Särskild debatt om kriminalvårdens stabsläge och kapacitet

Fru talman! Det finns inga ursäkter för en regering som suttit sex år vid makten som förklarar rättsvårdande myndigheters ansträngda situation. Däremot finns det medvetna politiskt fattade beslut av en ansvarig regering som förklarar varför verkligheten ser ut som den gör.

Regeringens ointresse för lag och ordning har gått som en röd tråd genom hela regeringsinnehavet. Vi har sett kristillstånd inom svensk polis, underfinansiering av Sveriges domstolar och underfinansiering av Åklagarmyndigheten, och inte minst har vi nu en kriminalvård som har gått upp i stabsläge på grund av en påtaglig platsbrist i våra anstalter.

Särskild debatt om kriminalvårdens stabsläge och kapacitet

Detta innebär att läget är så allvarligt att kriminalvårdens förmåga att klara grunduppdraget och upprätthålla säkerhet för intagna och personal är hotad. Nu är det återigen upp till oppositionen att sätta press på en regering som saknar egen drivkraft och politik för att ta Sverige framåt.

Fru talman! Det svenska rättsväsendet genomgår just nu den största expansionen, den mest genomgripande moderniseringen och den mest omfattande upprustningen på många år. Det handlar förstås om polisen: 10 000 fler anställda till 2024, ny teknik, omfattande utbyggnad av kamerabevakningen och nya polisutbildningar i Borås och Malmö, splitternya. Polisen har fått renoverade och utbyggda lokaler på en lång rad orter: Luleå, Lidköping, Uppsala, Falun, Umeå, Uddevalla, Göteborg - ja, till och med polishuset i Eslöv har fått en ansiktslyftning på senare år. Det allra senaste är det nya, stora polishuset i Rinkeby.

Det handlar om polisen, om domstolarna och om genomgripande modernisering och satsning på modern teknik och säkerhet. Nya domstolsbyggnader finns på plats i Lund och i Nacka, och nya är på gång i Hudiksvall, Norrköping, Malmö och Jönköping. Om- och tillbyggnader har skett eller är på gång i Helsingborg, Eskilstuna och Kalmar, bara för att nämna några orter.

Men framför allt handlar det om kriminalvården, som är ämne för dagens debatt. Den har de senaste åren också växt mycket snabbt. Nu har brottsbekämpningen kommit igång. Allt fler gärningsmän häktas och döms till fängelse, och straffen har höjts. Förra året dömde svenska domstolar ut sammanlagt över 10 600 fängelseår. Det är en ökning med 30 procent på två år. Det har fyllt upp anstalterna.

Vi har skärpt straffet för grovt vapenbrott, där den misstänkte nu automatiskt häktas i väntan på dom, och detta har dessutom fyllt upp häktena. Vi har nu 1 000 fler frihetsberövade än för tre år sedan. Det har lett till att vi också där har fått fatta beslut om ett stort antal nyinvesteringar för att bygga i kapp. Häktena i Malmö, Huddinge, Helsingborg, Stockholm och Göteborg har renoverats, och flera av dem har byggts ut. Vi har öppnat ett nytt häkte i Östersund. Vi har byggt ut anstalten Skenäs utanför Norrköping. Vi har också förstås under de här åren sett till att man har haft pengar för alla dessa investeringar i kriminalvården.

Detta är bra, och det kommer vi att fortsätta med. Tyvärr tappade vi fart 2018, när Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna drev igenom sitt budgetförslag under den tid vi var i övergångsregering. Dessa tre högerpartiers budgetbeslut 2018 innebar att kriminalvården underfinansierades med över 300 miljoner kronor, och det skulle ha lett till omfattande nedläggningar. Nu kunde vi återkomma som regering i januari 2019, och det första vi fick göra då var att tillsammans med Centern och Liberalerna återställa kriminalvårdens resurser och lägga till ytterligare pengar. Bara 2019 förstärkte vi Kriminalvården med närmare en halv miljard kronor, så att man kunde gå vidare med sina utbyggnadsplaner. Då kunde vi återigen säga till Kriminalvården: Kör på nu med era planer och fortsätt utbyggnaderna!

Då kom också nya, stora strukturbeslut om nya, stora anstalter i Trelleborg och Kalmar, nytt häkte i Kristianstad, ytterligare utbyggnad av häktet i Helsingborg, stor och efterlängtad renovering och utbyggnad av anstalten i Tidaholm, utbyggnad av Hallanstalten utanför Södertälje och mycket mer. På riksdagens bord ligger nu dessutom vårt budgetförslag, där vi tillskjuter ytterligare 2 ½ miljard kronor i ökade anslag för de kommande åren.

Vi bygger alltså ut, men vi måste också fortsätta att satsa på kvaliteten i svensk kriminalvård. Svensk kriminalvård tillhör världens bästa, vill jag påstå. Återfallen i brott minskar konsekvent och har gjort så under 20 års tid. Det är ett bra resultat. Det är ett fint tecken på att allt det fantastiska arbete som kriminalvårdens anställda gör varje dag har stor betydelse. Vi måste nu se till att det fortsätter så även kommande år.

Med detta, fru talman, ser jag fram emot en bra debatt i eftermiddag.

(Applåder)

Fru talman! Som alla känner till har vi en allvarlig situation i Sverige med eskalerande gängkriminalitet. Skjutningarna har befunnit sig på väldigt höga nivåer under flera års tid och har i år ökat med 20 procent från de redan höga nivåerna. Det står redan i dag klart att 2020 tyvärr kommer att bli ytterligare ett mörkt rekordår när det gäller skjutningar och gängkriminalitet i Sverige.

När de gängkriminella flyttar fram sina positioner är det laglydiga medborgare som får dra sig tillbaka. Därför är detta inte bara en rättsfråga utan ytterst en frihetsfråga. Kriminaliteten begränsar vanliga människors frihet att leva det liv de vill.

Det finns så många människor i det här landet som undrar vad som har hänt med Sverige och som inte känner igen sig längre. De vill inte att det ska vara på det här sättet. Till dem vill jag säga: Ni har helt rätt. Det behöver inte heller vara så här. Det går att förändra det här landet och göra saker och ting till det bättre igen.

Vi moderater har föreslagit en lång rad mönsterbrytande reformer för att stärka hela rättskedjan. Det handlar om fler poliser, nya polisiära verktyg för att klara upp fler brott, skärpta straff och ökade resurser till hela rättskedjan.

Fru talman! En viktig del i det arbetet är just kriminalvården. Även där har vi kunnat ta del av mycket allvarliga brister den senaste tiden. En myndighet som tvingas upp i stabsläge och platser som inte räcker till - det är verkligen inte bra.

Men det är inte så konstigt, för faktum är att det finns färre platser på svenska anstalter i dag jämfört med för tio år sedan. Det är därför det är fullt på fängelserna. Och även medelbeläggningen i anstalterna var högre 2010, för tio år sedan, än i dag. Det vill säga att problemet inte handlar om att regeringen skulle ha varit särskilt framgångsrik i att lagföra fler personer, utan det finns andra orsaker till platsbristen, trots att befolkningen i det här landet har ökat med nästan 1 miljon människor sedan dess och att gängkriminaliteten har eskalerat.

Detta kräver en helt annan politik. Det kommer att krävas flera tusen nya platser inom kriminalvården de kommande åren. Vi har från Moderaterna föreslagit en särskild enhet kopplad till unga gängkriminella, så att de inte ska återfalla i brott.

Det kommer att krävas fler överföringar av utländska medborgare till andra länder och en lång rad andra saker. Men det, fru talman, kommer inte att hända av sig självt. För detta krävs en helt ny politisk inriktning i Sveriges regering.

(Applåder)

Fru talman! Man kan se tillbaka på de budgetförslag som genom åren har debatterats för rättsväsendets del. Sverigedemokraterna har varit det parti som tagit ansvar för hela rättskedjan i fråga om både anslagna medel och vilka åtgärder som behöver vidtas.

När andra partier har satsat på polisen har Sverigedemokraterna också satsat på Åklagarmyndigheten, Sveriges domstolar och Kriminalvården. Det är att ta ansvar mot en politisk populism som för minsta möjliga krona vill få mesta möjliga mediala utväxling. Vi har sett detta från regeringen och andra partier som gjort utspel och satsningar kring svensk polis men lämnat den övriga rättskedjan åt sitt öde.

Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att ta ansvar för en bredare politisk debatt, och det är nu hög tid att oppositionen sätter hårt mot regeringen om svensk kriminalvård.

Vi behöver fler anstaltsplatser och fler häkten än vad regeringen har aviserat, och detta behöver ske i en snabbare takt än vad regeringen har planerat. Vi behöver också se till att den tredjedel utlänningar som årligen skrivs in på våra anstalter i stället checkar in på anstalter i sina egna hemländer.

Sverige har under en alltför lång tid utnyttjats av andra länder som låtit sina medborgare avtjäna straff i våra anstalter. Det finns goda förutsättningar med tecknade avtal inom Europa som reglerar att utlänningar ska avtjäna straff i hemländerna. Men den politiska viljan från regeringen att stå upp för Sverige och ta strid mot kostnader som uppstår till följd av brott som utlänningar begår i Sverige har helt saknats.

Vi behöver tänka nytt. Hur kan Sverige nyttja en europeisk anstaltskapacitet för att hantera tillfälliga överbeläggningar? Kan själva distansen till ett europeiskt fängelse på ett mer effektivt sätt bryta ned en kriminell identitet och kanske verka mer avskräckande? Sverigedemokraterna står beredda att pröva dessa frågeställningar för att utveckla svensk kriminalvård.

Fru talman! Sverige behöver en regering som utvecklar kriminalvården i en konservativ riktning. Fokus måste flyttas från förövare till brottsoffer. Vi föreslår att brottsoffer ska få ett ökat inflytande över när och var intagna ska få permissioner. Brottsoffer ska även kunna neka intagna permissioner.

Vi vill att verkställighet av straff ändras i grunden och att den nuvarande tvåtredjedelsfrigivningen helt slopas. Förtidsfrigivning måste grundligt kunna motiveras.

Vi behöver se till att svenska anstalter med ett högkvalitativt innehåll är förbehållna invånare som inte ska utvisas. Utlänningar som ska utvisas ska i första hand avtjäna straff i sina egna hemländer. Om det är omöjligt måste vi hitta ett riktigt oattraktivt och avskalat alternativ till våra svenska anstalter.

Fru talman! Det finns saker att göra, och det har funnits förslag och politik på bordet. Men vi har inte sett en regering som har drivits av en egen vilja att lösa Sveriges problem.

Fru talman! Kriminalvården är en väsentlig del av rättskedjan, och den har ägnats alldeles för lite uppmärksamhet i rättspolitiken under de senaste åren. Kanske är det därför vi har hamnat där vi är i dag med en kriminalvård som är, om inte i kris, så i alla fall i ett allvarligt läge.

När jag tittar igenom tidigare debatter om just kriminalvården ser jag att jag redan för flera år sedan uppmärksammade det eftersatta underhållet och de risker som det innebär. Nedgångna anstalter är dåliga anstalter. Överbelagda anstalter är farliga anstalter.

