Psykiatrireformen

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}
Motion till riksdagen
1998/99:So349
av Ragnwi Marcelind och Chatrine Pålsson (kd)

Psykiatrireformen


Konsekvenser av
psykiatrireformen
Psykiatrireformen genomfördes 1 januari 1995.
Kommunerna fick då ett ökat och förtydligat ansvar för
personer med psykisk störning som inte är i behov av sluten
aktiv psykiatrisk vård.
Syftet med reformen var att öka de långvarigt psykiskt stördas livskvalitet
och delaktighet i samhället. För att underlätta genomförandet av reformen
och för att utveckla samarbetsformer mellan kommuner och landsting beslöt
riksdagen 1994 att avsätta ett treårigt stimulansbidrag på 1,2 miljarder kronor
till kommunerna.
Psykiatrin har i och med reformen genomgått stora och genomgripande
förändringar. Slutenvårdsplatserna har minskat drastiskt och öppnare vård-
former har tillkommit. Många psykiskt sjuka har, särskilt under förändrings-
processen, farit illa inte minst med tanke på att alternativa behandlingsformer
inte var tillräckligt utbyggda när slutenvårdsplatserna lades ner. Kommuner
och landsting klarade inte att möta de stora behov som fanns, bland annat på
grund av resursbrist.
I en förändringsprocess är det ytterst angeläget att kontinuerligt följa upp
hur det blir för den enskilde. Därvidlag har varje enskilt landsting ett stort
ansvar lika väl som staten måste ta det övergripande ansvaret. Ansvarför-
delningen mellan kommuner och landsting får inte bli huvudfrågan. Alla
instanser måste ta frågan på största allvar.
Psykiskt funktionshindrade
- hur ser deras behov ut?
Socialstyrelsens utvärdering visar att det finns
uppskattningsvis mellan 40 000 och 46 000 psykiskt
funktionshindrade personer som psykiatrin och/eller
socialtjänsten har kontakt med. Detta motsvarar ca 0,6-0,7
procent av den vuxna befolkningen. I storstäder finns
betydligt fler än i mellanstora och mindre kommuner. Det
finns ungefär lika många män som kvinnor. Mer än hälften
är under 50 år. Nästan var femte är gift eller sammanboende
och var tionde har hemmavarande barn. De äldre har mer
omfattande funktionsnedsättning än de yngre och får därför
mer insatser från socialtjänst och/eller psykiatrin.
Samarbete
Det finns behov av att ytterligare utveckla samverkan mellan
kommunernas socialtjänst och landstingets psykiatrivård
liksom med försäkringskassan, arbetsmarknadsmyndigheten
och primärvården. Samarbetet präglas fortfarande till viss del
av intressemotsättningar mellan huvudmännen. Fortsatta
lokala avtal och policydokument bör skrivas med en
gemensam handlingsplan för att utveckla verksamheter och
samarbete. Kommunernas och landstingens ansvar har
förtydligats avseende psykiatrisk vård respektive social
omsorg. Nu är det viktigt att se till att ingen faller mellan
stolarna.
Personernas eventuella missbruk bör kännas igen och tas hänsyn till inom
psykiatrin, eftersom de sällan själva söker sig till missbruksbehandling.
Behandlingsinsatserna bör sedan samordnas.
Efter många års rättmätig kritik mot både socialtjänstens oförmåga att ge
socialt stöd och psykiatrins tillkortakommanden i behandlingen och om-
händertagandet av personer med psykiska funktionshinder krävs en radikal
förbättring. Kommunernas uppgift blev att möjliggöra ett liv utanför
institutionerna och människor som tidigare i stor utsträckning varit osynliga
skulle nu synliggöras. Socialtjänst och psykiatri skulle stödja varandra i
arbetet med att skapa behandlingsmetoder och arbetssätt som skulle ge
reformens målgrupp ett meningsfullt liv.
Efterfrågan och behov
Det har blivit allt mer vanligt inom offentlig sektor att man
anpassar verksamheten efter vad brukarna efterfrågar.
Sjukvården är i detta avseende inget undantag. Även om det
i grund och botten är en sund och positiv inställning kan den
ändå inte drivas till sin spets. Detta har särskilt
uppmärksammas i och med psykiatrireformen. Reformens
målgrupp har ett grundläggande problem och det är att de
som bäst behöver vården, saknar förmåga att efterfråga den.
I detta fall måste man kunna skilja på efterfrågan och behov.
Det är alltid förödande att falla offer för modenycker,
