statsmin. frågestund

Herr talman! Just nu pågår två mycket spännande globala utvecklingar, tycker jag. En är det ökande folkliga och politiska engagemanget för mänskliga rättigheter i Kina och mot de övergrepp som just nu sker i Tibet. Samtidigt ökar också behovet av dialog mellan olika länder för att nå handelsavtal och för att nå klimatöverenskommelser. Då finns just nu både en unik möjlighet och ett förpliktande ansvar att utnyttja de här möjligheterna till dialog till att också lyfta upp frågorna om just mänskliga rättigheter. Min fråga handlar om statsministerns mycket viktiga resa till Kina och om han kan redogöra för hur han kommer att ta upp övergreppen i Tibet och också om han tänker ta upp några av de namn som till exempel Amnesty har lämnat till regeringen till stöd för de aktivister som sitter fängslade just nu för sina åsikters skull.

Herr talman! Låt mig först välkomna att Mona Sahlin nu lade till vikten av klimatförhandlingarna och dessutom inte avslutade med krav på att jag inte skulle resa, såsom det har framställts i medierna. I sak har jag inget nytt besked att ge om att jag överväger att ta upp specifika namnfrågor inom ramen för den MR-dialog som jag förde med Hu Jintao när han var i Stockholm i juni förra året och som det kommer att vara naturligt att föra också vid det här tillfället, både när det gäller situationen för mänskliga rättigheter och användandet av dödsstraff och när det gäller situationen i Tibet, liksom det faktum att det här är ett land som inte uppfyller våra krav på hur en demokrati ska fungera, vilket vi är tydliga med i våra kontakter och våra möten. Men jag vill gärna också understryka vikten av att i botten få diskustera klimatfrågan eftersom Kina har en hantering av klimatfrågan där man säger att andra bär huvudbördan för att lösa detta, trots att landet enskilt står för världens största andel av egna utsläpp och har en befolkning som är djupt bekymrad till följd av detta.

Herr talman! Jag vet inte varför statsministern nämnde det här om att han inte skulle åka alls. Jag har aldrig varit inne på att statsministern inte ska åka. Det är väldigt viktigt att han gör det. Det som är viktigt - det är bra att också påminna om bakgrunden till frågan - är att statsministern själv för en tid sedan sade att han aldrig av princip skulle ta upp enskilda fall och att det inte var en statsministers uppgift. Det är därav de här frågeställningarna kommer. Mänskliga rättigheter handlar just om människor vars rättigheter är förtryckta i många länder, bland annat Kina. Jag har själv tyckt att det finns en koppling till miljödialogen, som är så väsentlig i samband med den här resan och vid många andra tillfällen. En av dessa aktivister, Hu Jia, är en av dem som har försökt starta miljörörelser i Kina. En viktig aspekt i hur vi ska lösa klimatproblemet är just att det blir ett folkligt engagemang i alla länder, så också i Kina. Därför vill jag ändå fortsätta fråga helt konkret: Kommer statsministern att ta upp enskilda fall vid sina samtal med den kinesiska ledningen?

Herr talman! Jag vill ändå understryka att jag såg Mona Sahlin, i TV 4 tror jag att det var, mycket tydligt uttala att om inte en av Mona Sahlin utformad lista med fyra namn överräcktes omedelbart och i varje läge då jag träffade en kinesisk ledare så var det lika bra att jag stannade hemma. Det var därför jag välkomnade den något mer hovsamma inställning som Mona Sahlin gav uttryck för här. Jag tycker att det är väsentligt att vi som tror på demokratin använder vår möjlighet till dialog till att faktiskt på plats och ställe föra den diskussionen. Återigen: Jag kommer att ge utrymme för MR-dialogen. Jag tycker att man på plats och ställe ska bestämma exakt vad som är det mest riktiga att göra i respekt och omtanke om de människor det handlar om. Jag kommer definitivt att ha detta utrymme för MR-frågor vid sidan av de viktiga klimat- och miljöfrågorna, där jag faktiskt förväntar mig rätt stort motstånd, vill jag säga. Det kinesiska ledarskapet är väldigt vant vid att invända emot att de skulle ta på sig ett större ansvar, och det bekymrar mig när det gäller förutsättningarna för att få ett internationellt klimatavtal på plats.

Herr talman! Min fråga till statsministern handlar också om den förestående Kinaresan. Det har diskuterats mycket om att lyfta fram just mänskliga rättigheter, men något som sällan lyfts fram och diskuteras är de fackliga rättigheterna, rätten att fritt organisera sig och att kunna ha fria fackföreningsrörelser. Min fråga till statsministern är: Kommer statsministern i de här diskussionerna också att lyfta fram fackliga rättigheter och rätten till att bilda fria, obundna fackföreningsrörelser?

Herr talman! Det är ju märkligt att fackföreningar och andra former och sätt att organisera sig i kommunismens namn förbjuds av dem som påstår sig ha en bakgrund i att representera arbetets människor. Men det är väl så hyckleriet ser ut när den goda idén så att säga ska få fäste och genomföras på riktigt. Det är min uppfattning att det ska vara en grund för en bred MR-dialog där det blir så att vi naturligtvis går igenom att vi tror på fri- och rättigheter av olika slag, både politiska och individuella fri- och rättigheter. Det är, som sagt, en fortsättning på en dialog som jag delvis redan inlett med Hu Jintao under hans Stockholmsbesök. Jag kommer i efterhand att redogöra för exakt vad som har hunnits med att diskuteras. Jag ska också med premiärminister Wen Jiabao föra en MR-dialog som ett särskilt avsnitt. Frågor av det här slaget kommer att komma upp.