I den situation som har uppstått har riskerna ökat både för den intagna och för personalen. Det återfallsförebyggande arbetet blir mindre verkningsfullt än vad det skulle behöva vara. Och, fru talman, det återfallsförebyggande arbetet borde stå i främsta rummet och vara vårt främsta fokus.

Fängelsestraff handlar om att straffa den som bryter mot de regler som vi gemensamt i demokratiska processer bestämt ska gälla, men det handlar också om att förmå människor som har hemfallit till kriminalitet att bryta en destruktiv livsstil och hitta tillbaka till ett hederligt liv.

Jag brukar i dessa sammanhang alltid påminna om det enorma värde som ligger i att lyckas med att bryta den kriminella banan. Viktigast är naturligtvis brottsoffren. Ett lyckosamt återfallsförebyggande arbete innebär att färre människor blir just brottsoffer. Den skada de lider av brottsligheten de utsätts för är en börda som ska bäras av hela samhället. Vi ska alla stå upp och stå fast bredvid den som utsatts för brott eller som riskerar att utsättas.

Faktum är också att den brottsdömda själv har enormt mycket att vinna på att lyckas ta sig ur en kriminell livsstil. Att vara kriminell är att utsätta sig för stora risker. Kriminella riskerar förstås att själva utsättas för brott. Men forskningen visar också att kriminella i långt högre utsträckning än andra drabbas av såväl sjukdomar som olyckor. Den kriminella livsstilen gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för de kriminella att ha funktionella relationer och leva ett tryggt och utvecklande liv tillsammans med människor som de bryr sig mycket om och som bryr sig om dem.

Det är också en synnerligen god samhällsekonomisk affär att lyckas förmå en kriminell att sluta vara kriminell och i stället ägna sig åt att skapa värde på lagligt sätt. Kostnaderna är enorma. Vi skulle antagligen kunna lägga mycket mer på åtgärder som syftar till just detta och ändå gå med vinst.

Budgetfrågan kommer inte sällan upp i dessa sammanhang - vi har redan hört det. Dessvärre är det inte så enkelt. Det går inte att bara trycka in mer pengar i systemet och tro att man automatiskt får ut mer verksamhet. Det krävs något annat, någonting däremellan. Det handlar om att ha drivkrafter så att man använder resurserna på ett bra sätt och så att man gör rätt saker med dem. Man kan kalla det ledarskap, och kanske har det på många håll i vår offentliga förvaltning lidits brist på just det goda ledarskapet.

Fru talman! Jag känner mig extremt bekymrad över situationen i kriminalvården, särskilt för alla anställda. Jag tänker på alla som arbetar ute på anstalterna, där överbeläggningen är en allvarlig arbetsmiljöfråga.

Det börjar bli farligt för de anställda och för klienterna, men jag har en lösning. Som en lösning på detta stora problem föreslår Vänsterpartiet att personer som inte är dömda för sex- eller våldsbrott, som har genomgått behandlingsprogram och som har sex månader eller mindre kvar av sitt straff ska börja avtjäna den villkorliga frigivningen i förtid. Det skulle handla om ungefär 1 500 platser och innebära att 30 procent av de intagna i dag skulle påbörja den villkorliga frigivningen. Kriminalvårdens personal ska självfallet göra en särskild prövning av om det är lämpligt att personen släpps ut ett par månader i förtid. Elektronisk övervakning och stenhård kontroll genomförs som vanligt av frivården. Sköter du dig inte åker du in igen.

I en sådan här allvarlig situation måste politiken leverera konkreta lösningar. Vänsterpartiet tar det ansvaret. Regeringen har inte levererat realistiska lösningar. Efter flera år av påpekanden från kriminalvården om dels överbeläggning, dels renoveringsbehov har regeringen i stället gjort allt för att fylla de redan slitna anstalterna. Straff på straff har förlängts utan att man vet riktigt varför och utan att man bryr sig om vilken effekt det får för kriminalvården. Det är direkt oansvarigt, och nu står vi här i dag.

Det finns andra mer långsiktiga lösningar när det gäller överbeläggning, till exempel att bygga modulbyggnader, som anstalten i Skenäs. Och det är kostnadseffektivt att bygga stora anstalter, som Riksrevisionen föreslår.

Vad som egentligen behövs är en omställning av hela kriminalvården till att göra det som funkar, och det är inte att låsa in personer på långa straff. Det är att bygga upp straff i frihet, något som jag har drivit under många år och som kriminalvården efterfrågar.

Varsågod, regeringen - ytterligare en lösning på en allvarlig situation!

(Applåder)

Fru talman! Kristdemokraterna är fast beslutna om att bekämpa den grova, organiserade brottsligheten. För att göra det krävs att ledande personer försvinner från den kriminella miljön, och det krävs att förtroendet för rättsstaten återupprättas genom att rättvisa straff skipas och brottsoffer får upprättelse.

För att uppnå detta krävs att det finns kapacitet i häkten och anstalter hos kriminalvården. Kriminalvården i dag är hårt ansträngd. Det är fullt. Det är 2 200 dömda som går och väntar på att domen ska verkställas. Antalet dagar man kan vänta har dubblerats från 50 till 100, vilket medför uppenbara problem.

Kriminalvården gör bedömningen att det kommer att krävas minst 5 750 anstaltsplatser och 2 640 häktesplatser till 2029. Det troliga är dock att platsbehovet kommer att bli ännu större när satsningarna på polisen får genomslag och när straffen skärps för ett flertal brott. Eftersom brottsutvecklingen de senaste åren har varit mycket negativ med fler grova brott kommer fler kriminella att behöva tillbringa betydligt längre tid på anstalt. Här finns det, fru talman, inga genvägar. Det krävs en långsiktig utbyggnad.

Men problemet har vi här och nu, och då måste mer göras för att frigöra kapacitet också på kort sikt. Kristdemokraterna anser att utlänningar som döms för brott i Sverige i betydligt högre grad ska avtjäna sina straff i sina hemländer. Kapaciteten är mycket ansträngd, och 30 procent av de intagna i svenska fängelser är utländska medborgare. Att fler avtjänar sina straff i hemländerna är nödvändigt både för att avlasta kriminalvårdens kapacitet och för att minska den kostnad som det medför att bedriva kriminalvård. Det medför också en positiv effekt när det gäller att underlätta utvisning. Andra länders brottslingar är inte Sveriges ansvar.

För att avlasta kriminalvårdens beläggning bör också fängelseplatser hyras utomlands, vilket Kristdemokraterna satsar stort på i vår skuggbudget. Kriminalvården får enligt vårt förslag sluta avtal med mottagarländerna. Det ska även vara möjligt för Kriminalvården att sluta avtal med tredje land om att avtjäna straff i det landet om det anses lämpligt. Oavsett om avtal träffas med hemland eller tredje land måste givetvis humanitära och rättsliga förhållanden beaktas, såsom principen om non-refoulement.

Hela rättsväsendet behöver förstärkas. Statskontoret har konstaterat att "inom få politikområden är statliga myndigheter så beroende av varandra som inom rättskedjan". Det får inte skapas flaskhalsar. Regeringen har dock inte agerat på ett samlat sätt för att möta de problem som den grövre kriminaliteten innebär. Hade de gjort så hade utvecklingen inom kriminalvården kunnat förutses för flera år sedan.

Fru talman! Liberalerna är glada över att sent omsider ha fått fart på regeringen när det gäller att dra igång cementblandarna och bygga nya anstalter och häkten i Sverige. Viktigt för Liberalerna när vi ingick samarbetet med regeringen inför den här mandatperioden var att satsa på rättsväsendet. Därför ser vi nu, hittills beslutat eller föreslaget, satsningar på 10 miljarder varav 2,7 miljarder är på kriminalvården.

Bättre sent än aldrig, säger vi om de här satsningarna. Men det är svagt att vi har hamnat i den här situationen, och jag tror att debatten behöver handla en hel del om detta: de långsiktiga planeringsförutsättningarna, vad som händer med prognoser och vad som händer med de bedömningar man gör över omvärldsutvecklingen. Jag återkommer till det.

Liberalernas grundläggande politiska syn på kriminalpolitiken är att det här behöver göras. Vi behöver ha fler anstaltsplatser, vi behöver låsa in fler av de värst kriminella - livsstilskriminella, de grövsta brottslingarna - en längre tid. Detta står inte på något sätt i motsats till att vi gör progressiva och ambitiösa förebyggande insatser och tidigt är tydliga mot unga som hamnar i brottslighet. Det finns ingen motsättning.

Vi menar att det här är helt avgörande för säkerheten för medarbetare och intagna. Situationen på våra anstalter är mycket ansträngd. Överbeläggningen är näst intill total. I Ekots lördagsintervju kunde vi höra generaldirektören förklara att man kommer in med 100 nya platser. Men detta är i stort sett 100 dubbelbeläggningsplatser, det vill säga de som jobbar där ska möta två intagna både när de låser upp klockan åtta på morgonen och när de stänger klockan åtta på kvällen.

Detta är en säkerhetsrisk som det kommer att kosta mycket pengar att hantera. Det är rimligen inte heller bra för de intagna, som verkligen behöver ligga i sin cell och fundera över sitt liv och vad man ska göra bättre. Övrig tid, när man inte är i cellen, ska man jobba, utbilda sig och behandlas. Det ska vara tryggt. Det ska vara svårt att rymma och svårt att begå nya brott. Med den överbeläggning vi har på våra anstalter i dag blir det svårt att splittra gängen.

Tanken är att man ska komma bättre ut. Vi har hört vittnesbörd om hur arbetet på anstalterna går ned. Tiden för människor att lära sig något och kanske finna en chans att komma tillbaka utanför murarna med ett jobb går ned. Man kommer sämre ut jämfört med när man kom in, och det är inte bra.

Polisen kan inte göra sitt jobb. Det blir sämre effektivitet. Polisen får gripa samma personer gång på gång, eftersom de som står i soningskön kanske begår nya brott, kanske grova våldsbrott. Detta är även respektlöst mot brottsoffren.

Fru talman! Regeringen måste återkomma med en plan för att se till att det här håller framöver. Det är på tio år, och det får inte brytas.

Fru talman! Svensk kriminalvård tillhör världens bästa, och det återfallsförebyggande arbetet i kriminalvården har förbättrats under flera års tid.

Det återfallsförebyggande arbetet är kriminalvårdens viktigaste uppgift, och när kriminalvården lyckas förebygga att en dömd brottsling begår nya brott ser vi till att färre människor blir brottsoffer. Vi sparar pengar i samhället, och vi ser till att människor kan leva ett meningsfullt, hederligt liv.

När kriminalvården nu har brist på platser äventyras detta viktiga återfallsförebyggande arbete. Miljöpartiet ser mycket allvarligt på de risker som följer i platsbristens spår. Vi ser risker vad gäller säkerhet, med högre risk för våld både mellan intagna och mot personal och risk för rymningar.

Med det sagt är det ändå positivt att generaldirektörens besked till justitieutskottet har varit att man hittills faktiskt har lyckats upprätthålla ett väl fungerande återfallsförebyggande arbete.

Miljöpartiet arbetar i regeringen för att bygga ut kapaciteten i kriminalvården för att möta det arbete som nu görs av polisen och resultaten av att vi faktiskt har drivit igenom flera träffsäkra straffskärpningar, bland annat skärpta straff för grova vapenbrott.

