Vuxenmobbning

Fru talman! Christer Winbäck har frågat mig om jag anser att Arbetsmiljöverkets föreskrifter är ett tillräckligt bra redskap för att komma åt problemet med vuxenmobbning samt om jag är beredd att vidta några andra åtgärder mot vuxenmobbningen och i så fall vilka. I frågesvaret den 19 april 2006 pekade jag på det ansvar som vilar framför allt på Arbetsmiljöverket och arbetsmarknadens parter. Jag omnämnde också de föreskrifter som Arbetsmiljöverket meddelat mot kränkande särbehandling. Dessa regler är enligt min mening tydliga och ändamålsenliga. Emellertid kan inte förändringar åstadkommas enbart genom regler eller handlingsplaner. Reglerna och planerna måste kompletteras med andra åtgärder för att ge effekt. De föreskrifter som finns måste följas upp med tillsyn och informationsinsatser. Detta är ett långsiktigt arbete. När det gäller reglerna om kränkande särbehandling ligger uppgiften på Arbetsmiljöverket. Som jag nämnde i frågesvaret har verket inom ramen för sina resurser prioriterat insatser på detta område. Jag anser inte att det finns anledning för min del att ta några initiativ på annat sätt i denna fråga.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. För den enskilde är mobbningen alltid en tragedi. I Sverige har man årligen kunnat konstatera ungefär 300 självmord där mobbning varit orsaken. Arbetsmarknadsministern pekar i svaret på Arbetsmiljöverkets föreskrifter mot kränkande särbehandling och att dessa måste följas upp. Mobbning är ett problem som ökat på senare år. Mellan 1998 och 2001 ökade antalet anmälda fall enligt Arbetsmiljöverkets statistik med 60 % bland män och med 90 % bland kvinnor. Tre fjärdedelar av mobbningsanmälningarna gäller kvinnor. Huvuddelen av anmälningarna kommer från områden där man arbetar med människor och som sysselsätter många kvinnor - omsorg, sociala tjänster, hälso- och sjukvård, utbildning. Den offentliga sektorn, som vi politiker är ansvariga för, också som arbetsgivare, är kraftigt överrepresenterad. Det borde mana till mer eftertanke och ett tydligare ansvarstagande från ministerns sida än att bara säga att det inte är meningsfullt att ta några andra initiativ i frågan.

Fru talman! Jag har grunnat på den här frågan eftersom jag på grund av någon fadäs i kammaren fick extra lång betänketid. Jag har funderat dels på vad som gäller, dels på vad jag själv tycker och kan gott medge att mobbningsfrågan inte är en fråga som jag bedrivit rivstarter med under den här mandatperioden. Jag har inte gjort det. Frågan kommer dock upp i debatten och är en del av den löpande verksamheten. Nu tänkte jag igenom detta och vill gärna redovisa det lite mer samlat. Jag håller med om den beskrivning som ges av hur kränkande mobbning är och vilka stora konsekvenser det får för den som drabbas. Jag håller också med om beskrivningen att det naturligtvis skapar risk för både psykisk och fysisk ohälsa, sämre självkänsla och social isolering. Jag kan mycket väl tänka mig att det även finns situationer som direkt leder till självmordstankar. Så ser verkligheten ut, och när sådana kränkningar förekommer drabbar det hela arbetsgrupper och hela arbetsplatser. Det drabbar alltså inte enbart den enskilde. Effektiviteten minskar. Toleransen mot påfrestningar och möjligheten, viljan och förmågan att ta sig an arbetsuppgifter minskar. Vantrivseln och personalomsättningen ökar. Man kan räkna upp alla dessa faktorer. Jag gör det mest för att det var nödvändigt för mig att tänka igenom hur jag såg på detta. Jag tror att den mobbning som vi nu pratar om, den som finns i arbetslivet, många gånger kan ha att göra med arbetsorganisatoriska frågor på arbetsplatsen. När den typen av trakasserier uppstår kan det vara en följd av att det brister i själva arbetsmiljön på en arbetsplats, även om man med arbetsmiljö många gånger tänker på andra företeelser än just den psykosociala arbetsmiljön. När jag säger att vi har ett regelverk som ska fånga upp den här problematiken betyder det inte att så sker överallt - tvärtom. När så inte sker får det den typen av konsekvenser som vi nu diskuterar. Jag kan i min egenskap av ansvarig minister säkert göra mer - jag vill ha det sagt - men jag tror också att man kan göra mycket mer på arbetsplatsen både för att motverka och kanske också hantera den mobbning som uppstår. Det handlar om möjligheten och rätten att på ett riktigt sätt introducera personal, utbilda chefer, genomföra regelbundna planeringssamtal och arbetsplatsträffar, skapa delaktighet genom att göra de anställda delaktiga i det som händer på arbetsplatsen, utforma en arbetsmiljöpolicy samt uppmuntra till en öppen kommunikation. Det är sådant som en arbetsgivare faktiskt är skyldig att göra, eller i varje fall har ansvar för att se till att det blir gjort. Därmed faller frågan tillbaka till att - bland annat - bli en arbetsmiljöfråga på den enskilda arbetsplatsen.

