Växande vårdköer

Herr talman! Tommy Waidelich har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att omgående minska vårdköerna. Landstingen har ett lagstadgat krav på sig att se till att alla medborgare får den vård de behöver i rimlig tid. Den förra socialdemokratiska regeringen slöt 2005 en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om en nationell vårdgaranti. Vårdgarantin gäller från och med den 1 november 2005 och omfattar all planerad vård. Den innebär ett åtagande för landstingen att erbjuda behandling inom 90 dagar från det att beslut om behandling har fattats. Baserat på de uppföljningar som Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting har genomfört kunde vi i alliansregeringen snabbt konstatera att den överenskommelse om vårdgaranti som den Socialdemokratiska regeringen slutit inte fungerar. Överenskommelsen ställer alltför vaga krav och kräver ingen tydlig motprestation av landstingen för de pengar som de får. Detta har lett till att väntetiderna i vården inte minskar, att flera landsting inte uppfyller garantin och att variationerna är stora, både mellan landstingen och mellan olika specialitetsområden. Vi i regeringen anser inte att detta är en acceptabel utveckling. Patientens möjligheter att få vård i tid och att själv välja vårdgivare och vårdtillfälle behöver snabbt förbättras. Väntetiderna och köerna måste kortas. Regeringen har därför tagit flera initiativ för att korta köer och få vårdgarantin att fungera. Under 2007 tillsatte regeringen en utredning med uppgift att lämna förslag på hur den nationella vårdgarantin och det fria vårdvalet kan regleras i lag. Utredningen kommer att presentera sitt slutbetänkande med lagförslag i december 2008. I budgetpropositionen för 2009 aviserar regeringen också en särskild tillgänglighetssatsning om 1 miljard kronor per år från och med 2010. Syftet med satsningen är att stimulera en snabb tillgänglighetsförbättring liksom ett långsiktigt hållbart effektiviserings- och kvalitetsarbete för att åstadkomma bestående förbättringar av tillgängligheten. Dessa pengar kommer att fördelas efter prestation. De resultat som landstingen uppnår under 2009 kommer att premieras under 2010. Regeringen avser att ingå en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om de kriterier som landstingen ska uppfylla för att få del av tillgänglighetspengarna. Regeringen stöder dessutom redan landstingen i deras arbete med att korta köer och genomföra vårdgarantin. Under 2007 tillfördes landstingen 750 miljoner kronor extra och för 2008 och 2009 tillförs 500 miljoner kronor per år för detta arbete. Som framgår tar regeringen väntetiderna i vården på största allvar och arbetar långsiktigt för att hjälpa landstingen att korta köerna i vården och för att vårdgarantin ska fungera så att alla patienter kan känna trygghet i att få vård i tid.

Herr talman! Jag vill tacka för svaret, även om jag hade hoppats på ett annat svar. Vi har sett under de senaste åren hur vårdköerna ökar. Särskilt här i Stockholms läns landsting har vårdköerna ökat dramatiskt. Vi har i dag totalt sett 66 000 patienter som väntar på vård bara i Stockholms läns landsting. Ökningen av det antal patienter som ska omfattas av vårdgarantin motsvarar 156 procent. Om man tittar bara på barnsjukvården ser man att antalet barn som väntar på att komma till barnmedicinsk mottagning har ökat med över 200 procent bara under 2007 och 2008. Jag tycker att socialministern gör det väldigt lätt för sig genom att säga att detta beror på att den gamla regeringen hade en vag eller diffus vårdgaranti. Så är det inte. Om man tittar på utvecklingen sedan den vårdgarantin sjösattes i november 2005 ser man att köerna minskade det första året. Men sedan ni tog över har de ökat. Jag tycker att det är viktigt för en regering att verkligen ta ansvar för den situation man är ansvarig för. Ni har ändå suttit och styrt i två år, så det är lättvindigt när ni skyller ifrån er på en tidigare regering. Man ska också komma ihåg att vad som samtidigt har hänt är att till exempel här i Stockholms läns landsting har man öppnat upp och fattat beslut om att tillåta försäkringspatienter på alla sjukhus. På det här sättet skapar man en gräddfil för dem som har råd att betala för sig. Man blandar offentliga och privata pengar. Det är inte speciellt svårt att se vad konsekvensen kommer att bli i en situation när vårdköerna ökar kraftigt och det samtidigt skapas en gräddfil. Då kommer de som inte orkar stå och köa att betala privat, och vi kommer att få de här så kallade gräddfilerna i vården. På så sätt tycker jag att situationen med de ökade vårdköerna är dubbelt allvarlig. De drabbar inte bara dem som väntar på operation, utan de skapar också gräddfiler i vården och en mer orättvis sjukvård. Jag vill fråga socialministern: Är det egentligen regeringens lösning på de ökade vårdköerna att privat kunna beta av en del av köerna och slippa skattefinansiera?