Fru talman! Som jag sa i mitt inledningsanförande genomför vi just nu en av de största renoveringarna, upprustningarna och expansionerna i svenskt rättsväsen som vi någonsin har gjort.

Vi gör utbyggnader över hela Sverige, vilket naturligtvis är en följd av att det finns ett så pass stort behov i hela rättskedjan av att se till att klara av dem som nu grips och döms i anstalt.

I grunden är det här positivt. Utvecklingen är sådan att de som i dag sitter i fängelse och i häkte är ofta folk som tidigare sprang runt med vapen på stan. De häktas nu automatiskt, och de kommer i stället in i kriminalvården. Det är den grundläggande utvecklingen.

Sedan hör vi en del utslungade påståenden i debatten. Johan Forssell säger att det är färre platser än för tio år sedan. Det må ha varit så för tio år sedan, men det är fler platser nu än när vi tillträdde. De nedläggningarna skedde tidigare. Under vår tid har vi byggt ut antalet platser i kriminalvården. Det är fakta. Och vi fortsätter att kraftigt bygga ut.

Det vi ställdes inför när vi tillträdde för sex år sedan var ett mycket stort underhållsbehov. Man hade under många år inte satt av tillräckligt mycket pengar för att renovera de fastigheter som fanns. Vi kan tycka att eftersom Alliansen satt i åtta år - Moderaterna ledde Justitiedepartementets arbete i åtta år, knappt några bovar fångades och beläggningen var låg - kunde man åtminstone ha passat på att renovera och se till att det fanns bra anstalter och häkten. Det vi ställdes inför i början av vår mandatperiod var att stänga en del platser därför att förfallet hade gått så långt att lokalerna helt enkelt var uttjänta. Detta har vi nu tagit tag i, och vi ser nu till att det renoveras och byggs ut på de ställen där det går.

Jag påpekade att under dessa sex år har Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna haft ett tillfälle att påverka budgeten på riktigt, nämligen hösten 2018 när ni trumfade igenom en budget medan vi var övergångsregering. Då underfinansierade de tre högerpartierna Kriminalvården med över 300 miljoner kronor. Om det hade fått fortsätta hade vi i stället för att göra påslag och renovera fått lägga ned anstaltsplatser. Tack vare att den regering som nu sitter återkom i januari 2019 kunde vi lägga tillbaka en halv miljard.

Min fråga till de tre högerpartierna, som nu har upptäckt behovet i Kriminalvården, är följande. Om ni nu var så angelägna om att se till att Kriminalvården ska ha de resurser som behövs, varför underfinansierade ni och varför satsade ni inte när ni hade tillfälle? Varför var vi tvungna att hälla i ytterligare en halv miljard kronor det första vi fick göra när vi återkom? Vi kommer att fortsätta utbyggnaden och renoveringarna för att klara Kriminalvårdens behov.

Fru talman! Låt oss bena ut siffrorna en gång för alla.

År 2010 fanns det 4 895 platser i svensk kriminalvård. Den senaste årsstatistiken från 2019 visar att det finns 4 331 platser. Det är alltså drygt 500 färre. Det är den senaste årsstatistiken. Jämför man med utgången av 2014 är det ungefär oförändrat, till och med något färre.

Samtidigt sker detta mot bakgrund av att det finns 1 miljon ytterligare människor i landet, och under justitieministerns tid som ansvarigt statsråd har gängkriminaliteten exploderat. Fler kriminella, allvarligare otrygghet och fler människor som är rädda men färre platser i Kriminalvården jämfört med 2014 och 2010. Vilket betyg vill Morgan Johansson ge till sig själv för sina insatser på området?

Fru talman! Johan Forssell får nog gå tillbaka till sin räknesticka.

Så här är det: Åren 2013 till 2018 minskade antalet platser med 455. Åren 2014 till 2020 ökade antalet platser med 448. Så är det. Det är den officiella statistik som finns, och det är tack vare den utbyggnad vi gjorde.

Ett bekymmer, som jag tog upp alldeles nyss i mitt inlägg, var att när vi kom till makten 2014 ställdes vi inte bara inför en situation att rättsväsendet inte fungerade som det skulle utan att det dessutom fanns mycket stora underhållsbehov. Ni hade låtit kriminalvården förfalla under åtta år.

Något av det första vi fick göra var att stänga anstalten i Kirseberg eftersom den var uttjänt. Häktet i Västerås fick stängas eftersom det också var uttjänt. Det hände alltså i början av vår mandatperiod.

Det vi nu har gjort, och fortsätter att göra, är att renovera mycket av det som tidigare fick stå och förfalla.

Fru talman! Justitieministern kan trixa med vilka siffror han vill, men det förändrar inte det faktum att antalet platser är färre än för tio år sedan - trots en eskalerande gängkriminalitet och en mycket kraftigt växande befolkning.

När Morgan Johansson var ordförande i justitieutskottet kommenterade han Beatrice Ask, kopplat till polissiffrorna, med att skriva att Beatrice Ask nu har varit justitieminister i sex år, så hon kan inte skylla på någon annan.

Fru talman! Är det inte lustigt att historien upprepar sig? Nu är det Morgan Johansson som har varit justitieminister i mer än sex år. Kan man tänka sig, för att använda ministerns egna ord; nu kan Morgan Johansson inte skylla på någon annan. Ta lite ansvar någon gång, Morgan Johansson!

Fru talman! Jag tar gärna ansvar för de år jag har haft ansvaret, men jag kan inte gärna ta ansvar för alliansregeringens år. Jag kan inte ta ansvar för att ni inte gjorde de renoveringar som behövde göras. Jag kan inte heller ta ansvar för att vi hamnade i en situation där en del platser behövde stängas i början av vår mandatperiod.

Jag tar gärna ansvar för de satsningar vi har gjort, de renoveringar vi är på väg att göra och de nya anstalterna vi är på väg att bygga. Men Johan Forssell borde också fundera över att ibland ta ansvar för beslut han fattar. Han satt i kammaren och tryckte igenom en budget 2018 tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som underfinansierade svensk kriminalvård med 300 miljoner kronor. Vi tappade då över ett halvt år i takt. Det har betydelse, fru talman, vilka beslut man fattar. Det är inget spel, ingen lek. Om ni sitter här och trycker igenom en sådan budget får det sedan konsekvenser. Konsekvensen blev att vi tappade ett halvt år, men det tar vi igen nu med de stora resurser vi har skjutit till.

Fru talman! Låt oss ta siffrorna i övergångsbudgeten som det bästa argumentet för justitieministern. Det var faktiskt 250 000 kronor mer till Kriminalvården än den övergångsbudget som Socialdemokraterna själva röstade på i kammaren. Det kan vi lägga ut på Youtube i en liten ruta och så kan Morgan Johansson försöka förklara själv. Men plus är plus och minus är minus, och genom SD, KD och Moderaterna blev det 250 000 mer än vad regeringen förespråkade.

Generaldirektör Martin Holmgren sa nyligen i lördagsintervjun att utbyggnadstakten är bristfällig redan nu. Han förutspår att det kommer att behövas fler anstaltsplatser givet den politiska utvecklingen med straffskärpningar. Är Morgan Johansson nöjd med den utvecklingstakt som han i dag försvarar, eller kan det finnas skäl att lyssna på oppositionen och att ha en utökad byggnadstakt när det kommer till tillfälliga platser på kort sikt och permanenta platser på längre sikt?

Varför har regeringen misslyckats med att få utlänningar att avtjäna straff i europeiska länder när det finns så väl utvecklade avtal inom Europa? Vissa år har det till och med varit färre som har avtjänat straff i andra länder än tidigare.

Fru talman! Låt mig ta den sista frågan först. Överföring av verkställighet till andra länder - det kan till exempel gälla Polen, Rumänien eller Litauen, de utländska stöldligorna, och andra europeiska länder - har ökat med 50 procent sedan 2017. Det är en följd av det arbete som vi har gjort för att se till att fler avtjänar sina straff i de länder de är medborgare i. Sedan i somras finns en lagändring på plats som innebär att alla överförandebeslut ska fattas skyndsamt. Så vi ökar takten i den delen.

Sedan var det frågan om budgeten och antalet platser. Vi var en övergångsregering, och vi kunde inte göra några satsningar. Men ni, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i kammaren, kunde göra precis vilka satsningar ni ville. Ni sänkte skatten med 20 miljarder, men ni valde medvetet att underfinansiera Kriminalvården med 300 miljoner kronor. Det ansvaret, fru talman, kan Adam Marttinen aldrig någonsin smita undan. Han satt här och tryckte igenom det beslutet.

Fru talman! Alternativen som låg på bordet var Sverigedemokraternas budgetförslag med 750 miljoner mer till Kriminalvården, regeringens budgetförslag som gav 0 kronor till Kriminalvården under ett helt verksamhetsår samt det budgetförslag som gick igenom och som gav 250 000 kronor mer än den övergångsbudget som annars hade blivit verklighet. Det var alltså 250 000 mer till Kriminalvården. Det kan man lägga in i den snygga lilla Youtuberutan så att alla kan se det efteråt och läsa vad plus och minus är i detta fall. Morgan Johansson, justitieministern, far med lite osanning här.

Jag vill ha svar på frågan varför det går så långsamt. Det har tagit sex år att börja få utvecklingstakt på ett avtal som funnits inom Europa sedan 2015. Det är ett klart underkännande att vi fortfarande har en stor andel på våra anstalter som är europeiska medborgare och skulle kunna avtjäna straffet i sina hemländer. Det är ett misslyckande, ingen framgångssaga.

Jag vill också ha svar på om Morgan Johansson är nöjd med den utvecklingstakt som ger oss ett ansträngt läge på våra anstalter fram till 2029, med risk för överbeläggningar ända fram till dess.

Fru talman! Vi har nästan daglig kontakt med Kriminalvården och uppdaterar oss hela tiden om de planer som finns. Jag vet att Kriminalvården jobbar på så fort man bara kan, för det är klart att även Kriminalvården känner av pressen att få fram de här planerna.

Se bara vad som har hänt på senare tid! Beslut om en ny anstalt i Trelleborg, beslut om en ny anstalt i Kalmar, beslut om utbyggnad av Hall och så vidare. Men det bygger på att det finns bra samarbete med de kommuner som man ska jobba med.

Där kan man väl säga att Sverigedemokraterna har en läxa att göra. Sverigedemokraterna i Svedala var ju ett av de partier som drev på allra hårdast för att det inte skulle bli någon anstalt i Svedala. Här i kammaren står Sverigedemokraterna och säger att vi ska bygga fler fängelser. Men i kommunen, i Svedala, gör Sverigedemokraterna allt för att stoppa utbyggnadsplanerna. Så, fru talman, agerar ett populistiskt parti som i grunden inte har någon som helst konsekvent politik.

Fru talman! Morgan Johansson blev minister för första gången 2002. Det är samma år som jag tog studenten. Morgan Johansson har med andra ord vandrat i de här korridorerna väldigt länge.

Därför undrar jag, fru talman, hur minister Johansson kan ha missat vad som har hänt i svensk kriminalvård och hur han som minister kan ha drivit en politik för längre straff utan att inse vilka konsekvenser det skulle få för rättskedjan i slutändan.

