Vårdköer till operation

Fru talman! Mirja Räihä har frågat mig vad jag och regeringen tänker göra för att stoppa varslen i regionerna och därmed åtminstone bibehålla antalet vårdplatser.

Anders W Jonsson har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att förkorta de långa vårdköerna.

Yasmine Bladelius har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att råda bot på den resurs- och personalbrist vi ser inom sjukvården.

Yasmine Bladelius har också frågat mig vad jag och regeringen vidtar för åtgärder för att i närtid minska vårdköerna så att patienter inte riskerar att avlida eller bli mycket sämre i väntan på vård.

Åsa Eriksson har frågat mig om jag och regeringen avser att vidta några åtgärder för att västmanlänningar och andra även fortsättningsvis ska kunna ha tillgång till jämlik vård.

Fru talman! Väntetiderna och vårdköerna behöver kortas, tillgängligheten till vård förbättras och kompetensförsörjningen stärkas. Att åstadkomma detta i nuvarande ekonomiska läge är en utmaning.

Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen och jag själv är medvetna om utmaningarna i hälso- och sjukvården, som också påverkas av den nuvarande ekonomiska situationen i region- och kommunsektorn. Staten kan inte fullt ut kompensera för regionsektorns underskott. Det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för att tillhandahålla god hälso- och sjukvård. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen har kommuner och regioner stor frihet att välja var och hur till exempel akutsjukvård ska bedrivas.

Regeringen har aviserat att en effektivitetsdelegation ska inrättas som ska ge regionerna stöd för effektivisering inom hälso- och sjukvården. Flera steg tas för bättre statlig styrning. Arbetet med nationell vårdförmedling intensifieras, och tillgänglig personal ska nyttjas mer effektivt ur ett nationellt perspektiv. Uppdraget att genomföra omedelbara insatser som stöder och stärker patienters möjlighet att få vård hos andra vårdgivare med kortare väntetider tidigareläggs. Regeringen avser även att ge en utredning i uppdrag att lämna förslag på engångsinsatser för att korta vårdköer.

Staten och Sveriges Kommuner och Regioner ingick i december 2023 fem överenskommelser på sjukvårdsområdet som tillsammans med det i budgetpropositionen för 2024 beslutade sektorsbidraget omfattar cirka 10 miljarder kronor. Överenskommelserna innefattar ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården, god och nära vård, kvinnors hälsa med mödra- och förlossningsvård, cancervård med kortare väntetider samt försörjningsberedskap för läkemedel. Syftet med överenskommelserna är att skapa en gemensam riktning för utvecklingen av hälso- och sjukvården. I överenskommelserna nämns flera åtgärder som syftar till att öka tillgängligheten och minska väntetiderna. Det har varit viktigt för regeringen att ge besked så tidigt som möjligt om medel till regionerna.

Inflationen pressar regionernas ekonomi. De försämrade resultaten i regionerna beror i huvudsak på tillfälligt högre pensionskostnader. Sedan regeringens budgetproposition för 2024 har utsikterna för regionernas ekonomi dessutom försämrats ytterligare. De ökade pensionskostnaderna påverkar bland annat sjukvårdens personalbudgetar. Ett antal regioner har varslat personal eller aviserat om personalneddragningar. Samarbetspartierna skjuter därför till 6 miljarder kronor till regionerna i årets vårändringsbudget. Storleksordningen på medlen motsvarar personalkostnaden för cirka 7 000 sjuksköterskor. Regeringens uttryckliga förväntan är att regionerna använder pengarna för att undvika generella uppsägningar av sjukvårdspersonal.

Slutligen vill jag understryka att personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och grunden som hälso- och sjukvården vilar på. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Den nationella planen ska bland annat visa vilka insatser som behövs för både befintlig och ny vårdpersonal för att förbättra kompetensförsörjningen. Uppdraget ska som bekant redovisas senast den 31 maj 2024.

Med det vill jag tacka Mirja Räihä, Anders W Jonsson, Yasmine Bladelius och Åsa Eriksson för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Vi har debatterat sjukvården åtskilliga gånger i den här kammaren sedan valet. Jag vill citera det statsrådet sa förra gången vi debatterade i mars 2023, för drygt ett år sedan nu:

"Regeringen ger stora tillskott i syfte att öka såväl vårdkapacitet som antalet vårdplatser. Totalt avsätter regeringen 2 miljarder kronor årligen 2023 och de kommande åren framöver i budgetperioden för att öka antalet vårdplatser. Vidare tillförs bland annat förlossningsvården och kvinnors hälsa medel i budgetpropositionen för 2023 på sammanlagt 1,7 miljarder kronor för 2023 och därefter 1,5 miljarder kronor per år för åren därefter. Regeringen stärker också sektorn genom tillskott till de generella statsbidragen med 6 miljarder kronor per år i permanenta satsningar till kommuner och regioner."

Det här är ett citat från interpellationssvaret från statsrådet när vi hade en interpellationsdebatt om de generella statsbidragen. Vidare finns följande i svaret:

"Men det är ändå så att vi behöver fler vårdplatser. Varje gång det ´stasar´ på akuten kan det bero på att hemsjukvården är för svag och att den hade behövt mer medicinsk kompetens eller mer läkarinsatser. Det kan handla om att vi inte har platser på rätt avdelning, för det kanske är utlokalisering som är allra mest sårbart när man inte har rätt kompetens på en avdelning. Men det kan även handla om överbeläggning. Det är många faktorer som gör att det blir kö och att det ´stasar´ i systemet."

Fru talman! Det låter väldigt fint med alla löften, men det som kommer att "stasa" framöver på både akutmottagningar och vårdavdelningar är att 12 av 21 regioner aviserar att man behöver minska personal på grund av det ekonomiska läget.

Region Sörmland varslar 700 anställda. Region Östergötland varslar 900 anställda. Skånes universitetssjukhus varslar 640 anställda. Region Värmland varslar 750 anställda. Region Örebro har anställningsstopp och fyller inte på till exempel vid pensionsavgångar. Det låter snällare än varsel, men i praktiken är det ett varsel.