Herr talman! Man får först tacka för socialministerns svar. Det är rätt så utförligt vad gäller alla de åtgärder som alliansregeringen vidtar för att mota ett problem som interpellanten beskriver en bakgrund till. Det är en bakgrund som jag över huvud taget inte kan förstå. Två år anses nu vara en ocean av tid jämfört med alla de tolv sammanhängande år som Socialdemokraterna tidigare har styrt. Under dessa år har man ackumulerat problem som har gjort att Sverige har blivit världsmästare i att vara sämst på att leverera sjukvård till sina medborgare. Detta bygger i grunden på en socialdemokratisk idépolitik som väl i sin tur närmast bygger på ett socialistiskt filosoferande om att man ska ha ett maximalt offentligt utförande och möjligtvis så få alternativ som möjligt. När nu alliansregeringen tar grepp för att bryta upp detta måste lagprocessen rimligen ta sin tid. Sedan kommer effekterna. Trots detta har, som socialministern också har belyst, många idéer från vårt valmanifest överförts till praktiska handlingar. Herr talman! Det som är extra störande i den här interpellationen är att läsa den sista meningen: Det är viktigare för regeringen att sänka skatter än att investera i vården. I ett radioprogram i går hörde jag en framträdande socialdemokratisk politiker i Umeå säga att det finns en väldigt dålig koppling mellan investeringar av skattemedel och resultat i välfärden. Det handlar mycket mer om att titta på kvalitetsarbete än att bara investera pengar rakt av. Är det då skattehöjningar som ska lösa problemet? Vi kan se vad som har lett fram till de här ofantliga vårdköerna som vi lider av och dignar under och som vi borde skämmas för inför patienter och inte minst när vi tittar utanför landet. Socialdemokraterna satte fler i utanförskap än vad som var rimligt under en högkonjunktur. En explosion av förtidspensionärer uppstod, och det leder naturligtvis till ökade utgifter från samhällets sida, vilket i sin tur leder till ökade skatter. Detta är klassisk socialdemokratisk politik. Men när man förtidspensionerar folk visar man att man också är hänsynslös inför förtidspensionärernas risk att drabbas av ökad sjuklighet. Detta ställer alltså ökade krav på sjukvården. Här ökar man utgifterna ytterligare, vilket leder till ytterligare skattehöjningar. På de allt färre som arbetar och är friska läggs en större börda. Sedan undrar interpellanten om lösningen inte är att återgå till att höja skatterna och sedan investera i samma dödfödda filosofi som har lett fram till denna stora massa av människor som väntar på att få vård. Jag undrar om inte socialministerns, alliansregeringens och majoritetens i denna kammare förslag att bland annat införa en skärpt nationell vårdgaranti och samtidigt arbeta med ett valfrihetssystem för patienterna, som också kräver ett ökat utbud av utförare, på ett mycket mer konkret och långsiktigt sätt äntligen kommer att börja beta av dessa köer. Det är inte trovärdigt när man hör från denna talarstol att alliansmajoriteten belastas för detta och att man under en så kort tid som två år ska rätta till flera år, för att inte säga decennier, av socialdemokratiskt vanstyre när det gäller hälso- och sjukvården.