speciellt inom de områden som berör människor som
befinner sig i utsatt läge. Visserligen har många psykiskt
sjuka fått ett bättre liv genom att vårdas i öppnare
vårdformer men det är viktigt att inse att öppna vårdformer
ingalunda är det bästa för alla. För att tillmötesgå olika
behov krävs mångfald.
Psykiskt funktionshindrade personer har mycket varierande behov inte
bara sinsemellan utan också över tiden hos en och samma person. Därför
måste man återkommande ompröva både diagnos och behandling. Den hjälp
som ges måste ha sin utgångspunkt i att den psykiska sjukdomen hos den
enskilde personen finns och kan förvärras under olika perioder i livet. Att det
behövs mycket stöd och social omsorg för att förebygga en sådan för-
sämring. Det krävs också stor medvetenhet om att det är vanligare med
somatiska sjukdomar hos psykiskt funktionshindrade personer än hos andra.
Därför är det så viktigt att en samverkan sker mellan socialtjänst,
psykiatrisk öppenvård och primärvård. De nya förhållanden som psykiatri-
reformen inneburit har visat att det har tagit längre tid än man beräknade att
få denna samverkan att fungera tillfredsställande.
Stora brister
I tidningen KommunAktuellt den 16 januari 1997
redovisades en kartläggning som tidningen gjort där det
konstaterats att över hälften av landets kommuner inte hade
ordnat särskilt boende för alla psykiskt handikappade
personer. En tredjedel av kommunerna visste över huvud
taget inte hur många psykiskt störda personer som bodde i
kommunen.
Läkartidningen 18/97 noterar i sin ledare: Det är oroande att bristerna
förblivit så stora trots det treåriga statsbidraget på 1,2 miljarder kronor och
oron är stor hur insatserna ska se ut efter det att statsbidragen utgått från
och
med 1998?
Enligt Socialstyrelsens utredning  som kommit 1998  finns idag projekt in-
riktade på samverkan, utbildning, rehabilitering och sysselsättning. Bidragen
har utnyttjats för att starta nya verksamheter främst när det gäller insatser
som t ex utbildning. Då det gäller individinriktad verksamhet som t ex
sysselsättning och boendestöd har stimulansmedlen främst använts för att
förstärka redan befintliga verksamheter.
Reformprocessen och
stimulansmedel
Under de första åren blev reformprocessen försenad bland
annat därför att ekonomiska överenskommelser mellan
kommuner och landsting drog ut på tiden. Det var även svårt
att komma igång med kvalificerade projekt. Idag har ett antal
verksamheter startat som projekt genom de statliga
stimulansmedlen. Detta har skett i samverkan och med
gemensam projektplanering, men bristen på långsiktighet i
finansieringen utgör ett stort problem för många projekt.
Enligt Socialstyrelsens utredning har kommunerna nu kommit längre i
arbetet med att inventera psykiskt funktionshindrade personers behov. Få
kommuner hade tidigare inventerat behovet av insatser och hade därför svårt
att planera verksamheten och utveckla dess innehåll.
Inventeringarna bekräftar det stora behovet av stödinsatser inom
framförallt områden som arbete, daglig sysselsättning, sociala kontakter och
fritid.
På vissa håll finns fortfarande en ganska stor andel beviljade stimulans-
medel som ännu ej omsatts i konkreta verksamheter riktade till målgruppen.
Anledningen tycks främst vara att projekten kommer att pågå under längre
tid än ursprungligen planerat och att en ovana vid projektarbete medfört
fördröjningar. Till vissa delar kan detta även bero på bristande samarbete och
avsaknad av organisation och ledning. Undersökningen visar även att det är
en stor oro i vissa verksamheter som finansierats med stimulansmedel att
deras existens hotas när medlen försvinner. Främst gäller det projekt med
inriktning på personligt ombud eller kamratstöd och olika föreningsdrivna
verksamheter.
I Gävleborgs län tillsattes av landstinget i Gävleborg en länsövergripande
samverkansgrupp som skulle följa förändringsarbetet i länets psykiatri. Efter
två år kunde man konstatera att kommunerna låg långt efter i genomförande.
Kommunerna hade inte haft beredskap på konsekvenserna av psykädel-
reformen. Framför allt saknades utbildad personal och en färdig vårdorgani-