Herr talman! Det är intressant att statsministern lyfter fram frågan om hyckleriet. Redan i dag finns det 400 svenska företag etablerade i Kina. Med statsministern reser bland annat 35 direktörer för att ytterligare utöka handeln och etableringarna i Kina. Importen från Kina ökade förra året med 21 procent. Min följdfråga till statsminister blir: Vilken dialog för statsministern med de svenska direktörerna om deras delaktigheter vad gäller mänskliga rättigheter och arbetarnas rättigheter i Kina? Nästa fråga blir: Vilka konsekvenser är statsministern beredd att ta om MR-dialogen, som är så viktig, och utvecklingen i Kina fortsätter i den negativa riktning som vi har sett? Är statsministern beredd att gå in och diskutera handelspolitiken och faktiskt begränsa de ökade kontakter och den ökade handelspolitik som vi har med Kina, eller är det så att MR-dialogen egentligen bara handlar om ord men aldrig om handling?

Herr talman! Jag såg att Lars Ohly uttryckte att det värsta man kunde tänka sig numera i Vänsterpartiet var kapitalistisk kommunism. Frågan är vad ni så att säga mest vill bekämpa, om det är den förra eller den senare delen. Det är möjligen så att Kina har hittat en blandning som är världsunik. Låt mig säga att det finns en ökad konsumentmakt världen över, ett ökat intresse. Ibland talar man om Kina som världens fabrik, där alltmer av det som finns runt om i världen produceras. Det är naturligt att Kina, både när det gäller synen på klimatfrågan och när det gäller övrig syn på hur man producerar, kommer att mötas alltmer av våra uppfattningar. Vår konsumentmakt kommer att göra sig hörd genom att vi får en diskussion om vilka förhållanden som har gällt under olika former av produktion och med vilken miljöpåverkan. Det blir ju lätt så att vi berättar hur vi har det, och om ni inte gör precis som vi gör så får det vara. Den grunden för protektionism har jag hört väldigt mycket om. Jag tror på frihandel. Jag tror att det är via att öppna upp marknader och öka handeln som vi kommer att se en mer positiv utveckling i Kina. Vad Vänsterpartiet har för syn på det är något oklart för mig.

Herr talman! Jag fortsätter på samma spår om statsministerns resa till Kina. Det har framkommit att statsministern har för avsikt att ta upp frågan om Tibet under sitt möte. Men det jag undrar är: Vad kommer statsministern att säga? Vilken aspekt av denna fråga kommer statsministern att ta upp? Anser statsministern att det just nu pågår oacceptabla övergrepp mot den tibetanska befolkningen? Kommer statsministern att föra fram krav på en dialog mellan Dalai lama och Kina? Och vad anser statsministern och regeringen egentligen om Tibet och möjligheterna för Tibet att kunna bli en självstyrande region?

Herr talman! Här har vi nästa stanna-hemma-general som inte framför budskapet direkt till mig. Även här får jag därför säga att jag tycker att det är bra att det framställs som att det finns ett värde i att jag åker till Kina och att det är bättre att ta dialogen och diskussionen på plats. Min uppfattning är att Tibet är en del av Kina med berättigade krav på ökad autonomi och respekt för kulturell och språklig särart som inte givits utrymme och som är en del av förklaringen till den oro som nu finns. Vår såväl som Europeiska unionens signal är: Avstå från våldsanvändning och inled en dialog. Det kommer att vara mitt budskap.

Herr talman! Det finns en orsak till att jag tidigare tagit upp frågan om statsministerns resa, nämligen att situationen i Tibet i dag är mycket allvarligare än på mycket länge och av det skälet kan det finnas anledning att göra en mycket tydligare markering än man vanligtvis gör. Att då resa till Kina ställer särskilda krav på vad man tar upp. I det läget tror jag att den bästa signalen hade varit att inte åka. Jag skulle emellertid med anledning av statsministerns resa vilja ta upp ytterligare en sak. Statsministern har bestämt att han ska diskutera klimatet. Kina för ju ofta fram argumentet att för att de ska vara beredda att göra någonting åt klimatfrågan måste även vi som lever i de rika länderna vara beredda att ta vår del av ansvaret. Resonemanget utgår från tanken om per capita-utsläpp, alltså att ingen medborgare på planeten, inget land på planeten, ska ta sig rätten att släppa ut mer än världen tål. Sverige släpper i dag ut tre gånger mer per person än Kina. Hur kommer statsministern att svara när den kinesiska ledningen tar upp detta argument?

