Riksrevisionens rapport om återvändandeverksamheten

Fru talman! Nu ska vi debattera socialförsäkringsutskottets betänkande Riksrevisionens rapport om återvändandeverksamheten.

I en skrivelse redovisar regeringen sin bedömning av Riksrevisionens iakttagelser och de åtgärder som vidtagits eller planeras med anledning av rapporten Återvändandeverksamheten - resultat, kostnader och effektivitet.

Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nr 3 i betänkandet.

En person som efter beslut om av- eller utvisning inte har rätt att vistas i Sverige ska återvända till sitt hemland eller till något annat land, i första hand frivilligt och på egen hand. Beslut om av- eller utvisning verkställs som huvudregel av Migrationsverket. Migrationsverket får dock lämna över ett ärende till Polismyndigheten för verkställighet om personen håller sig undan eller om det kan behövas tvång för att verkställa beslutet. Polismyndigheten beslutar i vissa fall om avvisning och ska då verkställa beslutet om inte personen självmant lämnar landet. Kriminalvården bistår både Migrationsverket och Polismyndigheten med transporter och resebeställningar.

Fru talman! Riksrevisionen har i granskningsrapporten granskat hur regeringen har styrt återvändandeverksamheten och hur myndigheterna har genomfört denna verksamhet mellan åren 2013 och 2018. Riksrevisionens övergripande slutsats är att det finns tecken på bristande resultat, bland annat baserat på den relativt höga andel personer som inte återvänder efter att ett beslut om av- eller utvisning blir verkställbart. Riksrevisionen anser att myndigheternas uppdrag i vissa delar överlappar varandra och att det finns samordnings- och gränsdragningsproblem samt risk för effektivitetsförluster till följd av att en myndighet i vissa fall ska genomföra eller bära kostnader av beslut som en annan myndighet har fattat. Riksrevisionen rekommenderar därför regeringen att bland annat se över myndigheternas uppdrag och ansvarsfördelning.

Mottagandeutredningen presenterade i sitt betänkande Ett ordnat mottagande - gemensamt ansvar för snabb etablering eller återvändande ett liknande förslag om att regeringen borde ge Statskontoret i uppdrag att kartlägga och analysera metoder och arbetssätt för att öka det frivilliga återvändandet.

Regeringen gav den 9 juli i år Statskontoret i uppdrag att analysera och föreslå åtgärder för att effektivisera Migrationsverkets, Polismyndighetens och Kriminalvårdens arbete med återvändandet.

Utöver förslag på konkreta förbättringsåtgärder får redovisningen även omfatta rekommendationer till både regeringen och berörda myndigheter. Statskontoret ska löpande hålla Regeringskansliet informerat under uppdragets genomförande. Uppdraget ska redovisas skriftligen till regeringen senast den 16 juni nästa år, alltså 2021.

Enligt regeringsbeslutet ingår det inte i uppdraget att se över ansvarsfördelningen i grunden eller att överväga en större organisationsförändring. Det anser vi är en rimlig avgränsning av uppdraget eftersom en förändring av ansvarsfördelningen, till exempel genom att flytta uppdrag mellan myndigheter eller bilda en ny myndighet, skulle ta stora resurser i anspråk men inte med säkerhet väsentligt förbättra resultaten eftersom många andra faktorer än ansvarsfördelning och organisation påverkar återvändandet. Dessutom gäller att även med en förändrad ansvarsfördelning skulle samordning och nära samverkan behövas mellan berörda myndigheter, givet myndigheternas kärnuppdrag och befogenheter.

Fru talman! Vi tycker därmed att regeringen tagit Riksrevisionens kritik på stort allvar.

Det kan också vara relevant att göra en jämförelse mellan förhållandena i Sverige och internationellt. Sedan 2010 har ca 60 procent av återvändandeärendena avslutats genom att personer har lämnat Sverige. Det kan tyckas vara ett dåligt resultat, och resultatet ska naturligtvis vara bättre, men det är ändå en väsentligt högre nivå än EU-genomsnittet. Under 2014-2020 har drygt 80 000 personer med beslut om av- eller utvisning registrerats som utresta från Sverige.

Det kan vara bra att lägga till i denna diskussion att antalet asylärenden i år på grund av pandemin väntas bli det lägsta sedan millennieskiftet - ca 13 500. Låt oss hoppas att det då finns utrymme att koncentrera sig på den här typen av frågor.

