Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2. Jag kan också ställa mig bakom det mesta som moderater och folkpartister redan har sagt. Jag ska dock inte upprepa det utan i stället ta upp exempel på beslut som ur regionalpolitiskt perspektiv fått negativa följder, men även ge några efterföljansvärda exempel. Regional utjämning och regional utveckling är de två viktiga frågor som behandlas i detta betänkande. Vi lever i ett Sverige som för närvarande har problem med ett fåtal överhettade regioner där den stora befolkningsökning- en skapar brist på bostäder och fruktansvärda bostadspriser, brist på arbets- kraft, höga levnadsomkostnader, stora och stökiga skolor, mycket skadlig stress, trafikkaos och hög brottslighet. Folk i dessa områden mår inte bra, och det kostar oss mycket pengar via olika konton. Samtidigt har vi områden med minskande befolkning. Det är dem vi hu- vudsakligen pratar om i detta ärende. De har överskott på bostäder, skolor får stänga i brist på barn, arbetslösheten är hög, landsting och kommuner får mindre och mindre skatteintäkter och folk får resa många mil varje dag till arbetet på ofta dåliga vägar. Inte heller när situationen är sådan mår folk bra. Också detta kostar mycket pengar. Genom en klok regionalpolitik borde man kunna lösa dessa båda problem. Regeringen försöker och lyckas också till viss del. Men i alltför hög grad misslyckas regeringen, myndigheter och statliga företag att nå uppsatta regi- onalpolitiska mål. Att regeringen inom vissa politikområden sitter fast i gammalt ideologiskt tänkande gör det än svårare att nå målen. Herr talman! Vi kristdemokrater anser att det framför allt är genom kloka beslut inom andra politikområden än regionalpolitiken som vi kan nå våra regionalpolitiska mål. Det handlar om utformningen av näringslivspolitiken, familjepolitiken, asyl- och integrationspolitiken, skattepolitiken med flera områden. Tänk er att Kristdemokraternas familjepolitik skulle genomföras. Då skulle många i glesbygden, som i dag omöjligt kan nyttja kommunens för- skolor flera mil bort, få ersättning för den barnomsorg som de själva måste sköta. Ersättningen skulle motsvara den kostnad som kommunen har för de barn som är i förskolan. Detta arbete, kanske kombinerat med något annat mindre arbete, skulle betydligt öka möjligheten för föräldrar att försörja sig i glesbygden. Barnfamiljerna skulle i större utsträckning kunna bo kvar, och några fler glesbygdsskolor skulle kunna behållas. Regeringen säger i budgetpropositionen att man tar fram lösningar som kännetecknas av ett regionalpolitiskt helhetsperspektiv. Det låter ju bra. Är det detta regeringens helhetsperspektiv vi ser hos Luftfartsverkets styrelse när man till exempel fattar beslut att slå ihop flyg- ledningarna på Arlanda och Sundsvall-Härnösands flygplats och då fastnar för att flytta flygledningen från Sundsvall till Arlanda? Drygt 50 flygledare ska flyttas till Stockholm där det som bekant redan är överhettat. Det regio- nalpolitiska helhetstänknadet offras i syfte att göra Arlanda mindre olönsamt. Beslutet innebär, om vi räknar in alla familjerna, att ett 150-tal personer ska flytta från Timrå-Sundsvalls-regionen. Det är en region där man redan har många tomma lägenheter och där befolkningen minskar varje år. Med sådana beslut verkar talet om helhetsperspektiv endast vara vackra ord som tydligen inte Luftfartsverket behöver ta hänsyn till. Exempel på många sådana felsteg och felbeslut gör att man som repre- sentant för en utflyttningsregion och som kristdemokratisk politiker ser mörkt på regeringens förmåga att genomdriva sina fina målsättningar. Vad finns helhetsperspektivet när de flesta av de nya statliga myndigheterna den senaste tiden placerats i Stockholm när det finns regioner som i mycket högre grad skulle behöva få dessa arbetstillfällen? Det finns ett annat exempel från mina hemtrakter. Var finns det regionala helhetsperspektivet när exempelvis Ortvikens Pappersbruk SCA i Sundsvall vill bygga ut sitt pappersbruk för miljardbelopp och därmed ge regionen fler arbetstillfällen och framför allt en mer konkurrenskraftig industri? Man har fått vänta nio år för att en detaljplan enligt plan- och bygglagen ska bli klar och godkänd. Man har nyligen fått besked om att man får vänta tre år till för att få miljötillstånd. Det är då inte konstigt att SCA tappar intresset och nu säger att satsningen får ske i något annat land. SCA och andra företag har drabbats av flera liknande fall med orimligt långa handläggningstider. I andra EU-länder tar liknande ärenden ett-två år från start till mål. Regeringens så kallade helhetsperspektiv är ibland obefint- ligt hos de myndigheter som ska besluta i sådana ärenden och är till föga nytta för oss i Norrland som önskar att våra gamla basindustrier ska satsa på nyinvesteringar, bli kvar i bygderna och inte jagas ur landet eller kvävas och dö byråkratins sotdöd. Det största hotet mot svaga regioner i Sverige är regeringens oförmåga att skapa bra, generella förutsättningar för näringslivet. Det gäller speciellt för de små och medelstora företagen och deras anställda. Men det gäller också, som jag nyss påvisade, för vissa storföretag. När det gäller att förbättra närings- livsklimatet är det inte alla åtgärder som behöver kosta pengar. Att skapa ett positivt företagsklimat och ha en uppmuntrande attityd från läns- och rikspo- litiker betyder mer än man kanske tror. Jag ska ge ett positivt exempel från verkligheten. Jag har varit småföreta- gare i det "röda" Timrå i ett trettiotal år. Socialdemokraterna har regerat där sedan Kristi födelse och till år 1998. Då fick de kliva åt sidan, och de övriga sex partierna, "regnbågen" , tog över styret. Företagsklimatet i Timrå fram till år 1998 var bland det sämsta i Sverige. I den motvinden har jag stått i 30 år. Vi låg på 242:a plats bland landets kommuner år 1998. Socialdemokraterna hade under alla år visat ringa intresse för företags- klimatet för små och medelstora företag. Den uppmärksamhet för näringslivet man orkade prestera riktades nästan enbart mot de stora pappersmassefabri- kerna. Regnbågsalliansen i Timrå insåg vikten av att ändra på det efter 1998 års val. Efter fyra år har vi nu klättrat 140 platser upp i ligan för företagsvän- ligaste kommunerna och ligger nu på 102:a plats. Framgången beror i huvud- sak på att vi lyckats ändra kommunens inställning till företagsamhet och entreprenörskap och i handling på olika sätt visa att vi uppskattar våra entre- prenörer och företagare. I Timrå har vi från och till haft anledning att vara stolta över vårt ishock- eylag över alla partigränser. Men numera visar kommunen också stolthet över duktiga företagare genom att bland annat utse årets företagare och ge bättre service och uppmärksamhet åt företagarna. Detta kostar inte Timrå kommun mycket pengar. Men i dag växer antalet företag, och företagarna trivs och har lust att expandera och anställa mer personal. Det är mycket viktiga komponenter för en positiv regional utveckling. Det är exempel på generella åtgärder som är så mycket viktigare än olika bidragsformer som lätt snedvrider konkurrensen. Ska denna förändring komma till stånd i hela landet måste gammalt soci- aldemokratiskt tänkande om företagare och entreprenörer förändras. Social- demokraterna måste få en bättre förståelse för företagandets villkor. Kommu- nernas och landstingens monopol på vissa verksamheter måste brytas. Fler av dessa verksamheter måste kunna läggas ut på entreprenad. Detta skulle fram- för allt vara positivt för många kvinnor som skulle kunna starta eget inom vård, omsorg och städning med mera. Nya företag passar utmärkt att starta i glesbygd. Tänk om det som står att läsa i regeringens proposition vore en verklighet. Det går: Målet för regionalpolitiken är att den främst ska underlätta för när- ingslivet i regionalpolitiskt prioriterade områden att utvecklas så att det bidrar till att uppfylla målen för regionalpolitiken. Bästa sättet att förverkliga det är att genom generella beslut skapa bättre skatte- och näringslivspolitik och skapa bättre förutsättningar för att lägga ut offentlig verksamhet på entrepre- nad. Riktade bidrag till enskilda glesbygdsföretag snedvrider ofta konkurren- sen och skapar mer problem än vad de löser, som jag tidigare sade. Sverige måste avbyråkratiseras inom många sektorer, och vanligt sunt förnuft borde få mer genomslag. Då skulle regionalpolitiken också ges chans att fungera bättre. Vi har i Vänsternorrland brist på läkare, och från landstinget reser man numera regelbundet runt i Östeuropa för att värva läkare. Sedan ska dessa gå introduktionskurser i svenska innan de kan börja arbeta. Det är en ganska kostsam rekrytering. Samtidigt har vi just nu sju asylsökande läkare som sitter på asylförläggningen i Sundsvall och har gjort det i flera år. De talar redan god svenska och kunde ges arbetstillstånd. De läkarna har inte tillräck- liga asylskäl och ska utvisas ur landet säger myndigheten, som tydligen inte heller tillåts ha ett regionalpolitiskt helhetstänkande. Har läkarna tur när de kommer tillbaka till sina hemländer möts de kanske av dessa headhuntrar från landstinget och får kamma tillbaka till Sverige. Herr talman! Det känns för en västernorrlänning faktiskt lite märkligt att behöva stå här i talarstolen och vädja till regeringen att föra en klokare regio- nalpolitik för att vi ska få en bättre framtid i Västernorrland. Vi tillför faktiskt Sveriges BNP mest i landet efter Stockholmsregionen. Varje västernorrlän- ning tillför BNP nästan tre gånger så mycket som genomsnittssvensken. Men skatterna för denna verksamhet hamnar inte i vårt län utan i huvudsak i Stockholm där näringslivets huvudkontor numera finns. Så är det för fler regioner i landet. Man skulle egentligen kunna klara sig själv om man bildar egen republik och fick behålla alla inkomster av det arbete och de naturresur- ser som man har. Därför tycker jag att ni från storstadsregionerna ska vara varsamma med orden när ni talar om bidrag till så kallade svaga regioner. Dessa regioner är inte alltid tärande för Sverige som det kan synas. Det är snarare tvärtom. Dessa regioner skulle dessutom kunna betyda mycket mer för landet om regeringen förstod att satsa mer på marknadsföring av Sverige som turistland. Dessa områden har skogarna, sjöarna, älvarna, bergen, fjällen, vidderna, ensligheten och tystnaden som många turister fascineras av och längtar att få uppleva. Vi är i dag näst sämst i EU på att marknadsföra vårt land som tu- ristland. Här finns det stora utvecklingsmöjligheter som speciellt kan få bety- delse för glesbygden och därmed minska behoven av bidrag på dessa områ- den. Herr talman! Jag avslutar mitt anförande med att påminna om att jag yrkat bifall till reservationerna 1 och 2.