Herr talman! Den stund då vi verkligen har möjlighet att påverka miljö- och klimatfrågan, som vi vet är viktig för Maria Wetterstrand och hennes parti, är det klokaste kanske inte att ställa kravet att vi ska stanna hemma och inte resa. Jag har i alla fall lite svårt att få det att gå ihop. Sverige står för 0,2 procent av utsläppen av växthusgaserna och Kina för strax över 20 procent. Då för Kina ett per capita-resonemang. Hur har de utformat det? Jo, att miljoner och åter miljoner fattiga människor bor på den kinesiska landsbygden och lever på mindre än 2 dollar om dagen. Lutandes mot det kan de hävda att de 200-300 miljoner människor som lever på västerländsk levnadsnivå, med stora utsläpp som följd, inte behöver mötas av några styrmedel. I Sverige lägger vi CO2-skatt, alltså det mest effektiva styrmedlet vi känner till, i form av nästan 1 000 kronor per ton. I Kina är siffran noll. Noll i förhållande till tusen - vad ger det för impulser? Jo, mer kolproduktion och utsläpp i Kina, mindre i Sverige. Mitt budskap kommer att vara: Vi har gjort massvis. Vi kommer att göra mer. Kina måste vara en del av lösningen för att klara klimathotet. Och jag kommer att vara på plats i Kina, Maria Wetterstrand, och säga detta. (Applåder)

Herr talman! I dag presenterar riksdagens EU-upplysning en undersökning som visar att sex av tio medborgare i Sverige vill veta mer om EU. De vill veta hur EU styrs, vad vi svenskar gör för att påverka och hur pengarna används. Det är alldeles utmärkt tidsmässigt, för i dag debatterar Sveriges riksdag EU:s budgetöversyn. Vi kommer att rösta om den i eftermiddag. Jag kan glädja statsministern med att ganska många av oss är överens, samtliga regeringspartier och Socialdemokraterna. Även stora delar av Miljöpartiets yttranden talar för att vi måste hålla hårt i plånboken, prioritera EU till att användas till rätt saker och därför reformera jordbruks- och regionalstödet med mera. Snart ska regeringen även yttra sig till kommissionen, men när det är gjort undrar jag hur regeringen kommer att jobba vidare för att människor ska förstå vart pengarna tar vägen och hur vi bäst använder dem för att lösa gemensamma uppgifter på EU-nivå.

Herr talman! När det Lissabonfördrag som ligger för ratificering i Sveriges riksdag slutgiltigt antogs vid midsommar förra året sade många att vi äntligen kunde lämna de ibland inåtblickande diskussionerna om institutioner som sällan upprör eller upphetsar någon medborgare utan mer blir till en inbördes diskussion, en diskussion inom systemet. Det tror jag öppnar för att vi ska kunna se att EU kan användas till att möta verkliga samhällsproblem såsom klimatförändringarna. Budgeten går att använda till mer forskning och utveckling och mindre till jordbrukssubventioner. Där är Sverige pådrivande. Vi kan möta internationell gränsöverskridande brottslighet med bättre informationsutbyte länder emellan, alltså mycket av det som EU redan gör men där vi nu är på väg att få ännu starkare instrument för att kunna genomföra dessa åtgärder. Helt naturligt för vi den diskussionen också i Sverige. Vi har val till Europaparlamentet nästa år. Vi har ett inkommande svenskt EU-ordförandeskap. Låt oss hoppas att 2009 blir ett Europaår då svenska medborgare med intresse kommer att lära sig mer och kommer att kunna följa arbetet och se att när vi gör rätt då kan vi verkligen påverka.

Herr talman! Min fråga gäller hur statsministern arbetar för att uppnå målet om en 25-procentig minskning av regelbördan för företagen utifrån det program regeringen satt upp. Nu kanske statsministern tror att jag är lomhörd eftersom jag ställt frågan tidigare. Svaret då var att vi ska få löpande svar i kammaren, och det känns bra att vi nu får chansen till det. Det fria företagande är viktigt för att vi ska få de nya arbetstillfällen som vi så ofta talar om i kammaren. Politiken har många bra svar, men här behövs ett antal åtgärder. Den förra s-regeringen klarade det inte. Det är en svår uppgift, och vi hoppas att den nuvarande regeringen klarar det bättre. Statsministern gör resor. Han var nyligen i min hemkommun Arvika och tycks ha kommit helskinnad tillbaka, vilket är glädjande. En företagare i Arvika ringde mig och berättade att han vid vite måste uppge sitt sätt att producera energi på två olika sätt för SCB. Vi ska inte hota våra företagare. Det kan väl ändå inte vara rätt väg att gå? Jag skulle vilja be statsministern ge ett kort svar på hur han dagligdags arbetar med dessa frågor.

Herr talman! Det kan möjligen vara så att jag kom hem helskinnad av det enkla skälet att jag inte åkte hela vägen till Arvika utan stannade i Brunskog. Jag vet inte om det hade någon påverkan. Låt mig säga att vi inom kort kommer att lägga fram en skrivelse till riksdagen som redogör för regelförenklingsarbetet. Det handlar om det som gjorts och det som är avsett att göras. Det gäller alltså det som sker i Sverige, men det är viktigt att komma ihåg att regelförenklingsarbetet också pågår på EU-nivå. Egentligen är utgångspunkten ganska enkel. Vi ska försöka minska regelkrånglet där det går. En del regler ogillas av företagare, men det återspeglar att vissa saker trots allt måste gälla. Det har emellertid väl ofta kommit att bli på ett sätt som krånglar till det hela och lägger en tyngre börda på småföretagarna. Ambitionen är det alltså inget fel på, och vi återkommer, som sagt, med en mer samlad redovisning till riksdagen.

