yrkesutbildning för vuxna

Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig om vilka åtgärder jag ämnar vidta för att säkerställa att vuxna som vill omskola sig till ett hantverksyrke kan finna möjligheter till detta, garantera dem samma ekonomiska situation som andra vuxna som studerar på högskola samt säkerställa att elever på en yrkesförberedande linje kommer att kunna fullfölja sin utbildning efter gymnasieexamen. Jag vill först påpeka att statsrådet Lena Hallengren på senare tid besvarat likartade frågor från bland annat Cristina Husmark Pehrsson om vuxnas möjligheter till hantverksutbildning. I den delen ansluter mitt svar till det som statsrådet Hallengren har anfört. Utbudet av hantverks- och yrkesinriktad utbildning som vänder sig till vuxna är omfattande. Det finns gymnasieutbildning för vuxna, påbyggnadsutbildning, kvalificerad yrkesutbildning, kompletterande utbildning och folkhögskola. Yrkes- och hantverksutbildningar finns också i privat regi, och det är möjligt att gå som lärling och senare få yrkesbevis eller genomföra gesällprov. Enskilda individers yrkes- och hantverkskunnande kan också tas till vara och utvecklas genom validering av reell kompetens. Eventuella kompletterande studier kan ofta förkortas och yrkesutövandet komma i gång snabbare. Inte minst för personer med utländsk yrkes- och hantverksutbildning eller arbetslivserfarenhet kan validering ha stor betydelse. För att stödja utvecklingen av metoder och system för validering har regeringen för perioden 2004-2007 inrättat en valideringsdelegation. De yrkesinriktade yrkesutbildningarna i gymnasieskolan ska ge en god grund för ett modernt arbetsliv och för fortsatta studier. De kvalitetshöjande åtgärder som regeringen föreslår i propositionen Kunskap och kvalitet - elva steg för utveckling av gymnasieskolan ger en betydelsefull förstärkning av yrkeskunnandet. Behovet av fortsatt formell eftergymnasial yrkesutbildning varierar beroende på yrkesområde. Ett rikt utbud av eftergymnasiala yrkesutbildningar finns såväl inom som utanför högskolan, med offentliga såväl som privata huvudmän. För de yrkesområden där färdigutbildning sker i arbetslivet har arbetsmarknadens parter möjlighet att sluta avtal om färdigutbildning eller introduktionsutbildning vid inträde på arbetsmarknaden inom de sektorer av arbetsmarknaden som saknar sådana avtal. Detta underlättar och effektiviserar övergången mellan gymnasieutbildning och anställning. Vuxna studerande som följer en yrkesinriktad påbyggnadsutbildning som anordnas av kommunerna har lika goda möjligheter att finansiera sina studier med studiemedel som de som följer en utbildning inom högskola, kvalificerad yrkesutbildning, kompletterande utbildning eller en folkhögskoleutbildning. Studiestödsreformen som gjordes under 2001 innebar att ett sammanhållet studiemedelssystem lanserades. Ett enhetligt finansieringssätt infördes då med lika stort totalbelopp för alla studerande oavsett utbildningsnivå. Jag vill gärna understryka att detta system, i en internationell jämförelse, är mycket generöst och ger de allra flesta goda ekonomiska förutsättningar att studera. Det nya generella systemet innebär bland annat högre studiebidrag, högre fribelopp, möjlighet till tilläggslån och pensionsgrundande studiebidrag. Ett högre bidragsbelopp infördes också för prioriterade grupper på grundskole- och gymnasienivå. Det innebär till exempel att vuxna personer som vill följa en yrkesutbildning på gymnasial nivå har möjlighet att studera med en väsentligt högre bidragsnivå än studerande på högskolenivå. Skuldsättningen kan därmed hållas nere. En central princip i det nya studiemedelssystemet är att göra det möjligt för studerande att undvika en alltför stor skuldbörda. Detta, i kombination med att statens resurser är begränsade, gör det nödvändigt med vissa gränser i stödets konstruktion. Jag vill avslutningsvis understryka att rekryteringen till olika former av yrkesutbildningar är en viktig angelägenhet om Sverige ska fortsätta att utvecklas som kunskapsnation. Nyligen har en försöksverksamhet med lärlingsutbildning för vuxna till vissa hantverksyrken beslutats. Den syftar till att närmare pröva en utbildningsform som varvar teoretiska studier med lärlingskap hos hantverkare. Regeringen har också beslutat om direktiv för en yrkesutbildningsdelegation som ska arbeta för att samhällets intentioner för samverkan mellan skola och arbetsliv förverkligas i högre grad än för närvarande, till exempel att göra övergången smidigare mellan gymnasieutbildning och arbetsliv. Regeringen har vidare nyligen förordnat en arbetsgrupp med uppgift att närmare analysera utbudet av eftergymnasial yrkesutbildning. Det är angeläget att fortsatt uppmärksamma dessa frågor och nyttja de erfarenheter och resultat som pågående försök och andra insatser kommer att ge.

