Anf. 16 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Först vill jag för protokollets skull omnämna att jag här i dag har blivit uppvaktad av representanter för högerpartierna med önskemål om att minska min talartid i dag. Det är inte med tanke på talmannens hälsa eller min ansträngda röst detta har framförts utan med motivet att fester i kväll tydligen är viktigare än den fria debatten i kammaren.
Jag beklagar att det finns ledamöter som ser på det sättet på arbetet här i kammaren.
Herr talman! I propositionen föreslår regeringen att en ny plan- och bygglag ska ersätta den nuvarande plan- och bygglagen från 1987 och även lagen om tekniska egenskapskrav för byggnadsverk från 1994. Propositionen är resultatet av ett flertal olika betänkanden och utredningsförslag, bland annat den parlamentariska PBL-kommitténs betänkande som avlämnades år 2005.
Det förslag som vi behandlar nu är alltså resultatet av ett arbete som pågått under flera mandatperioder, och behovet av förnyelse har länge varit känt.
Plan- och bygglagen måste med tanke på miljökvalitetsmålen och det övergripande målet om en hållbar utveckling anses vara en avgörande del av vår svenska lagstiftning eftersom det är just vid tillämpningen av plan- och bygglagen som exploateringsintressen möter miljöintressen och andra typer av bevarandeintressen.
Plan- och bygglagen styr i stor utsträckning nyttjandet av landets fysiska resurser, och genom det kommunala planmonopolet är det i princip en kommunal fråga att hantera det.
Plan- och bygglagens nära koppling till miljöbalken är mycket tydlig, inte minst mot bakgrund av att båda lagarna bygger på samma grund, nämligen hållbar utveckling, samt det faktum att båda lagarna på många olika ställen hänvisar till varandra. Vissa bestämmelser i miljöbalken, exempelvis hushållningsbestämmelserna i tredje och fjärde kapitlet, miljökvalitetsnormerna i femte kapitlet samt miljökonsekvensbeskrivningarna i sjätte kapitlet, lyfts nu av regeringen med det här förslaget helt eller delvis in i plan- och bygglagen och ska då naturligtvis också tillämpas genom den nya lagen.
Under arbetet med miljöbalken var det många som förde fram uppfattningen att plan- och bygglagen egentligen borde vara en del av miljöbalken. För Miljöpartiet de gröna är det viktigt att miljöbalken och plan- och bygglagen när det gäller just förutsättningarna att nå en hållbar utveckling tydligt ger samma signaler, till exempel genom att de nationella miljökvalitetsmålen tolkas på samma sätt i plan- och bygglagen och miljöbalken.
Frågan om en reformerad plan- och bygglag har alltså beretts under många år. Beredningsarbetet har kännetecknats av en svåröverskådlig process som medfört problem för berörda att skapa sig en helhetssyn över lagförslaget. Remisser som har skickats ut har dessutom varit av låg kvalitet och innehållit både språkliga och lagtekniska brister, vilket även har försvårat granskningen för remissinstanserna.
Trots den långbänk plan- och bygglagen har blivit har regeringens förslag mött mycket kritik. När ett samlat lagförslag så småningom sändes till Lagrådet för granskning resulterade det i mycket hård kritik och ett 153 sidor långt yttrande där Lagrådet bland annat skriver följande:
"Lagrådsremissen har utarbetats under tidspress. Den saknar nästan helt sedvanliga författningskommentarer. - - - I sammanhanget vill Lagrådet anmärka att det i författningskommentaren ofta anges att paragrafen motsvarar ett visst lagrum i 1987 års lag 'med språkliga ändringar', när den föreslagna paragrafen i själva verket innebär också sakliga ändringar i förhållande till den gamla lagen."
Lagrådet skriver också: "Trots att Lagrådet har gjort stora ansträngningar att bringa klarhet i svårbegripliga passager i lagtexten kan inte uteslutas att oklarheter kvarstår. Under den fortsatta beredningen, som bör omfatta bl.a. avfattande av författningskommentarer till alla paragrafer som innebär en saklig ändring i förhållande till gällande rätt, bör uppmärksamheten riktas mot eventuella kvarstående oklarheter som naturligtvis måste avhjälpas innan propositionen lämnas till riksdagen."
Trots att plan- och bygglagen alltså är en lag av mycket stor betydelse har regeringen enligt vår bedömning i Miljöpartiet inte på ett ansvarsfullt sätt tagit hänsyn till den allvarliga kritik som har riktats mot förslaget. Mot bakgrund av att Lagrådets uppgift faktiskt är att granska lagförslaget ur ett konstitutionellt perspektiv är det naturligtvis viktigt att de påpekanden som Lagrådet gör följs upp mycket noggrant.