Jag tror att vi redan när kammaren behandlade min tidigare interpellation diskuterade definitionen av vårdplats. En vårdplats är inte en säng, för sängar finns det i överflöd i det här landet. En vårdplats är en säng, en undersköterska, en sjuksköterska och en läkare. Dessa funktioner stöds av lokalvård som håller reda på de basala hygienrutinerna och ett antal människor i köket som ser till att patienten får näringsriktig mat. Vårdplatsen stöds av fysioterapeuter, kuratorer, dietister etcetera. Så fungerar den svenska hälso- och sjukvården.

Klart är att så som det nu ser ut i regionerna kommer inte antalet vårdplatser att öka. Oavsett om regeringen ökar den statliga styrningen av vården kommer antalet vårdplatser i vårt land att minska.

Hur är det möjligt att tro att man i en situation som denna skulle kunna utöka antalet vårdplatser så att patienter faktiskt får sina behandlingar i rimlig tid? När det handlar om personal, att personalen blir varslad på grund av arbetsbrist, drabbar det först personalen som blir arbetslös. Men i förlängningen är det alltid patienten som drabbas i form av att man hamnar i lång kö, inte får sin operation i tid etcetera.

(Applåder)

Fru talman! Sverige har ju bland världens bästa sjukvårdssystem med helt fantastiska resultat. Men sedan decennier tillbaka har vi ett problem, och det är att vi har alldeles för långa vårdköer i förhållande till de flesta andra länder. Det tar för lång tid att komma fram i kön, och det får konsekvenser. Det får konsekvenser för patientsäkerheten. Men det får också konsekvenser för jämlikheten i samhället, när de som har kontakter eller kontanter alltid tar sig fram. Klyftorna ökar. Det här är ett mycket stort bekymmer i svensk sjukvård och har varit så under decennier.

Sjukvårdsministerns parti sa i valrörelsen att det här är kriminella köer eller olagligt långa köer och lovade att göra någonting åt det. Desto mer beklagligt är det då, fru talman, att utvecklingen går åt helt fel håll.

Det var det som gjorde att jag ställde den här interpellationen. Om man jämför januari 2022 med januari 2024 ser man att det är fler människor i dag som väntar på att få ett första besök hos en specialistläkare och fler människor i dag som står i kö för en operation. Trots sjukvårdsministern och hennes löften i valrörelsen har det inte blivit bättre, efter 500 dagar, och det är det som gör att larmklockorna borde ljuda.

Därför frågade jag vilka ytterligare åtgärder man nu kommer att föreslå från regeringens sida, för jag utgår från att det här ligger högt på agendan.

Jag blir, fru talman, besviken när jag ser att sjukvårdsministern väljer att degradera frågan om köer genom att lägga ihop den med frågorna om regionernas ekonomiska kris och om kompetensbristen, som om detta vore ett enda stort problem i sjukvården. Det är inte så. De ekonomiska bekymren i regionerna kommer förstås att förvärra detta, men det har varit samma problem även i ett läge där regionerna har haft god ekonomi. Och länder som avsätter betydligt mindre än vi som andel av bnp har inte samma problem med köer.

Sedan väljer ministern att även ta med frågan om kompetensbristen. Om man nu måste avskeda och göra sig av med personal är det klart att detta inte kommer att förbättra situationen vad gäller köer utan försämra den. Men det är inte där roten till det onda finns. Sverige har förhållandevis många sjuksköterskor och läkare per 1 000 invånare - fler än andra länder som förmår ha kortare köer.

Vårdköerna i Sverige är alltså ett strukturellt problem som vi har haft under lång tid. När jag frågar ministern vilka ytterligare åtgärder regeringen nu kommer att vidta upprepar hon i sitt svar tre förslag som har varit kända sedan lång tid tillbaka.

Det handlar för det första om att man ska ha en överenskommelse med SKR. Det har varje regering sedan decennier tillbaka haft. Det har inte lett till någon förändring.

Det andra är att man ska göra en tillfällig engångssatsning för att sannolikt köpa operationer under ett eller annat år. Det är väl inte fel att göra det, men det löser inte grundproblemet.

Det tredje är att man lyfter ett gammalt sosseförslag som den förra regeringen tog fram, nämligen att vi skulle ha en vårdförmedling i Stockholm, ett kontor på Kungsholmen, dit regionerna kan vända sig för att få veta var i landet det finns ledig kapacitet. Detta kommer inte att påverka ett dugg.

Det som behövs är strukturella förändringar som syftar till att ge patienterna makten att välja fritt i landet och till att dessutom skapa långsiktiga förutsättningar som gör att det finns möjlighet för andra aktörer att utöka sitt utbud.

Så, fru talman, min fråga kvarstår: Vilka ytterligare åtgärder kommer regeringen att föreslå? Denna situation är nämligen oerhört illavarslande, med köer som i dag är längre än de var för 500 dagar sedan.

Fru talman! Det pågår en nationell sjukvårdskris i Sverige. Inte på över 30 år har vi sett en så omfattande kris i hälso- och sjukvården. Runt om i hela vårt land sitter nu regionpolitiker av alla olika politiska färger och fattar ofattbart svåra beslut. Ska vi varsla mer vårdpersonal? Behöver vi göra ytterligare stora nedskärningar på redan hårt ansatta sjukhus? Kommer vi nu att behöva lägga ned en vårdcentral eller någon annan lika välbehövlig vårdinrättning?

Detta är en kris som slår oerhört hårt - mot vårdpersonalen, patienterna och hela samhället - när vården inte ges de förutsättningar som krävs för att upprätthålla en god vård för hela befolkningen.

Fru talman! Det värsta i allt detta är nog ändå att det är en kris som hade kunnat undvikas. Vi var många som länge både varnade och vädjade till regeringen att ta ansvar - att stävja krisen och kompensera regionerna för kostnadsökningarna. Men trots att samtliga fackförbund, regionpolitiker från höger till vänster, vårdpersonal och många politiker här i riksdagens talarstol länge varnade och vädjade slog regeringen dövörat till. I budget efter budget valde man aktivt att inte kompensera för kostnadsökningarna och skapade därmed den kris i vården i Sverige som vi ser i dag.

Detta är också, fru talman, en kris som kommer i en tid då sjukvården redan står inför oerhört svåra och tuffa utmaningar. Redan i dag väntar 172 000 patienter på operation i Sverige, samtidigt som köerna till all sorts vård redan är långa, speciellt efter pandemin. Krisen kommer i en tid då en del patienter i Sverige faktiskt hinner bli så dåliga att det inte längre är möjligt att operera dem.

