Riksrevisionens granskning av myndigheternas insatser för finansiell stabilitet

Herr talman och ledamöter i finansutskottet! Det förra ärendet handlade rätt mycket om samma sak som vi nu ska debattera. Det förra ärendet handlade om kreditvärderingsinstitut. Nu kunde det framstå som att vi hade sådana även i Sverige vilket vi inte har. Däremot vet alla i denna kammare att kreditvärderingsinstitut har haft en stor påverkan på den finanskris som vi nu har genomlevt genom de väldigt knepiga, konstiga och undervärderande betyg de har satt på enskilda stater eller enskilda företag med mera. Det vi nu ska fortsätta att diskutera handlar om den finansiella stabiliteten och den rapport Riksrevisionen har lagt fram. Vi har i Sverige en otroligt stor banksektor. Den är ungefär drygt fyra gånger vår bnp. Det är ohållbart. Oavsett hur strikt reglerad en sådan finanssektor är hotar det den makroekonomiska stabiliteten. Dessutom är våra storbanker så sammanflätade med varandra att går en omkull är det väldigt stor risk att de andra går med eller åtminstone får väldigt stora problem. Det kommer att påverka oss i vår vardag, vår arbetslöshet, våra företag och hela vår ekonomi. Riksrevisionen berör väldigt kort det problemet. Det mest grundläggande problemet är att vi har så stora systemviktiga banker. Det kanske Riksrevisionen gör eftersom inte heller regeringen har berört det problemet särskilt mycket. Systemviktiga banker kallas de för att de anses för stora för att tillåtas gå omkull. Det gör att staten garanterar en banks förluster medan vinsterna förblir privata. Jag kommer att återkomma till det längre fram, herr talman. Jag vill ändå i min inledning betona som det som den mest avgörande frågan för att ändra de grundläggande förutsättningarna till ett förändrat beteende i finanssektorn. Regeringen har på olika sätt vidtagit åtgärder, bland annat till exempel med högre kapitaltäckningskrav. Det är väldigt bra och ett absolut krav. Ju högre kapitaltäckning, desto mer av risken får bankerna betala själva. I USA har man i en utredning ansett att 20 procent i kapitaltäckningskrav är rimliga. Det är dels för att klara av bankens egen risk, dels för att klara en systemförlust i och med en finanskris och sedan en viss procent eftersom kapitaltäckningskraven är så kallade riskviktade. Med högre kapitaltäckning betalar bankerna ett pris för den ränterabatt de får tack vare den statliga subventionen. Kapitaltäckningsreglerna är satta efter riskvikt. Det handlar om att bankerna själva vår avgöra vilken risk de faktiskt tar. Det är ett problem i sig. Våra fyra storbanker gör olika riskbedömningar även om de kanske har affärer med ett och samma företag. Då kan ni tänka er att det eftersom det ser likadant ut i hela Europa finns ett problem med att sätta kapitaltäckningskraven till riskviktsmodeller. Men det är så systemet är uppbyggt i dag. Jag tycker att regeringens förslag om höjda kapitaltäckningskrav är bra. Men de borde vara högre ändå. Det grundläggande med kapitaltäckningen är att bankerna får betala mer för den rabatt de får genom statens garantier. Men det ändrar fortfarande inte på det grundläggande problemet, det vill säga att bankerna växer sig för stora och tar risker med andras pengar. Regeringen har också infört en stabilitetsfond. Det går Riksrevisionen rätt rejält igenom i sin rapport. Regeringen brukar säga att Stabilitetsfonden nästan är lösningen på problemet. Men så är det inte. Stabilitetsfonden kan till och med bidra till ett ökat risktagande. Stabilitetsfonden finansieras delvis med skattepengar och delvis med bankernas egna pengar. Om en bank vet om att fonden finns, och dessutom inte betalar hela summan själv, är det fortfarande en falsk trygghet och någon annan som står för förlusterna. Fonden fungerar så att bankerna själva betalar en avgift som ska användas för att motverka systemrisker, som det heter. Stödet ska endast få användas om ett kreditinstituts problem får konsekvenser på systemets funktionsförmåga, står det också i regeringens proposition. I propositionen som låg till grund för Stabilitetsfonden anges att stödåtgärderna ska finansieras av instituten själva. Men på andra håll i propositionen sägs det att instituten "huvudsakligen" ska finansiera fonden. De institut som ska omfattas av fonden har blivit ålagda att