Herr talman! Jag tycker att den fråga som vi nu diskuterar är en av de allra viktigaste att åtgärda för oss som politiker. Här har vi som politiker ett ansvar. Men det här är självfallet också någonting som fordrar en ständig samverkan med människor inom professionen för att kunna möta det här problemet med den enskilda patienten i centrum. Det handlar om att göra väntan så kort som möjligt och behandling som så effektiv som den någonsin kan vara. Det har gjorts mängder av jämförelser i olika internationella sammanhang. Det visar sig att vi står oss väldigt väl när det gäller kvaliteten, men tillgängligheten är utan tvekan ett bekymmer. Detta är någonting som vi har levt med under en lång följd av år. Det är alltså ett resultat av många års försummelser. Vi arbetar, precis som Finn Bengtsson sade, med en mängd olika åtgärder för att ge vårdpersonalen mer möjlighet att ägna sig åt de enskilda patienterna och för att den enskilda patienten ska känna att han eller hon befinner sig i centrum hela tiden. En väldigt viktig sak är jämförelser där vi mäter, värderar och jämför insatser. Det tror jag i sig är ett viktigt instrument för att förbättra vården. Jag tror att åtgärder som vårdval i hela Sverige är betydelsefulla. Tommy Waidelich är förstås inne på Stockholm en hel del. Det är hans hemort. Av de mätningar som har gjorts kan vi se att andelen patienter som anser att väntetiderna i vården är rimliga har ökat från 76 till 82 procent på bara ett halvår. Andelen som har ett stort förtroende för vården har ökat från 63 till 66 procent på ett halvår. Det har också öppnats 21 nya vårdcentraler i länet, vilket gör att tillgängligheten ökar. Det är betydelsefullt, men det kommer att behöva göras mer. Tommy Waidelich frågar om den egentliga lösningen som regeringen förordar är att man får privata vårdgivare som utan offentliga pengar betar av köerna. Svaret på den frågan är förstås entydigt nej. Lösningen är att vi får en offentligt finansierad vård och omsorg med den självklara grunden att ge människor vård efter behov - ingenting annat. Det handlar om att få den vården att fungera så väl som möjligt så att vi, så långt det över huvud taget kan tänkas, kan onödiggöra privata försäkringar. Jag tycker inte att människor ska behöva betala för sin vård en gång till utöver det som de har gjort på skattsedeln. Vad är då lösningen? En lösning är förstås mer pengar, men jag tror inte att det i sig ensamt löser problemen, utan det handlar väldigt mycket om organisation. Jag har sett mig om mycket i Landstings-Sverige och sett både de lyckade exemplen och de exempel som kanske har fungerat mindre väl. Jag har till exempel kunnat se hur man i Kalmar län sedan många år tillbaka jobbar politiskt med ständig återrapportering till toppnivån för att man ska känna att detta har sanktion från den yttersta ledningen, sätta press på de här frågorna och se till att de är i fokus. Jag har sett utvecklingen i Stockholm, som jag har dragit här helt kort. Där ökar tillgängligheten bland annat genom många nya vårdcentraler som kan bidra till att människor söker vård på rätt nivå. I stället för att söka till den mer specialiserade sjukhusvården vänder de sig i första hand till vårdcentralen om det är där som behoven möts bäst, och det är det många gånger. Jag har följt möten med läkarna på Gotland som diskuterar hur man ska kunna korta köerna på ett extremt konkret sätt. Det är verkligen hands on . Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att arbeta. Jag tror att det går att föra de här erfarenheterna vidare. Huvudsaken i svaret är egentligen rätt organisation, men pengar kan spela roll för att smörja systemet.

Herr talman! Jag noterar att socialministern har en något skeptisk inställning till de privata gräddfiler som nu skapas i Stockholm. Jag tycker också att det är ett ansvar för regeringen att ta itu med. Det kan inte anses vara en ren landstingsfråga, utan även enligt hälso- och sjukvårdslagens intentioner ska målet för hälso- och sjukvården vara en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Det håller på att upprättas en sjukvårdsmarknad i Stockholms län på offentligt finansierade sjukhus med gräddfiler för patienter med privata försäkringar. Kan jag tolka statsrådet så att statsrådet kommer att göra någonting åt den här situationen? Som jag ser det strider den mot hälso- och sjukvårdslagens intentioner. Det är min fråga. Sedan har jag en kommentar som rör beskrivningen av situationen i Stockholms län med många nya vårdcentraler. Det är inte alls den verklighet jag ser. Visserligen har det öppnats många nya vårdcentraler i Stockholms innerstad, i välbeställda områden, men det beror på att man har tagit bort behovsstyrningen av resurser. Många vårdcentraler, familjecentraler och annat har i stället lagts ned i områden med sämre folkhälsa eftersom pengarna inte längre fördelas efter behov. Det kan vi återkomma till i nästa interpellationsdebatt som handlar om just de ökade klyftorna som finns inom vården. Det här handlar, som sagt, om köer. Vi hörde också Finn Bengtsson ställa frågor till mig. Jag trodde att interpellationsinstitutet var ett sätt för riksdagen att kontrollera regeringen, men uppfinningsrikedomen är ibland stor bland ledamöter. När det gäller den beskrivning av de tidigare socialdemokratiska åren som Finn Bengtsson och Göran Hägglund ägnar sig åt vill jag säga att den är grovt missvisande. Under den förra perioden satsades det en hel del på sjukvården. Antalet läkare ökade med 4 000 och antalet sjuksköterskor med 12 000. Det ser jag som kraftigt ökade resurser. Finn Bengtsson ställer den retoriska frågan: Ska ni nu höja skatten för att få mer resurser till sjukvården? Ja, vi tvekar inte om det behövs. Men problemet i dag är att ni sänker skatten. Ni avstår från flera hundra miljoner, miljarder skulle jag vilja säga, om man tittar över hela landet. Bara här i Stockholms län har ni sänkt skatten så att ni avstår från 700 miljoner kronor som skulle kunna användas i sjukvården. Där tycker jag att vi har grundproblemet. Ni avstår från resurser som skulle kunna användas till satsningar på sjukvården. Sedan håller jag med om att allt inte bara handlar om resurser. Det handlar också om organisation. I Kalmar, som dessutom är ett s-styrt landsting, har man också de bästa resultaten. Det beror mycket på organisationsmodellen. Man jobbar lite enligt den så kallade - jag vet inte vad som kom först och vilket man borde välja - Kalmar- eller Toyotamodellen. Man lyfter upp problemen till ytan och försöker åtgärda dem. Det visar också att det finns en annan väg än den väg som man använder sig av i Stockholmsregionen, en väg där man inte heller har blandat in pengar i fördelningssystemet. Genom att bara konkret se till att ha en bra organisation och förena valfrihet med rättvisa kan man uppnå goda resultat. Än en gång: Är socialministern beredd att göra någonting åt den tudelade sjukvård som håller på att utvecklas i Stockholmsregionen med gräddfiler i sjukvården?