Herr talman! I dag har näringsutskottet att debattera tre betänkanden och kammaren att besluta om de politiska inriktningarna i tre politikområden som i allra högsta grad är starkt beroende av varandras prioriteringar och inrikt- ningar. Det borde vara en ekologiskt hållbar energipolitik, en näringspolitik som stimulerar företagandet och en politik som släpper fram de företagsam- ma människornas frihet att också våga förverkliga idéer. Det borde dessutom vara en regionalpolitik som tar ansvar för att hela landet får både ta del av tillväxten och ges möjlighet att skapa egen tillväxt. Då skulle vi ha haft de viktiga förutsättningarna för att skapa livskraft i hela landet och Sverige skulle därmed ha haft bra förutsättningar för att skapa tillräckliga resurser för kommande behov inom vård, skola och omsorg. Men tyvärr, herr talman, har vi en socialdemokrati här i riksdagen som snarare väljer att lägga sin kraft på politiska dimridåer än på engagemang i att diskutera och formulera en nationell regionalpolitik värd namnet. Centerpartiet lägger fram förslag som skapar en utvecklingspolitik som ger förutsättningar för olika regioners och människors möjlighet till utveck- ling på sina villkor eftersom en stabil tillväxt bara skapas om hela landet får vara med och bidra. Det innebär att bidragstänkandet inom regionalpolitiken borde vara förbi och att det är dags att skapa grundläggande och lika villkor för utveckling i hela landet. Det är ett nationellt ansvar att förbättra företa- gens villkor. Det är ett statligt ansvar att skapa bra infrastruktur som innebär bra vägar, bra järnvägar, bra och modern teknik och högskolor i hela landet. Därför yrkar jag därmed bifall till reservation 1, där den övergripande synen på framtidsinriktad regional politik ingår. Herr talman! Jag och Centerpartiet har dock full förståelse för den fru- stration som de norrländska socialdemokraterna nu tydligen lider av. Det är en frustration över att utvecklingen med vikande befolkningstal, dåliga vägar och ingen bredbandsutbyggnad sker trots löften från den socialdemokratiska regeringen. Det gäller neddragningar inom polisen och dåliga förutsättningar för att starta och driva företag och dessutom en socialdemokratisk regerings motstånd att återföra vattenkraftsvinsterna till Norrlandskommunerna. Lägg därtill oviljan hos Socialdemokraterna att ge svenskt jordbruk villkor som är likvärdiga med dem som motsvarande företagare i konkurrentländerna har. Jag delar frustrationen med dessa socialdemokrater, som under de senaste två veckorna har hört av sig till centerpartister runtom i hela landet. Jag sva- rar att det är därför Centerpartiet har föreslagit en rad nationella åtgärder - för att skapa livskraft och självbestämmande i hela landet. Det är också därför jag hoppas att Socialdemokraterna kommer fram ur dimridåerna och tar an- svar för att majoriteten har avslagit att ytterligare 488 miljoner kronor skulle tillföras den nationella regionalpolitiken. En nationell politik kräver att staten blir bättre på att göra det som staten är satt att sköta och att den inte lägger sig i detaljer som bättre sköts av för- troendevalda på den lokala och regionala nivån. Det är genom ett tydligt underifrånperspektiv i vår planering och vårt engagemang som livskraftiga miljöer och samhällen skapas. Men det är statens ansvar att se till att det till exempel finns en polis och att vi har ett rättsväsende som ger trygghet för människorna varhelst i landet man bor och befinner sig. För Centerpartiets del är den lokala kraften mycket viktig för att man ska kunna skapa en hållbar och mindre sårbar tillväxt. Därför föreslår vi att resur- ser tillförs de lokala utvecklingsgrupperna både direkt och via regional nivå. Men även detta avslås av den majoritetskonstellation som finns i riksdagen. Herr talman! Socialdemokraterna har misslyckats med att forma och ska- pa förutsättningar för en nationell regionalpolitik som stärker hela landet. Nu försöker man i stället från socialdemokratiskt håll att göra pengarna från Bryssel till det som avgör Sveriges - och då speciellt Norrlands - överlevnad. Sanningen är, herr talman, att om Norrland och svensk regionalpolitik glöms bort i den nationella politiken så blir projektpengar från Bryssel som ett för- sök att stoppa en flodvåg med en tesked. Herr talman! I helgen fattades ett stort och, som statsminister Persson sade, ett historiskt beslut då man i Köpenhamn gav möjlighet för tio nya länder att bli medlemmar i den europeiska unionen. Det är ett beslut som Centerpartiet har arbetat för och som kommer att skapa nya och spännande förutsättningar för ett enat Europa. 13 år efter murens fall stärker man sam- manhållningen mellan länderna och utjämnar olikheterna. Det är en tuff ut- maning som kommer att ställa stora krav på nuvarande medlemsländer i EU. Detsamma gäller statsminister Perssons öppna resonemang om reformering av jordbrukspolitiken och att den skulle bli nationell, vilket vi inte har disku- terat i den här riksdagen. Inte heller har vi diskuterat vilka effekter det skulle få i ett regionalt perspektiv. Herr talman! I betänkandet finns trots det en reservation som beskriver Sveriges roll i en kommande reformering av EU:s sammanhållningspolitik. Det är i ljuset av den utmaningen, efter Köpenhamnsbeslutet, som Socialde- mokraternas agerande ska ses när de spelar ut Norrlands inland mot EU- utvidgningen i ambition att mörka det ansvar som den svenska socialdemo- kratiska regeringen har för den nationella regionalpolitiken. Skrämselpropa- gandan gör gällande att Centerpartiet vill avveckla strukturfonderna samtidigt som Socialdemokraterna vill behålla dem som de är. Herr talman! Låt mig läsa följande text i betänkandet: "Inför en komman- de utvidgad union blir det än mer befogat att fråga sig om det är rimligt att EU skall spendera stora summor för att åtgärda skillnader i levnadsstandard och sysselsättning inom ett land. Frågan huruvida länderna själva kan ta detta ansvar kan inte undvikas." Jag skulle kunna ställa en fråga till den som har sett Socialdemokraternas agerande i alla länsstyrelser och i alla beslutsgrupper runtom i landet, nämli- gen: Vem har skrivit det här? Vem står bakom den här texten? Jo, herr tal- man, det är den majoritet i utskottet som består av Vänstern och Socialdemo- kraterna, som far land och rike runt med falsk information. Nästa fråga måste ställas till samma ledamöter. Vad betyder denna skriv- ning? Kritiken mot Centerpartiet blir inte trovärdig, och än mindre trovärdig blir den när man sätter in den i det gemensamma uppdrag som vi faktiskt står inför. Det består av att vi från svensk sida ska vara aktiva i reformeringen av strukturfonderna, eller - eftersom det är det rätta ordet - EU:s sammanhåll- ningspolitik. Det är väl ändå så att vi ska ge de kommande nya medlemssta- terna i EU ungefär samma villkor och likvärdiga möjligheter som vi har haft? Däremot, herr talman, kommer Centerpartiet aldrig att ställa sig bakom den typ av ensidig politik som är Socialdemokraternas nya giv och som vi kan återfinna i ett ensidigt förhållande till ett svenskt torskfiskestopp. Ska man då välja att frivilligt avstå från sina rättigheter i gemenskapen? Nej, herr talman, Centerpartiet arbetar för en reformering. Efter en överens- kommelse ska Sverige naturligtvis ta till sig de strukturfondsmedel som Sve- rige har rätt att få tillgång till. Herr talman! Vad detta betänkande har resulterat i är en stor portion fru- stration från Socialdemokraternas sida genom att den allom givna makten har utmanats. Det vore mer ärligt att man från utskottets majoritet, Socialdemo- kraterna och Vänsterpartiet, i stället förklarade att ilskan och den information som inte innebär samma sanning som betänkandet beror på att majoritetens makt utmanas. Det beror snarare på det än på att de olika beslutstexterna om Sveriges syn på EU:s reformering av kommande sammanhållningspolitik efter 2007 skulle innehålla så avgörande stora skillnader i vägval. Herr talman! Det som krävs är en konstruktiv och saklig översyn av EU:s strukturfonder och hur de egentligen fungerar. Vi måste komma ur det by- råkratiska system som snurrar runt regionala utvecklingspengar via Bryssel som likaväl kan hanteras direkt i Sverige. Det är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som nu ska svara på hur man ska skapa förutsättningar för tio nya länder att bli medlemmar på likvär- diga villkor i EU. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 och hoppas att den vinner majoritetens samtycke här i kammaren senare i eftermiddag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet. Folkmängden minskade i 12 av Sveriges 21 län 2001. Utvecklingen är bekymmersam, och den har varit det länge. Det finns ett stort behov av en bra och effektiv regionalpolitik. Den regionalpolitiska propositionen lade grun- den för en framåtsyftande regionalpolitik. Det fanns väldigt många förslag där som nu förhoppningsvis håller på att förverkligas. Då handlar det till exempel om bättre villkor för företagande i glesbygd, kompetensförsörjning, skolor, infrastruktur, service och många andra saker som är väldigt viktiga och som är av generell karaktär. Någonting som man konstaterade i utredningen om regionalpolitiken var också att utvecklingen med en minskande befolkning egentligen inte beror på att människor flyttar. De som flyttar är ju ungdomar som ska studera, och det är inte någonting negativt, utan vi ser gärna att de gör det. Problemet är att de inte kommer tillbaka och att för få unga familjer flyttar tillbaka. Befolk- ningsminskningen beror i huvudsak på minskande födelsetal. I ljuset av detta är det väldigt viktigt att man inte försämrar villkoren på landsbygden under tiden, så att det blir oattraktivt för unga familjer att flytta tillbaka. Det är till exempel väldigt allvarligt att man lägger ned glesbygds- skolor. En sådan åtgärd försämrar radikalt möjligheterna för en bygd att bli attraktiv och få inflyttare. Turismen har nämnts här, och den är mycket viktig. Det finns mycket som kan göra att ett område kan leva på turism. Det är viktigt att inte fördär- va den gren man sitter på. Det är just frisk och fin natur, tystnad och så vidare som kan vara intressanta för människor utifrån att uppleva. Dessa saker måste vi värna om i detta sammanhang. En regions ekonomiska utveckling bestäms till stor del av hur den kan at- trahera eller generera konkurrens och överlevnadsduglig ekonomisk verk- samhet. Det är viktigt att regionen utnyttjar sina komparativa fördelar. Men vad är det som gör att företag lokaliserar sig på vissa platser? Ar- betskraften är en viktig del av det. Och det är alltmer arbetskraften som be- stämmer var företag lokaliserar sig, mer än att det är företagen som bestäm- mer var arbetskraften lokaliserar sig. Det är en intressant förändring. Att människor väljer att bo på vissa ställen har inte så väldigt mycket med ekonomiska faktorer att göra, har det visat sig. Det handlar om att man flyttar till människor som man trivs att vara ihop med och att regionen upplevs som intressant. Där är de kulturella frågorna väldigt viktiga att ta itu med för en region, att inte glömma att ett intressant kulturliv är viktigt. Många medborgare upplever att de inte kan påverka politiken. Det är i det ljuset som man ska se den reservation som är gemensam för de borgerliga partierna och Miljöpartiet. Vi anser att den svenska folkstyrelsen bör inne- hålla fler element av självorganisering, decentralisering och självförvaltning. Den kreativitet som föds ur detta är viktig för regionernas överlevnad. Då är det förvånansvärt att socialdemokrater och vänsterpartister hellre ser att vi får stora regionalpolitiska stöd från EU än att vi får dem från den svenska staten och att de får användas i regionerna efter människornas eget skön där. Vi behöver en ny regionalpolitik. År 2007 är det sannolikt 25 länder i EU. Ingen tror att det finns någon möjlighet att ha kvar den regionalpolitik som vi nu har när de nya medlems- länderna ska få sin situation förbättrad. Dessutom leder EU:s nuvarande regi- onalpolitik till krångliga regler och en rundgång av pengar. Den regionalpo- litiken är dyr för Sverige, och den är inte anpassad för en situation där vi får nya ansökarländer som behöver ta del av kakan. Vi måste framöver minska stödet till de gamla medlemsländerna. Det är alla egentligen överens om. Det uppror som har varit på många ställen i vårt land nyligen är egentli- gen ganska oförklarligt utifrån det som utskottet har diskuterat. Vi måste minska stödet till förmån för nya länder. Men det innebär naturligtvis inte att vi inte ska hämta ut de stöd som vi nu har betalat in pengar för att få. Själv- klart ska vi göra det. Någonting annat har ingen tänkt. Men däremot vill vi fortsättningsvis inte ha denna rundgång av medel som innebär att Sverige får mindre ut av sina regionalpolitiska pengar än vad vi skulle ha fått om det var en nationell politik. Vi får inte ut mer än 1 % av de pengar som sätts in. Av EU-stöden som utdelas får vi bara 1 %. Det är betydligt mer som vi betalar. Det är nonsens att tro och ens tala om att vi vinner på den regionalpolitik som EU för. Sverige förlorar på den. Det beror också på att stödet är illa organise- rat och att mycket pengar går till administration. Vi känner alla till att de som hanterar detta regelverk i EU har höga löner, och vi känner till att det finns en byråkrati och korruption. Det är inte så underligt att pengarna smälter sam- man innan de slutligen når oss igen efter ansökan från de svenska regionerna. Dessutom har vi en omfattande byråkrati i Sverige som är svåröverskådlig innan pengarna slutligen når dem som behöver dem. Det är inte en bra hus- hållning med svenska pengar att skicka pengar först en runda via EU för att Sverige sedan ska söka dem. Vi har därför valt att tillsammans med de borgerliga partierna foga denna reservation till betänkandet. Vi hoppas därmed få en bättre regional politik för Sverige. Vi anser inte att det måste bli ett fullständigt slut på intressanta projekt i och med det. Men jag tror att vi får mer pengar över till intressanta projekt om vi inte skickar pengarna via EU först. En annan sak som vi var väldigt överens om när vi diskuterade regional- politiken inför den regionalpolitiska propositionen, nämligen att generella åtgärder är mest effektiva och viktigast för glesbygdens överlevnad.