erlägga en årlig avgift till fonden. Målet är att fonden ska uppgå till 2 ½ procent av bnp år 2023. När fonden startade tillförde staten 15 miljarder kronor som ett startkapital, det vill säga dina och mina pengar gick in i fonden. Regeringen anger att målet med Stabilitetsfonden är att den ska kunna täcka de sammanlagda kostnaderna i händelse av en betydande bankkris. Jag vill påstå att Stabilitetsfonden har flera brister. För det första är den förmodligen för liten. De statliga utgifterna i samband med den svenska bankkrisen i början av 90-talet uppgick till exempel till 3-4 procent av bnp. Dessutom kan det vara vanskligt att koppla storleken på Stabilitetsfonden till bnp eftersom finanssektorns sammanlagda storlek i förhållande till bnp inte har visat sig vara stabil över tiden. Tvärtom kan man se hur finanssektorn har expanderat väldigt kraftigt i förhållande till bnp under de senaste tio åren. Riksrevisionen har också i rapporten gjort ett räkneexempel som visar att om man efter 1990-talskrisen hade skapat en stabilitetsfond som år 2000 haft en behållning på 2 ½ procent av bnp skulle detta ha motsvarat endast 1,2 procent av banksektorns tillgångar. Med en konstant relation skulle värdet av en sådan fond i förhållande till bankernas tillgångar ha sjunkit till så lite som 0,8 procent år 2010. Det visar ganska tydligt på vad problemet är med att koppla fondens storlek till bnp:s och finanssektorns utveckling. Stabilitetsfonden uppfyller inte heller regeringens löfte om att det huvudsakligen skulle vara banksektorn som ska stå för de direkta kostnaderna i händelse av bankkris. Riksrevisionen refererar i sin rapport till en prognos av Riksgäldskontoret som innebär att om Stabilitetsfonden når en behållning på 2 ½ procent år 2023, tror jag det är, och då inkluderar den ränta som man får på fonden, skulle det innebära att bankerna bara står för 48 procent av fondens behållning. De andra 52 procenten står du och jag för. Stabilitetsfonden innebär därmed inte som regeringen påstår att storbankerna bär kostnaderna för den implicita garantin. Det är en subvention av bankernas löpande kostnad medan stabilitetsavgifterna innebär en liten medfinansiering av bankerna beträffande de kostnader som kan uppstå i händelse av en finansiell kris. Den medfinansieringen är ungefär 3 ½ miljard per år. Aktieutdelningen från de fyra storbankerna beräknas vara 25 miljarder. Den implicita garantin som staten har för bankerna innebär att bankerna tjänar ungefär 30 miljarder per år. Detta sagt för att ni ska få storheterna. Detta kommer inte att leda till minskat risktagande för bankerna, snarare tvärtom tror jag. Jag hoppas inte det, men det kan vara värt ett försök. Herr talman! Det som skulle ändra på det hela, och det började jag mitt anförande med, är en lag om att dela upp bankerna. Som jag sade har vi en väldigt stor banksektor. Den är drygt fyra gånger vår bnp. Vi vet alla att det inte var mer än ett par år sedan Swedbank var på väg att gå omkull, och också SEB var väldigt nära. Med den statliga garantin i ryggen, det vill säga att staten garanterar bankernas förluster, lånar de billigare, blir mindre granskade och spekulerar därmed också mer och billigare. Genom de statliga garantierna snedvrids också konkurrensen och de här bankerna får en kraftfull subvention av staten. Den brittiska centralbanken har räknat ut att det för den brittiska banksektorn motsvarar 50 miljoner pund år 2007, det vill säga hela den brittiska banksektorns vinst. I Sverige har man räknat ut att den här subventionen motsvarar ungefär 30 miljarder kronor, det vill säga halva den vinst banksektorn gör eller till och med mer än den aktieutdelning på hela 25 miljarder som bankägarna nu kommer att få. När bankerna blir för stora för att tillåtas gå omkull är de nog just för stora. Det är det som borde åtgärdas. Annars kan det gå som i till exempel Irland, som i och för sig hade en mycket större banksektor, 9 ½ gånger deras bnp. Det ledde till att Irland fick ett budgetunderskott på 30 procent av bnp när de tvingades gå in och rädda sina banker. I Storbritannien tillsatte man en stor utredning efter att man tvingats gå in och rädda ett antal banker då det visade sig att det var väldigt svårt att särskilja vad som ansågs vara systemviktigt, det vill säga in- och utlåning till hushåll