Jag vill bara säga att en interpellationsdebatt tar sin utgångspunkt i interpellationen. Sedan gäller vanlig ärendedebattskultur, det vill säga att alla kan angripa alla. Detta sagt så att inga missförstånd föreligger.

Herr talman! Jag ska börja med frågan, så att jag inte glömmer bort den, alltså: Kommer statsrådet att göra något åt det som strider mot hälso- och sjukvårdslagen? Är det så att någonting strider mot hälso- och sjukvårdslagen har vi myndigheter som följer upp det. Man ska komma ihåg att det som är självklart för mig som minister med ansvar för skattebetalarnas pengar och med ansvar framför allt gentemot alla de människor som väntar på hälso- och sjukvård är att det är ett samarbete med landstingen. Landstingen är huvudmän för vården. Min uppgift är att försöka vidta de åtgärder som regeringskretsen kan vidta för att förstärka det arbetet för att korta väntetiderna. Där gör vi som sagt var väldigt mycket redan nu. Finn Bengtsson strök under det som jag hade tänkt säga om Kalmar. Där var det så att den borgerliga alliansen tog över makten efter valet 2002 i ett av de landsting som var bland de allra sämsta i landet i flera avseenden. Man hade en ekonomi som var rejält nedkörd i botten och var en av de allra skraltigaste i landet. Man vände utvecklingen, låg i topp när det gäller så kallad kundnöjdhet och man fick en ekonomi i balans. Det fortsätter, och det gläder mig. Varje landsting, oavsett vem som styr, som lyckas väl gläder mig, men vi kan tyvärr konstatera att variationerna är väldigt stora över landet, och landsting som lyckas bra på ett område lyckas kanske lite sämre på ett annat område. Inget landsting är i dag i position att slå sig själv för bröstet och säga att man lyckas med allting. Tommy Waidelich säger att grundproblemet är resurser, men jag tror faktiskt inte att det är det. Ändå har vi tillfört extra pengar som alltså baserar sig på de prestationer som landstingen gör under nästa år och som siktar på att mäta en förändring och förbättring för patienterna. För det betalas en premie ut i början av 2010. Det handlar om att med de resurser och de möjligheter vi har försöka styra fokus till det som handlar om tillgänglighet, naturligtvis utan att för den skull tappa kvalitetsaspekten. Vi vidtar en lång rad åtgärder som handlar om till exempel effektivisering av patientinformation och när det gäller att underlätta för sjukvårdspersonalen att ägna sig åt det som är vårdens innehåll och kanske avstå från andra delar som man ägnar mycket tid åt. Det finns väldigt mycket att göra i det avseendet. Vi kan se att de landsting där vi lyckas få en anda som genomsyrar verksamheten från alla dem som befinner sig på sjukhusgolvet till sjukvårdsadministratörer och till det politiska systemet är de som lyckas - det har bland annat Socialstyrelsen visat - medan de som kanske har mer pengar men som inte lyckas organisera eller åstadkomma den andan hamnar längre ned i den här statistiken. Återigen: Regeringen vidtar en lång rad mått och steg. Jag vill stryka under den så kallade kömiljarden, ytterligare pengar till landstingen för att jobba med vårdgarantin, planer för att lagstifta om vårdgarantin för att stärka fokus på de här viktiga frågorna, det som rör öppna jämförelser och en ständig uppföljning av kösituationen. Jag tror att det här kommer att ge ett gott resultat, herr talman.