Herr talman! Ingegerd Saarinen beskrev väldigt väl problemet med EU:s strukturpolitik - rundgång, krångel och det ena med det andra. Hon har också gjort det kloka att liera sig med oss borgare i en reservation som om drygt en timme förhoppningsvis får stöd av en majoritet här i kammaren. Min fråga till Ingegerd Saarinen är: Varför stöder du inte den allmänna inriktning av den svenska regionalpolitiken som vi borgare också har en reservation om? I allt väsentligt sammanfaller ju den inriktningen just med den allmänna inriktningen av EU:s regionalpolitik. Inledningsvis sade du att er politik utgår från företagande och att allmän- na, generella, åtgärder är viktigare än just de här stödsystemen. I logikens namn borde det kunna få Miljöpartiet att också ställa upp på den allmänna inriktning som vi strax, om en och en halv timme, kommer att yrka bifall till.

Herr talman! Strukturen är viktigare än stödsystemen. Det finns, som vi hört tidigare här i dag, många stöd som är rent destruktiva men för den skull vill jag inte utdöma alla typer av stöd. En del har ju goda effekter. Med tanke på hur till exempel Liden har fungerat kan jag gärna tänka mig sådana projekt också i framtiden, för de vitaliserar. Det finns alltså en liten åsiktsskillnad mellan oss.

Herr talman! Ingegerd Saarinen svarar inte på min fråga. Vi har ju en gemensam reservation om EU:s regionalpolitik. Trots det har Miljöpartiet valt att inte stödja den allmänna inriktning av den svenska regionalpolitiken som vi borgare är överens om ungefärligen är huvuddragen. Ingegerd Saarinens beskrivning av EU:s regionalpolitik stöder jag i allt väsentligt. När du beskriver hur ert parti förhållit sig till regionalpolitiken och talar om vad som mest behövs för att få en utveckling i olika regioner tar du upp ungefär samma faktorer som de jag nämnt: företagandet, kommunikatio- nerna, infrastrukturen etcetera. Då inställer sig naturligtvis frågan: Varför stöder Miljöpartiet inte vår re- servation om en allmän inriktning av den svenska regionalpolitiken?

Herr talman! Det är ju så att vi har ett budgetsamarbete med Socialdemo- kraterna och Vänstern. I det budgetsamarbetet ingår en del inriktningar i regionalpolitiken som vi kommer att fullfölja. Det gör att det inte är vettigt att skriva under på den borgerliga regionalpolitiken.

Herr talman! Låt mig börja med att uttrycka den glädje som jag och många med mig känner över det historiska beslut som fattades i Köpenhamn förra helgen. Jag tillhör den generation som föddes under andra världskriget och som växt upp under det kalla krigets dagar. Vi ser nu ett nytt Europa med 25 medlemsstater formas - ett Europa som kommer att utgöra en stor möjlighet för att säkra freden och för att gagna en positiv samhällsutveckling för oss alla. Framför oss ligger en spännande dagordning med stora möjligheter, men också med problem som vi måste lösa tillsammans. Detta kommer också med tanke på det betänkande som vi nu har att behandla att för framtiden innebära stora förändringar. Allt talar för att EU:s regionalpolitik efter år 2006 kom- mer att ha ett helt annat innehåll än dagens. Herr talman! Regionalpolitiken har, vilket gäller från innevarande år, om- vandlats till en politik för hållbar regional utveckling i hela landet. En sam- manslagning av flera politikområden har till syfte att åstadkomma starka kopplingar som gör den samlade politiken mer effektiv och slagkraftig. Men låt mig på en gång säga att detta inte är något som kommer att visa resultat över en natt, utan det kommer att ta tid och säkert också kräva korri- geringar för att det här ska bli så verksamt som möjligt. Den tidigare regionalpolitiken hade ju i uppgift att främja utvecklingen i vissa geografiskt prioriterade områden, medan den regionala näringspolitiken gällde hela landet. Den nya regionala utvecklingspolitiken har egentligen inte några geografiska avgränsningar. Motivet, herr talman, för att driva en regional utvecklingspolitik i alla delar av landet är att summan av den nationella tillväxten faktiskt är lika med den summa som skapas lokalt och regionalt. Detta innebär att förutsättning- arna för en bra nationell tillväxt baseras på hur väl vi kan ta till vara och utveckla såväl lokal som regional tillväxt. Grundtanken med det här synsättet är att för alla delar av landet etablera och utveckla en sammanhållen politik som kan anpassas till regionala skillnader och förutsättningar. Detta innebär att det även framöver kommer att behövas riktade åtgärder för geografiskt avgränsade områden och i regioner som i ett nationellt per- spektiv bedöms ha särskilda behov. Herr talman! Målet för den regionala utvecklingspolitiken är att åstad- komma väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av vårt land. Att politiken ska vara hållbar betyder att den ska bidra till att skapa förutsättningar för att nuvarande och komman- de generationer ska erhålla så sunda ekonomiska, sociala och ekologiska förhållanden som möjligt. Här ska också inkluderas nationella jämställldhets- och miljömål. Vi har under det här året påbörjat en ny regional utvecklingspolitik som är under genomförande. I nästa års budgetproposition, som avser år 2004, kommer vi för första gången att kunna avläsa resultatet av den nya politiken. Detta leder till att den regionala utvecklingspolitiken på ett mer systematiskt sätt kommer att kunna följas upp bland annat när det gäller ekonomisk till- växt och sysselsättning, något som sedan kan stämmas av mot de nationella jämställdhets- och miljökvalitetsmålen. Dessutom, herr talman, är det viktigt att riksdagen får en bättre resultatinformation och ett säkrare beslutsunderlag för framtiden. Herr talman! Jag sade inledningsvis att ett utvidgat och större EU kommer att ställa andra krav på sammanhållningspolitiken. En ökad effektivitet när det gäller användandet av strukturfondsmedel blir en viktig faktor i samman- hanget. Den avgörande frågan för dagens debatt handlar, som jag ser saken, om på vilket sätt vi i vårt land ska hantera strukturfondsmedlen och andra medel som ska ge förutsättningar för en bra regional utveckling. Jag har, herr talman, av kolleger i denna kammare fått underlag för den här debatten, och jag har tittat på vad som hänt i Norrbotten och Västerbotten och på hur de regionalpolitiska mål 1-medlen använts under åren 2000 och 2001. Jag har också tittat på de ansökningar som ligger inne för åren 2003- 2006, av vilka en del är beslutade. Jag kan konstatera att under perioden 2000-2002 har 375 projekt genom- förts. Det handlar om hundratals miljoner kronor. Här finns allt från små och medelstora företag till företagarföreningar och handelskamrar. Jag är överty- gad om att varenda krona som är avsatt till de här projekten har kommit till användning och nytta. Sedan kan man givetvis, som någon gjort i debatten, raljera kring att tjänstemän sitter och granskar de här beslutsunderlagen. Men jag tror att det är avgörande och viktigt att dessa beslutsunderlag granskas. De ska ju komma till så bra användning som möjligt. Jag hävdar bestämt att de här projekten har gjort en väsentlig nytta. De har både skapat och bevarat arbetstillfällen i de här viktiga delarna av vårt land. Om vi hade haft en regionalpolitik som tog fasta på det som tyvärr kan bli resultatet av beslutet i denna kammare, skulle inget av dessa projekt ha varit genomfört. Det är alltså viktigt att ta reda på hur verksamheterna funge- rar och vilken effekt regionalpolitiken har. Herr talman! I detta betänkande finns två reservationer. I den första reser- vationen från samtliga borgerliga partier tas frågan om den allmänna inrikt- ningen av regionalpolitiken upp. Kontentan av reservationen är den att staten ska engagera sig så lite som möjligt i den regionala utvecklingen. I stället ska det handla om sänkta skat- ter och sänkta arbetsgivaravgifter med mera för företag. Jag tror inte ett ögonblick att de åtgärder som föreslås i reservationen är de rätta. Det finns inget belägg för att sänkta skatter och sänkta avgifter ger motsvarande ökning i antalet arbetstillfällen eller bättre marknadsförutsättningar för företag, fram- för allt i de områden där regionalpolitiken är viktig. Självklart, herr talman, finns det anledning att följa den regionala utveck- lingen och se över på vilket sätt de olika insatser som görs verkar. Självklart ska också beslutsfattandet mer präglas av decentralisering och närhet, och givetvis måste vi se till att pengarna används så effektivt som möjligt för att syftet ska uppnås. I den andra reservationen från de borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet ifrågasätts EU:s sammanhållningspolitik. Man menar att den nuvarande politiken inte är framåtsyftande, att regionalpolitikens inriktning bör ändras och att omfattningen ska minskas samt att stödet dessutom ska minskas till de nuvarande länderna och enbart gå till de nya medlemsländer- na. Herr talman! Jag har tidigare sagt att vi sannolikt kommer att se flera sto- ra förändringar på flera politikområden inom EU de närmaste åren mot bak- grund av att nya länder nu blir medlemmar i EU. EU:s budget måste föränd- ras på flera punkter. Den mycket märkliga jordbrukspolitiken måste omfor- mas och bli mera av stöd för landsbygd och glesbygd i stället för direktstöd till jordbruket. Det kan innebära mer pengar till regional utveckling eller kanske snarare en jordbrukspolitik som inriktar sig på regional utjämning. Om vi säger som man gör i reservationen, att vi egentligen inte vill ha nå- gon regionalpolitik i Europa tror jag att vi sänder fel signaler. Det går inte att minska medlemsavgiften till EU genom att tacka nej till de bidrag som vi faktiskt är berättigade till. Man är överens inom EU om att inget medlems- land ska bygga sin budget på mer än 4 % stöd. Det innebär att det finns ett utrymme för stöd också i de nuvarande medlemsländerna. Om vi i Sverige säger att vi inte vill ha de här pengarna kommer inte Spanien, Frankrike, Italien, Irland och de andra medlemsländerna att säga att vi ska få lägre av- gifter. Så går det inte till. Det vet reservanterna innerst inne mycket väl. Säkert är det andra motiv som ligger bakom er reservation. Sänkta skatter och arbetsgivaravgifter, som jag tidigare nämnt, men också skatteutjäm- ningsbidraget som nämnts tidigare i debatten är områden som kommer att bli ytterligare ifrågasatta. Herr talman! Jag kan bara beklaga att Centern och Miljöpartiet har ham- nat i fel sällskap i dessa viktiga frågor. Om ni vill att vi ska få en regionalpo- litik som gör det möjligt att utveckla Sverige tycker jag att ni ska ansluta er till utskottsmajoritetens förslag när vi senare i dag ska gå till beslut. Vi vill, och jag tror att ni vill det också, att hela Sverige ska leva och utvecklas som ett modernt välfärdssamhälle där såväl storstadsregioner som landsbygd är viktiga bidragande faktorer. När utskottsmajoritetens förslag nu läggs fram framför er, titta ordentligt på det. Jag tycker faktiskt att det är ett bättre för- slag än reservanternas. Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets för- slag och avslag på de två reservationerna.

