yttrandefriheten i arbetslivet

Herr talman! När det gäller offentlig sektor hänvisas i interpellationssvaret till Gunnar Lund. Samtidigt konstaterar statsrådet att det inte behövs några åtgärder. Då tycker jag att det är rimligt att få ett svar om innebörden i det konstaterandet. Sedan vill jag tacka Bodström för frågeställningarna. Om vi kan ägna oss åt dem finns det en möjlighet att föra debatten framåt. Det lyckades vi inte göra förra gången. Jag och Vänsterpartiet menar att utgångspunkten måste vara den att alla, hela arbetsmarknaden, omfattas. Man måste se yttrandefriheten och meddelarfriheten som en medborgerlig rättighet. Problematiken ser lite olika ut i olika verksamheter. En har vi berört, nämligen offentlig verksamhet, där det ju finns lagstiftning. Det finns också en gråzon där verksamheten drivs med skattemedel men läggs ut på entreprenad. Då förlorar de anställda sin yttrandefrihet. Man har alltså samma arbete, samma verksamhet, men omfattas inte av något grundlagsskydd. Vi har lex Sarah, som innebär att den anställde kan rapportera missförhållanden - men inte till socialnämnden, inte till de ansvariga politikerna, inte till Socialstyrelsen eller till medierna utan tillbaka till sin arbetsgivare. Jag menar att det redan i dag vore fullt möjligt att med ganska enkla grepp se till att de anställda omfattades av samma rättigheter som inom offentlig verksamhet. Det handlar ju också om konkurrensfördelar mellan offentlig sektor och den gråzon jag nämnde. Den tredje delen handlar om rent privat arbetsmarknad. Jag håller med Bodström om att det där finns en kollision som handlar om företagshemligheter. Jag menar dock att problemet blir svårhanterligt om den medborgerliga rättigheten till yttrandefrihet underordnas. Om den överordnas, om utgångspunkten alltså är att alla ska omfattas, innebär det att man på den privata sidan får göra undantag för vad som ska omfattas. Vi menar att detta inte ska avgöras av företaget självt. I stället får man ha en lagstiftning med föreskrifter som skyddar till exempel kundregister eller det som är de verkliga företagshemligheterna. Som i så många andra frågor är jag övertygad om att man, om man verkligen vill, kan åstadkomma detta. När det gäller den del som handlar om den verksamhet som drivs med skattemedel men som läggs ut på entreprenad menar jag att man där ganska enkelt skulle kunna få till en lagstiftning. Det kunde vara intressant att höra statsrådet resonera kring just de olika perspektiven. Vad är det som ska vara överordnat? Är det medborgarnas rätt till yttrandefrihet eller är det företagens krav på lojalitet?

Herr talman! Det är alldeles tydligt att här finns flera olika frågor som är svåra att lösa. Jag tror att vi är helt överens om den saken. Hur man sedan tekniskt bygger upp en lag är kanske inte det allra viktigaste. Det är resultatet som är det viktigaste. Om man har en huvudregel med så många undantag att undantagen blir huvudregel har man inte uppnått det syfte man hade. Det är därför detta blir så svårt. Frågan är också vem som ska avgöra vad som är företagshemligheter om inte företaget självt ska göra det. Det ligger ju i företagshemlighetens natur att det är företaget självt som gör det. Så nog är det svåra saker vi måste ta hänsyn till. Enbart frågan om företagshemligheter skulle till exempel kunna innebära att ett företag - och därigenom också svenska staten - kanske förlorar miljardbelopp, alltså om detta var helt oinskränkt och någon annan än företaget självt skulle göra bedömningen. Om företaget å andra sidan har en oinskränkt rätt att avgöra vad som är företagshemligheter blir kanske meddelarfriheten så inskränkt att den inte längre kan kallas meddelarfrihet. Nog är det många svåra frågor som man ska lösa. Det är inte säkert att det är lagstiftning som är den bästa vägen. En sak är i varje fall säker. Om vi når en överenskommelse med näringslivet har vi sparat massor av tid. Det är bättre än att nu ge sig in på ett riskfyllt projekt, lägga samtalen åt sidan och kanske komma fram till det resultat som man har kommit fram till tidigare, nämligen att det inte går att genomföra en lagstiftning på det sätt som är tänkt.

