Anf. 136 Annika Lillemets (MP)
Herr talman! Debatten i dag handlar om säkerheten för besättningar på svenska handelsfartyg som färdas på rutter där de riskerar att angripas av pirater. Det är självklart så att vi i riksdagen ska göra vad vi kan för att se till att de får skydd. Regeringens förslag för att lösa detta är att låta rederierna anlita privata militära säkerhetsföretag för att sköta skyddet ombord. Vid en första anblick kan detta kanske verka som en praktisk och enkel lösning.
Infrastrukturministern säger i Svenska Dagbladet i dag att eftersom allt fler rederier efterfrågar möjligheten att beväpna sig mot pirater, vill regeringen att det ska ske under "ordnade former, så att man ska veta vad som gäller, att det finns rätt utbildning och att man följer upp så att det görs under ordnade former". Gott så, men hur ska det gå till? När man bemödar sig att gå på djupet med problemet ser man många komplexa och svåra frågor som inte utretts tillräckligt.
Problemet med piratattacker mot handelsfartyg är allvarligt och påtagligt men förslagen i propositionen missriktade. Miljöpartiet anser att de föreslagna åtgärderna inte står i paritet med den problembild som beskrivs. Flera komplexa frågeställningar som är principiellt viktiga diskuteras inte tillräckligt utförligt, vare sig i propositionen eller i betänkandet, exempelvis den svenska statens hänvisande av rent militära uppgifter till privata säkerhetsföretag, som dessutom i stort sett alltid kan förväntas vara utländska.
En grundläggande princip i en rättsstat som den svenska är att staten har ett våldsmonopol. Och det har redan skett viss delegering av denna rätt till privata bevakningsföretag i Sverige. Med undantag för nödvärnsrätten är det inte tillåtet för privatpersoner att bruka våld eller på annat sätt ta lagen i egna händer för att skydda liv och egendom. Steget till att överföra rent militär våldsanvändning på privata säkerhetsföretag anser Miljöpartiet emellertid vara direkt olämpligt. Enkelt uttryckt: Militär verksamhet ska skötas av militär. Även Försvarsmakten är för övrigt kritisk och varnar i Svenska Dagbladet i dag för riskerna med en privatkontrollerad försvarsindustri.
Det är ett principiellt viktigt vägval att öppna för att privata företag ska anförtros långtgående befogenhet att utöva våld å statens vägnar. Detta är inte i första hand en trafikpolitisk fråga utan en försvars- och säkerhetspolitisk fråga.
Det är Försvarsmakten som har till uppgift att skydda svenska fartyg inom svenskt territorium och på fritt hav under fred och neutralitet. Principen att staten i grunden ensam har rätt att utöva våld gäller alltså även ombord på svenska handelsfartyg.
Det naturliga hade varit att försöka tillgodose handelsflottans behov av skydd genom att låta Försvarsmakten åta sig uppgiften, precis som Frankrike, Nederländerna och Italien gör. Men den möjligheten avfärdas helt kort i propositionen, med konstaterandet att "den lösningen skulle inte fungera i Sverige av såväl organisatoriska som kostnadsmässiga skäl". I trafikutskottets betänkande står det att Sverige varken har det antal örlogsfartyg som krävs eller de ekonomiska resurserna för genomförandet av ett sådant stöd. Men är frågan utredd och i så fall av vem? Av Försvarsdepartementet, som har relevant kompetens? Det framgår inte av vårt beslutsunderlag.
Om det nu ändå är fastlagt att Försvarsmakten inte har tillräckliga resurser för att tillgodose detta nu uppkomna behov behövs en djupare diskussion om på vilka sätt redarna skulle kunna köpa tjänster av staten eller på annat sätt fullgöra skyddsbehovet genom anlitande av offentliga tjänster.
Vi menar också att staten lägger ett alltför stort ansvar på rederierna, då det finns problem med transparens, bristande myndighetstillsyn och auktorisation samt hur eventuella överträdelser av lagen ska beivras. Vi är alltså inte emot att fartygen bevakas, men vi är emot att privata säkerhetsföretag anlitas för att utföra rent militära uppdrag. Det ska Försvarsmakten göra. För bara något år sedan förordade för övrigt i stort sett alla intressenter, inklusive rederierna, en lösning där Försvarsmakten sköter skyddet av svenska handelsfartyg. Näringen kritiserade då regeringen för passivitet.