Herr talman! Tack så mycket för det långa svaret, utbildningsministern. Min fråga handlade om yrkesutbildning för vuxna som har lämnat gymnasieskolan. Jag tycker ändå inte att jag får ett fullödigt svar från utbildningsministern. Jag ställde nyligen en fråga till statsrådet Lena Hallengren. Hon säger i sitt svar, som också utbildningsministern hänvisar till, mycket om gymnasieutbildningen och hantverksprogrammet. Men det var inte vad jag frågade efter. Det handlar om de elever som har gått ut gymnasieprogrammet. Hur ska de få en fortsatt utbildning för att verkligen kunna bli hantverkare och få ett yrke? Inom högskolan får man en lärarutbildning, blir legitimerad sjuksköterska, undersköterska eller någonting. Det måste finnas någon form av yrkesbehörighet också för hantverkare. Dessutom skriver både Lena Hallengren och utbildningsministern att kursplanen är omfattande för hantverksprogrammet. Det gäller de ungdomar som går på gymnasiet. Det kan väl hända. Men om det inte fungerar, eleverna inte går utbildningarna och de inte erbjuds över hela Sverige kvittar det hur fin och omfattande kursplanen än är. Med tanke på svaret och även Lena Hallengrens svar tycker jag det är på sin plats med en interpellation för att diskutera. Det är inte för att vi på något sätt skulle konfrontera varandra med olika typer av utbildningar utan för att rikta uppmärksamheten på att vi har ett gigantiskt stort problem med brist på hantverkare i detta land. När fick utbildningsministern tag på en murare senast? Alla behöver vi hantverkare någon gång, och det behövs hantverkare till våra kulturskatter. Jag försökte att få en hantverkare, en murare, att komma och rappa om en liten skorsten. Jag höll på i 14 dagar i en medelstor stad för att över huvud taget få tag på någon. När jag äntligen fick tag på en sade jag: Varför skriver du inte ut att du är murare i telefonkatalogen? Han svarade: Tror du inte att jag vill ha tyst på telefonen någon gång på dygnet? De har så fruktansvärt mycket att göra. De är så få. Sveriges tillväxt är beroende av att vi får en fullgod utbildning för hantverkare. Då menar jag i detta fall vuxna människor som har gått ut gymnasieskolan och som inte har gått ett hantverksprogram. Hur ska de fortsätta för att verkligen bli murare, takläggare eller kakelugnssättare? De måste få en legitimitet i sitt arbete. Sverige har i dag den lägsta andelen personer i yrkesutbildning i hela Europa. Bristen på yrkeskunnigt folk riskerar att minska tillväxten. Jag har vid många företagsbesök träffat företagare som säger: Jag skulle vilja bygga till, jag skulle vilja expandera, men jag får inte tag på VVS-montörer, folk som kan bygga, snickare, målare etcetera. Det är kris i det här landet. Det finns ungefär 300 yrken inom hantverksutbildningen. Inom ett par år kommer vi att behöva ungefär 100 000 nya hantverkare. I våra grannländer fungerar det med en bra utbildning för både ungdomar och vuxna. Men vi har inte det i Sverige. Min fråga till utbildningsministern är fortfarande: Vad gör vi för att få en god och attraktiv utbildning till hantverkare också i Sverige?