och företag, och ren spekulation. Den här utredningen presenterades för några månader sedan och man har kommit fram till att man borde dela på bankernas olika verksamheter, dels en traditionell bankverksamhet där man har den samhällsviktiga utlåningen till hushåll och företag, dels en del för investmentverksamhet. I Storbritannien räknar man med att så mycket som fyra till fem sjättedelar av de brittiska bankernas sammanlagda balansomslutning härrör från det som kallas icke-traditionell bankverksamhet, alltså investmentverksamhet. Så stor är inte våra affärsbankers investmentdel, men om vi ändå skulle översätta det till svenska siffror skulle det betyda att svenska storbanker har en investmentverksamhet på 10 000-13 000 miljarder kronor. Det gör mig kall längs ryggraden att tänka mig de enorma summor som används till ren spekulation. Även om beloppen inte direkt kan översättas från Storbritannien till svensk del är de ändå en indikation på vilka enorma summor detta handlar om. Ett annat skäl till att införa en bankdelningslag är att om man hade en traditionell bankverksamhet och en investmentdel skulle vi slippa garantera investmentdelens verksamhet. Att bara tänka sig att staten går in och bidrar till en subvention av privata företags bankverksamhet får mig faktiskt att inte må så bra. Det är väldigt svårt för mig att förstå. Jag tycker faktiskt att det nästan är groteskt att svenska staten ska subventionera finansiell spekulation. Det är ju det som det faktiskt leder till, en spekulation som man får 30 miljarder kronor av svenska staten till. Jag tycker att det hade varit bra, herr talman, om Riksrevisionen hade belyst detta mer omfattande i sin rapport. Jag hoppas att den här debatten kommer att fortsätta här i Sverige. Den pågår i många länder. Vi är nu sex vänsterpartier i Norden som tillsammans har krävt en bankdelningslag. Jag vet att debatten pågår i England, USA, Frankrike med flera länder. Jag hoppas verkligen att fler nu ska få upp ögonen för de problem vi faktiskt har framför oss och som vi måste åtgärda. Annars kommer vi att stå här snart igen, kanske inte du och jag, men vår nästkommande generation här i riksdagen kommer att få samma problem att tampas med. Jag lyfter fram vår reservation.

Herr talman! I dag behandlar vi Riksrevisionens granskning av myndigheternas insatser för finansiell stabilitet. Det är en viktig översyn. Vi måste dra många lärdomar av förra finanskrisen. När ekonomin växte i Baltikum tog svenska banker för stora risker. Banksektorn i Sverige är, som Ulla sade, mycket stor i förhållande till bnp. Riskerna som bankerna tar kan snabbt överföras till oss medborgare. Ett exempel är som sagt Irland. Det finns många lösningar för att minska vårt lands risker. Det som bereds nu, högre kapitalkrav, alltså Basel III-regler, är en lösning. Nya lagar och nya regler är en annan. Tillsyn av verksamheten är en tredje lösning. Reglering av bonushysterin är också en möjlighet. Skapandet av vettiga stresstester är också en medicin för att se till att vårt lands risker minskar. Granskningen som vi behandlar i dag ger många slutsatser av vad som hände under finanskrisen. Många av remissinstanserna tycker samma sak som Riksrevisionen. Myndigheternas verksamhet måste samordnas och formaliseras. Regelverk måste utvecklas och några lagar måste förändras. Efter nästan ett år tillsatte regeringen den så kallade Finanskriskommissionen. Kommitténs uppgift är att göra en översyn av det svenska regelverket för hantering av finanskriser. Regeringen valde att tillsätta tjänstemän och experter i kommittén. Kommitténs arbete kommer att få stor betydelse för den institutionella uppbyggnaden, reglering av den finansiella marknaden och säkert ändring av lagar. Det kanske också är så att vi kommer att få ändra något arbetssätt i riksdagen. Då hade det varit mer lämpligt med en parlamentariskt brett förankrad kommitté som beredde de här förslagen inför de kommande besluten. Chansen hade då varit större att partierna kunnat kompromissa ihop sig till ett förslag som är långsiktigt hållbart. Ett exempel är utredningen om den kommunala utjämningen där kommittén lämnade ett enhälligt förslag från alla partier efter att partierna kompromissat ihop sig. Herr talman! Vi hade hellre sett att det hade varit en parlamentariskt förankrad kommitté.