Från Miljöpartiets sida vill vi särskilt peka på att förslaget saknar normala författningskommentarer, vilket ju leder till stora svårigheter när lagen ska tillämpas. Det är även allvarligt när delar av lagtexten som föreslås från regeringens sida påstås bara bestå av språkliga förändringar, trots att det faktiskt inte är på det sättet. Det skapar ju osäkerhet om förslagets egentliga innebörd.
Regeringens proposition har emellertid genomgått ett stort antal förändringar. Det har den gjort i sista stund efter Lagrådets granskning. Tyvärr gör detta det hela mycket svåröverblickbart. Det stora antalet övriga propositioner som regeringen har lämnat och som har stockat sig hos oss i civilutskottet i slutet av mandatperioden har också bidragit till att det för oss i oppositionen har blivit ett oerhört, näst intill orimligt arbete att följa upp och granska alla de ändringar som är gjorda.
Herr talman! Målet om en hållbar utveckling finns inskrivet i Lissabonfördragets artikel 3 och i 1 kap. 2 § regeringsformen. Första gången målet om en hållbar utveckling skrevs in i svensk lag var när målet formulerades i plan- och bygglagen som ett resultat av den så kallade kretsloppspropositionen 1993. Målet om en hållbar utveckling har sedan dess brutits ned i ett antal nationella miljökvalitetsmål. Tydligast finns dessa mål sedan 1999 inskrivna i miljöbalken, vars alla bestämmelser ska tolkas utifrån målsättningen om en hållbar utveckling och mot bakgrund av de nationella miljökvalitetsmålen i miljöbalken. Den avgörande formuleringen som styr det här säger att miljöbalken ska tillämpas så att . Sedan räknas de upp.
I regeringens proposition
Svenska miljömål - för ett effektivare miljöarbete
skriver regeringen så här: "Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta." Det låter väl jättebra? Man skriver vidare: "Detta bör ske utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser." Det låter också mycket bra. "Det övergripande målet förutsätter en ambitiös miljöpolitik i Sverige, inom EU och i internationella sammanhang.
Arbetet med att uppnå de av riksdagen antagna miljökvalitetsmålen utgör grunden för den nationella miljöpolitiken. Det miljöarbete som genomförs av alla samhällets aktörer bidrar till att miljökvalitetsmålen nås."
Då kan man undra hur det är med verktygen för detta. Plan- och bygglagen utgör en av de viktigaste lagarna när det gäller hur landets fysiska resurser kan och får utnyttjas, hur utbyggnaden av infrastruktur inklusive kommunikationer kan utvecklas, hur bebyggelse får utformas och hur den får utföras. Hur bland annat de här sektorerna utvecklas är ur många aspekter avgörande för förutsättningarna att uppnå de här målen. Därför är plan- och bygglagen ett av de centrala verktygen.
Det finns därför också starka skäl att anta att också tillämpningen av plan- och bygglagen påverkar möjligheterna för alla de aktörer som regeringen räknar upp i sin proposition att bidra till att faktiskt nå flera av dessa nationella miljökvalitetsmål.
Mellan plan- och bygglagen och miljöbalken finns, som jag har påpekat, starka samband. De vilar båda två på målet om en hållbar utveckling. Flera av miljöbalkens bestämmelser, som hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap., genomförandet av miljökvalitetsnormen i 5 kap. samt i viss utsträckning också bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar, ska dessutom tillämpas genom miljöbalken, som det är i dag.
Medan tillämpningen av miljöbalken tack vare formuleringen i 1 § om att miljöbalken ska tillämpas så att ., varefter kvalitetsmålen räknas upp, gör att arbetet inte kan ske och lagen inte kan tillämpas utan att man tar hänsyn till de nationella miljökvalitetsmålen och därigenom till det övergripande målet om en hållbar utveckling är kopplingen som regeringen nu föreslår i den nya plan- och bygglagen inte lika stark. Att både målet om hållbar utveckling och de här nedbrutna nationella kvalitetsmålen på grund av just den formulering som jag pekar på har haft direkt rättslig relevans visas till exempel i miljööverdomstolens avgörande mål som heter M 9983-04.
Tyvärr har majoriteten i utskottet valt att inte ta in den lilla justering som Miljöpartiet har föreslagit för att tydliggöra att även plan- och bygglagen ska tillämpas så att de nationella miljökvalitetsmålen bäst kan tillgodoses. Hade regeringen valt att göra det hade det blivit mycket tydligare att de delar av miljöbalkens bestämmelser som man nu lyfter över till plan- och bygglagen även efter att de har flyttats dit ska tolkas mot bakgrund av en hållbar utveckling av de nationella miljökvalitetsmålen.
