Vårdnadsbidragets effekter

Herr talman! LiseLotte Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit för att följa vårdnadsbidragets utveckling ur både ett barn- och ett jämställdhetsperspektiv, samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska segregerande effekter för kvinnor och barn av vårdnadsbidraget. Jag vill börja med att tacka för frågorna om vårdnadsbidraget och återigen få möjligheten att framföra mina och regeringens värderingar i familjepolitiken och redovisa de åtgärder som har vidtagits. Sedan vårdnadsbidraget infördes den 1 juli 2008 vill jag påstå att vi har tagit ett steg mot ett barnvänligare Sverige. Vårdnadsbidraget ökar valmöjligheterna och gör det möjligt för fler att anpassa arbetstid och föräldraledighetens längd utifrån barnets behov och föräldrarnas egna önskemål. Den självklara utgångspunkten är att familjepolitiken måste inriktas på att så långt som möjligt fungera för alla barn och alla barnfamiljer. Därför är det viktigt med valfrihet och flexibilitet. Syftet med vårdnadsbidraget är att möta barnfamiljernas behov. Det är en reform med ett tydligt barn- och valfrihetsperspektiv. Det är vår utgångspunkt att barnomsorg ska organiseras utifrån barnets bästa - inte utifrån förskolans, kommunens eller olika myndigheters behov och önskemål. Barn är olika och behöver olika former av omsorg, i synnerhet när de är små. Förskolan är bra och ska självfallet vara kvar och vidareutvecklas. Vårdnadsbidraget är frivilligt för kommunerna att införa och deras skyldighet, att enligt skollagen erbjuda förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg med god kvalitet, den kvarstår alltjämt - oavsett om kommunen har infört vårdnadsbidrag eller ej. Förskolans pedagogiska uppdrag kommer att utvecklas och stärkas i och med regeringens satsningar. Den nya barnomsorgspengen ökar mångfalden i förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen, och ger därmed föräldrar möjlighet att välja den verksamhet som passar dem och deras barn. Och oavsett om föräldrarna uppbär vårdnadsbidrag eller inte kvarstår också möjligheten till deltagande i den öppna förskolan. Vi tror på föräldrarna. Föräldrarna är de som har huvudansvaret för barnets välbefinnande och som ska se till barnets bästa. Föräldrarna är också de som oftast känner sina barn bäst, och statens roll i sammanhanget är att stödja föräldrarna i deras val. Av barnkonventionen följer bland annat att barnet har rätt att så långt det är möjligt bli omvårdat av sina föräldrar. Barnets bästa ska komma i främsta rummet, och föräldrarna ska i sammanhanget få lämpligt bistånd då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran. Detta kan inbegripa såväl stöd som möjliggör omsorg i hemmet som offentligt finansierad förskoleverksamhet. Vad gäller integration av barn med utländsk bakgrund är jag övertygad om att föräldrarna är de som, utifrån familjens livssituation och barnets behov, har de bästa förutsättningarna att fatta beslut som är till barnets bästa. Detta gäller i de allra flesta fall, och oavsett om föräldrarna kommer från Sverige eller från något annat land. Utrymmet för flexibilitet och valfrihet bör också vara detsamma för alla familjer, oavsett nationalitet och bakgrund. En annan viktig faktor för språkutveckling och integration av barn med utländsk bakgrund är föräldrarnas språkkunskaper och integration, som i sin tur påverkas av möjligheten till arbete och egen försörjning. Regeringens mest prioriterade fråga är att sätta fokus på jobben och att minska utanförskapet. Min bedömning är att arbetslinjen och regeringens åtgärder på det integrations- och arbetsmarknadspolitiska området kommer att bidra till ökad integration för såväl barn som föräldrar med utländsk bakgrund. Den föreslagna reformen för nyanlända invandrares arbetsmarknadsetablering