sation inför psykädel. En av tre kommuner hade inte ens efter två år kartlagt
behoven för de psykiskt sjuka. Arbetsgruppen konstaterade att det fanns stor
oro för de patienter som blev medicinskt färdigbehandlade inom den slutna
psykiatrivården.
Öppenvårdsinsatser
Utvärderingen visar att många som bedöms som medicinskt
färdigbehandlade i psykiatrisk slutenvård behöver fortsatta
vårdinsatser från öppenvårdspsykiatrin och primärvården,
samtidigt som sociala insatser ges från socialtjänsten.
Begreppet medicinskt färdigbehandlad har uppfattats som
alltför vagt eller helt missuppfattats. Socialstyrelsen föreslår
att begreppet utgår och ersätts med t ex begreppet
"psykiatriskt slutenvårdsfärdig" eller något annat begrepp
som tydligare beskriver andra vårdgivares fortsatta ansvar.
I framtiden bör den enskilde personen själv kunna medverka oftare i
behovsbedömningen. Kommunen bör också tydligare beskriva konkreta mål
med inventeringarna och utveckla dessa så att de kan bli en del i en indivi-
duell planering. Enligt Socialstyrelsens rapport  har varken behovet av LSS-
insatser eller av sjukvårdsinsatser efterfrågats generellt i inventeringarna,
vilket kommunerna måste uppmärksamma i framtiden.
Meningsfull sysselsättning
viktig
Psykiatriutredningen betonade starkt behovet av generella
insatser för att få dessa personer i sysselsättning. Därför var
det viktigt att en del av stimulansmedlen används för
rehabiliteringsinsatser.  Trots detta saknar en mycket stor
andel av psykiatrireformens målgrupp arbete eller någon
annan meningsfull sysselsättning. De flesta saknar också
grundutbildning och här krävs nytänkande och mer resurser
för att göra detta möjligt.
Stöd till arbete och yrkesinriktad rehabilitering är viktigt för den här
målgruppen, men för många är det allra viktigast att ha något meningsfullt att
göra under dagen. Tyvärr är det inte så idag. Dels beror detta enligt
Socialstyrelsen på att socialtjänstlagen inte ger kommunerna tillräckligt klart
uttalat ansvar inom detta område, dels att LSS med nuvarande utformning
inte ger bl a psykiskt funktionshindrade personer rätt till insatsen "daglig
verksamhet" och dels på att rehabiliteringsinsatser ofta har en uttalad
yrkesinriktad karaktär och är för kortvariga, vilket medför att de inte har
någon egentlig aktualitet för stora delar av psykiatrireformens målgrupp.
Socialt skyddsnät
En del av dessa patienter skrivs ut utan att ha något socialt
skyddsnät. De kommer hem till en tom lägenhet i ett stort
bostadsområde för att hänvisas till ensamhet. Andra blir en
belastning både ekonomiskt och psykiskt för gamla föräldrar.
Sitt eget sociala kontaktnät har de förstört för länge sedan
och ofta har de en havererad ekonomi med obetalda
hyresräkningar och elavgifter. Både sjukdom och den
olyckliga sociala situationen leder till att många av dessa
människor blir mycket ensamma. Undersökningar visar att
många av våra uteliggare är en konsekvens av
psykädelreformen.
Efter ett möte mellan representanter från Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) och
IFS (Intresseföreningen för schizofrena) framkom att socialminister Margot
Wallström var mycket kritisk till psykiatrireformen och till att arbetet gått så
långsamt. Hon betonade att regeringens extra miljarder kronor till kommuner
och landsting skulle höja livskvaliteten inom just psykvården. Det är inte
acceptabelt att människor i svåra sjukdomstillstånd far illa därför att de inte
av egen kraft orkar protestera mot effekter av förändringar och besparingar.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att påskynda kommunernas arbete för att genomföra
psykiatrireformens intentioner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en genomgripande översyn bör ske av hur avsatta
projektmedel kommit de psykiskt sjuka till del,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas åligganden när det gäller att skapa meningsfull
sysselsättning för de psykiskt sjuka,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att antalet slutenvårdsplatser inom psykiatrin skall motsvara
behoven.

Stockholm den 25 oktober 1998
Ragnwi Marcelind (kd)

Chatrine Pålsson (kd)