Herr talman! Regeringen vidtar många åtgärder, säger socialministern. Men köerna ökar. Ni sade inför valet att ni gick till val på att korta köerna, och därför har jag en fråga. Halva tiden av mandatperioden har gått. Kan socialministern åtminstone nu lova att det löfte som gavs kommer att förverkligas? Kommer vårdköerna att ha minskat under den andra halvan av den här mandatperioden? Så här långt har de ju gått upp. Jag vill ställa en annan fråga, för att vara ännu tydligare, när det gäller de nya gräddfilerna i sjukvården här i Stockholmsregionen. Är socialministern beredd att gripa in för att förhindra att det skapas gräddfiler i sjukvården? Det här var också något som sades i valet, där inte minst statsministern i en partiledardebatt gick ut och sade att man inte skulle komma att öppna för privata akutsjukhus och privat driven vård inom akutsjukvården. Där står vi nu i dag. Det här är verklighet här i Stockholmsregionen. Nu förlitar sig socialministern på myndigheter, men Socialstyrelsen konstaterar ju att det finns ett antal ökande klyftor inom vården. Det kan vi återkomma till sedan. Om Socialstyrelsen också skulle uppmärksamma det här, är ministern först då beredd att göra någonting? Kommer ministern bara att passivt titta på när partivännerna i Stockholms läns landsting genomför det här systemskiftet inom sjukvården, eller står den tveksamhet som vi hörde i de första inläggen för att ministern är beredd att agera? Det vore väldigt intressant att veta. Jag vill göra en kort kommentar om Kalmar och Halland. Halland har ett borgerligt styrt och Kalmar ett socialdemokratiskt styrt landsting. Problemet med den fria etableringsrätt som ni nu vill införa, såväl Finn Bengtsson som Göran Hägglund, är att den slår sönder de vårdvalssystem som finns där, och det är ingen tillfällighet att det borgerligt styrda Halland till exempel är emot det ingreppet. Det var mer en kommentar till de angrepp som gjordes mot mig. Men som sagt: De två frågorna vill jag gärna ha svar på.

Herr talman! Tommy Waidelich beskriver inte i detalj vad han tycker är upprörande i Stockholm. Det kanske kommer i en senare debatt. Det barnsjukhus som kallas för Martina är till exempel en verksamhet som sker utan offentliga pengar. Vi har tidigare haft debatter i kammaren då vi har diskuterat om det här är en positiv utveckling eller om det här är en utveckling som något parti vill förbjuda. Jag kan möjligen föreställa mig, utan att veta det, att Vänsterpartiet kanske vill förbjuda det. Men socialdemokratiska företrädare har tidigare sagt att man inte tänker förbjuda den här verksamheten. Man har snarare ställt upp på den linje som jag har gått på, nämligen att vi hela tiden måste arbeta med den offentliga vården på ett sådant sätt att vi inte nödvändiggör försäkringar. Människor ska känna sig trygga i att vården har en kvalitet och en tillgänglighet som gör att det inte ska finnas skäl att lägga ytterligare pengar på hälso- och sjukvården, utöver det som man betalar över skattsedeln. Det är fortfarande min linje i dessa sammanhang. Om sjukhus, som i övrigt bedriver sin verksamhet och sköter sitt uppdrag utifrån de beställningar de har, har överkapacitet i form av lokaler, personal och annat, tar vissa uppdrag åt andra kommer jag inte att motsätta mig det. Det handlar om att de ska utföra den uppgift de har och som de fått beställningar på. Det är självklart det primära, men om det finns överkapacitet kan de utnyttja den för att dra in ytterligare resurser till oss som skattebetalare. Jag syftar absolut inte, och det tror jag inte heller att Tommy Waidelich tror, till att åstadkomma gräddfiler. Tvärtom ska varje patient veta att vi arbetar för att alla, om någon, använder gräddfiler, alltså att vi har samma gräddfil för alla in i vården. Det handlar om förbättrad tillgänglighet genom en lång rad åtgärder som jag beskrivit här. Kommer vi att kunna korta köerna? Ja, det är naturligtvis min ambition. Jag har en del av ansvaret för det. Jag delar det ansvaret med vårdens huvudmän, och vi gör allt vad vi kan för att öka trycket på landstingen så att de ska kunna tillmötesgå de behov som många människor har och som väntar på vård.