kommer att vara av stor betydelse. Människors möjlighet till god välfärd och integration i det svenska samhället bygger på förutsättningen att kunna försörja sig själva. För att följa upp reformen om vårdnadsbidraget har regeringen gett SCB i uppdrag att redovisa statistik om hur vårdnadsbidraget har utnyttjats samt vilka hushåll som har valt att ansöka om bidraget. Återrapporteringen kommer att ske i två omgångar; dels till den 1 oktober i år och dels till den 1 mars 2011. Då LiseLotte Olsson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Marianne Berg i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Jag får tacka socialministern för svaret. Det är bara att konstatera att i denna fråga befinner sig ministern och jag i två helt skilda världar, vitt skilda från varandra. När jag hörde svaret häpnade jag, och jag ska be att få citera ur svaret. Ministern sade att "vi har tagit ett steg mot ett barnvänligare Sverige" sedan vårdnadsbidraget infördes. Min fråga blir naturligtvis: Vilka barn har fått ett barnvänligare samhälle? Ministern kan väl knappast mena barnen till arbetslösa och utförsäkrade föräldrar. Vi vet med klarhet att barnfattigdomen ökat med den högerledda regeringen vid rodret. Det är väl inte heller dessa barn som får ta del av ert så kallade barnvänligare samhälle. Att ministern svarar att ett steg mot ett barnvänligare samhälle har tagits sedan vårdnadsbidraget infördes är ett hån, anser jag, mot många kvinnor och barn. Låt oss ta en ensamstående kvinna som exempel. Om hon är arbetslös existerar er så kallade valfrihet absolut inte. I stället blir det lite tvång. Vari ligger valfriheten att få välja mellan vårdnadsbidrag och försörjningsstöd? Att prata vitt och brett om valfrihet är en sak, men om det verkligen existerar är en helt annan sak. Innan ni införde vårdnadsbidraget var det många remissinstanser som var väldigt kritiska. Låt mig ta upp ett par exempel. Statskontoret framhåller i sitt remissvar att vårdnadsbidraget kommer att minska sysselsättningen bland kvinnor, vilket går tvärtemot ert andra mantra, att sätta jobben först och minska utanförskapet. Skolverket varnade i sitt remissvar för att vårdnadsbidraget kommer att öka den sociala snedrekryteringen till förskolan, och Barnombudsmannen skrev i sitt svar att även små barn faktiskt enligt FN:s barnkonvention har rätt att gå i förskolan. Tog ni till er detta? Nej, det lyssnade ni inte alls på. Förskolan är en pedagogisk verksamhet som utvecklar barnets sociala förmåga. Det är i förskolan som grunden för det livslånga lärandet sker. Forskningen visar klart och tydligt att barn riskerar att få sin språkutveckling försenad om de inte går i förskolan. Det gäller särskilt barn till invandrade föräldrar som kanske själva står utanför arbetsmarknaden eller till fullo inte behärskar det svenska språket. Vi tror på föräldrarna, sade socialministern i sitt svar, och att det är föräldrarna som har huvudansvar för barnets välbefinnande och som ska se till barnets bästa. Jag vet inte hur jag ska tolka det, för det har Vänsterpartiet aldrig sagt emot. Vidare sade socialministern i sitt svar att det är föräldrar som i de flesta fall har de bästa förutsättningarna att fatta beslut om sitt barns bästa, oavsett om föräldrarna kommer från Sverige eller från något annat land. Jag håller med. För oss vänsterpartister är det en självklarhet. Jag förstår inte heller denna del av svaret. Tror eller har socialministern fått för sig att Vänsterpartiet skulle tycka någonting annat? Vad frågan egentligen handlar om är i stället om det är rimligt och klokt att staten i praktiken betalar för att barn ska hållas borta från förskolan. Jag undrar och kanske kan få svar på: Var finns barnperspektivet i Kristdemokraternas familjepolitik? Var finns det barnvänligare samhället?