(Applåder)

Fru talman! En hörnsten i en reglerad invandring är att den som nekats asyl ska återvända till sitt hemland. Beviljas man asyl ska man få hjälp och stöd för att bli en del av samhället. Nekas man asyl i ett slutligt beslut, inom ramen för en rättssäker process, ska man lämna landet.

Dessvärre fungerar detta i dag oerhört dåligt. Det är rapporten från Riksrevisionen, som är utgångspunkt för dagens debatt, ännu ett bevis för. Problematiken är inte ny. De negativa konsekvenserna är omfattande. Vi får växande skuggsamhällen med människor som vistas i landet utan att ha rätt till det. Med skuggsamhällen förknippas social utsatthet, illegalt arbete och i vissa fall kriminalitet. Särskilt barn drabbas hårt av detta.

Vi får också en uppluckring av den reglerade invandringen. Det är särskilt allvarligt med tanke på den omfattande asylinvandring Sverige har haft i kombination med en illa fungerande integration. Invandringspolitiken behöver nu vara mycket stram. Våra resurser ska gå till människor som har skyddsbehov, inte till dem som saknar sådant skyddsbehov.

I Riksrevisionens rapport, som utgör ett viktigt bidrag i debatten, framgår det svart på vitt hur illa ställt det är. Riksrevisionen har följt 23 000 ärenden från åren 2013 och 2014 där det har beslutats att en person ska lämna Sverige. Fyra år senare hade enbart drygt hälften av de studerade ärendena avslutats med en registrerad utresa från landet. I nära hälften av dessa fall fanns därmed inte en utresa från Sverige registrerad efter fyra år.

I ett mycket stort antal fall lämnar den asylsökande inte frivilligt landet efter ett avslagsbeslut. Han eller hon går under jorden eller vägrar på annat sätt att följa beslutet. Migrationsverket lämnar då över fallet till polisen. Polisen har i sin tur mycket svårt att verkställa utvisningsbeslut.

Riksrevisionen pekar på en rad brister. Till exempel bedöms styrningen av återvändandeverksamheten som svag, otydlig och splittrad.

Det yttersta ansvaret för hur illa det fungerar vilar på den socialdemokratiskt ledda regeringen. I sex år har man haft möjlighet att förstärka återvändandepolitiken, bland annat genom

ökade resurser

tydliga prioriteringar

krav i regleringsbrev

nya verktyg för berörda myndigheter

åtgärder i utrikespolitiken.

Men regeringen har gjort alltför lite, och det som har gjorts har dessvärre fått liten effekt.

Resultatet som Riksrevisionen redovisar talar för sig självt. Det är nu nödvändigt med krafttag för att fler som ska utvisas faktiskt också utvisas. Moderaterna har nyligen presenterat åtta förslag för hur fler ska lämna landet efter utvisningsbeslut. Jag vill här i kammaren i dag nämna några av dessa.

Det första är fotboja, som komplement till förvar, då personer bedöms inte fullt ut vilja samarbeta med myndigheterna inför verkställighet av ett utvisningsbeslut.

Det andra är anmälningsplikt för asylsökande. En asylsökande ska vara tillgänglig för Migrationsverket. En person som avviker utan att lämna kontaktuppgifter ska förlora rätten till både boende och bidrag.

Det tredje är informationsplikt för det offentliga Sverige. Skatteverket och andra myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och polisen vid kontakt med personer som vistas i Sverige utan att ha rätt till det.

Det fjärde är att stoppa bidrag vid olovlig vistelse. Vi moderater vill införa nationell lagstiftning som i princip förbjuder kommuner att ge ekonomiskt stöd till personer som befinner sig olovligen i landet.

Det femte är att villkora biståndet. Konsekvensen av att vägra ta emot egna medborgare som utvisats från Sverige bör vara att biståndet från Sverige dras in eller minskas.

Det måste en gång för alla bli slut på dubbla budskap i invandringspolitiken. Riksrevisionen nämner i sin rapport att målkonflikter försvårar återvändandeverksamheten. Gymnasielagen är det kanske mest tydliga exemplet. Det är en lag som S-MP-regeringen har drivit fram och som S-MP-regeringen nu vill göra ännu mer generös. Gymnasielagen ger ett budskap till omvärlden att den som kommer till Sverige kan få stanna kvar trots att han eller hon inte respekterar ett utvisningsbeslut; det finns i Sverige förr eller senare chansen till amnesti. Det är förstås väldigt olyckligt.