Herr talman! Jag får så gott som dagligen brev, mejl eller telefonsamtal från äldre som påtalar att deras pensioner inte höjs i takt med de ökade kostnader de har för glasögon, hörapparater och mycket annat. I dagens DN skriver de fyra partiledarna att regeringen i höstens budgetproposition kommer att stimulera arbetslinjen ytterligare genom skattesänkningar. Däremot står det inget om en förbättring av pensionärernas ekonomiska situationen. Visserligen finns lite längre in i tidningen en liten notis där statsministern säger att det är dags för ett stöd till äldregrupper med små marginaler. Min fråga lyder: Är den kommande föreslagna skattesänkningen så utformad att den också kommer pensionärer till del?

Herr talman! Det tredje steget i jobbskatteavdraget som beskrivs i artikeln i Dagens Nyheter handlar om att bygga vidare på jobbskatteavdraget som ett förvärvsavdrag. Varför? Jo, för det är det mest effektiva jobbskapande instrument vi har. Det gör det lönsamt att gå från bidragsförsörjning och utanförskap till eget arbete. Det gör det lönsamt för låginkomsttagare att gå upp i arbetstid. Det stimulerar till att fler, som sagt, söker sig till och vill arbeta mer på den svenska arbetsmarknaden. Jag noterar ibland, i en del insändare och annat, att det svenska pensionssystemet, hur det är utformat, beskrivs på ett felaktigt sätt. En del säger att de vill ha sina pengar, ja, men så utformades inte det svenska pensionssystemet. Pensionerna till dagens pensionärer betalas av dagens förvärvsarbetande generation, av dem som arbetar. Ju färre som arbetar desto sämre blir pensionerna. Därför är den bästa politiken för pensionärerna att ha en regering som ser till att folk i arbetsför ålder arbetar. Det är den nuvarande regeringen vald för att göra, och det vill vi göra i ännu större utsträckning, just för att kunna visa de äldre att vi faktiskt höjer deras pensioner. Vi återkommer med förslag särskilt riktade till äldregrupper.

Herr talman! Man kan tro att Barbro Westerholm och jag har pratat ihop oss, men det har vi inte gjort. Också jag vill lyfta frågan om pensionärerna i det här sammanhanget. Jag undrar om det inte är dags för dem nu efter alla de viktiga satsningar som vi har genomfört genom den här regeringen. Det var rätt att börja i den änden att göra ett arbete med insatser för de allra mest utsatta och som behöver mest omsorg bland våra äldre. Det handlade om att sätta igång att bygga äldreboenden, ge mer anhörigstöd och så vidare. Men det nu är dags för den stora pensionärsgruppen. Jag tror inte att det är så många som vet att medelinkomsten för en pensionär i dag är 12 800 kronor. Det finns 900 000 pensionärer som bara har 2 000 kronor mer än socialbidragsnormen att leva på varje månad. Så skulle varken statsministern eller jag vilja ha det på äldre dar. Jag undrar därför: Går det att säga något konkret i dag om vad det kan tänkas komma för satsningar för pensionärerna i höstens budget?

Herr talman! Jag kan inte vara mer konkret i dag än att säga att det har varit med i förhandlingarna. Inte minst har betydelsen av att förstärka för äldre framförts av Kristdemokraterna och Göran Hägglund. Vi har också sagt att vi ska se över hur det kan utformas. Vi delar uppfattningen att det bland våra äldre finns de som har de absolut minsta marginalerna för att kunna stå på egna ben och klara en egen försörjning som vi har i Sverige. Det som gör gruppen svår att behandla enhetligt, om jag får uttrycka det så, är att sida vid sida med det är också pensionärerna några av de rikaste personer vi har. De har mest sparande och kontrollerar mest av förmögenheter i Sverige. Det får inte skymma det faktum att vi har, precis som Inger Davidson också redogör för, stora grupper med mycket små marginaler och låg pension. Det är inte minst kvinnor som under livet har förvärvsarbetat i liten utsträckning som har den typen av situation. Vi återkommer i närtid.

Herr talman och statsministern! Dialogen med Kina är viktig. Det är en dialog som bör föras med tydlighet och utan undfallenhet. Kina stärker sin roll i det internationella samarbetet. Det får konsekvenser för frågor som rör bland annat mänskliga rättigheter och miljö, och inte minst inom FN hanteras frågor om säkerhet. I Afrika har Kina tävlat med västvärlden om inflytande och odlar nu målmedvetet sina ekonomiska, politiska och militära kontakter. Vi vet att Kina har en roll också i länder som plågas av långvariga politiska eller militära konflikter. Skrämmande exempel är Zimbabwe och Sudan. Samtidigt har världens länder i FN förbundit sig att verka för principen skyldigheten att skydda. Man ska med andra ord förebygga, ingripa och återbygga där staters ledare inte kan eller vill ta ansvar för den egna befolkningens säkerhet. Är det statsministerns avsikt att i sina samtal med det kinesiska ledarskapet ta upp frågan om Kinas ansvar i Afrika då det gäller mänskliga rättigheter, miljö och möjligheten att få Kinas aktiva stöd att stärka FN:s arbete för efterlevnaden av den viktiga FN-principen skyldigheten att skydda?