Herr talman! Jag tycker egentligen inte att det handlar om så många undantag. Om man bestämmer sig för att grundregeln är att säkerställa en yttrandefrihet och en meddelarfrihet hamnar resonemanget om undantag först och främst på den rent privata sektorn. Jag vill återkomma till det jag sade i mitt förra inlägg. När det gäller de verksamheter som drivs i dag med skattefinansierade medel bör man kunna komma fram med att ge de anställda samma rättigheter som i en helt offentligt styrd verksamhet. Det är skattepengar det är fråga om och ett offentligt åtagande som utförs i verksamheterna. Det är inte rimligt att en privat entreprenör ska kunna tysta sina medarbetare så att de inte kan lyfta fram viktig kritik om hur man till exempel handhar vård för äldre medan man i offentlig verksamhet inte ska göra det. Jag kan inte se att den problematiken finns. När det gäller den andra delen kan jag hålla med om att det kan vara snårigt för privat verksamhet. Om jag minns rätt var den stora kritiken mot det förslag som låg just att man i det förslaget lät företagen själva formulera vad som skulle undantas. Då får man problem, menar jag. Där måste man hitta ett annat sätt med en lagstiftning som är generell och ett undantag där man reglerar det via föreskrifter. Sedan vill jag också påminna om det Bodström sade i förra interpellationsdebatten. Där fick vi faktiskt ett löfte om att regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle bereda frågan gemensamt. Vi väntar på den inbjudan och ser fram emot den. När den kommer ska vi omedelbart delta i ett möte. Det är mycket centrala frågor. Vi har också tankar och idéer som kan bidra till att frågorna får sin lösning.

Herr talman! Vissa av frågorna är nog mindre komplicerade, även om de fortfarande är komplicerade. En sådan sak är kanske att lägga ut det på entreprenad. Frågan är då om man bara ska ta en liten del när man kanske vill försöka hitta så bra åtgärder som möjligt på hela området. Nu pågår trots allt samtal mellan regeringen och näringslivet. Men jag ser inget hinder i att vi fortsätter debatten på det sätt vi nu gör i riksdagen. Vi kan också ha en kontakt vid sidan om där jag kan ge den information som ges och ta emot synpunkter, och vi kan diskutera hur vi ska gå vidare i frågan. Låt mig avslutningsvis säga att det faktum att vi inte har lyckats nå ett resultat inte beror på bristande ambition utan på frågans komplexitet.

Herr talman! Yvonne Ruwaida har frågat mig hur jag tänker agera för att irakiska asylsökande i Sverige ska få uppehållstillstånd. Migrationsverket och Utlänningsnämnden är de rättstillämpande myndigheterna i asylärenden. Som statsråd är jag förhindrad att påverka och kommentera enskilda asylärenden och handläggningen av dessa hos utlänningsmyndigheterna. Oavsett hur situationen i Irak kommer att utvecklas ska Migrationsverket och Utlänningsnämnden göra en individuell prövning av de asylskäl och humanitära skäl som åberopas i varje enskilt fall. Migrationsverket och Utlänningsnämnden har tillgång till en stor mängd information om situationen i Irak, däribland rapporter från de organisationer som Yvonne Ruwaida nämner i sin interpellation. Utlänningsmyndigheterna måste självfallet göra sin bedömning av asylärendena utifrån den aktuella situationen i de asylsökandes hemländer. Myndigheternas uppgift är bland annat att noga granska faktaunderlaget i varje enskilt ärende.

