med anledning av skr. 2000/01:62 Brott kan förebyggas! Utvecklingen av det brottsförebyggande arbetet

Motion 2000/01:Ju7 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen snarast förstärker och konkretiserar
beskrivningen av hur det brottsförebyggande arbetet skall utvecklas.
Motivering

Skrivelsen Brott kan förebyggas! som regeringen presenterat
för riksdagen är ett tomt dokument över en tom
kriminalpolitik. På nästan sjuttio sidor lyckas regeringen med
konststycket att foga ord efter ord, stycke efter stycke utan att
få någonting sagt.

I sammanfattningen skriver regeringen att skrivelsen kommit till för att
"det finns anledning att beskriva hur arbetet att förebygga brotten utvecklats
på ett antal områden och nivåer sedan programmet beslutades".

70 sidor senare är man som läsare inte mycket klokare. Abstraktioner som
"åtgärder som avser stödja och främja det lokala brottsförebyggande arbetet"
staplas på varandra utan att leda till någon beskrivning av vad dessa
främjande och stödjande åtgärder består i. Pengar betalas ut, men vad görs?
Har det haft något resultat? Regeringen har inget svar.

Det mest frapperande förutom den totala bristen på resultat i form av
mätbar minskad brottslighet med redogörelsen är myndighetsperspektivet.
Samarbete mellan myndigheter är en av hörnstenarna, vad samarbetet skall
bestå av nämns inte. När medborgarna kopplas in så är det som gratis
arbetskraft för att sköta det som en gång i tiden var polisens uppgifter.

Att förebygga brott

Regeringens handlingsplan vilar på en mycket bräcklig
teoretisk grund. De forskare som nämns i skrivelsen är
kriminologerna Cohen och Felson. Men stora delar av deras
teorier går regeringen förbi. Och man kan ju förstå varför,
eftersom några av deras teorier knappast passar in i
regeringens retorik.

Den modell som regeringen grundar sitt brottsförebyggande arbete på är
den s.k. rutinaktivitetsteorin. För att brott skall äga rum enligt den här
modellen krävs att det samtidigt finns en motiverad gärningsman, ett lämpligt
offer eller brottsobjekt samt frånvaro av s.k. kapabla väktare.

Med en skrivbordsprodukt som denna har Cohen och Felson förklarat den
ökade brottsligheten i USA under 1960-och 1970-talen. De fann att inbrotten
ökade på grund av att kvinnorna i allt högre utsträckning lämnat
hushållsarbetet och börjat förvärvsarbeta. Följden av detta blev att husen i
allt
större utsträckning lämnades obevakade under dagtid (frånvaro av kapabla
väktare).

Detta är inte en bild av brottslighetens orsaker som passar in i regeringens
skrivelse, och den tas givetvis inte upp i skrivelsen. Cohens och Felsons
förklaringsmodeller är avsedda för universiteten - och som teori är de
eleganta - men det är omöjligt att lägga dem till grund för en praktiskt
inriktad kriminalpolitik. Vad är lösningen på kvinnornas uttåg i arbetslivet?
Man kan väl knappast i brottsförebyggande syften tvinga dem tillbaka till
spisen, bara för att vaka över sina hem.

Det naturliga för en modern rättsstat är ju i stället att anpassa de
brottsbekämpande insatserna efter de samhällsmönster som råder. När
egendom med alltmer stöldbegärligt gods lämnas utan bevakning på dagtid,
så är det helt enkelt samhällets skyldighet att tillhandahålla de kapabla
väktare som krävs för att förhindra brott. Det är innebörden av det
samhällskontrakt som alla medborgare slutit med statsmakten.

Alternativet är att inrätta s.k. gated communities där medborgarna genom
privata medel löser bristen på kapabla väktare. Den rättstrygghet som borde
omfatta alla, kommer då att bli ett privilegium för de resursstarka
medborgarna.

De flesta bedömare i Sverige anser nog att regeringen bör undvika en
sådan utveckling. I stället bör brottsligheten bekämpas med fler "kapabla
väktare" i form av poliser.

Nu är inte fler poliser en lösning som regeringen tar upp, troligtvis av
ekonomiska skäl. I stället för poliser får vi ord som "primär, sekundär och
tertiär brottsprevention". Exakt vad denna brottsprevention består av anges
inte, bara att den kan riktas till hela befolkningen, städer eller de enskilda
brottslingarna.

Påverkar
brottsförebyggande insatser
brottsutvecklingen?

Regeringens ambition med handlingsprogrammet "Allas vårt
ansvar" är att införa en kriminalpolitisk helhetssyn och
främja och anlägga ett brottsförebyggande perspektiv. Detta
är enligt regeringen "den mest effektiva metoden för att
minska brottsligheten och öka tryggheten".

Regeringens helhetsperspektiv borde ju därmed rimligen ha fått synliga
effekter i brottsstatistiken. Men avsnittet om hur brottsförebyggande insatser
påverkar brottsutvecklingen är förvånansvärt kort. Av skrivelsens 70 sidor
ägnas knappt en halv sida åt att svara på frågan: "Påverkar
brottsförebyggande insatser brottsutvecklingen."