I betänkandet förklarar utskottets majoritet att det är mycket viktigt att beväpnad säkerhetspersonal är underkastad noggrann och regelbunden kontroll från svenska myndigheters sida och att man ser med tillfredsställelse på hur tillsynen över fartygen och bevakningsföretagen är reglerad i lagförslaget som vi nu diskuterar. Men det är inga åkerier eller taxiföretag som Transportstyrelsen nu får att se till, utan det är internationella företag som anställer personer med varierande och svårkontrollerad bakgrund för att arbeta som tungt beväpnade soldater. Ett aktuellt exempel är att branschen, enligt uppgift, för närvarande gärna rekryterar från Sierra Leone, ett krigshärjat land med många före detta barnsoldater som nu hyrs ut för att de är billiga. Transportstyrelsen konstaterar själva i Svenska Dagbladet i dag att de inte kan bedriva någon mer omfattande bakgrundskontroll av alla de individer som kommer och går i alla dessa företag från alla världens hörn. Men utskottsmajoriteten förklarar sig nöjd.
Syftet med regeringens förslag till ny lag är att ge sjömännen större trygghet när de arbetar i områden där piratverksamhet förekommer. På grund av bland annat EU:s operation Atalanta och ett allmänt ökat säkerhetstänk inom rederinäringen har pirataktiviteten i Adenviken och Indiska oceanen under 2012 nästan halverats.
Vi menar att de föreslagna åtgärderna med tungt beväpnad privat säkerhetspersonal ombord på svenska handelsfartyg innebär en falsk trygghet för sjömännen och för rederinäringen. Det är inte en långsiktig lösning på det allvarliga problem för sjöfarten som piratattackerna utgör. Risken är nämligen överhängande att det leder till en farlig våldsspiral, en skenande kapprustning, där även piraterna beväpnar sig med allt tyngre vapen.
För att avvärja en piratattack krävs inte bara handeldvapen som pistoler och automatvapen utan kulsprutor, prickskyttegevär och eventuellt även pansarbrytande vapen av typen RPG, rocket-propelled grenade, för att på långt avstånd kunna skjuta varningsskott eller eventuellt verkanseld. Skulle pirater ändå ta sig ombord på ett bevakat fartyg ökar i stället riskerna för fartygsbesättningen drastiskt.
Våld föder våld. Risken finns att vi i framtiden riskerar att möta stora privata och kriminella örlogsfartyg ute på haven. Vi i Miljöpartiet menar därför att det krävs helt andra åtgärder än det föreslagna lagförslaget.
Vi tycker att det är bra att Sverige fortsätter att delta i militära insatser som EU:s operation Atalanta och bistår exempelvis Somalia med kustbevakningskapacitet. Det är sådana insatser som är till gagn för sjöfarten, och man kan diskutera på vilka sätt vi kan utöka skyddet för handelsfartygen och deras besättningar i riskområden. Men för att lösa problemen långsiktigt krävs förstås insatser för att säkra fattiga fiskares rätt till sin försörjning, som att stoppa rovfisket som bedrivs av utländska industriella fiskeflottor och solidariskt hjälpa till att stärka och bygga upp samhällen och stater i de aktuella områdena, så att människor inte i desperation drivs att bli pirater.
FN:s fackorgan, den internationella sjöfartsorganisationen IMO, har utfärdat rekommendationer för hur handelsfartyg ska kunna skydda sig från att bli kapade av pirater. Enligt uppgift från Sveriges Redareförening följer svenska fartyg som passerar genom riskområden IMO:s riktlinjer och dess handbok med best management practices, alltså bästa praktiska exempel, strikt. Varken IMO eller BMP säger emellertid någonting om beväpning av besättningarna eller användning av beväpnad säkerhetspersonal. I stället rekommenderas rederierna att utöka skalskyddet för de fartyg som rör sig i riskområden genom att till exempel förse dem med vattenkanoner, taggtråds- eller elstängsel och så vidare i större utsträckning. Det finns också en mängd andra åtgärder som rederierna kan vidta för att minska riskerna.