Det är klart, fru talman, att ett välfärdsland som Sverige kan bättre än så här. Men det säger sig självt att inga vårdköer kommer att minska när vi nu samtidigt står inför en nationell sjukvårdskris, med varsel, uppsägningar och nedskärningar i vården.

Det går naturligtvis att prioritera annorlunda. För trots att vi har det regionala självstyret i Sverige är det fullt möjligt för en regering att gå in och agera i kristider. Det hade varit fullt möjligt för regeringen att satsa 13 miljarder på sjukvården i stället för på sänkt skatt för sådana som jag själv och ministern, när krisen startade. Det hade varit fullt möjligt att skippa att ta bort plastpåseskatten och i stället lägga pengarna på vårdpersonalen, som kämpar och går på knäna. Och det hade varit fullt möjligt att rösta för Socialdemokraternas förslag om fördubblade anslag till regionerna och sjukvården två år i rad - eller för den delen att beskatta de nästan ofattbart stora övervinster som bankerna gjort i den ekonomiska krisens spår för att i stället satsa de pengarna på att stävja krisen och därmed också påbörja arbetet med att korta köerna till operation och ge vårdpersonalen fler kollegor och bättre arbetsvillkor.

Men, fru talman, regeringen och ansvarig minister har helt enkelt inte velat göra detta. Min fråga till statsrådet blir därför: Vad tänker statsrådet och regeringen nu vidta för åtgärder för att i närtid korta vårdköerna, så att patienter inte riskerar att avlida eller bli mycket sämre i väntan på vård?

(Applåder)

Fru talman! Som vi har hört drabbar SD-regeringens vårdkris hela Sverige. I region efter region sägs vårdpersonal upp eftersom regeringen inte har räknat upp statsbidragen i nivå med inflationen.

Även mitt län Västmanland drabbas hårt. Den 19 mars meddelade regiondirektören i Västmanland att man nu måste införa anställningsstopp för att pengarna inte längre räcker till. Facken protesterar förstås högljutt och säger att deras medlemmar inte kan springa fortare än de redan gör.

Fru talman! De borgerliga partierna, som tillsammans med Sverigedemokraterna styr Region Västmanland, har beslutat att lägga ned medicinakuten på Köpings sjukhus. Detta påverkar 90 000 personer - oss som bor i norra och nordvästra Västmanland.

Redan nu, bara någon månad efter att beskedet kom, har personal som jobbar på och kring medicinakuten på Köpings sjukhus börjat söka sig till andra sjukhus och säga upp sig eftersom deras arbetsuppgifter kommer att försvinna. Allt detta försämrar givetvis tillgången till god och jämlik vård.

Fru talman! Om en mormor i Köping eller ett barn i Kolsva insjuknar akut och tillgången till vård blir ännu sämre när medicinakuten stängs är detta en stor förlust. Västmanlänningarna står redan i vårdkö alldeles för lång tid, men nu riskerar också akutvården att försämras. Det är statsrådets partikamrater som sitter i styret, och det är statsrådets parti som sitter vid regeringsmakten. Vad vill statsrådet säga till alla västmanlänningar som nu rasar mot den försämrade vården och hotet om en nedlagd medicinakut i Köping?

Fru talman! Det är inte bara 102 färre jobbtillfällen i Köping det handlar om. Det handlar framför allt om sämre och mindre tillgänglig vård för västmanlänningarna framöver. Vårdutbudet försämras, och fler får åka längre. Är det denna typ av effektiviseringar som statsrådet beskrev i sitt svar på denna interpellation? Är det denna typ av stöd som regionerna ska få?

Behandling för stroke, bröstsmärtor, infektioner och andningssvårigheter är en del av det som kommer att försvinna från Köpings sjukhus. Enligt mitt synsätt innebär detta en försämring av tillgången till bra vård. Personal säger upp sig, man behöver öka andelen hyrpersonal och kostnaderna för detta ökar. Är det denna typ av effektivisering som statsrådet vill se?

Fru talman! Min fråga till statsrådet är om statsrådet delar min syn: Är det så att uppsägningar av vårdpersonal, anställningsstopp och nedläggning av medicinakut innebär en försämring av människors tillgång till god och jämlik vård?

(Applåder)

Fru talman! Det är glädjande att mitt hemlän Västmanland lyfts i den nationella debatten. Mindre glädjande är dock den bild som ledamoten Eriksson målar upp av vår region i sin interpellation. Det är nämligen inte en helt korrekt verklighetsbeskrivning som hon ger.

Det kommer fortfarande att finnas en närakut i Köping, där primärvård, närsjukvård och ambulansvård samarbetar i det grundläggande akuta omhändertagandet. Direktinläggningar kommer fortfarande att vara möjliga dygnet runt, och de svårast sjuka kommer att hänvisas till akuten i Västerås, med det större sjukhusets alla kompetenser.

Det är också viktigt att komma ihåg att den ekonomiska situationen i Västmanland i dag inte har uppstått över en natt, utan den är ett arv av tolv års socialdemokratiskt styre. Därför har nu det moderatledda styret i Västmanland inlett ett alldeles nödvändigt arbete för att få ordning på ekonomin. I Västmanland prioriterar man nya, smarta arbetssätt, och samtidigt minskar man på administrationen. Exempelvis har man minskat antalet politiska nämnder, bantat antalet styrdokument och digitaliserat en rad processer. Allt detta gör man för att kunna lägga mesta möjliga fokus på kärnverksamheten, alltså hälso- och sjukvård. Detta arbete borde ju ledamoten Eriksson välkomna, i stället för att måla Västmanland i svart.

Lyft fram att i Region Västmanland finns Sveriges bästa hjärtinfarktsvård, man är först i Sverige med att anställa studentsjuksköterskor, och andelen som överlever efter att ha fått diagnosen bröstcancer är större i Västmanland än i någon annan region i hela Sverige! Genom att lyfta fram goda exempel kan vi också locka fler att ta en anställning i regionen. Det är ju helt avgörande om vi ska kunna få den jämlika vård som Socialdemokraterna säger sig eftersträva.