Herr talman! Jag ser fram emot att om en stund få diskutera ungdomars hantverksutbildning med ministern. Men eftersom bristen på hantverkare är så stor i Sverige tyckte jag även att jag ville ansluta mig till Cristina Husmark Pehrssons interpellation om yrkesutbildning för vuxna. Jag har några siffror som belyser läget i landet. I en europeisk jämförelse utbildas alldeles för få hantverkare i Sverige. I åldersgruppen 20-29 år befinner sig 1,7 % av svenskarna i en yrkesutbildning. Det ska vi jämföra med det europeiska snittet på 13 %. Antalet gesällbrev är litet jämfört med övriga nordiska länder. Det blev en halvering av antalet gesällbrev mellan 1990 och 2003 i Sverige. En företagare i Skåne uttryckte problemet så här: I Europa är de stolta över sina yrkesskolor. Här gömmer man dem i arbetsmarknadspolitiska program. Talar man med etablerade hantverkare får man en bild av att yrkesutbildningarna på något sätt har behandlats styvmoderligt i svensk utbildningspolitik. Det gäller även möjligheterna att omskola sig. Cristina Husmark Pehrsson har talat om hur svårt det är att bli murare om man är ekonom. Men en murare kan bli ekonom. Jag vill illustrera detta genom att berätta om vad jag fann i en tidningsartikel under rubriken "De har kämpat för sina utbildningar". Reportaget handlade om två personer varav den ena var sjuksköterska. Efter 13 år i sjukvården tröttnade hon på neddragningar och stressen och ville göra någonting annat. Hon ville lära sig att snida smycken och skapa silverbägare. Men det var inte lätt att komma i gång. Först gällde det att hitta en lärlingsplats. Hon frågade många silversmeder innan hon fick tag i en som kände sitt ansvar för att det saknas välutbildade silversmeder. Så var det då finansieringen. Eftersom lärlingar inte kan producera fullt under utbildningstiden är det svårt för enmansföretag att anställa dem. Men genom att, som tidningen uttryckte det, tricksa löste sig finansieringen genom Kunskapslyftet och det EU-finansierade projektet Handkraft. Här löste det sig tack vare kvinnans envishet och en tillmötesgående silversmed. Men det är inte alla som har samma tur och skicklighet. Tycker inte ministern att ett sådant här fall skulle kunna lösas som i det vanliga skolsystemet, så att läraren får betalt för undervisning och handledning och eleven får ett studielån?

Herr talman! De frågor som tas upp i interpellationen har uppmärksammats av regeringen vid ett flertal tillfällen inte minst under det senaste året. Det handlar om att stärka de yrkesförberedande programmen på gymnasieskolan och att stärka den eftergymnasiala utbildningen för dem, ofta ungdomar, som har valt ett yrkesförberedande program. Först är det fel att jämföra statistik på det sätt som både Cristina Husmark Pehrsson och Lars-Ivar Ericson gör. Vi har en gymnasieskola i Sverige som integrerar yrkesförberedande utbildningar. Därför går det inte bara att rakt av jämföra med länder som har ett gammalmodigt system där man exkluderar yrkesutbildningarna från gymnasieskolan. Det systemet har vi lämnat sedan lång tid tillbaka. Däremot behöver vi sätta in ett stort och engagerat arbete, nationellt och i varje kommun, för att stärka attraktionskraften hos yrkesförberedande program. Ungdomar i dag är också mycket känsliga för de signaler de får från arbetsmarknaden. Så är det när det gäller ett av de yrkesförberedande program som Cristina Husmark Pehrsson verkar vara särskilt intresserad av, nämligen byggprogrammet där snickare, murare och andra yrkesgrupper får sina förberedande utbildningar. I dag har vi ett högt intresse i många kommuner för den utbildningen. För några år sedan, när byggmarknaden var mycket svag och signalerna till ungdomarna var att inte söka till den utbildningen, var söktrycket mycket lågt. Det är viktigt att branscherna, små och stora företag, jobbar tillsammans med kommunerna för att attrahera och locka ungdomar till de här mycket viktiga utbildningarna. I dessa branscher har man också sedan lång tid tillbaka lyckats arbeta fram bra system för att ta emot ungdomarna ute på arbetsplatserna. Det finns färdigutbildningssystem i form av olika typer av lärlingsinriktningar som gör att man introduceras på ett bra sätt. Man har också avtal på arbetsmarknaden som ser till att de får goda villkor. Det är ett bra sätt