Herr talman! Det finns flera allvarliga oklarheter i lagförslaget som vi nu diskuterar, bland annat om riktlinjer för hur säkerhetspersonalen ska agera ombord. "I avtalet mellan rederiet och säkerhetsföretaget bör det slås fast att befälhavaren har befälet över säkerhetspersonalen när denna befinner sig ombord." Men hur ska befälhavaren agera om säkerhetspersonalen omhändertagit pirater? Ska de låsas in? Var, hur och hur länge? Och var ska de överlämnas? Detta säger lagtexten ingenting om.
Under 3 § i den av regeringen föreslagna lagtexten står det att tillstånd för bevakning ombord får beviljas på ett antal villkor, däribland att det kan antas att bevakningen kommer att bedrivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och att säkerhetspersonalen har ändamålsenlig utbildning och även i övrigt är lämpad att inneha skjutvapen och ammunition.
Hur avgörs detta? Vem avgör vad som är ändamålsenlig utbildning?
Vidare står det i propositionen att det i princip krävs enligt gällande rätt att "företag som åtar sig bevakningsuppdrag ombord på svenska fartyg är auktoriserade samt, i förekommande fall, att det finns tillstånd att inneha vapen".
Frågan som åtminstone vi ställer oss är: auktoriserade var då? Får svenska rederier enbart använda företag som är auktoriserade i Sverige?
I bilaga 9 i propositionen finns en översättning där det står svart på vitt att det för närvarande inte finns några internationella riktlinjer eller standarder för privata säkerhetsföretag som tillhandahåller tjänster ombord på fartyg.
Montreuxdokumentet om internationella förpliktelser och god praxis för stater i förhållande till privata militära företag och privata säkerhetsföretag under väpnad konflikt är inte applicerbart i det här fallet.
Den internationella uppförandekoden för privata säkerhetsföretag saknar även den direkt relevans för sjöröveri och väpnade rån mot fartyg. Även om den fastställer ett antal principer och processer för privata säkerhetsföretag när det gäller att främja rättssäkerheten och respekten för mänskliga rättigheter så bygger den på självreglering och gäller endast landbaserade säkerhetsföretag.
Regeringen föreslår alltså en lagstiftning som ger privata militära företag och privata säkerhetsföretag en långtgående rätt att utöva våld samtidigt som det saknas internationella modeller för auktorisering, certifiering eller standarder för privata säkerhetsföretag som tillhandahåller tjänster ombord på fartyg.
Därutöver ser vi en stor brist i tillsyn och myndighetsutövande när det gäller privata säkerhetsföretag men kanske framför allt privata militära säkerhetsföretag. De internationella exemplen förskräcker eftersom ett alltför stort ansvar läggs på rederierna själva att reglera hanteringen av de privata säkerhetsföretagen.
Just denna växande bransch, privata militära företag och privata säkerhetsföretag, måste regleras hårdare, och ett absolut minimum är att den svenska regeringen har kontroll över vilka dessa företag är och vilka tjänster de saluför. Detta är en näring som regeringen borde sträva efter att stävja och reglera i stället för att främja.
Miljöpartiet ser det som högst motsägelsefullt att samtidigt som vi i Sverige har en grundläggande målsättning med vapenlagstiftningen som går ut på att begränsa tillgången till vapen i samhället föreslår regeringen en ny lag som öppnar för att privatpersoner ska få beväpna sig med tunga vapen och ta över det statliga våldsmonopolet.
Vi ser regeringens förslag på en privat säkerhetslösning för rederierna framför en statlig som ett skifte, ett vägval där regeringen väljer det sämsta av de tänkbara alternativen och på alldeles för lösa boliner med tanke på frågans vikt.
Vi menar därför att den statsrättsliga sidan av anlitandet av privata säkerhetsföretag förtjänar att utredas mycket grundligare innan regeringen lägger fram förslag i just denna riktning. Även den som tycker att det är principiellt rätt att delegera ut statens våldsmonopol till privata aktörer bör hålla med om att om så sker ska konsekvenser och risker vara väl utredda.
Herr talman! Mot bakgrund av detta yrkar jag avslag på propositionen och bifall till Miljöpartiets reservation. Jag vill avsluta med att uttrycka min uppriktiga förvåning över att övriga riksdagspartier tycks ta så lättvindigt på denna viktiga fråga.
(Applåder)
I detta anförande instämde Stina Bergström (MP).