Jag är ganska förvånad över den ignorans som rått på Justitiedepartementet om situationen i kriminalvården, för det är inget nytt. Slitna lokaler och fullsatta anstalter är inte en ny fråga; ändå har regeringen fokuserat extremt mycket på att enbart förlänga straffen utan att se vad det leder till.

Fru talman! Om anklagelsen är att jag suttit i denna kammare väldigt länge får jag erkänna mig skyldig. Det har jag gjort; jag kom till kammaren 1998.

Under min första period i riksdagen, mellan 1998 och 2002, satt jag i justitieutskottet. Då besökte jag väldigt många fängelser. Jag har besökt fängelser i 20 år, så jag har kunnat följa utvecklingen under hela den perioden.

En av de stora saker jag ser har hänt i svensk kriminalvård om jag jämför hur det var då med hur det är nu är att man satsar mycket mer på utbildning, inte minst yrkesutbildning, för att se till att människor när de kommer ut efter avtjänat straff faktiskt ska kunna komma tillbaka och bli snickare eller svarvare eller något annat yrke så att de anpassar sig väl. Det är en otroligt bra utveckling, och jag tror att det är en del av förklaringen till att återfall i brott faktiskt har minskat under de 20 år som jag kan överblicka.

Av det följer också att jag tror på svensk kriminalvård. Har vi väl människor inne i kriminalvården kan vi jobba med dem på ett sådant sätt att vi kan förbereda dem för ett liv utanför murarna.

Fru talman! Jag är jätteglad över att Morgan Johansson har besökt anstalter i 20 år.

Själv har jag besökt anstalter i sex år. Det är så länge jag har suttit i justitieutskottet. Vad jag har lärt mig från dag ett är att det är fullt och slitet på Sveriges anstalter och att regeringen konsekvent har arbetat för att skärpa straffen och låsa in fler och fler på anstalterna utan att se vad det leder till.

Det leder till att personalen på anstalterna har en livsfarlig arbetsmiljö. Det leder till att det återfallsförebyggande arbete som Morgan Johansson talar om inte fungerar som det ska därför att det är för fullt på anstalterna.

Det går inte längre att skylla på att Moderaternas budget var så himla kass. Det kan jag hålla med om, men nu gäller det för regeringen att ta sitt ansvar. Vi kan inte ha anstalter i Sverige som ser ut som i sista säsongen av Orange Is the New Black.

Fru talman! Nej, så ser det sannerligen inte ut. Jag vill inte att någon utanför det här huset ska tro att det ser ut på det sättet på svenska anstalter, för det gör det inte. Det vet vi som besöker dem ofta och vet hur verksamheten fungerar.

Det som skiljer mig från Linda Westerlund Snecker i den här debatten tror jag är att hon inte vill att de ska sitta där, de som har begått brott. Hon vill släppa ut dem, gärna i förtid. Jag säger att vi måste få bort de mest brottsaktiva individerna från gatorna så att de inte fortsätter begå brott och vara förebilder för andra som kanske är på väg in i gängkriminaliteten. Jag vill ha in dem på anstalterna. Jag vill att de ska vara en del av den svenska kriminalvården, som jag tycker är bra och som kan förbereda dem för ett liv utanför murarna där de kan få jobb och bostad och leva laglydigt.

Det är nog det som skiljer oss åt. Jag tror nämligen på den behandling som kriminalvården ger dem som hamnar där, och därför vill jag se till att de ska sitta där i stället för att vara kvar på gatorna och begå brott.

Fru talman! Jag är egentligen inte förvånad över att justitieministern vrider den här debatten till något jag närmast uppfattar som siffertrixande. Men apropå siffror och påståenden som bara slängs ut, som jag tror att justitieministern uttryckte det, vill jag citera justitieministern.

Vi burar faktiskt in fler personer än någonsin, sa Morgan Johansson i Agenda. Men hur väl stämmer ministerns ord med verkligheten?

Flest dömdes 1987-1990. Då föll ca 16 000 fängelsedomar varje år. Nu är det knappt 11 000. Tittar vi lite närmare i tid ser vi att medelbeläggningen på anstalterna sjunkit med ca 500 personer jämfört med 2005 och 2006.

Hur kan ministern med gott samvete hävda att vi burar in fler personer än någonsin när verkligheten säger något annat?

Fru talman! Det är åtminstone fler än på 15 år. Det är kanske den tid vi diskuterar här, den vi kan överblicka och den vi har ett ansvar för. Det är det som har hänt de senaste åren - 1 000 fler har frihetsberövats på bara ett par års tid. Det är en mycket kraftig ökning.

Är det då bra eller dåligt? Den frågan kan man naturligtvis ställa. Jag tycker att det är bra att vi med straffskärpningar, häktningsmöjligheter, kameraövervakning, ökade hemliga tvångsmedel till polisen och allt annat som vi gjort på området - inte minst utbyggnaden av polisen - faktiskt börjar ge effektivitet i brottsbekämpningen så att folk som tidigare sprang runt på stan med vapen inte längre kan göra det. Det är i grunden bra. Där tror jag inte att vi skiljer oss åt.

Men jag har också en fråga till Andreas Carlson. Jag ser att KD driver att vi ska bygga fängelser i andra länder. Då är min fråga vilka länder Andreas Carlson vill bygga fängelser i. Är det Somalia, eller är det Afghanistan? Ni har till och med satt av pengar, ser jag i er budget. Vilka länder tänker KD bygga fängelser i? Det skulle vara intressant att veta.

Fru talman! Jag ska svara på den sista frågan först. Det är ett uppdrag vi vill ge till Kriminalvården tillsammans med Sida. På det sätt som man i dag driver projekt exempelvis i Kenya tror vi att man kan stärka rättsinstitutioner och bygga fängelser utomlands genom insatser i biståndet. Vi vill inte från politikens sida peka ut vilka länder det handlar om.

Nu vill jag återgå till min fråga till justitieministern, fru talman. Jag tycker att ord är viktiga. Jag tycker att det är viktigt hur man uttrycker sig. En justitieminister som i den här debatten säger att man slänger ur sig saker från olika håll har i Agenda, det kanske mest sedda samhällsprogrammet i nationella medier, sagt att vi faktiskt burar in fler personer än någonsin. Då siffrorna inte svarar upp mot det - det finns siffror som står i rak motsats till vad justitieministern har sagt i nationell tv - frågade jag hur ministern med gott samvete kan hävda detta när verkligheten säger tvärtom.

Fru talman! Jag har svarat på den frågan.

Vad jag inte förstår är vad Andreas Carlson egentligen är ute efter. Är han emot de straffskärpningar som vi har gjort? Är han emot att polisen har fått mer resurser och ökade möjligheter att komma åt gängkriminella, till exempel? Ifrågasätter han själva utvecklingen, alltså att vi nu har ett mycket större behov i kriminalvården än vad vi hade för bara några år sedan? Det kan han ju rimligen inte göra.

Det som har hänt är just att vi har förstärkt polisen, höjt straffen och sett till att man har fått ökade möjligheter att komma åt de kriminella. Det innebär att vi fyller upp häkten och anstalter, och därför måste vi se till att bygga ut detta i den takt vi nu har.

Andreas Carlson svarade på frågan att han inte vet vilka länder han ska bygga fängelser i. Jag pekar bara på att detta är helt ogenomtänkt. Att bygga ett fängelse är en mångmiljardinvestering - skulle vi sätta igång och göra det i Afghanistan eller Somalia? Är det verkligen genomtänkt av KD?

Fru talman! Det har ju hänt en del sedan Morgan Johansson och jag började i denna kammare, vilket vi faktiskt gjorde samtidigt. Då var det inne att man kunde droga på Håga, och det var möjligt att fullgöra sin sysselsättningsplikt inne på anstalter genom att ligga i sin cell och röka.

Sifferexercisen är intressant, men jag kan konstatera att det fanns 6 900 platser år 2011 och att det finns 6 900 platser just nu. Under den tiden har man fasat ut mängder av gamla anstalter, som nu står och väntar på att kanske kunna användas igen. Min fråga till Morgan Johansson är: Finns det någon långsiktig plan? Generaldirektören ropade i lördags på hjälp och att det måste finnas en långsiktig plan eftersom det kommer att behövas tusentals fler platser än det som nu är byggt. Är regeringen beredd att komma med en sådan plan, så att vi kan behandla den i justitieutskottet? Om ni gör det och om den är tillräckligt omfattande har ni Liberalernas stöd, Morgan Johansson.

Fru talman! Om man nu ändå ska ta det mer långsiktiga perspektivet ska jag väl säga att det är två saker som har hänt i kriminalvården, vilket jag var inne på i ett tidigare replikskifte. Det ena är den ökade möjligheten till utbildning, som ju är fantastiskt bra och på ett bättre sätt förbereder människor för livet på utsidan. Det andra är det som har hänt de senaste 20 åren, nämligen att säkerheten har skärpts väsentligt. Vi har nästan inga avvikelser eller rymningar från svensk kriminalvård längre. Det hade vi förr. Om vi går tillbaka 15 år ser vi att det var ett stort problem, och det är det faktiskt inte längre.

Johan Pehrson frågar efter en plan. Ja, det finns en utbyggnadsplan: 2 000 fler platser ska byggas - jag tror att det är 1 400 anstaltsplatser och 600 häktesplatser - under en tioårsperiod. En sådan plan finns alltså. Sedan tycker jag nog att det är i första hand ett myndighetsbeslut; riksdagen kan ju inte sitta och bestämma att det ska byggas en anstalt där eller där, inte på den detaljnivån. Men Johan Pehrson ska känna till att det är den planen som finns framöver.

Fru talman! Det är väldigt viktigt att vi får den här långsiktiga planeringen, för det är ju så att något görs och att det sedan händer saker. I det politiska systemet byts ibland majoriteter ut, och ibland händer det något annat som gör att allt blir lite lättare för en stund. Det var ju det som hände efter den viktiga plan som lades fram 2011, när man hade haft några år av ökat intag på anstalter igen. Då hände nämligen två saker.

Det ena var att Högsta domstolen, i all ära, kom på den briljanta idén att i stort sett halvera straffen för narkotikabrott. Det var ju inte så bra, men det är klart att trycket minskade enormt då.

Det andra var att vi genomförde en helt nödvändig men ganska jobbig förändring av polisen. Man tappade därmed några år av effektivitet, och då bromsades utbyggnaden upp.

Vi måste ha en långsiktig plan för tio år som vi här står bakom politiskt. Annars kommer den inte att gälla. Vi ska slippa ha denna sifferexercis. Jag håller med om att innehållet är helt centralt.

Fru talman! Ja, och en sådan plan finns, som sagt. Det rör sig alltså om 2 000 ytterligare platser, både häktes- och anstaltsplatser.

Sedan är det mycket möjligt att vi kommer att behöva revidera upp den. En sak som generaldirektören sa i lördagsintervjun i helgen var att det, i och med det som nu händer, är möjligt att vi behöver gå ännu lite högre. Men då ska man komma ihåg att de beslut som nu har fattats är stora. Anstalten i Trelleborg ger 300 platser, och anstalten i Kalmar ger också 300 platser. Det nya häktet i Kristianstad ger 100 platser till. De stora strukturbesluten fattas nu alltså av Kriminalvården efter hand, vecka för vecka och månad för månad. Jag ser naturligtvis fram emot att se hur man kan fortsätta i den här takten.