Herr talman! Vi tackar inte nej till en enda spänn från EU:s strukturfon- der. Detta är alldeles klart. Frågan är hur den framtida inriktningen av EU:s regionalpolitik ska se ut med fler länder, snart 25, som ska hantera de här sakerna. Det här är inget ensidigt resonemang från vår sida - att vi skulle slänga pengarna i sjön och säga att förhoppningsvis får vi lägre avgifter i EU. Det är en strategi, en inriktning för hela EU att omfattningen på den omfat- tande stödregimen måste begränsas. Det är rimligt, anser jag, att man går ut med ett antal förslag på hur det kan tänkas se ut. Men det är inte så att vi skulle vara så korkade att vi lämnar tillbaka pengarna i tron att vi förhopp- ningsvis får en lägre medlemsavgift. Det här omfattar naturligtvis hela EU- området. Effekterna av den här stödregimen på både svensk och EU-nivå, som Re- ynoldh Furustrand är anhängare till, har vi sett i enstaka väldigt uppmärk- sammade fall. Gislavedsfallet är ett exempel, liksom de industrier i östra Tyskland som byggs på löpande band med statssubventioner och EU-stöd. Sedan tog vi också upp exemplet från Dorotea, där man med skattepengar flyttar jobb från Dorotea till Sollefteå därför att Sollefteå är en prioriterad ort för att regeringen valde att ta bort förbanden därifrån. De här exemplen, det finns många fler, visar att det här sättet att bedriva regionalpolitik på måste vara fel. Min fråga till Reynoldh Furustrand: Finns det inte en rimlighet i det vi sä- ger om att begränsa, om att se till att orterna själva får bättre grundförutsätt- ningar att sköta sin regionala utveckling?

Herr talman! Självklart ska orter och regioner har goda förutsättningar för att sköta sin egen utveckling. Vi socialdemokrater och Vänsterpartiet har ingen annan uppfattning i den frågan. Fallet Gislaved och de verksamheter som sätts i gång i östra Tyskland är under prövning för att se huruvida pengarna är fel använda eller inte. Såvitt jag förstår har man inte kunnat leda i bevis i Gislavedsfallet att Portugal på ett oskäligt sätt skulle ha använt EU-bidrag för att etablera verksamheten där, det vill säga att dra från Sverige och etablera sig i Portugal. Vi ska självklart se över statsstödsregler och se till att statsstödsregler till- lämpas på ett riktigt och korrekt sätt. Där är Sverige en av de främsta pådri- vande krafterna. När det gäller varvsstödet, ett stöd som är ganska kontrover- siellt, är Sverige det land som drivit på att det inte ska utgå något varvsstöd över huvud taget men kan tänka sig andra teknik-, miljö- och utvecklingsstöd i stället för ett generellt driftsstöd. I fallet Dorotea och Sollefteå har jag inhämtat kunskaper att det lär pågå en undersökning. Man tittar för närvarande inom Nutek på huruvida pengarna har använts fel. Är det så är jag den förste tillskyndaren att säga att det är inte meningen att man ska använda pengarna på det sättet inom ett och samma stödområde. Att lägga ned på ett ställe och föra över pengar och få nya peng- ar för att etablera sig på något annat ställe är helt orimligt.

Herr talman! Självklart ska orter och regioner har goda förutsättningar för att sköta sin egen utveckling. Vi socialdemokrater och Vänsterpartiet har ingen annan uppfattning i den frågan. Fallet Gislaved och de verksamheter som sätts i gång i östra Tyskland är under prövning för att se huruvida pengarna är fel använda eller inte. Såvitt jag förstår har man inte kunnat leda i bevis i Gislavedsfallet att Portugal på ett oskäligt sätt skulle ha använt EU-bidrag för att etablera verksamheten där, det vill säga att dra från Sverige och etablera sig i Portugal. Vi ska självklart se över statsstödsregler och se till att statsstödsregler till- lämpas på ett riktigt och korrekt sätt. Där är Sverige en av de främsta pådri- vande krafterna. När det gäller varvsstödet, ett stöd som är ganska kontrover- siellt, är Sverige det land som drivit på att det inte ska utgå något varvsstöd över huvud taget men kan tänka sig andra teknik-, miljö- och utvecklingsstöd i stället för ett generellt driftsstöd. I fallet Dorotea och Sollefteå har jag inhämtat kunskaper att det lär pågå en undersökning. Man tittar för närvarande inom Nutek på huruvida pengarna har använts fel. Är det så är jag den förste tillskyndaren att säga att det är inte meningen att man ska använda pengarna på det sättet inom ett och samma stödområde. Att lägga ned på ett ställe och föra över pengar och få nya peng- ar för att etablera sig på något annat ställe är helt orimligt.

Herr talman! Reynoldh Furustrand tar ställning för det svenska stödsy- stemet respektive det europeiska stödsystemet inför en framtid. Det innebär per automatik att Gislavedsfallet kommer att följas av fler Gislvedsfall och Dorotea av fler Doroteafall. Nu när Europa står inför en utvidgning med tio nya länder kommer de här industrisatsningarna inom de här branscherna att följas av fler. Resonemanget från vår sida är att vi måste ändra inriktningen. Annars missgynnar vi svensk industri när det gäller Europas skogsindustri, och när det gäller Sverige och det svenska systemet missgynnar vi svenska skattebe- talare. Det är bara att skyffla runt jobb på olika sätt. Därför måste vi ha en annan inriktning. Det är själva kärnan i vårt resonemang. Ligger man kvar med de här stödsystemen kommer de här fallen hela tiden att följas av fler.

Herr talman! Varken Ola Sundell eller jag eller någon annan i denna kammare kan med säkerhet säga att det kommer att dyka upp nya Gislaveds- fall och nya Doroteafall, ingen av oss. Det vi kan göra är att se till att det förhoppningsvis inte uppstår sådana. Jag tror inte att de som förhandlar för svenskt vidkommande är så pass korkade att de blir fullständigt förda bakom ljuset. Jag tror heller inte, Ola Sundell, att vi kommer att få ett system som innebär att det är nollat för egenlandsinsatser. Sådana kommer vi alltid att behöva. Sedan kan man diskutera storleken och omfattningen på dem. Men vi kommer alltid att behöva någon form av insatser som korrigerar de värsta orättvisorna som ofta också är geografiskt relaterade. Den linjen tycker jag att de svenska förhandlarna ska driva väldigt hårt i de framtida förhandlingarna om hur EU:s regionalpolitik ska användas. Uppenbart kommer vi att få visa väldigt mycket solidaritet med länder i östra Europa. Men det kan inte leda till att vi inte kan göra någonting i vårt eget land som är viktigt ur regionalpolitiskt hänseende.

Herr talman! Reynoldh Furustrand talar till att börja om att vi ska ha sun- da sociala och ekonomiska förhållanden i hela landet. Men vad säger då Rey- noldh Furustrand om selektiva stöd som de facto snedvrider konkurrensen? Tycker han att sådana stöd är tecken på en sund ekonomi? Vidare säger Reynoldh Furustrand att jag har raljerat över de stora antalet tjänstemän på länsstyrelserna som arbetar med att handlägga stödärenden. Jag raljerade inte. Jag konstaterade bara att det enligt min mening är onödigt mycket resurser som går till byråkrati och som i stället skulle kunna användas till produktiva insatser. Det må vara att hundratals miljoner har delats ut till projekt i Norr- och Västerbotten, men hur mycket har arbetet med fördelning av dessa pengar faktiskt kostat?

Herr talman! Jag tror att de tjänstemän och handläggare som finns runtom i landet och som har att handlägga dessa frågor gör ett mycket gott dagsver- ke. Visst kan det finnas ett och annat byråkratiskt feltramp, men det är nå- gonting som jag kan ha överseende med. När jag är ute på möten hör jag ofta att vi har en alldeles för stor byråkrati också i det här huset. Jag är den förste att försvara de som jobbar och servar oss och de som tar fram underlag för att vi ska kunna göra ett bra jobb. Det är precis på samma sätt när det gäller verksamheten hur dessa medel ska hante- ras. Beträffande snedvridna förhållanden och selektiva stöd är det möjligt att det är något stöd som kan ha blivit snett, men låt oss då se till, Yvonne Ång- ström, att vi lär av detta så att vi inte får sådana förhållanden också framöver. Jag vill påstå att det är ganska få sådana som existerar i dag.

Herr talman! När vi och flera andra här i kammaren arbetade tillsammans i den regionalpolitiska utredningen var vi tämligen överens om att ta bort så många selektiva stöd som möjligt. Tyvärr vill inte majoriteten och regerings- partiet gå med på det. Så då kan vi kanske enas om att arbeta för att få bort allt sådant som är onödigt och koncentrera oss på det som ger bäst resultat, är av generell karaktär och kostar mindre att fördela.

Herr talman! Det som kan uppfattas som onödigt av Yvonne Ångström och mig kan av andra uppfattas som nödvändigt och viktigt. Det är i allra högsta grad en värderingsfråga. Det är klart att om vi kan hitta bättre och andra stödformer ska vi införa dem. Jag står bakom det som vi kom fram till i den regionalpolitiska utred- ningen. Jag tycker faktiskt, Yvonne Ångström, att den nya regionalpolitiken som den nu håller på att utformas mer och mer tar fasta på detta. Men jag tror inte ett ögonblick att vi totalt kan bortse från någon form av selektiva åtgär- der.

Herr talman! För det första vill jag fråga Reynoldh Furustrand om det inte är anmärkningsvärt att den svenska regeringen är näst sämst på att satsa på turism inom EU. Det är uppenbart att de pengar som satsas ger mångfalt igen och betyder väldigt mycket just för glesbygden. För det andra: Har inte regeringen också misslyckats med att nå de regio- nalpolitiska målen när ett tjugotal nya statliga myndigheter till 70-80 % hamnar i Stockholm? För det tredje: Är det inte att missa målet när man på Luftfartsverket be- slutar att flytta flygledningen från Sundsvall till Arlanda bara för att Arlanda har svårt att få sin budget att gå ihop?

Herr talman! När det gäller satsningar på turism finns det de i utskottet som är duktigare och bättre skickade än jag att hantera den typen av frågor. Det är inte mitt specialområde. Men jag har erfarenheter på det området från den tid då jobbade med tu- ristfrågor på landstingsnivå. Om jag väger samman det som görs i landet - och då inte bara det som görs från regeringen och riksdagen - är man i Sveri- ge faktiskt ganska duktig på att ta fram förslag till åtgärder och projekt som handlar om turism. Det är möjligt att man på statlig nivå inte har nått så långt som vi önskar och hoppas att man ska göra. Totalt sett tycker jag inte att Sverige är väsent- ligt sämre än många andra länder. När det sedan gäller verksamheter som har etablerats är det klart att det finns en del att göra. Däremot är det inte riksdagens sak att fatta beslut om var olika verksamheter ska placeras. Vilka verksamheter som ska lokaliseras ut och till vilka delar av landet är en fråga som i första hand regeringen ska handlägga. Men det är uppenbart att det skulle kunna åstadkommas en för- bättring och en spridning på det området. Det har vi ingenting emot från socialdemokratiskt håll.