Fru talman! Socialdemokraternas standardsvar i debatt efter debatt är alltid mer pengar från staten, som på ett magiskt sätt ska lösa de strukturella och komplexa problem som finns i hela sjukvårdssektorn. Men med tanke på att Västmanland är så känt för sin innovationskraft vore det väl ändå inte för mycket begärt att Socialdemokraterna kommer med lite mer kreativa lösningsförslag än bara fler statsbidrag?

Regeringen och statsrådet Ankarberg Johansson tar faktiskt redan sin del av ansvaret. Regeringens avisering om 6 miljarder extra till regionsektorn innebär 165 miljoner till Västmanland, och det tillskottet innebär att regionen kan fortsätta med sitt förändringsarbete för en bättre hälso- och sjukvård till västmanlänningarna både i dag och i framtiden.

Fru talman! Regeringen tar sitt ansvar. Det moderatledda regionstyret i Västmanland tar sitt ansvar. Nu är det faktiskt också dags att Socialdemokraterna tar sitt ansvar och börjar bidra konstruktivt i stället för att bara svartmåla sitt eget län.

(Applåder)

I detta anförande instämde Magnus Resare (M).

Fru talman! Tack, interpellanter och ledamöter som är med i diskussionen! Jag måste börja med att säga att jag har missbedömt oppositionen. Jag förutsatte att ni hade en gemensam syn på problemen i hälso- och sjukvården, men så är det ju inte.

Problemen i hälso- och sjukvården är många och sammansatta. Det är en brist på vårdkapacitet. Det handlar om att vi inte har tillräckligt med kompetens. Även om Anders W Jonsson framhåller att vi har fler sjuksköterskor än vi kanske någonsin har haft räcker det inte. De måste ju få en möjlighet att arbeta med vården. De måste få möjlighet att arbeta heltid och ha en fungerande arbetsmiljö. Detta är skälet till att man går över till hyrpersonal i stället för att ha fast anställda medarbetare.

Det är uppenbart att oppositionen inte har en gemensam syn på vilka problemen i sjukvården är i dag och vad vi behöver göra åt dem. Däremot är jag helt överens med ledamoten Jonsson om att vi har haft vårdköer i decennier. Det är det ingen tvekan om. Därför finns det skäl att titta på det som ledamoten Jonsson tar upp, alltså strukturella frågor och hur lagar och regler leder till att vi förlänger köer i onödan. Regeringen kommer att återkomma i frågan om vårdgaranti och möjlighet att söka vård på olika sätt framöver.

Men när det gäller den akuta situationen med varsel är det allvarligt att det enligt Sveriges kommuner och regioner i dag finns ungefär 5 600 medarbetare i vården som har ett varsel liggande. Många regioner har dock undantagit både sjuksköterskor och läkare från varsel. Sådana varsel finns dock, och det är förstås problematiskt för enskilda som drabbas men också för utvecklingen på lång sikt. Det är skälet till att regeringen har kommit med ett nytt sektorsbidrag för i år om 6 miljarder, som innebär att vi kan behålla motsvarande 7 000 sjuksköterskor.

Beskedet till ledamoten Eriksson är, precis som jag sa i mitt svar, att regeringens uppfattning är att vi ger de här pengarna därför att vi behöver behålla vårdpersonalen. Vi behöver dem i hälso- och sjukvården.

Vi har också ett förslag som kommer att gälla i sex år framöver som innebär att regioner kan komma att få söka stöd - det handlar om 250 miljoner årligen - om de långsiktigt vill ta itu med de strukturella ekonomiska problem de har. Har man haft problem i många år gör man nämligen inga snabba vändningar.

Det är inte alla regioner som bara har problem med inflationen. Några har också haft långvariga strukturella ekonomiska problem, och då kan man behöva detta stöd från regeringen, som är långsiktigt. Det är alltså en variant av den kommunakut som förut har funnits. Nu inrättar vi den för regionerna, och den kommer att finnas i sex år framöver.

Hur är då läget just nu? Just nu, vill jag berätta för riksdagens ledamöter, genomförs lika många operationer som före pandemin. I de senaste siffrorna från Spor, Svenskt perioperativt register, som är professionens register framkommer det att det genomförs nästan exakt lika många operationer nu som före pandemin, eller 98 procent. Det är alltså inte mycket som skiljer. Under hela hösten, vintern och början av våren har andelen operationer varit mellan 94 och 100 procent jämfört med representativa veckor före pandemin, allt enligt Spor.

Samtidigt är det stora regionala skillnader, och vi ser återigen att sjukvården och dess kapacitet är ojämlikt fördelad. Det påverkar förstås patienter i Sverige. Men flera goda exempel är värda att särskilt lyfta fram. Region Gotland och Region Sörmland har genomfört 115 respektive 112 procent operationer jämfört med hur det såg ut före pandemin. På 30 sjukhus genomförs nu fler operationer än före pandemin. På exempelvis Alingsås lasarett, Helsingborgs lasarett och sjukhuset i Kalix genomförs en tredjedel fler operationer jämfört med före pandemin. Detta hade aldrig kunnat ske utan hårt och dedikerat arbete av vårdens medarbetare. Äras den som äras bör, och det är alltså vårdpersonalen och sjukhusledningarna som målmedvetet har arbetat på ett gott sätt.

Fru talman! "Tack, ledamoten, för en mycket viktig fråga! Jag ska göra mitt bästa. Återkom annars och skäll lite på mig!" Detta sa statsrådet i vår förra gemensamma debatt om hälso- och sjukvården.

Jag har en bakgrund med cirka 40 år i den stockholmska hälso- och sjukvården. Jag har varit med om ett antal varsel i vår region, och jag tror mig veta vilka konsekvenserna blir när varslen kommer.

Troligen kommer även dessa varsel att dras tillbaka. Det brukar vara det vanliga. Men då handlar det inte om att sjukvården har bedömt att man trots allt behöver ha kvar 900 medarbetare i Östergötland eller 750 medarbetare i Värmland. Nej, det beror på att redan första dagen varslet läggs börjar alla leta efter nya jobb i omgivningen, och när sex månader har förflutit har lika många personer hunnit sluta som man hade varslat. Då får vi andra tidningsrubriker, och det står att varslet på Karolinska dras tillbaka eller att varslet i Värmland dras tillbaka.

Men fortfarande har ett stort antal anställda försvunnit. Detta påverkar patientsäkerheten, och det påverkar antalet vårdplatser i landet.