Sedan får vi givetvis följa detta noga - och se till att tillsammans avsätta de resurser som Kriminalvården behöver för att kunna bygga ut i den takt som behovet finns.

Fru talman! Som jag inledde med att säga och som jag tror att alla håller med mig om har vi en väldigt allvarlig situation i Sverige kopplat till gängkriminaliteten. Skjutningarna ökar, sprängningarna ökar, mord i kriminella miljöer ökar och gängkriminaliteten ökar. Det enda som går ned är egentligen antalet poliser i yttre tjänst och antalet platser i kriminalvården.

Det är tyvärr så att detta kommer att bli facit för den här regeringen. Justitieministerns historiska renommé kommer förmodligen att vara att han är den justitieminister som i modern tid kunnat uppvisa de allra sämsta resultaten. Tyvärr är det så.

Samtidigt behöver det inte vara så, utan det går faktiskt att förändra detta. Den stora risken i samhället just nu är att människor tappar hoppet och känner att det är lika bra att lämna landet och flytta - att man måste anpassa sig. Men Sverige är ett på många sätt fantastiskt land, fru talman, och det går att förändra detta. Det kommer dock att kosta pengar.

Vi moderater anslår, utöver regeringens anslag, 1,7 miljarder till hela rättsväsendet för att stärka hela rättskedjan. Det kommer att behöva skapas flera tusen nya platser i kriminalvården, och jag undrar om de prognoser som har getts verkligen kommer att vara tillräckliga. Det handlar delvis om att lagföra fler personer, men jag tror också att vi behöver ha en annan syn på personer som gång på gång återfaller i väldigt allvarlig brottslighet. Jag tror att vi behöver ha ett perspektiv i rättspolitiken som handlar om att skydda brottsoffer och skydda samhället från den här typen av personer snarare än om hur det blir för gärningsmannen. Vi behöver också skärpa reglerna för villkorlig frigivning.

Utöver det har vi moderater under flera års tid pekat på vikten av att verkställa fler utvisningar av utländska medborgare. Det är ingen mänsklig rättighet för dem att få avtjäna sina straff i Sverige.

Det är två tydliga exempel på vad man kan göra om man har pengarna och den politiska kraften.

Fru talman! Egentligen ska man väl låta sådant passera, men det vill jag nog ändå inte när Johan Forssell går upp i talarstolen och återigen säger att antalet platser i kriminalvården kommer att minska under den här regeringsperioden. Det är ju faktiskt fel. Han har inget belägg för det påståendet. Tvärtom ser vi, om vi tittar på medelbeläggningen mellan 2014 och 2020, att antalet platser har ökat med över 400 platser - nästan 500. Det är så. Att då försöka ge en bild av att någonting annat har skett är faktiskt ingen sjyst debatteknik.

Jag söker också Johan Forssells eget ansvar. Kan han i alla fall erkänna nu i efterhand att det var fel av Moderaterna att driva fram så stora besparingar inom kriminalvården som man gjorde 2018? Kan jag i alla fall få ett sådant erkännande? Det tror jag vore bra för debatten.

Fru talman! Jag är ledsen att behöva säga det, men Morgan Johansson argumenterar helt ansvarslöst. Det är nästan komiskt.

Jag står inte här och påstår att Moderaterna har gjort allting rätt. Det tror jag inte att något parti har gjort i historisk tid. Men den budget som Moderaterna och Kristdemokraterna lade på bordet, och som fick riksdagens stöd, innebar ju högre anslag än den som regeringen, där Morgan Johansson ingår, satt med. Kritiken faller bara tillbaka på regeringen, för det var ju så.

Nu blickar vi framåt. Vi moderater anslår 1,7 miljarder kronor mer till hela rättsväsendet utöver regeringens anslag. Det är faktiskt så att till och med Vänsterpartiet satsar mer på rättsväsendet än vad Morgan Johansson gör.

I den här kammaren är det Socialdemokraterna och Miljöpartiet som står allra längst till vänster i synen på anslaget till rättsväsendet, och det kommer inte att förändra den mycket allvarliga situation vi har med skjutningar, gängkriminalitet och platsbrist. Det håller inte, justitieministern.

Fru talman! Kan vi då i vart fall vara överens om att antalet platser har ökat under vår tid? Jag skulle bara vilja ha ett sådant erkännande - den siffra som jag har är att det från 2014 till 2020 har blivit 448 platser fler. Då slipper vi alla fall höra det påståendet om och om igen.

Vi ser framför oss en fortsatt snabb utveckling av utbyggnaden. Jag har nämnt de nya stora anstalterna i Kalmar och Trelleborg, häktet i Kristianstad, en ny stor utbyggnad av Berga i Helsingborg, Hallanstalten utanför Södertälje och så vidare.

Vi har en stor expansionsplan: 2 000 fler platser inom de kommande tio åren. Det är så det ser ut.

Det vore klädsamt, tycker jag, om Johan Forssell åtminstone lade ned den typen av retorik och påståendet att antalet platser har minskat, för det har de faktiskt inte gjort.

När det sedan gäller budgeten, Johan Forssell, var vi en övergångsregering och kunde inte göra några satsningar. Men Moderaterna kunde göra vilka satsningar man ville, men man valde att inte finansiera Kriminalvården på ett sådant sätt som Kriminalvården hade äskat.

Fru talman! Kriminalvårdens senaste årsstatistik - jag tycker kanske inte att man ska mäta månad för månad - visar att det var 200 färre platser i slutet av 2019 jämfört med 2014. Men även om platserna har ökat med några hundra, är det ett tillräckligt bra resultat i tider av ytterligare en miljon människor den senaste tiden eller i termer av en på många sätt i den straffpolitiska debatten ny syn på detta med straff och en eskalerande gängkriminalitet?

Är justitieministern verkligen nöjd med de här resultaten? Och det kan väl inte vara så att efter 2 000 år av tideräkning och miljoner år av mänskligt och jordiskt liv startade allting med M-KD-budgeten? Det kan väl inte vara svaret på varje fråga, varje problem och varje samhällsutmaning?

Oavsett vad som har varit, gör om och gör rätt nu! Regeringen anslår ju i den här kammaren minst pengar av alla partier. Är justitieministern verkligen nöjd med detta? Tror ministern att det verkligen kommer att vända utvecklingen? Det tror inte jag.

Fru talman! I går läste jag debattartikeln av Johan Forssell, där jag tror att Moderaterna låtsas försöka förstå svensk kriminalvård och säger att det är trygghetsskapande att ta bort delar av den villkorliga frigivningen.

Jag skulle säga att det inte finns något mer trygghetsskapande för alla brottsoffer än att kriminalvården har stenkoll på klienterna, som får en prövotid ute i samhället efter sin anstaltsvistelse. Men ni moderater vill liksom slappa till hela systemet och ta bort frivårdens kontroll, ta bort nykterhetstesterna och ha mindre kontroll under kortare tid av nyligen släppta fångar. Varför då?

Fru talman! Vår moderata hållning vad gäller villkorlig frigivning är att det ska vara en möjlighet för den som anstränger sig snarare än en rättighet, vilket det i princip i dag är. Det finns egentligen ganska få krav på att till exempel delta i behandlingsprogram och studier etcetera. Vi tycker att det är orimligt, inte minst när det gäller risken för återfall i brott, som vi vet minskar om man till exempel har en utbildning.

Vi tycker att det är rimligt att belöna ett bra beteende. Men att nästan med automatik få villkorlig frigivning, även om man väljer att inte delta i behandlingsprogram eller studier, tycker vi är problematiskt.

Sedan går det att förlänga frivårdstiden. Den sträcker sig i dag egentligen bara över strafflängden inklusive den villkorliga frigivningen. Det går att förlänga den, så det går att hitta andra mekanismer här. Men principen tycker vi måste vara klar: Frivård tidigast efter tre fjärdedelar av strafftiden, och det är rimligt att ställa krav på gott uppförande och att man anstränger sig.

Fru talman! Jag skulle vilja påstå att det inte finns någonting som är så trygghetsskapande för brottsoffer som att klienten är under villkorlig frigivning, med den enorma kontroll som det innebär.

Men jag gillar det du säger, Johan Forssell, om mer utbildning under anstaltsvistelsen och mer krav på att delta i behandlingsprogram. Det är jättebra förslag. Jag skulle vilja lägga till att vi måste ha fler behandlingsprogram på andra språk än svenska. Jag skulle också vilja se att frivården får ännu större befogenheter att använda elektronisk övervakning inom frivården under den villkorliga frigivningen. Då skulle man ha mer kontroll och kunna skapa ännu mer trygghet i samhället.

Så vad säger du? Vi har kört över regeringen väldigt många gånger nu, senast i dag på justitieutskottets möte. Ska vi ta och göra det igen och göra frivården och den villkorliga frigivningen ännu bättre?

Fru talman! Det finns flera aspekter här. Det handlar naturligtvis om hur det blir för den som har begått ett brott. Sedan finns ju också brottsofferperspektivet, och det ligger oss moderater väldigt varmt om hjärtat.

Det är klart att det finns problematiska aspekter. Att till exempel förlänga den villkorliga frigivningen och göra att den sker tidigare, som jag tror att Vänsterpartiet vill, är jag skeptisk till utifrån vad som händer med den person som har blivit utsatt för ett brott och som sedan väldigt snart därpå får möta gärningsmannen någonstans i sin vardag. Det där tycker jag verkligen att man måste fundera på.

Vi moderater är för stränga straff som markerar brottets allvar; det är vår princip. Men vi är inte för dumma straff. Vi vill att man inte ska återvända till fängelset.

Jag är imponerad av det arbete som kriminalvårdens medarbetare gör. Men jag inser också, inte minst efter att ha talat med väldigt många interner, att behandlingsprogrammen kan förbättras. Möjligen kan möjligheten att lära sig svenska språket och att få en grundskoleexamen förbättras.

Jag gör gärna upp med Vänsterpartiet om vi kan hitta fler gemensamma lösningar där.

Fru talman! Det gläder mig att höra att Moderaterna är emot dumma straff. Samtidigt vill Moderaterna bilda regering med stöd av KD och SD. SD:s partiledare Jimmie Åkesson vill bli justitieminister och ytterst ansvarig för kriminalvården.

Min fråga till Johan Forssell är hur han ser på Åkesson som justitieminister och SD:s idé om ett andra klassens fängelse för personer som är utlänningar och av olika skäl inte har kunnat utvisas och som inte behandlas för att minska risken för återfall, trots den uppenbara risken att de faktiskt en dag kommer ut på gatan i Sverige igen?

Fru talman! Det är inte jag som ska fördela ministerposter till någon - det tror jag att också Miljöpartiet förstår - och vi moderater går till val med vår egen politik. Den andra typen av diskussion är väl mer den som historiskt har varit mellan just Miljöpartiet och Socialdemokraterna i medierna, men det får väl mer stå för er.

Vår hållning är att utländska medborgare som begår brott i Sverige ska avtjäna straffen i betydligt större omfattning i sina hemländer. Vi tycker att det är en rimlig princip. Detta är ju ett område som de senaste åren, tyvärr, har utvecklats ganska svagt. Inte minst platsbristen är en bidragande förklaring till att det är så många som avtjänar straffen i Sverige.