Några svar ges inte, och, skriver regeringen, att göra sådana mätningar är
mycket komplicerat. Det går helt enkelt inte att veta om den
brottsförebyggande insatsen har någon effekt. Sedan hänvisar man till
pågående utvärderingar som möjligen kan ge en bild över insatsernas
effektivitet. Det är anmärkningsvärt att regeringen efter sex år inte kan
prestera en redovisning över de åtgärder som skall utgöra "de mest effektiva
metoderna" för att bekämpa brott.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att regeringen inte under sex år
funnit något stöd för att brottsförebyggande åtgärder påverkar brottsligheten.
Regeringens övertygelse är helt baserad på förhoppningar. Det är, för att
utrycka det milt, i högsta grad anmärkningsvärt.

Jämför vår brottsutveckling där inte minst våldsbrotten ökat och gjort
Sverige till ett våldsamt land, även med internationella mått mätt med den i
USA under 1990-talet. Brottsligheten har där minskat åtta år i rad. Receptet?
Satsa på att få ut fler poliser på gatorna, och öka andelen brottslingar som
grips och lagförs.

Inte ens den pågående högkonjunkturen och den minskande
arbetslösheten i Sverige har gjort att brottsligheten i Sverige sjunkit
märkbart.
Det är Moderata Samlingspartiets uppfattning att det kriminalpolitiska vägval
regeringen gjorde i och med "Allas vårt ansvar", är orsaken till detta
misslyckande.

Stängningen av Polishögskolan under tre år på 1990-talet har lett till en
polisbrist som gör det i praktiken omöjligt att få ner brottsligheten. Med
uppklarandeprocent på 20-25 procent har regeringen skapat utrymme för fler
motiverade gärningsmän att hitta fler miljöer utan kapabla väktare.

Om brottsligheten efter sex år med detta nationella handlingsprogram inte
visar några tecken på att minska på grund av den förda politiken, är det då
inte dags att slå in på en annan väg och överge handlingsprogrammet? Ja, på
grundval av den aktuella skrivelsen går det inte att ge ett entydigt besked på
den frågan. Luckorna i redogörelsen är alltför stora, inte minst vad avser
resultaten. Effekten av en alternativ inriktning, där polisen och dess
uppklarandeprocent får en annan vikt, bör också utredas.

Moderata Samlingspartiet anser att regeringens skrivelse är så pass
bristfällig i sin redogörelse av de insatser som gjorts och deras effekt på
brottsligheten, att vi begär att riksdagen bör som sin mening ge regeringen till
känna att den snarast skall förstärka och konkretisera beskrivningen av hur
det brottsförebyggande arbetet utvecklats och vilka resultat dessa har haft på
den anmälda brottsligheten.

Det finns skäl att anta att det är dags att överge det nationella
handlingsprogrammet Allas vårt ansvar. Handlingsplanen är ett misslyckande
så här långt. Hur länge skall detta misslyckande drivas vidare?

Både brottsbekämpning och brottsförebyggande är regeringens ansvar.
Moderata Samlingspartiet efterlyser ett nationellt handlingsprogram där
regeringen återigen påtar sig rollen som den yttersta garanten för
rättstryggheten i Sverige. Sveriges medborgare har väntat i sex år på en
minskande brottslighet. Regeringen kan inte låta dem vänta i sex år till.

Moderata Samlingspartiet har länge engagerat sig i det
brottsförebyggande arbetet. Detta har bl.a. resulterat i ett antal förslag till
förändringar. Glädjande nog fick vi nyligen uppleva att ett av våra mångåriga
krav, nämligen införandet av familjerådslag, fick stöd av riksdagen.
Emellertid återstår många av våra förslag, vilka lämpligen regeringen bör
studera närmare i samband med sitt utarbetande av ett brottsförebyggande
program.

Familjen är grunden i det brottsförebyggande arbetet. Föräldrarnas roll
som normöverförare kan inte underskattas. Det är därför påkallat att göra en
analys av familjepolitiken och de hinder för föräldrarna att leva upp till sin
viktiga brottsförebyggande roll, som dagens politik kan innebära. Det är i
detta sammanhang också viktigt att se på hur regler kan ändras för att stärka
föräldrarollen vad gäller rättigheter och skyldigheter.

Närpolisen var tänkt att fungera som det allmännas nav i det
brottsförebyggande arbetet. Senare års utveckling inom polisen har snarast
resulterat i att denna funktion undergrävts. Det är därför nödvändigt att
förstärka närpolisen och tydligare markera vikten av dess arbete som
brottsförebyggare.

Moderata Samlingspartiet har också återkommande föreslagit
förändringar i påföljdssystemet för unga. Ledstjärnor bör vara snabbhet och
tydlighet. Även här bör regeringen i sitt handlingsprogram redovisa på vilket
sätt dessa, av alla omfattade, principer kan genomföras.

Stockholm den 20 februari 2001

Gun Hellsvik (m)

Anders G Högmark (m)

Maud Ekendahl (m)

Jeppe Johnsson (m)

Anita Sidén (m)

Cecilia Magnusson (m)

Karin Enström (m)

Lars Björkman (m)