Fru talman! Detta är ett på många sätt dystert område. Det finns därför skäl att lyfta fram en positiv sak: En majoritet i utskottet, i vilken Moderaterna ingår, ställer sig bakom Riksrevisionens förslag om en grundlig utredning som avser uppdrag och ansvarsfördelning mellan de tre myndigheter som ansvarar för återvändandeverksamheten - Migrationsverket, Polismyndigheten och Kriminalvården. Enbart Socialdemokraterna och Miljöpartiet reserverar sig mot detta förslag.

Precis som Riksrevisionen skriver föreligger i dag betydande problematik med överlappande ansvarsområden, oklara ansvarsförhållanden, identiska arbetsuppgifter och brutna ansvarskedjor rörande återvändandeverksamheten. Det är högt motiverat med en grundlig utredning på området. I uppdraget bör ingå att överväga en förändring av dagens myndighetsorganisation.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 1 av Moderaterna och Kristdemokraterna samt till socialförsäkringsutskottets förslag under punkt 2.

Fru talman! Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag kanske kommer att vara lite tråkig i mitt debattinlägg. Jag är vikarie för den som skulle ha deltagit i debatten. Jag är alltså egentligen mycket fräsigare när jag debatterar. Det kan ni kanske få se prov på senare någon gång.

Vänsterpartiet är mycket kritiskt till de prioriteringar som regeringen har gjort i arbetet för att öka återvändandet av dem som får avslag på asylansökningar. Vi menar att fokus bör ligga på ett effektivt återvändande med bibehållen rättssäkerhet och mänsklig värdighet och inte på repressiva åtgärder.

Överväganden inom ramen för återvändande måste också göras mot en enligt vår uppfattning skriande brist på humanitet och rättssäkerhet i själva asylprocessen. Därför finns det ingen anledning att, som utskottsmajoriteten har valt att göra, ytterligare betona just återvändandeperspektivet före andra viktiga avväganden. Det arbete som Statskontoret redan utför på området borde vara nog.

Fru talman! I Svenska Röda Korsets mångåriga arbete med dessa frågor har det tydligt framkommit att det är just positiva incitament som ökar viljan till och möjligheten för återvändande. Då är det för mig obegripligt att debatten i dag och i utskottet fokuserar på precis det motsatta. Vad är syftet med en debatt om repression och hårdare tag om det inte får önskad effekt? Kan det vara för att debatten inte ska handla om andra viktiga frågor - vad vet jag? Men vi borde ha en mer redig ingång. Vi vill väl att det här ska fungera på ett bra sätt? Det kan inte bara vara så att vi slår på stortrumman för att visa oss coola här i kammaren.

Det här handlar om att utöka återetableringsstödet så att det omfattar fler nationaliteter och om att ge behovsanpassad rådgivning efter avslag på asylansökan och inför återvändandet. Det handlar även om riktade stödinsatser till särskilt utsatta grupper såsom våldsutsatta kvinnor och personer med funktionsnedsättning. Att förbereda för ett återvändande så att både de materiella och de psykosociala förutsättningarna är så goda som möjligt underlättar återvändandet. Dessa insikter bör vara vägledande i samarbeten och avtal med andra länder i stället för hot om indraget utvecklingsbistånd.

Fru talman! Diskussionen om målkonflikter leder fel. En asylprocess som karakteriseras av effektivitet och rättssäkerhet med korta handläggningstider skulle resultera i beslut som accepteras i högre grad och minska risken för att man får en stark anknytning till Sverige. Detta skulle underlätta återvändandearbetet. På detta sätt kan målen samverka för en bättre fungerande process i stället för att de ställs emot varandra. Regeringen bör därför återkomma med en strategi för återvändandepolitiken som bygger på erfarenheter av vad som faktiskt funkar och där migrationspolitikens mål samverkar. Jag yrkar därför bifall till Vänsterpartiets reservation.

Fru talman! I det nya förslaget till en asyl- och migrationspakt för EU skriver kommissionen på följande sätt: "EU:s migrationsregler kan vara trovärdiga endast om de som inte har rätt att stanna i EU verkligen återvänder." Detta är på alla sätt givetvis sant. Det är dock också en enorm utmaning, för vi vet att bara omkring en tredjedel av de som ska återvända även gör det. Att endast de som har rätt att stanna får stanna är dock givetvis lika sant för svensk del.