Vi i Miljöpartiet anser att förslaget till en ny plan- och bygglag inte har utformats så att den ger kommunerna tillräckliga möjligheter och verktyg för att klara anpassningen av samhällsbyggnadsprocessen utifrån de nya villkor som ett förändrat klimat innebär. Ökade variationer i nederbördsmängd kan få förödande konsekvenser både för byggnader och för den mark som de står på. Det finns exempel senast från sommaren 2009 då hustak i vårt land rasade in därför att avvattningssystemen inte hade dimensionerats så att man kunde hantera de extrema nederbördsmängder som kom på kort tid men som borde ha varit möjliga att ta om hand.
Det är inte bara fastigheter som hotas av den typen av översvämningar utan även människors liv och hälsa liksom möjligheter till kommunikationer och nödvändig offentlig service.
Enligt Klimat- och sårbarhetsutredningen kommer vattennivåerna i Vänern, som ett exempel, att stiga samtidigt som flera av kommunerna runt Vänern planerar ny bebyggelse nära dagens vattennivå. När vattnet tenderar att stiga finns det risk att offentliga tjänster av olika slag som kan vara nödvändiga, som räddningstjänst och ambulans, får svårigheter att ta sig fram till bostäderna. Det är inte bara privatpersoner som drabbas utan sådana funktioner som vi räknar som självklara.
Ändå är det inte ovanligt att fastighetsägare när sådana här saker inträffar ställer krav på kommunerna om ekonomisk kompensation för skador, trots att kommunerna faktiskt, i en del fall åtminstone, har försökt att bromsa byggnation i den här typen av utsatta och svåra lägen. Det är nämligen så att det är svårt för kommunerna att hålla emot kortsiktiga exploateringsintressen när de är tämligen ensamma om att tänka långsiktigt. Miljöpartiet anser att regeringens förslag till ny plan- och bygglag inte tillräckligt stöder kommunerna för att de ska kunna påverka byggandet så att det sker med större marginaler till förändringar av hydrologiska villkor.
En takdel som lossnar från ett hustak vid kraftig vind är och kan vara ett dödligt hot mot en förbipasserande fotgängare. Att material från tak och fasader blåser loss händer tyvärr ibland. Det kan mycket väl bli vanligare. Vi måste se till att vi har bättre säkerhetsmarginaler. Det här är byggnadselement som vi förväntar oss ska ha en livstid på 20-50 år. Därför är det viktigt att vi tar större hänsyn när vi stiftar lagar för vilka marginaler som ska finnas för de klimatförändringar som vi enligt Klimat- och sårbarhetsutredningen kan förvänta oss. Ökade vindhastigheter i vindbyar är något som vi faktiskt måste räkna med. Miljöpartiet anser att regeringens förslag till ny plan- och bygglag inte ger kommunerna tillräckligt lagstöd och inte heller tillräckliga motiv för att såväl byggnadsindustrin som kommunerna ska kunna arbeta med hänsyn till de ökade vindhastigheter som kommer att utsätta våra byggnader för risker.
När det första initiativet till stadsplanering togs vet jag inte, men för Sveriges del kanske det var i Birka. Då var brandskyddsfrågan en av de viktigaste frågorna.
Klimatförändringarna kommer enligt Klimat- och sårbarhetsutredningen också att innebära att vi får det både torrare och varmare än vad vi är vana vid. Det medför också ökade risker för brand, vilket gör att det vore angeläget om plan- och bygglagen hade tagit hänsyn även till de problemen. Vi bygger våra samhällen långsiktigt.
Det här var tre korta exempel på varför ett ökat fokus måste läggas på klimat- och sårbarhetsplanering. Miljöpartiet hade helst sett att regeringen föreslagit regler för att klimatsäkra detaljplaner och bygglov, åtminstone 20 år när det gäller exempelvis skadestånd, översvämningar, ras, skred och erosioner, så att det hade blivit tydligt vem som har ansvaret för när det byggs på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart. Klimat- och sårbarhetsplaner borde även vara tvingande för regioner och landsting menar vi i Miljöpartiet. Jag anser även att en ny plan- och bygglag borde innehålla bestämmelser som anger att översiktsplanerna ska innehålla tydliga avsnitt som redogör för hur vatten- och avloppsbehov för närvarande är lösta, inom vilka områden det föreligger eller inom en snar framtid kan komma att föreligga behov av utbyggnad av de allmänna vatten- och avloppssystemen, alla de områden där det finns miljökvalitetsnormer som kan vara av betydelse för utbyggnaden av vatten- och avloppsfrågor samt andra uppgifter som kan vara av betydelse för kommunernas planering eller vid myndighetsutövning som på något sätt berör vatten- och avloppsfrågor.