Herr talman! Vi har mycket att lära från den finanskris som så hårt slog in mot stora delar av världsekonomin hösten 2008 och under hela 2009. Krisen uppstod till stora delar i finanssektorn efter en lång period med växande globala obalanser, stark kreditexpansion, låga internationella realräntor och god tillgång på likviditet. Allt detta bidrog till en systematisk undervärdering av risk och väldigt låga riskpremier på finansmarknaderna. Flera svenska banker utsatte sig för stora risker under de första åren av 2000-talet. Detta genom att man, som tidigare sagts, expanderade väldigt kraftigt i Baltikum. Det utsatte i sin tur svenska staten och de svenska skattebetalarna för stora risker. Det kan vi se betydligt klarare i backspegeln så här efteråt. I dag behandlar riksdagen en skrivelse som regeringen inkommit med som gäller just den granskningsrapport som Riksrevisionen har skrivit. Rapporten har namnet Myndigheternas insatser för finansiell stabilitet med underrubriken Lärdomar i ljuset av utvecklingen i Baltikum 2005-2007 . Syftet med just den här rapporten har varit att utifrån iakttagelser av tillsynen av de svenska bankernas verksamhet i Baltikum under åren före krisen och den risk som den verksamheten faktiskt utgjorde för den svenska finansiella stabiliteten dra lärdomar för statens arbete framåt när det gäller att upprätthålla stabiliteten i vårt finansiella system. Rapporten är därför ett viktigt bidrag till den här diskussionen och arbetet med att förbättra myndighetsstrukturer och ansvarsområden så att vi kan möta nästa finanskris bättre. Herr talman! Många av iakttagelserna och slutsatserna som Riksrevisionen har presenterat i den här rapporten är i dagsläget väl kända av riksdagen. Riksrevisionen påpekar till exempel just de ökade risker som bankerna tog i Baltikum mellan 2005 och 2007, till exempel ökade utlåningsvolymen med någonstans mellan 40 och 70 procent. Myndigheterna underskattade också riskerna, särskilt i början. Under den undersökta perioden, 2005-2007, ansåg myndigheterna att riskerna var hanterbara. Riksrevisionen kom också till slutsatsen att myndigheternas olika mandat bör ses över. Vad är det Finansinspektionen ska göra? Vilken uppgift ska Riksbanken ha när det gäller den finansiella stabiliteten? Riksrevisionen lyfter också upp att samordningen måste formaliseras. Nu gick det rätt bra i krisen. Riksbanken, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret hade ett bra samarbete. Kanske var det personkemi - jag vet inte - men det här måste formaliseras. Det får inte hänga på att det just då fungerar mellan de personer som är chefer för olika myndigheter. Riksrevisionen pekar också på att kommunikationen för Finansinspektionen och Riksbanken är central i en krissituation. Dessutom uppmuntrar man oss här i riksdagen att hålla offentliga utfrågningar angående den finansiella stabiliteten. Herr talman! Finansutskottet kan konstatera att regeringen, Finansinspektionen och Riksbanken i huvudsak delar de bedömningar och slutsatser som Riksrevisionen för fram i rapporten. Man pekar på flera viktiga delar som behövs för att bygga upp en myndighetsstruktur och ett regelverk som främjar en stabil finanssektor i Sverige. En del av det som rapporten berör fångas upp i den nya EU-lagstiftningen. Men mycket av det som finns i rapporten hanteras av den finanskriskommitté som regeringen tillsatte för cirka ett år sedan. Kommitténs arbete är, som tidigare sagts, oerhört viktigt och kommer att få stor betydelse för framtidens organisering och reglering av den svenska finansmarknaden. Utskottet avser att fortsätta att följa arbetet noga. Det är naturligtvis upp till var och en av oss som både partier och enskilda att hålla oss informerade, diskutera och samtala med kommittén. Sedan kommer nästa process, nämligen propositionsskrivning och en bred förankring i riksdagen. Självklart kan inte regeringen, och vill inte, lämna förslag till riksdagen som inte har en bred förankring. Det är hela syftet med att jobba fram den typen av proposition. När det gäller den del som handlar om rapportering från myndigheternas sida tycker vi att Riksrevisionen har en god poäng. Vi har redan haft en offentlig utfrågning om den finansiella stabiliteten. Vi som riksdagsledamöter måste fortsätta att hålla oss informerade på olika sätt och kanske mer formaliserat än