att arbeta, och jag skulle gärna se att man gjorde detta inom fler branscher och inom fler yrkesområden. Då får vi en mottagning av unga människor med en bra grundutbildning som gör att de också kommer väl in på arbetsplatsen. Den yrkesutbildningsdelegation som vi har tillsatt har som en väldigt viktig uppgift att driva på utvecklingen i samband med den nya gymnasieskolan, till exempel med den nya lärlingsutbildningen, för att få en starkare samverkan mellan skola och arbetsliv. Jag tror att det kommer att lämpa sig väldigt väl för hantverksyrkena när man kan få grupper av företagare att jobba tillsammans med kommunen. Därmed kan vi fortsätta att utveckla hantverksutbildningarna. Sedan har vi nu en palett av eftergymnasiala utbildningar som lämpar sig väl för olika typer av yrkesutbildningar. Det gäller till exempel kompletterandeutbildningarna som nu är i omstöpning. Där får staten ett större ansvar eftersom det är det rimliga sättet att driva dessa vidare. Kvalificerad yrkesutbildning drivs väldigt starkt av arbetsmarknadens efterfrågan. Där krävs det ett arbete också från intressenterna för att driva idéer om kvalificerade yrkesutbildningar som skulle lämpa sig mycket väl för flera av de avancerade hantverksyrkena. Folkhögskolorna har också ett stort ansvar för att jobba fram fina utbildningar. Dessutom utvecklar vi nu nya yrkeshögskoleexamina på högskolenivå. Här finns en palett som lämpar sig väl för lokala och regionala initiativ där intressena, branschen, tillsammans med kommuner och stat kan fortsätta att stärka yrkesutbildningarnas utveckling.

Herr talman! Då kan utbildningsministern och jag vara överens om att det är lite kris när det gäller hantverksutbildningar i Sverige och att mycket behöver göras för att vi inte ska vakna upp till ett dystert liv om några år. Även om det finns hantverksprogram på vissa skolor finns det inte på alla. Min fråga handlade i första hand inte om hantverksprogrammen utan om vad vi ska göra med de personer som vill omskola sig eller som ändrar sitt yrkesliv, till exempel från att vara civilingenjör till att bli kakelugnssättare eller någonting annat. Det är där det brister så kolossalt i dag. LO har gjort en undersökning som visar att många inte fullföljer gymnasieutbildningen, om vi ska lägga någon kraft vid detta också. Väldigt många hoppar av de yrkesutbildningar som finns på gymnasieskolan. Så många som 80 % av eleverna på ett fordonsprogram hoppar av. Jag undrar om utbildningsministern har tänkt på att de här programmen möjligtvis kan vara fel. Många av de här eleverna och många av de elever som går det individuella programmet är praktiskt intelligenta. De har kanske inte den teoretiska intelligensen som kanske krävs, eller de vill kanske inte ens lägga ned sin tid och kraft på att läsa vidare. De är praktiskt intelligenta. Jag menar att för dem är inte Sverige det goda land som vi skulle vilja ha. Vi värdesätter inte den praktiska intelligensen på det sättet. Regeringen och utbildningsministern pratar ofta om att 50 % ska gå vidare till högskolan. Men har ni tänkt på att det faktiskt finns yrkeshögskolor också? Har ni tänkt på att det också handlar om att bli legitimerad murare eller legitimerad elektriker också som vuxen? Jag tycker att Sverige på något sätt har sopat hantverksutbildning och praktiskt kunnande under mattan så länge och bara favoriserat teoretiskt kunnande. Jag har besökt Selandias tekniska skola i Danmark. Jag rekommenderar ett besök. Jag har sällan sett en skola där man blandar teori och praktik. Det sjuder av liv. Man kopplar ihop de här utbildningarna på ett fantastiskt sätt. Hantverksutbildningarna har en hög status. Man går vidare i lärlingsprogram. Om man inte lyckas få en lärlingsplats och en lön motsvarande 10 000 danska kronor i månaden anställer skolan eleverna eftersom man anser att detta är så viktigt. De andra 25 procenten måste få samma möjlighet till en god yrkesutbildning som teoretikerna. Jag frågar: Vad tänker utbildningsministern göra med de 25 % som i dag inte går vidare till högskolan? Det gäller alla de elever som inte klarar kraven i kärnämnena i det individuella programmet och alla de elever på yrkesutbildningar som inte klarar sin yrkesutbildning på grund av att det finns för stora krav på att man ska klara kraven i kärnämnena.