Här diskuterar vi nu Riksrevisionens rapport om återvändandeverksamheten, och det är en mindre munter läsning, för att uttrycka det hela försiktigt. Kristdemokraterna har tillsammans med Moderaterna lämnat in en följdmotion med anledning av Riksrevisionens skarpa kritik. Jag yrkar givetvis bifall till reservation 1 men också till utskottets förslag om att tillsätta en utredning som ska se över ansvarsfördelningen för återvändandeverksamheten.

Riksrevisionen konstaterar att det är svårt att bedöma hur många som är kvar i Sverige eller EU utan tillstånd trots registrerad utresa. Låt det sjunka in ordentligt! Det är för mig en gåta att vi inte har en större och mer engagerad och intensiv debatt om hur vi kan se till att återvändandet förbättras. Riksrevisionen ifrågasätter om det är möjligt att väsentligt effektivisera återvändandeverksamheten med befintliga myndighetsuppdrag och befintlig ansvarsfördelning mellan myndigheterna.

Av denna anledning har vi därför föreslagit att en utredning tillsätts som ska se över ansvarsfördelningen och vidare överväga om det inte borde vara en myndighet som ska ha det övergripande ansvaret för återvändandearbetet. Detta har vi i Kristdemokraterna motionerat om tidigare. I denna del finns det tack och lov stöd i Sveriges riksdag.

Låt mig få uppehålla mig lite grann vid det som kallas målkonflikter. Riksrevisionen pekar på att dessa konflikter försvårar återvändandet när den signal som skickas ut är att ett nej kanske inte är ett nej. Riksrevisionen exemplifierar med spårbytet, det vill säga att man kan få en ny prövning för arbete eller studier trots att man har ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning. Riksrevisionen nämner också de ensamkommande som i stället för att avvisas eller utvisas nu får studera på gymnasienivå.

Föga visste Riksrevisionen när de skrev det att denna målkonflikt skulle späs på ytterligare genom de senaste dagarnas utveckling. I fredags lät nämligen Migrationsverket helt plötsligt meddela att provanställning nu räcker för permanenta uppehållstillstånd. Enligt den tillfälliga lagen som gäller ska dock de ungdomar som beviljas permanent uppehållstillstånd kunna försörja sig. I förarbetena framgår tydligt att det ska handla om en varaktig försörjning. Det har Migrationsverket i så kallade rättsliga ställningstaganden gjort en tolkning av och kommit fram till att det handlar om att man ska ha en tillsvidareanställning eller en visstidsanställning om minst två år. Det här har myndigheten kommunicerat om och om igen, även under innevarande år. Nu ska detta helt plötsligt inte gälla längre. Notera att ingenting i vår nuvarande lagstiftning har förändrats eller justerats.

Fru talman! Att jag uppehåller mig vid villkoren för PUT beror inte enkom på att det är en högaktuell fråga. Hanteringen visar ett praktexempel på hur det inte får fungera om vi ser att målkonflikter är ett problem för att få till ett effektivt och frivilligt återvändande. Att målkonflikter är ett avgjort problem är inget som bara Riksrevisionen eller Kristdemokraterna påstår, utan det har många andra också lyft fram. Det gäller bland annat Delegationen för migrationsstudier, Delmi, som så sent som i år har skrivit om detta i en rapport om återvändandepolitiken.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga något helt kort om asylansökningsområden. Kristdemokraterna föreslog 2015 att så kallade asylansökningsområden skulle inrättas i närheten av våra stora gränsövergångar. Där ska man få registrera sin asylansökan. Där ska också en första bedömning av ärendena göras. Detta är ett sätt att få till en snabbare registrering, men det utgör också en beslutsprocess som är både effektiv och rättssäker. Förslaget möttes givetvis av sedvanlig hård kritik från regeringen och migrationsminister Morgan Johansson. Men sedan dess har en statlig utredning presenterat ett förslag om så kallade ankomstcenter. De bär på väldigt tydliga likheter med Kristdemokraternas förslag.

Asylansökningsområden gör det möjligt att få ett samlat mottagande och en samlad beslutsprocess som avgjort förbättrar möjligheterna att förhindra att människor avviker och hamnar i en utsatt position. De som avviker från asylansökningsområden innan en asylansökan är färdigbehandlad ska mötas av polis som informerar om att man inte längre har rätt att vara i Sverige. Om man inte ansöker om asyl ska man lämna landet.