Herr talman! Det finns egentligen bara en enda sak i det här som förenar oss, och det är det som kom fram i den första delen i Marianne Bergs inlägg. Hon säger att vi lever i helt skilda världar. Det kan jag skriva under på helt och fullt. I övrigt går vi precis på kollisionskurs när det gäller synen på vad som är bäst för barnen. Marianne Berg lever i föreställningen att politiker och den politiska majoriteten kan votera om vad som bäst för Kalle, Stina, Mohamed eller någon annan. Sedan ska man trycka in familjerna i den mall som Vänsterpartiet eller den politiska majoritet som de ingår i har så att de passar in. Och passar inte människor in får de korrigeras så att mallen ändå fungerar. Det är ett synsätt som för mig är helt fjärran, helt främmande. I stället har vi som har förmånen att som förtroendevalda fatta viktiga beslut till uppgift att fatta beslut som kan knyta an till människors vardag och verklighet så att människor kan förverkliga det som de önskar. Om föräldrar envisas, trots en långvarig politik som har sagt motsatsen, att tycka att de själva ska fatta beslut på det här området, och en del människor mot vad Marianne Berg tycker kommer fram till att de vill ta hand om sina barn själva ytterligare några månader när föräldraförsäkringen har gått ut, så tycker jag att de ska ha rätt att göra det. Det tycker inte Marianne Berg, utan här går en knivskarp skiljelinje i svensk politik mellan dem som tror sig veta bättre och dem som omfattas av besluten och som ska bestämma. Marianne Berg uttrycker sig på ett sätt som är häpnadsväckande, tycker jag. Hon säger att föräldrar betalas för att hålla sina barn från förskola. Med det synsättet skulle man kunna säga: Varför ska föräldraförsäkringen finnas? Varför ska föräldrar över huvud taget uppmuntras att ta ansvar för sina barn? Hur kan det gå en magisk gräns vid 390 dagar? Under de första 390 dagarna uppmuntrar vi, främjar och gillar att föräldrar knyter an till sina barn och barnen till sina föräldrar och får möjlighet att ägna sig åt varandra. Efter den 390:e magiska dagen är det fel, fult, dåligt i varje avseende att ägna tid åt barnen genom att själv stanna hemma ett tag till. Förklara magiken med den tidpunkten. Jag tror att många är intresserade av att höra vari det magiska med den 390:e dagen ligger.

Herr talman! Att vi befinner oss i skilda världar skriver jag naturligtvis under på. Det var det jag började med. Men jag trivs väldigt bra i min värld, en jämställd värld. Vårdnadsbidraget är, som Vänsterpartiet och många remissinstanser tagit upp, en kvinnofälla. En fråga som jag hade till ministern var hur ministern följt upp just utvecklingen av vårdnadsbidraget ur ett barnperspektiv och ur ett jämställdhetsperspektiv. Det duger inte, tycker jag, att bara hänvisa till SCB och säga att de ska komma med statistik i oktober i år och sedan i mars 2011 om hur detta bidrag har nyttjats och vilka som har ansökt. Mer seriöst än så borde väl en uppföljning ske när det gäller en så stor reform. Att den blev en kvinnofälla kan väl inte ens socialministern - jo, i och för sig - neka till. I dag har ju vårdnadsbidraget funnits i lite mer än ett och ett halvt år, och det har till exempel visat sig att 93 procent av alla som fått vårdnadsbidrag i Stockholm är kvinnor. Denna siffra kommer från tidningen City i Stockholm som ringt runt till stadsdelarna. Artikeln var publicerad denna vecka, närmare bestämt i måndags, den 8 februari. I Skärholmen visade det sig att samtliga vårdnadsbidrag gick till kvinnor. I stadsdelarna Spånga, Tensta, Rinkeby och Kista är 97 procent av dem som får bidraget kvinnor. I till exempel Spånga och Tensta är det sex gånger vanligare att familjer har vårdnadsbidrag än på Södermalm. En partikamrat till ministern, Ewa Samuelsson, gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholm, svarar i tidningen att hon definitivt inte vill lägga någon värdering i vilka som får vårdnadsbidraget. Hon såg inte heller något problem i att det oftast är kvinnor som får ta del av detta och som saknar inkomst. Det är ingen nyhet att kvinnor som saknar fast förankring på arbetsmarknaden, till