Möjligen är Annika Hirvonen Falks inställning här en delförklaring till varför det här arbetet går så trögt. Det kanske inte är så prioriterat för regeringen i deras regleringsbrev etcetera. Men jag menar att man här behöver genomföra en stor förändring.

Fru talman! Moderaterna må gå till val på sin egen politik, men de har också varit tydliga med att de går till val på att bilda regering med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som regeringsunderlag. Då är det viktigt att veta: Står Moderaterna bakom den politik som Sverigedemokraterna vill genomföra, där personer som faktiskt riskerar att återvända till gatan i Sverige ska behandlas som en andraklassens fångar i kriminalvården utan tillgång till några som helst återfallsförebyggande åtgärder? Jag ser stora risker med att vi skulle släppa ut människor som under flera år kanske inte ens har fått ligga i en ordentlig säng utan på något slags madrass på golvet och utan någon som helst insats för att se till att de inte fortsätter att begå brott i vårt land.

Fru talman! Om Annika Hirvonen Falk är så bekymrad över risken för återfall i brott är frågan varför Miljöpartiet har varit så motsträviga till att förändra den svenska strafflagstiftningen.

Ta ungdomsrabatten, som gäller upp till 20 år, eller mängdrabatten, där man kan göra flera brott gratis, så att säga - man kan begå många brott utan att det får någon konsekvens. Det innebär att det blir fler brottsoffer och att fler allvarliga brott begås.

Jag hör aldrig Miljöpartiet tala om risken för nya brottsoffer, utan det handlar hela tiden om vad som händer med gärningspersonen.

Här skiljer sig våra perspektiv åt.

Vi lägger som sagt fram förslag om att förstärka behandlingsprogrammen, och det gäller alla i fängelse. Vi ställer också högre krav på att man ska lära sig svenska språket, vara skötsam och delta i medicinsk behandling. Det är en lång rad saker, och här ligger vi faktiskt före regeringen. Jag tror att detta är svar på Annika Hirvonen Falks fråga.

Fru talman! Vi har hört några anföranden och replikskiften som har förklarat de olika partiernas inställning till den allvarliga situation som kriminalvården befinner sig i. I mitt inledningsanförande beskrev jag också hur andra myndigheter har upplevt sig bli behandlade under den socialdemokratiska regeringen. Det handlar om poliskris och underfinansiering av Sveriges domstolar och åklagarmyndighet, och nu har vi en situation för kriminalvårdsanställda som riskerar att bli farlig om man inte på kort sikt lyckas göra något åt den.

I Ekots lördagsintervju häromdagen bedömde generaldirektör Martin Holmgren att den fastställda prognosen om 2 000 nya platser fördelat på häkten och anstalter är i underkant. Jag delar hans bedömning, och att döma av flera andra partiers budgetförslag delar de också bedömningen att takten är för klen. Den enda som verkar tro att denna utbyggnadstakt av svenska anstalter är tillräcklig är justitieministern.

Vi har inte fått några nya besked om framtidsprognosen under denna debatt, och blir det ingen ändring kommer situationen på våra anstalter att vara ansträngd fram till 2029. Detta är inte acceptabelt för oss sverigedemokrater. Sverige behöver fler tillfälliga och permanenta platser, och de behöver skapas i snabbare takt än vad regeringen har planerat. Man behöver ha en insikt om vilken kriminalpolitik som står för dörren, och här har regeringen mycket att lära.

Vi behöver också se till att utlänningar, som utgör en tredjedel av dem som skrivs in på våra anstalter, på riktigt börjar avtjäna sina straff i sina hemländer. Bristfälligheten i detta är regeringens ansvar. Under sex år med rödgrön regering har arbetet inte nämnvärt gått framåt.

Vi behöver också se över möjligheten att hyra anstaltsplatser i andra europeiska länder, så som andra länder gjort, exempelvis Norge, vid tillfälliga pucklar av överbeläggning.

Det finns mycket att göra, men regeringen visar liten vilja.

Fru talman! Man kanske ska släppa sådant här när debatten börjar dra ut på tiden. Men inte när Adam Marttinen precis efter ett replikskifte där jag sagt att utbyggnadsplanen är 2 000 men kan behöva revideras upp kastar ur sig att det bara finns en här som tror att de 2 000 platserna kommer att räcka och det är justitieministern. Återigen vore det klädsamt om Adam Marttinen kunde lyssna på vad jag säger. Behövs det ytterligare platser är vi givetvis beredda att skjuta till de resurserna.

Men se nu allt vi gör, med utbyggnaderna i Malmö, Huddinge, Helsingborg, Stockholm, Göteborg, Östersund, Norrköping, Trelleborg, Kalmar, Kristianstad, Tidaholm och Södertälje. I hela landet har vi genomfört eller genomför vi utbyggnad.

Jag tänker se till att Kriminalvården har de resurser som myndigheten behöver ha för att klara sin uppgift framöver.

Fru talman! Är något av alla dessa exempel på där utbyggnad sker någonting utöver det som redan är planerat, eller handlar det om de 2 000 platserna? Det är min konkreta fråga.

Fru talman! Det är givetvis en del av utbyggnadsplanen för de 2 000 platserna. Men i ett tidigare replikskifte sa jag som sagt att om vi behöver bygga fler platser får vi givetvis göra det. Men just nu är bedömningen att detta ska räcka under dessa år.

Vad Adam Marttinen sa i sitt anförande var att jag som justitieminister inte tänker göra något ytterligare om det skulle behövas. Det är fel, för jag kommer att fortsätta att sätta av de resurser som behövs för att detta ska kunna genomföras.

Men då gäller det att vi inte återigen tappar tid i form av att Sverigedemokraterna lokalt motarbetar anstalter, som ni gjorde i Svedala, eller att ni i denna kammare fattar beslut om budgetar som gör att vi tappar kanske ett halvår. Detta hoppas jag att vi ska slippa vara med om igen.

Fru talman! Nu lyssnade jag noga och hörde orden "just nu är bedömningen att detta ska räcka". Men just nu är vi flera partier som gör en annan bedömning av vad som behöver byggas ut till 2029 utöver det regeringen redan har aviserat. Generaldirektör Martin Holmgren är en av dem som delar uppfattningen att den aviserade utbyggnadstakten är för låg.

Givet att regeringens straffpolitik styrs från baksätet av oppositionen förstår jag att det kan vara svårt att förutspå vilka straffskärpningar som står för dörren. Men när justitieutskottet levererar tillkännagivanden baserade på oppositionens politik leder det till skärpta straff. Det är dock inte alltid så mycket som vi önskar när regeringen presenterar sina propositioner.

Kanske är det som sagt så för att detta sker i en takt som har varit svår att förutspå för justitieministern. Justitieministern får därför gärna lyfta på luren och fråga utskottet vilka straffskärpningar som står för dörren så att vi tillsammans kan göra en realistisk analys av vilken straffpolitik som leder till vilka behov i framtiden.

Fru talman! Det är viktigt att vi kan hushålla med platserna. En del i detta är att människor som inte är svenska medborgare och har begått brott här ska kunna lämna landet. Liberalerna instämmer med Sverigedemokraterna om att man kan kolla om det går att samarbeta med andra länder i EU för att använda eventuell överkapacitet. EU är ju som bekant väldigt bra, enligt oss liberaler. Man måste också se till att människor som är i förvar inte tar upp plats på häkten utan är i Migrationsverkets förvar.

Ska vi samarbeta mer med EU måste vi säga ja till detta samarbete. Det vore bra att kunna öka pressen på Rumänien och Bulgarien att ta emot de medborgare som har begått brott i Sverige.

Är Sverigedemokraterna beredda att samarbeta mer inom EU?

Fru talman! Sverigedemokraterna har aldrig varit emot ett samarbete inom Europeiska unionen. Tvärtom har vi påpekat vikten av samarbete, inte minst inom kriminalpolitiken. Det gäller till exempel polisiärt samarbete och underrättelseinformation som kan vara till nytta för brottsbekämpande arbete. Vi anser dock att man inte i lika stor utsträckning har utnyttjat samarbete inom Europa för Kriminalvårdens uppdrag.

Det vi vänder oss emot är den överstatlighet som Liberalerna förespråkar i nästan allt. Jag ser dock inget behov av överstatlighet i form av ett bilateralt avtal med ett annat land.

Ta Norge, som är det exempel som vi utgår ifrån! De har haft sina egna fångar i Nederländerna under en period för att hantera en överbeläggning. Det krävs egentligen inte ens ett EU för att hantera denna sak.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Det är häpnadsväckande som det är i dag, att det är svårt att utvisa människor, delvis beroende på att vi har många korta straff i Sverige och att det krävs en viss tid kvar på straffet för att kunna överföra till ett annat land. Detta tycker Liberalerna är viktigt att vi ändrar på.

Det är otroligt provocerande att några länder har så dåliga fängelser att det finns humanitära aspekter. Människor får gärna komma hit, för vi har ett öppet EU - det är bra - men de kan inte skickas tillbaka till sina egna länders fängelser därför att det är för dåligt där. Detta är provocerande, och Liberalerna menar att lösningen på detta är ett mer intensivt samarbete som Rumänien, Bulgarien och andra länder inte kan blockera. Därför är tanken att vi fattar beslut gemensamt i EU, med viss överstatlighet, också på det rättsliga området helt central för att få effektivitet. Dessa människor ska inte vara i Sverige.

Fru talman! Jag tror inte att det finns några egentliga konfliktlinjer mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna i synen på att vi i Sverige kan göra bättre ifrån oss, men jag tror inte att överstatlighet är den bästa framkomliga vägen för att tvinga länder att göra på det ena eller andra sättet. Man kan på andra sätt, genom biståndspolitik och annat, få en helt annan kvalitet på anstalterna som gör att det blir enklare att få personer att avtjäna sina straff där.

Vi lyfter också upp andra förslag om EU:s kapacitet när det gäller anstaltsplatser. Jag har uppfattat att Liberalerna är positivt inställda när det kommer till att hyra platser i andra länder. Man skulle tänka sig att man hyr platser i närliggande länder för personer som ska utvisas till ett land där fängelsestandarden för tillfället är för dålig för att de ska kunna utvisas dit.

Det finns olika vägar att gå framåt, men jag tror inte att överstatlighet är en nödvändig väg för att nå det resultat som vi båda eftersträvar.

Fru talman! Sverigedemokraterna och Adam Marttinen med sin justitieministerkandidat till partiledare vill alltså på allvar ta risken att människor, efter att ha avtjänat långa fängelsestraff under undermåliga förhållanden och utan tillgång till återfallsförebyggande insatser, släpps ut och riskerar att bli kvar i Sverige när det blir omöjligt att utvisa.

Jag undrar: På vilket sätt motiverar Adam Marttinen detta för de människor som riskerar att bli dessa personers nästa brottsoffer?