Fru talman! Varje varsel på våra sjukhus leder till oro och till en arbetsmiljö som inte håller måttet. När arbetsmiljön inte håller måttet drabbas patienten.

Ett exempel på otrygghet inom sjukvården just nu är Sahlgrenska i Göteborg. Sjukhusdirektören där har en besparingslista på flera hundra punkter, vad jag har förstått. Den har dessutom inte visats för någon, inte ens personalorganisationer. Ingenting har man förhandlat eller samverkat kring.

Där läggs inget varsel, men tanken är att antalet anställda under året ska minska med 2 000 personer. Vårdplatser har redan stängts inom psykiatrin, kvinnosjukvården och infektionssjukvården. Det är dagens fakta när det gäller Sahlgrenska.

Men detta orsakar inte rubriker på samma sätt som orden varsel och uppsägningar. Detta låter nämligen inte lika farligt, och det låter inte lika farligt för patienter.

Jag kan konstatera att varslen ger effekt, inte bara på ekonomin. De ger snarare effekt just på antalet vårdplatser. De riskerar att minska ytterligare när vårdutbildad personal kastas ut från sjukhusen.

Alla behöver förstå vilka konsekvenser och risker varslen för med sig. Jag har en bakgrund i Kommunal. Det första jag frågar arbetsgivaren är: Vilka är riskerna? Hur gör vi handlingsplaner? Vilka blir konsekvenserna?

Men detta gör vi inte i denna kammare. Jag undrar om statsrådet själv har förstått både konsekvenser och risker när det gäller den situation som nu har uppkommit i väldigt många regioner. Ytterst handlar det om patientsäkerhet. Det handlar inte lika mycket om mitt jobb på Karolinska Universitetssjukhuset. Det handlar om hur patienterna kommer att ha det.

(Applåder)

Fru talman! Jag blir nästan lite ledsen när jag hör hur statsrådet försvarar sig med att säga att antalet operationer nu är lika stort som före pandemin. Ja, men problemet för den enskilda patienten är inte antalet operationer, utan problemet är att det i dag är 69 000 som står i kö. I januari 2022 var det 65 000. Det är alltså 69 000 enskilda individer.

Sedan pekar statsrådet på att ekonomin nu är ett stort problem och att vi där har förklaringar. Det är klart att detta förvärras om varken regeringen eller andra kan hantera ekonomin. Att regeringen inte förmår hantera kompetensbristen gör inte situationen bättre vad gäller vårdköer. Att man har misslyckats vad gäller arbetstidsdirektivet och skapat stora problem i sjukvården gör att köerna blir längre. Att regeringen begränsar arbetskraftsinvandringen påverkar också köerna och gör att det blir kaos i hemtjänsten och äldreomsorgen på många ställen. Det är klart att talet om angiveri och om begränsning i fråga om tolk gör att det blir mindre attraktivt att vara i sjukvården, vilket påverkar köerna.

Men i grunden är det ett annat problem, nämligen att vi sedan decennier tillbaka har haft bristande tillgänglighet och alldeles för långa vårdköer. Där handlar det inte bara om ekonomi, kompetens eller något annat.

Jag kan berätta för statsrådet hur det funkar i sjukvården. När jag träffar ortopedchefer brukar jag ställa den enkla frågan: Hur många höfter opererar ni per dag och operationssal? Då får jag svaret: två, tre eller fyra. Ja, en del säger till och med fem. Då undrar man över att en del säger två och att en del säger fem. Är det så att de som säger fem har massor med mer personal, massor med mer pengar och så vidare? Nej, de organiserar arbetet på ett helt annat sätt.

Då återkommer jag till att det som behövs för att i grunden kunna påverka situationen är strukturreformer. Jag upplever att jag och statsrådet tidigare var överens om att lösningen på detta är att man ger patienten makt. Det handlar alltså om att patienten ska kunna få information om hur långa köerna är på de olika ställen i Sverige där man opererar och om kvalitet, precis som i Danmark, på ett lättillgängligt sätt. Dessutom ska man försäkra att patienten har rätt att välja. Detta är en strukturreform som skulle kunna ge patienten makt och ge vårdgivare - både regioner och privata - möjligheter att långsiktigt planera för en ökad kapacitet.

Av detta kommer det inget från regeringens sida, utan det man har upprepat hittills skulle jag säga är gammal socialdemokratisk politik. Det handlar om att fortsätta med överenskommelser med SKR. Ja, det är väl jättebra. Dessutom ska man kanske göra en engångssatsning på att köpa ett stort antal operationer. Ja, det vore väl också bra. Dessutom finns det socialdemokratiska förslaget om att vi skulle ha en vårdförmedling med kontor i Stockholm som, när regionerna ringer, ska kunna säga: Nu vet vi att det finns ledig kapacitet i Norrbotten. Dit kan ni skicka era patienter från Skåne.

Alla som kan något om sjukvård vet att detta inte kommer att påverka på något vis. Det som påverkar i grunden är att våga göra strukturella förändringar. Vi har nämligen ett problem i Sverige med långa vårdköer, och detta har funnits under decennier. Jag tror att vi är uppe i närmare 55 eller 60 miljarder som staten har skjutit till för att lösa problemet med långa vårdköer. Detta har inte varit lösningen på problemet. Det är anledningen till min fråga, som jag ännu inte har fått svar på: Vilka ytterligare åtgärder kommer statsrådet att föreslå i detta läge? Det är i dag tusentals fler människor som står i kö jämfört med vad det var för 500 dagar sedan.

Fru talman! Hur man som regering väljer att prioritera i sina budgetar spelar naturligtvis stor roll. Ännu större roll spelar det vad regeringen väljer att lägga pengar på i sina budgetar i tider av kris. Satsar man på till exempel statsbidrag till regionerna, som bedriver hälso- och sjukvård i kris? Eller satsar man hellre på stora skattesänkningar för höginkomsttagare? Väljer man att lyssna på Sveriges Kommuner och Regioner och på fackförbundens, regionpolitikers och sjukhuschefers vädjan om hjälp i krisen? Eller väljer man i stället att avskaffa plastpåseskatt eller att, för den delen, höja lyx-rotavdrag, som för övrigt nog inte ens kommer att användas av dem som drabbas i krisens spår?