Herr talman! Reynoldh Furustrand nämnde exempel på olika turistprojekt som det har satsats på ute i landet. Det är en sak. Men det tycker jag att tu- ristnäringen ska sköta. Det som man har jämfört i de olika EU-länderna är hur regeringarna har marknadsfört sina länder. De olika projekten ska näring- en själv sköta, bara Sverige blir känt som ett turistland. Det är det som är viktigt. Reynoldh Furustrand skyller på att detta är regeringens uppgift. Men vi i riksdagen och ni socialdemokrater måste ju säga till regeringen att den place- rar myndigheter där de bäst behövs och inte bara gör det enkelt för sig och placerar dem i Stockholm. Det har alltid varit så. Vi i glesbygden skulle be- höva dessa etableringar mycket mer än vad ni behöver i Stockholm.

Herr talman! Jag håller med om att det är viktigt att marknadsföra Sverige som land. Vi själva som ledamöter av Sveriges riksdag har också tillfällen och möjligheter att representera Sverige när vi är ute och reser runtom i värl- den. Jag har själv erfarit att det är väldigt sällan som vi lyfter fram det här fina landet. Så har det åtminstone varit, men vi har blivit duktigare på det under de senaste åren. Men där finns mycket mer att göra. Det är möjligt att vi långsiktigt ska se till att det tillförs ytterligare resurser på detta område, det har jag alls ingenting emot. När det gäller etablering av verksamheter finns det flera skäl som måste vägas in. Jag har sett hur denna vackra kommun Stockholm under 70- och 80-talen har dränerats på verksamheter som har flyttats ut till olika delar av landet. De har kanske gjort nytta dit där de har kommit, men det har också skapat problem i den här staden. Dessutom uppstår det ju synerigeffekter av att ha verksamheter placerade nära varandra, och dessa måste naturligtvis också vägas in när man tittar på hur dessa verksamheter ska lokaliseras. Men jag har ingenting emot att man prövar mera om verksamheter som lämpar sig för ett speciellt ändamål kan flyttas till något annat ställe i landet i framtiden.

Herr talman! Snälla Reynoldh Furustrand, kom fram bakom dimmorna! Göm dig inte bakom strukturfonderna som är aktuella för 2007! Svara på frågorna i stället! Vilken politik är det som är viktigast för de projekt som du och dina kamrater hänvisar till hela tiden? Jag utgår ifrån att dina kamrater har betonat vikten av att dessa projekt får bra bredband, en utbyggd IT, mo- dern teknik, bra vägar och ett rättssystem som innebär att det finns ett polis- kontor i varje kommun. Tala om att det är den nationella politik som ni är ansvariga för! Jag utgår ifrån att socialdemokraterna inte förväntar sig att EU ska ta ansvar för detta. Vi är några som har praktisk erfarenhet både av att ingå i grupper där det fattas politiska beslut och av att vara aktiva i olika projekt. Vi vet att dessa projekt har ett behov av en nationell regionalpolitik via strukturfonderna. Den här veckan har jag mött Socialdemokraternas mycket tvivelaktiga formuleringar om vilken politik som är på väg. Man hänvisar till att struktur- fonderna ska avvecklas 2003 och till att man ensidigt tänker säga nej till EU:s strukturfondsmedel. Detta är lögn. Det står ingenstans i det här underlaget. Vi riktar in oss på reformeringen 2007, och om jag förstod Reynoldh Furustrand rätt är ni också införstådda med att så behövs. Men jag måste ändå ställa frågan: Vad innebär den mening som ni har formulerat i majoritetstexten: Inför den kommande utvidgningen blir det än mer befogat att fråga sig om det är rimligt att EU ska spendera stora summor för att åtgärda skillnader i levnadsstandard och sysselsättning inom ett land?

Herr talman! Det handlar precis om det som står i det som Åsa Torstens- son läste upp. Inför 2007, som jag sade i min inledning, kommer vi att se en helt annan regionalpolitik i Europa, definitivt. Då måste allting som vi har hållit på med tidigare omprövas. Och väldigt mycket av det som vi själva håller på med måste omprövas. Det blir en jätteomprövning. Det är jag full- ständigt medveten om. Men vad jag sade i mitt anförande var att om man konsekvent hade gått på det ni säger i er reservation, hade väldigt lite varit genomförbart. Det var det som jag reagerade mot. Jag hoppas att vi kan förenas långsiktigt. Jag hoppas att Åsa Torstensson inser att de medel som vi betalar till den europeiska unionen och den europe- iska gemenskapen, som är en viktig del i en solidarisk handling och som vi ska vi ha rätt att ta tillbaks i form av regionalpolitiskt stöd, också ska kunna användas. Åsa Torstensson vet mycket väl att vi inte kommer att få några rabatter. Vi kan inte påräkna någon avräkning. Så går det inte till. Jag har själv suttit tidigare och förhandlat, dock inte i EU, och jag vet precis hur det går till. Det är inte så att man säger: Ni i Sverige är så snälla så ni får någonting på ett annat område. Så går det inte till i verkligheten. Jag skulle vilja ställa en fråga till Åsa Torstensson. Jag har respekt för att ni vill plussa på med 488 miljoner till regionalpolitiska åtgärder. Men hur kan ni sätta er i knäet på Moderaterna och Folkpartiet som vill dra ned en halv miljard? Då blir det ju mindre pengar för er att använda än om ni ansluter er till vår linje.

Herr talman! Det är intressant att Reynoldh Furustrand fortfarande inte svarar på frågan vem det är som är ansvarig för den nationella politiken, ansvarig för att vi inte har poliser i alla kommuner, ansvarig för att bred- bandsutbyggnaden inte genomförs i framför allt de norra delarna av Sverige som har ett väldigt starkt behov av det. Jag vet också att de socialdemokrater som har ringt till centerpartister land och rike runt är oroliga för att vi har en socialdemokratisk regering som ensidigt ska ta ansvar för regionalpolitiken. Man litar inte på att Sveriges socialdemokrater sköter regionalpolitiken just med inriktning på att skapa livskraft i alla miljöer. Vad gäller Centerpartiets politik sammanfaller de grova dragen i regio- nalpolitiken precis med det som är formulerat i strategin: att skapa förutsätt- ningar för ett bra företagsklimat, att flytta makten från riksdag och regering till regioner och till den lokala nivån där man vet bäst var och hur medlen ska användas. Och att slussa medel via Bryssel, det vet både Reynoldh Furu- strand och jag, är inget effektivt sätt att använda nationella medel. Jag hoppas att vi också fortsättningsvis pratar klarspråk om att efter 2007 kommer de tio nya medlemsländernas behov av att vara en del av EU att prioriteras.

Herr talman! Låt mig börja med det sista. Jag är fullständigt övertygad om att de tio nya medlemsländerna kommer att ta en väsentligt större del av de regionala medlen i anspråk. Det är klart att det kommer att kännas för oss andra som har varit vana vid att ha pengar tidigare. Vi kommer inte att få lika mycket. Men jag hävdar bestämt, och jag står för den uppfattningen, att det som vi har rätt att få och också ska använda nationellt ska vi naturligtvis ta emot och inte säga: Det där har vi ingen nytta av. Dessa pengar kommer vi dessutom inte att kunna plocka fram någon annanstans. Vi får inga rabatter. Vi får ingen avräkning på något annat område. Att det sedan ringer socialdemokrater som är nervösa och oroliga får jag väl stå ut med. Jag har hört att också centerpartister har ringt efter det att den här debatten har dragit i gång och varit oroliga för vad som kommer att hända med strukturfondsmedel och liknande. De är också bekymrade över att Åsa Torstensson och hennes partikamrater ansluter sig till en annan linje än vad de själva förespråkar. Så det där är inte konstigt. Vi är vana vid att sådant inträffar. Men jag beklagar, Åsa Torstensson, att du och Miljöpartiet har satt er i fällan. Vi har haft en möjlighet att föra en politik som har gagnat landsbyg- den, en politik som ger bättre glesbygdsutveckling. När jag tittar på de för- slag som de andra partierna har, och som ni lierar er med, är det klart att jag blir orolig. Det hoppas jag att Åsa Torstensson förstår.

Herr talman! Reynoldh Furustrand fortsätter att låtsas som att vi som har reserverat oss har tänkt tacka nej till regionalpolitiska medel som vi har varit med och betalat in till EU. Jag tycker att det är oärligt. Vi har alla förklarat, och det är dessutom en självklarhet, att vi ska hämta ut så mycket som möj- ligt av de pengar som vi redan har betalat in. Den här reservationen handlar om politiken från 2007. Den handlar inte om hur det ser ut nu. Nu betalar vi in mycket mer pengar än vad vi får ut av regionalpolitiska medel. Av de EU-stöd som utdelas under strukturperioden 2000-2006 får vi 1 %. EU har avsatt 195 miljarder euro till den regionalpoli- tiska stödverksamheten. Av den summan får svenskarna 2,19 miljarder. Det är också självklart att om vi i fortsättningen får regionalpolitiska me- del på samma sätt som nu, med dessa små utdelningar som vi får av det vi betalar in, kommer vi naturligtvis att tvingas till en höjd medlemsavgift. De regionalpolitiska medlen regnar ju inte ned på oss från himlen. Vi måste höja avgifterna för att kunna betala till de regionalpolitiska medlen och betala till de nya länderna. Vad det handlar om är att vi måste hålla avgifterna till EU på en någotsånär rimlig nivå, annars kommer vi att urholka möjligheten till egna regionalpolitiska stöd samt för en egen vettig utveckling, till exempel pengar till kommuner och landsting som de mycket väl behöver. Om vi bara drar i väg med avgifter till EU och fortsättningsvis, liksom nu, får väldigt lite tillbaka, urholkar vi vår egen utveckling.

Herr talman! Det kommer alltid att finnas de som tycker att vi inte får ut tillräckligt av det vi betalar in i form av medlemsavgifter. Jag har respekt för att Ingegerd Saarinen, som har en helt annan uppfattning i själva grundfrågan när det gäller EU över huvud taget, driver de här frågorna. Vad jag menar är att det blir förändringar. Efter 2007 får vi en annan re- gionalpolitik. Allt talar för att vi efter 2007 får en annan jordbrukspolitik. Det är klart att de stöd som kommer att utformas och ges ut då kommer att vara av ett annat innehåll, och det påverkar oss i Sverige. Jag har inget emot att jordbruksstöd i Sverige omvandlas till ett bra regio- nalpolitiskt stöd eller till ett jordbruksstöd till de regioner som är mest utsatta. Jag hör till dem som menar att jordbruksstödet i sin nuvarande konstruktion är fullständigt felaktigt. När storbönder på den skånska slätten tar merparten av stödet medan jordbrukare i andra delar av landet får mindre är det klart att detta måste ändras. Det förstår jag, och det förstår Ingegerd Saarinen. Lika- dant blir det med de regionalpolitiska stöden. Men det som vi har rätt att ta ut och använda nationellt ska vi som har varit medlemmar tidigare självklart också ta ut.

Herr talman! Något annat har vi aldrig sagt än att vi ska ta ut så mycket som möjligt av det som vi har betalat in. Men Reynoldh Furustrand och Vänstern har varit ute och förespeglat den svenska opinionen att vi vill bli av med de medel som betalas ut till Sverige och att det innebär en kostnad. I själva verket handlar det i stället om att vi vill betala in mindre pengar till EU, och det skulle innebära att vi inte fick stöd i samma omfattning som nu. Varför inte vara ärlig i den frågan?