tidigare. Vi kan lära oss av historien att vi också har ett ansvar att hålla oss uppdaterade och informerade när det gäller den finansiella stabiliteten. Jag vill med detta yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag tror att vi är många som tackar vår gyllene stjärna för att Moderaterna faktiskt inte har fått igenom alla sina förslag i kammaren under 00-talet, då man ville gå längre och avreglera mer än vad som faktiskt skedde. Jag tror att till och med Moderaterna själva är tacksamma för att de inte fick gehör för sin dåvarande politik. Jag tänkte ställa frågor till Elisabeth Svantesson om både Stabilitetsfonden och bankdelningslagen. Regeringen har angående Stabilitetsfonden tydligt uttalat att bankerna själva ska stå för insatserna - åtminstone huvudsakligen. Jag anser inte att det är bankerna som står för insatsen eftersom skattebetalarna står för den stora majoriteten av pengarna i fonden. Hur tänker ni göra, Elisabeth Svantesson, för att se till att det är bankerna som betalar in de pengar som ska finnas i fonden? Hur ser Elisabeth Svantesson på att fonden troligtvis kommer att omfatta ungefär 1 procent av bankernas omslutning om vi skulle använda dagens siffror i banksektorn? Det är ett stort problem att 1 procent av bankernas omslutning ska anses rädda Sverige från en enorm finanskris om en bank går omkull. Jag skulle tro att Elisabeth Svantesson också anser att det är ett problem, men då måste man också som regeringsparti ha ett förslag att lägga fram. Jag har fortfarande inte sett ett förslag, fastän fonden har funnits under några år. Där undrar jag vad Elisabeth Svantesson anser. Jag vill ställa en fråga till Elisabeth Svantesson om en lag att dela upp bankerna. Jag är medveten om att det finns gränsdragningsproblem. Men jag anser att vi har större problem om det förblir som det är i dag, med en banksektor som omsluter drygt fyra gånger vår bnp. Det är ett enormt problem. Oavsett hur duktiga vi är på att reglera finanssektorn kommer vi alltid att ligga i bakvattnet, och den kommer alltid att utgöra ett hot mot vår ekonomiska stabilitet. Därför skulle jag vilja höra någon form av resonemang. Om ni inte anser att en bankdelningslag är en lösning på problemet, vad har ni då att ta fram?

Herr talman! Först vill jag tacka Ulla Andersson för hennes engagemang i dessa frågor. Det är få politiker i Sveriges riksdag som har så stort engagemang i dessa frågor. Det är bra. Vi behöver ha en diskussion och debatt. Även om vi har en bredd - och det är jag också glad för - och stor enighet i Sveriges riksdag om vissa saker som behöver göras är det också bra att vi inte tycker precis lika utan att vi har en debatt som för oss framåt. Jag satt inte i riksdagen under de första åren av 2000-talet, men jag tror inte att majoritetens parti diskuterade frågorna så mycket. Under åren har vi gjort mycket. Snabbt har regeringen handlat under kristiden. Det har i många frågor varit en i stort sett enig riksdag, vilket också har bidragit till att få ordning på frågorna. Jag uppfattar att Ulla Anderssons kärnfråga gäller hur man kan minska den implicita garantin. Jag tror att det finns flera vägar att gå. Jag tror inte att vi kan få ned den till noll, men den måste tryckas ned. Den är orimligt stor. Jag instämmer i Ulla Anderssons bild av frågan. Vi måste trycka ned den så mycket som möjligt. Stabilitetsfonden är en väg till detta. Som Ulla Andersson mycket väl vet fattades det beslutet i riksdagen ganska hastigt eftersom tidsläget var som det var. Därför har Finanskriskommittén i uppdrag att se över frågan och hur den kan förbättras. I dag betalar bankerna in avgifter i relation till deras balansräkningar. Men i framtiden måste risk påverka den avgift som betalas in till Stabilitetsfonden. Ett annat sätt att minska den implicita garantin är att öka kapitaltäckningskraven, som Ulla Andersson också var inne på i sitt anförande. Sverige driver frågan hårt i EU, och vi vill höja kapitaltäckningskraven betydligt mer än många andra länder. Jag vet att många länder i Europa börjar tycka att det är scary att leva upp till Baselkommitténs krav. Jag tror att Stabilitetsfonden tillsammans med kapitaltäckningskraven kommer att pressa ned den implicita garantin. Hur exakt ska Stabilitetsfonden se ut i framtiden? Finanskriskommittén kommer i höst att lägga fram förslag i den frågan.