Fru talman! Det handlar också om huruvida man väljer eller helt enkelt inte väljer att satsa på vårdpersonalen - de fantastiska läkare, undersköterskor och sjuksköterskor som arbetar inom hälso- och sjukvården och som nu går på knäna för att de gör allt i sin makt för att försöka ge oss en god vård i rätt tid. Samtidigt ser de kollega efter kollega tvingas lämna och rast efter rast dras in. Kommer de att få fler kollegor och bättre arbetsvillkor? Eller kommer nu fler av landets sjukhus att tvingas göra stora neddragningar och varsla än mer personal?

Fru talman! Den svenska sjukvården är full av hjältar. Men de behöver fler kollegor. Den svenska sjukvården behöver en större kostym. Det råder redan i dag stor såväl resursbrist som personalbrist inom den svenska hälso- och sjukvården. Det är tydligt att sjukvården är underdimensionerad, vilket såklart leder till kapacitets- och kvalitetsbrister och till svårigheter för sjukvården att möta medborgarnas förväntningar.

Personalbristen i sig leder också till en löpande hög arbetsbelastning för den befintliga personalen, vilket såklart går ut över arbetsglädjen och engagemanget. Risken är därmed stor för en ond spiral, där utvecklingen med en sjunkande attraktivitet fortsätter och gör det än svårare att rekrytera.

Långsiktiga och stora satsningar på personalen är nödvändiga för att adressera den kris vi nu ser i den svenska sjukvården. De varsel i sjukvården som nu sker i hela vårt land kommer naturligtvis att drabba kompetensförsörjningen i sjukvården hårt på lång sikt.

Fru talman! Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Acko Ankarberg Johansson: Anser verkligen sjukvårdsministern att de 6 miljarder som regeringen stoltserar med och som man har aviserat i vårbudgeten är tillräckligt för att stävja den kris vi nu ser i sjukvården? Kan de få stopp på de allvarliga neddragningarna och på de många varslen? Kan vårdpersonalen då få fler kollegor, och kan vården då få en större kostym, inte mindre? Kan därmed de som arbetar i vården få bättre arbetsvillkor, och kan operationsköerna minska?

(Applåder)

Fru talman! På regeringens hemsida står det i presentationen av statsrådet Ankarberg att "Sverige ska erbjuda en god vård i tid och en jämlik vård i hela landet". Det låter jättebra, men jag undrar hur statsrådet då bara kan se på när utvecklingen går i motsatt riktning. Det tillskott till regionerna som kommer i vårändringsbudgeten och som statsrådet hänvisar till räcker inte på långa vägar. Det ser vi alla. Varslen fortsätter. Anställningsstoppet i Västmanland aviserades ju efter regeringens besked om 6 miljarder. Det är alldeles för lite pengar.

Fru talman! Vi var många som vädjade och varnade: Sveriges Kommuner och Regioner, fackförbund, vårdpersonal och politiker från samtliga politiska partier. Regeringens egna partikamrater i regionerna skrev brev till regeringen och vädjade om stöd och hjälp. Ändå har den SD-styrda regeringen ignorerat varningarna och låtit sjukvårdskrisen rulla vidare.

Jag ska tillstå, fru talman, att allt inte var perfekt när vi socialdemokrater satt i regeringsställning och när vi styrde Region Västmanland. Men i regeringsställning har vi alltid prioriterat att räkna upp statsbidragen och att satsa på välfärden, och i Region Västmanland lämnade vi varje år ett ekonomiskt överskott. Vi gjorde inte tillgången till jämlik vård sämre. Vi stängde ingen medicinakut.

Fru talman! Trots alla larmrapporter som kom och en brist på nära 24 miljarder kronor i regionerna fick de inte ens en tredjedel av det tillskott som hade behövts i vårändringsbudgeten för att bibehålla dagens nivå. Därför fortsätter regionerna i Västmanland och på många andra håll i Sverige, som vi har hört i dag, att göra nedskärningar och säga upp vårdpersonal.

Vi socialdemokrater har föreslagit att statsbidragen ska inflationssäkras. Det har ni borgerliga partier röstat nej till. I stället varslar man nu om uppsägningar. Det är en utveckling som går stick i stäv med det som statsrådet själv skriver i sin presentation på regeringens hemsida. Jag tycker att det är olyckligt.

Fru talman! Till ledamoten Lundkvist vill jag först säga välkommen till riksdagen. Jag tror dock att ledamoten har missförstått lite grann, för det här är ingen regionalpolitisk debatt. Jag vill inte på något sätt svartmåla vårt län, utan det jag har gjort är att rikta ljuset mot vad som händer när borgerliga partier styr Sverige och när borgerliga partier styr en region. Effekten blir då att tillgången på jämlik vård minskar, och det behöver vi tydliggöra här i Sveriges riksdag.

Jag har fortfarande inte fått något svar från statsrådet på min första fråga, så jag försöker med en annan fråga: Känner sig statsrådet Ankarberg Johansson nöjd med utvecklingen av vården i Västmanland? Är det en god och jämlik vård för alla i hela Sverige när man inför anställningsstopp och när medicinakuten läggs ned? Är det förenligt med presentationen av statsrådet på hemsidan: en god vård i tid och en jämlik vård i hela landet?

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för tydliga besked om vårdpolitiken framåt! Tack också till ledamoten Eriksson för välkomnandet till riksdagen.

Jag tycker ändå att det är lite märkligt att lyssna på företrädare för Socialdemokraterna som hela tiden lyfter värdet av vårdpersonalen och satsningar på deras kompetens samtidigt som man hävdar att lösningen på sjukvårdens problem skulle vara skattehöjningar. Sådana kommer faktiskt också att drabba vårdpersonalen. Är det verkligen Socialdemokraternas mening att det ska löna sig sämre att gå de långa vårdutbildningarna, till exempel till specialistläkare? Det är ju vad fallet skulle bli om vi skulle följa det Socialdemokraterna vill och budgeterar för.

Visst finns det stora utmaningar i många regioner, men vi saknar viljan och kraften från socialdemokratiskt håll att inte bara peka på saker som inte fungerar utan också vara med och aktivt vilja lösa dem. När det gäller att lösa de strukturella problem som finns och har funnits under många år av socialdemokratiskt styre kommer man att ha god hjälp av de resurser som regeringen och statsrådet nu ser till att få på plats. Men i grunden måste också regionerna göra jobbet, och då är frågan: Är Socialdemokraterna beredda att göra det jobbet? Jag betvivlar det, fru talman.