Herr talman! Aleksander Gabelic är mycket kunnig i dessa frågor och vet att vi har en liten märklighet, om jag får uttrycka det så. Det lilla landets perspektiv har ofta varit att beklaga att stormakterna vill påverka för mycket. Jag delar uppfattningen att vi här talar om en mycket stor makt som vi ofta vill ska engagera sig mer och kliva ur en position där man ofta hävdar att man inte vill ta ansvar i olika delar av världen där man inte minst är aktiv i avsikt styra över energiförsörjningen. Detta var uppe under mina samtal med Hu Jintao förra sommaren. Det är kopplat till Sudan och flera konflikter som finns i Afrika. Det är angeläget för oss eftersom vi just nu till exempel har svensk personal på plats i Tchad. Vi hade också tidigare en mission som gällde Sudan. Huruvida det kommer att vara tid för detta också denna gång är för tidigt att säga. Men jag delar uppfattningen att det är precis så dialogen förs med Kina. Känn ett större ansvar. Ni har en stor påverkansmöjlighet inte bara på ekonomi utan också på energi och därmed på säkerhetsfrågor i vår moderna värld.

Herr talman! Herr statsminister! Jag är i dessa dagar väldigt orolig. Är det några av de demonstranter som slogs ned i Tibet som jag mötte när jag var på resa i Tibet? Är det några av dem som vi har hört om som blivit döda som jag mötte och talade med när jag besökte Tibet? Är det några av de personer som jag mötte och träffade och som var oroliga för sin situation redan då som kommer att utsättas för tortyr och övergrepp? Vi vet att i takt med att de ekonomiska framstegen har synts i Tibet har de gått hand i hand med ett ökat förtryck och en ökad kontroll av klostren. Under kulturrevolutionen revs 6 000 kloster ned, och sedan har problemen fortsatt för det tibetanska folket. Jag har inte samma syn på möjligheten att ha en bra dialog, en kritisk och tydlig dialog, med kineserna både i Peking och uppe i Tibet som statsministern gett uttryck för. Jag tycker att statsministern varit både passiv och pessimistisk. För mig är det viktigt när jag besöker Peking och när jag har besökt Tibet att vara tydlig, ta upp enskilda fall, beskriva situationen och ha en dialog. Det har varit positivt. Kan inte statsministern på samma sätt ta upp enskilda fall och situationer i Peking som vi andra gör när vi reser dit?

Herr talman! Jag är alltid intresserad av att höra exempel på hur socialdemokrater och andra har rest till Kina på ett sätt som vi andra har anledning att lära av. Jag ska gärna ta exempel på det. Jag har fört dialogen med Hu Jintao. Jag har inte heller uteslutit att det ska vara någon del som saknas vid det här tillfället. Jag förbehåller mig rätten att göra de slutgiltiga avvägningarna på plats. Jag delar Carina Häggs syn att det både är lämpligt och helt möjligt i dag att föra den här typen av dialog med det kinesiska ledarskapet. Jag nämnde också i ett tidigare svar här min syn på Tibet. Det är alldeles riktigt att man under kulturrevolutionen rev ned väldigt mycket. Men man har delvis byggt upp det. Det är nu oroligt. Det finns berättigade krav på ökad autonomi och ökat utrymme för språklig och kulturell utveckling i Tibet som de med rätta tycker att det inte finns utrymme för.

Herr talman! Svenska fackförbunds rätt att kräva kollektivavtal och vidta stridsåtgärder för att få dem till stånd för gästande företag från andra EU-länder är väldigt oklar sedan Sverige förlorade det så kallade Vaxholmsmålet i EG-domstolen. Efter ganska mycket om och men har regeringen i dag presenterat direktiven till den utredning som ska analysera konsekvenserna och ta fram förslag på eventuella åtgärder med anledning av domen. Det framgår av direktiven att utredaren har på sig fram till den 15 december att komma med sitt förslag. Jag vill fråga statsministern om regeringen i konsekvens med detta kommer att skjuta upp den planerade omröstningen om godkännande av Lissabonfördraget som ska hållas här i riksdagen tills efter det att utredningen är klar så att vi har klara besked om vad som gäller innan vi fattar detta viktiga beslut.

Herr talman! Det har vi inte för avsikt att göra. Vi tycker inte att frågorna hänger ihop på det viset. Vi känner oss säkra i att den svenska arbetsmarknadsmodellen i grunden ska kunna fortsatt vara verksam inom den europeiska union där vi är medlemmar. Vi har ett brett stöd för det i Sveriges riksdag, och vi framför det i olika sammanhang. Syftet nu är att analysera konsekvenserna och dessutom när det görs ge utrymme för att det sker med arbetsmarknadens parter. Det har också säkerligen påverkat att det är komplicerad materia och att man därför behöver den här tiden fram till i december. Den viktiga utgångspunkten är att vi försvarar det val vi en gång gjorde att inte använda långtgående lagstiftningsåtgärder utan mer tro på sociala partners ansvarstagande och därmed den kollektivavtalsmodell som vi har i Sverige.

Herr talman! Det blir mycket frågor om pensioner här i dag, men min fråga rör framtida pensioner. Sveriges befolkning blir allt fler och allt friskare. Samtidigt vill allt fler sluta allt tidigare och många gånger före sin ålderspensionering. I dag är medelåldern knappt 62 år när man utträder från arbetsmarknaden. I en snar framtid kommer andelen över 65 år i Sverige att fördubblas mot hur det var på 50-talet. Dessutom befinner sig närmare en fjärdedel av alla arbetsföra utanför arbetsmarknaden. Resultatet blir att allt fler ska försörjas av allt färre allt längre. Detta innebär att framtida pensioner kommer att urholkas om inte svenska folket arbetar längre, pensionsåldern höjs eller både-och. Försäkringskassan har uttryckt en oro för detta. Vi är rätt många som delar den oron. Ändå handlar debatten nu för tiden uteslutande om dagens pensioner. Jag vill ställa en fråga till statsministern. Hur tänker regeringen agera för att långsiktigt trygga pensionerna?