Jag hoppas utifrån de uppenbara problem som finns med återvändandet, som Riksrevisionen på ett bra sätt pekar ut, att vårt förslag om asylansökningsområden därmed blir föremål för en konstruktiv diskussion framöver. Jag yrkar bifall till reservation 1, som Kristdemokraterna har skrivit tillsammans med Moderaterna, och till utskottets förslag om en utredning om ansvarstagandet för återvändandeverksamheten.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar Riksrevisionens rapport om återvändandeverksamheten, det vill säga hur myndigheterna i Sverige arbetar med att människor som till exempel har sökt asyl men fått avslag på sin asylansökan ska kunna återvända till sina hemländer.

Miljöpartiet tycker att det är värdefullt att verksamheten utvärderas, men tycker samtidigt inte att socialförsäkringsutskottets majoritets förslag om att utreda en total omorganisation av verksamheten är ändamålsenlig. Det finns såklart saker att se över i ansvarsfördelningen mellan Kriminalvården och polisen vad gäller återvändande. Men med min erfarenhet efter att ha följt polisens omorganisation kan jag säga att om det är någonting som inte leder till ökad effektivitet snabbt är det omorganisationer. Statskontoret har tidigare konstaterat att det kan ta fem till sju år efter en stor omorganisation innan man ens är tillbaka på den nivå man hade tidigare. Det är inte rätt tid att göra en sådan omorganisation av återvändandeverksamheten nu. Däremot har regeringen gett ett uppdrag till Statskontoret att utvärdera andra förbättringar som kan göras.

Fru talman! Det är väldigt angeläget att den här verksamheten fungerar väl. Människor som inte får rätt att stanna i Sverige ska ju återvända till sina hemländer. Men vad är det då som leder till ett effektivt återvändande? En av de faktorer som redan har varit uppe i debatten är frågan om rimliga handläggningstider hos myndigheterna. En människa som har sökt asyl och väntar i flera år i Sverige på att få ett besked rotar sig här. Det finns människor som kommit 2015 och sedan väntat i två, tre eller till och med fyra års tid innan de fått sitt slutliga beslut. Får man då ett avslag finns det mycket som har hänt under tiden i Sverige som kan tala för att det är svårare att återvända. Till exempel kan nya asylskäl ha uppstått, såsom konversion till en ny religion eller att man blivit kär och skaffat barn här.

Rättssäkerheten - och människors upplevelse av att de får en rättssäker asylprövning - är också central för om man är benägen att lämna landet frivilligt eller inte. Det är viktigt att vi har rättssäkra asylprövningar. Om människor söker skydd, exempelvis för att de hävdar att de är förföljda på grund av sin sexuella läggning, men får nej på grund av att Migrationsverket inte tror på dem, till exempel inte tror att de är homosexuella, fastän de faktiskt är det, infinner sig naturligtvis en otroligt stor rädsla hos de berörda personerna, en rädsla för vad som kommer att hända om de blir tillbakaskickade. Jag tror att rädslan för att utsättas för förtryck och förföljelse är en av huvudorsakerna till att människor inte återvänder frivilligt till sina hemländer. Miljöpartiet tycker inte att rättssäkerheten i asylprövningen är tillräckligt god. Det gäller inte minst ärenden rörande just hbtq-personer och konvertiter.

Det är också viktigt med incitament för frivilligt återvändande. Det finns personer som har kommit till Sverige efter att hela släkten samlat pengar för resan. Det bistånd som man kan få vid frivilligt återvändande kan vara avgörande för att en person ska välja att återvända frivilligt.

Men sedan, fru talman, finns det de som inte kan återvända, trots att de fått avslag och trots att de samarbetar. Det finns länder som inte tar emot sina medborgare, och det finns fall där länder inte är överens om vems medborgare en människa egentligen är. Människor som inte kan återvända, som har det som kallas för praktiska verkställighetshinder, bör få en fristad i Sverige. Under min tid som migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet har jag träffat människor som varit i Sverige i 13 års tid utan att kunna vare sig rota sig här och få en trygghet eller återvända till hemlandet. Att leva 13 år i limbo utan rätt att arbeta och utan rätt att studera är ovärdigt.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag kommer att dra över min talartid, men jag behöver kommentera några av de saker som tidigare talare har tagit upp men som inte var en del av mitt planerade anförande. Både Moderaternas och Kristdemokraternas ledamöter har kommenterat de förändringar som regeringen planerar i den nya gymnasielagen. Dessa förändringar är mycket angelägna och väl motiverade. De ensamkommande ungdomar som kom 2015 och som drabbades av olagligt långa handläggningstider, rättsosäkra åldersuppskrivningar och dessutom ny praxis från Migrationsverket står nu inför att söka tillsvidareanställningar eller tvååriga jobb sex månader efter studenten.