Herr talman! Jag tror, precis som Cristina Husmark Pehrsson, att vi har mycket att lära av våra nordiska grannländer. I Danmark utfärdas det 30 000 gesällbrev per år och i Norge 22 000. I Sverige är det något mindre än 1 000. Sedan funderar jag fortfarande på en sak. Om det skulle vara så att jag skulle vilja omskola mig till vasstakläggare, hur ska jag klara ekonomin och hur får min handledare ersättning?

Herr talman! Det verkar som om Cristina Husmark Pehrsson varken läser mitt interpellationssvar eller lyssnar på mina inlägg. Jag får väl tala för Lars-Ivar Ericson förhoppningsvis. Det är oerhört viktigt att det finns resurser från samhällets sida för både den grundläggande gymnasieutbildningen och vidareutbildningen. När Cristina Husmark Pehrsson går vidare förstår man vad det handlar om. Det är alltså minskade kunskapskrav i grund- och gymnasieskola som är Cristina Husmark Pehrssons idé om hur vi ska stärka utbildningen för våra ungdomar. Det handlar om kärnämnena. Bekymret är att man behöver lära sig engelska, samhällskunskap och matematik. Men se på ett modernt arbetsliv! Arbetsgivarna är ju mycket tydliga med att de här kraven finns ute i arbetslivet. Om man ska klara av att utveckla sig i sitt yrke behöver man också grundläggande kunskaper. Jag tror inte alls att det är vägen framåt att säga till ungdomarna att de ska strunta i kärnämnena så kan vi ordna en annan möjlighet på arbetsmarknaden för dem. Den arbetsmarknaden finns inte längre. Det handlar om att utveckla våra gymnasieutbildningar och våra yrkesförberedande program så att kärnämnena kopplas ihop med det intresse man har för en yrkesinriktning så att man ser att det behövs. Om man ska bli en bra fordonsmekaniker i framtiden med manualer och kunskapsfält som beskrivs på engelska behöver man sin engelska för att kunna både klara sitt arbete och utvecklas i sitt arbete. Man behöver sin matematik när bilmekanikers jobb i dag också handlar mycket om att via datorn ta reda på var felet ligger och lösa problemet med fordonet med avancerad teknik. Den typ av arbetsmarknad som Cristina Husmark Pehrsson ser framför sig, där människor inte längre behöver grundläggande kunskaper, finns inte. Men det är inte onaturligt för Moderaterna att driva detta. Det har man gjort i alla tider. De som har den praktiska intelligensen, som Cristina Husmark Pehrsson säger, behöver inte så mycket annat. Jag tror att det är alldeles fel syn. Där tror jag att jag har en gemensam uppfattning med Lars-Ivar Ericson. Centerpartiet har traditionellt sett ställt upp för att man behöver sina baskunskaper när man ska arbeta med ett hantverksyrke eller någon annan yrkesutbildning. Man behöver sina kunskaper i kärnämnena för att kunna leva ett fullgott liv som medborgare och för att kunna utvecklas på sitt arbete. Sedan blir det intressant när både Cristina Husmark Pehrsson och Lars-Ivar Ericson säger att det måste finnas möjligheter till omskolning för att klara den efterfrågan som vi nu har på yrkesarbetare. Hur går det ihop med Moderaternas stora program för att kraftigt minska på arbetsmarknadsutbildningen? Det handlar ju just om möjligheten att komma tillbaka till utbildning. Hur går det ihop med den generella synen att utbildning under Kunskapslyftets tid, som ju också kunde bidra till att utbilda yrkesarbetare, beskrevs som terapiverksamhet från Moderaternas sida? Det finns ju ingen som helst trovärdighet i Cristina Husmark Pehrssons tal om satsningar när det i själva verket är så att man drar ned på det här området. Jag tror att Centern och Socialdemokraterna kan hitta goda framkomstvägar i den nya lärlingsutbildningen, som kan fyllas med väldigt intressant innehåll med hantverksinriktning, i att fortsätta att stötta den kommunala utvecklingen av yrkesförberedande program så att vi också attraherar ungdomarna att vilja studera dessa yrkesinriktningar och i att få in mer av näringslivets och arbetsmarknadens intresse i gymnasieskolan så att ungdomarna ser att det också leder till ett gott yrkesarbete. Här finns mycket att göra framöver, men att Cristina Husmark Pehrsson utmålar sig som en vän av satsningar på utbildning, vidareutbildning och omskolning stämmer inte överens med de budgetförslag som ligger i riksdagen.