Herr talman! En av de viktiga åtgärder vi vidtog under 90-talet, när Sverige var i djup kris, var att Socialdemokraterna med mycket brett stöd av de borgerliga partierna genomförde en förändring i det svenska pensionssystemet. Så slutade man bygga upp stora skulder i pensionssystemet som sköts framför på kommande generationer. Kopplingen mellan tillväxt, hur många som arbetar och hur länge man själv väljer att arbeta skulle också få större inverkan på pensionsnivåerna. Detta var mycket bra och klokt - så klokt att Norges vänsterregering nu tänker kopiera och införa detta system. Jag träffade precis Jens Stoltenberg i Riksgränsen. Utgångspunkten är just att därmed har vi också byggt in ett sätt att möta de demografiska förskjutningarna. Vi har på två generationer gått från ett läge där vi jobbade nästan hela livet - många såg aldrig sin egen pensionsålder utan arbetade och dog - till ett läge i dag där vi kanske arbetar halva livet. Under resten av den andra halvan gör vi ofta anspråk på skattefinansierad välfärd. Därför är svaret precis det som frågeställaren säger: Vi måste uppmuntra till mer av arbete högre upp i åren. Det måste finnas morötter för det i det inbyggda pensionssystemet. Därför ska vi också försvara det pensionssystem vi nu är på väg att växa in i.

Herr talman! Det finns en stor oro i dag på svensk arbetsmarknad med tanke på domarna i Lavalmålet och Rüffertmålet. Det handlar om vilka konsekvenser domarna kommer att få på svensk arbetsmarknaden. Jag är inte lika säker som statsministern på att det bara är de svenska lagarna som ska ändras. Jag hoppas att det är så. Men om det visar sig att det också är EU-direktiv som måste ändras - bör inte utredningen då titta på detta också? Frågan är också om inte statsministern borde agera på den europeiska arenan för att till exempel informera om hur den svenska modellen är uppbyggd? Det är många som undrar om inte den svenska modellen funkar nu. Håller den på att raseras? Vad händer? Det måste man ge ganska snabba besked om. Jag delar tidigare frågeställarens synpunkt om att man hade varit glad om vi hade kunnat få en delrapport tidigare till exempel om hur lex Britannia fungerar och om den måste ändras eller inte. Är inte statsministern beredd på att ge en delrapport så snabbt som möjligt så att vi vet vad som gäller för den svenska modellen?

Herr talman! Jag lyssnade just till en forskare som är kunnig i vad som ibland kallas för den nordiska modellen. Han gjorde en poäng av att man får passa sig om man ska uttrycka någonting som modell, för då kan någon tro att det är något statiskt - någonting som man kan stoppa in i frysen och som alltid ser ut på samma sätt. Ingenting händer, tror man. Men det framgångsrika är att vi har lärt oss att ha en modell som kan utvecklas, som kan möta nya tider och som tar in ambitioner om ökad rörlighet inom EU och gärna gentemot övriga delar av världen. Därför ska vi aldrig acceptera ett synsätt att vi har en definierad modell som aldrig får utsättas för någon form av utveckling. Jag har sagt att vi inte kan se att detta skulle hota grunden för det vägval vi gjorde, det vill säga att vi har avtalsslutande parter som har mycket inflytande på den svenska arbetsmarknaden till skillnad från andra länders omfattande lagstiftningsarbete. Det kan i marginalen finnas justeringar och påverkan till följd av domen, och det är det vi vill analysera. Jag tycker inte att det är något märkligt. Det är också viktigt att vi gör det brett i Sverige, så att många får ha synpunkter på processen.

Herr talman! Statsministern svarade för en liten stund sedan tydligt och engagerat och berättade hur han skulle ta upp miljöfrågorna vid sitt möte med den kinesiska ledningen. Den 27 mars presenterade den borgerliga regeringens biståndsminister rapporterna över de mänskliga rättigheternas situation i en lång rad länder i världen. Den rapport som Utrikesdepartementet har avgett om situationen i Kina är 22 sidor lång och innehåller svidande kritik mot situationen för de mänskliga rättigheter i Kina. Kan vi nu får höra statsministern ge ett lika tydligt och engagerat svar på frågan: Vad tänker statsministern ta upp för frågor när det gäller mänskliga rättigheter? Kommer statsministern att ta upp frågorna om enskilda personer?

Herr talman! Jag har läst dessa 22 sidor. Jag har i olika sammanhang gett uttryck för en del av det som står där. Bland annat nämns diskussionen om hur omfattande dödsstraffsanvändningen är. Man talar om mellan 7 000 och upp till 10 000 utförda dödsstraff varje år. Det handlar om en kvarts miljon människor i omskolningsläger, som det heter, i kommunismens namn. När man har tyckt eller tänkt fel blir man omskolad. Det handlar om utbredd och omfattande användning av tortyr - bara för att nämna några exempel. Det handlar också om bristande utrymme och respekt för minoriteter. Det är just detta som handlar mycket om Tibetsituationen. Min avsikt är att ta upp just dessa förhållanden. Jag har redan gjort det i samtal med Hu Jintao och jag kommer att göra det även vid det här tillfället. Som jag har uttryckt håller jag också öppet för att ta upp enskilda fall.