Det är glädjande att Migrationsverket nu ändrat sin praxis, så att den så vanliga provanställningen på sex månader också ska kunna vara giltig. Men ändå! Tänk er de ungdomar som nu utbildat sig inom hotell- och restaurangbranschen, fulla av iver att få bidra till det svenska samhället. Kommer man ut på arbetsmarknaden nu i coronapandemin finns det dock inte jobb. På samma sätt som samhället har ställt om så att den som blir arbetslös får bättre rätt till a-kassa, så att den som driver ett företag kan få ett omställningsstöd och uppskov med skatteinbetalningar och så att vi har gett bidrag till kultur- och idrottsrörelsen för att de ska klara pandemin behöver vi se över reglerna även för den här gruppen ensamkommande. Allt annat vore orimligt.

Vad gäller Moderaternas förslag om att villkora bistånd måste jag säga att analysen är otroligt grund. Moderaterna vill alltså göra människor fattigare i länder som människor flyr ifrån. Med det tror man att det ska bli färre människor som flyr till Sverige. Vi tar det igen: Sänkt bistånd ska leda till att färre människor kommer till Sverige på flykt från de länder som får sänkt bistånd. Det här går inte ihop. Moderaterna måste faktiskt göra ett omtag och se att nedskärningar i klimatpolitiken och biståndspolitiken är kontraproduktiva. Vill vi ha färre flyktingar i världen ska vi satsa mer på bistånd som motverkar fattigdom och som främjar demokrati. Vi måste också lösa klimatkrisen. FN:s universitet spår att 200 miljoner människor riskerar att vara klimatflyktingar redan inom några decennier. Det är tre gånger fler än vad som är på flykt i dag. Det här är vår tids ödesfråga.

Fru talman! Människor som har sökt asyl och fått avslag är inte kriminella. Det är människor som har flytt för sina liv. Ibland visar det sig att Migrationsverket bedömer att de i stället för att fly till Sverige borde ha flytt till andra sidan sitt eget hemland. Ibland handlar det om att de inte blir trodda. Ibland handlar det om att de helt enkelt inte hade några skäl att fly i grunden. Men de är oavsett vilket människor med samma rättigheter och rätt till frihet som vi. Det måste vi komma ihåg, även när vi diskuterar återvändandeverksamheten.

Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet utom i den del där jag yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Att det finns omfattande brister i återvändandeverksamheten tror jag de flesta kan se även utan en rapport från Riksrevisionen. Men det är förstås jättebra att Riksrevisionen nu bekräftar det som alla redan vet, alltså att återvändandeverksamheten i Sverige är under all kritik. Rapporten är definitivt en bister läsning.

Riksdagens och regeringens mål uppfylls inte. Kostnaderna ökar både totalt och per ärende. Hela verksamheten plågas av svåra målkonflikter. Sedan 2015 har ungefär 130 000 personer fått avslag på sin asylansökan. Av dem har ungefär 45 000 återvänt frivilligt. Ungefär 40 000 ärenden har överlämnats till polisen. Men av dem har bara lite mindre än hälften - eller ungefär 18 000 ärenden - verkställts. Återvändandet uppgår alltså sammanlagt inte ens till 50 procent.

Fru talman! Notera nu att jag säger "ungefär" när det gäller de här siffrorna. Det är inte för att jag är dåligt påläst eller tycker om att göra överslagsräkningar av någon speciell anledning. Det är helt enkelt därför att ingen vet de exakta siffrorna.

Precis som Riksrevisionen skriver i rapporten är oredan så stor att myndigheterna inte ens räknar samma saker eller på samma sätt. Men en sak är helt säker: Tiotusentals människor som borde lämna Sverige omgående gör inte det. Det är för att i Sverige är ett nej inte ett nej, utan det är snarare ett nja. Eller, om man är tillräckligt duktig på att gömma sig under tillräckligt lång tid, så kan ett nej i stället vara ett ja.

Sverigedemokraterna har i åratal försökt uppmärksamma inte bara den här regeringen utan även tidigare regeringar på alla problem som finns när det gäller att ett nej ska vara ett nej. Det gäller alltså i praktiken grunden till all reglerad invandring. Det handlar om att den som inte har rätt att befinna sig i landet också ska lämna landet. Att det sker frivilligt är naturligtvis det absolut bästa, men annars får det ske med det tvång som nöden kräver.