Fru talman! Tack än en gång till ledamöterna för goda inlägg och goda medskick! Visst blir det så som ledamoten Mirja Räihä sa, att hon får möjlighet att skälla på mig ännu en gång. Jag tror att det finns en poäng med att riksdagen alltid har kontrollmakten över regeringen.

Regeringen har från den första dagen sett till att vi ger ökade resurser till hälso- och sjukvården, men att inflationens konsekvenser skulle bli så stora i regionerna hade inte jag kunnat förutse. Det var inte heller staten som ingick avtalet, utan det gjorde regionerna själva. Regeringen har medverkat till att pressa tillbaka inflationen, så vi börjar kunna se en liten ljusning, men regionerna bär kostnaderna för inflationen hela 2024 på grund av det avtal man själva har slutit.

De fulla konsekvenserna av detta kunde vi inte veta när vi tillträdde, men redan då var regeringen fast besluten att verka för åtgärder som leder till mer jämlik vård, både i form av den statliga parlamentariska utredningen om huruvida vi helt eller delvis ska flytta ansvaret från regionerna till staten och alla de andra åtgärder som ledamoten Jonsson berörde, där vi vill kunna visa upp vilken vårdkapacitet som finns i landet, genom så kallad nationell vårdförmedling. Vi inriktar oss just nu på operationer som är väldigt viktiga och angelägna - bröstcancer, prostatacancer och kolorektal cancer - för att se vad vi kan använda för befintlig vårdkapacitet så att alla patienter i landet får del av det.

Ett kontor på Kungsholmen, som ledamoten föreslog, skulle vara en ganska dålig idé. Det är ingen idé som regeringen har, utan vi tänker oss något mer digitala lösningar. Dessutom arbetar regionerna väldigt bra med olika slags patientkontor i dag, och det är utifrån dem man utvecklar de här systemen så att det blir ett nationellt sammanhållet system till gagn för patienter som i samtal med sin läkare fått veta att de behöver en insats eller en operation. Där kan man se var det finns ledig vårdkapacitet om inte det egna sjukhuset klarar av det.

Fru talman! Jag vill återkomma till att det är möjligt att det var en felbedömning av mig att ta alla dessa interpellationer gemensamt. Jag tyckte när jag läste dem att oppositionen har en likartad syn på om det behövs mer pengar eller inte och huruvida vi har tillräckligt med personal i sjukvården. Det är dock inte oppositionens uppfattning gemensamt, utan Socialdemokraterna respektive Centerpartiet har olika syn på det. Må så vara; jag lär av detta, så får vi dela upp interpellationerna framöver när ni nu har helt olika inriktning när det gäller hur ni vill se hälso- och sjukvården framöver.

Vad behöver man göra framöver? Det handlar både om att fortsätta hålla i stödet till regionerna i form av pengar och om strukturella förändringar. En av de saker som vi kommer att återkomma till och som vi berättade om i samband med det extra sektorsstödet på 6 miljarder är att vi nationellt behöver följa utvecklingen i regionerna mycket bättre än vad som har gjorts. Det har helt varit upp till varje region eftersom de är decentraliserat självstyrande enligt lag från riksdagen, men vi avser nu att ta ett bättre nationellt grepp så att vi tydligare ser vad man använder pengar till och vilka goda exempel som finns där man får pengarna att hamna i kärnverksamheten och i stället drar tillbaka kostnaderna för det som inte är vårdnära och ligger nära patienterna.

Därför välkomnar jag nu alla regioner som ser över sådant som inte tillhör kärnuppgifterna, det vill säga vården nära patienterna. Det som medicinska sekreterare, undersköterskor, fysioterapeuter, läkare, sjuksköterskor och alla andra gör är det som är vårdnära, och det är det som vi måste värna och behålla.

Det är också därför regeringen arbetar med att ge stöd till regionerna. Vi kommer dock inte att fullt ut kunna stödja dem i det avtal som de själva har tecknat och som har fått orimligt stora konsekvenser just nu. Genom gemensamma insatser får vi ned inflationen, och därmed kommer vi också att kunna se en bättre situation nästa år för regionerna. Det är min bedömning, fru talman.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att kommentera att man har sagt att Socialdemokraterna har orsakat Västmanlands problem. I Region Stockholm har det varit borgerligt styre i 16 år, och där finns ännu större problem. Jag anser inte att vi kan skylla vårdens problem på varandra i talarstolen.

När varslen kommer i regionerna brukar den vanligaste gruppen som förlorar jobbet och kastas ut vara undersköterskorna. Det är enklast att ta undersköterskorna, och det är så det är i Östergötland. Varslen handlar om 900 undersköterskor.

Statsrådet säger att sjuksköterskor måste kunna göra sitt jobb, men den typen av varsel motverkar att sjuksköterskorna kan sköta sina jobb. De arbetsuppgifter som jag gör som undersköterska åläggs någon annan, och det är en sjuksköterska. Det innebär att de med sprutan och medicinkoppen i ena handen får bära bäckenet i andra handen, och sedan får de försöka att rulla ännu fortare med rullskridskorna för att hinna med. Det här hjälper inte situationen.

Vidare säger man att det genomförs lika många operationer. Men då får man säga hur. När Region Stockholm skulle korta operationsköerna gjordes allt på personalens övertid. De opererade på lördagar, söndagar och sena kvällar. Allt gick på övertidskontot. Det var inte gratis. Givetvis riskerades personalens hälsa. Med så mycket övertid som det blev i Stockholm riskerade vi återigen det viktigaste för oss som har jobbat i vården, nämligen patientsäkerheten.

Jag tackar statsrådet för debatten.

(Applåder)

Fru talman! Jag väckte interpellationen på grund av att utvecklingen går åt helt fel håll. 65 000 köade för operation i januari 2022, och i dag är det 69 000. Vilka ytterligare åtgärder kommer regeringen att föreslå?

Jag blir besviken över att interpellationen plötsligt dras in i en interpellationsdebatt om kompetens, ekonomi och andra frågor som påverkar köerna. De blir längre i ett läge med även de problemen. Men vårdköer och bristande tillgänglighet är ett problem som har funnits i Sverige under decennier, och där krävs det strukturella åtgärder.