Herr talman! Statsministern hade förra sommaren tillfälle vid den kinesiska presidenten Hu Jintaos besök att framföra kritik mot de övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter som vi alla är vittnen till i Kina. Det gäller såväl i Tibet som mot oliktänkande i andra delar av Kina. Jag är förespråkare för dialog med Kina. Men jag tycker att man ska vara mycket tydlig i kritiken mot brotten. Vi har under de senaste dagarna sett olika personers exempel på hur de formulerar den kritiken. I går var det Kevin Rudd som gjorde det på universitetet i Peking på ett mycket tydligt sätt. Gordon Brown gav i går kväll besked om att han inte ämnar närvara vid invigningen i Peking. Man kan göra det på lite olika sätt. Efter mötet i somras har dock statsministern svarat ganska undvikande på frågor om vad han sade till presidenten. Statsministern har sagt att han beskrev hur vi ser på mänskliga rättigheter i Sverige. Men det är faktiskt inte samma sak som att framföra kritik. Kommer vi den här gången att få tydligt formulerad kritik och även besked efter mötet om vad statsministern har sagt vid sitt besök i Kina?

Herr talman! Jag får återigen sända min vädjan till de socialdemokrater som nu ställer så många frågor om det här: Om ni kan nämna några egna ledare som har varit i Kina som ni tycker kan stå som exempel för hur jag ska bete mig i Kina så ska jag gärna dra lärdom av det. Det blir lätt så att jag får höra allt detta inför resor som jag ska företa. Jag framförde mycket brett en diskussion som jag på intet sätt tyckte var svår att föra med Hu Jintao. Den var detaljerad, och vi gick igenom delar av det som jag svarade på här tidigare. Vi ska nog inte tro att det är så komplicerat som det ibland framställs, men det är icke desto mindre så att vi tar diskussionen. Det är självklart. Jag ber dock om respekt från denna riksdag för att man också ska minnas att klimat- och miljöfrågorna är mycket svåra i diskussioner med kineserna. Vi måste verkligen vara pålästa och komma med argument som når fram till kineserna för att också få dem att gå in på ett bra sätt i ett internationellt avtal. Om det bara gällde att ge besked om att jag inte ämnar närvara vid OS-invigningen kan jag berätta att det har inte jag heller tänkt göra. Det kan ju vara ett besked. Det är inte ett utslag av någon bojkottskänsla, men jag har aldrig tänkt resa.

Herr talman! Statsministern tog i sin regeringsförklaring upp vikten av tydliga värderingar, vikten av medmänskliga möten och vårt gemensamma civila samhälle. Tidigare statsministrar har sett trossamfunden som en viktig samtalspartner i dessa frågor. Nu har det kommit till min kännedom att företrädare för trossamfund vid två tillfällen har tillskrivit statsministern och bett om sammanträffanden. Statsministern har hänvisat till kulturministern eller Regerings råd för kontakt med trossamfunden. Rådet är ett bra samtals- och informationsforum. Men tidigare har det ansetts viktigt för den person som har det övergripande helhetsansvaret och ska ha en helhetssyn, alltså statsministern, att ha dessa kontakter. Det finns också frågor där statsministern är direkt ansvarig och där trossamfunden spelar en mycket viktig roll. MR-frågor och även landets krishantering har nämnts här i dag. Min fråga till statsministern är: Kan statsministern tänka sig att ompröva sitt ställningstagande och träffa företrädare för trossamfunden för dessa viktiga och övergripande frågor och diskussioner?

Herr talman! Det är alltid en svår avvägning för en statsminister vilka man ska träffa. Jag kan avslöja att nära nog alla typer av företrädare för olika verksamheter tycker att de ska få sitta ned med statsministern och prata. Vår uppfattning är att det kan vara rätt någon gång, men det är oftast mer rätt att låta det särskilt ansvariga statsrådet föra dialogen. Det är ju ofta konkreta frågor man vill gå igenom som trots allt handlar om det enskilda statsrådets specifika ansvar. I ett sammanhang har jag suttit ned med Sveriges muslimska råd och diskuterad den uppkomna situationen med anledning av Wilks Muhammedbilder. Då fann jag det angeläget att på plats i moskén i Stockholm föra dialog med Sveriges muslimska råd och företrädare för den trosuppfattningen. Man ska alltså aldrig utesluta att det kan vara rätt och att det kan ligga på mig. Men jag kan inte bara rakt av lova att jag ska ha tid eller ens tycka att det alltid är jag som ska träffa alla typer av intresseföreträdare som vill träffa statsministern.