Herr talman! Ingegerd Saarinen vet lika väl som jag att vi inte kommer att få betala in mindre. Ingegerd Saarinen vet vilka parametrar som används för att mäta hur mycket man ska betala i avgifter i förhållande till bruttonational- produkten. Sverige är ett land som har ordning i sin ekonomi och i sina hanteringssy- stem. Det är dessutom ett rikt land. Det innebär att vi faktiskt är duktiga och kan betala. Det är möjligt att medlemsavgifterna kommer att se annorlunda ut efter 2007, men det vet varken Ingegerd Saarinen eller jag någonting om. Det viktiga är att vi tillämpar en solidarisk fördelningsprincip för hur medlen ska användas. Oavsett om det är jordbruksstöd eller regionalpolitiskt stöd, kom- mer självfallet de nya medlemsländerna att ta väsentligt mer i anspråk än vad vi har varit vana vid tidigare och ska också kunna få göra det. Men jag hävdar bestämt att utifrån det att vi faktiskt betalar in och har rätt att få en del att använda själva så ska vi göra det också. Där säger ju faktiskt Ingegerd Saari- nen något helt annat.

Herr talman! Vänsterpartiet menar att det behövs en kraftsamling för att bryta utvecklingen mot ökade regionala klyftor. Alla regioner är beroende av fungerande lokala arbetsmarknadsregioner, hög sysselsättning och en hög utbildningsnivå hos medborgarna i hela landet. För att vi ska åstadkomma detta är det helt avgörande att engagemanget och initiativkraften utgår från den lokala och regionala nivån. Lokala utvecklingsgrupper, hembygds-, id- rotts- och kulturföreningar måste även kunna samverka med såväl den poli- tiska nivån som näringslivet. De främsta hoten mot den regionala balansen och hållbar utveckling är en negativ befolkningsutveckling, en ensidig näringsstruktur, låg sysselsättning samt flaskhalsar och proppar i kollektivtrafiken. Befolkningsstrukturen är ett problem. De unga flyttar i en jämn ström till storstadsregionerna. Av Norrlandslänens 54 kommuner var det bara fem som ökade sin befolkning under 2001. Särskilt oroande är det att nettoutflyttning- en till betydande del består av kvinnor och unga välutbildade. Kvinnors möj- lighet att delta i de rum där besluten fattas och lönerna är som högst måste öka rejält om målet, en hållbar tillväxt, ska förverkligas i hela landet. Det gäller både inom näringslivet och i offentlig sektor. Då de yngre flyttar från hemorten och inflyttningen inte ökar uppstår brist på arbetskraft samtidigt som behoven ökar för näringslivet och inom vård och omsorg. För att utveckla en sammanhållen politik som tar hänsyn till regio- nala skillnader och förutsättningar kommer det att under en lång tid, även efter 2007, att vara nödvändigt med riktade stimulansåtgärder från den natio- nella nivån. Detta gäller alla regioner, men särskilt viktigt är det för vissa geografiskt avgränsade områden. Alla nivåer måste samarbeta. Ökade resur- ser behövs för att stimulera företagsutveckling, stärka låne- och kapitalmark- naden för riktigt små företag och för kompetens- och metodutveckling, IT och andra kommunikationer i hela landet. Alla politikområden har ett ansvar, som tidigare har sagts i den här de- batten. Det är inte utgiftsområde 19 som ska lösa strukturproblemen. Det är den nationella och de regionala nivåernas gemensamma ansvar. Detta ansvar delas också i allt högre grad med näringslivet. Herr talman! Skogslän, jordbruksbygd och landsort har i grunden goda utvecklingsförutsättningar, men har under flera år tampats med svåra struk- turproblem. En orsak till detta är att många områden är ytterst glest befolka- de, vilket försvårar och skapar höga kostnader för såväl lokalbefolkningen som näringslivet. Det gäller exempelvis resekostnader och tillgång till mo- dern informationsteknik, men det påverkar även tillgång till service i form av äldreomsorg, butiker och kollektivtrafik. Herr talman! Värdet av strukturfonderna har varit stort i Sverige, inte bara finansiellt utan också via påverkan på förbättrade arbetsmetoder och i och med att fonderna bidragit till ett ökat samarbete genom att man lägger sam- man flera olika huvudmäns kassor för att åstadkomma den offentliga svenska finansieringen. Reynoldh Furustrand har ju i sitt tidigare anförande belyst detta med exempel. Det står emellertid helt klart att det krävs reformer av EG:s sammanhåll- ningspolitik. Effektiviteten måste öka, kontrollen förbättras, fusket bekämpas och krånglet minska. Här är alla partier överens. Enligt Vänsterpartiets mening står det klart att det framöver kommer att krävas reformer av EG:s sammanhållningspolitik. Men det är viktigt med en bred öppen diskussion om utformningen av gemenskapens struktur- och regionalpolitik. Hur den ska utformas ska inte avgöras i denna kammare, utan det ska vi göra tillsammans med alla regioner, både i Sverige och i andra länder. Inom EG:s sammanhållningspolitik kommer strukturfondsmedel att vara ett instrument även under nästa programperiod. Enligt Vänsterpartiet bör huvuddelen av dessa medel gå till de nya medlemsstaterna, som har störst behov av stöd till ekonomisk och social utveckling. Herr talman! Jag vill från denna talarstol klargöra att jag och Vänsterpar- tiet inte alls är anhängare till EU som organisation och dess konstruktion. Vi har inte heller aktivt medverkat till att Sverige är medlem. Men det åligger näringsutskottet att hantera frågan om strukturfonderna inom EU, och Väns- terpartiet kommer att hantera den frågan på det sätt som bäst gynnar regional utveckling och demokrati i Sverige i dagsläget och genom förhandlingar inför nästa programperiod som börjar 2007. Herr talman! Tiden medger inte att jag närmare beskriver hur de olika strukturfonderna regleras, men vi vet att de oftast används mycket bra på många ställen inom små företag ute i landet. I Sverige finns bland annat mål 1 och mål 2-stöd, leader + och equal urban, och alla program finns i alla delar av landet. Moderaterna, Miljöpartiet, Centern och övriga borgerliga partier skriver i en gemensam reservation att i det fall EU ekonomiskt ska stödja olika regio- ner bör det vara regioner som väsentligt ligger under genomsnittet i unionen vad gäller levnadsstandard och medelinkomst. Bara de ska ha möjlighet att förhandla om detta inför 2007. Kriterierna är levnadsstandard och levnadsni- vå. Det finns inget kriterium om glesbygd. Sverige har ingen låg levnadsstandard eller låg medelinkomst eftersom vi har ett socialt välfärdssystem som garanterar detta. Däremot har vi sällsynt stora vidder, stora skogsområden, långa älvdalar och öar, där människor, byar och företag ligger långt från varandra. Det är ett faktum så länge vi inte radi- kalt kan öka vår befolkning. Vänsterpartiet delar övriga partiers uppfattning att huvuddelen av framti- da strukturfondsmedel ska riktas till de nya medlemsländerna, men på en avgörande punkt skiljer sig vår mening mot reservanternas. Riksdagen ska inte skriva bort rätten och möjligheten att behålla vissa områden som har alldeles specifika behov. Den dag vi själva kan garantera att vi klarar vår regionala uthålliga växtkraft och kan kompensera det med vissa strukturella skillnader ska vi naturligtvis göra det. Men jag ser inte att vi klarar det fram till 2007. Moderatmotionen som reservanterna tillstyrker vill kompensera att vi av- står från strukturfondsmedel genom att sänka medlemsavgiften. Det finns inget samband mellan medlemsavgift i EU och strukturfondsåterflöde. De förhandlas i helt olika sammanhang. Strukturfonderna ger ca 3 miljarder per år till Sverige utanför budgettaket. Jag tycker att reservanterna skjuter på pianisten. Steg ett i denna strategi borde i stället vara att regeringen förhand- lar ned avgiften för medlemskapet, de här 21 miljarderna. Varje miljard som vi skulle kunna förhandla ned ger vår nationella budget pengar för att vi ska kunna föra en starkare regionalpolitik. Vårt beroende av EU:s regelverk och EU:s politiska prioriteringar måste minska. Hur kan Centerpartiet och Miljöpartiet garantera landsbygdsutveck- ling, stöd till butiker och annat som jag vet att de vill ha när de inte kan till- försäkra budgeten minst de 3 miljarder som i dag kommer landet till del via strukturfoderna? Och hur kan Moderaterna och övriga reservanter säga sig vara solidariska med de nya medlemsländerna genom att minska omfattning- en och helst avveckla strukturfonderna inom EU? Det är helt fel forum att här diskutera vad EU ska göra med strukturfonderna. Det är i konventsdebatten alla medlemsländer ska diskutera hur de gör med sina fonder och den budget de har fått. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Herr talman! Till Gunilla Wahlén måste jag säga: Det är väl rimligt att vi i parlamentet diskuterar ett svenskt förhållningssätt gentemot EU och att vi, förhoppningsvis, skapar en svensk plattform? Jag vill erinra Gunilla Wahlén om det arbete med de olika EU-grupperna som vi har startat i näringsutskot- tet. Vi har bland annat haft till syfte just att hjälpa till med att skapa en svensk plattform, ett förhållningssätt, när det gäller EU:s framtida regional- politik. Det har legat i pipelinen hela tiden. Hela eftermiddagen har jag stått och presenterat vår syn på hur denna strategi ska förhandlas fram i samarbete med andra länder. Ändå står Gunilla Wahlén här och läser något helt annat. Hon borde ju rimligtvis ha hört något av det som sagts. Dessutom: Läs er egen skrivning! Just på dessa avgörande punkter som tas upp i anförandet har ni exakt samma skrivning. Jag kliar mig bakom örat. Så har jag en helt annan fråga till Gunilla Wahlén - hon får gärna kom- mentera det jag har sagt - och det gäller detta med lastbilarna. Jag har ställt frågan många gånger, för jag vet att Vänsterpartiet vill ha 18-meterslängd på lastbilarna i Sverige just i en förhandling med EU. Jag hoppas att hon har fått miljöfundamentalisterna i Vänsterpartiet att ändra åsikt i denna mycket avgö- rande fråga för svensk industri och svensk konkurrenskraft.

Herr talman! Jag är det första att beklaga att Ola Sundell kommer att sluta som ordinarie i näringsutskottet och bli ersättare. Jag kommer att sakna denna fråga om dessa lastbilar. Ola Sundell kommer att få samma svar av mig varje gång. Jag får försäkringar om att detta ska lösas. Det finns speciella avtal som gäller de här områdena. Jag trodde att lastbilarna inte skulle komma på tape- ten i dag. När det gäller EU, strukturfonder och regionalpolitik har ni i Moderaterna menat att vi i näringsutskottet ska diskutera att EU inte ska ha strukturfonder eller att omfattningen av dem ska minskas. Jag tycker att ni börjar i fel ända. Jag tycker att ni ska skriva en motion - och den skriver jag gärna under - om att vi ska förhandla för att minska avgiften för medlemskapet i EU. Det be- handlas inte i näringsutskottet utan i ett annat sammanhang.

Herr talman! Jag måste fråga Gunilla Wahlén vilket betänkande hon egentligen har läst. Det verkar inte som om hon har läst vare sig reservanter- nas skrivningar eller sin egen, majoritetens, skrivning. Det finns ingenting i detta betänkande som beskriver någon form av ensidighet från svensk sida. Det är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som i andra sam- manhang driver ensidighet när det gäller rättigheter och EU-politiken. Däremot berör en stor del av betänkandet annat än strukturfonderna. Gu- nilla Wahlén säger att det krävs kraftsamling. Jo, jag tackar, jag! Det var ett kraftfullt ord. Beskriv vad det är ni vill med den nationella politiken innan även Gunilla Wahlén gömmer sig bakom dimridåerna 2007!