Fru talman! Det är ett teoretiskt case som Miljöpartiet målar upp, men rent principiellt anser jag inte att svenska skattebetalare ska behöva stå för innehållet i en återrehabilitering till det svenska samhället när syftet är att personerna i fråga ska utvisas från vårt land. Det finns liksom inget syfte för svenska skattebetalare att stå för en nota på tusentals kronor helt i onödan för något som man inte kommer att ha någon nytta av och som jag misstänker att inte ens de intagna, för den delen, kommer att ha någon nytta av. Hur har man nytta av exempelvis en svensk utbildning om man ska utvisas till ett annat land där arbetsförhållandena ser helt annorlunda ut?

Det finns mycket att ifrågasätta hos Miljöpartiets politik. Anledningen till att de ställer denna fråga är att de utgår från att de utlänningar som begår brott inte ska utvisas. Detta kommer inte att hända med Sverigedemokraternas politik. När vi får bestämma kommer de utlänningar som begår brott att utvisas, och då blir denna teoretiska fråga helt inaktuell.

Fru talman! Jag vill hävda att det inte är ett teoretiskt case. Det finns länder i dag som av olika skäl inte tar emot sina medborgare. Hur kommer dessa länder att ändra sig om Jimmie Åkesson blir justitieminister?

Vi har dessutom internationell rätt som förbjuder utvisningar till länder om en människa riskerar tortyr eller dödsstraff. Kommer Sverigedemokraterna att bryta mot internationell rätt?

Fru talman! Utvisningspolitik är inte Miljöpartiets starka gren. Det finns en djup ideologisk skillnad mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna i synen på vem som har rätt att vara i Sverige. Denna konflikt kommer vi nog aldrig att kunna överbrygga mellan våra partier.

Sverigedemokraternas inställning är att samtliga utlänningar som begår brott i Sverige ska utvisas från vårt land. Vart de utvisas är sekundärt för Sverigedemokraternas uppfattning. Att de ska utvisas till länder där de riskerar tortyr och dödsstraff är inte aktuellt över huvud taget, utan man kan utvisa till andra länder, exempelvis tredjeländer, om man sluter avtal med dem.

Jag ser inte att regeringen har haft ett aktivt arbete på detta område, och detta är anledningen till att regeringen har misslyckats. Orsaken till detta bottnar i att Miljöpartiet sitter i regeringen. Om vi får en helt annan regering med en annan inställning kommer vi att få andra resultat.

Jag är övertygad om att innehållet i kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete inte är något som svenska skattebetalare ska stå för när det kommer till utlänningar som ska utvisas från vårt land.

Fru talman! Jag avslutade mitt förra inlägg med att poängtera vikten av ledarskap, att budgetmedel i sig naturligtvis är nödvändigt men att det samtidigt krävs drivkrafter, en vilja och en förmåga att få saker gjorda. Dessvärre finns det brister på många håll i samhället och i den offentliga förvaltningen.

Ett exempel som är så fånigt att man helst skulle önska att det var en skröna men som tyvärr är sant är den alldeles onödiga konflikt som uppstod mellan Specialfastigheter och Kriminalvården, två verksamheter med samma huvudman, staten, som fastnade i en hyrestvist som stoppade en viktig och bra utbyggnad av Tidaholmsanstalten. Detta har påverkat den återfallsförebyggande verksamheten och bidragit till det allvarliga läge med platsbrist som nu råder. Konflikten ska nu enligt uppgift vara löst - väl så.

För Kriminalvårdens del känns det som att myndigheten är på väg att fyllas med ett stycke gott ledarskap. Den nya generaldirektören besökte nyligen justitieutskottet och ingav, åtminstone hos mig, stort förtroende.

Fru talman! Kriminalvården är och förblir en väsentlig del av rättskedjan. Det största antalet brott begås av få människor, och de flesta brott begås av någon som har begått brott tidigare.

Ett effektivt återfallsförebyggande arbete som rustar den intagna att komma ut i samhället, med flera möjligheter att bygga ett hederligt liv och ha ett meningsfullt jobb, goda relationer med andra, ett hem, en tillvaro i trygghet och god hälsa, kan inte överskattas. Ett lyckosamt arbete med just detta kommer på sikt att avlasta hela den övriga rättskedjan och skapa utrymme för polisen att bli ännu bättre, så att fler brottsutredningar kommer i mål och så att det viktiga brottsförebyggande arbetet kan utvecklas och förhindra att brott begås i första läget.

Det blir en god cirkel där strävan efter ett bättre liv och ett tryggare samhälle stävar på i så god fart att kriminalitetens gravitation kan övervinnas.

Fru talman! Det finns två stora reformer som kommer att göra situationen på anstalterna ännu mer ohanterlig och samhället mer otryggt: Det är att ta bort ungdomsreduktionen, den så kallade straffrabatten för unga, och att börja talla på när den villkorliga frigivningen ska kunna infalla.

Om den villkorliga frigivningen tas bort kommer tre saker att hända: Överbeläggningen på anstalterna blir ännu större, personer kommer att lämnas med en plastpåse utanför anstaltsstängslet, utan möjlighet till hjälp och stöd från kriminalvården, och kriminaliteten kommer att öka.

Om ungdomsreduktionen tas bort kommer tre saker att hända: Överbeläggningen på anstalterna blir ännu större, de unga personerna kommer att låsas in med långa straff och komma ut som vuxna gängledare och kriminaliteten kommer att öka.

Vad kriminalvården behöver är tre saker: att personer inte längre behöver sitta på anstalt utan släpps ut till villkorlig frigivning, med en utbyggd frivård, att fler verkställer sitt straff i frihet i stället för på anstalt och att man renoverar och bygger nya anstalter.

Det finns ett val att göra mellan det som funkar och minskar kriminalitet och det som ökar kriminalitet.

Fru talman! Jag hade tänkt hålla ett anförande där jag läste i Vänsterpartiets budgetunderlag och frågade: Hur kan man föreslå stora besparingar här med tanke på gängkriminaliteten? Men döm om min förvåning när jag ser att Vänsterpartiet faktiskt föreslår mer pengar än vad regeringen gör. Det är intressanta tider som vi lever i.

Min fundering har att göra med straff, som ändå påverkar kriminalvårdens situation. Jag skulle vara den första att välkomna om det gick att nå bra och breda överenskommelser kring till exempel behandlingsprogram. Det finns bara vinnare om vi kan undvika att personer begår nya brott.

Men jag måste samtidigt säga, efter att ha talat med många forskare, poliser och socialtjänsten, att det nog inte går att rehabilitera alla personer. Kriminaliteten är en så stor del av vissa personers liv. Då kommer ändå detta inkapaciteringsperspektiv in, alltså att det faktiskt är svårare att skapa nya brottsoffer om man är i fängelse än om man är ute på gatorna. Ser Vänsterpartiet också detta perspektiv?

Fru talman! Jag håller med Johan Forssell om att det finns personer som är extremt farliga. Det utanförskap - ett moderat ord - som har skapats i samhället när de ekonomiska klyftorna har ökat har gjort att vissa personer har hamnat extremt långt utanför samhället. Dessa personer har växt upp under krassa förhållanden och har bara lärt sig den kriminella identiteten. Där har samhället en extremt stor utmaning. Där skulle jag vilja se att kriminalvården får ett specialuppdrag för att kunna rikta sin behandling just till dessa personer.

Jag kan erkänna att dessa personer kanske måste sitta inne under en längre tid än den tid som Vänsterpartiet ofta vill att straffet ska vara. Vi vill ha kortare straff med en riktigt bra behandling. Men vissa individer kanske behöver en lite längre period på anstalt för att denna specialbehandling verkligen ska bita.

Fru talman! Om man på något sätt ska förenkla den rättspolitiska debatten är det så att en del hävdar att kriminalitet är någonting som man tvingas till utifrån en massa yttre omständigheter och att man återfaller i brott ungefär som att man blir tvingad till det. Eller också handlar det väl om teorin om the economic man, alltså att alla fattar perfekt rationella val. Rimligtvis ligger väl sanningen någonstans däremellan. Jag är inte dummare än att jag förstår att det inte är någon slump att personer som befinner sig i ett utanförskap, eller vilket ord som man nu vill använda, är överrepresenterade och att riskerna ökar.

Samtidigt ser jag också att det faktiskt finns personer som väljer att begå brott. Man brukar säga att ingen föds till brottsling. Men ganska många gör ändå ett val. Om man ska kunna hitta en rättspolitik som både är rättssäker och långsiktig och som förenar olika perspektiv måste man se även det andra, alltså att det finns väldigt många personer som är mycket farliga och som skapar brottsoffer. Det gläder mig att Vänsterpartiet också ser detta perspektiv.

Fru talman! Jag är helt övertygad om att det bästa sättet för att komma åt kriminaliteten är just att minska de ekonomiska klyftorna i samhället. Det är därför som jag är feminist och socialist. Den överenskommelsen kommer jag nog aldrig att kunna göra med Johan Forssell och Moderaterna. Det är jag helt fine med. Då behöver vi en annan vänsterregering på riktigt.

Men vad vi kan komma överens om är hur vi kan utveckla behandlingsprogrammen inom kriminalvården. Vi måste se till att det finns behandlingsprogram på fler språk än svenska. Vi vet att många av klienterna inte har svenska som första språk. De måste självklart få en bra behandling på sitt hemspråk.

Vi kanske måste ha ännu fler behandlingsprogram med kbt-utveckling. Jag tror att det finns 16 just nu. Det kanske behövs ännu fler. Då skulle jag vilja att det fanns ett program för hedersrelaterad problematik. I dag finns det inte något behandlingsprogram för dem som har begått hedersrelaterade brott. Det är någonting som vi verkligen måste införa inom svensk kriminalvård.

Fru talman! Jag tackar för en bitvis spänstig debatt. Jag vill också tacka Sverigedemokraterna som tog initiativ till denna debatt.

När vi talar om kriminalvården behöver vi se den som en oumbärlig del av hela rättsväsendet. Som jag sa i mitt första inlägg i debatten hänger rättsväsendet verkligen ihop. Statskontoret konstaterar i rapporten Myndigheternas prognoser över flödet i brottmålsprocessen att inom få politikområden är statliga myndigheter så beroende av varandra som inom rättskedjan.

Kristdemokraterna avsätter 2,2 miljarder kronor mer än regeringen till hela rättsväsendet för nästa år.

Vi har i denna debatt kunnat konstatera att justitieministern har varit mycket intresserad av att peka på en satsning som han menar var underfinansierad i kriminalvården i M-KD-budgeten 2018, trots att det alltså var mer än i regeringens budget.

Man kan förstå varför justitieministern är så intresserad med tanke på att om man granskar regeringens budget i år - där det var ett rekordstort utrymme på 105 miljarder kronor - underfinansierar regeringen och januaripartierna Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Sveriges domstolar. Jag kan förstå att justitieministern är intresserad av att hitta ett år där han menar att budgeten var underfinansierad, trots att det var mer pengar i den budget som KD och M lade fram än i den som regeringen lade fram.

Jag menar att regeringen brister när det gäller att se hela rättsväsendet. Att man inte kunde skaka fram 50 miljoner kronor förrän det blev ett massivt tryck från åklagarna är ingenting annat än en skandal. Ekobrottsmyndigheten har fortfarande inte fått de 70 miljoner kronor som de har krävt, och Sveriges domstolar är fortfarande underfinansierade. Detta är tre goda exempel på hur illa regeringen sköter rättsväsendet.