Herr talman! Jag tackar för svaret, även om det inte gav så mycket svar på mina frågor. Jag vill anknyta till den situation som råder i dag i Irak. Den är instabil. Hela rättsväsendet har brutit samman. Våld och kriminalitet är utbrett och civila irakier blir dödade av beväpnade grupper och i olika typer av terrordåd. Antalet terrordåd och antalet offer för dem har ökat ganska markant, vilket visar att situationen i Irak inte blir stabilare utan tvärtom. Från Sveriges sida - i varje fall från regeringens sida - gör man bedömningen att man inte kan närvara i Irak med svensk ambassadpersonal därför att man bedömer att situationen i Irak är så dålig. Därför blir det konstigt att man från Migrationsverket gör en bedömning av att situationen i Irak är tillräckligt stabil för att personer som har lämnat Irak ska kunna återvända. I förra veckan fattade man vägledande beslut som innebär att vi stoppar irakiska asylsökande. Jag tycker att detta generellt är olyckligt. Det är olyckligt att det är Migrationsverket som har fattat de vägledande besluten. Jag tycker att det är bättre att regeringen gör det, så att man har en politisk part som är juridiskt och demokratiskt ansvarig. Det är svårt att göra Migrationsverket ansvarigt i det system som vi har. Jag vill gärna ha ett svar från ministern på den frågan. Kan hon tänka sig att ändra reglerna så att regeringen kommer att fatta den här typen av vägledande beslut? Jag skulle också vilja veta om ministern anser att situationen i Irak är stabil. Bygger det beslut som Migrationsverket har fattat på fakta? Är det en bedömning som delas av regeringen? Jag blir förvånad när jag läser en artikel som är skriven av Lars Påhlsson, tillförordnad generaldirektör på Migrationsverket. Där sägs att ett av skälen till att man har fattat de vägledande besluten är vår strävan att harmonisera flyktingpolitiken i EU. Så står det! Det skulle alltså vara ett vägande skäl. Man hänvisar till alla de europeiska länder som länge har ansett situationen i norra Irak vara tillräckligt stabil. Man har en strävan att harmonisera flyktingpolitiken i EU. Detta skulle alltså vara ett av skälen till att man har fattat de vägledande besluten. Det är olyckligt. Jag undrar om det har funnits en politisk signal från regeringen om att vi vill harmonisera EU-politiken och att man därför ska ta hänsyn till vilka bedömningar andra EU-länder gör när man gör den svenska bedömningen. Vad anser ministern principiellt? Hur ska man agera? Ska man ta hänsyn till vilka bedömningar andra EU-länder gör? Ska vi göra en självständig bedömning i Sverige där vi inte bygger på en strävan att harmonisera och har det som ett av skälen till de beslut som fattas här?

Herr talman! När det gäller asylsökande från Irak så ska man kanske först se till vad det är som har hänt. Migrationsverket och Utlänningsnämnden har avvaktat med beslut under lång tid just därför att det har varit svårt att bedöma läget i Irak och hur det skulle ha utvecklats. Nu har man fattat vägledande beslut och anser att situationen är sådan att man kan börja fatta beslut. Däremot innebär Migrationsverkets beslut att det inte är några tvångsvisa återvändanden som görs till Irak. Men man kan nu göra en bedömning av själva asylskälen. Som svar på de frågor som Yvonne Ruwaida har ställt om det olämpliga i att det är Migrationsverket som fattar de vägledande besluten kan jag säga att det är så vår lagstiftning ser ut. Myndigheterna gör självständiga bedömningar. Om myndigheterna däremot anser att de behöver vägledning från regeringen så kan de överlämna ärenden till regeringen. Men regeringen kan inte själv bestämma att den vill fatta beslut om asylsökande från Irak. Det är också ett självständigt beslut som måste fattas av myndigheterna. Som Yvonne Ruwaida vet har regeringen inte haft något sådant ärende på bordet och har det inte heller nu. Regeringens roll i migrationsärenden finns med i den parlamentariska utredning som ser över utlänningslagen. Den ser också över regeringens roll i sammanhanget. Utredningen kommer att lämna sitt betänkande den 1 juni. När det gäller frågan om huruvida Migrationsverkets beslut bygger på fakta kan jag säga att verket har tillgång till mycket information om andra länder. Man tar in information från FN, UNHCR och från internationella organisationer som finns verksamma - från en lång rad olika källor. Detta är grund för de beslut som man sedan fattar. Vad gäller strävan efter att harmonisera på området så är länderna självfallet inte bundna till att följa varandras bedömningar. Här är det de svenska myndigheterna som gör, och ska göra, självständiga bedömningar. Däremot har man naturligtvis ständig kontakt med andra länder för att följa deras information. Det kan också vara så att ett land har kontakter med organisationer som till exempel svenska myndigheter inte har. Då kan man få in ny information. Man har också ett ganska brett nätverk - både ett nordiskt nätverk, ett EU-nätverk och ett internationellt - för att kunna underbygga det hela så att man får så bra underlag som möjligt när man gör bedömningar.