Herr talman! "Varav hjärtat är fullt talar munnen" finns det ett ordspråk som säger, och det är väl därför det är så många ledamöter som i dag har tagit upp frågan om Kina och Tibet. Som en av de många riksdagsledamöter som i många år har varit engagerade i Svensk-tibetanska parlamentarikerförbundet här i riksdagen vill jag också göra det. Engagemanget har nog ökat en del under den senaste tiden på grund av det som hänt i Kina, men vi välkomnar verkligen ett engagemang i de här frågorna. Vi har i Svensk-tibetanska parlamentarikerförbundet ordnat resor till Tibet och också till Dharamsala där den tibetanska exilregeringen har sin hemvist. Världen över går nu en våg av protester mot övervåldet och bristen på mänskliga rättigheter i Kina, och det är bra att man uppmärksammar detta. Jag är övertygad om att det fäster uppmärksamheten på frågan också i Kina. Det är särskilt motbjudande att man försöker anklaga Dalai lama, denna Nobels fredspristagare, för att uppmuntra till övervåldet. Det finns ingen substans i sådana anklagelser. Eftersom statsministern så många gånger har svarat på de här frågorna vill jag bara markera det breda stöd som jag är övertygad om att statsministern redan känner från hela det svenska parlamentet att verkligen med kraft och diplomati ta upp dessa frågor och lägga stor vikt vid dem när det blir tillfälle att tala.

Herr talman! Jag tackar för den uppmaningen. Jag såg först inte Sven Bergström - han brukar inte stå bland Stockholmsbänkarna. Jag vet inte om Sven Bergström har tänkt på konsekvenserna av det, men han är välkommen! Jag vill också inskärpa att Dalai lama just har talat om att avstå från våldsanvändning, uppmuntrat till att OS ska genomföras och ställt helt befogade anspråk på att få inleda dialog. Det är en mycket klok linje, och man bör rimligen framföra att det finns anledning för det kinesiska ledarskapet att se det på samma sätt.

Herr talman! När Kina fick de olympiska sommarspelen knöts stora förhoppningar till att detta skulle kunna påverka processen mot ökad frihet och ökade mänskliga rättigheter i Kina liksom öppenhet. Det är klart att politikerna ska ta varje tillfälle att också driva den processen. När statsministern nu inte kan ge besked om han tänker ta upp individuella fall får det väl tolkas som att statsministern inte tänker göra det. Det är bra att statsministern säger att han inte tänker åka till OS-invigningen, men det är oklart av vilka skäl. Är det politiska skäl som gör att statsministern inte tänker åka till invigningen? Är det bekvämlighet, eller är det något annat skäl? Statsministerns kollega i Europeiska rådet, den franska presidenten, har ju för sin del sagt att han håller frågan om ett samfällt agerande öppen eftersom han är ordförande i Europeiska rådet under andra halvåret av 2008. Kommer statsministern att tillsammans med den franska presidenten agera för att fler ska avstå från att delta i invigningen?

Herr talman! IOK fattade 2001 beslutet att ge OS till Peking, väl medvetna om vilken regim det är som leder Kina. Det fanns omfattande diskussioner och också invändningar i Sverige mot hur klokt detta var. Beslutet fattades ändå. Jag menar att man då får fullfölja detta beslut. Man får vara där på plats med de idrottsmän och andra som OS är till för. Jag har aldrig vid något tillfälle avsett att åka. Hur man kan få det till bekvämlighet får Bosse Ringholm reda ut någon annan gång. Jag ska vara hemma och budgetförhandla. Det skulle kanske kunna ses som ett utslag av bekvämlighet, men jag tror inte det. Min uppfattning är att vi inte ska bojkotta OS. Jag har också gett uttryck för det. Jag är övertygad om att den som nu förespråkar detta mot det kinesiska ledarskapet kommer att se att möjligheterna till all annan form av påverkan snabbt förminskas. Därför har jag också agerat gentemot dem som hävdar att vi ska tänka annorlunda här i Sverige. Jag har också noterat vad Sarkozy har sagt och kommer naturligtvis att framföra samma sak till honom, men det är klart att han har en särskild roll som kommande ordförande för EU. På slutet kan man förstås alltid säga att ingenting ska väl någonsin uteslutas. Det sker förstås en utveckling, och den har vi all anledning att följa.

Herr talman! När det gäller sexuell och reproduktiv hälsa har vi fått allt tydligare signaler om att det saknas enighet om denna fråga i EU. Abortfrågan är ett sådant exempel där inte minst flera av de, som vi kanske slarvigt kallar dem, nya medlemsstaterna har en annan uppfattning än vad vi i Sverige har. Min fråga är hur statsministern och Sveriges representanter som vill tillhöra kärnan i EU arbetar med den här frågan. Jag anser att detta är en fråga som man inte kan avfärda med att varje land självt har rätt att bestämma. Sexuell och reproduktiv hälsa tillhör nämligen också de mänskliga rättigheter som vi har talat så mycket om här i dag.

Herr talman! Låt oss konstatera att den mycket breda uppslutning vi har kring den svenska abortlagstiftningen har inneburit väldigt mycket för kvinnans frigörelse. Vi står upp för den lagstiftningen vid varje tillfälle vi kan - här hemma i Sverige och utomlands. Lite försiktig får man vara när man säger att det visst ska finnas möjligheter att påverka. Jag vill inte komma hem och meddela att jag har blivit nedröstad i Europa och som konsekvens av detta tänker gå med på att förändra grunderna i den svenska abortlagstiftningen. Det är mycket riktigt så att det i olika delar av Europa finns en annan syn och en annan typ av lagstiftning. Vi kan också notera att abortfrågan dyker upp igen i valdebatter, bland annat i Italien. Vi fortsätter alltså att påverka med den utgångspunkt som Kerstin Engle själv gav uttryck för och som vi har en mycket bred uppslutning för i Sverige. Det tror jag är bra - bra för Sverige, bra för kvinnor och något som är väl värt också att berätta också för andra.