Herr talman! I den proposition som antogs förra året om den nya regio- nalpolitiken ställer man om regionalpolitiken från att ha varit en stödpolitik till att bli en stimulanspolitik. Man lyfter över ansvaret för den regionala utvecklingen till samtliga utgiftsområden. Inom Justitiedepartementet ska man göra regionalpolitiska konsekvensbeskrivningar. Inom utbildningsområ- det ska man göra regionalpolitiska konsekvensbeskrivningar. Syftet är att det ska finnas sysselsättning, arbete, varierat näringsliv, utbildning, bra arbets- marknadsregioner och kommunikationer i hela landet. Utgiftsområde 19 kan inte på något sätt styra regionalpolitiken. Man kan bidra på olika sätt. Vi ska ställa om från en stödpolitik till en stimulanspolitik, men den peri- oden har just börjat. Omställningen är inte på något sätt klar, och det är fullt möjligt att ompröva detta. Åsa Torstensson frågade vad jag hade läst för material. Jo, jag har läst de tre motioner som ni har tillstyrkt och som ligger till underlag för er reserva- tion. Där finns dessa skrivningar om hur det ska se ut, hur omfattningen ska minskas och hur man ska göra. Det är vad jag har läst. Det har varit underla- get för min tolkning. Jag vill då fråga Centerpartiet: På vilket sätt uppfattar Centerpartiet att vår skrivning väsentligen skiljer sig från reservanternas skrivning? Vad är det som skulle göra att politiken blev helt annorlunda när det gäller struktur- fondsdelen?

Herr talman! Gunilla Wahlén beskrev så vackert att det krävs kraftsam- ling mot den regionala klyvningen. Den regionala klyvningen har ju inte inträtt för ett år sedan. Ni har suttit tillsammans med Socialdemokraterna ett flertal år och hanterat den nationella budgeten. Var har då förslagen funnits för att lösa den moderna teknikens utbyggnad så att den kommer alla delar av landet till del? Var finns förslagen som ska göra att man har farbara vägar i de norra delarna av landet och i Dalsland året runt? Det är ju precis detta som skapar till växt och ger företagarna en möjlighet. Var finns de förslag som ger möjlighet till rättstrygghet i hela landet, så att det finns polis i alla kommu- ner? Den regionala klyvningen och befolkningsomflyttningen har inte inträtt år 2001. Var finns dessa förslag för den kraftfulla samling som nu krävs?

Herr talman! Gunilla Wahlén beskrev så vackert att det krävs kraftsam- ling mot den regionala klyvningen. Den regionala klyvningen har ju inte inträtt för ett år sedan. Ni har suttit tillsammans med Socialdemokraterna ett flertal år och hanterat den nationella budgeten. Var har då förslagen funnits för att lösa den moderna teknikens utbyggnad så att den kommer alla delar av landet till del? Var finns förslagen som ska göra att man har farbara vägar i de norra delarna av landet och i Dalsland året runt? Det är ju precis detta som skapar till växt och ger företagarna en möjlighet. Var finns de förslag som ger möjlighet till rättstrygghet i hela landet, så att det finns polis i alla kommu- ner? Den regionala klyvningen och befolkningsomflyttningen har inte inträtt år 2001. Var finns dessa förslag för den kraftfulla samling som nu krävs?

Herr talman! Jo, Åsa Torstensson, jag är helt medveten om den utveckling som har skett när det gäller svensk regionalpolitik och om den förändring som har skett under de senaste tio åren. Det är den stora befolkningsomflytt- ningen. Det är de stora förändringarna i svenskt näringsliv, där man har gått från ett basindustriland till ett kunskapsintensivt land med tjänsteindustri. Alla jobb av industrikaraktär har förändrats och kräver hög kompetens, an- tingen det gäller att man jobbar inom skogsindustrin eller att man jobbar inom jordbruket krävs det mycket utbildning. Det har hänt under de senaste tio åren. Politiken måste anpassa sig till de behov som finns i dag. Det är därför vi i Vänsterpartiet i dag vill att man ska satsa på entreprenörskapsutveckling, på nätverk och på bredband i hela landet. Det är därför man måste göra det. Behoven fanns inte för tio år sedan, men vi ser och vi vet att behoven finns i framtiden. Därför behövs det pengar och tid till att göra detta. Vi har i den regionalpolitiska propositionen gjort speciella anslag för bygdeutveckling, för utveckling av industrin och för utveckling av gruvindu- strin. Det görs ett otal punktsatsningar, för att inte tala om satsningar på tu- rismindustrin och ekoturismen. Det görs ansträngningar nu, och man måste fullfölja, fördjupa och förbättra dem för att vi ska få en politik som är hållbar i hela landet och inte bara i vissa områden av landet.