exempel på grund av att man är nyligen invandrad, väljer att ansöka om vårdnadsbidrag för att få en inkomst, en liten inkomst men trots allt kanske bättre än ingen inkomst alls. Det rimmar illa när ministern i sitt svar säger att regeringens mest prioriterade fråga är att sätta fokus på jobben och på att minska utanförskapet. Gäller inte er politik för alla, för alla kvinnor? Jag skulle gärna vilja ha svar på den frågan. Innan ni drev igenom vårdnadsbidraget var ni mycket medvetna om den forskning i andra länder om vårdnadsbidrag som visar att bidraget lett till minskad ekonomisk jämställdhet, större skillnader i fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet samt minskad makt och minskat inflytande för kvinnor. Nu ser vi samma utveckling här hemma. Visserligen har ministern i en tidigare interpellationsdebatt sagt att vårdnadsbidraget inte är en reform med fokus på jämställdhet. Hur rimmar då vårdnadsbidraget med det jämställdhetspolitiska mål som riksdagen har slagit fast? Kan jag få ett svar på det?

Herr talman! Några av de saker som Marianne Berg tar upp tycker jag är värda att föra ett resonemang om. Ja, allt som hon säger är naturligtvis värt att föra resonemang om, men det är några saker som jag framför allt skulle vilja koncentrera mig på. Det ena handlar om remissinstanserna. Marianne Berg läser väldigt selektivt i de här sammanhangen. Barnombudsmannen säger att barnen har rätt att gå i förskola, och det är en självklarhet. Men barnkonventionen säger: Föräldrar eller i förekommande fall vårdnadshavare har huvudansvaret för barnens uppfostran och utveckling. Barnens bästa ska för dem komma i första rummet. För att garantera och främja de rättigheter som anges i denna konvention ska konventionsstaterna ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnens uppfostran och ska säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänster för vård av barn. Det står ingenting om att man ska styra familjerna eller att man ska diskriminera vissa familjer. Det ingår liksom inte i barnkonventionens koncept, utan den är uppbyggd på ett annat sätt. Min fråga blir: Varför är ni i Vänsterpartiet så dödligt rädda för att ge människor möjlighet att bestämma själva? På vilka grunder anser sig Vänsterpartiet veta bättre än människor som kommer till egna informerade val? Vet ni bättre än vad människor själva gör, och i så fall på vilka grunder? Marianne Berg håller med om att föräldrarna har huvudansvaret. Men skillnaden oss emellan är att med ansvar ska följa befogenheter. Ansvar och befogenheter hör ihop. Har man bara ansvar men inga befogenheter blir det sällan riktigt bra. Har man ansvar ska man också ha befogenheter. Och vi tillhandahåller fler instrument än vad Vänsterpartiet vill göra som är helt och hållet inriktat på att bestämma enligt en enda mall som alla ska rätta och packa sig efter. När det gäller erfarenheterna från andra länder är det viktigt att säga att det inte finns något land som har den utformning som vi har i Sverige. I Sverige går till exempel vårdnadsbidraget inte att kombinera med ersättningar från andra system. Det gör att det är en ekonomisk uppoffring för den som väljer vårdnadsbidrag framför varje annat sätt att försörja sig. Man ska också komma ihåg att under alla tider, också under de tider när Vänsterpartiet höll den socialdemokratiska regeringen under armarna, har det funnits människor som själva valt att vara hemma. Och hur gick det för dem? Ja, de fick inte den ersättning som vi fick som utnyttjade den kommunala barnomsorgen. Jag fick för mina barn en subvention på kanske 100 000 kronor per år. Det tycker jag är fantastiskt bra. Det är en enorm förmån att få växa upp i ett land där vi har den möjligheten. Men min granne som valde ett annat sätt, att själv ta hand om sina barn, fick noll kronor. Det tycker jag är orättvist. Nu har vi skapat en möjlighet för fler att göra ett val utifrån vad de själva anser bäst. Frågan kvarstår: På vilka grunder anser ni i Vänsterpartiet att ni vet bättre än människor själva? Varför är ni så dödligt rädda att överlåta makten åt människor att bestämma över sin egen vardag?