Fru talman! Jag tackar ministern även för det svaret och beklagar den fadäs som inträffade, men uppenbarligen gav det ministern en chans till extra eftertanke i frågan. Jag vill säga att denna fråga är mycket stor, och den har blivit allt större. Jag påstår fortfarande att flera hundra människor om året, uppemot 300 människor, tar sitt liv på grund av mobbning. De inte bara har tankar på självmord utan tar de facto sina liv. Ungefär 10 % av personerna på våra arbetsplatser känner sig på ett eller annat sätt mobbade av arbetskamrater eller chefer. Ofta handlar det om chefer. Jag håller med om att arbetsorganisation, svagt ledarskap och annat många gånger spelar stor roll i denna problematik. Med tanke på det som händer, med tanke på hur det drabbar människorna och med tanke på det stora antalet döda varje år är det nästan att jämföra med trafiken och antalet trafikdödade. På något sätt undrar jag var nollvisionen för denna grupp finns. Vilka fler åtgärder ska vi vidta? Arbetsmiljöverket har ett ansvar för frågan - det är riktigt. I svaret säger arbetsmarknadsministern att jag frågar om det är ett tillräckligt bra redskap. Min fråga är egentligen om det är ett tillräckligt redskap. Jag betvivlar inte att de gör sitt bästa för att skapa möjligheter, föreskrifter och annat för att göra det hela så bra som möjligt. Frågan är: Vad mer kan vi göra för att förhindra självmorden och få någon form av nollvision och en handlingsplan så att vi de facto minskar risken för den gruppen? Frågan har varit på tapeten vid flera tillfällen i kammaren. Både vår nuvarande och vår tidigare arbetsmarknadsminister har svarat att frågan är viktig och att man följer den noga. Trots detta växer problemet, och därför är det viktigt att vi tillsammans på olika sätt försöker motverka problemet så att det minskar och helst av allt upphör. Det är bra att vi har lagar mot diskriminering på arbetsmarknaden på grund av kön, etnisk tillhörighet, funktionshinder med mera, men varför inte ha en kraftfull lagstiftning mot diskriminering över huvud taget? Jag vill ha en haverikommission för varje dödsfall som kan härröras till denna problematik, en konkret handlingsplan med resurser för att stoppa detta. Jag vill ha en riktig nollvision, och jag vill ha den nu.