Herr talman! Varje dag befinner sig ungefär 1,2-1,5 miljoner människor i den arbetsföra befolkningen utanför produktivt arbete. Det finns många olika skäl till varför man är utanför. En stor grupp är öppet arbetslösa. En annan grupp befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En stor grupp, uppåt 400 000 människor, är förtidspensionerade. Ungefär lika många är sjukskriv- na, en grupp som ökat kolossalt kraftigt i antal under senare år. Totalt sett innebär det att mellan 25 och 30 % av den arbetsföra befolk- ningen varje dag befinner sig utanför produktivt arbete. Min kollega Henrik Westman kommer senare att utveckla dessa saker yt- terligare, så jag går inte in mer på detta. Men det finns anledning att verkligen fördjupa sig i skälen till att så många människor i arbetsför ålder befinner sig utanför. Jag vill påstå, herr talman, att denna utveckling är både skrämmande och fullständigt oacceptabel. Varför är den då oacceptabel och skrämmande? Jo, det kommer inte att finnas något, och det finns i dag inget, modernt samhälle som kan låta en så stor andel av den arbetsföra befolkningen vara utanför det produktiva arbetet - inte kunna försörja sig själv, inte bidra till försörjningen av ungdomar, barn och äldre. I grunden, och framför allt i Sverige som har så stor andel offentliga transfereringssystem, utgör denna stora andel utanför arbetsmarknaden ett dödligt hot mot hela välfärden. Vi kommer definitivt aldrig att klara framtida välfärd, varken för unga eller för gamla, om vi inte ser till att denna gradvisa erodering av försörjningsbasen som ägt rum under senare år upphör. Försörj- ningsbasen måste bli större, annars kommer välfärden att hotas i än större utsträckning. Då kan man fråga sig: Vad behövs? Vi har under flera timmar, herr tal- man, haft en debatt i kammaren om näringspolitiken. Det är ingen tvekan om att oaktat man skulle driva världens bästa arbetsmarknadspolitik, vilket vi nu inte gör, kommer den aldrig att räcka till om man inte på andra politikområ- den bedriver en betydligt bättre politik i samverkan och med bra dialog med näringslivet. Vi behöver en mycket, mycket bättre näringspolitik som skapar ett betydligt bättre näringsklimat. Jag lyssnade på avstånd till debatten om regelförändringarna, där det eventuellt kan bli ett intressant tillkännagivande från kammaren här om nå- gon timme. Utskottets socialdemokratiske ordförande talade där om att det egentligen inte betyder någonting vad kammaren uttalar. Det får mig att fun- dera: Tar inte regeringen någon hänsyn till vad riksdagen fattar beslut om? Är det alltså fullständigt ointressant vad riksdagen uttalar? Vad innebär detta rent konstitutionellt? Och framför allt: Vad tycker svenska företagare, som än så länge ändå tar det politiska systemet på något allvar? Vad skickar det för signaler om demokratins funktionssätt om utskottsordföranden säger att även om riksdagen gör ett uttalande om regelförändringar så innebär det egentligen ingenting alls? Det måste ju vara en signal om att Regeringskansliet inte bryr sig om riksdagen, åtminstone inte när riksdagen uttalar saker som Regerings- kansliet inte tycker om men som uppenbarligen näringslivet och företagsam- heten skulle tycka var väldigt bra, nämligen att det ska bli en regelförenkling. Hemma i Småland, som jag kommer ifrån, upplever man ibland detta re- gelsystem ungefär som jag kan tänka mig att nyodlarna, till exempel Karl Oskar i Vilhelm Mobergs böcker, en gång gjorde. De gick där med sina spett och ville också nyodla på sitt sätt, utveckla och öka sin areal. Med spettet kände de sten efter sten efter sten, och till sist insåg de att det inte fanns nå- gon möjlighet att nyodla. På samma sätt som dessa stenar ligger paragraferna i regelsystemen som hinder för utveckling inom näringslivet. Karl Oskar, herr talman, valde efter moget övervägande tillsammans med hundratusentals andra att flytta härifrån och förkovra sig på ett annat ställe. Jag är övertygad om, om parallellen tillåts, att det finns många företagare som funderar på det lämpliga i att utvecklas på annat håll i stället för att köra med dessa hindrande paragrafer. Jag hoppas, herr talman, att den inställning som kom till uttryck från när- ingsutskottets ordförande inte gäller Regeringskansliet i allmänhet. Man hyser dock en viss tveksamhet. Det behövs förändringar inom skattepolitiken och inom utbildningspoliti- ken för att höja kompetensen. Det behövs förändring av våra socialförsäk- ringssystem, en förändring som gör att de kan samspela på ett helt annat sätt. Ibland har man en känsla av att det är nästintill omöjligt att göra några för- ändringar i systemen. Gör man en förändring på ett ställe får det nämligen konsekvenser i det andra, tredje, fjärde och femte systemet, och inför ett sådant dödligt hot avstår man från att göra en förbättring i det första systemet. Allt hänger visserligen ihop, men i Sverige har vi på något sätt fått en sam- manhängande smet som gör att vi varken politiskt eller på annat sätt kan förändra speciellt mycket. Det utgör i sin tur ett hot mot vårt välstånd. Men givet att vi skulle få en förändring av ett antal områden, av vilka jag nämnt några, är det klart att en förändrad arbetsmarknadspolitik skulle vara bra. Innan jag går in på detta, herr talman, kan det dock finnas skäl att säga att allt inte handlar om en ändrad politik. Det handlar också om attityder och värderingar hos människor, både inom och utom näringslivet. Det finns an- ledning att fundera över om vi framöver kan rationalisera och intensifiera produktionen på ett sådant sätt, och i vilka former vi ska göra det, att männi- skor mellan låt säga 55 och 65 år inte slås ut i samma takt som i dag. Vi vet att förvärvsgraden sjunker påtagligt efter 55 år och fram till 65. Jag är allde- les övertygad om att ifall vi inte under några år framöver kan se till att för- värvsgraden ökar bland, populärt, 40-talisterna så kommer vi att stå inför ännu större problem med att klara försörjningen. Vi måste se till att också i företagen organisera och utveckla produktionen på ett sätt som gör att fler människor över 55 år kan stanna helst till sin pensionsålder. Med det nya pensionssystemet, herr talman, finns det ju skäl att fundera på om man ska jobba efter 65 också. Det finns också ytterligare argument för detta. Det finns också skäl att fundera över värderingar och attityder till männi- skor som hittills egentligen aldrig fått fäste på den svenska arbetsmarknaden, nämligen människor som inte har svensk bakgrund. Det är en skrämmande utveckling om man jämför hur människor från andra delar av världen på 50-, 60- och 70-talet kom in på den svenska arbetsmarknaden. Studier vid bland annat universitetet i Växjö, som är ledande på den här typen av forskning, visar mycket brutalt hur andelen som har kontakt med den svenska arbets- marknaden dramatiskt har sjunkit för de här grupperna. Får vi inte en ändring på det, och får vi inte en möjlighet att i större utsträckning låta människor i 55-65-årsåldern vara en del av det försörjande Sverige, kommer försörj- ningsbasen som sagt att eroderas än mer, och vi kommer att få än svårare att klara välfärden både för yngre och för äldre. I en gemensam reservation, nr 1, redovisar vi i ett antal punkter en del av vad som behövs för att förbättra den svenska arbetsmarknadspolitiken. Vi noterar att kostnaderna för politiken inte står i någon rimlig relation till den nytta den för närvarande gör. Arbetslöshetskasseförsäkringen har i stora delar förlorat sin karaktär som omställningsförsäkring. Det finns en mindre god verkningsgrad i matchningen mellan utbud av jobb och efterfrågan på arbete. Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken satsar i alltför liten utsträck- ning på stöd till de riktigt svaga grupperna. Den har, herr talman, varit utom- ordentligt dålig på att få in nya grupper, framför allt från främmande länder, på den svenska arbetsmarknaden. Den kritiken, tillsammans med exempelvis den rapport som Riksdagens revisorer kom med för ett par veckor sedan om brister i mål- och resultatstyr- ningen av AMS och länsarbetsnämnderna, markerar klart och tydligt behovet av en ny arbetsmarknadspolitik, såsom vi har redovisat i reservation 1. Låt mig av tidsskäl säga någonting kort bara om reservation nr 8 som be- handlar regeringens skrivelse om EU:s sysselsättningspolitik. Jag kan i likhet med andra i går och i dag uttrycka min glädje över utvidgningen och besluten i Köpenhamn. Det är ganska naturligt att man gör det eftersom man tog sina första steg i politiken i skuggan av det så kallade metalltalet som hölls i bör- jan av 60-talet. Det var väl Tage Erlander som då sade att allt sådant Europa- samarbete var någonting som Sverige skulle hålla sig borta från. Det känns på något sätt skönt att tiderna har ändrats, att man har gjort ett bokslut för andra världskriget och kan peka framåt. Men det leder, herr talman, till att EU, om vi nu med 25 stycken med- lemsländer i EU ska kunna driva en kraftfull politik, måste ägna sig åt det som är mest väsentligt. Vi reservanter hyser en oro för att man på EU-nivå engagerar sig i frågor som man likaväl kunde hantera på den nationella nivån. Enligt subsidiaritetsprincipen borde det vara fullt möjligt att på nationell nivå se till att skapa just det näringsklimatet, den goda utbildningspolitiken och den öppna inställningen till människor som ska kunna komma in på arbets- marknaden. Detta behöver inte EU syssla med. Det är jättebra att EU uttalar att fler människor behöver komma i arbete. Hela Europa, nästan alla EU:s medlemsstater, dras med samma problem. Det är en åldrande befolkning, det är problem med att klara sysselsättnings- och försörjningsbasen. Avslutningsvis, herr talman, är det utifrån en subsidiaritetsprincip önsk- värt att EU renodlar sina uppgifter och mindre ägnar sig åt frågor som med stor framgång kan skötas på den nationella nivån, gärna med en stödjande funktion av EU. Herr talman! Med det vill jag be att få yrka bifall till reservation nr 1. Jag stöder givetvis alla andra reservationer där moderater finns med. Men av tidsskäl yrkar jag bifall bara till reservation nr 1. (forts. 13 §) Ajournering Kammaren beslutade kl. 16.51 på förslag av talmannen att ajournera för- handlingarna till kl. 17.00 då voteringen skulle äga rum. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation nr 3. "Sverige har visserligen inte full sysselsättning, men utvecklingen är för- hållandevis positiv." Så kan man citera utskottsmajoritetens skrivningar, att utvecklingen vad gäller människor som har arbete i Sverige är förhållandevis positiv. De raderna skriver man när 654 000 människor i Sverige saknar jobb eller är undersysselsatta. Man skriver de raderna i ett läge när 46 300 färre personer har arbete i november 2002 jämfört med november 2001. Man skriver de raderna i ett läge när 70 % av den sysselsättningsökning som vi visserligen har sett under perioden 1997-2001 beror på att människor i stället har blivit sjukskrivna. Den socialdemokratiska regeringen och utskottsmajoriteten arbetar på sysselsättningsområdet med ganska trubbiga sysselsättningsmål, som dessut- om skönmålar verkligheten. Det där fungerar kanske bra i en valrörelse, men det hjälper inte svensk välfärd att en procentsiffra går upp när en person i stället för att vara arbetslös blir sjukskriven. Det är knappast någon tröst för den som har blivit förtidspensionerad att se att målen uppfylls om han eller hon ville fortsätta i arbetslivet. Den som just nu saknar arbete får inte, även om man har finurliga sätt att beräkna det, arbete bara därför att det ser bra ut i statistiken. Från samtliga borgerliga partiers sida vill vi ha ett nytt mål för sysselsätt- ningspolitiken där vi verkligen mäter vilka som arbetar och som inte arbetar, i stället för det mål som regeringen nu har satt upp. När man talar om arbetsmarknadspolitik är det viktigt att fundera på vad som är viktigast. Den absolut viktigaste åtgärden handlar om att få i gång Sverige. Det ligger lite utanför det vi ibland diskuterar arbetsmarknadspoli- tiskt, för där handlar det om AMS och om åtgärder. Den viktigaste åtgärden handlar om förenklade regler för företagande, att sänka skatter för företagare och att göra det lönsamt att arbeta. Det handlar om att se till att göra det lönsamt att utbilda sig i Sverige. Det handlar om att skapa ett Sverige som är öppet mot omvärlden för nya idéer, ett Sverige som säger att arbetskraftsinvandring kan vara något spännande och något nytt, att vi kanske kan lära oss något från omvärlden - inte ett Sverige där LO-tidningen kallar arbetskraftsinvandring för arbetslä- ger. Det är så paradoxalt just nu i Sverige att vi har hundratusentals människor utan arbete och samtidigt en arbetskraftsbrist. Då kan man lite förenklat i retoriken välja det som Göran Persson valde i denna valrörelse, att säga att innan vi låter någon från ett annat land komma hit och få jobb ska vi se till att de som saknar jobb får jobb. Det är det reso- nemanget som även arbetsmarknadsutskottets majoritet driver. Om man har en arbetskraftsbrist i en sektor där man inte får människor som kan jobba inom svensk arbetsmarknad, gör det att vi tappar arbetstillfäl- len i Sverige. Fyller man arbetskraftsbristen bidrar det i sig till tillväxt. Svenskt Näringsliv har beräknat att vi under förra året tappade tiotusentals arbeten och arbetstillfällen i Sverige just därför att vi sade nej till arbets- kraftsinvandring. Med det sagt om vad som är kärnan i att få nya jobb i Sverige ska jag ägna en stund, herr talman, åt att kommentera det som brukar vara i centrum för arbetsmarknadspolitiken, det vill säga åtgärder, arbetslöshetsförsäkring och annat. Dagens arbetsmarknadspolitik har tyvärr skapat en situation där den som är arbetslös eller arbetssökande, den som behöver hjälp, väldigt snabbt ham- nar i ett patron-klient-förhållande. Arbetsförmedlingen har dubbla roller. Den ska dels hjälpa och stödja, dels kontrollera, vilket inte fungerar speciellt bra. Vi har en situation där det går väldigt mycket resurser till byråkrati och för lite resurser till att verkligen hitta nya jobb. Det här vill Folkpartiet förändra i grunden. Det handlar om att vi vill läg- ga ned dagens AMS och ersätta det med en mindre, central myndighet, som framför allt ska syssla med myndighetsutövning, och sedan se till att den arbetssökande får både rättigheter och skyldigheter. Det är rättighet till kost- nadsfri arbetsförmedling, men den behöver inte ske i statlig regi. Det är rät- tighet till arbetslöshetsersättning för alla. För oss är detta en del i utbyggnaden av den generella välfärden och infö- randet av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som alla som är på arbets- marknaden omfattas av. Det handlar om att den arbetssökande ska ha möjlighet att välja mellan olika jobbförmedlare. På det här området precis som på alla andra områden fungerar verksamheten bättre ifall det finns fler aktörer. Den fungerar sämre med färre aktörer. Vi vill pröva ett system med omställningspeng där den arbetssökande har mycket större makt att själv kunna påverka sin tillvaro, men det handlar också om skyldigheter. Det handlar om skyldigheter att anmäla sig till ett servicekontor som arbetssökande, och det handlar om skyl- digheter att aktivt söka arbete. I en annan del av det betänkande som vi nu debatterar kan man läsa att situationen för utländska medborgare i Sverige påtagligt förbättrats de se- naste åren. Det må ha varit sant för ett år sedan. Man hade gått från en kata- strofal situation till en något mindre katastrofal situation, men det är inte längre sant. Åter ser vi, när man går ut ur en högkonjunktur, att de som drab- bas är de som har kommit in sist på arbetsmarknaden. Det senaste året har sysselsättningen bland utomeuropeiska medborgare minskat med 10 %. För dem som är medborgare i ett afrikanskt land har sysselsättningen minskat med 20 %. Vi vet att det finns utsatta områden i Sverige där människor full- ständigt har fastnat i utanförskapet och har mycket svårt att komma in. I ett läge när vi har förorter där var tredje har jobb och två av tre saknar jobb känns det mycket svagt och mycket bekymmersamt att man väljer att beskriva det som att situationen för de utomeuropeiska och de utomnordiska invandrarna påtagligt har förbättrats. Man vägrar att se problemet med en misslyckad integrationspolitik. Man vägrar att se problemet med att vi har en arbetsrätt som gör att det är den som har kommit från ett annat land eller den som är ung, som har kommit in sent på arbetsmarknaden, som drabbas. Vi har en arbetsrätt som gör att det är den som står utanför och knackar på som har svårt att komma in, medan den som har jobb och är medlem i facket har ett mycket starkt skydd på en svagare parts bekostnad. Vi vill modernisera arbetsrätten i grunden, och vi vill tillsätta en parla- mentarisk utredning för att se vad man kan göra. Det handlar, skriker politis- ka motståndare, om att försvaga och försämra. Det handlar egentligen inte om det när man vill göra förändringar som rör flexibilitet. Det handlar också om att skapa en arbetsrätt som är anpassad till dagens typ av anställningar - projektanställningar, visstidsanställningar - och om att skapa ett skydd även för de människor som i dag faller utanför. Framför allt handlar det om att öppna arbetsmarknaden för dem som står helt utanför den i dag. Ett sorgebarn, där utskottsmajoriteten mycket riktigt ger regeringen kritik, handlar om de arbetshandikappade i Sverige. För två år sedan tillkännagav riksdagen att man ville ha en höjning av lönebidragstaket. Ingenting har hänt, och nu säger utskottsmajoriteten ifrån igen. Det är mycket bra, men det kan bli för sent. Det som håller på att ske, så länge man inte höjer lönebidragsta- ket, är nämligen att människor som har en mycket svag ställning på arbets- marknaden förlorar den här typen av anställningar som vi ger stöd till. I det avseendet hade Folkpartiet i sitt budgetförslag extra medel. Svensk arbetsmarknadspolitik är på många sätt skapad för en annan tid, och den är skapad i symbios mellan Socialdemokraterna och fackföreningsrö- relsen i första hand. Det tråkiga är att nytänkandet och förändringarna nästan aldrig kommer på det här området. Vi fick en ny minister med ansvar för de här frågorna, Hans Karlsson - han är i dag inte närvarande i kammaren. Jag har suttit i en utredning med honom om att sänka arbetstiden. Jag tycker att det förslag majoriteten kom fram till var fel, men det fanns delar i det som var bra. Fast det är ju häpnads- väckande och en ynkedom att tre veckor efter det att ordföranden i en statlig kommitté har blivit minister så säger han att det där med att sänka arbetstiden inte var något vidare. Man klarade alltså inte ens att gå i mål med den frågan. Jag är glad för att man inte gick i mål med den, fast det behöver ske mycket på den svenska arbetsmarknaden.