Herr talman! Tack, Elisabeth Svantesson, för dina svar. Du säger att ni ska trycka ned den implicita garantins storlek. Därmed finns en fond, och ni föreslår att kapitaltäckningskraven ska höjas kraftigt. Det ändrar inte det grundläggande beteendet, som ändå blir den form av risk som garantin bidrar till. När garantin finns i ryggen lånar de fyra storbankerna billigare. Det utgör en räntenedpressning på ca 30 miljarder kronor för de fyra storbankerna, det vill säga halva banksektorns vinst. Om deras långivare vet att det finns någon annan bakom ryggen på storbankerna blir det en form av garanti. Oavsett om det finns högre kapitaltäckningskrav eller en fond bakom ändrar det inte bankernas beteende. De spekulerar med andras pengar, och de får dessutom rabatt på spekulationen. Det kommer ni inte åt med något av förslagen. Så länge garantin finns snedvrids konkurrensen. De fyra stora bankerna får bättre konkurrensförhållanden än andra banker i Sverige. Det är djupt problematiskt. Vi behöver en större bankkonkurrens. Vi har en oligopolistisk bankstruktur i Sverige. Det är absolut inte bra. Vår banksektor har vuxit enormt de senaste tio åren. Man måste ha mer att komma med som regeringsparti än att hoppas att lite högre kapitaltäckningskrav och en fond som till stor del skattebetalarna står för ska vara lösningen på problemet. Jag tror inte att det är lösningen att skattebetalarna ska stå för bankernas verksamhet. Skattebetalarna ska inte garantera privat näringsverksamhet. Det är helt fel väg att gå. Därför bör vi ha en bankdelningslag.

Herr talman! Låt mig säga några ord om bankdelning. Jag kan förstå tanken och att det låter sympatiskt på många sätt. Jag vet att frågan har utretts i Storbritannien. Precis som Ulla Andersson nämnde i sitt anförande ser Storbritanniens banksektor annorlunda ut. Till exempel har de högre investmentdel i sina banker. Jag tror att det är svårt, men låt oss se hur det går där om man över huvud taget kommer att genomföra det, att separera och göra gränsdragningslinjer för bankerna. Jag delar absolut din och Vänsterpartiets synpunkt att bankerna är väldigt stora i förhållande till vår bnp, och det är ett problem. Men jag är tveksam till om bankdelningsförslaget, som Vänsterpartiet än så länge är ensamt om i riksdagen, är den grundläggande lösningen. En kort fundering som jag har när det gäller implicita garantier är synen på SBAB, även om det inte är en stor bank. Där har vi en implicit garanti som är mindre men däremot en väldigt stor explicit garanti, och där står skattebetalarna hela risken om SBAB skulle gå omkull. Den diskussionen för vi aldrig här i riksdagen. Vi pratar om de stora bankerna. Jag tycker, som Ulla Andersson, att vi ska pressa ned den implicita garantin så mycket som möjligt - jag tror att den aldrig kan bli noll. Det finns en sorts samhällsansvar, men vi måste ändå mota detta riskbeteende. Om SBAB skulle gå i putten är det faktiskt vi själva, staten och skattebetalarna, som är ägare och som står hela risken. Jag hade hoppats och önskat att den här debatten skulle handla om svensk banksektor och att vi skulle ha en annan debatt om SBAB.