera att det har monterats upp kameror på toaletter och så vidare. Det talas om att detta skulle vara någonting som framkallar en omfattande osäkerhet. Med tanke på pressetiska regler och annat - det gäller både journalister och fotografer som arbetar åt etablerade medier - tror jag att det finns diskussioner kring detta. Många bilder som i dag i och för sig är tillåtna att ta skulle man som fotograf kanske avstå från att ta av moraliska skäl därför att man inte tycker att det finns några skäl att ta dem. Jag har därför mycket svårt att se att detta skulle framkalla någon mer omfattande osäkerhet. Å andra sidan är det som på alla andra områden, nämligen att när det kommer ny lagstiftning får man sätta sig in i den, vara klar över vad som gäller och rätta sig efter det. Konstigare än så är det inte. Detta kanske främst tar sikte på den typen av medier som inte har någon egentlig ansvarig utgivare och där det publiceras bilder som många gånger är mycket kränkande.

Herr talman! Mitt inlägg baseras på de grundlagsskyddade medierna och yttrande- och tryckfriheten i den delen. Jag talade om att det skapar en osäkerhet. Precis som Anti Avsan sade här är det så med varje lagstiftning att innan man har sett om det kan bli någon praxis eller om det kan leda till några händelser skapar det en osäkerhet. Känslan hos medierna är säkert att de har haft den totala friheten och att ansvaret för publicering och spridning har legat hos den ansvarige utgivaren. Fotograferna har kunnat ta vilka bilder som de har velat. Sedan kommer de till redaktionen och den ansvarige utgivaren säger att man inte tänker publicera detta. Jag håller helt med om att de episoder och händelser som vi har tagit som exempel här är fullständigt oacceptabla. Detta måste vi försöka hitta en lösning på. Jag tror ändå att denna lagstiftning kan vara en lösning på detta. Detta får tiden utvisa. Det finns också begränsningar för fotografer och journalister i lagen när det gäller hur de får anskaffa sitt material. Men vad vi tog sikte på i Yttrande- och tryckfrihetskommittén var framför allt publiceringstillfället och spridningstillfället. Jag tycker fortfarande att det är en brist att spridningen inte finns med eftersom den gör den största skadan.

Herr talman! När det gäller spridningen är det i så fall förtal, och det faller under vanliga tryckfrihetsrättsliga och yttrandefrihetsrättsliga regler. Jag ska inte framföra några mer omfattande synpunkter på vad som har sagts. Men jag ska avslutningsvis säga att problemet med denna debatt delvis har varit att den inte alltid har handlat om just det förslag som har lagts fram här och nu eftersom denna diskussion har pågått så länge. Man har delvis diskuterat sådant som kanske inte ens finns i detta förslag. Jag har mycket svårt att se att det skulle vara problematiskt i någon del såsom det slutligen har utformats. Jag återupprepar att det sammantaget såvitt vi kan se är väl avvägt och därför positivt.

Herr talman! Jag kan hålla med om att debatten inte blir vad den borde vara. Man kan kanske lägga ett litet minustecken till att inte också detta förslag gick ut på en remiss. Det hade kanske tagit sex månader extra, men jag tror inte att det hade varit något problem att få den tidsutdräkten. Vi hade kanske fått en annan mediebild av det. Man hade kanske läst det på ett noggrannare sätt, lyssnat på vad Lagrådet hade sagt och kunnat yttra sig på ett lite annorlunda sätt. Vi har fått yttranden från framför allt Datainspektionen och Journalistförbundet där det finns farhågor. Men det finns med många lagstiftningar, som jag sade innan. Det blir ändå en liten förändring i en av grundbultarna. På det grundlagsskyddade området går ansvaret över från ansvarig utgivare till enskilda journalister om det skulle vara på ett sådant sätt att man publicerar en bild som någon uppfattar som så kränkande att den vill anmäla.