Jag är besviken över att det inte har kommit mer från regeringen. Jag hade förväntat mig att det skulle vara betydligt fler skarpa förslag, annat än att man vill fortsätta med överenskommelser med SKR, tillföra särskilda pengar för att akut köpa vårdplatser eller inrätta denna vårdförmedling, som kommer att ha ytterst begränsad effekt. Det var därför jag ställde frågan om vilka ytterligare åtgärder som kommer att vidtas. Där har statsrådet inte kommit med något svar. I den här debatten har det handlat om allt möjligt, högt och lågt, men inte om själva grundproblemet, det vill säga att Sverige ligger betydligt sämre än andra jämförbara länder. Vi har bland världens mest välfungerande sjukvård, men vi har ett mycket stort problem vad gäller tillgänglighet.

Fru talman! Jag är nog tvungen att återkomma med en interpellation, där jag återigen ställer frågan: Situationen i dag är sämre än den var för snart två år sedan. Vilka ytterligare åtgärder kommer regeringen att föreslå för att se till att köerna kortas i Sverige, så att vi inte ska vara bland de sämsta i klassen på området?

Fru talman! Det är lite spännande att ministern väljer att från talarstolen läxa upp oppositionen för att vi inte är samstämda eller har skrivit ihop våra interpellationer. Det är inte riktigt vårt ansvar i opposition.

Det är också lite spännande att ministern lyfter upp att vi inte är samstämda i oppositionen. Först och främst verkar inte regeringen själv vara särskilt samstämd. Låt mig till exempel nämna frågan om könstillhörighetslagen. Det är också ett faktum att ministerns partiordförande och regeringskollega Ebba Busch uttryckligen har sagt att de 6 miljarder som regeringen har aviserat i vårpropositionen minsann kommer att täcka alla de varsel som nu har aviserats i sjukvården. Det låter inte likadant från sjukvårdsministern på min direkta fråga i talarstolen.

Fru talman! Jag ställer frågan till statsrådet igen: Anser sjukvårdsministern att de 6 miljarder som regeringen har aviserat i vårbudgeten är tillräckliga för att stävja sjukvårdskrisen, få stopp på neddragningarna och stoppa varslen, så att vårdpersonalen får fler kollegor, inte färre, och därmed bättre arbetsvillkor, så att operationsköerna i Sverige minskar, inte ökar?

(Applåder)

Fru talman! Jag ställde min interpellation till statsrådet för att jag är orolig. Jag är orolig för västmanlänningarnas och andras tillgång till god och jämlik vård. Jag har fått uppfattningen att det är något som statsrådet verkligen brinner för och verkar för, och jag hade hoppats att vi här i dag skulle få besked om att statsrådet är beredd att vidta åtgärder för att tillgången på god och jämlik vård inte ska försämras.

Men, fru talman, det besked som jag har hört i dag från statsrådet är att regeringen inte kan kompensera för kostnadsökningarna som inflationen har medfört. Vi socialdemokrater har gjort så i vårt budgetalternativ, och det har den borgerliga majoriteten i Sveriges riksdag tyvärr röstat ned.

Men det finns alternativ. Det går att förebygga kriser. Det går att behålla vårdpersonal. Det går att förbättra tillgängligheten till god och jämlik vård i hela Sverige - om man vill. Men det handlar om prioriteringar. Om man, som den SD-styrda regeringen, prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare blir det en vårdkris. Då får västmanlänningarna och andra vänta längre på vård. Då läggs medicinakuten i Köping ned så att hjärtpatienter måste åka längre för akut vård.

Det finns val att göra, men det handlar om prioriteringar. Jag hoppas, fru talman, att statsrådet tar med sig alla kloka medskick hon har fått i debatten och använder dem som argument. Jag utgår från att statsrådet i varje budgetförhandling i regeringen arbetar för att det ska bli mer pengar till vård av god kvalitet i hela Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för alla interpellationer som gör att vi får diskutera hälso- och sjukvård. Varmt tack för att ni engagerar er och skriver interpellationer!

Låt mig börja med frågan om antalet operationer har någon betydelse. Jag lyfte upp frågan av två skäl. Ett är att jag är fantastiskt glad över det arbete som görs. Det är så ofta i dag som vårdpersonal säger till mig att vi inte bara ska berätta om alla problem. De gör ett fantastiskt arbete varje dag, och det faktum att antalet operationer är tillbaka på i princip samma nivå som före pandemin är ett styrkebesked för vårdpersonalen. Därför finns det skäl att berätta om detta i dag.

Det andra skälet är att antalet operationer har betydelse för vårdköerna. Om vi inte hade kommit tillbaka i antalet operationer jämfört med före pandemin hade vårdköerna sett ännu värre ut. Nu ser vi att det är på rätt väg, men det gäller att hålla i. Det handlar ju om vårdpersonalens arbetsvillkor och arbetsmiljö om de ska stanna kvar i hälso- och sjukvården. De beslut som regering och riksdag fattar och de beslut som fattas ute på varje arbetsplats är av största betydelse.

Fru talman! Låt mig stanna till lite vid det som ledamoten Eriksson sa om att det hade funnits mer pengar till sjukvården i dag om man hade röstat på Socialdemokraternas alternativ. Jag vill veta exakt hur många fler miljarder sjukvården hade fått i år med Socialdemokraternas alternativ. Det är ju exakt lika mycket som regeringen satsar just nu; det är ingen skillnad.

Grejen är väl att ingen av oss tror att vi ska kompensera fullt ut för de avtal som regionerna själva sluter. Att man förväntas gå med underskott har inget direkt samband med hur många varsel man lägger eller med risken för att personal sägs upp.

Fru talman! Ledamoten Eriksson sa att vårdpersonal sägs upp i region efter region. Jag vill gärna att ledamoten redovisar var detta sker. Hittills har det lagts varsel, och från regeringens sida tycker vi att de är väldigt allvarliga. Detta är skälet till att vi har lagt till ytterligare 6 miljarder till regionerna i år så att de kan behålla vårdpersonal. Det motsvarar fortfarande 7 000 sjuksköterskor.

Jag tackar alla som har varit med i debatten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.