Varför är det här så viktigt? Jag tror att ni alla någon gång har hört, men det tål att upprepas: Fungerande avloppssystem är en av de mest grundläggande förutsättningarna för hälsa. Ser vi till både vår egen historia i Europa och på nya länder är det förutsättningen som är viktigare än all annan typ av humanitär hjälp vi kan ge för att förbättra hälsoläget.
Herr talman! Jag anser också att plan- och bygglagen borde ge de verktyg som erfordras för att påskynda den nödvändiga övergången till klimatsmarta transportsystem, särskilt i tätbebyggda områden. Den franska lagstiftningen på området borde fungera som en förebild för en svensk reglering inom ramen för den nya plan- och bygglagen. I likhet med den franska lagen skulle det kunna vara ett obligatoriskt krav för större städer att inom ramen för den kommunala klimat- och sårbarhetsplanen upprätta en planering för urban mobilitet med en successiv nedtrappning av antalet bilar i tätorter med ökade friytor, mindre buller och avgaser, säkrare och mer hållbar stadsmiljö, högre livskvalitet och därmed också ökade förutsättningar för att skapa en hållbar stadsutveckling.
Här kommer bullerproblemet in, som är oerhört viktigt och som jag tyvärr inte hinner beröra så mycket i det här anförandet som jag borde göra. Men, herr talman, jag passar på att yrka bifall till reservationen i civilutskottets betänkande nr 26 som berör bullerfrågorna, och jag passar på att yrka bifall till reservationen i det här betänkandet som jag i huvudsak talar om, civilutskottets betänkande nr 25.
Jag anser också att cykel- och kollektivtrafiken hanteras på ett undanskymt sätt i regeringens förslag till ny plan- och bygglag. Det borde vara krav på en norm i den kommunala stadsplaneringen med prioriteringar av kollektivtrafiken. Transportbehoven måste huvudsakligen tillgodoses i våra tätorter med hjälp av kollektivtrafik, cykeltrafik och gående. Ett exempel är en hållplatsnorm för kollektivtrafik vid planering av ny bebyggelse, vilket bör kompletteras med att antalet parkeringsplatser begränsas. Den här begränsningen skulle kunna kopplas till kollektivtrafikens kvalitet. Ju bättre kollektivtrafik, desto lägre antal parkeringsplatser. Det borde också finnas en miniminorm för cykelparkeringar vid nyetablering av bostäder och nya arbetsplatsområden. Vid skolor borde finnas bilfria zoner i anslutning till entréer och bättre regler för tillgänglighet med cykel. Regeringens förslag till ny plan- och bygglag lämnar mycket i övrigt att önska när det gäller bevarande av jordbruksmark och biologisk mångfald. Vi i Miljöpartiet anser att man inte går tillräckligt långt när det gäller reglering av direktverkande el för att göra det möjligt att nå klimatmålen.
Herr talman! Här upphör det manus som jag har hunnit bearbeta. Jag ska rapsodiskt gå igenom några ytterligare saker. Jag har 22 sidor som jag borde ha haft med mig i färdig form.
Tillgänglighet är en fråga som vi tycker att man i stor utsträckning har missat. Vi har i motioner, som majoriteten redan har avslagit, till exempel föreslagit att de berörda intresseorganisationerna på tillgänglighetsområdet borde få medverka på något sätt på ett tidigt stadium i planeringen. Det skulle underlätta mycket de konflikter som jag som kommunalpolitiker konkret har upplevt mellan olika tillgänglighetsproblem och det mer kommersiella intresset i ett stadscentrum och tillgänglighetsfrågor.
Köpcentrum är ett annat område som är bristfälligt hanterat. Jag tror att majoriteten har missat hela den betydelse som externa köpcentrum har för möjligheten att värna stadskärnor och framför allt möjligheten att nå klimatmålen. Regeringen slår sig för bröstet och säger att man har de mest ambitiösa klimatambitionerna som någon har. Men när det gäller regelverk för att förverkliga detta har man inte verktyg för att ta sig an de stora problemen i vårt samhällsbyggande som bidrar till att det är svårt att nå klimatmålen.
Vi hade tidigare i dag en kort debatt om expropriationslagen. I plan- och bygglagen finns detaljplanesteget som är viktigt när man exploaterar. Om man bemödar sig om att titta på majoritetens ambitioner när det gäller möjligheten att överklaga ser man vilka människor som är intressanta för majoriteten. Det är exploatörerna, inte medborgarna. Man minskar möjligheterna för den vanlige medborgaren att hinna med att sätta sig in i och förstå frågorna. Här återkommer samma bild som i expropriationslagen. Det är exploatörerna och kapitalet som är viktigt. Det är de stora aktörerna. Regeringen är inget annat än storbolagens advokat.