Herr talman! Jag sade i min inledning att vi i Vänsterpartiet definitivt inte är rädda för att människor ska få bestämma själva. Det är väl en självklarhet att människor i olika lägen ska få bestämma själva. Men sett ur ett barnperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv anser vi att vårdnadsbidraget är en klockvridning bakåt i tiden, minst 50-60 år tillbaka. De flesta kvinnor var för 50-60 år sedan mer eller mindre ekonomiskt beroende av sin make. Det var kvinnan som tog hand om det obetalda arbetet, barnen och hemmet, men hon kanske jobbade lite extra för att få en liten slant, och ofta var det arbetet knutet till hemmet. Det är mycket sorgligt och rent horribelt att regeringens politik gör att många kvinnor nu tvingas tillbaka till att bli ekonomiskt beroende av sina män. Med er politik, med vårdnadsbidraget, har ni gjort att jämställdhetsarbetet i stället för att gå framåt backat många steg. Ministern har tidigare sagt att Kristdemokraternas politik är att modernisera den svenska familjepolitiken. Er modernisering blev ju det motsatta. Vad är det för modernt med ett bidrag som i praktiken blivit en fälla för många kvinnor, och då främst kvinnor som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden? Vad är det för modernt med att två förskolor på Järvafältet har fått stänga på grund av vårdnadsbidraget? Vad är det för modernt med att skattepengar används till att hålla barn borta från förskolan? Orden "omodern och förlegad kvinnosyn" har bytts ut mot orden "modern familjepolitik" av Kristdemokraterna 2008. Detta talar sitt tydliga språk när det gäller vad ni vill förändra samhället. Ofta har jag hört Vänsterpartiet beskyllas för att vara ett bakåtsträvande parti. Men, socialministern, sluta hyckla! Sluta använda vårt namn när ni pratar om er egen politik och när ni pratar om er själva!

Herr talman! Jag tror att den här diskussionen är väldigt belysande när det gäller människosyn och synen på människors förmåga. Marianne Berg säger att Vänsterpartiet också tycker att människor ska få bestämma själva. Sedan berövar man dem varje möjlighet att bestämma, såvida de inte är beredda att göra enorma ekonomiska uppoffringar, om de skulle vilja stanna hemma några månader till, eller har en stor förmögenhet eller väldigt höga inkomster så att de har möjlighet att göra detta. Det går helt enkelt inte ihop. Jag tror att en modern politik innebär att människor kan bestämma själva. Jag tror att en gammaldags politik är den som Marianne Berg står för och som innebär att politiker talar om för människor vad som är bäst för dem, oavsett vad de själva tycker. Vad Marianne Berg i praktiken säger är att män och kvinnor som har valt vårdnadsbidrag, att ägna mer tid tillsammans med sina barn än vad föräldraförsäkringen erbjuder, inte förstår sitt eget bästa, men vi vänsterpartister vet bättre än vad ni själva gör. Det är ett synsätt som för mig är väldigt svårt att acceptera. Här går en tydlig skiljelinje i svensk politik mellan dem som bejakar människors förmåga och möjlighet att själva kunna fatta viktiga beslut och dem som inte gör det. Och det är få saker som är viktigare i människors liv än hur barnen har det under den första tiden. Jag ber Marianne Berg att fundera på den här magiska tidpunkten. Varför är allt lysande om man ägnar sig åt barnen fram till den 390:e dagen för att från dag 391 vara förkastligt i varje avseende? Jag har svårt att se det. Barn, föräldrar och familjer är olika i min värld. Därför måste det finnas en verktygslåda med många olika instrument, och det är regeringen som erbjuder den politiken.