Jag lyssnade här tidigare på Erik Ottoson. Jag tycker att det är jättebra att han tog upp Moderaternas åtta punkter för ett ökat återvändande. Det är nästan till och med lite gulligt, med tanke på att alla åtta punkter fanns med i Sverigedemokraternas särskilda yttrande till Migrationskommittén. Jag kan höja med ytterligare 25 punkter som finns med i våra motioner rörande skuggsamhället och den illegala migrationen. Jag hoppas naturligtvis att Moderaterna gärna står bakom de 25 punkterna när de ska tas upp här i kammaren under året.

Fru talman! Hela samhället måste samarbeta för att hitta och utvisa dem som helt enkelt saknar rätt att befinna sig här i Sverige. Sverige måste sluta skicka dubbla signaler. Det kan inte vara okej att de som har utnyttjat asylsystemets generositet till sin egen fördel när de får utvisningsbeslutet bara ska kunna strunta i det och gå under jorden med statens goda minne. Vi måste avskaffa målkonflikter som spårbytet innebär och avveckla gymnasieamnestin.

Vi måste se till att det blir den ordning och reda som alla talar om men som få verkar vara beredda att göra någonting för att genomföra. Antingen har vi en reglerad invandring, eller så har vi det inte. Det vore klädsamt om alla partier kunde berätta var de står i den frågan. Det verkar lite otydligt på vissa håll.

Var Sverigedemokraterna står i den frågan tror jag inte att någon behöver tveka om. Ska vi nå det nettominus inom asylrelaterad migration som krävs i dag, efter 2010-talets totalt huvudlösa migrationspolitik, behöver vi ett återvändande som är effektivt och rationellt.

Våra myndigheter behöver rätt verktyg för att kunna verkställa det uppdrag de har. Det går inte bara att stå och säga: Vi ska ha världens bästa återvändande, eller vad Socialdemokraternas och regeringens slogan kan vara just i dag. Den regering som suttit vid makten i sex år talar fortfarande om vad den ska göra i framtiden. Varför har ni inte gjort någonting? Det är min fråga.

Fru talman! En bra början hade kunnat vara att lyssna på vad Riksrevisionen säger i sin rapport: Det saknas ett helhetsperspektiv både inom och utom berörda myndigheter. Trots att Migrationsverket, eller dåvarande Statens invandrarverk, fick ett helhetsansvar för återvändandeverksamheten redan 1999 är som nämnts tidigare ansvaret i praktiken i dag uppdelat mellan tre olika myndigheter: polisen, Kriminalvården och Migrationsverket.

Fru talman! Det verkar rimligt att koncentrera en större del av verksamheten till en myndighet, och då förslagsvis Migrationsverket. Där ligger redan hela processen som rör invandring till Sverige, och effektiviteten skulle förhoppningsvis öka om man fick ansvaret på riktigt även för återvändandeverksamheten. Det skulle speciellt gälla om man får i uppdrag av regeringen att prioritera just det här området.

Regeringen bör alltså snarast se över myndigheternas uppdrag och ansvarsfördelning samt överväga en förändring av myndighetsorganisationen på området i linje med vad Riksrevisionen föreslår.

Med det yrkar jag bifall till reservation 1 under punkt 1 och står bakom utskottets förslag i punkt 2.

Fru talman! Vi debatterar nu frågan om återvändande i migrationspolitiken. Utifrån mina liberala utgångspunkter, om jag tittar tillbaka på mitt politiska engagemang som nu sträcker sig längre än ett kvarts sekel, har jag alltid stått upp för att vi ska ha en tolerant och human migrationspolitik.

Det finns många människor runt om i världen - faktiskt hundratals miljoner, eller miljarder om vi ska vara ärliga - som inte är lika lyckligt lottade som jag är. De är inte födda i ett land med frihet och demokrati. De tvingas kanske växa upp i krigsområden eller där de riskerar att bli gripna av säkerhetstjänsten och torterade och så vidare.

Det är oerhört viktigt att Sverige har en migrationspolitik där vi hjälper människor som är i behov av skydd. Hela förutsättningen för att det ska fungera är att de personer som inte har tillräckligt starka behov av skydd enligt vår lagstiftning också accepterar och respekterar de svenska myndighetsbesluten.