Herr talman, utbildningsministern! 80 % av eleverna vid fordonsprogrammet lämnar utbildningen i förtid, skriver LO i en undersökning som också visar att mer än 50 % av de studerande på barn- och fritidsprogrammet, byggprogrammet och energiprogrammet hoppar av. Den visar också att de som gått ut yrkesprogrammen har svårare att få jobb än de som gått ut från de studieförberedande programmen. Det är inte jag utan LO-utredningen som säger detta. Kan inte utbildningsministern visa någon självkritik? Detta fungerar ju inte. Vi måste gå eleverna till mötes och ge dem en sådan utbildning att de klarar kraven. Sedan kan det ta flera år. Det kan gå i deras takt, och vi kan göra annat, men det är inget godkännande av regeringens utbildningspolitik när LO skriver att 80 % av eleverna hoppar av. Jag har besökt Selandias skola. Genom en överenskommelse mellan de nordiska länderna i Helsingforsavtalet 1987 har svenska elever möjlighet att utbilda sig i Danmark. Där har yrkeskunnandet en helt annan status än i Sverige. Jag träffade på denna skola, utbildningsministern, många svenska elever. De elever som då gick där var i 20-30-årsåldern och hade redan ett yrke som de dock inte trivdes med, och de ville bli något annat. Men för att få omskolning i Sverige och möjlighet att ekonomiskt klara en ny utbildning måste de först vara arbetslösa. I dag har man en ny ordning, och nu kommer det busslaster till de danska tekniska skolorna, som ger en fyraårig utbildning. Man får genomgå en så kallad svenneprøve, en lärlingsutbildning och en ersättning på 10 000 kr i månaden. Om de inte hittar någon plats får de en sådan av skolan, med datorer utrustade med talsyntes som ger översättning till danska språket och så vidare. Det är i dag till Danmark som de sydligt bosatta eleverna åker för att få en yrkesutbildning, även i de fall där de inte är arbetslösa.

Herr talman! Den beskrivning som Cristina Husmark Pehrsson ger av de yrkesförberedande programmen är ju inte riktig. Det finns väldigt dåliga exempel, men det är inte den generella sanningen om fordonsprogrammet som Cristina Husmark Pehrsson ger. Dessa program behöver utvecklas. Cristina Husmark Pehrssons svar till LO och svenskt näringsliv är att säga att elever som går på fordonsprogrammet inte behöver kunna engelska och matematik, som är basala ämnen för dem som ska kunna hantera sin yrkesverksamhet. Cristina Husmark Pehrsson kommer under sådana förhållanden att se två saker inträffa: ett fallande intresse bland ungdomarna för att söka till de yrkesinriktningarna och ett näringsliv som omedelbart kommer att säga att vi inte kan ha det så här. Vi kan inte anställa unga människor som inte har de kunskaper som krävs på en modern arbetsplats. Lyssna till näringslivet! Det har varit mycket tydligt. Och lyssna till de fackliga organisationerna! De säger alla att vi måste se till att de här ungdomarna får också de teoretiska kunskaperna med sig. Annars klarar de inte utmaningarna på arbetsplatserna. Men Cristina Husmark Pehrssons idé är att om vi sänker kunskapskraven kommer det nog att bli bra. Det är klart att du kanske till och med kan få en och annan av ungdomarna att säga: Ja, det var väl skönt! Men vad händer när man har sin utbildning klar? Man upptäcker att man inte får något arbete och att man inte klarar kraven på arbetsmarknaden. Du möter då ett näringsliv som säger: Vad har ni gjort med utbildningarna? Delta i stället i vårt arbete för att stärka kvaliteten, utveckla innehållet, få ett bättre samarbete med näringslivet och införa en ny lärlingsutbildning, men sänk inte kunskapskraven! Jag tror att det vore ett väldigt omodernt sätt att hantera utmaningarna på det här området.