Fru talman! Det är mycket siffror, och jag ska släppa dem lite grann. Men jag vill ändå upprepa att det för Liberalerna är centralt att vi under denna mandatperiod tillskjuter minst 10 miljarder kronor till rättsväsendet, varav ungefär 2,6 miljarder kronor till kriminalvården. Detta är för att det behövs fler platser. Det behöver blandas mer cement. Nya anstalter måste byggas. De ska fyllas med ett bra innehåll.

Men huvudtanken med denna debatt är ändå att vi ska se vad vi vill uppnå. Då är det bättre säkerhet. Då talar jag om medarbetarnas säkerhet, och jag talar om de intagnas säkerhet. Det är som i den gamla KSMB-låten Klockan 8, att när man låser upp och låser igen är det ganska obehagligt.

Fru talman! Tänk om jag skulle bli inlåst klockan 8 varje kväll med justitieminister Morgan Johansson och sedan släppas ut och inte ha tillgång till väldigt bra arbete, väldigt bra behandling och väldigt bra utbildning. Det är en ganska omfattande inskränkning. Vi ska vara medvetna om att tiden på anstalter är ganska allvarlig.

Som jag sa handlar det om innehållet. Fram till 2015 var det ökad tid för arbete, behandling och utbildning. Sedan dess har detta blivit sämre. Det innebär att människor kommer ut sämre. De är inte bättre när de lämnar anstalten. Det handlar alltså om säkerheten och innehållet men också om respekten för brottsoffer. Denna enormt växande soningskö innebär att människor som är dömda och väntar på att tjäna av sitt straff begår nya brott. Det är ju hål i huvudet. Det är som att man vill ha mer brottslighet. Dessa människor ska snabbt in och avtjäna sina straff och komma ut bättre.

Det handlar också om polisens effektivitet - de har tillräckligt att göra utan att behöva åka runt och plocka in samma personer gång på gång - och att man kanske får dessa personer fällda. Då konsumeras så att säga det nya brottet i det gamla straffet.

Fru talman! Tack för en bra debatt. Jag ser fram emot den långsiktiga planen från regeringen.

Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja lyfta blicken lite. I dagens debatt om kapacitetsbristen i kriminalvården skulle jag vilja prata om hur vi bygger ett samhälle där färre människor över huvud taget behöver låsas in på häkten och anstalter.

Det brottsförebyggande arbetet har fått alldeles för lite utrymme i den svenska kriminaldebatten. Vi talar om skärpta straff, och högern vill fördubbla straff även när det inte är effektivt. Man vill sänka skatten och skära ned på skolan. Det här är i vart fall inte ett recept på hur vi löser kriminalvårdens kapacitetsbrist, utan det är ett recept som gör att ännu fler unga riskerar att dras in i kriminalitet, att få en kriminell identitet och att bli kvar länge i brottslighet. De som drabbas ytterst är de brottsoffer som dessa människor kommer att möta under sin kriminella bana.

Jag tror att svensk kriminalpolitisk debatt skulle må bra av att se till helheten i samhället. Inte minst skulle många människor slippa ett stort lidande om vi fokuserade insatserna där de gör mest nytta för att så få som möjligt ska utsättas för brott.

Fru talman! Jag tror att vi alla är ense om att en bra politik är en som förebygger brott och att det bästa brottet är det som aldrig begås. Likväl är det ett tråkigt konstaterande att många människor faktiskt begår brott. Jag är lite osäker på Miljöpartiets inställning i frågan, men jag som moderat menar att man har ett eget ansvar för det. Man kan inte alltid skylla sina tillkortakommanden och att man skapar brottsoffer på någon annan eller på samhället, utan man har ett eget ansvar.

Här är det jätteviktigt, tycker i alla fall jag, att rättsstaten står stark. Det är ju faktiskt så att om den inte gör det förlorar många människor på det, framför allt de som blir utsatta för ett brott - de som blir kränkta, får någonting stulet eller får en känsla av att fara illa.

Jag kan konstatera att Annika Hirvonen Falks regering lägger minst pengar i hela denna kammare på rättsväsendet. Hur rimmar egentligen detta med det vi har talat om, det vill säga att förhindra brott?

Fru talman! Jag instämmer såklart i det som Johan Forssell säger om att folk har ett eget ansvar, vilket han undrar om vi också tycker. Naturligtvis har de det. Men det vi som politiker kan påverka är ju vilka förutsättningar barn växer upp under. Vi har i dag 8-10-åringar som rekryteras in i kriminalitet. Detta är barn som borde gå i skolan och drömma om - vad vet jag - fotbollsstjärnor och popidoler men som i stället ser upp till knarkhandlare.

Det som samhället kan göra, och det som vi kan påverka, är det jag vill debattera här i dag. Om vi sviker dessa barn och inte satsar tillräckligt på deras utbildning och livschanser kommer fler människor att utsättas för brott.

Fru talman! Jag tror att vi är överens brett i denna kammare om att alla barn ska få bra uppväxtvillkor. Man kan möjligtvis tycka att det blir en ganska avskalad rättspolitik om rättspolitikens enda uppgift är att ge sig in i ett socialt projekt och om rättsstaten aldrig ska synas för den grupp som faktiskt begår brott. Det känner jag mig som moderat väldigt skeptisk till; jag tror att många brottsoffer skulle fara väldigt illa med den oerhört snäva och något märkliga fokuseringen.

Samtidigt kan jag konstatera att den här regeringen på område efter område har misslyckats med det som Annika Hirvonen Falk beskriver. Skjutningarna, sprängningarna och gängkriminaliteten har ökat, men antalet poliser i yttre tjänst har minskat. Antalet platser i kriminalvården har också minskat de senaste tio åren. Är denna inställning från Miljöpartiet - att rättspolitiken egentligen handlar om en massa andra saker än själva rättspolitiken - förklaringen till de många misslyckandena? Man ska komma ihåg att Miljöpartiet faktiskt är ett regeringsparti.

Fru talman! Jag kan inte undvika att undra om Johan Forssell har selektiv hörsel. När jag talar om skärpta straff för vapenbrott verkar Johan Forssell tänka på annat; han hör bara när vi talar om det långsiktiga brottsförebyggande arbetet. Kanske beror det på att detta sticker ut så mycket i en kriminaldebatt som i dag präglas av populistiska förslag om alltifrån att fördubbla straffen, trots att det är ineffektivt, till att bygga fängelser i skurkstater.

Jag tror att även Moderaternas kriminalpolitik skulle må bra av det perspektivet. Vill vi ha ett samhälle som hänger ihop måste vi se till alla delar, från att göra polisens brottsbekämpande effektivt till att se till att vi har ett bra återfallsförebyggande arbete i kriminalvården och att nyrekryteringen av barn till kriminella gäng får ett stopp.

Fru talman! Jag är lite intresserad av utbyggnadstakten när det gäller våra anstalter och häkten i Sverige, som av allt fler nu bedöms vara otillräcklig. Den situation som vi har nu, med överbeläggningar som riskerar arbetet och innehållet på anstalter samt utbildning och möjligheter för att personer inte ska återfalla i brott och där personalens säkerhet inom kriminalvården äventyras, är av regeringen planerad att bestå fram till 2029.

Min uppriktiga fråga är: Behöver inte mer göras för att underlätta situationen inne på anstalterna för de intagna, för personalen och för samhället i stort? Är regeringen nöjd - och jag vill ha svar från regeringen genom Annika Hirvonen Falk - med den utbyggnadstakt man har och med att man inte lyckas utvisa personer eller få personers straff att verkställas i deras egna hemländer i större utsträckning? Ska det verkligen se ut så här fram till 2029? Det är min uppriktiga fråga.

Fru talman! Det görs stora satsningar i kriminalvården. Justitieministern räknade upp några av de utbyggnadsplaner som är på gång. Miljöpartiet, som ett av regeringspartierna, vill se ytterligare insatser för att vi inte ska ha överbeläggning som riskerar säkerheten och kvaliteten i det återfallsförebyggande arbetet i kriminalvården.

En av de åtgärder som vi tror skulle kunna underlätta det här redan på ganska kort sikt är om kriminalvården fick bättre möjligheter att fatta beslut om verkställighet med fotboja och intensivövervakning i vissa fall. Det är en åtgärd som tar mindre tid att få på plats än vad det tar att bygga ytterligare anstalter, vilket behövs, både fängelser och häkten.

Fru talman! Alla de satsningar som har räknats upp av justitieministern och som har presenterats av regeringen innebär de facto att läget på våra anstalter kommer att vara ansträngt fram till 2029. Om några ytterligare åtgärder ska presenteras ska - hör och häpna - fler fångar som ska sitta i fängelse släppas ut i frihet igen. Fler brottsoffer ska få se sina förövare fria på gatan på grund av att regeringens politik är bristfällig. Det måste finnas bättre lösningar för att komma åt den problematik vi har med överbeläggning på våra anstalter.

En sak är att en tredjedel av dem som skrivs in på våra anstalter är utländska medborgare. Här måste regeringen växla upp. Det är alltså en tredjedel av dem som skrivs in på våra anstalter som är utländska medborgare. Vi har avtal inom Europa som garanterar att alla de domar som fastställs för utländska EU-medborgare i Sverige ska verkställas i deras egna länder. Ändå är arbetet bristfälligt. Vill Miljöpartiet att fler utlänningar ska avtjäna straff i sina egna hemländer?

Fru talman! I de fall det, av olika skäl, är möjligt att göra på det sättet är det naturligtvis positivt ifall de överförs. Men i verkligheten går det inte alltid. Vissa av de personerna har inga utvisningsbeslut utan har faktiskt uppehållstillstånd i Sverige. Vissa av personerna kan inte utvisas på grund av undermåliga förhållanden i hemländerna, som risk för tortyr eller dödsstraff.

Miljöpartiet vill rikta biståndsarbetet mot att motverka skurkregimer och icke-demokratiska metoder och vill se till att mänskliga rättigheter respekteras i hela världen, till skillnad från andra partier som hellre vill lägga biståndspengar på att bygga fängelseplatser.

Fru talman! Jag ska bara tacka för en bra debatt.

Svensk kriminalvård är i en snabb expansionsfas. Man har nu mer pengar än man haft på många år. Vi tänker också skjuta till ytterligare 2 ½ miljard de kommande tre åren. Det finns också en plan för en utbyggnad av 2 000 platser. Om det behöver revideras kommer vi naturligtvis att göra det.

Vi kommer också att arbeta aktivt med den fråga som kom upp sist, det vill säga överföring av straffverkställighet till andra länder. Antalet verkställigheter i andra länder har ökat med 50 procent bara sedan 2017. Det kommer vi att fortsätta att driva på för.

Till dem som jobbar i svensk kriminalvård vill jag säga att de gör ett fantastiskt bra jobb. Det gäller nu att se till att vi satsar på både kvalitet och kvantitet. När vi nu gör den stora utbyggnaden ska det inte gå ut över vårdinnehållet och kvaliteten i svensk kriminalvård. Det vill jag inte se. Alla som jobbar i kriminalvården ska veta att vi de kommande åren kommer att fortsätta att satsa på båda delar, på både kvalitet och kvantitet.

Den särskilda debatten var härmed avslutad.