Fru talman! Jag skulle vilja säga att i det längre perspektivet är det omöjligt att upprätthålla idén och systemet för Sverige där Sverige är ett invandringsvänligt land om vi inte har ordning och reda i vår migrationspolitik.

Jag kan förstå dem som är starkt invandringsfientliga. De vill ha mycket återvändande. Det kan jag mycket väl förstå, eftersom det innebär att människor lämnar Sverige. Men det är lika viktigt för mig som en varm anhängare av en human och mänsklig flyktingpolitik att regelverken upprätthålls. Annars underminerar vi hela legitimiteten för den ordning vi ska ha i Sverige där vi ställer upp och hjälper dem som är i behov av skydd.

Det underminerar också i förlängningen hela asylrätten. Asylrätten innebär inte rätten att få uppehållstillstånd i ett annat land. Asylrätten innebär rätten att få prövas för att kunna få uppehållstillstånd. Undermineras den rätten kommer det i förlängningen i slutändan att drabba flyktingarna och dem som verkligen har behov av skydd.

Ju fler människor som belastar det svenska mottagningssystemet, ju fler människor som på olika sätt försöker att fixa och tricksa, undgå regelverk, stanna kvar i landet fastän de har fått en lagakraftvunnen dom om att lämna landet, ju fler personer som gör det, desto mer undermineras legitimiteten för hela det svenska mottagandet, och desto mindre resurser, kraft och engagemang kan vi lägga på de personer som är mest behövande i systemet.

Fru talman! Riksrevisionen har gått igenom 23 000 ärenden där personer har fått avslag på sina asylansökningar från 2013 och framåt. Det visar sig att i bara drygt hälften av fallen har personerna faktiskt lämnat landet. Sedan är det en fjärdedel som på olika sätt har hållit sig undan så att preskriptionstiden på fyra år har löpt ut. Sedan är det den sista fjärdedelen, som man kan kalla för potten med övriga, där de flesta förmodligen ändå har lyckats få uppehållstillstånd på grund av att man har uppfunnit några nya skäl eller så som man har fått stöd för och sedan kunnat stanna kvar i alla fall.

Men det är alltså bara varannan person i de 23 000 ärenden som man har gått igenom som har lämnat Sverige, trots att våra myndigheter och domstolar har fattat beslut om att de ska göra det.

Det visar sig att i hälften av dessa 23 000 fall har inte personen lämnat landet frivilligt. Då har man tvingats från Migrationsverkets sida att överlämna ärendena till polisen. När polisen får tag i ärendena och ska verkställa dem och hitta de här personerna måste de prioritera detta bland all annan polisiär verksamhet, det vill säga gängskjutningar, rån, inbrott och allt möjligt.

Det visar sig också att det bara är i en tredjedel av de fall som kommer till polisen som det finns en registrerad utresa från Sverige fyra år senare.

Fru talman! Det är inte rimligt någonstans att det fungerar på det här sättet. Det är därför en majoritet - en majoritet innebär alla partier förutom regeringspartierna - i socialförsäkringsutskottet, som ansvarar för detta, har beslutat att man ska se över ansvarsfördelningen mellan de tre myndigheterna, Migrationsverket, polisen och Kriminalvården, för att kunna få rätsida på de här frågorna.

Därtill, fru talman, vill jag avslutningsvis säga att det blir väldigt märkligt när nästan alla politiker samfällt står på barrikaderna i Sverige och säger: Vi måste ha ordning och reda. Vi behöver en ordnad och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Men samtidigt genomför man ju olika typer av särregler, undantagsregelverk, nya bestämmelser och tillfälliga bestämmelser, vilket i förlängningen leder till att man snarare skapar en oreda i politiken.

Det tydligaste exemplet på detta är den så kallade gymnasielagen, där nästan 9 000 personer som alla har fått lagakraftvunnen dom om att lämna Sverige på ett bräde ges möjligheten att stanna kvar i alla fall. När sedan nya bekymmer dyker upp under resans gång gör man nya ändringar, och nu har man ytterligare ändringar skickade på remiss och så vidare. Så kan vi inte heller ha det.

Riksrevisionens rapport om återvändande-verksamheten

Vi måste i Sveriges riksdag orka stå upp för att Sverige har en reglerad invandring. I förlängningen är det också bara detta system som garanterar att de personer som har allra störst behov av skydd kan få stanna i Sverige och få möjlighet till en god integration och etablering i vårt land.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 20.)