Fru talman! Jag kommer efter den här diskussionen inte till någon annan slutsats än att de regelverk vi har i allt väsentligt är tillfyllest. Jag ser väl snarare, precis som jag sade tidigare, att frågan gäller tillämpningen av de regelverk som finns. Arbetsmiljöreglerna i Sverige är skarpa, liksom i många andra länder. När det brister är det just i efterlevnaden av reglerna. För att få efterlevnaden att fungera krävs det förstås tillsyn. Där har vi dels Arbetsmiljöverket, dels skyddsombuden. Även om skyddsombuden inte direkt utövar tillsyn ska de dock medverka till, och har också möjlighet, att vidta åtgärder om det finns uppenbara brister i arbetsmiljön. Det är den vägen jag tycker vi har anledning att fortsätta att gå. Jag har inget som helst emot att vi på olika sätt intensifierar informationen och påtryckningarna mot arbetsplatserna för att även uppmärksamma detta, och jag diskuterar det gärna. Det här är en svår arbetsmiljöproblematik, om vi håller oss till arbetsplatserna. Det är subtilt. Det är så mycket enklare med maskiner som brister än med människor som brister. Det är mycket lättare att åtgärda. Man kommer i olika relationskomplikationer med varandra när man ska ingripa, vare sig det är arbetsgivaren eller arbetskamrater, och det är inte enkelt. Men det är klart att tillsynen och informationen är viktig. Skulle Christer Winbäck vilja berätta en sak för mig? Jag vågar inte göra ett skarpt påstående, som jag har gjort tidigare i debatten eftersom jag där vet precis var Folkpartiet står. I den här frågan: Är det så att ni avser att göra nedskärningar i tillsynsverksamheten på arbetsmiljöområdet, i Arbetsmiljöverket? Det vore ju i så fall djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av den här frågan. Kanske Christer Winbäck kan ge någon vägledning för mig? Jag tycker mig ha observerat detta, men jag är inte tvärsäker.

Fru talman! Det är bra att vi tar tid att tänka igenom den här frågan, som ministern tidigare har påpekat. Jag tror att det är en väldigt viktig fråga, som jag har sagt någon gång tidigare, och att den tyvärr växer och blir allt större. Jag tror också att vi har en hel del bra saker när det gäller hur vår lagstiftning ser ut, men tillämpning och efterlevnad är viktiga frågor. Arbetsmiljöverket har ett ansvar för att se till att arbetsplatserna på olika sätt går igenom och gör saker runt detta, men jag känner fortfarande att det uppenbarligen inte räcker. Frågan är: Var ska vi sätta in någon form av mer stöd? Jag har många brev och handlingar här från personer som har hört av sig till mig och som jag har träffat på senare tid som berättar sina historier. Det handlar många gånger inte bara om kränkning på arbetsplatsen. Det handlar också om kränkning när man sedan försöker bli trodd - att det här faktiskt har inträffat - hos facket, hos försäkringskassa och hos andra, vilket gör att man blir än mer förtvivlad. Att skapa möjligheter till utbildning och kunskap i frågan är väldigt viktigt så att man på olika sätt kan ge stöd och råd efter de behov som finns. Den offentliga sektorn är en stor bov i det här - pusselbit, kanske man ska säga i stället - där läkare, sjuksköterskor och andra, både som vårdgivare och arbetsgivare i vissa fall, står handfallna eftersom man inte har kunskap och kompetens runt detta. Jag tror att det är viktigt att den här frågan tas på allvar och att de här personerna känner att de blir trodda, bekräftade, utredda och rehabiliterade så att de kommer tillbaka till arbetslivet, och att chefer och andra inom offentlig sektor och på andra ställen får kunskap på ett tydligare sätt om den här problematiken. Det tror jag är viktigt.

Fru talman! Eftersom jag ändå var här och väntade på nästa debatt tänkte jag att jag kunde passa på att påtala att vi inte föreslår någon sådan neddragning. Med tanke på med vilken tvärsäkerhet felaktiga utsagor om vår politik har gjorts förut var det förvånande att just den här kom så tveksamt, men det är lika felaktigt som en del andra påståenden som uttalats tidigare. Däremot tror jag nog att vi alla kan vara överens om att dagens ordning uppenbarligen inte är tillräckligt bra eftersom det händer så mycket och inte fungerar tillräckligt bra ute på arbetsplatserna, men det är en annan historia. Jag tror att vi kan vara överens om att man skulle behöva få det här att fungera betydligt bättre.